# Kritik mot tre domare vid Kammarrätten i Sundsvall för dröjsmål med att meddela en beslutad dom om att den psykiatriska tvångsvården av en patient omedelbart skulle upphöra

JO 2017-09-14 dnr 2807-2017

BESLUT
                                                                        Datum                Dnr                    Sid
                                                                        2017-09-14           2807-2017             1 (4)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot tre domare vid Kammarrätten i Sundsvall för dröjsmål med
                        att meddela en beslutad dom om att den psykiatriska tvångsvården
                        av en patient omedelbart skulle upphöra


                          Beslutet i korthet: Kammarrätten i Sundsvall beslutade vid överläggning en dom
                          som innebar att den psykiatriska tvångsvården av en patient omedelbart skulle
                          upphöra. Domen meddelades inte förrän dagen därpå. I beslutet kritiseras de tre
                          ansvariga domarna för dröjsmålet.

## Bakgrund och initiativ

AA var föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Vården gavs med stöd av
                        lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT. På ansökan av
                        chefsöverläkaren medgav Förvaltningsrätten i Härnösand i en dom den
                        19 januari 2017 i mål nr 55-17 att den psykiatriska tvångsvården av AA fick
                        fortsätta i öppen form under högst sex månader räknat från dagen för domen. I
                        domen föreskrev förvaltningsrätten de särskilda villkor som skulle gälla för den
                        öppna psykiatriska tvångsvården av AA. Dessa villkor avsåg en skyldighet att
                        underkasta sig medicinering, att hålla kontakt med den psykiatriska vården och
                        att underkasta sig nödvändig provtagning. I domen angav förvaltningsrätten
                        dessutom att chefsöverläkaren även i övrigt fick besluta om villkor som
                        behövdes för att AA skulle kunna ges nödvändig psykiatrisk vård.

                        AA överklagade domen till Kammarrätten i Sundsvall. Enligt målregistret
                        föredrogs kammarrättens mål för avgörande den 22 februari 2017. En dom
                        meddelades dagen därpå. Genom domen ändrade kammarrätten
                        (kammarrättspresidenten BB, kammarrättsrådet CC och kammarrättsassessorn
                        DD samt två nämndemän) förvaltningsrättens dom och avslog
                        chefsöverläkarens ansökan om fortsatt vård enligt LPT. Tvångsvården av AA
                        skulle därför omedelbart upphöra.

                        Mot denna bakgrund beslutade jag att ta upp frågan om tiden för meddelande av
                        kammarrättens dom till utredning i ett särskilt ärende.




 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A            Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                        Dnr 2807-2017       Sid 2 (4)




Utredning
Kammarrätten uppmanades att lämna upplysningar om och yttra sig över
anledningen till att domen meddelades först dagen efter det att målet hade
föredragits för avgörande och, som det framgick, domen hade beslutats.

Kammarrätten (kammarrättspresidenten BB) lämnade följande remissvar:

      Kammarrätten i Sundsvall meddelade dom i målet den 23 februari 2017. Målet,
      som gällde öppen psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om
      psykiatrisk tvångsvård, föredrogs den 22 februari 2017. Muntlig förhandling
      hölls inte. Patienten hade överklagat förvaltningsrättens dom och yrkat att
      chefsöverläkarens ansökan skulle avslås då hon bl.a. samtyckte till nödvändiga
      vårdinsatser. Under föredragningen kom frågan upp om det alls fanns formella
      förutsättningar att besluta om öppen psykiatrisk tvångsvård. En samordnad
      vårdplan hade inte upprättats och frågan gällde om det i handlingarna i övrigt
      fanns sådana uppgifter och sådan information som en samordnad vårdplan ska
      innehålla. Enligt praxis kan det vara tillräckligt.
      Frågan var svårbedömd. Efter föredragning behövdes bl.a. kammarrättspraxis
      gås igenom ytterligare. Det skriftliga avgörandet kunde inte färdigställas i tid så
      att det kunde expedieras samma dag. Domen expedierades därför dagen efter
      föredragning och överläggning. Domen faxades till cheföverläkaren för
      verkställighet. Frågan om interimistiskt beslut blev inte aktuell eftersom
      klaganden hade öppen vård och inte var intagen på en sjukvårdsinrättning för
      dygnetruntvård.
      Samråd har skett med berörda befattningshavare.

Rättslig reglering
Grundläggande fri- och rättigheter
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad grundläggande fri- och
rättigheter, bl.a. gällande kroppslig integritet och rörelsefrihet. Dessa rättigheter
innebär bl.a. skydd mot frihetsberövande, påtvingat kroppsligt ingrepp och
betydande intrång i den personliga integriteten. Fri- och rättigheterna får enbart
begränsas genom lag (2 kap. regeringsformen). Det har bl.a. skett genom LPT.

Psykiatrisk tvångsvård
Psykiatrisk tvångsvård ges på en sjukvårdsinrättning (15 § första stycket LPT),
och ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig
vård och att ta emot det stöd som han eller hon behöver (2 § andra stycket LPT).
Tvångsvården ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller, efter sådan vård, som
öppen psykiatrisk tvångsvård. Båda vårdformerna utgör psykiatrisk tvångsvård.
Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten
psykiatrisk tvångsvård. Annan vård benämns öppen psykiatrisk tvångsvård
(2 § första stycket LPT). Även en patient som ges öppen psykiatrisk tvångsvård
är inskriven vid en sjukvårdsinrättning (se bl.a. Grönwall, Lars och Holgersson,
Leif, Psykiatrin, tvånget och lagen: En lagkommentar i historisk belysning, 5 u.,
kommentaren till 2 § LPT, och Gustafsson, Ewa, Psykiatrisk tvångsvård och
rättssäkerhet: En rättsvetenskaplig monografi om LPT, s. 170 f.).

Öppen psykiatrisk tvångsvård får ges endast om patienten lider av en allvarlig
psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt behöver följa särskilda villkor för att kunna ges nödvändig
psykiatrisk vård (3 § första stycket 2 LPT). Ytterligare en förutsättning är att
                                                                   Dnr 2807-2017       Sid 3 (4)




patienten motsätter sig sådan vård, eller att det till följd av patientens psykiska
tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller
hennes samtycke (3 § andra stycket LPT).

På ansökan av chefsöverläkaren får rätten lämna medgivande till öppen
psykiatrisk tvångsvård av en patient. Chefsöverläkaren ska även lämna in en
samordnad vårdplan tillsammans med en sådan ansökan (7 och 9 §§ LPT).

Den som ges öppen psykiatrisk tvångsvård får vistas utanför
sjukvårdsinrättningen. Vid beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård ska rätten
föreskriva de särskilda villkor som ska gälla för vården. Rätten får överlämna åt
chefsöverläkaren att besluta om dessa villkor. När det finns skäl för det får
rätten återta denna beslutanderätt. De särskilda villkoren får enligt 26 § LPT
avse
 skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling,
 skyldighet att hålla kontakt med en viss person,
 skyldighet att vistas på ett hem eller annan institution för vård eller
    behandling eller att besöka en vårdcentral eller anlita socialtjänsten,
 vistelseort, bostad, utbildning eller arbete,
 förbud mot att använda berusningsmedel,
 förbud mot att vistas på en viss plats eller att ta kontakt med en viss person,
    eller
 annat som är nödvändigt eller följer av vårdplanen.

Ett skäl till att det i första hand är rätten som ska besluta om de särskilda
villkoren är att de kan innebära inskränkningar i patientens grundläggande
fri- och rättigheter (se bl.a. Gustafsson, Ewa, Psykiatrisk tvångsvård och
rättssäkerhet: En rättsvetenskaplig monografi om LPT, s. 170–182).

Chefsöverläkaren får besluta att en patient som ges öppen psykiatrisk
tvångsvård åter ska ges sluten psykiatrisk tvångsvård (26 a § LPT).

När det inte längre finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård ska
chefsöverläkaren besluta att tvångsvården ska upphöra. Frågan om
tvångsvårdens upphörande ska övervägas fortlöpande (27 § LPT).
Tvångsvården upphör utan särskilt beslut om inte en ansökan om medgivande
till fortsatt sådan vård har kommit in till förvaltningsrätten inom föreskriven tid,
och när beslut har fattats som föranleder rättspsykiatrisk vård (28 § LPT).

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallen HFD 2010 ref. 93 och HFD 2015
ref. 64 gjort uttalanden om förutsättningarna för öppen psykiatrisk tvångsvård.

Handläggning av mål om psykiatrisk tvångsvård
Ett mål om psykiatrisk tvångsvård ska handläggas skyndsamt. Hos en
förvaltningsrätt gäller i princip undantagslöst att målet ska tas upp till
avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in
till rätten och att muntlig förhandling ska hållas (35–36 §§ LPT). Motsvarande
tidsfrist och krav på muntlig förhandling gäller inte hos en kammarrätt.
                                                                 Dnr 2807-2017      Sid 4 (4)




Ett mål i en kammarrätt avgörs efter föredragning. Kammarrättens mål ska
avgöras så snart det kan ske. En dom eller ett beslut ska meddelas så snart det
kan ske och, om inte annat har beslutats, inom fyra veckor efter föredragningen
(19–21 §§ förordningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion).

Tid för meddelande av dom i andra tvångsvårdsmål
Frågan hur länge en förvaltningsrätt, efter det att ett mål om tvångsvård av unga
eller missbrukare har tagits upp till avgörande efter en muntlig förhandling, kan
dröja med att meddela sin dom har jag tidigare haft anledning att uttala mig om
(se JO 2012/13 s. 237, dnr 6188-2010, och JO 2013/14 s. 297, dnr 5420-2011).
Jag har då sammanfattningsvis uttalat att det krav på skyndsam handläggning
som gäller i sådana mål också innebär att rätten skyndsamt måste meddela dom
när målet är färdigt för avgörande. Vidare har jag framhållit att en
förvaltningsrätt i ett mål om tvångsvård av unga eller missbrukare, där målet är
utrett och parterna har slutfört sin talan i och med den muntliga förhandlingen,
normalt bör avkunna sin dom muntligen. Om det av någon anledning inte är
möjligt att avkunna domen muntligen, har jag understrukit att domen ändå
måste meddelas skyndsamt. Det kan i allmänhet inte anses vara förenligt med
skyndsamhetskravet att en förvaltningsrätt utnyttjar hela fyraveckorsfristen
 (jfr 18 § förordningen [1996:382] med förvaltningsrättsinstruktion).

Bedömning
Förvaltningsrättens dom den 19 januari 2017 innebar att rätten gav tillstånd till
öppen psykiatrisk tvångsvård av AA. Rättens dom gällde omedelbart och
tvångsvården skulle enligt domen få pågå under högst sex månader. Vid sin
överläggning den 22 februari 2017 kom kammarrätten fram till att det inte fanns
förutsättningar för fortsatt psykiatrisk tvångsvård. Enligt min mening hade det
då varit kammarrättens skyldighet att se till att tvångsvården omedelbart
upphörde. Det hade kammarrätten kunnat göra genom att meddela sin dom
omedelbart efter överläggningen. Om det inte var möjligt hade kammarrätten
kunnat besluta att förvaltningsrättens dom i denna del tills vidare inte skulle
gälla (28 § förvaltningsprocesslagen [1971:291]). Kammarrätten meddelade
inget sådant beslut och dröjde till dagen efter överläggningen med att meddela
sin dom. BB, CC och DD förtjänar därför kritik.

Ärendet avslutas.
