# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Östergötlands län och åklagare vid Åklagarmyndigheten för långsam handläggning av en polisanmälan

JO 2006-04-28 dnr 2826-2005

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2006-04-28        2826-2005              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i
                        Östergötlands län och åklagare vid Åklagarmyndigheten för långsam
                        handläggning av en polisanmälan

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 20 juni 2005, klagomål mot
                        Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Östergötlands län och
                        åklagare vid Åklagarmyndigheten, Norrorts åklagarkammare i Stockholm, med
                        anledning av handläggningen av en polisanmälan m.m.

## Utredning

Polismyndighetens i Stockholms län handlingar i ärendet K91467-02 och diarie-
                        blad i Norrorts åklagarkammare i Stockholm ärende 101-2303-02 infordrades och
                        granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

                        Den 11 april 2002 gjordes en polisanmälan vid Polismyndigheten i Östergötlands
                        län. Det antecknades att brottsrubriceringen uppsköts i avvaktan på utredningen.
                        Påföljande dag överfördes anmälan till Polismyndigheten i Stockholms län.
                        Anmälan gällde händelser som hade inträffat under perioden december 1998 till
                        och med juni 1999. Enligt anmälan hade målsäganden, efter en artikel i Expressen i
                        december 1998, blivit hotad till livet per telefon. Vidare hade målsäganden i juni
                        1999 ringt till polisen eftersom hon sent på kvällen mottagit hotfulla telefonsamtal.
                        Medan hon väntade i telefonen hade det ringt på dörren. När hon öppnade dörren
                        hade hon överfallits av tre män. På grund av rädsla hade hon inte gjort någon
                        polisanmälan tidigare.

                        Den 16 april 2002 erhöll Polismyndigheten i Stockholms län en begäran om
                        besöksförbud från AA med hänvisning till den tidigare gjorda polisanmälan.
                        Ärendet överfördes därefter till Åklagarmyndigheten, Norrorts åklagarkammare i
                        Stockholm. Den 29 april 2002 beslutade kammaråklagaren BB att inte meddela
                        besöksförbud. Samma dag gav hon polisen utredningsdirektiv om att hålla ett
                        målsägandeförhör. I september 2002 begärde Stockholmspolisen biträde av
                        Norrköpingspolisen med att hålla detta förhör. Först den 15 april 2004 hölls
                        målsägandeförhör med AA. Den 13 maj 2004 beslutade BB att
                        förundersökningsledningen skulle övertas av Polismyndigheten i Stockholms län



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                       Dnr 2826-2005    Sid 2 (7)



eftersom gärningsmännen var okända. Den 10 augusti 2004 lade polismyndigheten
ned förundersökningen med motiveringen att ”ev. olaga hot och misshandel är
preskriberade”. Samma dag noterades i historiken i det s.k. RAR-systemet
(kriminaldiariet) att förundersökning i ärendet hade inletts den 25 april 2002 av
kommissarien CC.

Assistenten DD (Polismyndigheten i Stockholms län), som registrerade uppgifterna
den 10 augusti 2004 i kriminaldiariet, upplyste bl.a. att hon inte kommer ihåg vilket
underlag som fanns för hennes ajourföring men att ett beslut om inledande av
förundersökning ibland endast finns noterat på aktomslaget till ärendet.

Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Stockholms län för upplysningar och
yttrande över handläggningen av det aktuella ärendet. Polismyndigheten kom in
med ett yttrande jämte upplysningar från polismästaren EE, Norrorts polis-
mästardistrikt.

EE anförde bl.a. följande.
      Inspektören FF vid Norrortspolisen fick ärendet för handläggning 2002-04-25 och
      har lämnat följande uppgifter.
      ”Under tiden maj 2002 fram till 3 september 2002 försökte jag att identifiera och få
      kontakt med kvinnan dock utan resultat.
      Sannolikt har det skett en aktrensning efter det att ärendet lagts ned men jag förut-
      sätter att jag kallat målsäganden till förhör utan att denna hörsammats. Vad jag kan
      erinra mig förelåg svårigheter att få fram adressuppgifter och telefonnummer till
      målsäganden. Troligen fick jag telefonkontakt med målsäganden i augusti 2002 och
      fick då uppgift om hennes nya adress i Norrköping.
      Vid samtal/samtalen med målsäganden blev hon tillfrågad om hon önskade att jag
      skulle komma till Norrköping för att hålla förhöret med henne eller om det var till-
      fyllest att polisen i Norrköping genomförde detta. Målsäganden sade sig inte ha
      något emot att polisen i Norrköping hörde henne varför jag informerade henne om
      att jag skulle skicka ärendet på remiss till Norrköpingspolisen vilket skedde 2002-
      09-03.
      I samband med samtalen med målsäganden kom vi överens om att hon skulle faxa
      över en kopia av den tidningsartikel från Expressen den 6 december 1998 som finns
      med i ärendet – vilket skedde 2002-08-14.
      Efter att ärendet remitterats har jag vid minst ett tillfälle haft kontakt med
      utredningsassistent GG i Norrköping per telefon i anledning av förhöret med
      målsäganden. GG önskade då bl.a. få viss bakgrundsinformation i ärendet. När i
      tiden dessa telefonsamtal skett kan jag inte erinra mig och dessa är tyvärr ej
      dokumenterade.
      Remissförhöret från polismyndigheten i Östergötland kom till Norrortspolisen 2004-
      04-20 och 2004-05-13 övertogs förundersökningen av polismyndigheten enligt
      beslut av kammaråklagare BB.
      Förhöret med målsäganden innehöll ingen ny information som kunde leda utred-
      ningen framåt eller uppgifter som kunde leda fram till att eventuell gärnings-
      man/gärningsmän skulle kunna identifieras. Några ytterligare utredningsåtgärder
      vidtogs ej– och jag erhöll ej heller några ytterligare utredningsdirektiv – innan
      ärendet 2004-08-10 skrevs av p.g.a att brottet var preskriberat, enligt beslut av
      kriminalinspektör HH.
      Omständigheterna som påverkat utredningen är bl.a. att brottet anmäldes nästan tre
      år efter händelsen samt att någon teknisk undersökning av brottsplatsen ej skett.”
                                                                         Dnr 2826-2005      Sid 3 (7)



      Såvitt framgår av handlingarna i ärendet och av FF:s ovanstående redovisning har
      inga utredningsåtgärder i ärendet vidtagits från den 3 september 2002 av Norrorts-
      polisen, då ärendet skickades till Norrköping, fram till dess förhöret med måls-
      äganden kom till stånd den 4 april 2004. När åklagaren den 13 maj 2004 beslutade
      att förundersökningen skulle ledas av polis var det en månad kvar till preskription.
      FF borde – såsom handläggare av ärendet – ha varit mer aktiv för att i första hand
      påskynda remissens handläggning hos polisen i Norrköping.
Polismyndigheten anförde bl.a. följande.

## Bedömning

Polismyndigheten hänvisar till Norrorts polismästardistrikt skrivelse när det gäller
      bedömningen av hur aktuell förundersökning har handlagts. Polismyndigheten vill
      också tillägga att handlingarna i förundersökningen utvisar att ärendet har varit
      svårutrett, bl.a. på grund av att signalementsuppgifterna om gärningsmännen varit
      mycket knapphändiga samt att polisanmälan gjorts nästan tre år efter händelsen.
      I övrigt kan konstateras att ärendet översändes på remiss till Polismyndigheten i
      Östergötlands län den 3 september 2002, dvs. ca 4,5 månad efter det att anmälan
      gjordes, samt att remissvaret från denna myndighet inkom till Polismyndigheten i
      Stockholms län den 20 april 2004. I likhet med polismästardistriktet anser polis-
      myndigheten här att berörd utredare borde ha varit mer aktiv för att påskynda
      handläggningen av det remitterade ärendet hos Polismyndigheten i Östergötlands
      län.
Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Östergötlands län för upplysningar
och yttrande över handläggningen av ärendet. Polismyndigheten anförde följande.

## Upplysningar

Den 4 september 2002 inkom ärendet på remiss från Polismyndigheten i Stockholms
      län. Ärendet handlades vid kriminalenheten i Norrköping, våldsroteln. Remitterande
      polismyndighet begärde hjälp med ett målsägandeförhör.
      Rotelchefen, kriminalkommissarien JJ, har beskrivit att arbetssituationen vid den här
      tiden var mycket ansträngd. Den 5 februari 2004 inkom en förfrågan om hur ärendet
      fortskred från Polismyndigheten i Stockholms län. Den besvarades av JJ den 11
      februari 2004. Den 14 april 2004 fick en utredare på roteln i uppdrag att hålla
      förhöret. Det gjordes dagen därpå.
      Ärendet redovisades till Polismyndigheten i Stockholms län den 16 april.

## Yttrande

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. En
      allmänt sett stor arbetsbörda kan i sig inte ursäkta att ärenden preskriberas. Till rotel-
      chefens arbetsuppgifter hör att leda och prioritera arbetet. Det är inte acceptabelt att
      detta sker på ett sådant sätt att ärenden preskriberas.
      Polismyndigheten ser allvarligt på det inträffade och kommer att se över rutinerna
      och systemet för uppföljning av utredningsverksamheten.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av ärendet. Därvid skulle särskilt anges

    1) när och av vem förundersökning inleddes i ärendet enligt åklagaren, och
       för det fall att detta skedde den 25 april 2002, beträffande vilket/vilka brott
       inleddes i så fall förundersökning,

    2) vilka eventuella åtgärder som vidtagits för att påskynda handläggningen av
       ärendet, samt
                                                                         Dnr 2826-2005     Sid 4 (7)



     3) vilka överväganden som föranledde åklagaren att den 13 maj 2004, en
        månad innan ett eventuellt misshandelsbrott preskriberades, besluta att
        förundersökningen skulle ledas av polisen.

Åklagarmyndigheten kom in med ett remissvar jämte yttrande från chefsåklagaren
KK, Norrorts åklagarkammare i Stockholm, samt upplysningar från kammar-
åklagaren BB.

BB
       Ärendet lottades primärt in på grund av ansökan om besöksförbud avseende
       tidningen Expressen samt andra medier.
       Till anmälan fogades en anmälan gjord den 11 april 2002 i Östergötland och av-
       seende brott begångna den 15 juni 1999 samt underrättelseuppslag daterat den 15
       juni 1999. Dessa anmälningar avsåg brott som normalt är polisledda när det inte
       finns någon som kan misstänkas för brottet. Eftersom det gått några år sedan dess
       kommer jag inte riktigt ihåg hur jag tänkte. Förmodligen tolkade jag det så att brotts-
       anmälan skickades in för kännedom med anledning av besöksförbudet.
       Underrättelserna i anmälan och underrättelseuppslag var svårförenliga. Jag har för
       mig att det fanns mer handlingar i ärendet och jag förstod inte heller varför man
       skjutit upp brottsrubricering i avvaktan på utredning eftersom en anmälan i vart fall
       innehöll anmälan om olaga hot och misshandel. Jag tyckte att det fanns anledning att
       hålla ett målsägandeförhör för att få klart för sig vad som låg bakom anmälningarna.
       Jag kommer inte ihåg vilka kontakter jag haft med polisen under ärendets gång.
       Då målsägandeförhöret äntligen kom stod det helt klart att det inte gick att identi-
       fiera någon misstänkt i ärendet och jag beslutade att förundersökningsledningen
       skulle återgå till polisen. Det beslutet kanske skulle ha fattats redan då besöks-
       förbudsärendet avgjordes med eftersom det var så många oklarheter om vad som
       avsågs med de olika anmälningarna så avvaktade jag om det skulle komma fram
       något ytterligare under målsägandeförhöret.
KK
       1) Ärendet initierades på kammaren den 24 april 2002. Assistentåklagaren LL
       hade då pratat med någon polisman, förmodligen CC, och sagt att ärendet skulle
       lottas in till kammaren eftersom det innefattade en begäran om besöksförbud.
       Polisen har noterat att det upplysts att lottad åklagare har vidare att besluta om fort-
       satta åtgärder med anledning av brottsanmälan. Den 25 april 2002 inkom handlingar
       från polisen. Det handlade dels om en begäran om besöksförbud mot tidningen
       Expressen och dels en anmälan angående en händelse som inträffade den 15 juni
       1999. Någon misstänkt person fanns inte beträffande denna anmälan. Den 29 april
       2002 meddelades ett negativt beslut beträffande besöksförbudet samt meddelade BB
       direktiv att målsäganden skulle höras. Som BB skriver är det inte lätt att förstå
       varför brottsrubriceringen var uppskjuten, men kanske hade detta sin grund i upp-
       gifter från underrättelseuppslaget från 1999. Jag kan inte se att BB fattat något beslut
       om att inleda förundersökning. Jag ser heller inte något i de handlingar som finns på
       Åklagarkammaren att polisen har inlett förundersökning. Av polisens RAR-historik
       synes framgå att CC inlett en förundersökning den 25 april 2002. Vilket brott denna
       skulle avse kan jag inte besvara.
       2) I diariet på Åklagarkammaren finns inte noterat några påminnelseåtgärder från
       åklagarens sida, och BB har också förklarat sig inte komma håg vilka kontakter hon
       haft med polisen. Det är en brist, men sedan en tid gäller det på kammaren att även
       muntliga kontakter med polisen, skall dokumenteras.
       3) Förhör med målsägande kom till stånd den 15 april 2004, då det också framkom
       att hon ville att åtal skulle väckas mot tidningen Expressen, angående uppgifter i en
       artikel den 6 december 1998. Den 13 maj 2004 överlämnades denna del till Justitie-
       kanslern, som den 24 maj 2004 beslöt att inte inleda förundersökning. Beträffande
       innehållet i övrigt i förhöret så kastade detta inget ljus över vem som kunde ha utfört
                                                                       Dnr 2826-2005     Sid 5 (7)



     de anmälda gärningarna mot målsäganden. Därför beslöts den 13 maj 2004 att för-
     undersökningsledningen skulle återgå till polisen.
Åklagarmyndigheten

## Bedömning

Beträffande händelseförloppet hänvisas till chefsåklagarens yttrande.
     När det gäller frågan när och av vem förundersökning inleddes i ärendet och för det
     fall att detta skedde den 25 april 2002 för vilket/vilka brott får jag anföra följande.
     Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att ett beslut att inleda
     förundersökning skall sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Det skall framgå
     vem som har fattat beslutet. I tillgängliga handlingar finns inte något sådant beslut.
     Kammaråklagare BB har i sitt yttrande inte explicit uttalat sig i frågan men av BB:s
     yttrande torde man kunna dra slutsatsen att BB utgått ifrån att polisen fattat beslut
     om att förundersökning skulle inledas när BB den 29 april 2002 lämnade polisen
     utredningsdirektiv. Vidare framgår att det i polisens RAR-historik finns antecknat
     att kommissarie CC den 25 april 2002 (samma dag som anmälan inkommit till kam-
     maren) fattat beslut om att inleda förundersökning dock inte för vilket/vilka brott.
     Avslutningsvis skall tilläggas att nu aktuell fråga inte synes ha varit föremål för
     närmare överväganden i de yttranden som har avgivits av berörda polismyndigheter.
     När det gäller vilka eventuella åtgärder som åklagaren vidtagit för att påskynda
     handläggningen har BB i sitt yttrande uppgivit att hon inte kan komma ihåg vilka
     kontakter hon haft med polisen. I tillgängliga handlingar finns ingen uppgift om att
     åklagaren påmint polisen eller i övrigt haft någon kontakt med polisen i nu aktuell
     fråga.
     Åklagaren lämnade den 29 april 2002 direktiv om att bl.a. målsäganden skulle höras.
     Förhöret hölls den 15 april 2004 och redovisades till åklagaren den 21 april 2004.
     Som berörda polismyndigheter uttalat i sina yttranden är det naturligtvis inte accep-
     tabelt att en sådan förhållandevis enkel utredningsåtgärd skall ta i det närmaste två år
     att genomföra.
     Av 1 a § förundersökningskungörelsen framgår att undersökningsledaren har ansvar
     för förundersökningen i dess helhet. Detta innebär bl.a. att undersökningsledaren har
     att se till att förundersökningen bedrivs så skyndsamt som omständigheterna med-
     ger. BB kan mot bakgrund härav inte undgå kritik.
     När det gäller frågan vilka överväganden som föranledde åklagaren att den 13 maj
     2004, en månad innan ett eventuellt misshandelsbrott preskriberades, beslutat att
     förundersökningen skulle ledas av polis får jag hänvisa till vad BB uppgivit i sitt
     yttrande. Jag vill dock tillägga följande. Anmälan som inkom till åklagaren den 25
     april 2002 innehöll sådana uppgifter från målsäganden att det fanns anledning att
     anta att målsägandens utsatts för olaga hot och misshandel den 14 eller 15 juni 1999
     i Järfälla. Det anmälda olaga hotet, som får anses vara av normalgraden var redan
     preskriberat vid anmälningstillfället. Vad som återstod att utreda var den anmälda
     misshandeln. Någon känd gärningsman fanns inte.
     Av 23 kap 3 § rättegångsbalken framgår att om förundersökningen inletts av polis-
     myndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förunder-
     sökningen avseende brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan miss-
     tänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall överta ledningen när det är
     påkallat av särskilda skäl. Riksåklagaren har i samråd med Rikspolisstyrelsen
     utformat allmänna råd om ledningen av förundersökningen i brottmål (RÅFS
     1997:12). Nämnda RÅFS ersätts fr.o.m. den 1 januari 2006 av Åklagarmyndighetens
     föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål (ÅFS
     2005:9). Av nämnda RÅFS framgår att en förundersökning rörande misshandel
     normalt får anses vara av enkel beskaffenhet dvs. förundersökningen leds av polis-
     myndigheten.
     Mot bakgrund härav hade åklagaren redan efter att beslut i besöksförbudsfrågan
     fattas den 29 april 2002 kunnat överlämna till polismyndigheten att leda förunder-
     sökningen rörande den anmälda misshandeln. Att åklagaren först den 13 maj 2004
                                                                      Dnr 2826-2005     Sid 6 (7)



      återfört förundersökningen till polismyndigheten har som BB uppgivit sin grund i
      att det efter det att förhöret genomförts fortfarande inte fanns någon som skäligen
      kunde misstänkas för brottet. Det kan naturligtvis diskuteras om det har varit korrekt
      och ändamålsenligt att återföra förundersökningen till polismyndigheten särskilt som
      brottet snart skulle bli föremål för åtalspreskription.
AA bereddes tillfälle att kommentera remissvaren men hördes inte av.

Bedömning
En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned
(23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, RB). Enligt 1 a § andra stycket för-
undersökningskungörelsen (1947:948), FuK, är det undersökningsledaren som har
ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs
effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. När en förunder-
sökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap 3 § andra stycket RB anlita
biträde av polismyndighet för att verkställa förundersökningen. Han får också
uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen om
det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Polismyndigheten i Stockholms län
Såvitt framgår av historiken i RAR-systemet beslutade kommissarien CC den 25
april 2002 att förundersökning skulle inledas i ärendet. Detta beslut registrerades
emellertid inte i kriminaldiariet förrän den 10 augusti 2004. I de från polismyndig-
heten infordrade handlingarna fanns inte beslutet antecknat, och det är oklart om
beslutet hade noterats på aktomslaget till ärendet. Jag vill med anledning härav
erinra polismyndigheten om att ett beslut om inledande av förundersökning skall
sättas upp särskilt eller antecknas i akten (1 a § första stycket FuK). Enligt min
mening är det också lämpligt att ett sådant beslut omgående registreras i kriminal-
diariet.

Polismyndigheten borde givetvis också ha noterat i polisanmälan de brott som
AA anmälde, dvs. olaga hot och misshandel, och inte endast antecknat ”brotts-
rubriceringen uppskjuten i avvaktan på utredningen”. Detta inte minst för att kunna
avgöra om det förelåg risk för att de anmälda brotten var preskriberade vid tiden
för anmälan. Som Åklagarmyndigheten påpekat synes nämligen det anmälda olaga
hotet ha varit preskriberat redan vid anmälningstillfället.

Utredningen ger vidare vid handen att det dröjde omkring fyra och en halv månad
innan ärendet remitterades till Polismyndigheten i Östergötlands län för det av åk-
lagaren begärda målsägandeförhöret. Med beaktande av vad FF upplyst i denna del
föranleder denna tidsutdräkt inte något uttalande från min sida.

Det tog däremot mycket lång tid, ca ett år och sju månader, innan det begärda för-
höret återredovisades till polismyndigheten. Som polismyndigheten anfört borde
FF, som handläggare av ärendet, ha varit betydligt mer aktiv för att påskynda
remissens handläggning hos Norrköpingspolisen.
                                                                   Dnr 2826-2005   Sid 7 (7)



Polismyndigheten i Östergötlands län
Som nyss sagts tog det polismyndigheten ca ett år och sju månader innan det
begärda förhöret hölls. Ett sådant dröjsmål är naturligtvis helt oacceptabelt. Jag
noterar att polismyndigheten kommer att se över rutinerna och systemet för upp-
följning av utredningsverksamheten.

Åklagarmyndigheten
I ärendet har inte frågan om vem som hade fattat beslut i förundersökningsfrågan
tydligt kunnat besvaras. I likhet med Åklagarmyndigheten anser jag dock att man
av BB:s yttrande kan dra den slutsatsen att hon utgick från att polismyndigheten
redan hade fattat beslut i frågan när hon gav sitt direktiv om att målsäganden skulle
höras.

Det har inte kunnat klarläggas om BB vidtog några påminnelseåtgärder i ärendet.
Hon kommer inte själv ihåg vilka kontakter hon hade med polisen under ärendets
gång. Som sagts i det föregående är det emellertid förundersökningsledaren som
har det övergripande ansvaret för förundersökningen. Det är inte tillräckligt att för-
undersökningsledaren endast utfärdar direktiv. Denne måste självfallet också följa
upp och bevaka att direktiven följs. Jag vill också framhålla vikten av att muntliga
kontakter med polisen i ett ärende dokumenteras. En sådan dokumentation är
viktig, inte bara för att en efterhandsgranskning skall kunna göras, utan även för att
i de fall en annan undersökningsledare övertar ansvaret för ärendet denne lättare
skall kunna bilda sig en uppfattning om handläggningen. Jag noterar att KK upp-
lyst att man numera dokumenterar muntliga kontakter med polisen.

I likhet med Åklagarmyndigheten anser jag att det kan diskuteras om det var
ändamålsenligt att den 13 maj 2004 återföra förundersökningen till polismyndig-
heten – inte minst eftersom brottet snart skulle bli föremål för preskription. BB har
som förklaring uppgett att det genom de uppgifter som kom fram i målsägande-
förhöret stod klart att det inte gick att identifiera någon misstänkt i ärendet. Frågan
är då vad hon förväntade sig att polismyndigheten som förundersökningsledare
skulle kunna vidta för åtgärder för att föra förundersökningen framåt. Som framgått
ovan skall nämligen en förundersökning läggas ned om det inte längre finns skäl att
fullfölja den.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det finns anledning att rikta kritik mot
såväl polismyndigheterna som åklagaren för handläggningen av ärendet.

Vad som kommit fram i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
