# Uttalanden rörande handläggningen av beslag såväl hos åklagare som vid tingsrätten och i hovrätten

JO 2005-08-31 dnr 2842-2003

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-08-31        2842-2003              1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden rörande handläggningen av beslag såväl hos åklagare som
                        vid tingsrätten och i hovrätten

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA kritik mot Polismyndigheten i Västernorrlands
                        län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Sundsvall, bl.a. med
                        anledning av handläggningen av beslag. Han uppgav därvid att dagböcker hade
                        tagits i beslag från honom och att han efter drygt fyra månader fortfarande inte
                        hade fått tillbaka dem.

## Utredning

Handlingar fordrades in från åklagarkammaren och från polismyndigheten. Från
                        polismyndigheten och åklagarkammaren inhämtades också muntliga upplysningar i
                        saken. Vidare infordrades handlingar i Ångermanlands tingsrätts mål B 392-03
                        m.fl. och Hovrättens för Nedre Norrland mål B 425-03.

                        Av de granskade handlingarna och upplysningarna framkom följande.

                        Den 6 februari 2003 lämnade en företrädare för socialförvaltningen in fyra tabletter
                        till polisen och uppgav att hon erhållit dem i samband med ett hembesök hos AA.
                        Tabletterna togs i beslag med anledning av misstanke om narkotikabrott (Sollefteå
                        närpolisområdes beslagsliggare nr 19-03 p. 2–3). Det framgick inte vad som hade
                        hänt med beslagen.

                        Den 24 februari 2003 hämtades AA till förhör efter beslut av kammaråklagaren
                        BB. Han anhölls samma dag misstänkt för narkotikabrott och en husrannsakan
                        verkställdes i hans bostad. Vid denna togs bl.a. en stor mängd läkemedel av olika
                        slag såsom Alvedon, Zoloft, Cipramil, Propavan och Theralen samt sju dagböcker i
                        beslag. Beslagen fastställdes av BB den 26 februari 2003. AA åtalades den 25 mars
                        2003 för grovt narkotikabrott. I stämningsansökan yrkades att vissa i beslag tagna
                        narkotiska preparat skulle förklaras förverkade. Av handlingarna framgick
                        emellertid inte vad som hade hänt med åtskilliga delar av de i beslag tagna
                        föremålen, däribland läkemedlen (Sollefteå närpolisområdes beslagsliggare nr 34-
                        03 p. 8–14, 17–18, 22–27, 29–33, 36–38).




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 2842-2003     Sid 2 (8)




Av Ångermanlands tingsrätts dom, som meddelades den 9 april 2003, framgick att
dagböckerna (Sollefteå närpolisområdes beslagsliggare nr 34-03 p. 1–7) hade
funnits tillgängliga i original vid huvudförhandlingen. Något yrkande syntes inte ha
framställts beträffande dagböckerna och något beslut avseende beslagen fanns inte
intaget i tingsrättens dom. Hovrätten meddelade dom den 16 juni 2003. I domen
angavs att de av åklagaren åberopade dagböckerna i vissa delar hade företetts i
original.

Från åklagarkammaren inhämtades den 2 september 2003 att BB hade gjort en
anteckning i akten att beslaget avseende dagböckerna skulle kvarstå till dess domen
vunnit laga kraft. Det fanns då ingen uppgift i åklagarkammarens ärende om att
domen hade vunnit laga kraft.

Ärendet remitterades till dåvarande Åklagarmyndigheten i Umeå för upplysningar
och yttrande över handläggningen av de ovan angivna beslagen i ärendet.

Överåklagaren CC kom in med ett yttrande som han därefter kompletterade. Vidare
inkom ett yttrande från vice chefsåklagaren DD vid åklagarkammaren i Sundsvall.

      DD
      Det aktuella ärendet har handlagts av lokal åklagare i Örnsköldsvik. Denna enhet har
      numera upphört och den personal bestående av en kanslist och två åklagare som
      arbetat där tjänstgör alltjämt inom åklagarväsendet men utanför åklagarkammarens i
      Sundsvall verksamhetsområde. Den åklagare som varit förundersökningsledare i
      ärendet, kammaråklagare BB, är anställd vid åklagarkammaren i Uppsala. Övrig
      personal är anställd vid åklagarkammaren i Umeå.
      Vid min genomgång av åklagarkammarens akt i ärendet har jag funnit att
      åklagarbeslut finns om att de nu ifrågasatta beslagen skall hävas.
      Såvitt avser beslag nr 19-03 punkterna 2 och 3 har sålunda BB redan i samband med
      att han väckte åtal i ärendet den 25 mars 2003 beslutat att häva de beslagtagna
      tabletterna. De fyra tabletter som omfattas av beslaget skulle enligt åklagarens beslut
      förstöras. Grunden för detta beslut kan jag inte uttala mig om, men enligt
      beslagsprotokollet har AA före beslaget överlämnat tabletterna till befattningshavare
      vid socialtjänsten under hembesök hos AA.
      Vad gäller beslag nr 34-03 punkterna 8–14, 17–18, 22–27, 29–33 och 36–38 har
      likaledes BB den 25 mars 2003 beslutat att häva beslaget av godset i nämnda
      punkter samt att detta skall återlämnas till AA. Av åklagarkammarens diarium
      framgår det inte annat än att detta beslut expedierats först den 3 september 2003 till
      polisen i Sollefteå. När jag kontrollerat detta förhållande med polisen har det
      framkommit att man fått del av beslutet, dock oklart när detta skett.
      Slutligen har beträffande beslag nr 34-03 punkterna 1–7 även godset i nämnda
      punkter hävts av åklagare med anvisning om att godset skall återlämnas till AA.
      Beslutet fattades den 2 september 2003 av kammaråklagare EE vid
      åklagarkammaren i Sundsvall. Beslutet expedierades enligt åklagarkammarens
      diarium den 3 september 2003 till polisen i Sollefteå, vilken bekräftat för mig att
      man tagit del av beslutet. Det aktuella beslagsmaterialet har använts som bevisning
      vid huvudförhandlingarna i tingsrätten och hovrätten. Enligt min mening skulle
      rätteligen ett yrkande ha framställts redan vid huvudförhandlingen i tingsrätten den 1
      april 2003 om att rätten skulle besluta om att beslaget skulle bestå fram till dess en
      lagakraftvunnen dom förelåg i ärendet.
                                                                    Dnr 2842-2003     Sid 3 (8)




CC
Kammaråklagaren BB ledde under början av 2003 en förundersökning avseende
misstanke om narkotikabrottslighet m.m. riktad mot fyra misstänkta personer. Under
förundersökningen verkställdes rätt omfattande beslag av dels narkotika, dels andra
läkemedel och dels dagböcker, papperslappar med anteckningar etc. Ett
förundersökningsprotokoll upprättades den 15 mars 2003.
BB väckte den 25 mars 2003 åtal mot de fyra misstänkta. Mot två av dem riktades
förverkandeyrkanden. Samma dag hävde BB huvuddelen av de beslag JO nu
efterfrågar, nämligen beslagsliggaren nr 19-03 punkterna 2–3 samt nr 34-03
punkterna 8–14, 17–18, 22–27, 29–33 och 36–38. Återstående beslag hävdes den 2
september 2003 genom beslut av kammaråklagaren EE. Såvitt gäller beslagen i
beslagsliggaren nr 19-03 angavs, förutom att beslaget hävdes, att godset, fyra
tabletter, skulle förstöras. I övrigt angavs att beslagtagen egendom skulle åter till den
från vilken beslaget gjorts. Åtalet har sedermera varit föremål för prövning av
tingsrätt och hovrätt. Domstolarnas prövning har dock ingen betydelse för den här
aktuella frågan.
De fyra tabletterna (nr 19-03 punkterna 2 och 3) är icke analyserade av SKL, vilket
kan synas anmärkningsvärt eftersom de inte är identifierade. Mot den bakgrunden att
analys nu inte genomförts är det riktigt att häva beslaget men motsägelsefullt och
felaktigt att samtidigt förordna att de skall förstöras.
Dagböckerna (nr 34-03 punkterna 1–7) har varit föremål för bevisbeslag.
Hovrättsdom vann laga kraft den 15 juli 2003. Denna dag skulle därför de nämnda
beslagen ha hävts. Dröjsmålet med att häva beslagen fram till den 2 september må
vara ursäktligt med tanke på semestertiderna. Dessutom kan påpekas att BB lämnade
sin åklagartjänst vid Åklagarkammaren i Sundsvall inför sommarsemestern.
Återstående beslag, tydligt identifierade mediciner, har inte varit på analys, vilket
inte heller har varit motiverat. Beslagen har också helt riktigt hävts i samband med
åtalsprövningen. Beslagtaget gods skulle då omedelbart ha återlämnats. Så har inte
skett. Från polisen i Sollefteå, där beslagen verkställdes och beslagtagen egendom
förvarades, har bekräftats att besluten om hävande av beslagen inkommit. Dock
saknas anteckningar om när detta skett, liksom när godset lämnades ut till
kriminalvårdsanstalten i Härnösand, där mannen i fråga avtjänar det fängelsestraff
han ådömts. Enligt uppgift från anstalten hade mannen fram till i dag ännu inte
kvitterat godset i fråga.
Sammanfattningsvis kan sägas att BB beslut såvitt gäller de fyra första tabletterna är
felaktigt i så måtto att han förordnat att de skulle förstöras. Hanteringen av beslaget
avseende bevismaterialet är riktigt. Beslaget i övrigt är såvitt på åklagaren
ankommer korrekt handlagt. Det kan inte rimligen åvila åklagaren ett ansvar som
förundersökningsledare att förvissa sig om att polisen verkligen lämnar ut den
egendom för vilken beslag hävts. Det ankommer inte på mig att värdera polisens och
kriminalvårdens befattning med godset efter det att beslagen hävts.

Komplettering till upplysningar och yttrande kring frågan om förverkande av narkotika m.m.
Kompletteringen bygger på uppgifter jag inhämtat från BB.
BB har uppgivit: Det var ett mycket omfattande beslag. Som åklaga re hade han då
svårt att i den stund han för första gången skulle ta ställning till beslagen, tidpunkten
för fastställande av dem, hinna granska alla enskildheter. Det blev först i och med
åtalsprövningen. Han ifrågasätter att polisen tar kända läkemedel som Alvedon i
beslag. Samtidigt som han arbetade med detta mål hade han ytterligare tre mål med
häktade, varför arbetssituationen var pressad.
Jag delar BB uppfattning att vanliga identifierbara läkemedel inte skall tas i beslag. I
konsekvens härmed skall åklagaren då inte heller fastställa sådana beslag.
BB har vidare berättat: Inför åtalsprövningen uppmärksammade han att de fyra
oidentifierade tabletterna inte blivit föremål för analys hos SKL. Om han i det skedet
                                                                        Dnr 2842-2003     Sid 4 (8)




      skulle ha beslutat om analys hade målet blivit fördröjt. Han hävde då beslaget men
      lät förstöra tabletterna för den händelse det skulle ha varit fråga om narkotika.
      BB lämnade sin anställning vid åklagarkammaren i Sundsvall inför
      semesterperioden sommaren 2003, således innan hovrättsdomen vann laga kraft den
      15 juli 2003. Han har inget ansvar för beslagen i slutfasen av målet.
Ärendet remitterades sedan till Ångermanlands tingsrätt för upplysningar och
yttrande över vilka överväganden som gjordes vid den syn beträffande
dagböckerna som ägde rum vid huvudförhandlingen.

Tingsrätten (lagmannen FF) kom in med ett yttrande till vilket hade fogats ett
yttrande från f.d. lagmannen GG.

      GG
      I egenskap av ordförande i mål B 392-03 m.fl. vid Ångermanlands tingsrätt, vari
      dom meddelades den 9 april 2003, får jag anföra följande:
      De beslagtagna dagböckerna åberopades av åklagaren som bevis. Tingsrätten hade
      tillgång till kopior av dagboksanteckningarna i erforderliga delar. Vidare hördes
      kriminalinspektören HH som vittne angående vad som kommit fram under
      förundersökningen vid genomgång av dagboksanteckningarna. I samband härmed
      företedde åklagaren dagböckerna i original, men de gavs aldrig in i målet. Som
      anförts av vice chefsåklagaren DD borde åklagaren ha framställt ett yrkande vid
      huvudförhandlingen om att beslaget skulle bestå fram till dess att dom i målet vunnit
      laga kraft. Även utan ett sådant yrkande borde dock tingsrätten i domen enligt 27
      kap. 8 § sista stycket RB självmant ha prövat frågan om beslaget fortfarande skulle
      bestå. Att så inte skett måste ha berott på ett rent förbiseende. Det kan anmärkas att
      dagböckerna också företeddes i original i hovrätten och åberopades som bevis.
      Hovrätten har inte heller i sin dom den 16 juni 2003, som vann laga kraft den 14 juli
      2003, prövat frågan om beslaget av dagböckerna.

      FF
      Vad gäller överväganden i samband med den syn beträffande dagböckerna som ägde
      rum vid huvudförhandlingen hänvisar tingsrätten till det yttrande som ordföranden,
      f.d. lagmannen GG, avgett.
      Vidare kan tingsrätten konstatera att rätten vid avgörandet inte tillämpat
      bestämmelserna i 27 kap 8 § sista stycket rättegångsbalken när den inte tagit
      ställning till nu aktuellt beslagsbeslut. Med hänsyn till utgången i målet i denna del
      skulle rätten ha beslutat att beslaget av dagböckerna skulle bestå. Ordföranden i
      målet har yttrat att anledningen till att rätten inte prövat frågan om beslag måste ha
      berott på rent förbiseende.
Ärendet remitterades därefter till Hovrätten för Nedre Norrland för upplysningar
och yttrande över vilka överväganden som gjordes vid den syn beträffande
dagböckerna som ägde rum vid huvudförhandlingen.

Hovrätten (hovrättspresidenten JJ) kom in med ett yttrande i vilket hänvisades till
en skrivelse från hovrättsråden KK och LL samt adjungerade ledamoten, f.d.
kammarrättslagmannen MM, som deltog i hovrättens avgörande i målet.

      KK, LL och MM
      Åtalet för narkotikabrott byggde till stor del på uppgifter som under
      förundersökningen hade hämtats från anteckningar i dagböcker som tagits i beslag
      hos AA. Såsom bevisning åberopade åklagaren såväl vid tingsrätten som i hovrätten
      i målet ingivna fotokopior av aktuella sidor i dagböckerna. AA gjorde i hovrätten
                                                                          Dnr 2842-2003      Sid 5 (8)




      gällande att de aktuella anteckningarna i dagböckerna avseende mängder och
      penningbelopp inte utgjorde fortlöpande anteckningar utan hade tillkommit i ett
      försök att i efterhand rekonstruera de affärer han gjort. Han påpekade därvid att detta
      framgick bl.a. av att anteckningarna hade skrivits med annan penna och att de ibland
      skrivits över den tidigare texten. Åklagaren, som medförde dagböckerna i original
      till huvudförhandlingen, visade upp några av de i dagböckerna aktuella sidorna.
      Hovrätten fann inte anledning att i samband med denna syn göra några särskilda
      överväganden av processuell art.
      Vad sedan gäller hovrättens bedömning av vad som förevarit kan konstateras att det
      av förundersökningen framgår att Polismyndigheten i Västernorrlands län, Sollefteå
      närpolisområde, vid husrannsakan i AA:s bostad den 24 februari 2003 tog
      dagböckerna i beslag; beslaget fastställdes av åklagaren den 26 februari 2003, − − −
      . Dagböckerna i original har inte ingivits vare sig till tingsrätten eller till hovrätten.
      Något yrkande om att beslaget skulle bestå har inte framställts från åklagarens sida,
      och tingsrätten har i sin dom inte prövat frågan om beslaget av dagböckerna skulle
      bestå. Beslutet om beslag får därmed anses ha upphört i och med att tingsrätten
      meddelat dom i målet utan att förordna att beslaget skulle bestå (jfr
      Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1993/94 s. 41 sista stycket och SOU
      1995:47 s. 433–434). Hovrätten har därför inte haft anledning att i domen med
      tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken uttala sig om det tidigare
      gällande beslaget.
      Hovrätten anser, mot bakgrund av det anförda, att sådana omständigheter som enligt
      27 kap. 1 § rättegångsbalken utgör förutsättningar för beslut om beslag inte förelåg.
      Hovrätten hade därför inte anledning att jämlikt 27 kap. 5 § rättegångsbalken
      självmant ta upp frågan om beslag å dagböckerna till behandling och förordna om
      nytt beslag.

      JJ anförde i huvudsak följande.
      I likhet med hovrättens ledamöter anser jag att det tidigare beslaget av dagböckerna
      var att anse som hävt i och med att tingsrätten i sin dom inte uttalat sig om beslaget.
      Möjligen borde hovrätten ha övervägt frågan om beslag i samband med att
      dagböckerna företeddes inför rätten eller åtminstone ha uppmärksammat åklagaren
      på att dagböckerna inte längre var i beslag. I detta skede torde åklagaren nämligen
      inte haft lagstöd för sitt innehav av dagböckerna. Enligt min mening fanns det
      emellertid inte skäl för hovrätten att vid detta tillfälle på nytt ta dagböckerna i beslag
      av utredningsskäl. Dagböckerna hade då företetts och bedömts i två instanser.
I ett beslut den 31 augusti 2005 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Beslag av tabletter m.m.
Av utredningen framgår att fyra tabletter med okänt innehåll togs i beslag den 6
februari 2003 (beslagsprotokoll nr 19-03 p. 2–3). I beslagsprotokollet angavs att
ändamålet med beslagen var att utröna omständigheter som kunde antas äga
betydelse för utredningen. Beslagen hävdes av BB den 25 mars 2003. Samtidigt
beslutade han att tabletterna skulle förstöras.

Regler om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt 1 § första stycket
får ett föremål som skäligen kan antas ha betydelse för en brottsutredning
(bevisbeslag) eller vara någon avhänt genom brott (återställandebeslag) eller på
grund av brott förverkat (förverkandebeslag) tas i beslag. Om det inte längre finns
skäl för ett beslag skall det enligt 8 § första stycket omedelbart hävas.
Förundersökningsledaren har därför att under förundersökningen fortlöpande pröva
                                                                   Dnr 2842-2003    Sid 6 (8)




om beslaget skall bestå. Om beslaget hävs skall det beslagtagna godset enligt
huvudregeln återställas till den person hos vilken beslaget gjorts.

Av 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) följer att narkotika som varit föremål för
brott enligt lagen skall förverkas om det inte är uppenbart obilligt. I 7 §
narkotikastrafflagen, som innehåller regler om beslag av egendom som kan antas
vara förverkad enligt 6 §, hänvisas till 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., som innehåller bestämmelser om bl.a.
förstöring av beslagtagen eller förverkad egendom.

När beslagen verkställdes fanns misstanke om att tabletterna innehöll narkotika. De
borde därför självfallet ha analyserats för att undersöka om så var fallet. Utan ett
klarläggande av att det var fråga om narkotika saknades rättslig grund för att låta
förstöra tabletterna.

När det sedan gäller övriga i beslag tagna läkemedel delar jag BB uppfattning att
det synes ha saknats anledning att ta läkemedel som t.ex. Alvedon i beslag. Som
åklagarmyndigheten anfört borde BB således inte ha fastställt dessa beslag.

Av åklagarmyndighetens yttrande framgår vidare att BB samma dag som han
väckte åtal beslutade att häva beslagen av vissa läkemedel (beslagsliggare nr 34-03
punkterna 8–14, 17–18, 22–27, 29–33 och 36–38) samt att dessa skulle återlämnas
till AA. Av åklagarkammarens diarium framgår inte annat än att beslutet först den
3 september 2003 expedierades till polisen i Sollefteå.

Som sagts ovan skall ett beslag hävas om det inte längre föreligger skäl för det. Det
åligger den åklagare som har hävt ett beslag att se till att polismyndigheten
underrättas därom. En sådan underrättelse måste självfallet lämnas i omedelbar
anslutning till att beslutet fattats eftersom det är polismyndigheten som har att
verkställa beslutet.

I det aktuella fallet synes det således ha dröjt från den 25 mars 2003 till i början av
september 2003 innan polismyndigheten fick underrättelse om att beslagen var
hävda. Anledningen härtill har inte kunnat klarläggas. En sådan tidsutdräkt är
emellertid under alla förhållanden oacceptabel. Det är angeläget att chefen för en
åklagarkammare ser till att det finns rutiner som säkerställer att sådan underrättelse
omgående sker.

Dagböckerna
Enligt 27 kap. 8 § sista stycket RB skall rätten, när målet avgörs, pröva om ett
beslag fortfarande skall bestå. Om rätten försummar att uttala sig om ett beslag när
målet avgörs anses beslaget hävt i och med att dom meddelas i målet (jfr JO
1993/94 s. 38 och SOU 1995:47 s. 431 f.).

Av utredningen framgår att dagböckerna togs i beslag vid en husrannsakan den 24
februari 2003 och att beslaget fastställdes av BB den 26 februari 2003. Vid
huvudförhandlingen i tingsrätten lämnade BB in fotokopior av
                                                                   Dnr 2842-2003     Sid 7 (8)




dagboksanteckningar och åberopade dessa som bevisning. Han hade emellertid
även med sig dagböckerna i original till huvudförhandlingarna i såväl tingsrätten
som hovrätten där han förevisade några av de aktuella sidorna. Något yrkande
beträffande dagböckerna framställde han dock inte. Den 2 september 2003, en och
en halv månad efter det att hovrättens dom vunnit laga kraft, hävde en annan
åklagare vid kammaren beslagen av dagböckerna. BB hade då påbörjat anställning
vid en annan åklagarkammare.

I åklagarkammarens akt finns en anteckning om att BB ansett att beslaget skulle
bestå till dess dom i målet vunnit laga kraft. Jag noterar dock att detta inte har
nämnts i yttrandet från åklagarmyndigheten. Anteckningen i akten svarar
emellertid väl mot BB handlande i målet.

Av bestämmelsen i 27 kap. 8 § första stycket RB, att beslag skall hävas om det inte
längre finns skäl för det, följer att en åklagare inte kan fatta beslut om hur det i
framtiden skall förfaras med ett visst beslag. Bestämmelsen innefattar nämligen en
principiell skyldighet för åklagaren att fortlöpande pröva om det finns skäl att låta
ett beslag bestå. Någon möjlighet för en åklagare att förordna att ett beslag skall
bestå till dess att domen i målet vunnit laga kraft, som BB synes ha gjort, finns
således inte. Som redan framgått hävs dessutom ett beslag om tingrätten i sin dom
inte bestämt att det skall bestå.

Detta medför att en åklagare som förutser att det finns ett behov av att behålla ett
föremål i beslag till dess att en lagakraftvunnen dom föreligger följaktligen måste
låta domstolen ta ställning till beslaget.

Mot denna bakgrund delar jag DD:s uppfattning att BB, som uppenbarligen ansåg
att beslagen borde bestå till dess domen i målet vann laga kraft, rätteligen redan vid
huvudförhandlingen i tingsrätten borde ha framställt ett yrkande om att rätten
skulle besluta att beslagen av dagböckerna skulle bestå till dess att en
lagakraftvunnen dom förelåg i målet.

Av såväl tingsrättens som hovrättens dom framgår att dagböckerna i original
förevisades vid respektive förhandling. Tingsrätten fattade inte något beslut
beträffande dagböckerna i sin dom.

Som tidigare nämnts skall rätten, när målet avgörs, pröva om ett beslag fortfarande
skall bestå. I samband med att målet avgörs måste rätten alltid ta slutlig ställning
till samtliga i målet bestående tvångsmedel. När det gäller beslag råder på den
punkten principiellt sett ingen begränsning till sådana som fastställts eller beslutats
av rätten eller som framgår av åklagarens stämningsansökan. Rätten kan emellertid
inte ges någon mer omfattande undersökningsplikt när det gäller sådana
beslagsbeslut som inte framgår av åklagarens framställning i målet (Fitger,
Rättegångsbalken del 2, s. 27:25). Det förhållandet att dagböckerna förevisades i
tingsrätten medför dock att domstolen, även om åklagaren inte hade framställt
något yrkande, varit skyldig att utreda om det rörde sig om beslagtagen egendom.
När det då hade framkommit att beslagen inte var hävda borde tingsrätten i domen
                                                                     Dnr 2842-2003    Sid 8 (8)




ha tagit ställning till om de skulle bestå eller hävas. Tingrätten har anfört att detta
av förbiseende inte skedde. Som sagts ovan får beslutet om beslagen av
dagböckerna likväl anses ha upphört i och med att tingsrätten meddelade dom i
målet utan att förordna att beslagen skulle bestå.

Frågan är då slutligen om hovrätten borde ha vidtagit någon åtgärd när
dagböckerna i original företeddes av BB vid huvudförhandlingen. Jag kan givetvis
inte ha någon synpunkt på hovrättens bedömning att det saknades förutsättningar
för att på nytt förordna om beslag. Jag anser däremot att hovrätten – närmast som
ett utflöde av att domstol principiellt bär ansvaret för att avgöra om de tvångsmedel
åklagare beslutat om i målet skall bestå eller inte – borde ha fäst åklagarens
uppmärksamhet på att beslagen av dagböckerna redan tidigare hade hävts. Ett
sådant påpekande torde också ha kunnat medverka till att den beslagtagna
egendomen återställts betydligt tidigare än som nu kom att ske.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan anförda.
