# En åklagares långsamma handläggning av en förundersökning samt chefsåklagarens ansvar för handläggningen

JO 2004-10-29 dnr 286-2004

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2004-10-29          286-2004               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagares långsamma handläggning av en förundersökning samt
                        chefsåklagarens ansvar för handläggningen

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde advokaten AA, som ombud för BB, klagomål mot
                        vice chefsåklagaren CC vid Åklagarmyndigheten i Göteborg, 3:e
                        åklagarkammaren, med anledning av handläggningen av ett ärende. Han ifrågasatte
                        om CC vid handläggningen hade vidtagit erforderliga utredningsåtgärder med den
                        skyndsamhet som BB:s intresse av saken föranledde.

                        Av anmälan framgick bl.a. följande. BB var målsägande i en förundersökning om
                        misshandel vilken lades ned av åklagare i juli 2000. Efter begäran om
                        överprövning beslutade överåklagaren i Göteborg i mars 2001 att
                        förundersökningen skulle återupptas och att vissa ytterligare utredningsåtgärder
                        skulle vidtas. Ärendet överlämnades därefter till CC för vidare handläggning. Trots
                        upprepade kontakter med denne, bl.a. genom ett meddelande per fax i november
                        2001 i vilket särskilt redogjordes för såväl de olägenheter som BB drabbats av som
                        dennes intresse av att få saken prövad, lämnades inte något besked om den fortsatta
                        handläggningen av förundersökningen.

## Utredning

Diarieblad samt handlingar i åklagarkammarens ärende – – – infordrades och
                        granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        Den 14 maj 1999 inleddes en förundersökning om misshandel. Sedan flera förhör
                        hållits och andra utredningsåtgärder vidtagits beslutade kammaråklagaren DD den
                        7 juli 2000 att lägga ned förundersökningen, som då gällde grov misshandel
                        alternativt vållande till kroppsskada, med motiveringen att brott inte tillförlitligen
                        kunde styrkas.

                        Målsäganden BB begärde, genom sitt målsägandebiträde AA, överprövning av det
                        beslutet. Överåklagaren EE beslutade den 15 mars 2001 att förundersökningen
                        skulle återupptas och att vissa närmare angivna utredningsåtgärder skulle vidtas.
                        Hon överlämnade till chefsåklagaren vid 3:e åklagarkammaren, FF, att låta
                        handlägga ärendet. Denne överlämnade den 19 mars 2001 ärendet till CC.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                         Dnr 286-2004     Sid 2 (6)




Dagen därpå gav CC polisen direktiv i enlighet med överprövningsbeslutet.
Direktiven innebar att ett tidigare inhämtat rättsintyg skulle kompletteras. Den 12
april 2001 inkom den begärda kompletteringen med en förfrågan från polisen om
ytterligare direktiv. Därefter finns inte dokumenterat att någon åtgärd vidtagits i
ärendet från åklagarens sida.

Av diariebladet framgår bl.a. att AA i februari 2002 inkom med en skriftlig
förfrågan om ärendets handläggning och att såväl han som BB i september 2003
inkom med skrivelser i ärendet.

Ärendet remitterades till åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av ärendet sedan förundersökningen återupptogs den 15 mars 2001
samt vilka åtgärder som eventuellt hade vidtagits med anledning av AA:s
förfrågningar om ärendets handläggning.

Åklagarmyndigheten (EE) inkom med yttrande till vilket var fogat upplysningar
från CC samt från FF och chefsåklagaren GG (kammarchef på 3:e
åklagarkammaren fr.o.m. den 1 januari 2004).

På JO:s begäran inkom därefter kompletterande upplysningar från CC.

      CC anförde bl.a. följande.
      Samtidigt som detta ärende utreddes handlade jag sedan slutet av 2000 ett större
      ärende vilket på grund av jäv hade överflyttats från åklagarmyndigheten i
      Helsingborg. I det ärendet, som var föremål för stort medialt intresse och i vilket
      förekom bl.a. en riksdagsledamot, fanns åtskilliga svåra juridiska frågeställningar,
      bl.a. rörande tvångsmedelshanteringen. Det ärendet ledde bl.a. till att riksåklagaren
      övertog förundersökningsledarskapet i den nämnda delen medan den övriga
      utredningen blev kvar hos mig. Den fortsatta handläggningen av detta ärende ledde
      så småningom till att ett omfattande förundersökningsprotokoll färdigställdes på
      sensommaren 2002 och att åtal väcktes i december samma år. Huvudförhandling i
      det målet genomfördes i Helsingborg slutligen – efter övervinnande av oändliga
      svårigheter på förberedelsestadiet – under fyra veckor i oktober–november 2003.
      Till andra svårigheter i denna process kom att förhörsledaren, som var den som hade
      den överlägset bästa inblicken i utredningsmaterialet, avled en dryg månad före
      förhandlingen. Dom har ännu inte fallit i det målet på grund av exceptionella
      förhållanden i personaliadelen.
      När jag på måndagen efter midsommar 2001 återkom i tjänst efter en tidig semester
      utomlands hade min ”arbetsvardag” förändrats rejält. Jag hade att hantera – utöver
      det ovan angivna stora målet – inledningsvis tre mål med sammanlagt nio personer
      häktade för våldsamt upplopp i samband med EU- toppmötet. Dessa ”upploppsmål”
      kom sedan att prägla min yrkesmässiga vardag under hela hösten med en kulmen i
      samband med den mediala uthängningen i Uppdrag Granskning och påståendena om
      ”manipulerad bildbevisning”. Som jag nu minns det hade jag inte någon hel eller
      partiell befrielse från annan lottning under den aktuella tiden.
      Under denna tid, som var påfrestande på det sätt jag beskrivit, uppkom vissa
      balanser på min tjänst. Jag ökade min arbetsinsats men trots detta hade jag en känsla
      av att antalet ärenden som jag inte hann att handlägga på ett önskvärt sätt hela tiden
      ökade. Jag har inte påtalat detta för kammarchefen utan ständigt hoppats att jag
      skulle få tid att ”ta tag” i de ärenden som påkallade beslut (varav det nu aktuella var
      ett). Såväl skrivelser från målsägandebiträdet med påstötningar som telefonsamtal
      från målsäganden har hållit mig medveten om att ärendet borde prioriteras. Trots
      detta har ärendet blivit liggande i avvaktan på beslut.
                                                                           Dnr 286-2004     Sid 3 (6)




      Jag var tidigt klar över att det var ytterligt svårt att få fram tillräckligt underlag för
      ett åtal. Jag hoppades emellertid på att någon ny infallsvinkel skulle framkomma. De
      angivna svårigheterna innebar inte automatiskt att det därmed var ett enkelt beslut
      att lägga ned förundersökningen på nytt. Detta har säkert bidragit till att jag inte fått
      eller tagit mig den tid jag ansåg krävas för att avsluta ärendet.
      Beslut att lägga ned förundersökningen fattades den 22 mars 2004.
Beträffande AA:s och BB:s förfrågningar om ärendets handläggning upplyste CC
sammanfattningsvis följande. Han har talat med BB på telefon vid några tillfällen.
Vid åtminstone ett av dessa samtal redogjorde denne ganska ingående för sitt
hälsotillstånd. CC:s intryck var att det var försäkringsbolagets handläggning som
bekymrade BB mest. BB har vid något tillfälle lämnat meddelande på
telefonsvararen och bett att få bli kontaktad. CC minns inte huruvida han därefter
ringt upp utan att komma i kontakt med BB eller om han avstod från att ringa då
han inte hade något nytt att berätta. Han har inte haft någon muntlig kontakt i
ärendet med AA. Det framgår inte av diariet att han skriftligen har meddelat sig
med BB eller AA, och såvitt han minns har det inte skett.
      FF anförde bl.a. följande.
      Jag tillträdde som kammarchef på 3:e åklagarkammaren den 15 mars 2001. Det bör
      således ha varit en av mina första åtgärder på kammaren att tilldela CC det aktuella
      överprövningsärendet. Jag hade för övrigt som huvudregel att lotta ett återremitterat
      överprövningsärende på en annan åklagare än den som tagit det överprövade
      beslutet.
      Våren 2001 hade kammaren två allvarliga problem. Produktionsutvecklingen var
      negativ (antalet inkommande ärenden översteg antalet avslutade ärenden) och
      genomströmningstiden för ett färdigt förundersökningsprotokoll var oacceptabelt
      lång (antal dagar innan beslut i åtalsfrågan togs).
      I mitt ledarskap har jag lagt mycket tid på att fördela kammarens arbetsmängd efter
      vars och ens förmåga och arbetssituation.
      För att få en överblick över kammarens arbetssituation införde jag tidigt ett
      datorbaserat mätsystem. Detta system – i vilket alla medarbetare hade en inblick –
      var ett komplement till den dagliga kontakten med åklagarna.
       Varje åklagare fick således månadsvis till mig redovisa antalet färdiga
        förundersökningsprotokoll och primärrapporter
       antalet ärenden i vilka polisen begärde en åtgärd av åklagaren (exempelvis
        direktiv)
       antalet ärenden för utredning hos polisen i vilka åklagaren var
        förundersökningsledare
       det äldsta färdiga förundersökningsprotokollet
      De två första uppgifterna informerade mig om arbetsmängden på åklagarens
      skrivbord (den s.k. skrivbordsbalansen).
      Informationen gav mig en möjlighet att ex officio ge lättnader till de åklagare som
      plötsligt blev arbetstyngda. En sådan lättnad kunde ges genom reducerad lottning
      eller lottningsstopp. Vidare kunde lättnaden bestå i att jag lottade om ärenden mellan
      åklagare eller lät någon slippa ta huvudförhandlingar någon vecka.
      Samtliga åklagare har emellanåt haft lättnader när det gäller huvudförhandlingar.
      Det hände också att åklagare bad mig om lättnad med hänvisning till att de plötsligt
      blivit arbetstyngda. CC tillhör de åklagare som emellanåt var arbetstyngda och bad
      om lättnad.
                                                                         Dnr 286-2004    Sid 4 (6)




      Innan jag berör dessa tillfällen vill jag dock nämna följande. När det gäller ärenden
      relaterade till EU-toppmötet är inte CC ensam om att ha handlagt sådana ärenden.
      Kammarens två specialiståklagare var också mycket upptagna med sådana ärenden
      under sommaren och hösten 2001. Jag själv hade arbetsuppgifter kopplade till EU-
      toppmötet under tiden maj–augusti 2001. Detta förde i sin tur med sig att
      kammarens övriga åklagare fick sköta det vardagliga arbetet. Under sommaren och
      hösten 2001 var kammarens samtliga åklagare liksom kammarens administratörer
      mycket hårt arbetstyngda. Detta framkom också i medarbetarsamtal i slutet av
      verksamhetsåret.
      CC övertog på grund av jäv ett mål från Åklagarmyndigheten i Malmö (se CC:s
      upplysningar). Detta mål har – av skäl som CC har berört – krävt mycket tid och CC
      har enligt min mening drivit målet på ett mycket engagerat sätt. Han har bett mig om
      lättnad med hänvisning till arbetet med detta mål.
      Vid en granskning av lottningstablåerna för 2002 och 2003 kan jag konstatera att CC
      haft lättnader i form av reducerad lottning eller lottningsstopp i december 2002 och i
      september och oktober 2003. Det sammanfaller med att han tog beslut i åtalsfrågan
      och med inläsning av målet inför huvudförhandlingen.

      Det nu aktuella ärendet
      CC har inte i någon del berört den efterföljande handläggningen av
      överprövningsärendet i sina kontakter med mig.
      Jag hade inte någon särskild rutin för att följa upp handläggningen av ett
      återremitterat överprövningsärende. I några fall har åklagaren kommit till mig och
      redovisat den kompletterande utredningen innan beslut och i några fall har åklagaren
      bett om råd i juridiska eller andra frågor.
      Ärendet rör våldsbrott, har varit föremål för en överprövning och har dessutom
      tillhört CC:s ”skrivbordsbalans”. Ärendet borde därför ha prioriterats. Vid en
      granskning av ärendet gör jag bedömningen att det förvisso torde ha åtgått en tid av
      ostördhet för att slutligen kunna ta beslut i ärendet. Ärendet är emellertid inte av
      sådan art och omfattning att det motiverat den långa handläggningstiden.
      Jag beklagar att jag inte upptäckt ärendet inom ramarna för mitt arbete med att följa
      kammarens arbetsmängd och dess genomströmningstider.
Av de upplysningar som GG lämnade framgår att AA vid sammanlagt tre tillfällen,
i november 2001, februari 2002 och september 2003 skrivit till CC med begäran
om att denne skulle fatta beslut i ärendet samt att BB, i september 2003,
framställde en liknande begäran. Vidare framgår att GG infört en ny rutin för
bevakning av oavslutade ärenden.

      EE anförde i huvudsak följande.
      AA samt målsäganden i ärendet har vid upprepade tillfällen såväl muntligen som
      skriftligen under 2001–2003 vänt sig till CC med påstötningar om att denne skulle
      fatta beslut i ärendet. Först efter det att CC fått kännedom om JO-anmälan har han
      2004-03-22 fattat beslut i ärendet innebärande att förundersökningen skulle
      nedläggas.
      Det skall anmärkas att inga åtgärder vidtagits i ärendet efter det att kompletteringen
      redovisades till CC 2001-04-11.
      Av CC redovisade förhållanden är inte sådana att de kan förklara det dröjsmål som
      förekommit i ärendets handläggning. Om CC trots åberopade förfrågningar inte
      ansett sig att ha tid att handlägga ärendet, hade det ankommit på honom att
      underrätta kammarchefen. Det är anmärkningsvärt att han inte gjort detta. Det finns
      anledning att kritisera CC för vad som förekommit.
                                                                         Dnr 286-2004     Sid 5 (6)




      Efter det att GG lämnat sitt yttrande i ärendet har han inkommit med följande
      kompletterande upplysningar till mig. CC har nu under tre veckor varit befriad från
      all lottning/gratislottning samt förhandlingar för att handlägga ett antal äldre ärenden
      i balans. Ärendena är nu avslutade. Detta i förening med det uppföljningssystem
      som GG beskrivit i sitt yttrande bör förhindra en upprepning av det slag som nu
      förevarit.
I ett beslut den 29 oktober 2004 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Förundersökningen gällde en misshandel som ägde rum i maj 1999. Innan
förundersökningen lades ned i juli 2000 hade relativt omfattande
utredningsåtgärder vidtagits.

Min granskning av den aktuella förundersökningen avser tiden efter EE:s beslut
den 15 mars 2001 att återuppta förundersökningen.

Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl
att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned.

CC har, sedan den 19 mars 2001, varit förundersökningsledare i ärendet och har
därmed varit ansvarig för förundersökningen. Förundersökningsledaren skall se till
att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
direktiv för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]).

Utredningen har visat att sedan april 2001, när polisen redovisade viss
komplettering till CC, har det inte vidtagits någon åtgärd i ärendet förrän den 22
mars 2004 då förundersökningen lades ned. Det har vidare framkommit att BB och
AA såväl skriftligen som vid något tillfälle muntligen på en telefonsvarare gjort
förfrågningar om ärendet samt att dessa inte har föranlett någon annan åtgärd från
CC:s sida än att han möjligen, och i så fall utan framgång, sökt kontakt med
målsäganden på telefon.

CC har beskrivit sin ansträngda arbetssituation under den aktuella tiden och FF har
bekräftat att arbetsbelastningen på åklagarkammaren då var stor.

Även med hänsyn tagen till den situation som rådde på åklagarkammaren är det
min uppfattning att det dröjsmål som förekommit i ärendet är helt oacceptabelt. Det
är vidare i hög grad anmärkningsvärt att CC inte hörde av sig till målsäganden eller
dennes ombud med anledning av de förfrågningar som gjordes, särskilt som han
rimligen måste ha insett att målsäganden hade ett betydande intresse i saken.

CC borde självfallet, som EE också har ansett, ha vänt sig till åklagarkammarens
chef och upplyst denne om att hans arbetssituation var sådan att han inte kunde
handlägga ärendet på erforderligt sätt.
                                                                   Dnr 286-2004      Sid 6 (6)




CC förtjänar mycket allvarlig kritik för sin bristande handläggning av ärendet och
det är med viss tvekan som jag har beslutat att inte gå vidare i saken.

FF har upplyst att CC, i sina kontakter med honom, inte berörde handläggningen av
det aktuella ärendet och ingenting tyder på att han från målsägandens sida gjordes
uppmärksam på att beslut inte hade fattats i ärendet. Han har beskrivit de rutiner
han tillämpade för att följa upp oavslutade ärenden. Rutinerna till trots
uppmärksammades inte detta ärende, vilket tyder på att uppföljningarna var
otillräckliga. FF hade, i egenskap av chef för åklagarkammaren, det övergripande
ansvaret för verksamheten och till uppgift att planera, leda och fördela arbetet vid
kammaren. Han kan därför inte undgå kritik för att ärendet under alltför lång tid
kom att ligga utan åtgärd.

GG har upplyst att man på åklagarkammaren, bl.a. mot bakgrund av det aktuella
ärendet, har infört en rutin för bevakning av äldre, inte slutredovisade, ärenden.
Denna innebär i huvudsak att kammarens åklagare vid fyra tillfällen per år till
honom redovisar vilka ärenden på roteln som är äldre än sex månader samt när
senaste åtgärden vidtogs av åklagaren i respektive ärende. Rutinen har vidtagits
som en åtgärd för att undvika liknande händelser i framtiden.

Avslutningsvis vill jag nämna att det under utredningen har framkommit att ett av
de faxmeddelanden som AA skrev till CC och som finns i åklagarkammarens akt i
ärendet inte har diarieförts, vilket naturligtvis borde ha skett när handlingen inkom
i november 2001.
