# Anmälan mot bl.a. åklagare för bristande objektivitet under förundersökning och brottmålsrättegång

JO 2012-06-27 dnr 2874-2011

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2012-06-27         2874-2011             1 (14)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Anmälan mot bl.a. åklagare för bristande objektivitet under
                        förundersökning och brottmålsrättegång

## Bakgrund

En äldre man, AA, berövades livet i sin lägenhet i ett flerfamiljshus i Eslöv år
                        1986. Gärningsmannen slog ett stort antal slag mot AA:s huvud med en ljuslykta
                        av glas och lindade därefter en telefonsladd runt hans hals. AA avled till följd av
                        slagen med ljuslyktan, möjligen i samverkan med strypning. Att AA berövats livet
                        upptäcktes av två släktingar som kom för att besöka honom på kvällen den 9 juni
                        1986. När släktingarna kom till AA:s bostad var dörren låst och de låste upp med
                        en medhavd nyckel. Innanför dörren låg morgontidningar från den 8 och 9 juni,
                        och mot bakgrund av bl.a. detta kunde det sedermera fastställas att AA berövades
                        livet någon gång under tiden den 7–9 juni 1986.

                        Vid brottsplatsundersökningen noterades bl.a. följande. Samtliga dörrar och fönster
                        till lägenheten var utan åverkan. AA anträffades på golvet i sovrummet, liggandes
                        på mage med ansiktet rakt ner mot en matta. Han var klädd i bl.a. skjorta och
                        byxor. Fodret i den högra bakfickan på byxorna var vänt ut och in och varken AA:s
                        plånbok eller egna nycklar återfanns i lägenheten. En telefonsladd var lindad runt
                        AA:s hals och knuten med en råbandsknop i centrum av nacken. AA:s huvud och
                        mattan under huvudet var kraftigt blodbesudlade. Det fanns blodstänk på väggarna.
                        På golvet invid AA stod en telefondosa. På telefondosan säkrades bl.a. ett avtryck
                        av s.k. papillarlinjer. I diskhon i köket anträffades en blodig mindre duk som
                        antogs komma från telefonbordet i sovrummet. På en byrå i vardagsrummet
                        anträffades en ljuslykta av glas som antogs utgöra brottsverktyget. På bordet i
                        matrummet var det dukat för två personer.

                        En förundersökning om mord pågick under år 1986 och 1987. Under
                        förundersökningen hölls bl.a. ett stort antal förhör. Förundersökningen lades ned
                        utan att någon person varit misstänkt för brottet. Inledningsvis trodde polisen att
                        papillarlinjeavtrycket härrörde från ett finger. Avtrycket gav emellertid ingen träff
                        vid sökning i fingeravtrycksregistret. År 2005 blev det möjligt att i
                        fingeravtrycksregistret söka även på avtryck från handflator. I augusti 2009 gjorde
                        polisen en sådan sökning på det aktuella avtrycket. Det konstaterades att avtrycket
                        kom från viss del av BB vänstra handflata. BB hade år 1987 dömts för bedrägeri



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                  Dnr 2874-2011   Sid 2 (14)




och försök till bedrägeri och i samband med utredningen av dessa brott hade hans
handavtryck registrerats.

Förundersökningen om mordet på AA återupptogs. Under tiden februari till april
2010 genomfördes under två kortare perioder hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning riktad mot BB. Samma dag som hemlig teleavlyssning påbörjades
för andra gången kallades en kvinna, CC, till förhör hos polisen. CC hade haft ett
förhållande med BB vid den tidpunkt då AA berövades livet, och dömdes
tillsammans med BB för tidigare nämnda bedrägeribrottslighet. I den kallelse till
förhör som tillställdes CC angavs att hon skulle höras om sin ”eventuella
kännedom om ett mord i Eslöv 1986”. Syftet med åtgärderna var att utröna om CC
skulle kontakta BB i anledning av kallelsen. Förhör med CC hölls och
dokumenterades.

BB frihetsberövades den 13 april 2010 och häktades några dagar senare.
Husrannsakan genomfördes och bl.a. datorer som kunde ha använts av honom togs
i beslag. Digital media i datorernas hårddiskar undersöktes. I syfte att utreda om
det i datorerna fanns information med anknytning till mordet på AA använde sig
polisens tekniker av vissa sökord. Det förhållandet att sökord användes redovisades
inte i det protokoll som upprättades över undersökningen. I protokollet redovisades
slutsatsen att ingenting av intresse för utredningen hade påträffats.

Den 7 oktober 2010 väckte åklagaren åtal mot BB för mordet på AA. BB nekade
till att han hade något med mordet att göra. Den enda konkreta bevisningen mot
BB utgjordes av handavtrycket på telefondosan. Åklagaren kom under rättegången
att föra fram vissa teorier om ett samband mellan BB och AA, men några bevis för
detta presenterades inte.

Tingsrätten fann styrkt att handavtrycket hade avsatts i samband med att AA
berövades livet. Mot bakgrund härav fann tingsrätten att det var ställt utom rimligt
tvivel att det var BB som var gärningsman, och dömde honom för mord till
fängelse i tio år.

BB överklagade domen till Hovrätten över Skåne och Blekinge och anlitade i
samband därmed advokaterna DD och EE som ombud och försvarare. I hovrätten
åberopade BB ny muntlig samt omfattande skriftlig bevisning. Hovrätten fann, till
skillnad från tingsrätten, inte styrkt att handavtrycket hade avsatts i samband med
att AA berövades livet och ogillade därför åtalet. Hovrättens dom vann laga kraft.

Anmälan
DD och EE begärde att JO skulle granska förundersökningen och åtalet mot BB. I
anmälan gjordes bl.a. gällande att åklagaren, kammaråklagaren FF,
Åklagarmyndigheten, Södra Skånes åklagarkammare, hade åsidosatt sin
objektivitetsplikt i huvudsak i följande avseenden.

- År 2008 uppmärksammade polisen en annan person som möjlig gärningsman till
mordet på AA. Vid tidpunkten för mordet var denna person knappt 15 år gammal
                                                                        Dnr 2874-2011   Sid 3 (14)




och bosatt i Eslöv. Personen är dömd för ett flertal grova brott mot homosexuella
män och avtjänar för närvarande livstids fängelse för mord på en homosexuell man
i Stockholm. Trots detta redovisades mannens namn inte på något sätt i
förundersökningen mot BB. Dessutom beordrade åklagaren att cirka 250 sidor med
uppgifter om personer som man sökt på innan förundersökningen lades ned skulle
tas bort från utredningen mot BB. (Denna del av anmälan benämns vid
redovisningen av Åklagarmyndighetens yttrande, se nedan, som punkt 5.)

- Att med det syfte som angetts genomföra hemlig teleavlyssning och samtidigt
kalla CC till förhör var en bevisprovokation riktad mot BB. Åklagaren redovisade
aldrig bevisprovokationen och utfallet av densamma för BB:s försvarare. Att
bevisprovokationen misslyckades var en omständighet som talade till förmån för
BB. (Denna del av anmälan benämns vid redovisningen av Åklagarmyndighetens
yttrande som punkt 2.)

- Sökorden som användes vid undersökningen av de datorer som beslagtogs hos
BB hade bäring på mordet och eftersökningen av gärningsmannen, men sökorden
redovisades inte vid tingsrätten. Att inte något av orden återfanns i BB:s datorer var
av betydelse för BB och för hans försvar. (Denna del av anmälan benämns vid
redovisningen av Åklagarmyndighetens yttrande som punkt 3.)

- Eftersom polisen inte fann något som helst samband mellan BB och AA
genomfördes en s.k. personkontroll av BB och dennes närstående för att se om BB
på något sätt kunde knytas till Eslöv. Åtgärden gav inte något resultat. Åklagaren
underlät att redovisa detta vid tingsrätten. (Denna del av anmälan benämns vid
redovisningen av Åklagarmyndighetens yttrande som punkt 4.)

Utöver klagomål mot polismyndigheten och åklagaren framfördes i anmälan
klagomål mot Lunds tingsrätt och den domare som tjänstgjorde som ordförande vid
tingsrättens huvudförhandling i det aktuella målet. Sistnämnda klagomål har
handlagts i ett annat ärende som avslutades utan att någon åtgärd vidtogs från JO:s
sida (dnr 4655-2011).

Utredning
JO remitterade ärendet till Åklagarmyndigheten för yttrande i de delar för vilka har
redogjorts under rubriken ”Anmälan”. Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren
GG) inkom med yttrande. Till yttrandet bifogades yttranden av kammaråklagaren
FF och chefsåklagaren vid Södra Skånes åklagarkammare, HH. (I yttrandena
benämnas BB genomgående som B.)

FF upplyste bl.a. följande.

      Angående rubriken ”Bristande objektivitet under förundersökningen” punkt 5
      Under ovanstående punkt görs gällande att jag brustit i objektivitet genom att
      namnet på en för mord dömd person (JJ) inte redovisats i förundersökningen samt
      genom att ha ”beordrat att ca 250 sidor innehållande uppgifter om personer man sökt
      på från tidigare utredning tagits bort från utredningen”.
                                                                   Dnr 2874-2011      Sid 4 (14)




Jag utgår från att man med skrivningen ”tagits bort från utredningen” avser att dessa
sidor i utredningen inte tagits med i förundersökningsprotokollet.
Jag behandlar frågan om de handlingar (uppgivna 250 sidor) där jag gett direktiv om
att dessa inte ska tas med i förundersökningsprotokollet först.
Noteras ska att det i skrivelsen till JO varken framgår vilka handlingar som avses
eller varför det skulle utgöra en brist att dessa inte medtagits i
förundersökningsprotokollet.
Som bilaga till förundersökningsprotokollet finns ett protokoll med rubriken
”Handlingar från förundersökningen 1986–1987”. Innan denna protokollsbilaga fick
sin slutliga utformning sammanställde polisen, utifrån mina direktiv, ett utkast till
protokollsbilaga.
Detta utkast till protokoll överlämnades till den misstänkte BB:s dåvarande
offentlige försvarare KK och till den misstänkte BB själv.
Då utredningsmaterialet var omfattande ville vi, trots att förundersökningen
fortfarande pågick och yttrande från SKL återstod, påbörja delgivningen av
förundersökningen.
Jag har sedan, efter att ha gått igenom bilagan, i skriftliga direktiv, daterade den 20
juli och den 23 juli 2010 (handling 76 och 81) gett direktiv om vilka handlingar i
den preliminära bilagan som inte skulle vara med i den slutliga protokollsbilagan.
Den provisoriska protokollsbilagan finns inte kvar. Polisen sammanställde
protokollsbilagan i Durtvå och tryckte ut de exemplar som överlämnades till mig,
KK och BB själv. Jag har inte kvar mitt exemplar. Efter mina direktiv gjordes
protokollsbilagan om i Durtvå och finns där bara i slutligt skick.
Det material jag i direktiven gett besked om inte skulle tas med i aktuell
protokollsbilaga uppgår inte till 250 sidor. Jag kan inte erinra mig att jag gett
direktiv om att ytterligare handlingar från utkastet till bilagan inte skulle tas med i
den slutliga versionen, men utesluter inte att så kan ha skett i samband med senare
diskussioner med utredningsmännen.
Jag har vidare i samband med att förundersökningsprotokollet sammanställdes
beslutat att förhör vilka under förundersökningen hölls med anhöriga, en vän till BB
samt med en. inte skulle tas med i förundersökningsprotokollet. Jag har bedömt att
förhören inte tillfört utredningen uppgifter av sådan betydelse att de måste finnas
med och därför av integritetsskäl valt att inte ta med dessa i
förundersökningsprotokollet.
KK har fått även det materialet överlämnat till sig. Av promemoria av LL daterad
2010-07-21 med rubriken ”PM angående delgivning av huvudprotokoll” framgår
inledningsvis att protokollet är provisoriskt. Vidare framgår att förhör med fyra i
samma PM namngivna personer (anhöriga till BB samt ytterligare två personer)
liksom resultat av två fingeravtrycksundersökningar överlämnas separat och att detta
material inte kommer att ingå i det slutgiltiga protokollet.
De handlingar jag gett skriftliga direktiv om liksom ovanstående förhör uppgår
sammanlagt till knappt 250 sidor. Jag utgår från att de handlingar som i skrivelsen
till JO omnämns uppgå till ca 250 sidor avser de handlingar jag redogjort för och
vilka, förutom att vara tillgängliga för försvaret i överskottsmaterialet, överlämnats
särskilt till BB:s tidigare försvarare.
Utredningen som bedrevs efter mordet på AA var omfattande och de handlingar för
vilka redogjorts ovan utgör bara en bråkdel av utredningsmaterialet. Att i
förundersökningsprotokollet ta med samtligt utredningsmaterial beträffande det 24
år gamla spaningsmordet var aldrig aktuellt.
Förhör hölls med grannar, boende i intilliggande hus och personer som varit på
besök i fastigheten under det dygn mordet antogs ha begåtts. Stora ansträngningar
gjordes att identifiera personer och fordon som setts i anslutning till adressen. Tips
om tänkbara gärningsmän följdes upp och utredningsåtgärder vidtogs för att
                                                                 Dnr 2874-2011      Sid 5 (14)




klarlägga om personer som tidigare gjort sig skyldiga till brott mot homosexuella
kunde misstänkas för mordet.
Jag har i protokollsbilagan innehållande den gamla utredningen valt att i huvudsak ta
med förhör med de grannar som bodde i samma flerfamiljshus som den mördade
AA, förhör med övriga personer som gjort iakttagelser av AA det aktuella dygnet
liksom förhör med personer som haft kontakt med AA på Heta Linjen samt
telefonlistor, påträffade hos AA, över olika män vilka denne antogs ha haft kontakt
med. Andra handlingar från utredningen i tiden närmast efter mordet finns i
huvudprotokollet.
Även i överskottsmaterialet finns uppgifter av betydelse då följande framkommit
beträffande AA:s levnadsförhållanden.
AA var en ensamstående homosexuell man med många tillfälliga sexuella kontakter.
Flera kontakter antogs ha knutits via tidningsannonser. Man visste genom förhör att
flera unga pojkar besökt honom i bostaden. AA hade vid ett antal tillfällen blivit
anmäld för sexualbrott, bl.a. otukt med barn, och hade själv vid tidigare tillfällen
utsatts för brott i bostaden.
På grund av materialets omfattning togs en promemoria angående detta med i
förundersökningsprotokollet (promemorian är inte paginerad men finns intagen efter
innehållsförteckningen i huvudprotokollet del A).
Vid sammanställningen av promemorian har hänsyn tagits till de synpunkter BB:s
dåvarande offentlige försvarare haft beträffande innehållet.
Ingen person, förutom BB, har varit uppsatt som misstänkt för brottet. Enligt min
uppfattning finns i överskottsmaterialet ingen uppgift som talar för att någon person
omnämnd i utredningen, med känd identitet eller okänd, varit inblandad i mordet.
Beträffande de handlingar i utredningen som avser den för mord dömde JJ, vilka
handlingar inte finns med i förundersökningsprotokollet och inte heller ingick i ovan
nämnda provisoriska protokollsbilaga, kan sägas följande.
JJ är bl.a. dömd 2008-10-09 av Svea hovrätt för bl.a. mord och försök till mord till
fängelse på livstid. Det framgår av den dom som dessförinnan meddelades av
Stockholms tingsrätt att offren var homosexuella män.
Under den tid JJ satt häktad har man i utredningen beträffande mordet på AA
vidtagit utredningsåtgärder för att se om han kunde misstänkas också för mordet på
AA. Skälet var att AA, liksom JJ:s offer, var homosexuell och att JJ, då minderårig,
vid tiden för mordet bott i Eslöv.
Polisen skickade ut förfrågningar och höll därefter förhör med män man visste vid
unga år hade besökt AA. Flertalet av de män man sökt brevledes kontaktade polisen.
Ingen av dem berättade att JJ varit med vid besöken i AA:s bostad.
JJ hördes aldrig om mordet.
Av vad som framgår ovan och av den promemoria som finns i
förundersökningsprotokollet har AA:s levnadsförhållanden varit sådana att han
typiskt sett varit en person mer exponerad att utsättas för brott.
Jag har i samband med att innehållet i förundersökningsprotokollet bestämdes, inte
varit av den uppfattningen att utredningen beträffande JJ varit av sådan betydelse att
den skulle tas med i förundersökningsprotokollet.

Angående rubriken ”Särskilt beträffande åklagarens ledande av förundersökningen”
[- - -]

Punkt 2
BB har under förundersökningen varit föremål för hemlig teleavlyssning.
                                                                 Dnr 2874-2011     Sid 6 (14)




Chefsåklagare MM gjorde en första ansökan om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning, daterad 2010-02-03. Lunds tingsrätt beslutade i enlighet med
ansökan 2010-02-04. 2010-02-16 ansökte jag om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning beträffande ytterligare en teleadress. Tingsrätten biföll ansökan
samma dag. Jag beslutade 2010-03-01 att den hemliga teleavlyssningen och den
hemliga teleövervakningen skulle upphöra.
Ny ansökan om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning gjordes av mig
2010-04-09 med beslut av tingsrätten samma dag. Jag beslutade 2010-04-13 att den
hemliga teleavlyssningen och den hemliga teleövervakningen skulle upphöra.
Avsikten med teleavlyssningen var i det inledande skedet att klarlägga vilka
teleadresser som brukades av BB. De teleadresser som ansökan avsåg stod med
något undantag registrerade på BB och hustruns företag. Det hade inte gått att
fastställa något privat telefonnummer som brukades av BB.
Beträffande syftet med den senare teleavlyssningen kan sägas följande.
Vid tiden för mordet på AA hade BB ett förhållande med en kvinna (CC), också hon
boende i Malmö. Kvinnan CC och BB dömdes året efter mordet på AA för bedrägeri
och försök till bedrägeri vid flera tillfällen. Gärningarna bestod i att man annonserat
i dagspress om att en kvinna sökte kontakt med män. I den efterföljande
brevväxlingen har man förmått de män som svarat på annonserna att betala en
summa pengar. Delar av den förundersökningen finns med som protokollsbilaga
”Bedrägeri” i förundersökningen mot BB då man bedömde det som en tänkbar
möjlighet att BB och AA kommit i kontakt med varandra i samband med att AA
sökt en homosexuell kontakt.
Utredningen av mordet tydde på att det varit en ensam gärningsman. Vi bedömde att
det fanns en möjlighet att kvinnan CC, p.g.a. sitt tidigare förhållande med BB, kunde
tänkas känna till mordet.
Samma dag som avlyssningen av BB påbörjades kallades CC till förhör. Av texten i
kallelsen framgick bl.a. att det gällde ”hennes eventuella kännedom om ett mord i
Eslöv 1986” Avsikten var att se om hon skulle kontakta BB. Någon kontakt togs inte
och BB frihetsberövades den 13 april 2010.
BB underrättades om den hemliga teleövervakningen och den hemliga
teleavlyssningen i enlighet med 27 kap. 31–32 §§ rättegångsbalken i skrivelse
daterad 2010-06-22.
I samband med underrättelsen borde jag ha informerat försvararen om den kallelse
som samtidigt skickades ut och utfallet av detta. Jag har av förbiseende missat att
göra så.
Trots att ordalydelsen i skrivelsen till JO möjligen kan tolkas annorlunda har
uppgiften om avsikten med den senare teleavlyssningen inte heller funnits i
överskottsmaterialet.

Punkt 3
Under punkt 3 görs gällande att de sökord som använts vid undersökningen av
datorer och som funnits i överskottsmaterialet borde ha redovisats i
förundersökningsprotokollet.
Vid husrannsakan i BB:s bostad togs datorer i beslag. Syftet var att kontrollera om
det i datorerna fanns information av betydelse för utredningen. Sådan information
hade t.ex. kunnat vara att BB sökt information om vad som i media skrivits om
mordet.
Av undersökningsprotokoll från länskriminalens tekniska rotel, intaget på sidorna
89–90 i förundersökningsprotokollet, huvudprotokoll del A, framgår att inget av
intresse för utredningen har påträffats.
Till skrivelsen till JO har bifogats de sökord teknikerna använt vid undersökningen.
                                                                          Dnr 2874-2011      Sid 7 (14)




     Dessa sökord finns inte med i förundersökningsprotokollet. Den omständigheten att
     man vid undersökningen av huruvida datorerna innehållit uppgifter av betydelse för
     mordutredningen använt sökord adekvata för mordutredningen ifråga, är enligt min
     mening inget som behöver redovisas i förundersökningsprotokollet.

     Punkt 4
     I skrivelsen till JO anförs att jag brustit i objektivitet genom att inte redovisa utfallet
     av ”en s.k. personkontroll av BB och hans närstående för att se om BB på något sätt
     kunde knytas till Eslöv”.
     Under förundersökningen har man försökt finna eventuella kontaktpunkter mellan
     AA och BB.
     Av det mejl som tillsänts mig av NN angående registerslagningar och förfrågningar
     som gjorts i ärendet framgår följande.
     Slagning har gjorts på BB med inriktning på ekonomisk översikt över de företag BB
     har inflytande i och det har i samband härmed också framkommit uppgifter om vilka
     anhöriga till BB som varit involverade i de olika företagen. Vidare har hos
     socialförvaltningen i Malmö begärts att få del av handlingar angående eventuellt
     ekonomiskt bistånd till BB 1986 och aktuella bankkonton eller motsvarande som BB
     förfogat över under aktuell period och hos stadsdelsförvaltning i Malmö begärts
     utdrag från socialregistret.
     Vidare framgår att det gjordes slagningar på bl.a. BB:s son för att söka efter motiv
     och om denne vid något tillfälle kunde ha besökt AA.
     Som framgår av tidigare upplysningar har överskottsmaterialet varit mycket
     omfattande.
     Det kan noteras att BB:s tidigare offentlige försvarare under förundersökningen fick
     tillgång till en logg över utredningsmaterialet. Detta för att underlätta genomgången
     av överskottsmaterialet. Vidare överlämnades till honom en promemoria från 2007
     med en sammanställning över vad som framkommit vid förundersökningen 1986.
     Uppgifter om detta finns på sidan 1 i förundersökningsprotokollet.
     Jag har, väl medveten om att polisen på sedvanligt sätt försökt finna ett samband
     mellan målsägande och misstänkt gärningsman, inte funnit att de uppgifter för vilka
     redovisas i ovan nämnda mejl har bort redovisas i förundersökningsprotokollet.
     Av förundersökningsprotokollet framgår att BB vid tiden för mordet bodde i Malmö.
     Det framgår bl.a. av de förhör som hållits med BB och också av den protokollsbilaga
     ”Bedrägeri” som finns till förundersökningsprotokollet.
     Det har från min sida redan vid den första häktningsförhandlingen och sedan vid
     huvudförhandlingarna i tingsrätt och hovrätt klargjorts att man inte funnit några
     andra samband mellan BB och AA än det handavtryck som påträffats på
     telefondosan men att ett möjligt sätt på vilket de kunnat komma i kontakt med
     varandra har varit den omständigheten att AA sökt tillfälliga kontakter bl.a. via
     annonser i dagspress.
HH uppgav sammanfattningsvis att han gjorde samma bedömningar som FF gjort.
Han tillade därutöver bl.a. följande.

     Särskilt beträffande åklagarens ledande av förundersökning
     [- - -]

     [Punkt 2]
     I ett inledande skede av förundersökningen ansökte åklagaren om tillstånd till
     hemlig teleavlyssning av BB:s telefon. FF har i sina upplysningar förklarat tankarna
     bakom åtgärden. Att någon som är misstänkt för ett 24 år gammalt mord på telefon
     skall börja prata om något som har med mordet att göra är osannolikt om inte polis
                                                                         Dnr 2874-2011      Sid 8 (14)




      och åklagare samtidigt vidtar en åtgärd som hos den misstänkte eller annan person
      visar att en utredning av det gamla brottet är aktuell. I BB:s fall bestod åtgärden i en
      förundersökningsåtgärd att kalla en kvinna till ett upplysningsvis förhör om det
      gamla mordet. Kvinnan i fråga hade vid tidpunkten för gärningen samröre med BB.
      Den som varit föremål för en hemlig teleavlyssning skall enligt 27 kap. 31 §
      rättegångsbalken underrättas om detta. Denna underrättelse har lämnats till BB
      under förundersökningen.
      Någon särskild upplysning om att polis och åklagare samtidigt vidtog åtgärden att
      kalla kvinnan till förhör har inte lämnats till BB eller hans försvarare.
      Är åtgärden att kalla kvinnan till förhör en provokativ åtgärd och förtjänar FF kritik
      för att hon inte lämnat upplysning om åtgärden?
      Provokativa åtgärder är en spanings- och utredningsmetod som inte är reglerad i lag.
      Vid hantering av provokativa åtgärder har åklagare att följa vad som föreskrivs i
      Riksåklagarens riktlinjer 2007:1. Till stöd för sina åtgärder har åklagaren också
      RättsPM 2007:4.
      Den nu aktuella situationen är inte ovanlig, men finns inte beskriven i RåR 2007:1
      eller RättsPM 2007:4.
      Åtgärden att kalla kvinnan att förhöras upplysningsvis var en naturlig
      förundersökningsåtgärd med tanke på hennes och BB:s relation vid tidpunkten för
      mordet. Att kallelsen skickas samtidigt som man har en pågående teleavlyssning
      innebär inte självklart att åtgärden skall ses som en provokativ åtgärd.
      Envar med erfarenhet av brottsutredningar bör dessutom utan särskild upplysning
      förstå att en teleavlyssning i ett mer är 20 år gammalt ärende endast utförs om den
      förenas med någon annan åtgärd.
      För det fall kallelsen till förhör är att anse som en provokativ åtgärd har FF inte följt
      det som föreskrivs i RåR 2007:1 om åklagarens formella hantering.
      När det gäller upplysningsskyldigheten till den misstänkte har någon särskild
      upplysning inte lämnats till den misstänkte i samband med slutdelgivning. Inget har
      dock gjorts för att dölja att kvinnan kallades till förhör. Information om kallelsen har
      med största sannolikhet funnits i den så kallade slasken.

      [Punkt 3]
      Vid husrannsakan i BB:s bostad togs datorer i beslag. Syftet var att kontrollera om
      det i datorerna fanns information av betydelse för utredningen. Av
      undersökningsprotokoll framgår att inget av intresse för utredningen har påträffats.
      Detta är något som i sig talar till BB:s fördel och objektivitetsplikten är tillgodosedd
      i och med att resultatet framgår av förundersökningen.
      [- - -]
Åklagarmyndigheten gjorde inledningsvis följande tillägg i fråga om vad som
framgick av utredningen.

      Enligt en promemoria i remisshandlingarna (bilaga 4 till klagoskriften) har försvaret
      begärt att få del av kallelsen till förhör med CC. Kallelsen kunde enligt
      promemorian inte återfinnas i sidomaterialet. Polisens utredningsmän har dock
      kunnat erinra sig att förhöret skulle gälla CC:s ”eventuella kännedom om ett mord i
      Eslöv 1986”.
      Det förhör med CC som kallelsen avsåg finns redovisat i
      förundersökningsprotokollet.
      Stockholms tingsrätt dömde i juli 2008 JJ till fängelse på livstid. I påföljdsdelen
      antecknade tingsrätten bl.a. att JJ vid åtminstone 30 tillfällen genomfört handlingar
      liknade de i domen aktuella mot homosexuella män samt vid ett par tillfällen mot
      kvinnor. Syftet med överfallen hade inte primärt varit att komma över offrens
                                                                       Dnr 2874-2011     Sid 9 (14)




      tillhörigheter utan att dominera dem genom att binda dem, förnedra dem och
      trakassera dem.
      Den promemoria om JJ som FF nämner i upplysningarna hit redovisades i ett
      tilläggsprotokoll i januari 2011. Promemorian är daterad den 18 januari 2011. Den
      skrevs av kriminalinspektör LL och löd enligt följande.
      Vid den aktuella tidpunkten hade undertecknad och kriminalinspektör OO ingått i ett
      projekt, Cold Case gruppen, vars arbetsuppgift vara att utreda huruvida det fanns
      anledning att på nytt ta upp äldre ouppklarade mord. I Stockholm hade en man, JJ,
      frihetsberövats för ett mord samt ett mordförsök. Målsäganden i de båda ärendena
      var män och kontakterna mellan JJ och männen hade knutits under förespegling att
      det skulle ske ett möte av homosexuell karaktär. Ett av de ärenden som Cold Case
      gruppen i Skåne hade på sitt bord var ett mord av en kvinna i Eslöv år 2000. I denna
      utredning hade JJ förekommit, och hördes sedermera och delgavs misstanke om
      mordet, men misstanken skrevs av och utredningen lades ned. Det framgick då att JJ
      var uppvuxen i Eslöv och var bosatt där år 1986. Han var då 14 år gammal. Eftersom
      Cold Case gruppen, i första hand OO, strax innan JJ frihetsberövades, läst igenom
      ärendet angående mordet på AA där ett antal yngre män förekommit, uppstod nu
      fråga om JJ kunde ha varit med vid besöken hos AA. JJ:s namn förekom inte i F-
      utredningen. Undertecknad och OO skickade (i mars 2008; RÅ:s anm.) per post ut
      kallelser till de ungdomar som enligt förundersökningen besökt AA, för att om
      möjligt få svar på om JJ varit med vid besöken hos AA. Ingen av dem som hörde av
      sig till utredarna hade någon kännedom om att JJ hade varit med vid besöken hos
      AA. Några kände till JJ, men uppgav att denne inte var med i den kamratkretsen som
      varit hos AA. Då inga uppgifter framkom att JJ varit med i kamratkretsen som
      besökt AA, eller på annat sätt kunde knytas till brottsplatsen, företogs inga fler
      utredningsåtgärder avseende JJ.
Efter att ha redogjort för den rättsliga regleringen redovisade Åklagarmyndigheten
följande bedömning.

      Bristande objektivitet under förundersökningen, punkt 5
      Klagomålen under denna punkt gäller dels att namnet på en person (C) som år 2008
      dömdes för mord av Stockholms tingsrätt inte redovisades i
      förundersökningsprotokollet, dels att åklagaren FF ska ha ”beordrat” att ca 250 sidor
      innehållande uppgifter om personer ”man sökt på från tidigare utredning” skulle tas
      bort från förundersökningsprotokollet.
      Den i Stockholms tingsrätt för mord dömde JJ:s brottslighet hade riktats mot
      homosexuella män. JJ var bosatt i Eslöv vid tidpunkten för mordet på AA. JJ var då
      knappt 15 år gammal. Jag tolkar klagomålen på det sättet att det intressanta kring JJ,
      som enligt försvaret borde ha redovisats i förundersökningsprotokollet, inte var
      dennes namn utan främst uppgifterna som sådana om JJ:s upprepade brottslighet
      mot homosexuella män i vissa syften i förening med hans tidigare anknytning till
      Eslöv.
      Det kan vad gäller åklagarens redovisningsplikt konstateras att den dåvarande
      försvararen och den misstänkte BB fick del av de ca 250 sidorna i ett preliminärt
      förundersökningsprotokoll. Upplysning om att material inte skulle ingå i det
      slutgiltiga förundersökningsprotokollet lämnades dessutom. Det framgår inte av
      klagoskriften varför materialet borde ha varit med i det slutgiltiga protokollet. Inte
      heller framgår det uttryckligen varför det var angeläget för försvaret att namnet på JJ
      redovisades i förundersökningsprotokollet.
      I utredningen om det kvartssekelgamla spaningsmordet har FF redan från början
      klargjort att man inte funnit några andra samband mellan den misstänkte BB och den
      mördade AA än handavtrycket. Målet har följaktligen till stora delar kommit att röra
      kriminaltekniska frågor. I sakens natur ligger att utredningsmaterialet i ett
      spaningsmord som detta är omfattande och att åklagaren fått sovra i vad som ska
      vara med i det slutgiltiga förundersökningsprotokollet. Det får antas att uppgifterna
                                                                  Dnr 2874-2011     Sid 10 (14)




om homosexuella kontakter m.m. i utredningen var känsliga för många berörda
personer. Även uppgifter om bedrägeribrottslighet i utredningen torde fortfarande ha
varit av känslig beskaffenhet för de inblandade trots att brottsligheten härrörde från
1980-talet.
JO har i ”Fallet PP” (JO 2007/08 s. 87, s. 90) betonat att objektivitetskravet ska
uppfattas så att även omständigheter som inte entydigt talar till den misstänktes
förmån, men som skulle kunna vara av betydelse för dennes försvar, ska tas till vara
och redovisas.
En liknande uppfattning redovisas av Förundersökningsutredningen i dess
slutbetänkande (SOU 2011:45, s. 128 f.). Utredningen konstaterar att den
tillämpning av objektivitetsprincipen som utredningen förespråkar kan medföra att
material som försvaret anser vara betydelsefullt hänförs till sidomaterialet. Detta
beror enligt utredningen på att det alltid ytterst är en bedömningsfråga vad i
utredningen som ska tas med i förundersökningsprotokollet (a. SOU, s. 266).
I fråga om sidomaterial framhålls i Åklagarmyndighetens RättsPM 2008:4, s. 12 att
åklagaren är ansvarig för att den misstänkte och försvararen på ett överskådligt sätt
informeras om detta material.
Sammanfattningsvis kan det noteras att försvaret fick de aktuella ca 250 sidorna och
att försvaret uttryckligen upplystes om att materialet skulle hänföras till
sidomaterialet. Jag har inget att erinra mot FF:s bedömning att hänföra de ca 250
sidorna till sidomaterialet. Inte heller har jag något att erinra mot det sätt på vilket
det sidomaterialet kom att redovisas till försvaret i ett preliminärt
förundersökningsprotokoll samt en promemoria av vilken framgick att material
hänskjutits till sidomaterialet. Därmed har enligt min mening den misstänktes rätt till
insyn tillgodosetts samtidigt som skyddet för enskilda personers integritet kunnat
beaktas.
Vad gäller frågan huruvida uppgift om JJ:s namn m.m. hade bort tas med i
förundersökningsprotokollet konstaterar jag att FF och försvaret har olika
uppfattningar om detta. Enligt 45 kap. 7 § rättegångsbalken bör sådant som inte rör
åtalet inte ges in till rätten. Ytterst är det – som jag redan har berört – en
bedömningsfråga vad som ska tas med i ett förundersökningsprotokoll. Mina
närmare överväganden kring detta är följande.
Polisen kom inte vidare med spaningsuppslaget om att JJ kunde ha någon koppling
till mordet på AA. Åtskilliga andra alternativa hypoteser (spaningsuppslag) hade
uteslutits under utredningsarbetet. Med hänsyn till bevisläget med handavtrycket
som det helt centrala beviset kan jag inte se att det var en oriktig bedömning av FF
att inte i förundersökningsprotokollet ta med uppgift om t.ex. JJ:s namn eller dennes
brottslighet och bostadsort i 15-årsåldern.

Särskilt beträffande åklagarens förundersökningsledning
[- - -]

Punkt 2
Under denna punkt görs det gällande att det vid försvarets genomgång av
sidomaterialet framkom att en ”bevisprovokation” förekommit mot BB. Genom att
inte redovisa att provokationen misslyckades ska FF ha brustit i sin objektivitet då
detta var en omständighet som talade till BB:s förmån.
Vittnet CC fick en kallelse till förhör samtidigt som hemlig teleavlyssning pågick. I
en kallelse ska som huvudregel besked lämnas om anledningen till förhöret, vilket
också skedde här (jfr t.ex. JO:s dnr 5669-2008). CC bedömdes som ett viktigt vittne
med tanke på sina tidigare kontakter med BB. Det var därför naturligt att hon
kallades att höras i utredningen och att hon i kallelsen underrättades om anledningen
till förhöret. Samtidigt ville man få fram information om mordet för det fall CC
                                                                       Dnr 2874-2011     Sid 11 (14)




      kontaktade BB när hon fick kallelsen. Förhöret med CC har redovisats i
      förundersökningsprotokollet. BB har underrättats om tvångsmedlen.
      Inget tillfördes utredningen genom den hemliga teleavlyssningen. I klagomålen görs
      det gällande att det skulle kunna ha varit en uppgift till fördel för BB att CC inte
      kontaktade honom i anledning av kallelsen. För egen del kan jag med hänsyn till
      bevisläget med ett enda avgörande tekniskt bevis – och otaliga andra
      spaningsåtgärder som varit resultatlösa under åren – inte se vilken betydelse det
      negativa utfallet av just den här berörda spaningsåtgärden skulle kunna ha haft i sak.
      Även om syftet med kallelsen delvis kanske kan betraktas som provokativt, innebär
      det inte att riksåklagarens riktlinjer om provokativa åtgärder (RåR 2007:1) blir
      tillämpliga. Riktlinjerna tar sikte på situationer då det finns en risk att någon
      provoceras till att begå ett brott (jfr SOU 2010:103, s. 373). Det var på intet sätt
      fallet här. Även som ”bevisprovokation” betraktad måste det provokativa inslaget
      anses mycket begränsat. BB har fått del av all relevant information genom att såväl
      förhöret med CC som användningen av tvångsmedel mot honom har redovisats i
      förundersökningsprotokollet.
      Om FF även borde ha redovisat att man samtidigt med förhöret ville kontrollera
      vilka kontakter mellan CC och BB som förhöret kunde föranleda, är ytterst en
      bedömningsfråga, där utrymmet för olika uppfattningar är betydande. Något fel kan
      dock FF inte rimligen lastas för.

      Punkt 3
      Vad gäller denna punkt hänvisar jag till vad kammarchefen anfört.

      Punkt 4
      Jag instämmer i vad FF anfört om att det inte varit nödvändigt att redovisa
      uppgifterna om registerslagningarna och förfrågningarna i
      förundersökningsprotokollet.
DD och EE kommenterade Åklagarmyndighetens yttrande.

JO inhämtade och granskade vissa delar av förundersökningsprotokollet i det
aktuella målet.

Rättslig reglering
I 23 kap. 4 § rättegångsbalken, RB, regleras objektivitetsprincipen under
förundersökningen. Enligt bestämmelsen ska vid en förundersökning inte endast de
omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för
honom beaktas och bevis som är till hans förmån tas till vara. Objektivitetskravet
innebär t.ex. att, om undersökningsledaren låter inhämta viss utredning som talar
till den misstänktes förmån, denna utredning inte får hållas utanför
förundersökningen. Även omständigheter som inte entydigt talar till den
misstänktes förmån men som skulle kunna vara av betydelse för hans försvar ska
tas till vara och redovisas. Objektivitetsprincipen innefattar således en
redovisningsplikt för förundersökningsledaren. Det anses, utan att detta är
uttryckligen reglerat, att åklagaren har att iaktta objektivitetsprincipen även under
brottmålsrättegången. (Se bl.a. JO 2007/08 s. 87, och
Förundersökningsutredningens slutbetänkande, SOU 2011:45.)

Enligt 23 kap. 21 § RB ska det vid en förundersökning föras protokoll över vad
som förekommit av betydelse för utredningen. Vid bedömningen av vilka uppgifter
                                                                   Dnr 2874-2011    Sid 12 (14)




som är av betydelse måste objektivitetsprincipen beaktas. Förundersökningsledaren
måste således vara uppmärksam på att det inte ur förundersökningsprotokollet
utmönstras sådana uppgifter som ur försvarets synvinkel kan framstå som
betydelsefulla. Den omständigheten att en hörd person inte haft några upplysningar
att lämna är inte alltid betydelselös för utredningen. (Se JO 2007/08 s. 87 och JO
1964 s. 212.) Närmare bestämmelser om förundersökningsprotokollets innehåll
finns i 20–23 §§ förundersökningskungörelsen. Enligt 20 § ska en rad uppgifter
antecknas i protokollet, bl.a. tid och plats för åtgärder under förundersökningen.
Enligt 22 § första stycket ska protokoll avfattas så, att det ger en trogen bild av vad
som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet.

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB har den som är skäligen misstänkt för brott
och dennes försvarare rätt att fortlöpande ta del av det som förekommit vid
förundersökningen i den mån det kan ske utan men för utredningen. Så snart åtal
har beslutats har den misstänkte och dennes försvarare rätt att på begäran få en
avskrift av förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § fjärde stycket RB). Då åtal
väcks ska bl.a. en utskrift av förundersökningsprotokollet ges in till rätten. Sådant
som inte rör åtalet bör emellertid inte ges in (45 kap. 7 § RB).

Det utredningsmaterial som inte redovisas i det slutgiltiga
förundersökningsprotokollet kallas för sidomaterial (ibland även ”slasken”). Såvitt
gäller sidomaterialet finns det inte någon författningsreglering i likhet med den
som gäller för förundersökningsprotokoll. Sidomaterialet kan bestå av material som
åklagaren har bedömt vara betydelselöst för utredningen, men det kan även bestå
av material som i och för sig inte ansetts vara betydelselöst, men som åklagaren –
ibland efter samråd med försvararen – har bedömt inte behöver tas in i protokollet.
I JO 2007/08 s. 87 konstaterade JO sammanfattningsvis att den misstänkte och
dennes försvarare har rätt att ta del även av sidomaterialet, samt att det åligger
åklagaren att informera dem om förekomsten av ett sidomaterial, så att de själva
kan ta ställning till om de vill ta del av detta. Förundersökningsutredningen har lagt
fram ett förslag till reglering beträffande hanteringen av sidomaterial. Utredningen
föreslår bl.a. att det i 20 § förundersökningskungörelsen införs en bestämmelse om
att förundersökningsprotokollet ska innehålla en sammanställning över
sidomaterialet. (Se SOU 2011:45, s. 47 och 265 ff.)

Bedömning
Anmälarna har allmänt vänt sig mot hur förundersökningen bedrivits; enligt deras
mening har de brottsutredande myndigheterna inte iakttagit sin objektivitetsplikt.
Det som föranlett utredning hos JO har gällt åklagarens roll som
förundersökningsledare. Klagomålen i den delen har remitterats till
Åklagarmyndigheten, som utförligt redovisat sin syn på det som anmälts. Det som
därvid framkommit, sett i ljuset av ärendet som helhet, ger enligt min mening inte
stöd för att åklagaren brustit i objektivitet. Jag godtar därmed det som från
Åklagarmyndighetens sida anförts när det gäller redovisningen av utredningen,
utom såvitt avser den hemliga teleavlyssning som förekom i anslutning till att ett
                                                                    Dnr 2874-2011       Sid 13 (14)




vittne kallades till förhör. Innan jag går in på den frågan vill jag klargöra hur jag
ser på de åtgärder som företogs i det sammanhanget.

I samband med att utredningen av det då bortåt 25 år gamla mordärendet inriktades
mot BB beslutade förundersökningsledaren att den kvinna som varit BB
medbrottsling i ett tidigare sammanhang skulle kallas till förhör och att tillstånd att
avlyssna BB telefoner därvid skulle utverkas. Syftet med det senare var, enligt vad
förundersökningsledaren uttryckligen angett, att utröna om kvinnan skulle söka
kontakt med BB i anledning av kallelsen, varvid det från utredningssynpunkt
förstås vore av intresse att avlyssna vad som i så fall skulle sägas.

Förfarandet innebar att två konventionella utredningsåtgärder samordnades. Något
rättsligt hinder mot samordningen som sådan har enligt min mening inte förelegat.
Att det fanns grund för att kalla kvinnan till förhör kan inte ifrågasättas. Det
avgörande för hur förfarandet ska bedömas är om grund för teleavlyssning funnits.
De rättsliga förutsättningarna för detta finns angivna i 27 kap. RB, där det bl.a.
framgår att det ska vara fråga om förundersökning gällande ett grovt brott (se
närmare 18 §) samt att någon måste vara skäligen misstänkt för brottet och att
åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen (20 §). Tillstånd till sådan
avlyssning ska beslutas av domstol (21 §). Kravet på att åtgärden ska vara av
synnerlig vikt är strängt, men lämnar på grund av att det inte är närmare
specificerat ett utrymme för att anpassa bedömningen till omständigheter i det
enskilda fallet. Bedömningens rättssäkerhet garanteras ytterst genom att tillstånd
endast kan meddelas av domstol.

Tillstånd till teleavlyssningen meddelades i detta fall av Lunds tingsrätt. Beslutet
fattades av lagmannen QQ. Han har i ett yttrande till Hovrätten över Skåne och
Blekinge, som avgavs i samband med att BB överklagade tingsrättens dom under
åberopande av att QQ varit jävig, anfört att han inte kan erinra sig att han ”av
åklagare eller vid TK-sammanträdena närvarande polismän … informerats om att
telefonavlyssningen skulle ha utgjort ett led i någon typ av provokation på det sätt
som försvararna gjort gällande” (med ”TK-sammanträdena” avses de
sammanträden rätten håller för att pröva frågan om tillstånd till bl.a. hemlig
teleavlyssning). Inte heller av åklagarens begäran om tillstånd eller tingsrättens
handlingar framgår det att rätten tog del av sådan information vid sammanträdena.
Enligt vad åklagaren uppgett ”redovisades givetvis” syftet med åtgärden för
tingsrätten (se skrivelse från FF till advokaten EE den 20 januari 2011).

Även om det således råder en i och för sig otillfredsställande oklarhet på denna
punkt anser jag mig inte kunna ifrågasätta att syftet med teleavlyssningen berörts
under föredragningen inför tingsrätten. Som påpekats från Åklagarmyndighetens
sida är det självklart att en begäran om teleavlyssning i en brottsutredning rörande
en händelse som inträffat för mycket länge sedan inte är meningsfull annat än om
den är kopplad till någonting annat. I detta fall är det tydligt att det var
förhörskallelsen som var upphovet till intresset av att avlyssna BB. Jag anser mig
alltså kunna utgå från att tingsrätten var informerad om syftet med
                                                                  Dnr 2874-2011   Sid 14 (14)




teleavlyssningen, även om QQ i efterhand inte kunnat erinra sig hur det närmare
förhöll sig med den saken, och att åtgärden därvid befunnits vara av synnerlig vikt
för utredningen. Att ett beslut om teleavlyssning typiskt sett kan motiveras under
omständigheter liknande dem som här förelåg kan enligt min mening inte heller
ifrågasättas.

Mot denna bakgrund anser jag inte att samordningen av förhörskallelsen och
teleavlyssningen – som knappast gör skäl för benämningen provokation – kan
kritiseras.

Däremot borde syftet med teleavlyssningen ha redovisats för BB och dennes
försvarare. Den tillhörde tveklöst den del av förundersökningen som låg till grund
för åtalet och det saknade inte intresse för bedömningen av bevisningen att
teleavlyssningen inte ledde till att någon kontakt mellan kvinnan och BB kunde
beläggas. FF, som själv anser att hon borde redovisat åtgärden, kan inte undgå
kritik för att så inte skedde.

I samband med inspektioner har det från JO:s sida påtalats att åklagare, när ärenden
om hemlig teleavlyssning föredras för rätten, på lämpligt sätt ska anteckna sådant
som inte framgår av ingivna handlingar (se dnr 577-2003 och 4709-2004). Förutom
att det är av betydelse om en annan åklagare skulle komma att överta ärendet är det
ett självklart rättssäkerhetskrav. Betydelsen av att det efterlevs illustreras i detta
fall, där en korrekt dokumentation skulle ha kunnat undanröja den osäkerhet som
uppkommit kring vilket beslutsunderlag tingsrätten haft.
