# Avskildhetsplacering av en intagen

JO 2011-02-03 dnr 2901-2010

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                        Sid
                                                                            2011-02-03             2901-2010                 1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Avskildhetsplacering av en intagen

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 17 maj 2010, mot Kriminalvården, anstalten
                        Västervik Norra, uppgav AA i huvudsak följande. Den 29 april 2010 placerades
                        han i avskildhet. Han återfördes till sin avdelning den 3 maj 2010. Trots att han
                        varken var våldsam eller skadade anstaltens egendom fick han under de fyra dygn
                        avskildheten pågick vistas i ett bostadsrum som inte hade någon annan inredning
                        än en madrass. Det tog 24 timmar innan han fick veta varför han hade placerats i
                        avskildhet. Han fick inte möjlighet att kontakta sin advokat under avskildheten.

                        AA uppgav vidare att avskildhetsbeslutet var ogrundat och han gjorde gällande att
                        anstalten satt i system att använda avskildhetsplacering som bestraffning.

## Utredning

Anstaltens avskildhetsbeslut under perioden den 1 april–1 juni 2010 begärdes in
                        och granskades. Kriminalvården anmodades därefter att yttra sig över vad AA
                        anfört.

                        I sitt remissvar anförde Kriminalvården (region Öst), genom regionchefen BB,
                        följande.
                                  –––

## Utredning

Anstalten har genom ställföreträdande kriminalvårdschefen CC yttrat sig och anfört
                                  bl.a. följande.
                                  AA placerades avskild den 29 april 2010. Bakgrunden till beslutet om avskildhet var
                                  att ett förtroenderådsmöte hållits på avdelningen den 28 april 2010. Efter mötet sökte
                                  en intagen upp personal och berättade att han ville flytta från avdelningen. Av
                                  uppgifterna uppkom misstanke om att den intagne blivit hotad av medintagna och att
                                  det var anledningen till att denne ville bli flyttad. Den 28 april 2010 avskildes därför
                                  en av de intagna såsom misstänkt för delaktighet i det misstänkta hotet. Efter att
                                  ytterligare uppgifter framkommit blev även AA misstänkt för delaktighet, varför
                                  denne avskildes den 29 april 2010. Anledningen till att beslutsfattaren valde 20 §
                                  första stycket 1 KvaL som grund för beslutet var att bedömningen gjordes att flera
                                  andra intagna riskerade att utsättas för hot på avdelningen och att det därmed förelåg
                                  en fara för annan intagens säkerhet till liv eller hälsa.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                 Dnr 2901-2010      Sid 2 (5)




AA delgavs beslutet om avskildhet samma dag som beslutet fattades. Av beslutet
framgick att det hade framkommit uppgifter som tydligt pekade på att AA varit
delaktig/drivande i hot mot medintagen. Det dröjde således inte alls 24 timmar innan
AA fått veta anledningen till avskildheten.
Förhör i det misskötsamhetsärende som initierades hölls den 30 april 2010. Efter
förhöret konstaterade anstalten att AA varit med vid det aktuella mötet men att det
inte kunde styrkas att det förekommit något hot eller våld. Beslutet om avskildhet
hävdes den 3 maj 2010 och beslut i missskötsamhetsärendet meddelades den 7 maj
2010.
 Vad gäller rummen på anstaltens avskildhetsavdelning är dessa sparsamt utrustade
då intagna kan placeras där av många olika anledningar. I de fall då det konstateras
att en intagen på avskildhetsavdelningen inte uppträder våldsamt eller riskerar att
skada sig själv eller annan kan utrustning såsom tv och radio tillföras rummet.
Anstalten, som är väl medveten om att avskildhet är en ingripande åtgärd och att
dylika beslut ska tillämpas restriktivt, använder definitivt inte avskildhet som någon
form av bestraffning. Anstalten kan inte bemöta de andra exempel som AA nämner,
då AA endast refererar till ”en av de övriga intagna” eller ”en annan intagen”.
AA har vidare uppgett att han framförde önskemål om att kontakta sin advokat.
Huruvida telefonsamtal kan beviljas från avskildhetsavdelningen avgörs utifrån en
individuell bedömning i det enskilda fallet. AA anförde inte några särskilda skäl till
varför han skulle behöva kontakta sin advokat omgående. AA informerades vidare i
samband med delgivning av avskildhetsbeslutet om hur han kunde begära
omprövning av detsamma.

Författningsbestämmelser
Tillämplig lag avseende avskildhet återfinns i 20–21 §§ lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt, KvaL. Vidare reglering återfinns i 7 kap. 1 § Kriminalvårdens
föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt, KVFS 2009:4.
Tillämplig lag avseende intagnas telefoni återfinns i 30 § KvaL. Vidare reglering
återfinns i 1 kap. 6–12 §§ KVFS 2009:4.

Kriminalvårdens bedömning
Vad gäller att AA placerades i avskildhet jml 20 § första stycket 1 KvaL, då
anstalten bedömt att den information som kommit anstalten till handa varit så
trovärdig att det förelegat risk för att andra intagnas liv eller hälsa skulle kunna
komma att äventyras, anser Kriminalvården att det inte finns anledning att kritisera
anstalten. Härvid noteras att risken att andra intagna skulle komma att hotas inte
nödvändigtvis försvinner bara för att en tidigare hotad intagen förflyttats. En
prövning huruvida beslutet varit riktigt i sak borde dock ha skett inom ramen för
ordinarie förvaltnings- och omprövningsprocess i det fall AA var missnöjd med
beslutet. AA hade under hela avskildheten möjlighet att begära beslutet omprövat.
Detta har han dock inte gjort. Vidare tillbakavisas bestämt att avskildhetsplaceringar
skulle användas för att bestraffa intagna. Även AA:s påstående att det skulle dröjt ett
dygn innan han fick veta anledningen till avskildheten tillbakavisas av anstalten. AA
blev delgiven avskildhetsbeslutet samma dag som det fattades och av beslutet
framgår att AA enligt uppgift skulle varit delaktig/drivande i hot mot medintagen
och att det kunde föreligga risk för annan intagens säkerhet till liv eller hälsa.
Kriminalvårdens uppfattning är att det i ett beslut kan vara befogat att utlämna viss
information som tillförts ärendet om det exempelvis finns anledning att anta att en
uppgiftslämnares säkerhet till liv eller hälsa skulle kunna äventyras. Att förhör
rörande en eventuell misskötsamhet, utifrån den information som framkommit i
samband med avskildhetsplaceringen, hölls med AA dagen efter
avskildhetsplaceringen bedömer inte Kriminalvården som märkvärdigt eller
felaktigt.
                                                                       Dnr 2901-2010    Sid 3 (5)




      Beträffande lättnader i AA:s avskildhet bedömer Kriminalvården däremot att
      anstalten borde kunnat tillföra avskildhetsrummet någon form av ytterligare
      utrustning under de fyra dygnen då det inte framkommit några uppgifter som tyder
      på att AA varit våldsam eller skulle riskera att skada sig själv eller anstaltens
      egendom.
      Vad gäller telefonsamtal till advokat kan inledningsvis konstateras att det inte finns
      någon rättighet att vid varje önskat tillfälle omedelbart få ringa advokat. Av 30 §
      KvaL framgår endast att telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i en
      rättslig angelägenhet inte får avlyssnas utan den intagnes medgivande. I övrigt gäller
      att telefonsamtal mellan intagna och personer utanför anstalten får äga rum i den
      utsträckning det lämpligen kan ske. Frågan huruvida telefontillstånd kan medges
      avgörs vanligtvis efter genomförda säkerhetskontroller och, när det gäller telefoni
      till IP- och mobiltelefon, även utifrån behovet att ringa. AA borde i det fall han
      önskade ringa till advokaten således gjort en framställan som sedan anstalten kunde
      ha utrett och behandlat.
AA yttrade sig över remissvaret. Han anförde bl.a. följande. Först i samband med
förhöret den 30 april 2010 informerades han om vilken händelse som beslutet
grundades på. Efter förhöret konstaterade anstalten att det inte kunde styrkas att det
förekommit några hot eller något våld från hans sida och att det således saknades
grund för att hålla honom avskild. Trots det dröjde det tre dagar innan
avskildhetsbeslutet hävdes.

I ett beslut den 3 februari 2011 anförde chefsJO Nordenfelt följande.

Bedömning
Enligt 20 § första stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(kriminalvårdslagen) får en intagen hållas avskild från andra intagna, om det är
nödvändigt bl.a. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den
intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
anstaltens egendom eller för att hindra att den intagne påverkar någon annan
intagen att allvarligt störa ordningen inom anstalten.

Innan beslut meddelas om en åtgärd enligt 20 § och vid omprövning av ett sådant
beslut ska, enligt 22 § första stycket kriminalvårdslagen, de omständigheter som
inverkar på frågans avgörande utredas. Enligt tredje stycket i bestämmelsen ska
protokoll föras över vad som kommit fram vid utredning enligt första stycket.

JO:s granskning avser främst en kontroll av att myndigheterna har följt de regler
som gäller för förfarandet, dvs. att myndigheterna har agerat korrekt i formellt
hänseende. JO kan inte ändra eller upphäva myndigheters beslut och brukar inte ta
ställning till om beslut är riktiga i sak eller uttala sig om de bedömningar en
myndighet har gjort i ett enskilt fall. Jag finner inte skäl att frångå den principen i
detta fall och avstår följaktligen från att uttala mig om huruvida beslutet att placera
AA i avskildhet var befogat eller inte.

När det gäller förfarandet vill jag göra följande anmärkningar. Reglerna i 22 §
kriminalvårdslagen tillkom för att tillgodose rättssäkerhetsintresset vid
handläggningen av frågor om placering i avskildhet. Lagen medger inte att man
meddelar interimistiska beslut. Lagrådet föreslog att en sådan bestämmelse skulle
                                                                        Dnr 2901-2010     Sid 4 (5)




tas in i kriminalvårdslagen. Departementschefen ansåg emellertid inte att det var
nödvändigt. Han anförde i den delen bl.a. följande (prop. 1974:20 s. 229).

      Lagrådet har föreslagit att i 22 § remitterade förslaget införs en bestämmelse som
      gör det möjligt att i avbidan på utredning rörande enrumsplacering enligt 20 § hålla
      intagen avskild från andra intagna om det finnes oundgängligen nödvändigt. Jag vill
      härom till en början framhålla att de fall av enrumsplacering som ifrågakommer
      enligt 20 §, och det gäller även sådan enrumsplacering som avses i paragrafens
      andra stycke, vanligen torde vara av den karaktären att frågan om isolering inte
      uppkommer plötsligt. Det bör därför i allmänhet finnas tillräcklig tid för en
      fullständig utredning rörande de omständigheter som inverkar på frågans avgörande
      innan beslut behöver meddelas. I vissa fall kan dock frågan om enrumsplacering
      vara av mer brådskande natur. Jag har i remissprotokollet anfört att det i sådana fall
      bör vara möjligt att få fram ett beslutsunderlag så pass snabbt att det inte föreligger
      något behov av interimistiska åtgärder. Jag vill härtill foga den synpunkten att den
      utredning som skall föregå beslut om enrumsplacering – och f. ö. även omprövning
      av sådant beslut – naturligen får anpassas efter omständigheterna. I fall då ett
      isoleringsbeslut inte utan fara kan uppskjutas torde sakläget ofta vara så klart att
      någon mer omfattande utredning inte krävs. Det bör också beaktas att beslut om
      enrumsplacering skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger. Härav följer att
      kriminalvårdsmyndigheten kontinuerligt har att uppmärksamma nya omständigheter
      som kan föranleda en omprövning och eventuellt upphävande av tidigare
      isoleringsbeslut. Med hänsyn till det anförda anser jag att en bestämmelse om
      interimistiskt beslut rörande enrumsplacering i dessa fall kan undvaras.
Anstalten Västervik Norras beslutsunderlag när AA den 29 april 2010 placerades i
avskildhet bestod av muntliga uppgifter, vilka ledde till misstankar om att bl.a. AA
hade hotat en medintagen. AA hördes inte och han fick inte heller del av
uppgifterna innan beslut fattades. Enligt min uppfattning var frågan om placering i
avskildhet knappast så brådskande att det inte fanns tid för en fullständig utredning.
Anstalten borde enligt min mening ha förhört AA och låtit honom ta del av och
bemöta de uppgifter som framkommit innan beslut fattades. Dessa åtgärder vidtogs
den 30 april 2010 och då som ett led i ett misskötsamhetsärende. Kriminalvården
har i remissvaret anfört att man inte finner det ”märkvärdigt eller felaktigt” att
förhör rörande en eventuell misskötsamhet, utifrån den information som
framkommit i samband med avskildhetsplaceringen, hölls med AA dagen efter
avskildhetsplaceringen. Jag ser inte heller något anmärkningsvärt med det. Den
utredning som sker i misskötsamhetsärenden är emellertid något annat än den
utredning som enligt 22 § kriminalvårdslagen ska föregå en avskildhetsplacering
enligt 20 §.

När det gäller AA:s kritik mot förhållandena för honom på avskildhetsavdelningen,
har Kriminalvården i remissvaret anfört att anstalten borde ha kunnat tillföra
bostadsrummet någon form av ytterligare utrustning. Jag delar den bedömningen.

AA har slutligen klagat på att han inte gavs tillfälle att ringa advokat under
avskildhetsvistelsen. Jag vill i denna del anföra följande. Som Kriminalvården har
påpekat i remissvaret har intagna inte någon explicit rättighet att vid varje önskat
tillfälle omedelbart få ringa advokat. Det är enligt min mening emellertid en
självklarhet att en intagens önskemål om samtal med advokat ska behandlas med
största möjliga generositet och på ett så smidigt sätt som möjligt. Det bör vara
                                                                   Dnr 2901-2010   Sid 5 (5)




möjligt att få till stånd ett telefonsamtal utan en skriftlig ansökan. Det ankommer i
princip inte på Kriminalvården att bedöma behovet av samtalet.

Det har i övrigt inte framkommit något som föranleder kritik eller andra uttalanden
från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda.
