# Kritik mot Polismyndigheten i Skåne och åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Helsingborg, för långsam
handläggning av kriminalärenden där den misstänkta och/eller målsäganden är under 18 år

JO 2008-09-08 dnr 2935-2007

BESLUT
                                                                          Datum               Dnr                   Sid
                                                                          2008-09-08          2935-2007            1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Skåne och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Helsingborg, för långsam
                        handläggning av kriminalärenden där den misstänkta och/eller
                        målsäganden är under 18 år

## Initiativet

I maj 2007 genomförde jag en inspektion vid Polismyndigheten i Skåne,
                        polisområde Nordvästra Skåne, närpolisområde Helsingborg. Vid inspektionen
                        uppmärksammades att handläggningstiden i 32 ärenden (ett från år 2005, övriga
                        från år 2006) i vilka den misstänkta och/eller målsäganden var under 18 år kunde
                        ifrågasättas, se punkten 6.3.1 i JO:s protokoll från inspektionen (dnr 2045-2007).

                        Jag beslutade därför att ta upp polismyndighetens och – i de åklagarledda ärendena
                        – även åklagares vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Helsingborg,
                        handläggning av ärendena till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Vid inspektionen inhämtades muntliga upplysningar från inspektören AA (se punkt
                        6.3 i protokollet) samt infordrades vissa handlingar från polismyndigheten.

                        Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och yttrande
                        över orsaken till att ett stort antal ungdomsärenden vid närpolisområde Helsingborg
                        hade legat under lång tid utan att några åtgärder vidtagits i dem samt vilka åtgärder
                        polismyndigheten har vidtagit och/eller kommer att vidta för att komma till rätta
                        med de långa handläggningstiderna. I remissen anmärktes att det vid inspektionen
                        hade upplysts att bevakningssystemet av aktuella tidsfrister inte synes fungera
                        tillfredsställande.

                        Polismyndigheten (länspolismästaren BB) inkom med ett yttrande till vilket var
                        fogat ett yttrande från polismästaren CC, polisområde Nordvästra Skåne.

                        CC lämnade först en redogörelse för handläggningen av de berörda enskilda
                        ärendena och uppgav därefter följande.

                                  Under perioden 2006-06-16 till 2007-07-19 var det en genomströmning på 565
                                  stycken ärenden med misstänkta under 18 år. Genomströmningstid var 82 dagar.
                                  Under samma period 2005-06-16 till 2006-07-19 var genomströmningen 414


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 2935-2007     Sid 2 (8)



      stycken ärenden. Genomströmningstid var 77 dagar (statistik hämtat från RAR).
      Orsaken till ökningen med cirka 150 stycken ärenden jämfört med samma period
      föregående år är okänd. I dagsläget finns sju stycken utredare som arbetar med
      ungdomsärenden, vilket förhoppningsvis leder till att tidsgränserna inte överträds.
      Akutspåret har också resulterat i att resurser frigjorts för att arbeta med
      ungdomsärenden.
      I samband med JO-inspektionen framkom det att de sedan mer än ett år tillbaka
      tillämpade uppföljningssystemen inte gav en helt rättvisande redovisning då ett antal
      ärenden eller andra uppgifter inte var införda i systemen i enlighet med
      instruktioner.
      Med anledning av ovan konstaterade brister har beslutats (dnr AA-400-22676/07)
      om omedelbara åtgärder för att kvalitetssäkra den beslutade uppföljningen och
      redovisningen samt i det långa perspektivet säkerställa nödvändig resurs för att de
      legala kraven skall kunna tillgodoses.
      Polisområdet finner sammanfattningsvis att det finns skäl att anmärka mot
      handläggningstiden vad gäller ungdomsärendena, dock inte i de fall där undantag
      från lagens tidsgränser har aktualiserats. Polisområdet ser allvarligt på att de
      lagstadgade tidsgränserna inte har efterlevts. Brist på tillgänglig utredningspersonal
      eller omprioriteringar av ärenden ändrar inte polisområdets uppfattning.
      Polisområdet kommer att tillse att rutinerna ändras så att tidsgränserna inte
      eftersätts.
Polismyndigheten anförde bl.a. följande
      Polismyndigheten har i ett flertal granskningsärenden påtalat vikten av att de
      lagstadgade tidsfristerna i 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) och i 4 §
      lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare efterlevs.
      Även JO har i ett beslut den 26 mars 2004 riktat allvarlig kritik mot polis-
      myndigheten för långa handläggningstider av ungdomsärenden (dnr. 1677-2003).
      Det bör påpekas att JO i detta beslut redogjorde för vilka sakskäl som kunde
      motivera att föreskrivna tidsfrister överskreds. Det förhållandet att det råder brist på
      utredningspersonal utgör enligt JO inte något skäl att överskrida de lagstadgade
      tidsfristerna. Även detta har påtalats i ett flertal granskningsärenden och allvarlig
      kritik har riktats från myndighetens sida gentemot de polisområden som varit
      föremål för sådan granskning.
      Det särskilda uppföljningssystem för bevakning av bl.a. tidsfrister som varit i drift
      vid polisområdet sedan år 2006 har uppenbart inte använts enligt gällande
      instruktioner. Polisområdet uppger i sin redogörelse att man nu beslutat om
      omedelbara åtgärder för att kvalitetssäkra den beslutade uppföljningen och
      redovisningen samt i det långa perspektivet säkerställa nödvändig resurs för att de
      legala kraven skall kunna tillgodoses.
      Polismyndigheten delar polisområdets uppfattning att det finns skäl att anmärka mot
      handläggningstiden vad gäller ungdomsärenden och ser allvarligt på att de
      lagstadgade tidsfristerna inte efterlevts.
      –––
      Polismyndigheten gjorde därefter en sammanfattande bedömning enligt följande.
      Polismyndigheten ser allvarligt på de av JO påtalade bristerna vid Polisområde
      Nordvästra Skåne och då särskilt vad gäller utredningsverksamheten (beträffande
      handläggningen av andra kriminal- och trafikärenden, se JO dnr 2933-2007, 2934-
      2007 och 2936-2007; JO:s anm.).
      Att åsidosätta skyndsamhetskravet vid bedrivande av en förundersökning och då
      särskilt de lagstadgade tidsfristerna i förundersökningskungörelsen och lagen med
      särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare är inte acceptabelt med de
      motiveringar som framförs i polisområdets redogörelse.
                                                                        Dnr 2935-2007     Sid 3 (8)



      Som tidigare nämnts i detta yttrande är det förhållande att det råder brist på personal
      eller att andra uppgifter bedöms viktigare och därmed prioriteras inte godtagbara
      skäl att överskrida tidsfristerna.
      Det ankommer på den närmaste arbetsledaren/rotel- eller enhetschefen att följa upp
      och prioritera utifrån de regler, förutsättningar och omständigheter som gäller i det
      enskilda fallet.
      Om det av något skäl, t.ex. brist på utredningspersonal, uppstår problem med att
      klara lagstadgade tidsfrister eller av myndigheten gjorda prioriteringar vid en enhet,
      ankommer det på enhetschefen att anmäla förhållandet till polisområdets process-
      ägare för ämnesområdet utredning och lagföring, dvs. chefen för polisområdets
      kriminalsektion. Kan denne inte genom att flytta resurser inom sitt ansvarsområde
      avhjälpa den uppkomna situationen ankommer det på honom eller henne att anmäla
      förhållandet till områdeschefen. Det synes oklart om så har skett i Polisområde
      Nordvästra Skåne.
      Kan inte områdeschefen i sin tur lösa situationen med egna resurser, ankommer det
      på denne att via myndighetens processägare, taktisk ledare B, anmäla förhållandet
      till länspolismästaren. Någon sådan anmälan har inte gjorts.
      Polismyndigheten har i tiden efter JO:s inspektion vidtagit personalförändringar vid
      polisområdet. Polismyndigheten kommer även, som tidigare anförts, genom egen-
      kontroller och resultatuppföljningar att följa upp polisområdets arbete med att
      komma till rätta med de brister som uppdagats.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av de aktuella ärendena, varvid särskilt skulle anges
anledningen till att tidsfrister i förekommande fall överskridits, vilka åtgärder som
vidtagits för att påskynda handläggningen och vilka bevakningsrutiner som finns
beträffande de aktuella kategorierna av ärenden.

Åklagarmyndigheten (genom vice riksåklagaren DD) inkom med ett yttrande till
vilket var fogat ett yttrande från chefsåklagaren EE och upplysningar från de
åklagare som varit förundersökningsledare i de aktuella ärendena (här utelämnade).

EE redogjorde inledningsvis för de olika ärendenas handläggning och uppgav
därefter avslutningsvis.
      Jag nödgas konstatera att tidsfristerna i LUL och förundersökningskungörelsen i
      olika hänseenden ej har iakttagits. Detta är givetvis mycket beklagligt. Enligt min
      bedömning beror fristöverskridandena uteslutande på åklagarnas tunga arbetsbörda
      och resursbrist hos polismyndigheten. Jag är givetvis medveten om att dessa
      omständigheter ej utgör godtagbara skäl för att överskrida tidsfristerna (se bl.a. prop.
      1994/95:12 s. 97). Icke desto mindre anför jag omständigheterna för att förklara
      varför tidsfristerna i vissa fall har överskridits.
DD kommenterade inledningsvis omständigheterna i vissa enskilda ärenden och
gjorde därefter följande bedömning.
      Det kan inledningsvis nämnas att åklagaren i ärende K139946-06 (304-A-5619-06)
      beslutat att utfärda en åtalsunderlåtelse enligt LUL för att sedan ompröva beslutet
      och återkalla åtalsunderlåtelsen samt besluta att inte väcka åtal. Som den berörde
      åklagaren själv noterat kan det ifrågasättas om det funnits förutsättningar för att
      ompröva beslutet.
      I det följande redovisas Åklagarmyndighetens bedömning av förundersökningar
      rörande misstänkt och/eller målsäganden som varit under 18 år.
      Kammarchefen och de handläggande åklagarna har i sina redogörelser för respektive
      ärende återkommit till problem med att få utredare till ärendena och/eller att få
      polisens utredare att i tid färdigställa utredningarna. Av polismyndighetens yttrande
                                                                   Dnr 2935-2007      Sid 4 (8)



framgår även att i en övervägande del av ärendena har det dröjt avsevärd tid innan
ärendena lagts ut på handläggare. Kammarchefen har redogjort för kammarens
rutiner för påminnelser för tiden före den 2 april 2007 då Åklagarmyndighetens
föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2007:5) om bevakning och uppföljning vid
Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar började gälla.
–––
Åklagarna har i vissa av ärendena skickat påminnelser till polisen utan att någon
effekt har uppnåtts. I många ärenden har dock inga påminnelser skickats till polisen.
Flera av åklagarna har redogjort för att de uppfattat det som nästintill meningslöst att
skicka påminnelser eftersom svaret från polisen brukade vara att ärendet låg i balans.
Polisens resursbrist har varit väl känd vid kammaren och har diskuterats på bl.a.
arbetsplatsträffar. Åklagarna har även beskrivit att arbetssituationen på åklagar-
kammaren varit ansträngd under en lång period, en bild jag kan bekräfta, varför
åklagarna i flera ärenden valt att inte skicka påminnelser eftersom ingen effekt
skulle uppnås av en sådan åtgärd. Åklagarna har i stället valt att prioritera de
ärenden där en utredningsman varit utsedd. Även om jag har förståelse för att det
under rådande förhållande kan uppfattas som verkningslöst att skicka påminnelser
till polisen bör åklagarna som i ett led i ett aktivt förundersökningsledarskap ändå
påminna polisen för att på så sätt försöka driva ärendet framåt, ytterst med hjälp av
kammarchefen. Denna syn har riksåklagaren också gett uttryck för i nämnda
föreskrifter och allmänna råd om rotelvård (ÅFS 2007:5). Jag kan även konstatera
att i vissa fall har åklagarna påmint polisen muntligen, men denna åtgärd har inte
diarieförts eller dokumenterats på annat sätt, vilket i sig är en brist. Det bör även
framhållas att arbetssituationen vid Åklagarkammaren i Helsingborg varit särskilt
ansträngd sedan i våras. Kammaren har emellertid, trots det bekymmersamma
arbetsläget, på ett imponerande sätt kunnat minska sina balanser under hösten.
Kammarchefen har redogjort för sin bedömning av om det har funnits godtagbara
skäl för att överskrida fristen i respektive ärende. I de flesta ärenden där
fristen/fristerna har överskridits har han anfört att det inte har förelegat några sådana
skäl. Jag delar kammarchefens bedömning i samtliga fall.
I ett fall har kammarchefen ansett att det har funnits godtagbara skäl att överskrida
fristen, nämligen i ärendet K 124965-06 rörande olaga hot och brott mot knivlagen
(304A-5102-06). Ärendet, som handlagts av åklagaren FF, inkom till kammaren den
25 september 2006. Innan den misstänkte hördes i ärendet uppstod misstankar om
allvarliga brott, bl.a. våldtäkt. Efter att den misstänkte den 14 februari 2007 delgavs
misstanke i ärende K 124965-06 har ytterligare brottsmisstankar upp-kommit.
Åklagaren har väckt åtal för den samlade brottsligheten samma dag som
förundersökningsprotokollen inkom till kammaren, dvs. den 22 oktober 2007. Enligt
min mening är det i vissa fall godtagbart att avvakta med beslut i åtalsfrågan för att
kunna göra en samlad bedömning av aktuella brottsmisstankar och för att
åstadkomma en gemensam lagföring. Detta är inte minst viktigt för att möjliggöra en
adekvat påföljdsbestämning. Samtidigt måste dock intresset av en snabb lagföring
beaktas. I dylika fall måste därför åklagaren vidta åtgärder för att påskynda
handläggningen av ärendet i dess helhet så att åklagaren utan onödigt dröjsmål kan
ta ställning till den sammantagna brottsligheten. Av åklagaren FF:s upplysningar
och av diariet framgår att åklagaren varit aktiv i sitt förundersökningsledarskap och
försökt påskynda utredningarna. Under vissa tider (oktober-november 2006 och
juni-augusti 2007) tycks dock inga åtgärder ha vidtagits. Anledningen till detta synes
vara att polisen prioriterat andra ärenden. Av upplysningarna framgår också att den
misstänkte påkallat kompletterande förundersökningsåtgärder varför handläggningen
ytterligare dragit ut på tiden. Sammanfattningsvis menar jag att det har förelegat
godtagbara skäl för att i detta fall överskrida fristen.
Kammarchefen har uppgett att i flera av ärendena har fristen enligt 4 § LUL
iakttagits. Däremot har inte det allmänna skyndsamhetskravet efterföljts då det gått
lång tid mellan att misstanke uppstod och misstanken delgavs. I en övervägande del
av ärendena har handläggande åklagare i respektive ärende omgående lämnat
direktiv till polisen. Polisen har emellertid inte vidtagit de åtgärder som åklagaren
har begärt. Att utredningsåtgärderna inte har vidtagits verkar i nästintill samtliga fall
                                                                           Dnr 2935-2007     Sid 5 (8)



      bero på att polisen inte har utsett någon handläggare. Av polismyndighetens
      upplysningar framgår, som tidigare nämnts, att det i de flesta fall har dröjt åtskilliga
      månader innan ärendet har tilldelats en utredare. I ett fall (304A-3615-06) har dock
      åklagaren inte lämnat direktiv förrän flera månader efter att anmälningar kommit in,
      vilket inte är tillfredsställande. Det är naturligtvis angeläget att åklagare aktivt driver
      på ärenden så att reaktionen på brottet kommer i nära anslutning till att det begicks.
      Med hänsyn till polisens bristande resurser och den ansträngda situationen på
      kammaren har jag dock förståelse för att åklagarna inte har kunnat driva
      utredningarna framåt med tillräcklig skyndsamhet.
      Polismyndigheten har uppgett att man framöver kommer att vidta åtgärder för att
      förbättra arbetet samt säkerställa att nödvändiga resurser finns att tillgå, vilket
      förhoppningsvis leder till att de lagstadgade fristerna kommer att hållas.
      Åklagarkammaren i Helsingborg har sedan en tid tillbaka på prov infört en s.k.
      tvångsmedelsgrupp som ska hantera de flesta ärenden rörande frihetsberövade fram
      till och med häktningsförhandlingen och efterföljande direktiv. Därigenom bör
      övriga åklagare kunna arbeta mer ostört och vara än mer aktiva förundersöknings-
      ledare. Det har även upplysts att framöver kommer sessionsåklagare som huvudregel
      inte att handlägga ungdomsärenden.
      När det gäller frågan om bevakningsrutiner kan det konstateras att det vid
      Åklagarkammaren i Helsingborg inte finns någon särskild tjänsteföreskrift eller
      motsvarande som reglerar ungdomsmålen. För att på ett lättare sätt identifiera
      fristärenden vid kammaren läggs ärenden med unga lagöverträdare i röda
      plastmappar och ärenden med unga målsäganden i gula plastmappar. Jag vill i detta
      sammanhang särskilt peka på att riksåklagaren numera har meddelat föreskrifter om
      rotelvård (ÅFS 2007:5), vilka ska ge stöd åt åklagarna om hur bevakning och
      uppföljning av ärenden ska ske samt bidra till bättre kontroll.
      Avslutningsvis vill jag peka på att Åklagarmyndigheten på olika sätt arbetar med att
      förkorta handläggningstiderna. Införandet av Åklagarmyndighetens nya
      ärendehanteringssystem, Cåbra, skapar t.ex. bättre förutsättningar för den enskilde
      handläggaren och för kammarledningen att ha en god överblick över ärendena på
      den egna roteln respektive hela kammaren. I myndighetens verksamhetsplan för år
      2007 har ungdomsbrott och ärenden med unga målsäganden ägnats särskild
      uppmärksamhet. Där slås fast att åklagarkamrarna i anslutning till att nya ärenden
      registreras ska identifiera de ärenden som aktualiserar en tillämpning av 2 a §
      förundersökningskungörelsen. Kamrarna ska också redovisa omfattningen av
      eventuella fristöverskridanden och efterlevnaden av fristen att fatta beslut i
      åtalsfrågan enligt 4 § lagen om unga lagöverträdare. Åklagarmyndigheten kommer
      självfallet att vidta de åtgärder som denna redovisning ger anledning till.

Rättslig reglering
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre
skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned.

Enligt 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL), i dess lydelse före den 1 januari 2007, ska en förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer
än sex månader bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska
avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex
veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första
stycket RB. Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter (sedan den 1
januari 2007 gäller bestämmelsen i samtliga fall då fängelse ingår i straffskalan).
                                                                   Dnr 2935-2007       Sid 6 (8)



En förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år ska
enligt 2 a § förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, bedrivas särskilt
skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det
för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen ska
vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre
månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan motivera ett överskridande
av de aktuella tidsfristerna är att det är fråga om en mycket omfattande brotts-
utredning, att många barnförhör behöver hållas, att den misstänkte begår nya brott
under pågående förundersökning eller att det är nödvändigt att genomföra tekniska
undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på
utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär inte att
fristen får överskridas (prop. 1994/95:12 s. 96 f. och SOU 2000:42 s. 91).

Bestämmelserna i såväl 4 § LUL som 2 a § FUK innefattar således dels ett
övergripande krav på att en förundersökning ska bedrivas med särskild
skyndsamhet i ungdomsärenden, dels frister för handläggningen vilka ska iakttas
sedan den unge delgetts brottsmisstanke (LUL) eller någon är skäligen misstänkt
för brottet (FUK).

Av 1 a § andra stycket FUK framgår att undersökningsledaren har ansvar för
förundersökningen i dess helhet. Förundersökningsledaren ska se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne
behövliga direktiv för arbetet.

Bedömning
Det kan inledningsvis noteras att Åklagarmyndigheten i sitt remissvar har anmärkt
att vissa ärenden med polisiära förundersökningsledare borde ha varit åklagarledda
och att en åklagares omprövningsbeslut i ett ärende kan ifrågasättas. Jag har inte
någon anledning att ifrågasätta uppgifterna men finner inte skäl att här kommentera
dem utan väljer att i det följande enbart uttala mig om handläggningstiden i de
aktuella ärendena.

Som jag i ett annat kritikbeslut mot polismyndigheten denna dag har framhållit har
JO under senare år i ett mycket stort antal ärenden kritiserat polis och åklagare för
långa handläggningstider i den brottsutredande verksamheten, se beslut i JO:s
ärenden dnr 2933-2007, 2934-2007 och 2936-2007 om långsam handläggning av
kriminal- och trafikärenden. Jag har också haft anledning att nyligen fästa
statsmakternas uppmärksamhet på detta förhållande, se JO:s beslut den 23 juni
2008 i ärende dnr 2672-2008 om oacceptabelt långa handläggningstider hos
åklagare och polis (beslutet finns tillgängligt på JO:s hemsida www.jo.se). Jag är
således väl medveten om att polisens och åklagarnas arbetssituation är ansträngd.
                                                                  Dnr 2935-2007   Sid 7 (8)



Även om flertalet av JO:s nyss nämnda kritikbeslut handlar om s.k. vardags-
brottslighet finns det också åtskilliga exempel på långsam handläggning av ärenden
där den misstänkta och/eller målsäganden är under 18 år, se t.ex. JO 2004/05 s. 103
om långsam handläggning av ungdomsärenden i Malmö. – Jag vill redan här
framhålla att lagstiftaren av flera skäl har ansett det angeläget att för-
undersökningar som gäller brott som begåtts av ungdomar bedrivs med särskild
skyndsamhet. Sådana brott är ofta ett tecken på en begynnande negativ utveckling
för den unge. Det är bl.a. därför särskilt viktigt att tiden mellan brottet och
reaktionen inte blir alltför lång. Sambandet mellan brottet och reaktionen måste stå
klart för den unge (se prop. 1994/95:12 s. 26).

I det nu aktuella inspektionsprotokollet antecknades 32 ärenden vid polis-
myndigheten där handläggningstiden kunde ifrågasättas. Den närmare granskning
som nu har gjorts ger vid handen att i merparten av dessa ärenden har antingen
någon av eller båda tidsfristerna i 4 § LUL och 2 a § FUK överskridits eller har,
enligt min mening, det särskilda skyndsamhetskravet som föreskrivs i nyss nämnda
bestämmelser åsidosatts. Det kan exempelvis nämnas att i ärendena K84509-06
och K69898-06 har tremånadersfristen i 2 a § FUK överskridits med drygt ett år
respektive med drygt tio månader. Vidare kan nämnas ärendena K138162-06 och
K139946-06 i vilka sexveckorsfristen i 4 § LUL överskridits med drygt fem
respektive sju veckor. I ett stort antal ärenden har förundersökning pågått mellan
nio och elva månader (t.ex. K135705-06, K137332-06 och K131483-06) vilket
innebär att det särskilda skyndsamhetskravet enligt nyssnämnda bestämmelser har
åsidosatts.

Som förklaring till de långa handläggningstiderna har polismyndigheten i huvudsak
framhållit brist på utredningspersonal, bristande uppföljning och att andra ärenden
har prioriterats. Vid inspektionen framkom också att bevakningssystemet av
aktuella tidsfrister inte fungerade tillfredsställande. – Åklagarmyndigheten har å sin
sida hänvisat till att det ibland har dröjt flera månader innan polisen tillsatt en
utredare och att i andra fall polisen inte vidtagit begärda utredningsåtgärder. I
många ärenden har åklagarna inte skickat påminnelser till polisen eftersom polisens
resursbrist varit väl känd vid åklagarkammaren. Åklagarmyndigheten har också
pekat på den egna ansträngda arbetssituationen.

Som framgått utgör dock inte hög arbetsbelastning, brist på utredningspersonal
eller en mångfald andra angelägna uppgifter godtagbara skäl för att överskrida de
aktuella tidsfristerna. Såväl polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har också
gjort bedömningen att det i den absoluta merparten av ärendena inte funnits
godtagbara skäl att överskrida tidsfristerna eller att åsidosätta det särskilda
skyndsamhetskravet. Jag instämmer alltså i denna bedömning. Jag vill här också
understryka att det i de aktuella ärendena är särskilt angeläget att det finns väl
fungerande rutiner för bevakning och kontroll av t.ex. lagstadgade tidsfrister.

Det är vidare oroväckande att det i en mängd ärenden hunnit förflyta mellan tre och
sju månader innan ärendet ens delats ut till en handläggare hos polisen (se t.ex.
K69898-06, K84509-06, K124965-06, K137332-06, K138162-06 och K148918-
06). Detta innebär exempelvis att i de ärenden där någon antecknats som skäligen
                                                                   Dnr 2935-2007   Sid 8 (8)



misstänkt i samband med att anmälan upprättats har tidsfristen i 2 a § FUK
överskridits redan innan några egentliga utredningsåtgärder vidtagits i ärendet. I de
andra fall då ingen kunnat anses vara skäligen misstänkt vid tidpunkten för
anmälan leder ett ärendes placering i den s.k. outdelade balansen till att de särskilt
föreskrivna tidsfristerna inte börjar löpa. Jag har inte underlag för att påstå att
ärenden hanteras på detta sätt för att skjuta upp den tidpunkt då en frist inträder.
Det står likväl helt klart att en sådan handläggning inte är förenlig med det
särskilda skyndsamhetskravet i bestämmelsen.

Beträffande ett ärende (K124965-06, 304A-5102-06) – i vilket det hade kommit in
nya anmälningar, bl.a. en anmälan om våldtäkt, under ärendets handläggning – har
båda myndigheterna angett att det funnits skäl att överskrida fristen. Det
förhållandet att en underårig misstänkt under utredningens gång kommer att
misstänkas för nya brott kan utgöra skäl att överskrida fristen, och jag delar
uppfattningen att det i förevarande fall synes ha funnits sådana skäl. Som Åklagar-
myndigheten har angett har dock handläggningen av ärendet under olika perioder
stått stilla. Jag har därför svårt att se att det har funnits fog för att överskrida
tillämpliga frister i den utsträckning som skett.

Det kan således konstateras att handläggningstiden varit oacceptabelt lång i ett stort
antal ärenden och att denna tidsutdräkt nästan undantagslöst har berott på
förhållanden hänförliga till polismyndigheten. Jag vill framhålla att det är helt
oacceptabelt att ärenden – i vilka ett särskilt skyndsamhetskrav eller en i författning
föreskriven tidsfrist gäller – under så lång tid som nu varit fallet blir liggande utan
att några utredningsåtgärder vidtas. Polismyndigheten förtjänar därför allvarlig
kritik för sin handläggning av ärendena.

När det gäller åklagarnas handlande vill jag anmärka att i de fall som en i lag eller
annan författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen av ett ärende, ställs
särskilt stora krav på aktivitet från förundersökningsledarens sida. Jag instämmer
därför i vad Åklagarmyndigheten angett i sitt yttrande om vikten av att skicka
påminnelser till polisen, att dokumentera muntliga kontakter med polisen och att,
om gjorda påminnelser inte hjälper, uppmärksamma kammarchefen på saken. Det
åligger sedan denne att i sin tur ta upp förhållandena med polismyndighetens
ledning. Det är bekymmersamt att åklagare tycks ha uppfattat det som nästintill
meningslöst att skicka påminnelser eftersom svaret endast brukar vara att ärendet
ligger i balans. Det som kommit fram om åklagarnas något uppgivna och passiva
förundersökningsledarskap gentemot polisen medför att inte heller de kan undgå
viss kritik för handläggningen av ärendena.

Avslutningsvis noterar jag att såväl polismyndigheten som berörd åklagarkammare
uppger att åtgärder vidtagits i syfte att komma till rätta med problemet med alltför
långa handläggningstider.

Ärendet avslutas.
