# Uttalanden om bl.a. rätten till tillgång till försvarare vid förhör om misstankar om allvarlig brottslighet

JO 2016-06-17 dnr 2943-2015

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2016-06-17                2943-2015              1 (14)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om bl.a. rätten till tillgång till försvarare vid förhör om
                        misstankar om allvarlig brottslighet


                        Beslutet i korthet: AA var misstänkt för mordbrand och var själv skadad efter branden.
                        Han vårdades därför en längre tid på sjukhus. Under sjukhusvistelsen hölls det bl.a. ett
                        relativt omfattande förhör, vid vilket AA:s offentliga försvarare inte var närvarande. JO:s
                        utredning har avsett frågan om AA:s rätt att försvara sig därigenom har äventyrats.
                        I beslutet konstateras att förhöret var grundligt och de misstankar som riktades mot AA
                        var allvarliga. Han var själv svårt skadad, och det kunde dessutom befaras att han inte
                        var psykiskt stabil vid förhörstillfället. Mot den bakgrunden är det enligt JO:s mening
                        uppenbart att AA skulle ha biträtts av sin försvarare under förhöret.
                        Enligt JO var förutsättningarna alltså sådana att förhöret vid en objektiv bedömning inte
                        borde ha hållits utan försvararen närvarande. I sådana fall får bedömningen av behovet
                        av försvarare inte överlåtas på den misstänkte eller försvararen, utan det är polis och
                        åklagare som har det slutliga ansvaret för att en misstänkt får tillgång till försvarare när
                        det behövs.
                        Det är i första hand förundersökningsledaren som är ansvarig för att en misstänkts rätt
                        till försvarare respekteras. I beslutet gör JO vissa uttalanden om ansvarsfördelningen
                        mellan förhörsledare och förundersökningsledare i frågan om försvarare vid förhör.
                        JO konstaterar vidare att förundersökningsledaren i detta fall hade fog för att utgå från
                        att försvararen närvarade vid förhöret. Förhörsledaren tog inte upp frågan om
                        försvararnärvaro med förundersökningsledaren innan hon bestämde sig för att hålla
                        förhöret med AA utan försvarare. Förundersökningsledaren kan därför inte anses
                        ansvarig för att förhöret genomfördes på det sätt som nu skedde. Förhörsledaren
                        kritiseras för att hon inte respekterat AA:s rätt till tillgång till försvarare vid förhöret.
                        I beslutet framhåller JO att rätten till försvarare är fundamental för misstänktas rätt att
                        försvara sig. Det är därför angeläget att det i sådana frågor görs kvalificerade
                        bedömningar och att de är sakliga. JO betonar också vikten av att ett avstående från
                        försvarare sker på ett rättssäkert sätt.

## Bakgrund

Inledning
                        Ärendet gäller frågan om hur Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har
                        hanterat en misstänkts rätt till tillgång till försvarare vid förhör under en
                        förundersökning om mordbrand.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                  Dnr 2943-2015       Sid 2 (14)




Förundersökningens inledande skede
Den l februari 2015 inträffade en brand i AA:s lägenhet i Göteborg. AA blev
svårt brännskadad och vårdades efter händelsen under en längre tid på sjukhus.
Han greps först som misstänkt för mordbrand, men eftersom han behövde
sjukhusvård anhölls han i stället i sin frånvaro den 3 februari 2015.
Kammaråklagaren BB vid Göteborgs åklagarkammare var förundersöknings-
ledare och polisassistenten CC vid polisområde Storgöteborg var ansvarig
utredare hos polisen. Det var också hon som höll förhör med AA under
förundersökningen.

Förhören och ärendets fortsatta handläggning
Den 5 februari 2015 hölls ett kortare förhör med AA på sjukhuset, vid vilket
han delgavs misstanke om mordbrand, alternativt grov mordbrand. I förhörs-
protokollet har det antecknats att CC informerade AA om att hon skulle hålla ett
kort förhör med honom, att han var införstådd med det och att han kunde ta till
sig informationen. Det har vidare noterats att AA underrättats om sin rätt till
försvarare. Han tillfrågades om han hade önskemål om någon särskild
försvarare eller om han godtog den försvarare som rätten förordnar. Han
svarade jakande på det sistnämnda alternativet. Av förhörsprotokollet framgår
också att AA inte mindes särskilt mycket av händelsen och att han därför varken
kunde förneka eller erkänna gärningen. Senare samma dag förordnades
advokaten DD som offentlig försvarare. BB beslutade att anhållandet skulle
kvarstå och gav in en framställan om häktning till tingsrätten.

Den 6 februari 2015 hölls en häktningsförhandling vid Göteborgs tingsrätt. AA
närvarade inte vid förhandlingen med hänsyn till sitt hälsotillstånd, men hans
offentliga försvarare DD deltog. Tingsrätten beslutade att AA skulle häktas i sin
frånvaro.

Den 10 februari 2015 förhördes AA under ca 40 minuter på sjukhuset. DD var
inte närvarande vid förhöret. Genom en kryssmarkering i förhörsprotokollet har
det angetts att AA underrättats om sin rätt till försvarare. Det finns dock inte
någon uppgift om hans inställning till att låta sig förhöras utan sin försvarare
närvarande. Förhöret avsåg bl.a. vad AA gjorde den aktuella kvällen och hans
personliga förhållanden. Det framstår som om AA var relativt förvirrad under
förhöret och endast hade vaga minnesbilder av kvällen. Han uppgav dock bl.a.
att han hade försökt ta sitt liv under kvällen, att han vaknat upp och sett att det
brann och att han hade en tändare vid sidan om sig. Han uppgav också att han
hade köpt bensin i en bensindunk och att hans tanke nog hade varit att elda upp
sig själv. AA medgav att han förstod att branden hade kunnat sprida sig till
andra lägenheter. Han fick även frågor om vilka andra personer som hade
tillgång till lägenheten. Förhöret spelades in och är utskrivet i dialogform.

Den 19 februari 2015 hölls en häktningsförhandling, vid vilken AA var
närvarande. Tingsrätten beslutade att han skulle vara fortsatt häktad. Den
10 mars 2015 hölls ytterligare ett längre förhör med AA som då befann sig på
                                                                  Dnr 2943-2015      Sid 3 (14)




en rättspsykiatrisk klinik. Vid detta förhör deltog DD. Enligt förhörsprotokollet
hade AA fortfarande svårt att minnas några detaljer från den aktuella kvällen.
Han uppgav dock att han inte förnekade det som hade hänt, men att han inte
mindes så mycket.

Därefter hölls inte några fler förhör med AA under förundersökningen. Åtal
väcktes den 12 mars 2015.

Huvudförhandling och dom
Huvudförhandling i målet ägde rum vid Göteborgs tingsrätt den 26 mars 2015.
Efter att en rättspsykiatrisk undersökning genomförts dömdes AA den 7 maj
2015 för mordbrand. Påföljden bestämdes till rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. I domen angavs att tingsrätten med hänsyn till AA:s
hälsotillstånd fann anledning att vara försiktig med att lägga hans uppgifter till
grund för bedömningen i den mån de inte vann stöd av annan utredning. Domen
överklagades inte.

Anmälan
AA:s pappa, EE, anmälde polisassistenten CC till JO. Han anförde att AA blev
oskyldigt dömd för mordbrand på grund av brister i förundersökningen. Han
förde bl.a. fram klagomål på att samtliga förhör utom slutförhöret hade hållits
utan en försvarare närvarande.

Utredning
Inledning
Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten yttrade sig över vilka överväganden
respektive myndighet hade gjort i frågan om försvarare inför förhören med AA.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) hade inför yttrandet hämtat in
upplysningar från bl.a. kammaråklagaren BB och chefsåklagaren GG vid
Göteborgs åklagarkammare.

BB:s upplysningar
BB lämnade följande upplysningar om hur han som förundersökningsledare
hade hanterat AA:s rätt till tillgång till försvarare vid förhören den 5 och 10
februari 2015.

Han hade redan inför förhöret den 5 februari 2015 övervägt att ge in en begäran
till tingsrätten om att en offentlig försvarare skulle förordnas som kunde närvara
vid förhöret. Med hänsyn till att det enbart rörde sig om ett s.k. delgivnings-
förhör och att han inte visste om AA hade något särskilt önskemål om
försvarare avvaktade han dock. Efter förhöret kontaktade polisassistenten CC
honom och uppgav bl.a. att AA hade angett att han önskade att en försvarare
skulle utses och att han godtog den som rätten förordnade. BB gav därefter in en
begäran om offentlig försvarare till tingsrätten.
                                                                    Dnr 2943-2015        Sid 4 (14)




AA närvarade inte vid häktningsförhandlingen den 6 februari 2015. Detta
berodde enligt BB på att AA inte var i ett sådant fysiskt skick att han kunde
närvara. BB hade dock inte fått någon information som tydde på att AA inte
skulle vara mentalt redo att genomföra det förhör som hölls den 10 februari
2015. Han och CC berörde inför det förhöret inte frågan om försvararen skulle
närvara vid förhöret. Eftersom CC är en erfaren polis utgick han från att hon
enligt den normala rutinen skulle kontakta försvararen inför förhöret. Eftersom
det var det första längre förhöret om ett mycket allvarligt brott var det enligt BB
helt självklart att försvararen skulle kontaktas. Han vet dock inte om CC gjorde
det. Det var först i samband med utredningen hos JO som han
uppmärksammades på att förhöret hade hållits utan att försvararen var
närvarande.

BB har vidare uppgett att anledningen till att det endast genomfördes två längre
förhör med AA – den 10 februari och den 10 mars – var att AA inte mindes så
mycket av händelsen och att hans uppgifter därmed inte var så viktiga i
utredningen. Utredningen inriktades i stället på annan bevisning.

Chefsåklagarens upplysningar
GG konstaterade att BB utgått från att försvararen närvarat vid de förhör som
hållits efter att han förordnats. Att se till att en förordnad försvarare närvarar vid
förhör är enligt GG en sådan rutinåtgärd som polisen ska utföra utan att
särskilda direktiv ska behöva ges av förundersökningsledaren.

GG anförde vidare att det för honom framstod som självklart att försvararen
skulle ha närvarat vid förhöret med AA den 10 februari 2015.

Åklagarmyndighetens bedömning
FF redovisade följande bedömning.

När det gäller förhöret den 5 februari 2015 konstaterade FF att det i princip
endast avsett delgivning av brottsmisstanken och AA:s inställning till denna.
Efter förhöret begärde BB att tingsrätten skulle förordna en offentlig försvarare
för AA. Med hänsyn till de överväganden som BB gjort och att det endast var
ett delgivningsförhör ansåg FF inte att det fanns skäl att ifrågasätta hans
ställningstagande och handläggning i den delen.

I fråga om förhöret som hölls med AA den 10 februari 2015 konstaterade FF att
det var relativt långt och utförligt. Hon ansåg att AA:s försvarare borde ha
närvarat vid förhöret. BB har utgått från att förhörsledaren, utan särskilda
direktiv om det, skulle kontakta försvararen före förhöret så att han kunde
närvara. Att förhöret genomfördes utan närvaro av försvararen är enligt FF:s
uppfattning mycket olyckligt, men hon anser inte att detta är något som BB bör
klandras för.

När det slutligen gäller frågan om AA:s rätt till en rättvis rättegång har kränkts
på grund av att förhöret hölls utan försvararen närvarande förde FF fram att det
                                                                 Dnr 2943-2015       Sid 5 (14)




framgår av tingsrättens dom att AA verkar ha lämnat i huvudsak samma
uppgifter vid tingsrätten som i förhöret under förundersökningen den
10 februari 2015. Av domen går det vidare enligt FF inte att utläsa att BB skulle
ha lyft fram uppgifter som AA lämnat under förhör under förundersökningen.
Tingsrätten har inte heller lagt vad AA uppgett under förundersökningen till
grund för sin bedömning i målet. FF konstaterade att det i stället framgår att
tingsrätten ansett att det funnits anledning att vara försiktig med att lägga AA:s
uppgifter till grund för bedömningen i den mån de inte vunnit stöd av annan
bevisning. Vid en helhetsbedömning ansåg FF inte att AA:s rätt till en rättvis
rättegång hade kränkts.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (HH) hade inför yttrandet hämtat in upplysningar från bl.a.
polisassistenten CC vid polisområde Storgöteborg.

CC:s upplysningar
CC har anfört i huvudsak följande om omständigheterna vid de förhör som hon
hållit med AA.

Inför förhöret den 5 februari 2015 frågade hon den behandlande läkaren och
psykologen om det gick att hålla förhör med AA med hänsyn till hans fysiska
och psykiska status. Enligt dem fanns det inte några medicinska hinder mot att
hålla förhör. Hon delgav AA misstanke om mordbrand, alternativt grov
mordbrand, informerade honom om hans rätt till försvarare och frågade om han
önskade någon särskild försvarare. Hon frågade också om AA ville att en
försvarare skulle vara närvarande under nästa förhör. AA uppgav då att det
kändes bra att prata utan försvarare. Hon lät hans önskemål styra och ansåg inte
att det fanns någon anledning att ifrågasätta det. Med hänsyn till att AA var
svårt skadad och i behov av sjukhusvård under flera veckors tid ställdes det
enligt CC högre krav på flexibilitet än normalt.

Efter det att DD förordnats som offentlig försvarare den 5 februari 2015 hade
CC kontakt med honom vid ett flertal tillfällen under de följande dagarna. De
talade bl.a. om hur AA mådde och om förundersökningen. Hon var också i
kontakt med DD inför förhöret den 10 februari 2015. Hon informerade honom
om att förhöret skulle äga rum på sjukhuset och att det skulle komma att spelas
in. DD var alltså informerad om datum, tidpunkt och plats för förhöret. När det
gäller om han skulle närvara vid förhöret eller inte frågade han henne om AA:s
uppfattning. Hon informerade honom om att AA angett att försvararen inte
behövde närvara. Då ansåg inte heller DD att hans närvaro var nödvändig. Hon
kom överens med honom om att de skulle höras av efter det att förhöret
genomförts och att hon då skulle informera honom om vad som kommit fram.
DD hade också kontakt med AA, både före och efter förhöret.

Förhöret den 10 februari 2015 spelades in. CC har angett att hon normalt sett
alltid frågar om det går bra att hålla förhör utan en försvarare närvarande.
                                                                   Dnr 2943-2015        Sid 6 (14)




Eftersom detta var överenskommet redan före förhöret, och försvararen var
underrättad, valde hon dock att inte dokumentera detta.

CC uppgav vidare att om DD hade haft förhinder, men ändå hade önskat
närvara vid förhöret, hade förhörstiden kunnat anpassas efter det. Det var dock
aldrig aktuellt.

Polismyndighetens bedömning
Polismyndigheten angav att avsikten med förhöret den 5 februari 2015 enbart
var att delge brottsmisstanken och att låta AA yttra sig över denna och i
försvararfrågan. Polismyndigheten ansåg därför inte att det fanns någon
anledning att rikta kritik mot att förhöret genomförts utan att en försvarare var
närvarande.

När det gäller förhöret den 10 februari 2015 konstaterade Polismyndigheten att
en försvarare i princip har en ovillkorlig rätt att delta i förhör med sin klient.
Polismyndigheten framhöll dock att detta inte nödvändigtvis innebär att en
försvarare måste närvara när den misstänkte hörs. Om den misstänkte,
försvararen och förhörsledaren är eniga om att försvararen inte ska närvara vid
förhöret finns det enligt Polismyndigheten inte något hinder mot att förhöret
ändå genomförs.

Polismyndigheten redogjorde vidare för CC:s uppgifter om handläggningen; att
hon vid det första förhöret hade frågat AA om han önskade att försvararen
närvarade vid det andra förhöret, att AA svarat att han tyckte det kändes bra att
prata utan försvararen, att hon informerat försvararen om tid och plats för det
andra förhöret och att försvararen bedömde att hans närvaro under det andra
förhöret inte var nödvändig. Enligt Polismyndigheten måste AA och hans
försvarare därmed under godtagbara former ha avstått från att försvararen skulle
närvara vid förhöret. Mot den bakgrunden ansåg Polismyndigheten inte att det
kunde anses finnas några brister i handläggningen.

Anmälarens yttrande
EE yttrade sig över det Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten anfört. Han
uppgav bl.a. att AA inte hade godtagit att bli förhörd utan försvararen
närvarande, i vart fall har det inte varit hans avsikt. AA frågade ett flertal gånger
varför det inte kom någon advokat. EE var också kritisk till att den påstådda
överenskommelsen mellan CC och DD om att förhör kunde hållas utan
försvararen närvarande inte finns dokumenterad.

Rättslig reglering
Rätten till tillgång till försvarare
En person som misstänks för ett brott har enligt 21 kap. 3 § första stycket
rättegångsbalken (RB) en generell rätt att biträdas av en försvarare för att
förbereda och utföra sin talan. Av 21 kap. 3 a § RB följer att den som är
anhållen eller häktad har rätt till en offentlig försvarare om han eller hon begär
                                                                       Dnr 2943-2015        Sid 7 (14)




det. En offentlig försvarare ska också förordnas om den misstänkte är i behov
av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet.

Den som underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott ska
samtidigt informeras om sin rätt att redan under förundersökningen anlita
biträde av en försvarare och om att en offentlig försvarare under vissa
förutsättningar kan förordnas av rätten (se 12 § förundersökningskungörelsen).
Denna information ska lämnas innan förhöret påbörjas, och det ska tydligt
framgå att rätten inträder redan i och med att brottsmisstanke delges. När den
misstänkte fått information om sina rättigheter ska han eller hon tillfrågas om
sin inställning till behovet av försvarare. Som jag återkommer till nedan kan den
misstänkte avstå från försvarare, om det sker under rättssäkra former. Inför nya
förhör bör han eller hon dock åter erinras som sina rättigheter och på nytt
tillfrågas om sin inställning. (Se bl.a. JO 2013/14 s. 133, dnr 3577-2011.)

I 23 kap. 10 § RB finns bestämmelser om vilka som får närvara vid förhör som
hålls under förundersökningen. Utgångspunkten är att det är förundersöknings-
ledaren som bestämmer detta. Enligt bestämmelsens fjärde stycke har dock den
misstänkte och hans eller hennes försvarare rätt att närvara vid förhör som hålls
på begäran av den misstänkte. Vid andra förhör får försvararen närvara om det
kan ske utan men för utredningen. När det gäller förhör med den misstänkte är
utrymmet för att vägra försvararen att närvara ytterst begränsat (se JO 2010/11
s. 139, dnr 5684-2008).

Rätten till tillgång till försvarare är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt
artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Av artikel
6.3 c) följer bl.a. att en misstänkt ska ha rätt att försvara sig personligen eller
genom rättegångsbiträde. Rätten att biträdas av försvarare gäller inte bara under
själva rättegången utan också vid polisförhör och under förundersökningen. Det
finns en omfattande rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna (Europadomstolen) om brottsmisstänktas försvararrättigheter. Som
princip har domstolen slagit fast att en misstänkt redan vid det första
polisförhöret har rätt att biträdas av en försvarare, om det inte finns tvingande
skäl att inskränka denna rätt. Även om det undantagsvis finns sådana skäl, får
inskränkningen inte tillåtas skada den misstänktes rätt att försvara sig.
Domstolen har också konstaterat att rätten att försvara sig normalt skadas om
erkännanden eller medgivanden som den misstänkte gjort utan biträde av
försvarare under en kommande rättegång åberopas mot honom eller henne till
stöd för en fällande dom. (Se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk
praxis, 5 uppl., s. 348.)

Ett EU-direktiv som ska vara genomfört i svensk rätt under hösten 2016
fastställer minimiregler om rätten till tillgång till försvarare som bygger på
Europadomstolens praxis (se Europaparlamentets och rådets direktiv
2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden
                                                                      Dnr 2943-2015        Sid 8 (14)




m.m.). Regeringen har i en proposition lämnat förslag till de lagändringar som
krävs för att genomföra direktivet. I propositionen föreslås bl.a. ändringar i
23 kap. 10 § RB som innebär att en misstänkt alltid har rätt att ha sin försvarare
närvarande när han eller hon förhörs, dvs. inte endast vid de förhör som hålls på
begäran av den misstänkte. Av den nya lydelsen framgår uttryckligen att det är
fråga om en rätt för den misstänkte, och inte för försvararen. En privat
försvarare som inte uppfyller de krav som ställs på en offentlig försvarare får
dock under vissa förutsättningar förhindras att närvara. Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 27 november 2016. (Se prop. 2015/16:187.)

JO har i flera ärenden riktat kritik mot att förhör genomförts utan att en
försvarare närvarat och framhållit att en brottsmisstänkts rätt till försvarare vid
förhör är en central rättssäkerhetsfråga. Det har vidare uttalats att huvudsyftet
med att en misstänkt ska ha rätt till försvarare tidigt i en brottsutredning är att
han eller hon inte på grund av bristande kännedom om utredningsförfarandet
och den rättsliga regleringen ska komma i underläge mot polis och åklagare,
utan ha tillgång till sådan sakkunskap att han eller hon till fullo kan ta till vara
sina rättigheter. Det ligger i rättvisans intresse att en försvarare inte bara
biträder den misstänkte med upplysningar och råd utan även närvarar vid
förhör. Även JO har slagit fast att den misstänkte som regel har rätt att ha
tillgång till en försvarare redan från och med det första förhöret. Det är primärt
förundersökningsledaren som har ansvar för att en misstänkts
försvararrättigheter respekteras. Att hålla ett grundligare förhör om brott med
höga straffvärden utan en försvarare närvarande kan äventyra både den
misstänktes rättssäkerhetsintressen och förhörens bevisvärde. Den misstänktes
ålder och utredningsläget kan också ha betydelse för om det kan anses
rättssäkert att hålla ett förhör utan försvarare. Om rätten till försvarare inte kan
tillgodoses bör endast ett delgivningsförhör hållas. Ett sådant förhör ska vara
kortfattat och inriktat på att delge brottsmisstanken och få besked om den
misstänktes inställning till denna. (Se bl.a. JO 2011/12 s. 77, dnr 5493-2008,
JO 2012/13 s. 106, dnr 4608-2010, JO 2014/15 s. 77, dnr 2978-2012, och ovan
nämnda JO 2013/14 s. 133.)

Avstående från rätten till tillgång till försvarare
En misstänkt kan under vissa förhållanden avstå från rätten till försvarare. Av
bl.a. Europadomstolens praxis följer att ett avstående måste ske under rättssäkra
former; det ska vara klart, entydigt och frivilligt (se Hans Danelius, a.a., s. 345).
EU:s försvarardirektiv innehåller också en bestämmelse om att en misstänkt kan
avstå från rätten till tillgång till försvarare. Detta förutsätter att han eller hon har
fått tydlig och tillräcklig information på ett enkelt och begripligt språk om
innebörden av rättigheten och de eventuella konsekvenserna av att avstå från
den. Avståendet måste dessutom vara frivilligt och otvetydigt, och det ska
kunna återkallas. (Se artiklarna 9.1 och 9.3.) Om ett avstående återkallas under
pågående förhör ska detta avbrytas (se ovan nämnda JO 2013/14 s. 133).
                                                                     Dnr 2943-2015   Sid 9 (14)




Även om den misstänkte anger att han eller hon avstår från en försvarare kan
det med hänsyn till bl.a. brottsmisstankarna, utredningsläget eller den
misstänktes ålder finnas anledning att förordna en försvarare för att hans eller
hennes försvararrättigheter inte ska äventyras. Detsamma gäller i fråga om
försvararens närvaro vid förhör. Som nämnts ovan är det primärt
förundersökningsledarens ansvar att göra en bedömning av behovet av
försvarare, oavsett vilken inställning den misstänkte har. JO har i några fall där
den misstänkte var under 18 år eller strax över framhållit att förhörsledaren bör
rådgöra med förundersökningsledaren i försvararfrågan innan ett mer ingående
förhör inleds. (Se ovan nämnda JO 2011/12 s. 77 och JO 2013/14 s. 133 samt
JO:s beslut den 26 april 2013, dnr 3019-2012.)

Dokumentation m.m.
Även när en åklagare är förundersökningsledare har Polismyndigheten ett
ansvar – utan att särskilda direktiv ska behöva ges av förundersökningsledaren –
att utföra åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning. Att i
samband med förhör informera en misstänkt om hans eller hennes rättigheter
hör till rutinåtgärder av det slaget. I detta ingår den dokumentationsplikt som
gäller för dessa åtgärder.

Från rättssäkerhetssynpunkt måste det gå att kontrollera att den som förhörts har
informerats om sina rättigheter. Detsamma gäller om den misstänkte uppges ha
avstått från sin rätt. Det bör därför vid varje förhör tydligt dokumenteras vilken
information som lämnats och vilken inställning den misstänkte angett. Även
förundersökningsledarens direktiv i försvararfrågan bör dokumenteras. (Se ovan
nämnda JO 2012/13 s. 106 och JO 2013/14 s. 133.)

Försvararens skyldigheter
I 21 kap. 7 § RB finns vissa bestämmelser om en försvarares skyldigheter. Det
anges bl.a. att en försvarare med nit och omsorg ska ta till vara den misstänktes
rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Detta innebär bl.a. att
försvararen är skyldig att främja den misstänktes intressen och bl.a. se till att
bevisning och omständigheter som talar till den misstänktes fördel kommer
fram. I bestämmelsen anges vidare att en försvarare så snart det kan ske bör
överlägga med den misstänkte och förbereda försvaret.

Bedömning
Inledning
Min utredning i detta ärende har avsett frågan om AA:s rätt till tillgång till
försvarare respekterades vid polisförhören den 5 och 10 februari 2015. Förhören
gällde misstanke om mordbrand och hölls på sjukhuset eftersom AA var skadad
efter branden. Förhören genomfördes utan att en försvarare var närvarande.

Brottsmisstänktas rätt till tillgång till försvarare är en central rättssäkerhets-
fråga. Det framgår inte minst av rättsfall från Europadomstolen och av EU-
rätten. Att en misstänkt ska ha tillgång till en försvarare innebär inte att
                                                                     Dnr 2943-2015        Sid 10 (14)




försvararen måste närvara vid alla förhör. Försvararens närvaro är emellertid
normalt en förutsättning för att han eller hon ska kunna ta till vara den
misstänktes rättigheter och se till att rättsregler följs. Utgångspunkten i den
svenska lagstiftningen är också att den misstänkte har en rätt att ha sin
försvarare närvarande vid förhör. För att den misstänkte ska kunna utnyttja
denna rätt är det naturligtvis väsentligt att han eller hon också underrättas om
sina rättigheter.

Jag redovisar nedan min bedömning av om förhören med AA borde ha
genomförts utan hans försvarare närvarande och av vem som var ansvarig för
att hans behov av försvarare blev tillgodosett. Jag uttalar mig också om AA kan
anses ha avstått från försvarare på ett rättssäkert sätt.

AA:s rätt till försvarare vid förhören
Förhöret den 5 februari 2015
Omfattningen av det första förhöret med AA var begränsad. Han delgavs
brottsmisstanken och hördes om sin inställning till denna samt fick ange
önskemål om försvarare. Det var alltså att betrakta som ett s.k.
delgivningsförhör. Även om misstänkta generellt sett har rätt att ha tillgång till
en försvarare redan vid det första förhöret får det normalt anses godtagbart att
hålla ett delgivningsförhör utan att en försvarare är närvarande. Jag har därför
inte några synpunkter på att förhöret med AA den 5 februari 2015 genomfördes
utan en försvarare.

Förhöret den 10 februari 2015
Vid tidpunkten för det andra förhöret hade AA en offentlig försvarare, men
denne var inte närvarande vid förhöret. Detta var det första av de två längre
förhör som hölls med AA under förundersökningen. Förhöret var relativt
omfattande; AA redogjorde för vad han hade gjort den aktuella kvällen och för
sina personliga förhållanden. Han uppgav bl.a. att han hade köpt bensin och att
hans avsikt nog hade varit att elda upp sig själv. Han uttalade sig också om vad
han insett om risken för att elden skulle spridas. Även om dessa uppgifter inte
kom att vara av avgörande betydelse för utredningen och domen i målet kan det
ändå konstateras att det rörde sig om sådana omständigheter som kunde ha varit
till nackdel för AA i brottsutredningen.

Förhöret var alltså grundligt, och de brottsmisstankar som riktades mot AA var
allvarliga. Han var själv svårt skadad, och det har kommit fram uppgifter i
utredningen som tyder på att det i vart fall kunde befaras att han inte var
psykiskt stabil vid förhörstillfället. Mot denna bakgrund är det enligt min
mening uppenbart att AA skulle ha biträtts av sin försvarare under förhöret. Han
befann sig i en ytterst utsatt situation och hade inte möjlighet att själv ta till vara
sina rättigheter vid förhöret. Det kan inte anses rättssäkert att hålla förhör av
detta slag utan en försvarare närvarande. Bedömningen av behovet av försvarare
får i fall som detta inte överlåtas på den misstänkte.
                                                                   Dnr 2943-2015        Sid 11 (14)




AA:s avstående från försvarare
Förutsättningarna var alltså sådana att förhöret den 10 februari 2015 vid en
objektiv bedömning inte borde ha hållits utan att AA:s försvarare var
närvarande. Detta gäller alltså oavsett AA:s – och försvararens – inställning i
frågan. Formerna för AA:s avstående var därmed inte av avgörande betydelse.
Med anledning av att Polismyndigheten i sitt yttrande har angett att AA och
hans försvarare under godtagbara former avstått från försvararnärvaro vid
förhöret vill jag ändå föra fram vissa generella synpunkter i den frågan.

Som angetts ovan ska ett avstående från försvarare ske på ett rättssäkert sätt;
den misstänkte ska ha fått tydlig och tillräcklig information och vara införstådd
med vad rätten till försvarare innebär. Avståendet ska också vara klart, entydigt
och frivilligt.

Av CC:s uppgifter framgår att hon och AA:s försvarare hade en kontakt inför
förhöret, och att det då bestämdes att försvararen inte skulle närvara.
Utgångspunkten för detta ställningstagande var i och för sig att AA enligt CC:s
uppfattning hade avstått från försvararnärvaro vid förhöret. Jag vill dock ändå
framhålla att det i första hand är den misstänkte – inte försvararen – som avgör
om han eller hon vill avstå rätten till försvarare vid ett förhör och att det normalt
är lämpligt att den misstänkte inför sitt ställningstagande rådgör med sin
försvarare om försvararens närvaro och om det förhör som ska hållas. Att
förhörsledaren har anledning att ha direkta kontakter med en misstänkts
försvarare inför ett förhör fråntar inte förhörsledaren skyldigheten att försäkra
sig om att även den misstänkte är införstådd med vad rätten till försvarare
innebär. Även om den misstänkte och försvararen inte anser att försvararen
behöver närvara har vidare polis och åklagare det slutliga ansvaret för att en
misstänkts rätt till försvarare tillgodoses.

Av förhörsprotokollen framgår att AA informerats om sin rätt till försvarare
enligt 12 § förundersökningskungörelsen. Vid förhöret den 10 februari 2015
framgår detta endast genom en kryssmarkering, och det finns inte någon
ytterligare notering om försvararfrågan, t.ex. om AA:s inställning till att låta sig
förhöras utan försvarare. CC har i utredningen här uppgett att hon vid förhöret
den 5 februari 2015 frågade AA om han ville att en försvarare skulle närvara
vid nästa förhör, och att han då svarade att det kändes bra att prata utan
försvarare. CC har angett att hon lät AA:s önskemål – som hon inte fann skäl att
ifrågasätta – styra. Som hennes uppgifter får förstås var anledningen till att hon
inte dokumenterade AA:s inställning till att låta sig förhöras utan försvarare att
det var överenskommet redan före förhöret och att försvararen var underrättad.
Det framgår dock inte av hennes redogörelse om hon ändå tog upp frågan om
försvararnärvaro med AA vid förhöret den 10 februari 2015, dvs. om det endast
är en dokumentationsbrist. Oavsett det vill jag framhålla att en misstänkt vid
varje förhörstillfälle måste få ta ställning till om han eller hon vill låta sig
förhöras utan försvarare. En misstänkt kan inte anses bunden av att han eller
hon tidigare uppgett att förhör kan hållas utan försvarare. Det gäller även under
                                                                    Dnr 2943-2015       Sid 12 (14)




ett pågående förhör; om en misstänkt anger att han eller hon önskar en
försvarare ska förhöret normalt sett avbrytas och återupptas när en försvarare
kan närvara.

Av utredningen framgår att AA var svag och medtagen vid det första förhöret.
Det framstår mot den bakgrunden som ännu mer olämpligt att låta AA:s egen
inställning vara avgörande för bedömningen av behovet av en försvarare vid
nästa förhör. AA:s uttalande om att det kändes bra att prata utan försvarare
borde dessutom snarare ha väckt frågan om han insett innebörden av rätten till
försvarare, och föranlett att CC kontrollerade detta. Det kan i vart fall inte anses
vara ett klart och entydigt avstående från försvarare.

Det som kommit fram tyder på att det funnits brister i informationen till AA om
rätten till försvarare, och det har inte säkerställts att han insett innebörden av
denna rätt. Hans avstående från försvarare kan därmed under alla förhållanden
inte anses ha skett på ett rättssäkert sätt.

Förundersökningsledarens och förhörsledarens ansvar
Det är primärt förundersökningsledaren som är ansvarig för att en misstänkts
rätt till försvarare respekteras. Det innebär bl.a. att de direktiv som ges till
förhörsledaren ska innefatta frågan om rätt till försvarare när det är aktuellt. För
att en förundersökningsledare ska kunna ta sitt ansvar för dessa frågor under
pågående utredningsarbete krävs det att förhörsledaren informerar och rådgör
med förundersökningsledaren om det finns någon osäkerhet kring
försvararnärvaron. Förundersökningsledaren kan då göra en egen bedömning av
behovet av försvarare och ta ställning till hur förhöret ska genomföras.

I AA:s fall var det alltså i första hand kammaråklagaren BB som var ansvarig
för att AA fick tillgång till försvarare i tillräcklig omfattning. BB har uppgett att
han och CC inte berörde frågan om försvararen skulle närvara vid förhöret den
10 februari 2015, men att han utgick från att hon enligt den normala rutinen
skulle kontakta försvararen inför förhöret.

BB har alltså inte lämnat något direktiv i frågan om försvararens närvaro vid
förhöret med AA. Det bör i och för sig inte heller krävas av honom eftersom
åtgärden att underrätta en offentlig försvarare om att förhör ska hållas normalt
sett får anses vara en sådan rutinåtgärd som ska utföras av polisen utan ett
särskilt direktiv. Det är därför angeläget att förhörsledaren informerar
förundersökningsledaren om han eller hon frångår denna rutin eller – som i
detta fall – försvararen av någon annan anledning inte avser att närvara vid
förhöret, eller det uppstår andra frågor kring försvararnärvaron.

Förhörsledaren har alltså ett ansvar för att lyfta frågan om behovet av försvarare
vid förhör till förundersökningsledaren. Detta innebär dock inte att en
förhörsledare i alla fall måste kontrollera med förundersökningsledaren om det
går bra att hålla ett förhör utan en försvarare närvarande. I fall där det handlar
om misstankar om relativt lindrig brottslighet, den misstänkte är vuxen och det
                                                                   Dnr 2943-2015       Sid 13 (14)




inte heller finns några särskilda personliga förhållanden som gör att en
försvarare bör närvara kan det normalt sett inte krävas att förhörsledaren
kontrollerar med förundersökningsledaren om förhöret kan hållas utan en
försvarare. Detta förutsätter naturligtvis att den misstänkte godtar det.

Eftersom det huvudsakligen är förundersökningsledaren som ska ta ställning till
behovet av försvarare vid förhör är det dock viktigt att förhörsledaren i
tveksamma fall tar upp frågan med förundersökningsledaren. Det går inte att i
detalj ange i vilka situationer som detta bör ske, utan det får avgöras i det
enskilda fallet. Bedömningen av när det är tveksamt om ett förhör kan hållas
utan en försvarare varierar säkerligen också mellan olika förhörsledare. Det kan
t.ex. bero på tidigare erfarenhet, men också på samarbetet och dialogen med
förundersökningsledaren. Jag kan i vart fall konstatera att det i en situation som
den här aktuella – misstankar om allvarlig brottslighet och särskilda personliga
förhållanden hos den misstänkte – i princip inte finns något utrymme för
förhörsledaren att själv besluta att förhör kan hållas utan en försvarare
närvarande.

Mot denna bakgrund anser jag att BB hade fog för att utgå från att CC kallade
försvararen till förhöret, och att försvararen också närvarade vid detta. Det är
anmärkningsvärt att CC – som i viss mån själv verkar ha övervägt
försvararnärvaron – inte tog upp frågan med BB innan hon bestämde sig för att
hålla förhöret med AA. Eftersom hon inte gjorde det kan inte BB anses ansvarig
för att förhöret genomfördes på det sätt som nu skedde.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis borde förhöret med AA den 10 februari 2015 inte hållits
utan att hans försvarare var närvarande. Därmed har hans rätt till tillgång till
försvarare inte respekterats, och det är förhörsledaren CC som ska kritiseras för
det. Hon har angett att det på grund av de särskilda förhållanden som rådde – att
AA var skadad och behövde sjukhusvård – fanns anledning att vara mer flexibel
än normalt. Hon har också anfört att hon lät AA:s önskemål styra. Det framstår
alltså som om CC anser att hon agerade utifrån AA:s bästa, och jag har i och för
sig inte något skäl att tro att hon hade någon annan avsikt med sitt handlande.
Med anledning av det som kommit fram vill jag dock betona att det primärt är
förundersökningsledaren som ska bedöma om en misstänkt har behov av en
försvarare vid förhör. Rätten till försvarare är fundamental för misstänktas rätt
att försvara sig. Det är därför angeläget att det i sådana frågor görs kvalificerade
bedömningar och att de är sakliga.

De uppgifter AA lämnade vid förhöret fick inte någon avgörande betydelse i
rättegången mot honom. Tingsrätten har uttryckligen angett att det funnits
anledning att vara försiktig med att lägga hans uppgifter till grund för
bedömningen. BB har också uppgett att eftersom AA inte mindes så mycket av
händelsen var utredningen inriktad på annan bevisning. Vid en samlad
bedömning av rättsprocessen mot AA finns det enligt min mening inte grund för
                                                                    Dnr 2943-2015      Sid 14 (14)




att avsaknaden av försvarare vid förhöret medfört att han inte fick en rättvis
rättegång. Oavsett detta har hans rätt att försvara sig, och därmed hans
rättssäkerhet, äventyrats, vilket naturligtvis är allvarligt.

Som framgått ovan är i ett fall som det här aktuella är utrymmet för den
misstänkte att förfoga över frågan om försvarare ytterst begränsat. AA:s
inställning till att låta sig förhöras utan försvarare närvarande var därför inte av
avgörande betydelse; försvararen borde av rättssäkerhetsskäl ha närvarat ändå.
Med anledning av att jag ifrågasätter både om AA insett innebörden av rätten
till försvarare och om hans uttalande överhuvudtaget borde ha tolkats som ett
avstående från försvarare vill jag betona vikten av att ett avstående från
försvarare sker på ett rättssäkert sätt.

De brister som kommit fram i detta ärende är enligt min erfarenhet inte helt
ovanliga. Jag har bl.a. vid inspektioner sett exempel på att det hållits omfattande
förhör med misstänkta om relativt allvarlig brottslighet utan att försvarare
närvarat. Det kan äventyra både den misstänktes rättssäkerhetsintressen och
förhörens bevisvärde. Brottsmisstänktas rätt till tillgång till försvarare är en
grundläggande rättssäkerhetsfråga, och det är också en prioriterad fråga för JO.
Åklagarmyndigheten arbetar för närvarande med att ta fram riktlinjer om rätten
till försvarare vid förhör, vilket jag välkomnar.

Ärendet avslutas med den kritik som uttalats ovan.
