# Fråga om hur man lämpligen bör förfara när polisen inte har möjlighet att bifalla en begäran från åklagaren om utredningshjälp

JO 2002-08-22 dnr 2970-2001

BESLUT
                                                                            Datum                 Dnr                     Sid
                                                                            2002-08-22            2970-2001              1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om hur man lämpligen bör förfara när polisen inte har möjlighet
                        att bifalla en begäran från åklagaren om utredningshjälp

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in hit den 14 augusti 2001, framförde AA klagomål
                        mot Polismyndigheten i Skåne och åklagare vid Åklagarmyndigheten i Malmö med
                        anledning av handläggningen av en förundersökning i ärendet – – –.

## Utredning

Vissa handlingar fordrades in från åklagarmyndigheten i ärendet – – –. Därvid
                        framkom det att en anmälan om trolöshet mot huvudman hade kommit in till
                        åklagarmyndigheten den 17 november 1998. I en skrivelse, daterad den 27 juni
                        2001, från chefen för länskriminalavdelningen, Polismyndigheten i Skåne,
                        polisöverintendenten BB, till Åklagarmyndigheten i Malmö anfördes följande.

                                  Ang. begäran om biträde i – – –
                                  Länskriminalavdelningen har under lång tid saknat resurser för att lämna begärt
                                  biträde. Det finns dessutom anledning tro att detta tillstånd kommer att bestå under
                                  överskådlig tid bland annat på grund av många utredningar rörande grova brott i
                                  fler fall med pågående frihetsberövanden. Jag kan således för närvarande inte lämna
                                  begärt biträde.
                                  Om och när biträde kan komma att lämnas finns anledning att redan nu påpeka att
                                  ärendet kräver eko-kompetens. Som bekant saknas sådan kompetens och erfarenhet
                                  vid länskriminalavdelningen. En eventuell insats i ärendet kommer därför att kräva
                                  mycket extra tid enbart för att sätta sig in i ärendet och skaffa nödvändig kunskap.
                                  Som framgår av tidigare skriftväxling i ärendet har Ekobrottsmyndigheten avböjt att
                                  lämna biträde i ärendet. Enligt min mening borde frågan om utredningshjälp återigen
                                  anhängiggöras hos Ekobrottsmyndigheten.
                                  En kopia av denna skrivelse jämte viss tidigare skriftväxling överlämnas av mig till
                                  länspolismästaren för kännedom.
                        Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och yttrande
                        med anledning av underlåtenheten att biträda Åklagarmyndigheten i Malmö med
                        utredningshjälp. Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren CC) anförde
                        följande i ett remissvar.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                Dnr 2970-2001        Sid 2 (9)



Bakgrund
Under mitten av 90-talet utreddes vid dåvarande eko-roteln i Malmöhus län
misstankar mot företrädare för P-bolagen i Skåne rörande misstankar om
ekonomiska brott. Åtal väcktes av chefsåklagare DD och ledde till fällande domar
mot flera personer. Utredningen var mycket omfattande.
Sedan EE hos Åklagarmyndigheten i Malmö i november 1998 anhängiggjort frågan
om ytterligare brottslighet i samband med förundersökningen och
likvidationsförfarandet begärde Åklagarmyndigheten i Malmö i skrivelse
1998-11-30 till länskriminalavdelningen biträde med att höra EE innan beslut
fattades om huruvida förundersökning skulle inledas eller ej.
FF, som vistas i England, kunde höras per telefon den 4 mars 1999.
Under tiden tillkom ytterligare påståenden från journalisten AA rörande dels den
tidigare handläggningen av ärendet, dels rörande misstankar bland annat om
hanteringen av ett större parti kabel vid tiden för den föregående utredningen och
överlåtelse av ett skadestånd på 18 milj. kronor.
Genom beslut 1999-01-13 av överåklagare GG i Malmö utvidgades undersökningen
till att omfatta andra frågor som skulle prövas av olika myndigheter.
Kå HH beslutade den 1 juni 1999 att inleda förundersökning mot FF och JJ avseende
trolöshet mot huvudman och gav direktiv om att de skulle höras.
I skrivelse den 25 mars 1999 från handläggande utredare vid länskriminalpolisens
enhet i Helsingborg, framhölls att en eventuell fortsatt utredning borde handläggas
vid Ekobrottsmyndigheten dels av det skälet att ärendet rörde komplicerade
ekonomiska förhållanden som kräver särskild kompetens, dels att de utredare som
tidigare handlagt huvudärendet – och som numera tjänstgör vid
Ekobrottsmyndigheten – bäst hade kunnat genomföra en fortsatt utredning.
Skrivelsen biträddes av chefen för länskriminalavdelningen.
Några utredningsåtgärder vidtogs inte från polisens sida under hösten 1999 på grund
av en stor mängd grova våldsbrott vilka krävde stora utredningsresurser.
Efter samråd med kå HH tog chefen för länskriminalavdelningen i februari 2000
kontakt med chefen för Ekobrottsmyndigheten Södra avdelningen, KK, och begärde
biträde med utredningen. Handlingarna i ärendet överlämnades till
Ekobrottsmyndigheten för bedömning.
I skrivelse den 25 maj 2000 begärde kå HH att även åklagaruppgiften skulle
övertagas av Ekobrottsmyndigheten då även åklagaruppgiften krävde särskild
kompetens.
I beslut den 16 juni 2000 avslog Ekobrottsmyndigheten framställningarna om
övertagande av utredningen med motiveringen att utredningen inte föll inom
Ekobrottsmyndighetens målområde.
I en ny framställning den 11 september 2000 – vilken biträddes av polismyndigheten
– begärde kå HH ånyo att Ekobrottsmyndigheten skulle överta utredningen som
numera även innefattade påstående om skattebrott.
I beslut den 31 oktober 2000 avslog Ekobrottsmyndigheten framställningen sedan
beslut fattats vid samma myndighet att inte inleda förundersökning för grovt
skattebedrägeri.
HH har därefter i skrivelser till polismyndigheten upprepat sin begäran om biträde
med utredningen vilket inte kunnat verkställas på grund av andra mer prioriterade
utredningsuppgifter rörande bland annat grova våldsbrott och grova narkotikabrott.
I skrivelse den 27 juni 2001 till åklagarmyndigheten meddelade chefen för
länskriminalavdelningen att utredningssituationen för närvarande inte medgav att
resurser kunde avsättas och att polismyndighetens uppfattning i frågan om
Ekobrottsmyndighetens medverkan ånyo borde övervägas.
                                                                      Dnr 2970-2001       Sid 3 (9)



      Kå HH har därför i skrivelse den 27 augusti 2001 – för tredje gången – begärt att
      Ekobrottsmyndigheten skulle överta utredningen. Till framställningen fogades
      skrivelsen av den 13 augusti 2001 från journalisten AA.
      Ekobrottsmyndigheten avslog ånyo HH:s begäran i beslut den 14 september 2001.
      Polismyndigheten har numera beordrat chefen för den lokala bedrägeriroteln i
      Malmö att biträda åklagaren med utredningen. Utredningsdirektiven övervägs för
      närvarande av åklagaren.

      Yttrande och bedömning
      Utredningen avser förhållanden som redan varit föremål för en större ekoutredning
      och hänför sig till 1995 och där de bakomliggande omständigheterna hänför sig till
      åren 1990–1995. Den första utredningsinsatsen handlades som ett eko-mål med
      utredare från dåvarande eko-roteln och med åklagare som normalt handlade
      ekonomiska brottmål.
      Ekobrottsmyndigheten bildades den 1 januari 1998 och innebar för
      polismyndighetens del att all personal vid dåvarande eko-roteln fördes över –
      kommenderades – till den nya myndigheten jämte viss personal från
      bedrägerirotlarna. Omorganisationen medförde problem för polismyndighetens
      utredningsorganisation dels då miljöbrottmålen – som är högt prioriterade –
      lämnades kvar hos polismyndigheterna, dels genom att kompetensen för utredning
      av ekonomiska mål kraftigt decimerades.
      Den av riksdag och regering föreskrivna prioriteringen tillämpas inom
      utredningsorganisationen vid polismyndigheten och avser främst utredningsärenden
      med frihetsberövade, med unga personer, av grova brott samt övriga prioriterade
      områden – för att nämna några – familjevåld och narkotikabrottslighet. Misstanke
      om trolöshet mot huvudman är som brottstyp inte ett prioriterat ärende.
      Den fortsättning på det s k P-målet som nu är ifråga kräver – enligt
      polismyndighetens och förundersökningsledarens samstämmiga uppfattning – sådan
      kompetens som fanns vid de tidigare eko-rotlarna. Enligt polismyndighetens
      uppfattning är det uppenbart att en fortsatt utredning hade handlagts av samma
      utredare om den gamla organisationen med eko-rotlar hos polisen hade funnits kvar.
      Efter tillkomsten av Ekobrottsmyndigheten råder inte polisen längre över frågan
      vilka utredningsresurser som skall användas. Ekobrottsmyndigheten avgör själv vad
      som faller inom det s k målområdet.
      Av 2 § förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten framgår
      att Ekobrottsmyndigheten kan, efter framställning från en annan åklagarmyndighet,
      överta mål som är av stor omfattning eller kräver särskild kompetens utan att vara
      särskilt uppräknade i brottskatalogen. Åklagarmyndigheten i Malmö har tre gånger
      gjort en sådan framställning till Ekobrottsmyndigheten utan framgång. Av samma
      bestämmelse framgår att Riksåklagaren kan avgöra var målet skall handläggas när
      osäkerhet råder. Någon sådan överprövning har ännu ej ägt rum. Det är dock
      polismyndigheten som haft utredningsansvar under tiden som frågan varit föremål
      för diskussion mellan åklagarmyndigheterna.
      Enligt 23 kap. 4 § andra stycket RB skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt
      som omständigheterna medgiva. Bestämmelsen skall tolkas så att en utredning skall
      bedrivas så skyndsamt som det är möjligt (Fitger, Rättegångsbalken I 23:27). Det är
      självklart inte acceptabelt att polismyndigheten av anförda skäl inte kunnat avsätta
      utredningsresurser efter åklagarens beslut att inleda förundersökning den 1 juni
      1999.
      Polismyndigheten har numera vidtagit åtgärder för att kunna biträda med den
      utredning åklagaren kan komma att kräva. Resursinsatsen kan bedömas först sedan
      utredningsdirektiven beslutats.
Ärendet remitterades därefter till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren för yttrande
över hur man lämpligen bör förfara när polisen inte har möjlighet att bifalla en
begäran från åklagaren om utredningshjälp.
                                                                         Dnr 2970-2001     Sid 4 (9)




Rikspolisstyrelsen (rikspolischefen LL) anförde följande.

      Riksdagens ombudsmän (JO) har anmodat Rikspolisstyrelsen att yttra sig över hur
      man lämpligen bör förfara när Polisen inte har möjlighet att tillmötesgå en begäran
      från åklagaren om utredningshjälp. Remissen ger styrelsenanledning att belysa,
      förutom den angivna frågan, hur man bör förfara när det råder delade meningar om
      huruvida ett ärende skall hanteras av Ekobrottsmyndigheten eller hos en annan
      åklagarmyndighet och en lokal polismyndighet.
      Regler om förundersökningsledning finns i 23 kap. rättegångsbalken. Där regleras
      bl.a. när förundersökning skall inledas och vem som skall leda förundersökningen.
      Av 3 § andra stycket första meningen framgår att, när förundersökningen leds av
      åklagaren, han vid undersökningens verkställande får anlita biträde av
      polismyndigheten.
      Åklagarens rätt att anlita biträde av polismyndigheten innefattar som grundregel en
      motsvarande skyldighet för polismyndigheten att biträda åklagaren.
      Rättegångsbalken och de författningar som reglerar polisverksamheten utgår i
      princip från att Polisen skyndsamt skall utreda alla anmälningar om brott.
      Polisens resurser räcker emellertid inte till för att utreda alla brott när anmälningarna
      kommer in. Det måste därför prioriteras mellan brottsutredningar. Polisen måste
      göra prioriteringar inte bara inom brottsutredningsverksamheten utan också mellan
      verksamhetsområden. När det gäller resursanvändningen hos Polisen vad gäller
      brottsutredningsverksamheten kan åklagaren i och för sig framställa önskemål hos
      polismyndigheten. Polismyndigheten är emellertid inte skyldig att lämna det biträde
      som åklagaren begär, om det saknas resurser för ändamålet (Fitger,
      Rättegångsbalken I s. 23:19). Detta hänger samman med att det är två skilda
      myndigheter.
      Det bör i sammanhanget framhållas, som styrelsen gjorde i ett liknande ärende (JK
      1988 s. 82), att det är självklart att åklagaren och polismyndigheten förtroendefullt
      och i samförstånd skall verka tillsammans i den gemensamma angelägenhet som en
      brottsutredning utgör. Också frågor om prioritering mellan ärendetyper och ärenden
      bör vara föremål för återkommande diskussioner mellan åklagarmyndigheten och
      polismyndigheten, så att det finns en gemensam syn på hur statsmaktens krav skall
      tillgodoses.
      Om polismyndigheten anser sig inte ha möjlighet att inom rimlig tid efter åklagarens
      begäran utföra en utredningsåtgärd, skall åklagaren naturligtvis underrättas om detta.
      Sådana kontakter bör givetvis dokumenteras. Som JO har framhållit i flera beslut,
      bl.a. i november 2001 i ärendena 2435-2001 och 3311-2001, vilar det övergripande
      ansvaret för verksamheten på en utredningsavdelning inom Polisen på avdelningens
      chef. Det ankommer på avdelningschefen att informera närmast högre chef om han
      gör den bedömningen att verksamheten inte kan bedrivas på ett godtagbart sätt.
      Ytterst vilar enligt 6 § verksförordningen (1995:1322) ansvaret för verksamheten vid
      en polismyndighet på länspolismästaren i dennes egenskap av myndighetens chef.
      Om förhållandena är sådana, som synes vara fallet i det aktuella ärendet (se skrivelse
      den 27 juni 2001 av chefen för länskriminalavdelningen BB), att det är tveksamt om
      det alls kommer att finnas resurser för att biträda åklagaren, måste myndighetens
      ledning informeras. Detta har skett i det aktuella ärendet, i varje fall genom en
      kännedomskopia av den nämnda skrivelsen. Polismyndigheten bör i sådana
      situationer överväga om det går att lösa problemet genom omprioriteringar.
      Möjligheten att begära förstärkning från en annan polismyndighet bör också prövas.
      Åklagarmyndigheten bör naturligtvis hållas informerad om sådana överväganden.
      Polismyndigheten kan vidare vända sig till Rikspolisstyrelsen. Styrelsen får enligt
      förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen besluta om
      polisförstärkning från en polismyndighet till en annan, om de myndigheter som
      berörs inte enas i frågan (10 § första stycket). Om en polismyndighet begär det, skall
      styrelsen i mån av tillgång till resurser också lämna förstärkning vid en utredning
      hos en polismyndighet (9 §).
                                                                          Dnr 2970-2001      Sid 5 (9)



      Rikspolisstyrelsen anser att det är beklagligt när en polismyndighet har stora
      svårigheter att avsätta erforderliga utredningsresurser. I här aktuellt fall tycks också
      bristen bestå i att för uppgiften kompetent personal till viss del saknas. Detta beror i
      sin tur på att personal för denna typ av utredningar tjänstgör vid
      Ekobrottsmyndigheten. Styrelsen noterar ändå med tillfredsställelse att
      polismyndigheten försöker vidta adekvata åtgärder för att lösa det uppkomna
      problemet.
      Det bör också avslutningsvis i denna del nämnas att Rikspolisstyrelsen i samarbete
      med polismyndigheter har påbörjat ett metodutvecklingsarbete avseende
      vardagsbrottsligheten. Arbetet syftar till att förkorta handläggningstider och öka
      antalet lagföringar för vardagsbrottsligheten, men också till att frigöra resurser för
      annan utredningsverksamhet.
      När det så gäller det i ärendet speciella förhållandet att åklagaren vid flera tillfällen
      underställde Ekobrottsmyndigheten frågan om inte ärendet skulle handläggas där,
      vill styrelsen lägga till följande.
      Av 2 § förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten framgår
      vilka måltyper som handläggs hos Ekobrottsmyndigheten. I instruktionen stadgas
      också att, om det är osäkert var ett mål skall handläggas, frågan skall avgöras av
      Riksåklagaren. Det får naturligtvis inte vara så att ett ärende bollas fram och tillbaka
      mellan olika åklagarmyndigheter. Om det råder delade meningar om var
      handläggningen skall ske, bör möjligheten att vända sig till Riksåklagaren tas till
      vara på ett tidigt stadium. Styrelsen vill emellertid inte utesluta att det i det aktuella
      fallet, på grund av nya omständigheter, fanns särskilda skäl för åklagaren att vända
      sig till Ekobrottsmyndigheten flera gånger.
Riksåklagaren MM kom in med ett yttrande till vilket hade fogats ett yttrande från
överåklagaren GG som berörde bl.a. resursförhållandena i Skåne.

GG
GG hänvisade i sitt yttrande bl.a. till en Årsrapport 2001 – Åklagarmyndigheten i
Malmö. I denna sägs bl.a. följande.
      Det måste således konstateras att bristen på utredningsresurser hos polisen inverkat
      negativt på åklagarverksamheten. Ett högt prioriterat brottsområde som kan nämnas
      – om än nu i mindre omfattning än tidigare – är familjevåldsbrotten, där
      förstahandsåtgärder vid familjevåld och våld mot kvinnor på åtskilliga håll inom
      regionen alltjämt inte innefattar dokumentation med videoteknik. Inte heller utreds
      alla familjevåldsbrott med den skyndsamhet som är önskvärd. Ett annat prioriterat
      brottsområde är miljöbrotten. Här är det främst Länskriminalpolisens resurser att
      utreda de kvalificerade miljöbrotten som periodvis varit otillräckliga. Detta har
      skapat balanser och har medfört att miljöbrotten inte har kunnat handläggas med den
      snabbhet som åklagarmyndigheten och miljöåklagarna anser vara önskvärd och
      nödvändig.
      –––
      Ett annat omfattande och viktigt område med en negativ balanssituation är den som
      avser hos polisen icke prioriterade ärenden. Jag tänker särskilt på de för alla
      medborgare så viktiga vardagsbrotten och i synnerhet på bedrägeribrotten. Vid
      tillsynsbesök vid kamrarna har äldre, ej avslutade ärenden till övervägande del avsett
      bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman men också en mindre andel
      olaga hot, våld mot tjänsteman och liknande vardagsbrott. De i balans liggande
      bedrägerimålen har i många fall inte ens kunna delas ut till utredningsman.
      Situationen är sådan att även allvarliga fall av bedrägeri där enskilda drabbats hårt
      ekonomiskt i den uppkomna situationen inte kan utredas. Dessa förhållanden är
      självfallet helt oacceptabla.
      De nu påtalade resursmässiga bristerna hos polisen inom viktiga områden av
      utredningsverksamheten utgör således ett påtagligt problem. Åklagarmyndigheten
                                                                         Dnr 2970-2001       Sid 6 (9)



     saknar möjlighet att styra över eller att få en garanterad tillgång till ”öronmärkta”
     utredningsresurser – – –.

     I det nu aktuella ärendet anförde GG bl.a. följande
     Myndighetsledningen anser att en åklagare som ansvarig förundersökningsledare i
     ett mål när denne – trots påminnelser – inte hos polisen får gehör för sin begäran om
     utredningsresurser ska vända sig till sin kammarchef, varpå kammarchefen t.ex.
     genom kontakter med berörd polisområdeschef eller annan chefsperson inom polisen
     bör söka utverka att utredningen kan komma till stånd. Dessvärre är förhållandena
     med bristande utredningsresurser inom betydande områden hos polisen i Skåne
     sådana att en känsla av uppgivenhet kan uppkomma hos många åklagare. Detta
     gäller t.ex. bedrägeribrotten. I sin tur har detta lett till att påminnelser inte alltid
     gjorts i erforderlig omfattning eftersom uppfattningen varit att det ju än då inte
     medför något resultat. Åklagarmyndighetens uttalade policy är att kammarchefen i
     sin tur – om ett lyckat resultat uteblir – vänder sig till ÖÅ:s kansli, varpå jag och
     vice överåklagaren i samband med våra regelbundna möten med länspolismästaren
     tar upp problemen. Jag har också, t.ex. genom översändande av inspektionsprotokoll
     och vid redovisning av förhållandena i åklagardistriktet i samband med
     överåklagarmöten eller andra kontakter delgett Riksåklagaren dessa problem.
MM
     Jag har anmodats att yttra mig över hur man lämpligen bör förfara när polisen inte
     har möjlighet att tillmötesgå en begäran från åklagaren om utredningshjälp.
     Den naturliga utgångspunkten är att åklagare och polis har det gemensamma
     ansvaret för att utreda och bekämpa brott. Den grundläggande ansvars- och
     uppgiftsfördelningen vilar på lagstiftningen om brottmålsförfarandet, främst
     rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen.
     Reglerna om förundersökningsledning finns i 23 kap. rättegångsbalken.
     När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 3 § andra stycket anlita
     biträde av polismyndigheten för att verkställa förundersökningen. Han får också
     uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
     lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
     Reglerna i 23 kap. rättegångsbalken och i förundersökningskungörelsen är allmänt
     hållna och utgör endast den rättsliga ramen för hur en förundersökning skall ledas
     och utföras. Förarbetena ger mycket liten ledning för bedömningen av den närmare
     innebörden av det ansvar och de befogenheter som åvilar åklagare resp. polis under
     en förundersökning. Däremot har dessa frågor belysts i bl.a. Juristkommissionens
     och Den parlamentariska kommissionens rapporter med anledning av mordet på NN.
     På ett mera allmänt plan kan ansvarsfördelningen beskrivas så att polisens
     grundläggande uppgift är att bedriva brottsspaning och att utreda brott medan
     åklagaren har som huvuduppgift att leda förundersökningen, besluta i åtalsfrågan
     och att driva brottmålsprocessen (jfr SOU 1987:72 s. 113).
     Åklagarens rätt enligt 23 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken att anlita biträde av
     polisen får i och för sig anses innebära en skyldighet för polisen att ställa resurser till
     åklagarens förfogande för förundersökningen. Med hänsyn till att polisens resurser
     knappast kan räcka till att utreda alla inkommande anmälningar samtidigt är det
     tydligt att prioriteringar mellan olika utredningar måste göras.
     När det gäller resursanvändningen anses åklagaren visserligen alltid fritt kunna
     framställa önskemål hos polis med stöd av 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Polisen är
     emellertid inte skyldig att lämna det biträde som begärs, om det saknas resurser för
     ändamålet (se bl.a. SOU 1987:72 s. 113 och Fitger, Rättegångsbalken s. 23:19).
     Det anförda ger vid handen att det gällande systemet för ansvarsfördelning mellan
     åklagare och polis under en förundersökning inte ger något rättsligt utrymme för
     åklagaren att förfoga över de polisiära utredningsresurserna. Det är således i första
     hand en fråga för polisen att svara för prioriteringen av dessa resurser.
     Ansvaret för prioriteringen ligger på polisledningen. Praktiskt sett innebär det att en
     åklagare som i egenskap av förundersökningsledare möts av invändningen att det
                                                                          Dnr 2970-2001     Sid 7 (9)



      saknas resurser på polissidan bör vända sig till sin kammarchef. Denne kan då vända
      sig till en chefsperson vid polisen för att söka utverka att utredningen kommer till
      stånd. Detta kan t.ex. ske genom att polisen ser till att det tillförs resurser från annan
      polismyndighet eller att omprioriteringar görs. I sista hand bör kammarchefen vända
      sig till överåklagarens kansli som genom kontakter med länspolismästaren eventuellt
      kan lösa problemet.
      Jag kan även nämna att polisstyrelsen enligt 3 kap. 4 § polisförordningen
      (1998:1558) vid planering och uppföljning av polisens arbete skall samverka nära
      med åklagarmyndigheten och att polismyndigheten enligt 3 kap. 14 § skall samråda
      med åklagarmyndigheten innan den fattar beslut om föreskrifter som berör
      åklagarväsendet. Chefen för åklagarmyndigheten eller den åklagare chefen utser har
      enligt 2 kap. 9 § polisförordningen rätt att delta i och yttra sig vid polisstyrelsens och
      polisnämndernas sammanträden och att få sin mening antecknad till protokollet.
      I det aktuella fallet är det naturligtvis djupt beklagligt att polismyndigheten inte
      ansett sig ha tillräckligt med kompetent utredningspersonal. Jag vill tillägga att jag
      den 24 januari 2002 med stöd av 2 § förordningen (1997:898) med instruktion för
      Ekobrottsmyndigheten beslutat att utredningen även fortsättningsvis skall
      handläggas vid Åklagarmyndigheten i Malmö. Jag bifogar också ett yttrande av
      överåklagaren GG som berör bl.a. resursförhållandena i Skåne.
      Jag vill tillägga att jag i olika sammanhang framfört en oro för att polisens resurser
      för brottsutredningsverksamheten i dagsläget inte fullt ut tillgodoser de krav som
      måste ställas. Jag vill här hänvisa till vad jag anfört i bilaga till Riksåklagarens
      budgetunderlag 2002 under rubriken Riktlinjer för brottsutredningsverksamheten
      – – –.
      Samtidigt vill jag understryka att det pågår ett för åklagarväsendet och polisen
      gemensamt arbete för en fördjupad och förbättrad samverkan. Jag har i ett yttrande
      över Granskningskommissionens betänkande i anledning av brottsutredningen efter
      mordet på statsminister NN redovisat min bild av en möjlig samverkan mellan
      åklagare och polis. – – –
AA yttrade sig över remissvaren.

I ett beslut den 22 augusti 2002 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Av utredningen i ärendet framgår att en anmälan om trolöshet mot huvudman, som
gjordes den 17 november 1998, ännu tre år senare inte hade föranlett några
utredningsåtgärder av det skälet att polismyndigheten inte ansett sig kunna ställa
några utredningsresurser till åklagarens förfogande. Det är tydligt att en sådan
tidsutdräkt inte står i överensstämmelse med vad som föreskrivs i 23 kap. 4 § andra
stycket rättegångsbalken (RB) att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt
som omständigheterna medger.

Den organisatoriska uppdelningen av ansvaret för den brottsutredande
verksamheten mellan två olika myndighetsorganisationer, polisväsendet och
åklagarväsendet, förutsätter att åklagaren och polismyndigheten i det enskilda fallet
kan samverka på ett effektivt och förtroendefullt sätt. Den grundläggande regeln
om denna samverkan finns i 23 kap. 3 § andra stycket RB, som slår fast att en
åklagare som är förundersökningsledare vid verkställandet av förundersökningen
får anlita biträde av polismyndigheten samt uppdra åt en polisman att vidta en viss
åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till
åtgärdens beskaffenhet.
                                                                    Dnr 2970-2001   Sid 8 (9)




Bestämmelsen i 23 kap. 3 § andra stycket RB ger således en åklagare som leder en
förundersökning rätt att vända sig till polismyndigheten med en begäran om
biträde. Åklagaren har däremot inte någon rätt att förfoga över polismyndighetens
resurser, och polismyndigheten har å sin sida inte någon skyldighet att lämna
åklagaren det biträde han begär. Ett skäl till att åklagaren inte får det önskade
biträdet kan, som i detta fall, vara att polismyndigheten inte anser sig ha tillräckliga
resurser för ändamålet. Det är emellertid uppenbart att systemet med två åtskilda
men samverkande myndighetsorganisationer inte kan fungera på det sätt som
lagstiftaren har avsett, om det uppkommer en mera stadigvarande diskrepans
mellan polisens resurser för brottsutredande verksamhet, å den ena sidan, och
åklagarväsendets krav på biträde, å den andra.

Jag har inte underlag för att påstå att polismyndighetens bedömning att det
saknades resurser för att biträda åklagaren med utredningen i och för sig skulle ha
varit felaktig. Det finns därmed inte heller tillräcklig grund för kritik mot någon
enskild befattningshavare vid myndigheten. Jag vill emellertid erinra om att
ansvaret för verksamheten vid en polismyndighet enligt 6 § verksförordningen
(1995:1322) ytterst vilar på länspolismästaren i dennes egenskap av myndighetens
chef.

Utredningen i detta ärende har i stället inriktats på frågan hur polis och åklagare
skall agera i situationer där polismyndigheten av resursskäl inte anser sig kunna
tillmötesgå en begäran om biträde från åklagarens sida. Eftersom åklagaren, som
nyss har nämnts, inte har någon rättslig möjlighet att förfoga över de polisiära
utredningsresurserna, blir det i första hand en uppgift för polismyndigheten att
vidta de åtgärder som krävs för att dessa resurser skall användas på bästa sätt. Jag
delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att frågor om vad som skall prioriteras i den
brottsutredande verksamheten bör vara föremål för återkommande diskussioner
mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten med inriktning på att få till
stånd en samsyn i dessa frågor.

Om man inom polismyndigheten gör den bedömningen att det i ett visst fall inte
inom överskådlig tid kommer att finnas några resurser för att biträda åklagaren,
måste självfallet myndighetens ledning informeras. Så har också skett i det här
aktuella fallet. Det ankommer sedan på myndighetsledningen att försöka finna en
lösning på problemet. Den åtgärd som därvid i första hand bör komma i fråga är att
undersöka om det är möjligt att omprioritera de utredningsresurser som finns inom
myndigheten. Som Rikspolisstyrelsen pekar på i sitt yttrande kan det vidare finnas
anledning för myndigheten att överväga möjligheterna att begära förstärkning från
en annan polismyndighet eller att vända sig till Rikspolisstyrelsen.

Det är emellertid angeläget att man också inom åklagarväsendet är aktiv för att
komma till rätta med problem av det aktuella slaget. En åklagare, som får ett
besked att han inte inom rimlig tid kan påräkna det biträde med en brottsutredning
som han bedömer som nödvändigt, får inte slå sig till ro med detta. Om han inte
genom egna kontakter med polismyndigheten kan få till stånd en godtagbar
lösning, bör han som Riksåklagaren och GG har anfört vända sig till sin
kammarchef. Det ankommer sedan på denne att genom kontakter med
                                                                   Dnr 2970-2001    Sid 9 (9)




befattningshavare vid polismyndigheten på motsvarande nivå försöka utverka att
nödvändiga resurser ställs till åklagarens förfogande. Om detta inte visar sig vara
möjligt får frågan föras upp till överåklagaren som sedan får ta upp den med
länspolismästaren.

Jag vill avslutningsvis understryka att det, som polismyndigheten framhåller i sitt
yttrande, självfallet inte är acceptabelt att polismyndigheten under så lång tid inte
har kunnat ge åklagaren det biträde som han begärt. Att samarbetet mellan polis
och åklagare fungerar på ett tillfredsställande sätt är av grundläggande betydelse
för medborgarnas förtroende för rättsväsendet och ytterst för rättsstaten.

Med anledning av vad som framkommit i ärendet om förhållandena vid
Polismyndigheten i Skåne överlämnar jag kopior av detta beslut till
Justitiedepartementet och justitieutskottet. Jag överlämnar vidare en kopia av
beslutet till Kommittén om tillsynen över polis och åklagare.
