# Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för brister i en förundersökning som gällde misstankar om ett planerat bombattentat
mot köpcentret Femmanhuset i Göteborg

JO 2014-06-13 dnr 2978-2012

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                       Sid
                                                                          2014-06-13                2978-2012               1 (19)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för brister i en
                        förundersökning som gällde misstankar om ett planerat bombattentat
                        mot köpcentret Femmanhuset i Göteborg


                          Beslutet i korthet: Polismyndigheten i Västra Götaland fick kännedom om att en kvinna
                          hört en för henne okänd man tala i mobiltelefon om en bomb i Femman på lördag.
                          Polisen gjorde bedömningen att det handlade om ett planerat bombattentat mot ett
                          köpcentrum. En utredning inleddes som även engagerade Säkerhetspolisen. Tre män
                          kom att misstänkas för förberedelse till terroristbrott. De frihetsberövades genom en
                          samordnad polisinsats. Efter förhör och husrannsakningar avskrevs alla brottsmisstankar
                          mot dem.
                          JO konstaterar att det funnits brister i den utredning som ledde fram till misstankarna mot
                          de tre männen. Polisen kom efter förhör med vittnet fram till att det misstänkta mobil-
                          telefonsamtalet hade skett under en viss tiominutersperiod. Detta var en förutsättning för
                          att ett samtal till ett visst telefonnummer skulle identifieras som misstänkt och brotts-
                          misstankarna falla på de tre männen. Polisen försökte dock inte närmare säkerställa
                          vittnets uppgifter i tiden genom att ställa dem mot objektivt konstaterbara förhållanden,
                          något som hade indikerat att den valda tiominutersperioden sannolikt var felaktig. Polisen
                          verkar också ha underskattat den sammanlagda effekten av svagheter i utredningens
                          olika delar. Det är sannolikt bristerna i utredningen som fått till följd att tre oskyldiga
                          personer frihetsberövades och att deras familjer utsattes för ett våldsamt polisingripande i
                          sina hem. Det finns därför skäl att se allvarligt på detta. Polismyndigheten kritiseras för
                          bristerna.
                          Utöver bristerna i den inledande utredningen har JO konstaterat att polisen felaktigt
                          beredde sig tillträde till ett vittnes bostad med våld i samband med att han skulle hämtas
                          till förhör, något som polisinsatschefen kritiseras för. JO kritiserar även en åklagare för att
                          han underlät att ta ställning till om de misstänkta skulle ha tillgång till försvarare när de
                          förhördes.

## Bakgrund

Under kvällen måndagen den 25 oktober 2010 fick Polismyndigheten i Västra
                        Götaland kännedom om att en person samma kväll hade hört en för henne okänd
                        man på arabiska tala i mobiltelefon om en bomb i Femman på lördag. Polisen kom
                        att misstänka att det handlade om ett planerat bombattentat mot köpcentret
                        Femmanhuset i Göteborg lördagen den 30 oktober 2010. Efter förhör med vittnet
                        och efter en s.k. masttömning, vilken innebär att polisen tar del av uppgifter om de
                        telefonsamtal som kopplats via en viss telemast, kunde man med hjälp av


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                 Dnr 2978-2012   Sid 2 (19)




Säkerhetspolisen identifiera ett misstänkt telefonnummer. Utifrån detta telefon-
nummer kom misstankarna att riktas mot tre män. Vid en fotokonfrontation uppgav
vittnet att en av männen var mycket lik den man som hon hört tala om en bomb.
Åklagare beslutade härefter att anhålla männen i deras frånvaro.

På morgonen den 30 oktober 2010 genomförde polisen en insats mot de tre
männen. Piketpolis forcerade med våld dörrarna till de misstänktas bostäder. Två
av dem greps i sina hem och den tredje i samband med att han besökte en böne-
lokal. En person hämtades efter beslut av åklagare för att höras som vittne. Även
dörren till hans bostad forcerades av piketpolis med våld.

En av de misstänkta släpptes under eftermiddagen den 30 oktober och de andra två
på kvällen den 31 oktober. Den 9 november lades förundersökningen mot dem ned.
Inga brottsmisstankar kvarstod då.

Efter anmälningar från flera av de berörda inleddes den 4 november 2010 en
förundersökning avseende misstänkt tjänstefel med anledning av polisinsatsen
(AM-177403-10). Förundersökningen leddes av överåklagaren AA vid
Riksenheten för polismål. Förundersökningen lades ned den 7 april 2011. I beslutet
redogjorde AA för vissa brister i den utredning som ledde fram till polisinsatsen.
Ingen enskild person inom polisen bedömdes dock kunna lastas för dessa. I två
avseenden fann AA att direkta fel hade begåtts, men dessa bedömdes som ringa
tjänstefel vilket inte är straffbart. Härutöver kunde AA inte finna att några brott
eller fel hade begåtts när polisen verkställde åklagarens beslut om anhållande och
hämtning till förhör eller när man planerade insatsen.

Efter begäran om överprövning beslutade överåklagaren BB vid
Utvecklingscentrum Malmö den 5 september 2011 att inte ändra AA:s beslut att
lägga ned förundersökningen. Även BB riktade kritik mot den utredning som
föregick polisinsatsen. Brister i denna utredning förorsakade enligt honom de
felaktiga besluten att ingripa mot männen. På grund av oklarheter vad gäller
kontakter och ansvarsfördelning mellan ledningen för länskriminalpolisen och
företrädare för de rotlar som ansvarar för grov organiserad brottslighet och
kriminalunderrättelseverksamhet var det dock enligt BB inte möjligt att dra några
slutsatser om enskilda tjänstemäns tjänstefelsansvar.

Under tiden som förundersökningen pågick kom det in ett antal anmälningar mot
polisen till JO (dnr 6324-2010 m.fl.). Eftersom det pågick en förundersökning fann
dåvarande chefsJO Mats Melin inte skäl att vidta någon åtgärd med anledning av
anmälningarna.

Anmälningarna
Efter att förundersökningen om misstänkt tjänstefel hade lagts ned anmälde två av
de gripna, CC och DD ingripandena mot dem till JO.

Enligt anmälan saknades det tillräckligt stöd för de misstankar som låg till grund
för frihetsberövandena. Misstankarna grundades på uppgifter från ett vittne och
                                                                  Dnr 2978-2012    Sid 3 (19)




analys av telefonlistor från en tiominutersperiod. Det hade gjorts vissa kontroller av
vittnets uppgifter, där det kommit fram uppgifter som kastade ett allvarligt tvivel
över riktigheten i det hon uppgett, framför allt vad avser tidpunkten för det samtal
hon sade sig ha hört. Mycket talade för att vittnet inte kunnat befinna sig på den
plats där hon påstod sig ha hört det aktuella telefonsamtalet vid den uppgivna
tidpunkten. Uppgifterna hade sammanställts av polisen i en promemoria den 29
oktober 2010. Polisen hade alltså redan före tillslaget uppgifter som tydligt talade
mot att det var anmälarnas samtal som vittnet hört.

I anmälan ifrågasätts också om polisinsatsen den 30 oktober 2010 genomfördes på
ett sätt som är förenligt med proportionalitetsprincipen, bl.a. mot bakgrund av att
den genomfördes med brukande av våld i de misstänktas bostäder, där minderåriga
barn vistades. Enligt anmälan förekom vidare vid ingripandet förnedrande inslag
samt hot och våld mot personer som befann sig i lägenheterna. I anmälan uppges
att gripandena av CC och DD ”skedde under närmast militäriska och
kommandoliknande former. För familjerna innebar det ett allvarligt ingrepp i rätten
till skydd för privat- och familjelivet. Särskilt för barnen innebar det att den
trygghet som hemmet representerat inte längre existerade.”

I anmälan ifrågasätts även om den s.k. masttömningen genomfördes med lagstöd.
Det framförs också klagomål mot behandlingen efter att CC och DD släppts ur
arresten.

Senare kom det in en anmälan från den tredje gripne, EE, och från den person som
hämtades till förhör, FF, vilka anslöt sig till vad som anförts i den tidigare anmälan.
Utöver detta uppgavs att dörren till FF:s hem forcerades med våld trots att han
skulle höras som vittne, och att han felaktigt kom att delges misstanke om brott.

I senare inlagor har CC, DD och FF även framfört klagomål mot att det vid
husrannsakningarna inte fanns ett trovärdigt vittne närvarande och att kvinnliga
poliser saknades vid insatsen. De har också framfört synpunkter på behandlingen
av de minderåriga vid husrannsakningarna och på att frihetsberövandena varade för
länge; ett dygn efter det att polisen uppmärksammat uppgifter som tydde på att
vittnets tidsangivelser var felaktiga. De misstänkta har inte heller omedelbart fått
tillgång till offentlig försvarare.

Utredning
JO har begärt in och granskat handlingar från Polismyndigheten i Västra Götaland
(K180612-10), Säkerhetspolisen (OP 25702-10, 26154-10, 26299-10, 26489-10,
28633-10, 2456-11, 8144-11, 8559-12) och Åklagarmyndigheten, Riksenheten för
polismål (AM 177403-10). Polismyndigheten i Västra Götaland och Åklagar-
myndigheten har efter anmodan från JO yttrat sig över anmälningarna.

Nedan redovisas först en sammanställning av vad som kommit fram om det
händelseförlopp som ledde fram till polisinsatsen mot anmälarna samt förunder-
sökningen om tjänstefel och den därpå följande arbetsrättsliga prövningen. Därefter
                                                                       Dnr 2978-2012      Sid 4 (19)




redovisas yttranden från Polismyndigheten i Västra Götaland och Åklagarmyndig-
heten.

Händelseförloppet
Vid 20.30-tiden måndagen den 25 oktober 2010 fick polisen ett telefonsamtal från
en kvinna som uppgav att hennes syster hört en man tala i en mobiltelefon. Mannen
hade på arabiska sagt att han skulle lägga en bomb i Femman kommande lördag.
Samtalet dokumenterades i ett underrättelseuppslag och en polispatrull skickades
till platsen för att höra vittnet. Vid förhöret närvarade hennes man och syster.
Vittnet talade mycket dålig svenska. Hon hördes därför med sin syster som tolk.
Förhöret dokumenterades i ett underrättelseuppslag enligt följande.

      [Vittnet] berättar att hon skulle till tvättstugan, utanför tvättstugan såg hon en man
      som stod och pratade i mobiltelefon. Mannen pratade arabiska, samtalet var för kort
      för att hon skulle kunna uppfatta någon speciell dialekt. Mannen argumenterade men
      någon i telefonen var mycket arg. De bråkade om vilken dag de skulle placera en
      bomb nära Femmanhuset. Mannen sa i telefonen att det skulle ske på en lördag
      mycket snart och inte på en söndag. Detta upprepade mannen många gånger, att det
      just skulle vara på en lördag och inte en söndag. [Vittnet] uppfattade det som att
      lördagen skulle vara den som kom nu eller eventuellt nästa. Mannen sa även att det
      spelar ingen roll hur många offer det skulle bli, utan det skulle vara en lördag.
      Mannen vände sig om och fick syn på [vittnet] och sa då till henne att komma till
      han, mannen gick mycket nära hennes ansikte och frågade om hon förstod arabiska,
      [vittnet] sa att hon inte gjorde det utan att hon bara förstod kurdiska, mannen frågade
      då om hon verkligen inte förstod arabiska, nej sa [vittnet] då. Mannen pratade
      mycket dålig svenska och sa då ”gå, gå”.
      Mannen beskrivs som
      180–185 cm lång
      Lite skägg
      Mörkt kort krulligt hår
      Mycket mörk hy, troligtvis från ett nordafrikanskt land
      Svart jacka
      [Vittnet] skulle känna igen han om hon såg han igen, hon har aldrig tidigare sett
      mannen.
      [Vittnets] sambo/man kom hem ca 5 minuter efter händelsen och såg då en man på
      parkeringen som stämmer väl in på signalementen. Mannen glodde väldigt mycket
      på hennes sambo, mannen lämnade i en marinblå Renault minibuss nyare modell.
      Det anmärkningsvärda var att alla stolar var borttagna förutom förarstolen och
      passagerarstolen.
      Händelsen ska ha skett mellan klockan 18–19.
I underrättelseuppslaget noterades att källans tillförlitlighet inte kunde bedömas.

Säkerhetspolisen informerades om ärendet den 26 oktober och tog under dagen
kontakt med vittnets syster.

Onsdagen den 27 oktober hölls ytterligare ett förhör med vittnet. Förhöret hölls
med hjälp av tolk. Vid förhöret lämnade vittnet i huvudsak samma, men något mer
detaljerade, uppgifter om telefonsamtalet. Tidpunkten för samtalet uppgavs nu vara
mellan kl. 18.30 och 19.30. Vittnet uppgav vidare att hon efter att ha hört samtalet
                                                                      Dnr 2978-2012      Sid 5 (19)




gick hem, att hennes man kom hem efter ca 10 minuter och att hon då ringde till sin
syster. Mannen som pratade i mobiltelefonen beskrevs enligt följande.

      En mörkhyad afrikansk man, ca 40 år, ca 178 cm lång, normal kroppsbyggnad som
      verkade vara vältränad, ansiktsformen var långsmal, smala läppar, svart skäggstubb
      som var välvårdad, svart kortklippt krulligt hår.
Torsdagen den 28 oktober inledde polisen en förundersökning avseende
förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Brottsmisstanken kom senare att ändras
till förberedelse till terroristbrott. Kommissarien GG utsågs till
förundersökningsledare.

Under torsdagen den 28 oktober beslutade man att genomföra en s.k. masttömning
av de telefonsamtal som under tiden kl. 18.00 till 19.30 den 25 oktober 2010 hade
kopplats upp via de telemaster som täckte området för det misstänkta telefon-
samtalet. Tömningen resulterade i ca 9 000 uppgifter, vilket var alltför många för
att man skulle kunna identifiera ett misstänkt samtal. Det bedömdes därför
nödvändigt att försöka avgränsa vittnets iakttagelse i tiden.

Samma dag hölls ett förhör med vittnets man. Han berättade att han kom hem efter
kl. 18.00 men inte så sent som kl. 19.00 den 25 oktober. I förhöret berättade han
om hur han iakttagit en man i en mörkblå Renault. Uppgifterna skilde sig från dem
i underrättelseuppslaget på så sätt att han uppgav att de två bakersta extrasätena var
nedfällda, men att inga säten hade tagits bort. Signalementet på mannen i bilen
skilde sig också från uppgifterna som vittnet lämnat om den man som pratade i
mobiltelefon.

Den 28 oktober hölls ett möte mellan polismyndigheten och Säkerhetspolisen för
att säkerställa en gemensam lägesbild och bedömning av vittnets uppgifter och för
att diskutera det fortsatta arbetet. Möten hölls också dagen därpå.

Den 29 oktober kl. 8.20 beslutade biträdande länspolismästaren HH om en s.k.
särskild händelse i syfte att förhindra att bombhotet verkställdes. Beslut om en
särskild händelse innebär att polisens resurser organiseras, leds och används i
särskild ordning (se FAP 201-1). Chefen för länskriminalpolisen JJ utsågs till
kommenderingschef för den särskilda händelsen. Parallellt med förundersökningen
påbörjades således förberedelserna för en omfattande polisinsats, innefattande bl.a.
att Femmanhuset skulle spärras av lördagen den 30 oktober. Detta skedde i nära
samarbete med Säkerhetspolisen.

I en promemoria som upprättades vid lunchtid fredagen den 29 oktober redovisades
en analys av den information som dittills kommit fram i förundersökningen.
Analysen byggde i stor utsträckning på ytterligare, men odokumenterade, samtal
med vittnet. När det gäller tidpunkten för mobilsamtalet den 25 oktober uppgavs
följande i promemorian.

      Tidpunkt för händelsen med det överhörda samtalet har vi ringat in till 18.30
      till 18.40. [Vittnet] hade bokat en tvättid mellan klockan 18.00–22.00. Enligt
      [vittnet] så var hon sen p.g.a. sina barn, hon uppskattar tiden från att hon lämnade
                                                                     Dnr 2978-2012     Sid 6 (19)




      lägenheten till klockan 18.30. Uppskattningsvis så tar en promenad från bostaden till
      och från tvättstugan ca 5 minuter. Hennes kontakt med mannen uppskattas till någon
      eller ett par minuter. Han stod mellan bostaden och tvättstugan, han var något
      närmare tvättstugan. [Vittnet] ringde sin syster från sin bostadstelefon ca fem
      minuter efter det att hon kommit tillbaka från tvättstugan. Hennes man […] kom till
      bostaden ca 10 minuter efter.
Med ledning av uppgifterna i promemorian begränsade polisen undersökningen av
telefonsamtalen från masttömningen till samtal mellan kl. 18.30 och 18.40. Genom
denna begränsning i tiden fick man ned antalet samtal till en hanterbar mängd.
Uppgifter om dessa skickades till Säkerhetspolisen, som skulle undersöka om de
kunde identifiera ett misstänkt nummer genom att jämföra uppgifterna från mast-
tömningen med de telefonnummer som fanns registrerade i Säkerhetspolisens
databaser.

I promemorian ansåg man sig vidare kunna precisera uppgiften om den misstänkte
mannens hudfärg och afrikanska utseende. Han bedömdes vara från Nordafrika,
kanske ”Palestina, Marocko eller Libanon” och uppgavs vara ”mörk, inte
mörkhyad”.

Kl. 14.45 den 29 oktober informerades kammaråklagaren KK vid Göteborgs
åklagarkammare om ärendet av polisen. Förundersökningen fortsatte dock att vara
polisledd. Från kl. 16.00 var kommissarien LL förundersökningsledare.

Samma dag, den 29 oktober, gavs en analytiker vid polisen i uppdrag att försöka
identifiera det samtal som vittnet ringt till sin syster den 25 oktober. Uppdraget
omfattade tiden kl. 18.15 till 18.45. Uppgifter hämtades för detta ändamål in från
Com Hem AB, där vittnet hade sitt teleabonnemang. Av de inhämtade uppgifterna
framgår att det under den aktuella tiden hade ringts två samtal från vittnets telefon,
kl. 18.36 och 18.45, dock till andra än hennes syster. Detta dokumenterades av
analytikern i en promemoria upprättad kl. 15.13. Av den telefonlista som
analytikern fick från Com Hem AB framgick att ett telefonsamtal hade ringts till
vittnets syster kl. 19.31. Denna tidpunkt låg dock utanför det tidsintervall som
analytikern fått i uppdrag att undersöka och uppmärksammades av henne först
någon dag senare.

Vid Säkerhetspolisens bearbetning av de samtalsuppgifter som man fått från
polisen hittades ett misstänkt telefonnummer. Utifrån detta identifierades CC, EE
och FF som personer som kunde ha varit inblandade i det samtal vittnet hört. Efter
att polismyndigheten underrättades om detta identifierade myndigheten också DD
som möjligen inblandad. Vid 20-tiden fick polisen av Säkerhetspolisen foton på
fem personer för en fotokonfrontation med vittnet. Fotokonfrontationen
genomfördes vid kl. 22. Vid fotokonfrontationen biträdde vittnets syster med
tolkning via telefon. Vittnet förevisades åtta fotografier, varav fyra föreställde de
misstänkta männen. Vittnet pekade ut DD och uppgav att han var ”mycket, mycket
lik” den man hon träffade vid tvättstugan den 25 oktober. Mannen på fotot uppgavs
ha längre skägg och se rundare ut i ansiktet, men med samma läppar och hår. Den
                                                                    Dnr 2978-2012    Sid 7 (19)




utpekade kommer från Syrien och har på fotot tätt, någon centimeter långt skägg
och mörkt, rakt, kortklippt hår.

Den 30 oktober kl. 00.00 övertogs förundersökningsledningen av kammaråklagaren
KK och kl. 1.00 övertogs den av chefsåklagaren MM vid Åklagarkammaren för
säkerhetsmål i Stockholm. Under natten fattade MM beslut om att CC, DD och EE
skulle anhållas i sin frånvaro och att FF skulle hämtas till förhör i egenskap av
vittne. Vid en insats kl. 7.00 genomfördes husrannsakningar hos DD, EE och FF.
Piketpolis med förstärkningsvapen forcerade dörrarna till bostäderna med våld. CC
greps när han besökte en lokal som visade sig vara en bönelokal. Husrannsakan i
hans bostad genomfördes kl. 8.17.

Hämtningen av FF, som inte var misstänkt för brott, skulle enligt den ursprungliga
planeringen ske genom att man först ringde på bostadens ytterdörr. De poliser som
skulle verkställa hämtningen begärde dock att få forcera dörren med våld, en
begäran som beviljades av polisinsatschefen. I lägenheten vistades förutom FF
även hans hustru och fyra barn. När FF förhördes kom han felaktigt att delges
misstanke om brott.

Förhör med CC, DD och EE hölls omkring kl. 10.30. Förhören, som vart och ett
varade i mellan en och en och en halv timme, hölls utan att försvarare närvarade.
Av förhörsprotokollen framgår att CC, DD och EE informerades om sin rätt till
försvarare och att CC och EE godkände att förhöret hölls utan att någon försvarare
närvarade.

Förundersökningen avseende misstänkt tjänstefel
Den 4 november 2010 inleddes en förundersökning avseende misstänkt tjänstefel
med anledning av polisinsatsen. Förundersökningen leddes av överåklagaren AA.
Under utredningen hördes ett flertal personer som varit inblandade i polisinsatsen.

AA beslutade den 7 april 2011 att lägga ned förundersökningen. I sitt beslut
redogjorde han för vissa brister i utredningen. Enligt honom hade polisen före
tillslaget inte vidtagit tillräckligt omfattande analyser av telefonlistor över vittnets
telefonsamtal den 25 oktober. Vidare kom den analys som gjordes, och som talade
för att vittnets tidsangivelser om telefonsamtalet varit felaktiga, inte att beaktas på
grund av brister i kommunikationen mellan de som utfört olika arbetsuppgifter i
utredningen. I två avseenden fann AA att direkta fel hade begåtts. Dels hade FF
felaktigt delgetts misstanke om brott, dels hade masttömningen skett utan lagstöd.
Felen bedömdes utgöra ringa tjänstefel och skulle därför inte bli föremål för något
straffrättsligt förfarande. Härutöver kunde AA inte finna att några brott eller fel
hade begåtts vid verkställandet av åklagarens beslut om anhållande och hämtning
till förhör eller vid planeringen av insatsen. I utredningen förekom uppgifter om
sparkar mot en av de gripna och mot sonen till en av dem. AA fann dock att brott
inte gick att styrka när det gäller dessa uppgifter. AA sammanfattade sin
bedömning enligt följande.
                                                                         Dnr 2978-2012      Sid 8 (19)




      Polismyndigheten har haft höga krav på sig att förhindra ett attentat i centrala
      Göteborg och arbetat under tidspress. […] [Det] finns enligt min mening brister i de
      analyser och samordningen av dessa vilket lett till att, utifrån min mening, fel
      personer blivit föremål för ingripanden. Som jag ser det kan ingen enskild person
      inom polisen lastas för detta. Hade polisen haft tid för sedvanlig spaning hade man
      även kunnat konstatera att den utpekade mannen […] i verkligheten hade ett ännu
      längre skägg än på bilden som användes vid fotokonfrontationen. En iakttagelse som
      borde lett till frågetecken kring utpekandet.
Efter begäran om överprövning beslutade överåklagaren BB vid
Utvecklingscentrum Malmö den 5 september 2011 att inte ändra AA:s beslut att
lägga ned förundersökningen. I sitt beslut redogjorde BB mer ingående för de
brister som funnits i den utredning som föregick polisinsatsen. Han anförde härvid
följande om brister i analysen av telefonlistor över vittnets telefonsamtal.
      Av telefonlistorna hade initialt kunnat utläsas att vittnet varit engagerad i
      telefonsamtal under tiden 18.09–18.30 och kl. 18.45–18.48 den 25 oktober 2010.
      Dvs. uppgifter som indikerade att hon inte lämnade bostaden förrän efter kl. 18.48.
      Med tillgång till systerns telefonnummer och telefonlistorna hade en enkel kontroll
      visat att samtalet mellan vittnet och systern ägde rum kl. 19.31–19.46 den 25
      oktober 2010.
      I analysen från den 29 oktober 2010 som bestämde tidpunkten till kl. 18.30–18.40
      berördes inte telefonlistorna. Någon analys av förhör som hållits med vittnet och
      anledningen till hennes ändrade tidsuppgifter och signalement saknas. Tidpunkten
      har således bestämts utifrån ett resonemang baserat på antaganden och felaktiga
      tidsuppgifter.
      Av handlingarna framgår att polisens agerande styrts av bedömningen att vittnet
      varit trovärdigt och därför har det varit angeläget att agera med utgångspunkt från
      hennes uppgifter. Som ovan anförts har möjligheten att bedöma vittnets
      tillförlitlighet genom att verifiera hennes uppgifter inte tagits tillvara trots att det
      varit möjligt redan den 25 oktober 2010 och när vittnet konfirmerade sina uppgifter
      om samtalet till systern i förhör den 27 oktober 2010.
      Den kontroll som genomfördes den 29 oktober 2010 av en utredningsanalytiker
      visade att i vart fall tidpunkten kl. 18.30–18.40 som man hade arbetat utifrån inte var
      korrekt. De samtal som förekommit vid Säkerhetspolisens analys var således inte
      relevanta för ärendet. Någon fotokonfrontation skulle mot den bakgrunden inte ha
      genomförts.
I beslutet uppges också att resultatet av fotokonfrontationen inte kunde betecknas
som annat än i hög grad osäkert och således inte som ett utpekande, om vittnets
tidigare signalementsuppgifter hade beaktats. BB var också kritisk till att det inte
framgick om polismyndigheten över huvud taget värderade sannolikheten av att
vittnet korrekt uppfattade samtalet som hon hade hört, trots att det var känt att hon
inte behärskade arabiska språket väl, liksom sannolikheten för att ett bombattentat
avhandlas i ett mobiltelefonsamtal på det sätt som påstås ha skett.

I denna del redovisade BB följande straffrättsliga bedömning.

      Med hänsyn till att vittnets uppgifter tolkades som ett utpekande och i kombination
      med att uppgifterna som förmedlats av Säkerhetspolisen utgjorde grunden för
      åklagarens beslut om tvångsmedel har bristerna i den tidigare handläggningen varit
      en direkt orsak till de felaktiga besluten.
                                                                        Dnr 2978-2012      Sid 9 (19)




      Min bedömning är att ingen befattningshavare inom Polismyndigheten i Västra
      Götaland hade det samlade ansvaret för utredningen och uppföljningen av tipset
      innefattande kontakterna med Säkerhetspolisen.
      Det innebar att det inte fanns en samlad bild av den tillgängliga informationen som
      utgjorde beslutsunderlaget för polismyndighetens agerande. Någon kritisk
      granskning av utförda analyser och av lämnade uppgifter ägde således inte rum.
      Enligt min mening kan ytterligare utredning inte bidra till att klarlägga kontakterna
      och ansvarsfördelningen mellan ledningen för länskriminalpolisen och företrädare
      för rotlarna ansvariga för grov organiserad brottslighet och kriminalunderrättelse-
      verksamhet. Det innebär att det inte är möjligt att dra några slutsatser om enskilda
      tjänstemäns tjänstefelsansvar.
Den arbetsrättsliga prövningen
Med anledning av den kritik som riktades mot polisinsatsen i besluten om att lägga
ned förundersökningen inleddes ett arbetsrättsligt ärende hos Polismyndigheten i
Västra Götaland (AD-793-26064/11). I beslut den 5 juli 2012 redovisade länspolis-
mästaren NN följande slutsats avseende den utredning som ledde fram till
ingripandet.

      […] fotokonfrontationen [kom] alltså att ske utifrån samtalslistor som byggde på att
      vittnet överhört mobilsamtalet mellan kl. 18.30–18.40. Detta trots att det redan vid
      tidpunkten för konfrontationen fanns uppgifter i utredningen om att samtalet
      knappast kunde ha ägt rum då. En närmare analys av telefonlistorna hade även givit
      vid handen att vittnet sannolikt inte lämnade bostaden förrän tidigast efter kl. 18.48
      då det av listorna går att utläsa att hon varit engagerad i telefonsamtal mellan kl.
      18.09–18.30 och 18.45–18.48 den aktuella kvällen. Av utredningen i målet kan inte
      utläsas på vilken grund utgående samtal från vittnets telefon mellan kl. 18.15 och
      18.45 analyserades för att försöka fastställa tidpunkten för vittnets samtal till systern
      samtidigt som man utgick från att det överhörda samtalet som tidigast ägt rum halv
      sju. Det går inte heller att klarlägga till vem utredningsanalytikerns upptäckt som
      dokumenterades i promemorian den 29 oktober förmedlades. Det står dock klart att
      informationen om telefontrafiken som fanns att tillgå den 29 oktober inte
      förmedlades internt på ett tillfredsställande sätt. Det tycks även, av det underlag
      polismyndigheten har att tillgå i ärendet, som att analysen av tidpunkten för det
      överhörda samtalet respektive samtalet till systern inte samordnats. Inte heller har
      någon kritisk granskning av signalementsuppgifterna gjorts. Polismyndigheten, som
      även konstaterar att någon heltäckande händelse- eller beslutslogg inte finns att tillgå
      i ärendet, finner det dock inte möjligt att utpeka enskilda tjänstemän så som
      ansvariga för bristerna.
      –––
      Vad gäller ärendets hantering och ansvarsfördelningen av detsamma hanterades
      vittnets tips om mobilsamtalet som ett underrättelseuppdrag. Chefen för Läns-
      kriminalpolisen fick vetskap om ärendet den 26 oktober och hon vidarebefordrade
      då omedelbart informationen till kriminalunderrättelseroteln för bearbetning. Hon
      informerade även, i enlighet med FAP 403-3, Säkerhetspolisen som därefter biträdde
      polismyndigheten i ärendet. Ansvarig för ärendet var dock alltjämt polis-
      myndigheten. En kommissarie utsågs av den biträdande chefen för Länskriminal-
      polisen som ansvarig för den fortsatta beredningen av ärendet. Han var sedan
      ansvarig för ärendet till dess han avlöstes kl. 16.00 den 29 oktober av den
      kommissarie som hade helgberedskap. […]
Med anledning av de brister som konstaterats uppdrog länspolismästaren åt den
operativa chefen att se över myndighetens rutiner vad gäller hantering och
dokumentation av information vid särskilda händelser. Länspolismästaren
beslutade också att förnyad information skulle ges om de regler som gäller vid
                                                                       Dnr 2978-2012      Sid 10 (19)




masttömningar och om vikten av att förhörsledarna får tydlig information om i
vilken egenskap en person ska höras.

Vad gäller de överväganden som gjordes när det beslutades att dörren till FF:s hem
skulle forceras med våld i samband med att han skulle hämtas till förhör uppgav
polisinsatschefen OO, som fattade beslutet, att detta rent polistaktiskt skulle vara
till gagn för polisen eftersom man inte visste vad som fanns bakom dörren och att
bevis annars kunde undanröjas. Polismyndigheten gjorde när det gäller detta beslut
följande bedömning.

      Av förundersökningskungörelsens (1947:948) 6 § följer att hämtning till förhör med
      någon som inte är misstänkt för brott endast får äga rum när det finns skäl av
      särskild vikt för åtgärden. Lagstiftaren måste således ha ansett att bestämmelsen ska
      tillämpas restriktivt. JO har också uttalat att en dylik åtgärd noga måste övervägas
      (JO 1982/83 s. 55). Med beaktande härav måste utrymmet för att dessutom använda
      sig av våld för att bereda sig tillträde till personens bostad vara ytterst begränsat.
      Även om en sådan inbrytning skulle kunna vara till gagn för utredningen måste
      nyttan av densamma i de flesta fall svårligen uppväga den olägenhet och skada
      inbrytningen kan komma att innebära. I förevarande fall skedde inbrytningen hos en
      familj med fyra minderåriga barn som låg och sov. Enligt polismyndigheten kan
      inbrytningen inte anses ha stått i proportion till den olägenhet inbrytningen måste ha
      inneburit för [FF] och dennes familjemedlemmar. Inte heller är felet av sådan ringa
      karaktär att polisinsatschefen, enligt polismyndighetens mening, kan undgå
      disciplinpåföljd för beslutet att tillåta inbrytningen. På grund av den tidspress
      polisinsatschefen var utsatt för vid tidpunkten för beslutet samt den tid som förflutit
      sedan händelsen inträffade är strängare påföljd än varning dock inte påkallad.
Polisinsatschefen anmäldes med anledning av detta till Personalansvarsnämnden
vid Rikspolisstyrelsen. Personalansvarsnämnden (PAN-793-69/12) gjorde en annan
bedömning än polismyndigheten. Nämnden anförde:

      Personalansvarsnämnden konstaterar […] att du som polisinsatschef haft behörighet
      och befogenhet att fatta beslut att forcera dörren till bostaden med våld. Beslutet har
      fattats på grundval av en bedömning utifrån operativa och polistaktiska
      överväganden i ett exceptionellt svårt läge, där risk förelegat för ett mycket stort
      antal människors liv och med risk för omfattande förstörelse av egendom.
      Personalansvarsnämnden finner således vid en sammantagen bedömning av
      omständigheterna i sin helhet att grund saknas att ifrågasätta beslutet.
Polismyndigheten i Västra Götalands yttrande till JO
Polismyndigheten i Västra Götaland yttrade sig genom länspolismästaren NN. Vad
gäller misstanken mot CC, DD och EE anförde polismyndigheten följande.

      Vad gäller besluten att anhålla tre misstänkta samt hämta en fjärde till förhör är
      dessa beslut fattade av åklagare. Då åklagarmyndigheten har att fatta beslut utifrån
      en självständig bedömning av föreliggande material anser sig polismyndigheten
      förhindrad att yttra sig i den delen. Dock har polismyndigheten ansett att det funnits
      personer skäligen misstänkta för brottet och därför överlämnat förundersöknings-
      ledningen till åklagarmyndigheten. Polismyndighetens bedömning av vittnets
      trovärdighet i kombination med uppgifterna om tidpunkten för samtalen mellan de
      aktuella personernas telefonsamtal och vittnets uppgifter vid fotokonfrontationen
      utgjorde grunden för misstankegraden skälig misstanke. Med beaktande av det
      förhållandevis låga krav som uppställs för att någon ska anses skäligen misstänkt
      anser polismyndigheten att omständigheterna uppfyllt kraven på den aktuella
      misstankegraden. Anmälarna har dock anmärkt att polismyndigheten redan innan
                                                                        Dnr 2978-2012      Sid 11 (19)




      husrannsakningarna fått indikation på att tidpunkten för det överhörda samtalet inte
      stämde […].
      Polisens analys av vittnets uppgifter gav vid handen att det överhörda samtalet borde
      ha ägt rum mellan kl. 18.30 och 18.40 och [analytikern] fick i uppdrag att hitta det
      efterföljande samtalet till systern inom tidsspannet 18.15–18.45. Av vittnets
      återgivna uppgifter kring samtalet till systern, dvs. att samtalet skulle ha ägt rum fem
      minuter efter det att hon återvänt från tvättstugan, torde dock en korrekt analys av
      tidpunkten för samtalet ha föranlett ett senare tidsintervall för [analytikerns]
      uppdrag. Det sagda innebär att, även för det fall [analytikerns] promemoria
      förmedlats till staben, det inte kan uteslutas att misstankarna mot anmälarna hade
      kvarstått. Detta då samtalet till systern mer troligt torde ha ägt rum vid en senare
      tidpunkt än 18.45 och alltså inte inom den period [analytikern] fått i uppdrag att
      undersöka. [Analytikerns] uppgifter baserades emellertid på en lista över vittnets
      telefontrafik den aktuella tiden. Av listan kan utläsas att vittnets fasta telefon varit
      upptagen 18.09–18.30, 18.36, 18.45–18.48. Inte heller dessa uppgifter motsäger att
      vittnet kan ha överhört ett samtal på gatan mellan kl. 18.30–18.40 förutsatt att
      telefonen kan ha brukats av någon annan vid angivna tider. Dock borde givetvis
      kontrollåtgärder ha vidtagits för att ta reda på vem i vittnets hushåll som varit
      engagerad i de nämnda telefonsamtalen. Det kan inte heller uteslutas att de samtal
      som föranledde misstankarna mot anmälarna hade kvarstått även om det hade
      uppdagats redan i samband med [analytikerns] analys att samtalet med systern ägt
      rum först kl. 19.31. Anledningen till detta är att felmarginalen för när vittnet torde ha
      ringt systern – förutsatt att det överhörda samtalet ägde rum mellan kl. 18.30–18.40
      – ligger inom ramen för vad som får anses rimligt.
      Det sagda innebär att polismyndigheten kan sluta sig till att det förelegat brister i
      analysen av telefontrafiken men inte att dessa nödvändigtvis inneburit att polis-
      myndigheten skulle agerat annorlunda om vittnets samtal till systern identifierats
      tidigare eller om [analytikerns] uppgift om att ”man tycktes ligga fel i tiden” med
      säkerhet förmedlats till staben och Säkerhetspolisen i samband med upprättandet av
      [analytikerns] promemoria.
      Det bör slutligen erinras om att arbetet med analysen av telefonsamtalen skedde
      under stark tidspress mot bakgrund av ett befarat bombdåd nästföljande dag och att
      polismyndighetens kapacitet av naturliga skäl varit begränsad nattetid. De oklarheter
      som råder kring hur och om [analytikerns] upptäckt förmedlades är dock givetvis
      otillfredsställande. Med anledning härav har den operative chefen […] fått i uppdrag
      att se över rutinerna vad gäller dokumentationen vid särskilda händelser.
I fråga om inbrytningen hos FF hänvisade polismyndigheten till sin ovan
redovisade bedömning i den arbetsrättsliga prövningen.

Åklagarmyndighetens yttrande till JO
Åklagarmyndigheten yttrade sig genom vice riksåklagaren PP.
Åklagarmyndigheten hade begärt in upplysningar från MM, vilka redovisades i
yttrandet. I yttrandet redovisades också uppgifter som MM lämnat i
förundersökningen om tjänstefel. I den senare hade han uppgett följande om
beslutet att anhålla CC, DD och EE.

      Måndagen den 25 oktober hade en kvinna kontaktat polisen i Göteborg och berättat
      att hon på en plats i Angered hade passerat en man som talade i mobiltelefon.
      Mannen talade på ett aggressivt sätt och sa med skärpa till den han talade med att det
      måste ske nu på lördag. Det framgick enligt kvinnan att det var en explosion som
      skulle ske och att platsen var Nordstan i Göteborg. Mannen sa att det inte spelade
      någon roll om 100 personer dog. Han talade arabiska, ett språk som kvinnan förstod.
      När mannen upptäckte kvinnan i sin närhet frågade han på ett hotfullt sätt om hon
      förstod arabiska, vilket hon förnekade.
                                                                       Dnr 2978-2012      Sid 12 (19)




      Kvinnan förhördes ett antal gånger och bedömdes som mycket trovärdig. Vid
      förhören eftersträvades också att så exakt som möjligt försöka fastställa tiden för
      hennes iakttagelse. Man kom till slut fram till att samtalet måste ha ägt rum under
      tiden 18.30–18.40.
      En masttömning gjordes för att försöka få fram teleadresser som kunde knytas till
      kvinnans iakttagelser. Efter ett antal körningar och analyser utförda av Säkerhets-
      polisen framkom att en teleadress med [EE] som abonnent samtalat med en
      teleadress med [CC] som abonnent. Vidare hade en teleadress med [FF] som
      abonnent samtalat med [EE:s] teleadress. Samtalen hade ägt rum under den nämnda
      kritiska tidsperioden. Övriga samtal under perioden bedömdes av olika skäl som
      mindre intressanta/ointressanta.
      Det framkom att [CC], [EE] och [FF] är nära släkt med varandra samt att [CC] har
      en bror, nämligen [DD]. Alla fyra bor nära varandra. […]
      På kvällen 29 oktober gjordes en fotokonfrontation med kvinnan som med 90 %
      säkerhet pekade ut [DD] som den person som hon hört samtala. Jag bedömde
      genomförandet av konfrontationen som fullt godtagbar med tanke på
      omständigheterna, inte minst tidsfaktorn.
      Eftersom [DD] pekats ut av vittnet ansåg jag att han var skäligen misstänkt. Med
      tanke på att vittnet kunde ha tagit fel på [CC] och [DD], eftersom de är bröder, och
      då [CC] är abonnent för teleadressen […], så bedömde jag att även denne var
      skäligen misstänkt. Den person som [CC] eller [DD] samtalat med, nämligen [EE]
      ansåg jag också, med tanke på samtalets innehåll, som skäligen misstänkt. Att [EE] i
      nära anslutning till samtalet med [CC] eller [DD] talat med [FF] gjorde att även
      denne blev intressant, men då som vittne.
      Ett av skälen till att jag tog över förundersökningen var att jag såg en möjlighet att
      själv besluta om [hemlig teleavlyssning] och [hemlig teleövervakning] samt
      eventuellt [hemlig kameraövervakning] beträffande de misstänkta (enligt 4 § lagen
      om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott). Vid kontroll med operatören
      visade det sig nämligen att detta var tekniskt genomförbart trots tiden på dygnet.
      Åtgärderna bedömdes dock som tämligen meningslösa utan en resurskrävande
      spaningsinsats. Eftersom personella resurser saknades för detta samt att de
      misstänkta sannolikt inte skulle använda sina mobiltelefoner på natten på grund av
      sömn eller påbjuden radiotystnad och tidpunkten för det befarade bombdådet var så
      nära förestående fattade jag beslut om anhållande och hämtning till förhör.
Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning i fråga om beslutet att anhålla
de misstänkta.

      Åklagare kontaktades i ett förhållandevis sent skede i utredningen, vilket i sig kan
      tyckas vara anmärkningsvärt med hänsyn till den allvarliga brottslighet som
      misstankarna gällde. Polisen hade således redan vidtagit en rad utredningsåtgärder
      när MM övertog förundersökningsledningen. […] När [han] blev inkopplad var
      tidpunkten för det befarade bombdådet nära förestående. MM har i sitt yttrande […]
      angett att situationen var väldigt hektisk och att telefonsamtalen med polisen avlöste
      varandra konstant. [Han] har i sina yttranden redovisat sin minnesbild av det under-
      lag han fått av polisen och de överväganden han gjort inför besluten om tvångs-
      medel. Enligt min mening kan man utläsa av yttrandena att MM självständigt bildat
      sig en uppfattning om hållbarheten i det som lades till grund för besluten och att han
      noggrant analyserat de uppgifter som fanns angående brottet och brottsmisstankarna.
      Enligt min uppfattning finns det inget som tyder på att [han] inte har agerat
      tillräckligt aktivt som förundersökningsledare.
      Huruvida det i ett visst fall finns skäl att fatta beslut om anhållande är en utpräglad
      bedömningsfråga där man inte sällan kan ha olika uppfattningar utan att någon av
      dem kan sägas vara direkt felaktig. I nu aktuellt fall har MM i frånvaro anhållit CC,
      DD och EE såsom skäligen misstänkta för förberedelse till terroristbrott, ett så kallat
      utredningsanhållande (24 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken). Bevisstyrkan av
                                                                          Dnr 2978-2012      Sid 13 (19)




      skälig misstanke har ansetts motsvara ungefär vad som uttrycks med antagligt och
      allmänt brukar det för skälig misstanke krävas att det finns konkreta omständigheter
      av en viss styrka som pekar på att just den misstänkte har begått brottet (Gunnel
      Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2 uppl., s. 43 f.). Enligt min uppfattning
      har det i det nu aktuella fallet förelegat sådana konkreta omständigheter att skälig
      misstanke får ansetts föreligga beträffande var och en av de anhållna.
      När det gäller så kallade utredningsanhållanden är förutsättningarna, utöver att
      någon är skäligen misstänkt, att det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i
      förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Genom förarbetena klargörs att
      behov av ytterligare utredning såväl om brottet som om de särskilda häktnings-
      grunderna omfattas av bestämmelsen (prop. 1986/87:112 s. 49). De viktigaste
      faktorerna för bedömning av om det är av synnerlig vikt med utredningsanhållande
      torde vara att man kan räkna med att misstanken inom kort når upp till sannolika
      skäl, att risken för flykt, kollusion eller återfall är särskilt hög eller att brottet är
      särskilt allvarligt (Gunnel Lindberg, a. a., s. 237). I nu aktuellt ärende har brotts-
      misstanken rört förberedelse till terroristbrott i nära förestående tid. Det har således,
      enligt min mening, varit fråga om ett särskilt allvarligt brott. Det har funnits flera
      misstänkta och i vart fall ett vittne att höra. MM har redogjort för det underlag han
      har haft och de överväganden han har gjort inför besluten att anhålla CC, DD och
      EE i frånvaro. Enligt min uppfattning har det i ärendet varit fråga om sådana faktorer
      som utgör synnerlig vikt.
      MM har redogjort för att bevisläget förändrades under anhållningstiden, dels på
      grund av att inget som stärkte misstankarna kom fram genom förhör eller under-
      sökning av beslag, dels på grund av att en uppföljande granskning av de uppgifter
      som föranlett ingripandet visade på brister i uppgifternas tillämplighet. Att
      bevisläget under anhållningstiden förändras på ett sätt att ett fortsatt frihets-
      berövande inte är aktuellt innebär inte i sig att det underliggande beslutet om
      anhållande varit felaktigt. Detta torde göra sig särskilt starkt gällande i fråga om
      utredningsanhållande där just behovet om att inhämta ytterligare utredning är
      centralt.
      Besluten om anhållande i frånvaro har således, enligt min bedömning, haft stöd i
      rättegångsbalken. Det har även enligt min uppfattning funnits stöd för att genomföra
      personell och reell husrannsakan hos de misstänkta.
Vad gäller omständigheten att de misstänkta kom att höras utan att någon
försvarare närvarade uppgav Åklagarmyndigheten följande.

      En brottsmisstänkts rätt till försvarare vid förhör är en central rättssäkerhetsfråga (se
      bl.a. JO:s beslut den 30 november 2012, dnr 3577-2011). Detta gör sig särskilt
      gällande när det är fråga om misstanke om allvarlig brottslighet. Utrymmet för annat
      än ett så kallat delgivningsförhör innan offentlig försvarare förordnats torde vara
      litet i ett ärende som det nu aktuella. Jag kan dock ha förståelse för att det är svårt att
      avvakta ett förordnande från jourdomstolen i en utredning som rört misstankar om
      synnerligen allvarlig brottslighet på försöksstadiet. Nu aktuellt ärende belyser
      således enligt min uppfattning ytterligare hur komplex och angelägen frågan om
      försvarares närvaro vid förhör med frihetsberövad är. Med anledning av de
      synpunkter som JO har redogjort för i bland annat ovan nämnt beslut har ett nytt
      rättsligt utvecklingsprojekt föreslagits ingå i Åklagarmyndighetens verksamhetsplan.
      Utvecklingscentrum Malmö kommer inom ramen för projektet att utarbeta rättsliga
      styrdokument för att klargöra de regler som gäller beträffande dessa frågor.

Bedömning
Prövningens omfattning
Utredningen om det misstänkta bombattentatet och polisinsatsen mot CC, DD, EE
och FF har varit föremål för en omfattande förundersökning vid Riksenheten för
                                                                   Dnr 2978-2012    Sid 14 (19)




polismål. Ett flertal personer hördes i den utredningen. Överåklagaren AA har
prövat det straffrättsliga ansvaret för det inträffade, ett beslut som har överprövats
av överåklagaren BB. Åklagarna har riktat kritik mot brister i den utredning som
ledde fram till insatsen, men funnit att någon enskild inte kan hållas ansvarig för
bristerna. De har vidare funnit att masttömningen skedde utan lagstöd och att FF
felaktigt delgavs misstanke om brott. Dessa fel bedömdes dock som ringa
tjänstefel, som inte är straffbart.

Mycket av det som anmälts till JO har alltså varit föremål för en straffrättslig
prövning av åklagare. I flertalet frågor saknas det skäl för en prövning också från
JO:s sida. I vissa frågor har åklagarens bedömning grundat sig på en omfattande
utredning, bl.a. ingående förhör med de inblandade. Detta gäller särskilt frågorna
om hur polisinsatsen genomfördes. I den delen har åklagaren haft ett bättre
underlag för sin bedömning än den som JO har tillgång till. Jag går därför inte in på
de frågorna.

Med tanke på de ingripande följder som brottsmisstankarna kom att få för de
misstänkta och deras familjer finns det däremot skäl även för JO att granska hur
misstankarna uppstod och om det funnits några brister i polisens utredning. Även
åklagarens beslut att anhålla CC, DD och EE bör mot denna bakgrund bli föremål
för JO:s granskning.

Eftersom frågan om det funnits rättsliga förutsättningar för att forcera dörren till
FF:s hem med våld i samband med att han som vittne skulle hämtas till förhör, inte
direkt har berörts i förundersökningen finner jag skäl att granska denna fråga.
Detsamma gäller att försvarare inte närvarade vid de första förhören med CC, DD
och EE.

I det följande behandlas följaktligen utredningen som ledde fram till brotts-
misstankarna, åklagarens anhållningsbeslut, polisens hämtning av vittnet till förhör
och de misstänktas tillgång till försvarare.

Utredningen som ledde fram till brottsmisstankarna
Av utredningen framgår att polisen tog vittnets uppgifter om ett planerat bomb-
attentat på mycket stort allvar. Många kom att engageras i utredningen och man
beslutade om en s.k. särskild händelse, vilken bl.a. innefattade en större polisinsats
i centrala Göteborg.

När vittnets uppgifter bedömdes som trovärdiga var polisens huvudsakliga uppgift
att försöka finna den man som enligt vittnet på arabiska hade pratat om en bomb.
Vittnet hade inte pekat ut någon person och hon hade lämnat ganska vida tids-
uppgifter och ett vagt signalement. Av förhörsprotokollen framgår att vittnets
kunskaper i arabiska var begränsade, varför risken för missförstånd inte kan
betraktas som försumbar. Vidare tolkades det första förhöret med vittnet av hennes
syster och det andra av en tolk som talade en annan dialekt än vittnet. Det har alltså
även vid förhören funnits en inte försumbar risk för missförstånd till följd av
språkliga problem. Polisen hade alltså mycket få uppgifter att utgå från och de
                                                                   Dnr 2978-2012    Sid 15 (19)




uppgifter som fanns var alla osäkra. Det har därför funnits ett behov av att i så stor
utsträckning som möjligt säkra vittnets uppgifter med hjälp av objektivt konstater-
bara omständigheter.

Polisens utredning inriktades på att försöka identifiera det mobiltelefonsamtal som
vittnet sade sig ha hört; en naturlig inriktning men samtidigt en svår uppgift.
Metoden gick ut på att, med utgångspunkt i resultatet från en s.k. masttömning,
jämföra de telefonnummer som varit involverade i samtal vid den aktuella
tidpunkten och platsen med telefonnummer som fanns registrerade i Säkerhets-
polisens databaser. Med hjälp av Säkerhetspolisens databaser hoppades man alltså
kunna identifiera en eller flera personer som kunde ha varit inblandade i det
misstänkta telefonsamtalet. För att polisens metod skulle leda till framgång krävdes
således att något av de telefonnummer som var involverade i det misstänkta
samtalet var registrerat hos Säkerhetspolisen. Den valda metoden måste anses vara
mycket osäker. För att över huvud taget kunna genomföra en jämförelse mot
Säkerhetspolisens databaser var det dessutom nödvändigt för polisen att med viss
exakthet försöka precisera den tidsperiod under vilken vittnet kunde ha hört
mobiltelefonsamtalet. Utifrån en analys av vittnets tidigare lämnade tidsuppgifter
och ytterligare förhör med henne begränsades denna tidsperiod till kl. 18.30–18.40.
Denna tidsmässiga avgränsning var avgörande för att CC, DD och EE skulle bli
misstänkta.

Trots att det i ett tidigt skede av utredningen funnits ett behov av att säkra vittnets
uppgifter i tiden, vidtog polisen inte förrän i ett sent skede några dokumenterade
utredningsåtgärder i detta avseende. Man undersökte t.ex. inte familjens före-
havanden i anslutning till vittnets iakttagelser. En åtgärd, som om den hade
vidtagits hade gett mycket väsentlig information, var att granska uppgifter om
samtal till och från vittnets hemtelefon den aktuella kvällen. Av den telefonlista
över samtal från vittnets hemtelefon som i ett sent skede tillfördes utredningen,
men som då inte kom att beaktas, framgår att telefonen användes relativt frekvent
under dagen; 16 samtal finns registrerade. Det framgår att ett samtal ägde rum
mellan kl. 18.09 och 18.30 och att kortare samtal ägde rum kl. 18.36 och kl. 18.45–
18.48. Vidare framgår att endast ett samtal gått till systern, vilket därmed måste ha
varit det samtal då vittnet berättade om händelsen, och att det ägde rum kl. 19.31–
19.46. Dessa uppgifter tyder på att det misstänkta mobiltelefonsamtalet ägde rum
någon gång mellan kl. 18.48 och 19.31. Uppgifterna hade, om de
uppmärksammats, försett polisen med fasta hållpunkter mot vilka vittnet och
hennes man kunnat höras för att precisera tidpunkten för samtalet.

Att vittnet ringt sin syster och berättat om det misstänkta samtalet var hela tiden
känt för polisen, och i förhör den 27 oktober 2010 satte hon detta i tidsmässigt
samband med det misstänkta telefonsamtalet. När polisen den 29 oktober av
utredningsskäl valde att begränsa undersökningen av misstänkta telefonsamtal till
en viss period, hade man alltså skäl att uppmärksamma och utreda när telefon-
samtalet till vittnets syster ägt rum. Detta hade indikerat att tidsperioden kl. 18.30–
18.40 sannolikt var felaktig.
                                                                Dnr 2978-2012    Sid 16 (19)




Som nämnts genomfördes i ett sent skede vissa utredningsåtgärder för att säkra
vittnets tidsuppgifter i tiden. Under den tid som Säkerhetspolisen i sina databaser
försökte finna ett misstänkt telefonnummer från den tiominutersperiod som polisen
arbetade utifrån, granskade en analytiker vid polisen samtalslistor över utgående
samtal från vittnets telefon den 25 oktober mellan kl. 18.15 och 18.45. I en
promemoria redovisade analytikern att två samtal hade ringts från vittnets telefon
under denna tidsperiod. Inget av dessa gick till hennes syster. Analytikerns
promemoria uppmärksammades dock inte och kom därför inte att beaktas när man
beslutade sig för att arrangera en fotokonfrontation med vittnet och inte heller vid
åklagarens beslut om att anhålla CC, DD och EE. Analytikern identifierade, efter
frihetsberövandena, samtalet till vittnets syster. Det hade ringts kl. 19.31 och låg
alltså utanför den tidsperiod hon fått i uppdrag att analysera. Utredningen har
varken kunnat bringa klarhet i fråga om vem som gav analytikern det aktuella
uppdraget eller vem som mottog hennes promemoria.

Säkerhetspolisens analys av samtal under den valda tiominutersperioden
resulterade i att misstankar under kvällen den 29 oktober riktades mot CC, DD, EE
och FF. Polisen arrangerade samma kväll en fotokonfrontation med vittnet vid
vilken hon uppgav att DD var ”mycket, mycket lik” den man hon träffat vid
tvättstugan den 25 oktober. Detta utpekande låg till grund för beslutet att anhålla
CC, DD och EE. Vittnets utpekande hade dock flera svagheter. Urvalet av
fotografier var tveksamt eftersom en alltför stor andel – fyra av åtta – av de
förevisade fotografierna föreställde de misstänkta (jfr Rikspolisstyrelsens rapport
2005:2, Vittneskonfrontation s. 17). Vittnet angav vidare endast att DD var mycket,
mycket lik den man hon hört tala i mobiltelefon. DD:s utseende överensstämde
också dåligt med det signalement som vittnet tidigare lämnat. Dessutom tolkades
vittnets uppgifter av hennes syster, som fanns tillgänglig per telefon.

Mina slutsatser om den inledande utredningen
En polisutredning som den aktuella innehåller ofta åtgärder som måste betecknas
som rena chansningar. Detta är en självklarhet och utgör många gånger en
förutsättning för att komplicerade utredningar ska kunna drivas framåt. De åtgärder
som vidtas måste dock vara förankrade i det utredningsmaterial som finns
tillgängligt. Det är av avgörande betydelse för en brottsutredning att vittnes-
uppgifter så långt som möjligt verifieras med hjälp av objektivt konstaterbara
omständigheter. Mot den nyss angivna bakgrunden har jag ingenting att invända
mot den utredningsmetod som polisen valde. Däremot är jag kritisk till att man inte
närmare försökte fastställa vittnets uppgifter i tiden genom att ställa dem mot
objektivt konstaterbara förhållanden. Jag är särskilt kritisk till att man inte
kontrollerade när vittnets samtal till systern ägde rum. Detta borde åtminstone ha
skett innan man beslutade sig för att avgränsa undersökningen av misstänkta
telefonsamtal till en viss tiominutersperiod. Att uppgifterna om vittnets
telefonsamtal över huvud taget inte beaktades innan de misstänkta frihets-
berövades, trots att uppgifterna fanns tillgängliga i utredningen, är en allvarlig
                                                                 Dnr 2978-2012      Sid 17 (19)




brist. Särskilt anmärkningsvärt är att analytikerns promemoria inte kom till rätt
mottagare.

I utredningen saknas det dokumentation som tyder på att man i övrigt beaktat
svagheterna i den kedja som ledde fram till misstankarna mot CC, DD och EE,
bland annat vad gäller brister i fotokonfrontationen och utpekandet av DD.
Utredningsmaterialet ger intryck av att den sammanlagda effekten av svagheter i
utredningens olika delar underskattats.

Det var sannolikt bristerna i utredningen som fick till följd att tre oskyldiga
personer frihetsberövades och att deras familjer utsattes för ett våldsamt
polisingripande i sina hem, vilket för dem måste ha varit mycket obehagligt och
skrämmande. Det finns därför skäl att se allvarligt på bristerna, även med
beaktande av den pressade situationen för polismyndigheten och de som ansvarade
för utredningen.

Ansvaret för utredningen vid polismyndigheten har, innan åklagarinträdet natten
mellan den 29 och 30 oktober, skiftat mellan olika personer inom polis-
myndigheten. Först efter tre dagar, den 28 oktober, inleddes en förundersökning.
Flera förhör hade då redan hållits. Under eftermiddagen den 29 oktober byttes
förundersökningsledare. I utredningen har vidare flera personer från olika
avdelningar inom polismyndigheten, och även från Säkerhetspolisen, varit
involverade. Parallellt med utredningen har det dessutom beslutats om en särskild
händelse för vilken det funnits en särskild stab inom myndigheten. Mot bakgrund
av detta måste ansvaret för de brister jag funnit ligga hos polismyndigheten och
ytterst dess ledning. Polismyndigheten i Västra Götaland ska därför kritiseras.

Åklagarens anhållningsbeslut
Chefsåklagaren MM övertog förundersökningen endast några timmar innan ett
misstänkt bombattentat mot ett köpcentrum skulle genomföras. Det var därför
nödvändigt för honom att under stark tidspress fatta beslut om de misstänkta.
Anhållningsbeslutet grundades på att en s.k. masttömning hade genomförts med
ledning av vittnets tids- och platsangivelser och att Säkerhetspolisen vid en körning
mot sina databaser identifierat ett telefonnummer som misstänkt. Samtalet kunde
kopplas till de misstänkta, och vid en fotokonfrontation pekade vittnet ut en av dem
som mycket lik den man hon hört tala om en bomb. Med tanke på dessa
omständigheter och den tidspress som åklagaren befunnit sig i, saknas det skäl för
mig att ifrågasätta hans beslut att anhålla de misstänkta. De tidigare berörda
bristerna i utredningen kan MM inte lastas för. Hans möjlighet att i den uppkomna
situationen uppmärksamma dessa var också starkt begränsad.

I detta sammanhang vill jag också peka på att förundersökningsledningen övertogs
av åklagare först natten mellan den 29 och 30 oktober, dvs. endast några timmar
före det befarade bombdådet och mer än ett dygn efter det att förundersökningen
inleddes av polisen. Enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken ska ledningen av en för-
undersökning som inletts av polisen övertas av åklagare så snart någon skäligen
                                                                   Dnr 2978-2012    Sid 18 (19)




kan misstänkas för brottet, om saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagarinträdet
har ägt rum någon timme efter det att CC, DD och EE kommit att misstänkas och
har alltså skett i överensstämmelse med detta. Enligt samma lagrum ska dock
åklagaren också i annat fall överta ledningen av förundersökningen, när det är
påkallat av särskilda skäl. Den aktuella förundersökningen avsåg ett mycket
allvarligt brott och utredningen var komplex och involverade flertalet personer. Jag
ställer mig mot bakgrund av detta tveksam till att polismyndigheten inte
överlämnade ledningen av förundersökningen till åklagare i ett tidigare skede än
vad som nu skedde.

Hämtning till förhör
Av utredningen framgår att polisen forcerade dörren till FF:s hem med våld i
samband med att åklagarens beslut att hämta honom till förhör verkställdes. FF
misstänktes inte för något brott, utan skulle höras som vittne. Åtgärden
motiverades med att detta rent polistaktiskt skulle vara till gagn för polisen
eftersom man inte visste vad som fanns bakom dörren och att bevis annars kunde
undanröjas.

Jag delar polismyndighetens uppfattning att utrymmet för att med våld bereda sig
tillträde till ett vittnes bostad i samband med att denne ska hämtas till förhör är
ytterst begränsat. Nyttan av en sådan åtgärd kan mycket sällan överväga det obehag
och den skada åtgärden innebär. I likhet med polismyndigheten kan jag konstatera
att det inte har redovisats några skäl som kan motivera våldsanvändningen när
beslutet att hämta FF verkställdes. Polisinsatschefen OO måste därför kritiseras för
beslutet att forcera dörren till FF:s hem med våld.

Försvarare
Av utredningen i ärendet framgår att ingen av de misstänkta hade tillgång till
försvarare vid det första förhör som hölls med dem. Av förhörsprotokollen framgår
att CC och EE medgav att förhöret hölls utan att försvarare närvarade, medan
uppgifter om detta saknas när det gäller DD. Varken av tillgänglig dokumentation
eller av yttrandena till JO framgår att åklagaren tagit ställning till behovet av
försvarare eller lämnat några direktiv till förhörsledarna i denna fråga.

En brottsmisstänkts rätt till försvarare vid förhör är en central rättssäkerhetsfråga.
Oavsett den misstänktes inställning till brottsmisstankarna och till att hålla förhöret
utan försvarare närvarande kan ett sådant förfarande äventyra den misstänktes
rättssäkerhet. Att förhör genomförs utan försvarare kan också påverka förhörens
bevisvärde, liksom förfarandets förenlighet med kravet på rättvis rättegång enligt
Europakonventionen. JO har i tidigare beslut angett att förundersökningsledaren
ska göra en egen bedömning av behovet av försvarare, oavsett vilken inställning
den misstänkte har. (Se bl.a. JO 2011/12 s. 77, dnr 5493-2008, och JO 2013/14
s. 133, dnr 3577-2011)

De misstänkta var vid förhören anhållna, misstänkta för förberedelse till ett mycket
allvarligt brott. Förhören var ingående och varade i över en timme. Chefsåklagaren
                                                                   Dnr 2978-2012    Sid 19 (19)




MM kan inte undgå kritik för att han inte tagit ställning till behovet av försvarare
vid dessa förhör. Enligt min mening borde de misstänkta haft tillgång till försvarare
när de förhördes.

De aktuella frihetsberövandena har verkställts en tidig lördagsmorgon utanför jour-
domstolarnas öppettid. Det inträffade illustrerar nödvändigheten av att det finns en
faktisk tillgång till försvarare och att en offentlig försvarare kan förordnas även vid
dessa tidpunkter, om det finns behov av att skyndsamt höra den misstänkte. Denna
fråga kan endast lösas av rättsväsendets aktörer och av lagstiftaren. Med anledning
av detta skickas en kopia av beslutet till Justitiedepartementet och till Sveriges
advokatsamfund.
