# Åtal mot en biskop för tjänstefel med anledning av hennes handläggning av en begäran om utlämnande av handlingar

JO 2003-02-03 dnr 298-2000

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                     Sid
                                                                           2003-02-03            298-2000               1 (4)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Åtal mot en biskop för tjänstefel med anledning av hennes handläggning
                        av en begäran om utlämnande av handlingar


                        I ett beslut den 3 februari 2003 anförde JO Berggren följande.

## Anmälan

AA inkom den 25 januari 2000 med en anmälan mot Biskopen i Stockholms stift,
                        BB. I anmälan anfördes bl.a. följande. AA hade i november 1999 begärt att få del
                        av 350 brev som BB, i sin tjänst som biskop, hade mottagit från präster i stiftet. BB
                        hänvisade till att breven föll under ”själavårdande sekretess” och beslutade att inte
                        lämna ut breven. AA överklagade beslutet hos Kammarrätten i Stockholm. I en
                        dom den 29 december 1999 upphävde kammarrätten det överklagade beslutet och
                        visade målet åter till biskopen för skyndsam handläggning. I en skrivelse den 18
                        januari 2000 till AA meddelade BB att hon, i stället för att pröva om breven
                        utgjorde offentliga handlingar, hade återsänt breven till avsändarna.

                        Utredning m.m.
                        Sedan jag tagit del av kammarrättens dom och övriga handlingar i kammarrättens
                        mål beslutade jag den 25 september 2001 att inleda förundersökning rörande
                        tjänstefel.

                        På mitt uppdrag väcktes den 9 april 2002 åtal mot BB enligt följande
                        gärningsbeskrivning.
                                  AA överklagade hos Kammarrätten i Stockholm ett av Biskopen i Stockholms stift
                                  BB meddelat beslut den 7 december 1999 om att inte lämna ut handlingar,
                                  kammarrättens mål 9152-1999. Handlingarna i fråga utgjordes av brev, ca 350
                                  stycken, som stiftets präster på BB:s begäran skrivit till henne. I dom den 29
                                  december 1999 upphävde kammarrätten, som fann att breven utgjorde allmänna
                                  handlingar, det överklagade beslutet och visade målet åter till biskopen för
                                  skyndsam handläggning. BB har emellertid inte efter kammarrättens dom prövat om
                                  breven utgjort offentliga handlingar utan har någon gång mellan den 10 och 15
                                  januari 2000 förstört eller återsänt breven.
                                  Genom att på angivet sätt förstöra eller återsända breven har BB uppsåtligen vid
                                  myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
                                  Gärningen är inte att anse som ringa.
                                  Lagrum: 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                           Dnr 298-2000     Sid 2 (4)




I en dom den 17 juni 2002 ogillade Stockholms tingsrätt åtalet. I domskälen
antecknades bl.a. följande:

      Liksom kammarrätten anser tingsrätten att de inkomna breven är att betrakta som
      allmänna handlingar.
      Av 2 kap. 17 § tryckfrihetsförordningen samt 3 och 6 §§ lagen (1999:288) om
      överlämnande av allmänna handlingar till Svenska kyrkan framgår, att regeringen
      får föreskriva att allmänna handlingar som kommit in senast den 31 december 1999
      till myndighet som upphört och som haft uppgift som hänför sig till Svenska
      kyrkans verksamhet, får överlämnas till Svenska kyrkan utan att handlingarna
      upphör att vara allmänna. Vidare framgår att Svenska kyrkan och dess
      organisatoriska delar, när det gäller befattningen med överlämnade handlingar, ska
      jämställas med myndighet.
      Regeringen har, i förordningen (1999:976) om överlämnande av allmänna
      handlingar till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för
      förvaring, föreskrivit att biskopen får överlämna allmänna handlingar till stift inom
      Svenska kyrkan som motsvarade det stift där biskopen funnits. De i målet aktuella
      handlingarna ska därmed anses överlämnade till Stockholms stift där BB var
      stiftschef och stiftet ska i fråga om befattningen med handlingarna vara att jämställa
      med myndighet.
      Genom utredningen i målet är det visat att BB har handlat på det sätt åklagaren
      påstått i sin gärningsbeskrivning.
      BB:s handlande att uppsåtligen avhända sig de allmänna handlingarna, innebär ett
      åsidosättande av de skyldigheter som åvilar den som i myndighetsutövning har
      allmänna handlingar i sin vård. Rekvisiten för tjänstefel är därmed i och för sig
      uppfyllda.
      Fråga är härefter om gärningen är att bedöma som ringa.
      BB har förklarat att hon begärde breven från prästerna i tron att dessa inte skulle
      anses vara allmänna handlingar. Hon har dessutom försäkrat oroliga brevskrivare att
      breven endast skulle komma att läsas av henne personligen. Hennes övertygelse om
      att breven inte skulle komma att anses som allmänna handlingar baserades bl.a. på
      det förhållandet att såväl BB som hennes kollegor ansåg det naturligt att hantera
      skriftliga svar från prästerna inför ämbetsberättelsen såsom arbetsmaterial, som
      kunde förstöras efter användande. BB har även hänvisat till att personliga
      förtroenden, som meddelas henne från en präst i hennes stift, är sådant som hon i
      egenskap av själavårdande chef själv råder över. Det framgår dessutom av BB:s brev
      till prästerna påsken 1999 att en mycket stor del av svaren förväntades uppehålla sig
      kring frågor av personlig natur och som delvis kan vara att hänföra till en
      själavårdande relation.
      När det sedan genom kammarrättens dom stått klart för BB, att hon felbedömt
      brevens status, kom hon att befinna sig i ett svårt dilemma eftersom det rörde sig om
      en relation av delvis själavårdande karaktär. Denna förtroenderelation möjliggjorde
      enligt BB:s uppfattning inte ens ett delvis offentliggörande av breven. Hon ansåg att
      hennes trovärdighet och heder både som präst och chef stod på spel.
      Det är mot bakgrund av biskoparnas praxis vad gäller tidigare hantering av
      prästernas svar inför ämbetsberättelsen och det pastorala inslaget i breven, förståeligt
      att BB, vid tiden för uppmaningen till prästerna, inte insåg att breven kunde komma
      att bedömas som allmänna handlingar och att hon därför lovade brevskrivarna att
      breven endast skulle läsas av henne själv. Förtroende är uppenbarligen av
      utomordentlig vikt i förhållandet mellan präst och biskop då dessa ska kunna mötas i
      själavårdande samtal och även i övrigt kunna samarbeta i moraliska och andra frågor
      av djupt personlig art. Eftersom det mellan brevskrivare och mottagare här fanns en
      sådan relation och då det dessutom berördes frågeställningar av känslig natur, kan
      det vara svårt att särskilja förtroliga uppgifter från sådana som inte är det. Det är
      därför i viss mån förståeligt att BB upplevde det som omöjligt att ens delvis
      offentliggöra materialet när hon tidigare försäkrat prästerna att så alls inte skulle ske.
                                                                            Dnr 298-2000     Sid 3 (4)



      Det förhållandet att visst innehåll av breven faktiskt nått offentlighet genom
      ämbetsberättelsen ändrar inte bedömningen härvidlag eftersom det är en annan sak
      att den som får del av en uppgift återberättar den på ett allmänt sätt som illustrerar
      något, men som inte avslöjar vem det rör sig om. Såvitt kan bedömas har inte BB:s
      agerande medfört att påtaglig skada uppkommit. Tingsrätten anser, mot bakgrund av
      dessa omständigheter, att gärningen ska bedömas som ringa. Ringa brott medför inte
      ansvar varför åtalet ogillas.
Rättens ordförande samt en nämndeman var skiljaktiga och anförde följande.

      Vi delar övriga ledamöters bedömning fram till frågan om gärningen ska betraktas
      som ringa.
      BB har vidgått att hon skickat tillbaka respektive förstört breven trots att hon visste
      att de av kammarrätten bedömts vara allmänna handlingar. Hon insåg också att hon
      hade möjlighet att maskera breven så att partier som inte var offentliga kunde döljas
      men avstod med hänvisning till att ett sådant förfaringssätt inte överensstämde med
      det löfte om sekretess hon givit till brevskrivarna.
      Det förhållandet att en myndighetsutövare befinner sig i en svår moralisk situation
      berättigar henne inte att bryta mot bestämmelserna för verksamheten. Den speciella
      situation det var fråga om är visserligen en omständighet som talar i förmildrande
      riktning men gärningen är ändå med hänsyn till dess karaktär och att den skett
      uppsåtligen att bedöma som tjänstefel som inte är ringa.
      Överröstade i detta avseende är vi i övrigt ense med rättens övriga ledamöter.
Jag överklagade tingsrättens dom hos Svea hovrätt och yrkade att hovrätten med
ändring av domen skulle döma BB för tjänstefel i enlighet med åtalet.

Som grund för överklagandet anförde jag följande.

      Tingsrätten har i enlighet med mitt ansvarspåstående funnit att BB handlat på ett
      sådant sätt att rekvisiten för tjänstefel i och för sig varit uppfyllda. Tingsrätten har
      emellertid ansett att gärningen skall bedömas som ringa och ogillat åtalet.
      Vilka närmare omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om ett
      tjänstefel är ringa eller inte blir beroende av förhållandena i det enskilda fallet.
      Enligt vad som sägs i förarbetena är verksamhetens art härvid av stor vikt. Inom
      områden där kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas
      anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Detta gäller t.ex. inom
      rättsväsendet. Vidare gäller att straffansvaret i första hand tar sikte på gärningar som
      begås av personer med mera självständigt inflytande över myndighetsutövningen. Ju
      mer självständiga befogenheter den felande har, desto större anledning finns det att
      se allvarligt på gärningen (prop. 1988/89:113 s. 24 f.).
      BB har i fullgörandet av en självständig myndighetsutövning och i enlighet med de
      regler som gäller vid tillämpningen av den s.k. offentlighetsprincipen haft att pröva
      frågan om utlämnande av de aktuella breven. Hon har medvetet handlat i strid mot
      vad som gällt för denna uppgift.
      När det gäller verksamhetens art är det enligt min mening av största betydelse att
      handlandet skett vid tillämpningen av offentlighetsprincipen.
      Principen om allmänna handlingars offentlighet slogs för första gången fast genom
      1766 års tryckfrihetsförordning och den har därefter i hög grad satt sin prägel på den
      svenska offentliga förvaltningen och påverkat allmänna attityder och värderingar i
      samhället.
      Rätten att ta del av allmänna handlingar tjänar enligt 2 kap. 1 §
      tryckfrihetsförordningen (TF) till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig
      upplysning. Offentlighetsprincipen kan sägas fylla tre huvudändamål. Den utgör
      garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen och effektivitet i folkstyret
      (prop. 1975/76:160 s. 70). Genom rätten att ta del av allmänna handlingar öppnas en
      möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet som är till förmån såväl för
                                                                         Dnr 298-2000     Sid 4 (4)



      samhällsdebatten som för allmänhetens förtroende för den offentliga verksamheten.
      Offentlighetsprincipen är ett omistligt inslag i den svenska rättsordningen.
      Även om offentlighetsprincipen i dag har sin kanske största praktiska funktion
      genom att underlätta massmediernas granskning av myndigheternas verksamhet, är
      den av stor betydelse också för de enskilda personer som vill följa handläggningen
      av ärenden som på något sätt berör eller på annan grund intresserar dem eller som av
      något annat skäl vill skaffa sig kunskap om en viss myndighets arbete.
      För straffansvar för tjänstefel fordras inte att någon har drabbats av en skada till
      följd av det oriktiga handlandet. Enligt förarbetena är det emellertid allmänt sett en
      viktig faktor vid bedömningen av om gärningen är ringa eller inte i vad mån någon
      drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig risk för skada eller
      olägenhet av annat slag (prop. 1988/89:113 s. 17). Grundlagsstiftarens principiella
      utgångspunkt har varit att det är sökandens ensak att bedöma vilken betydelse det
      har för honom att få ut den begärda handlingen och att myndigheterna har att
      betrakta varje framställning om utfående av en allmän handling som lika viktig och
      prioritera alla sådana framställningar på det sätt som följer av reglerna i 2 kap. 12
      och 13 §§ TF. Om handläggningen av en utlämnandefråga inte uppfyller de krav
      som uppställs i grundlag och lag innebär detta i princip alltid ett angrepp på det
      allmänna intresset av insyn i den offentliga verksamheten.
      Tingsrätten har fäst stor vikt vid att BB, vid tiden för uppmaningen till prästerna,
      inte insåg att breven kunde komma att bedömas som allmänna handlingar och att
      hon därför hade lovat brevskrivarna att breven endast skulle läsas av henne själv.
      Dessa omständigheter måste dock enligt min mening frånkännas all betydelse vid
      bedömningen av huruvida gärningen skall betecknas som ringa. I sammanhanget
      måste också beaktas att BB vid en rättsenlig prövning enligt sekretesslagen av
      handlingarnas utlämnande förmodligen i vart fall delvis kunnat hålla dem hemliga.
      Jag hävdar mot denna bakgrund att BB:s gärning inte kan anses vara ringa.
Svea hovrätt (majoriteten) dömde i en dom den 2 januari 2003, med ändring av
tingsrättens dom, BB för tjänstefel till dagsböter. I hovrättens domskäl antecknades
bl.a. följande.

      BB har handlat på det sätt som åklagaren anfört i sin gärningsbeskrivning. Hon har
      genom att uppsåtligen avhända sig de allmänna handlingarna åsidosatt de
      skyldigheter som åvilar den som i myndighetsutövning har allmänna handlingar i sin
      vård. Rekvisiten för tjänstefel är därmed, som tingsrätten även funnit, uppfyllda.
      Beträffande frågan om gärningen är att bedöma som ringa antecknar hovrätten
      följande. BB har befunnit sig i en besvärlig moralisk situation efter det att
      kammarrätten meddelat sin dom. För det fall hon delvis maskerade breven ansåg hon
      att detta skulle strida mot det löfte som hon gett präster att bara hon skulle läsa
      breven. Att delvis maskera handlingarna skulle dessutom, vilket hon påpekat i
      hovrätten, vara ett mycket tidsödande arbete. I den situation hon befann sig valde
      hon att sända tillbaka breven till avsändarna eller förstöra breven. Det finns enligt
      hovrättens mening i viss mån mildrande omständigheter men hennes felaktiga
      handlande har skett trots att hon var medveten om innehållet i kammarrättens dom.
      Mot anförd bakgrund finner hovrätten att gärningen inte kan anses vara ringa. – – –
_______________________

Sedan Svea hovrätts dom vunnit laga kraft avslutas härmed ärendet hos JO.
