# En tingsrätts underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandlingar trots att de misstänkta begärt förhandling

JO 2005-03-29 dnr 300-2003

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2005-03-29        300-2003               1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En tingsrätts underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandlingar trots att
                        de misstänkta begärt förhandling

## Anmälan

I en anmälan till JO riktade AA kritik mot Göteborgs tingsrätt bl.a. med anledning
                        av att tingsrätten, trots framställningar därom, underlåtit att hålla
                        omhäktningsförhandlingar i ett antal mål angående våldsamt upplopp m.m. Hon
                        uppgav bl.a. att i ett av målen, B 6678-01, där de sedermera åtalade satt häktade i
                        hundra dagar hölls endast en omhäktningsförhandling, trots att flera av advokaterna
                        begärde att sådan förhandling skulle hållas då de menade att utredningen var färdig
                        och att s.k. kollusionsfara inte längre förelåg.

## Utredning

Dagboksblad och handlingar i bl.a. tingsrättens mål B 6678-01, B 6690-01, B
                        6691-01, B 6692-01, B 6697-01, B 6700-01, B 6705-01, B 6706-01 och B 6754-01
                        infordrades och granskades. Av dessa framkom att samtliga mål gällde misstankar
                        om brott som skulle ha begåtts i samband med EU-toppmötet i Göteborg i mitten
                        av juni 2001. Därutöver framgick bl.a. följande.

                        Från åklagare vid åklagarkammare i Göteborg inkom till tingsrätten den 16 och den
                        17 juni 2001 häktningsframställningar beträffande åtta personer. Samtliga
                        misstänkta häktades såsom på sannolika skäl misstänkta för de av åklagaren
                        angivna brotten, våldsamt upplopp, försök till våld mot tjänsteman och försök till
                        grov misshandel. Tingsrätten beslutade att förlänga tiden för åtals väckande utan att
                        hålla omhäktningsförhandling, trots att de misstänkta hade motsatt sig förlängning,
                        vid följande tillfällen: den 28 juni 2001 i mål B 6690-01, B 6692-01, B 6700-01
                        och B 6754-01, den 29 juni i mål B 6691-01, B 6697-01 och B 6705-01 samt den 2
                        juli i mål B 6706-01.

                        Den 17 juni 2001 inkom också häktningsframställningar beträffande tolv personer
                        (B 6678-01) som uppgavs vara på sannolika skäl alternativt skäligen misstänkta för
                        förberedelse till sabotage alternativt stämpling därtill och medverkan till våldsamt
                        upplopp. De misstänkta påstods ha varit verksamma vid vad som i den allmänna
                        debatten kommit att kallas sambandscentralen. Samtliga misstänkta häktades
                        såsom på sannolika skäl misstänkta för de angivna brotten. Sex av de misstänkta



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                          Dnr 300-2003     Sid 2 (9)




försattes på fri fot i slutet av juni respektive i mitten av juli. Vid ett flertal tillfällen
medgav tingsrätten åklagares framställningar om förlängning av tiden för åtals
väckande utan att hålla ny förhandling i häktningsfrågan trots att de misstänkta
motsatte sig åklagarens begäran. Sådana beslut fattade tingsrätten den 29 juni, den
30 juli och den 13 augusti 2001, vid samtliga tillfällen beträffande fem personer.
Från den 18 juni, då sex av de åtta sedermera åtalade personerna häktades, till dess
åtal väcktes den 29 augusti hölls endast omhäktningsförhandlingar (rörande fem
personer) vid ett tillfälle, den 16 juli. Beträffande två personer som häktades först
den 12 juli hölls ingen omhäktningsförhandling innan åtalet väcktes.

I mål B 6700-01 väcktes åtal den 13 juli 2001. Målet sattes ut till huvudförhandling
den 19 juli. Den 18 juli beslutade tingsrätten att huvudförhandlingen skulle ställas
in och att en ny huvudförhandling skulle sättas ut den 25 juli. Den tilltalade
begärde att en ny häktningsförhandling skulle äga rum och att han skulle bli försatt
på fri fot. I beslut den 20 juli avslog tingsrätten den tilltalades yrkanden.

Anmälan remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande om vilka
överväganden som gjordes när tingsrätten, trots framställningar därom, underlät att
hålla omhäktningsförhandlingar i samband med åklagarens begäran om förlängd
tid för åtals väckande i ovan nämnda mål. Beträffande mål B 6700-01 skulle det av
upplysningarna även framgå vilka överväganden som gjordes när tingsrätten, trots
den häktades begäran, underlät att hålla omhäktningsförhandling sedan tidpunkten
för huvudförhandling i målet flyttats fram.

Tingsrätten (lagmannen BB) inkom med yttrande till vilket fogades yttranden från
chefsrådmännen CC och DD samt rådmännen EE, FF och GG (här utelämnade –
JO:s anmärkning).
       BB anförde följande.
       Det är uppenbart att bestämmelsen i 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken är
       avsedd att vara en undantagsregel. Som en följd därav kan den inte regelmässigt
       tillämpas. Syftet med bestämmelsen är i första hand att rätten skall tillse att
       utredningen bedrivs med tillräcklig effektivitet. Detta syfte kan uppnås, i de fall en
       ny häktningsförhandling framstår som uppenbart obehövlig, genom att
       häktningsdomaren efter en begäran om förlängd tid för åtals väckande noggrant
       sätter sig in i utredningsläget. Ett från försvararen framfört konkret skäl till att han
       motsätter sig en förlängning av åtalstiden och kräver ny häktningsförhandling torde i
       flertalet fall medföra att det inte kan anses vara uppenbart betydelselöst att hålla en
       ny häktningsförhandling.
       Högsta domstolen (HD) har i NJA 1997 s. 368 haft att bedöma bland annat i vilken
       utsträckning en domare gjort sig skyldig till felbedömningar när han vid flera
       tillfällen avslog begäran om ny häktningsförhandling. Såvitt jag har kunnat utläsa ur
       rättsfallet har HD – till skillnad från hovrätten – inte ansett att domaren gjort
       missbedömningar när han i några fall avslog framställning om ny häktnings-
       förhandling och förlängde tiden för åtals väckande. I ett av fallen synes tiden för
       åtals väckande ha förlängts med en månad. I två fall har HD ansett beslutet att inte
       hålla ny häktningsförhandling vara en felbedömning när åtal skulle väckas inom två
       veckor respektive en vecka. Rättsfallet ger såvitt jag har kunnat finna vid handen att
       det inte enbart är den tid som förflutit utan ny häktningsförhandling som har inverkat
       på HD:s bedömning utan också främst utredningsläget.
                                                                         Dnr 300-2003     Sid 3 (9)




      Av det bilagda materialet framgår vilka överväganden som har gjorts i de olika
      målen. Såvitt framgår har utredningsläget bedömts vid varje enskilt tillfälle.
      Det framstår som att ny häktningsförhandling underlåtits i ett ganska stort antal fall.
      Detta skall dock ses mot bakgrund av ett mycket stort antal mål med tämligen
      likartade utredningar. Försvararna synes inte ha framfört några konkreta skäl för att
      motsätta sig förlängning av tiden för åtals väckande.
      Den tid för vilken förlängning har medgetts varierar från 4 dagar till 14 dagar, i
      något fall med mellankommande prövning av häktningsfrågan i hovrätt. För min del
      anser jag klart att de förhållanden som rådde i målen B 6706-01 (begäran avsåg fyra
      dagar), B 6690-01 (åtal inom en vecka) samt i B 6678-01 (avser troligen mål
      B 6700-01; JO:s anmärkning) vad avser den framflyttade huvudförhandlingen har
      gjort en ny häktningsförhandling utan betydelse.
      Med hänvisning till förhållandena i det ovan angivna rättsfallet kan jag inte heller i
      övrigt finna att någon felbedömning har gjorts. Det kan dock konstateras att
      tillämpningen av det aktuella lagrummet varierar inom tingsrätten, varför en mer
      ingående diskussion om dess användning kan vara av värde.
I ett beslut den 29 mars 2005 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Inledning
JO är ett extraordinärt tillsynsorgan vars granskning främst är inriktad på
tillämpningen av gällande förfaranderegler. JO är, av hänsyn till det oberoende som
domstolarna i en rättsstat bör åtnjuta i sin dömande verksamhet, återhållsam med
uttalanden i fråga om domstolars bedömningar i sak. Min granskning i detta ärende
begränsar sig därför till frågan om hur tingsrätten tillämpat en undantagsregel som
ger domstolen visst utrymme för att underlåta att hålla omhäktningsförhandling.

Det finns anledning att inledningsvis påminna om att varje medborgare enligt 2
kap. 8 § regeringsformen och artikel 5 i Europakonventionen gentemot det
allmänna är skyddad mot frihetsberövanden. Denna frihet får endast begränsas
genom lag. Bestämmelser om häktning och om inskränkningar för den häktade i
hans kontakter med omvärlden finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB) och lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Dessa regler syftar till
att säkerställa att brottsutredningar och en eventuell rättegång kan genomföras.
Reglerna får emellertid – eftersom de medger inskränkningar i den enskildes
grundlagsfästa rätt till personlig frihet – inte tolkas extensivt. Detta gäller såväl de
materiella regler som kan åberopas till stöd för en begäran om häktning som sådana
processuella bestämmelser som medger undantag från förfaranderegler som
utformats till den enskildes skydd.

Omhäktningsförhandling innan åtal väckts
Sedan en åklagare ingivit en häktningsframställning skall domstolen vid en
förhandling pröva om det, beroende på åklagarens yrkande, föreligger sannolika
skäl alternativt skälig misstanke att den misstänkte begått det eller de brott som
påstås. Vidare har domstolen att pröva om den eller de av åklagaren särskilt
angivna s.k. särskilda häktningsgrunderna föreligger, dvs. om det finns risk för att
den misstänkte avviker (flyktfara), försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller
fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Om åklagaren har yrkat att den
                                                                      Dnr 300-2003    Sid 4 (9)




häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas, dvs. begärt tillstånd att
meddela den misstänkte restriktioner enligt 24 kap. 5 a § RB, skall även den frågan
prövas. Därtill kommer att domstolen alltid skall ta ställning till om något annat,
mindre ingripande tvångsmedel, såsom reseförbud eller anmälningsskyldighet, är
tillräckligt samt om häktning skulle strida mot proportionalitetsprincipen.

I 24 kap. 18 § RB stadgas att då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal
redan har väckts, rätten sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte
bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Är den utsatta tiden
otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens
utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att
yttra sig. Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är
häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny
förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så
skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan
anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse,
får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Syftet med en omhäktningsförhandling är att rätten skall utöva viss kontroll över
förundersökningens bedrivande och underkasta häktningsfrågan en förnyad
prövning. Förhandling skall som regel hållas med två veckors mellanrum oavsett
om tvåveckorsfristen överskrids redan från början genom ett beslut om mer än två
veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom förlängning av åtalstiden
(Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s. 24:56). En sådan förhandling betecknas ibland
häktningskontrollförhandling.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse år 1988. De ändringar i sak som då
gjordes i 24 kapitlet rättegångsbalken var bl.a. föranledda av att de organ som
upprättats för att pröva klagomål rörande tillämpningen av Europakonventionen i
ett par avgöranden funnit att det dröjt alltför lång tid innan en misstänkt ställdes
inför svensk domstol. I konventionens artikel 5 föreskrivs att ingen får berövas
friheten utom i vissa särskilt angivna fall och i den ordning som lagen föreskriver.
Som ett sådant fall anges att någon är berövad friheten för att ställas inför behörig
rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott. Den som har
berövats friheten på den grunden skall enligt artikel 5(3) utan dröjsmål (promptly)
ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag får fullgöra dömande
uppgifter och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i
avvaktan på rättegång. I proposition 1986/87:112 anfördes att de redovisade
bestämmelserna i Europakonventionen är ett uttryck för att det, särskilt mot
bakgrund av att straffprocessuella frihetsberövanden sker utan att en domstol på
sedvanligt sätt har behandlat saken och funnit den misstänkte skyldig till det brott
som han misstänkts för, ansetts viktigt att ett frihetsberövande snabbt blir prövat av
en i förhållande till förundersökningsledaren fristående myndighet och att
frihetsberövandet inte tillåts att fortgå längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt (s. 23).
                                                                    Dnr 300-2003    Sid 5 (9)




I den nyss nämnda propositionen uttalades att det i undantagsfall kan vara
uppenbart att en häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något
syfte. Det kan t.ex. vara fallet i mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av
teknisk utredning (s. 78). Vidare betonades vikten av att frihetsberövanden inte
fortgår längre än som är absolut nödvändigt och att det därför är naturligt att
domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skyndsamt om åtalstiden
förlängs upprepade gånger (s. 54).

I proposition 1997/98:104 som innehöll förslag till vissa ändringar beträffande
rättens prövning av frågan om tillstånd för åklagare att meddela restriktioner
anfördes bl.a. följande. För att förundersökningen inte skall äventyras får
domstolens krav på konkreta och detaljerade uppgifter inte ställas alltför högt vid
dess prövning av restriktionsfrågor, vare sig det gäller tillstånd till restriktioner
eller överprövning av enskilda restriktioner. Det gäller särskilt under den inledande
delen av förundersökningen. Men ju längre förundersökningen pågår, desto större
krav på närmare uppgifter bör domstolen typiskt sett kunna ställa för att bl.a. kunna
göra den proportionalitetsbedömning som framgår av 1 § lagen om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. (s. 52).

Högsta domstolen har i NJA 1997 s. 368 bl.a. uttalat att det redan av lagtexten
framgår att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum än två veckor
mellan häktningsförhandlingarna är mycket begränsade och att betydelsen av att
rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen
kvarstår ökar allt eftersom tiden går samt att detta särskilt gäller i fall där den
misstänkte yrkat att förhandling skall hållas.

Det står således klart att det är en viktig uppgift för domstolen att bevaka att ett
frihetsberövande genom häktning inte tillåts fortgå längre än som kan anses
oundgängligen nödvändigt. Denna kontroll från domstolens sida är avsedd att ske
genom att en förhandling i frågan om fortsatt häktning äger rum åtminstone var
fjortonde dag.

Vid en omhäktningsförhandling skall, som framgått, prövas dels om de
förhållanden som föranlett häktningen alltjämt föreligger, dvs. om den häktade
fortfarande är på sannolika skäl misstänkt för det brott som utredningen gäller och
om den särskilda häktningsgrund som befunnits motivera häktning fortfarande är
aktuell, dels om förundersökningen bedrivs med den skyndsamhet som fordras.
Härtill kommer att domstolen även i förekommande fall har att pröva om det
fortfarande finns skäl att låta åklagaren besluta om restriktioner. Det ligger i sakens
natur att kollusionsfara är den särskilda häktningsgrund beträffande vilken
omständigheterna kan förändras allt eftersom utredningen fortskrider.

För att en muntlig förhandling skall kunna anses uppenbart vara utan betydelse
fordras enligt min mening att beslutsunderlaget är sådant att domstolen kan göra en
bedömning på handlingarna i samtliga nu berörda avseenden.
                                                                     Dnr 300-2003   Sid 6 (9)




Det kan naturligtvis förekomma att den misstänkte och hans försvarare har sådan
insikt såväl i hur utredningen fortskrider som om häktningsskälens fortsatta
bärkraft att åklagarens yrkande om förlängd tid för åtals väckande medges.
Givetvis kan det i ett sådant fall finnas utrymme för att avstå från att hålla
omhäktningsförhandling. Det är emellertid likväl rätten som principiellt bär
ansvaret för att kontrollen utövas. Den misstänktes inställning bör därför självfallet
tas med i bedömningen när rätten prövar om en förhandling uppenbart skulle sakna
betydelse men kan inte tillåtas avgöra frågan.

Om den häktade, genom sin försvarare eller själv, framför något konkret skäl till att
han motsätter sig en förlängning av åtalstiden kan, som tingsrätten också anfört, en
omhäktningsförhandling nästan aldrig anses uppenbart vara utan betydelse. Den i
praktiken vanligaste situationen torde ändå vara, som i de aktuella fallen, att den
misstänkte motsätter sig en förlängning av åtalstiden utan att ange några konkreta
skäl för sin inställning. Det ankommer då på domstolen att pröva om det av
åklagaren tillhandahållna underlaget är sådant att rättens kontroll låter sig
genomföras utan att en förhandling hålls.

I det aktuella fallet gällde det stora flertalet mål endast en misstänkt person, medan
mål B 6678-01 avsåg flera personer som påstods ha varit verksamma vid den s.k.
sambandscentralen.

Beträffande den först nämnda gruppen av mål hade i vart och ett av målen B 6690-
01, B 6691-01, B 6692-01, B 6697-01, B 6700-01, B 6705-01 och B 6754-01
hållits häktningsförhandling den 17 juni 2001. De misstänkta häktades såsom på
sannolika skäl misstänkta för visst brott. Brottsmisstanken var i sex av målen
våldsamt upplopp, i två fall i kombination med försök till grov misshandel. I ett av
målen rubricerades brottsmisstanken som försök till våld mot tjänsteman. I
samtliga häktningsbeslut angavs att kollusionsfara förelåg. I de protokoll som
fördes vid häktningsförhandlingarna togs emellertid inte in några uppgifter om vad
åklagaren påstått i detta avseende. I ett par mål fanns i de vid förhandlingarna
ingivna handlingarna uppgifter om att den misstänkte var en av flera på platsen
som angrep polisen. I något fall var antecknat att den misstänkte verbalt försökte få
folkmassan att kasta sten mot polisen. I ett annat mål angavs i de ingivna
handlingarna att den misstänkte, förutom att han själv slängt gatsten mot polisen,
möjligen kan ha givit gatstenar till andra, en uppgift som också fanns intagen i
protokollet. Det framgår dock inte om det var dessa omständigheter som låg till
grund för åklagarens påstående om kollusionsfara. Fyra av de misstänkta
personerna var utländska medborgare med bostadsadress utomlands. Beträffande
dessa angavs också att flyktfara var för handen. I samtliga fall bifölls även
åklagarens yrkande att få tillstånd att besluta om restriktioner enligt 24 kap. 5 a §
RB. Åtal skulle vara väckt den 29 juni.

I slutet av juni begärde åklagare förlängd tid för åtals väckande. Det redovisades
därvid vilka åtgärder som hade vidtagits under förundersökningen och vilka som
återstod. I flertalet fall angavs att ytterligare förhör med den misstänkte och poliser
                                                                   Dnr 300-2003   Sid 7 (9)




skulle hållas och teknisk undersökning genomföras. I ett antal fall gavs därutöver
den upplysningen att ett omfattande filmmaterial skulle gås igenom. Några
uppgifter som särskilt tog sikte på risken för att den misstänkte på fri fot skulle
kunna försvåra sakens utredning lämnades emellertid inte. Det lämnades inte heller
några uppgifter om anledningen till att åklagaren ansåg det nödvändigt att fortsatt
ha möjlighet att besluta om restriktioner. Endast i ett mål angavs i framställningen
att den misstänkte begärt att vittnen skulle höras. Om detta var skälet till att
åklagaren ansåg att kollusionsfara förelåg framgick dock inte. Dåvarande
rådmannen DD som beslutade i målen B 6690-01, B 6691-01, B 6692-01, B 6700-
01 samt B 6754-01 och rådmannen EE som fattade beslut i målen B 6697-01 och B
6705-01 har beträffande de överväganden som gjordes i samband med prövningen
av åklagarnas framställningar hänvisat till besluten. Det har således inte heller
framkommit att det skulle ha funnits ytterligare information i dessa frågor som inte
dokumenterats.

Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats under JO:s utredning kan jag inte finna
annat än att det skriftliga underlaget hade sådana brister, i vart fall såvitt avser
påståendena om att kollusionsfara fortfarande förelåg och att det fortsatt fanns
behov av att kunna meddela den misstänkte restriktioner, att domstolen hade bort
hålla muntlig förhandling. DD:s och EE:s prövning kan knappast heller ha
underlättats av att ingen av dem fattat de ursprungliga häktningsbesluten.

I mål B 6706-01, i vilket förlängning begärdes med fyra dagar, har rådmannen GG
redogjort för vilka överväganden som föregick hans beslut att inte hålla
omhäktningsförhandling. Jag finner inte skäl att rikta någon kritik mot beslutet.

Beträffande det mål som avsåg den s.k. sambandscentralen (B 6678-01) kan
nämnas att i målet häktades ursprungligen tolv personer. Därefter kom sex av dessa
att försättas på fri fot, medan ytterligare två personer häktades i målet. Som
särskild häktningsgrund angavs i samtliga fall kollusionsfara. Sex personer kom att
vara häktade under tiden den 18 juni till den 29 augusti 2001, dvs. 72 dagar.
Omhäktningsförhandling ägde rum vid endast ett tillfälle, den 16 juli. Två personer
var häktade från den 12 juli till den 29 augusti, dvs. 48 dagar. Beträffande dem
hölls ingen omhäktningsförhandling.

Utrymmet för att underlåta att hålla häktningsförhandling är, som redan framgått,
mycket begränsat. Dessutom ökar, som Högsta domstolen konstaterat i det ovan
refererade avgörandet, kraven på en effektiv domstolskontroll allt eftersom tiden
går. När åklagaren den 27 juli 2001 begärde förlängd tid för åtals väckande angavs
att den tekniska utredningen inte var klar, bl.a. pågick arbete med att dekryptera en
dator och tid erfordrades för systematisering och sammanställning av de
omfattande beslag som gjorts. I en framställning den 10 augusti angavs att arbetet
med analyser av beslag alltjämt pågick men att förundersökningsprotokollet
beräknades kunna färdigställas under perioden. Med anledning av dessa
framställningar beslutade rådmannen FF den 30 juli och rådmannen HH den 13
                                                                       Dnr 300-2003    Sid 8 (9)




augusti att omhäktningsförhandlingar uppenbart skulle vara utan betydelse och
medgav åklagaren den begärda förlängningen.

Det är givet att kollusionsfaran kan framstå relativt tydligt beträffande
brottsmisstankar av nu aktuellt slag. AA har i anmälan anfört att de offentliga
försvararna i målet hade begärt omhäktningsförhandling då de menade att
utredningen var färdig och att kollusionsfara inte längre förelåg. Om så skulle ha
varit fallet borde, enligt min mening, ett så konkret skäl till att motsätta sig en
förlängning ha föranlett rätten att hålla en förhandling. Någon uppgift om att
information av det slaget skulle ha framförts till tingsrätten finns dock inte i det
material som JO tagit del av.

Oavsett vilken inställning försvararna kan ha intagit i målet, anser jag att det inte
funnits utrymme för att avstå från muntlig förhandling när förundersökningen drog
ut så långt på tiden som i detta mål. Tingsrätten saknade därför i vart fall i beslut
den 13 augusti 2001 grund för att anse att en omhäktningsförhandling uppenbart
skulle vara utan betydelse.

Omhäktningsförhandling sedan åtal väckts
I ett av ovan nämnda mål, B 6700-01, väcktes åtal den 13 juli 2001 och förhandling
sattes ut att hållas den 19 juli. Tingsrätten lyckades inte få kontakt med åberopade
vittnen och beslutade därför den 18 juli att huvudförhandlingen skulle ställas in och
sättas ut till den 25 juli. I beslutet angav tingsrätten att det framstod som mest
ändamålsenligt att handlägga målet vid ett och samma tillfälle i stället för att
påbörja huvudförhandlingen den 19 juli med fortsättning den 25 juli. Den
misstänkte begärde den 19 juli att en ny häktningsförhandling skulle äga rum och
att han skulle bli försatt på fri fot. Tingsrätten beslutade att avslå den misstänktes
yrkanden och angav därvid att åtal i målet var väckt och huvudförhandling utsatt
till viss dag. Någon omständighet som talade för att den misstänkte inte skulle vara
på sannolika skäl misstänkt för våldsamt upplopp hade inte framkommit. Målet var
utsatt inom den tid som rättegångsbalken föreskriver och det saknades skäl att hålla
ny häktningsförhandling.

När åtal är väckt är bestämmelserna i 24 kap. 18 § RB inte längre tillämpliga. Den
tilltalade kan emellertid alltid begära att bli försatt på fri fot och att en förhandling i
frågan skall äga rum. Om en sådan begäran skall bifallas blir ytterst en
bedömningsfråga.

Med anledning av att frågan om åklagarens tillstånd att meddela den misstänkte
restriktioner inte berörs i beslutet vill jag endast erinra om bestämmelsen i 24 kap.
5 a § tredje stycket RB. Av denna framgår att ett tillstånd till restriktioner förfaller
om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon
skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal.

Sammanfattningsvis anser jag att tingsrätten förtjänar kritik för hur
undantagsregeln i 24 kap. 18 § tredje stycket RB kommit att tillämpas. Mot
                                                                   Dnr 300-2003       Sid 9 (9)




tingsrättens beslut att inte hålla muntlig förhandling i häktningsfrågan sedan åtal
väckts har jag emellertid inte någon kritik att rikta.

Jag vill avslutningsvis framhålla att det självfallet är av vikt att den prövning som
görs sker individuellt beträffande varje misstänkt person. Det stora antalet likartade
beslut av nu avsett slag – låt vara i mål med tämligen likartade utredningar – kan ge
intryck av att undantagsregeln i 24 kap. 18 § tredje stycket RB kommit att
tillämpas som huvudregel. En sådan tillämpning är naturligtvis inte acceptabel.

Vad som i övrigt framkommit föranleder inte något uttalande från min sida.
