# Handläggningen av en häktads begäran om "akt- och partsinsyn" i ett ärende om placering på viss avdelning i häktet

JO 2008-12-22 dnr 3009-2007

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                      Sid
                                                                           2008-12-22            3009-2007               1 (5)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Handläggningen av en häktads begäran om ”akt- och partsinsyn” i ett
                        ärende om placering på viss avdelning i häktet

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 3 juli 2007, framförde AA klagomål mot
                        Kriminalvården, häktet Huddinge. Av anmälan och därtill fogade handlingar
                        framgick i huvudsak följande. I ett beslut den 25 juni 2007 avslog häktet AA:s
                        begäran om förflyttning till gemensamhetsavdelning med hänvisning till
                        säkerhetsskäl samt olämplig klientkonstallation som framkommit efter
                        ”inhämtande av information”. AA begärde samma dag ”akt- och partsinsyn” i
                        ärendet. Han hänvisade därvid till 16 § förvaltningslagen och 14 kap. 5 §
                        sekretesslagen och begärde att häktet bl.a. skulle svara på vilken information som
                        hade inhämtats och hur detta skett. I ett svar den 28 juni 2007 på AA:s begäran
                        anförde häktet följande: ”I ditt fall har vi kontrollerat säkerhet och skötsamhet samt
                        gjort en översikt av nuvarande klientel på gemensamhetsavdelningen och därefter
                        fattat ett beslut.” AA ifrågasatte om häktet genom svaret hade tillgodosett hans rätt
                        till ”akt- och partsinsyn”.

## Utredning

Kriminalvården anmodades att yttra sig över det som AA hade framfört. I
                        remissvaret anförde Kriminalvården, genom generaldirektören BB, följande.
                                  –––

                                  Sakförhållanden m.m.
                                  AA begärde den 22 juni 2007 att få flytta från den häktesavdelning han var placerad
                                  på till en viss annan avdelning där en viss angiven person var placerad. Med
                                  anledning av AA:s begäran inhämtade häktet uppgifter från Kriminalvårdens
                                  säkerhetsorganisation. Informationen gav, som framgår av häktets beslut den 25
                                  juni, för handen att det var olämpligt att AA och den andre intagne vistades
                                  tillsammans. Beslutets motivering återges av AA i JO:s aktbilaga 2. AA:s begäran
                                  om akt- och partsinsyn, som utgör JO:s aktbilaga 2, lämnades in till Kriminalvården
                                  den 27 juni. Den 28 juni besvarades AA:s begäran genom den skrivelse som utgör
                                  JO:s aktbilaga 3.
                                  AA var i juni 2007 inte belagd med restriktioner, men var inte placerad på avdelning
                                  med gemensamhet.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                 Dnr 3009-2007       Sid 2 (5)



Författningsbestämmelser
Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall den som häktas utan dröjsmål föras till
häkte.
Enligt 3 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(häkteslagen) skall en häktad, som vill vistas tillsammans med en eller flera andra
häktade, ges tillfälle till det. Mer än en häktad får också förvaras i samma rum, om
det är synnerligen påkallat av utrymmesskäl eller annan särskild anledning.
Gemensam vistelse och gemensam förvaring får dock inte äga rum, om det innebär
fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av
misstanke om brott, fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott på annat sätt
försvåras. Om en häktad förvaras i en annan lokal än häkte, får möjligheterna till
gemensam vistelse begränsas med hänsyn till lokalförhållandena.
Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223, FL) skall varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är
lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet.
Enligt 16 § FL har en sökande, klagande eller annan part rätt att ta del av det som
har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Rätten
att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 §
sekretesslagen (1980:100, SekrL).
Av 17 § FL framgår att ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild
med vissa angivna undantag inte får avgöras utan att den som är sökande, klagande
eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom
någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den om
ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Myndigheten bestämmer om
underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på
något annat sätt. Underrättelseskyldigheten gäller också här med de begränsningar
som följer av 14 kap. 5 § SekrL.
Enligt 20 § FL skall ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende innehålla de
skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon
enskild.
Enligt 14 kap. 5 § SekrL hindrar inte sekretess att sökande, klagande eller annan part
i mål eller ärende hos myndighet tar del av handling eller annat material i ärendet.
Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till
allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i
materialet inte röjs. I sådant fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten
upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall
kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som
sekretessen skall skydda.

Kriminalvårdens bedömning
Förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL) gäller enligt dess 1 § rättsskipningen i de
allmänna förvaltningsdomstolarna och är således inte tillämplig på Kriminalvårdens
handläggning av ärenden. AA:s hänvisning till 43 § FPL saknar således relevans i
detta sammanhang.
Såväl rättegångsbalken som häkteslagen saknar bestämmelser om var en häktad
skall vara placerad. I 3 § häkteslagen regleras under vilka förutsättningar en intagen
får vistas i gemensamhet med andra intagna. Kriminalvården uppfattar dock inte
AA:s begäran som en begäran om vistelse i gemensamhet utan som en begäran om
placering på viss häktesavdelning. Frågan torde således inte omfattas av regleringen
i 3 § häkteslagen och som följd härav torde ett beslut i fråga om placering på viss
avdelning inte vara ett sådant beslut enligt häkteslagen som är överklagbart (jfr 19 §
häkteslagen och Länsrättens i Stockholms län dom den 5 september 2006 i mål
17447-06, vilken bifogas).
                                                                       Dnr 3009-2007     Sid 3 (5)



      AA ställde i sin skrivelse den 25 juni fem frågor till Kriminalvården. Endast fråga 1,
      som berör vilken information som inhämtats, är relevant vid bedömningen om
      Kriminalvården har fullgjort sin enligt AA förekommande skyldighet att underrätta
      honom om vilka uppgifter som tillförts ärendet. Fråga 2, angående hur
      informationen inhämtades, berör inte beslutsunderlaget utan Kriminalvårdens
      arbetssätt och torde snarast falla under 4 § FL, som enligt Kriminalvårdens
      uppfattning inte ger något utrymme för upplysningar om Kriminalvårdens
      säkerhetsarbete i ett enskilt ärende. Inte heller frågorna 3–5, angående vilka
      säkerhetsskäl som åberopas, på vilket sätt dessa har bedömts och på vilket sätt den
      påstådda klientkonstellationen är olämplig, berör vad som har tillförts ärendet utan
      hur beslutet motiverats.
      För att de i angivna aspekter aktuella bestämmelserna i FL – 16, 17 och 20 §§ – skall
      vara tillämpliga krävs emellertid att fråga är om ärenden som avser
      myndighetsutövning mot någon enskild. Vad som avses med begreppet
      myndighetsutövning är inte helt klart. I 3 § förvaltningslagen (1971:290)
      definierades myndighetsutövning som en ”myndighets utövning av befogenhet att
      för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande
      eller annat jämförbart förhållande”. Vid införandet av FL avsågs inte någon
      förändring i sak av innehållet i begreppet myndighetsutövning (prop. 1985/86:80
      sid. 55). Frågan om placering på viss häktesavdelning faller inte naturligt under
      någon av dessa punkter. I fråga om förvaringen av häktade torde i stället rättens
      beslut att häkta någon vara det beslut som utgör myndighetsutövning medan
      Kriminalvårdens förvaring av den häktade i första hand bör ses som verkställighet
      av ett beslut innefattande myndighetsutövning eller, med ett inom kriminalvården
      vanligt förekommande uttryck, behandlingsåtgärder.
      Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om 16, 17 och 20 §§ FL är tilllämpliga i ett
      ärende som det aktuella. I sammanhanget bör observeras att 14 kap. 5 § SekrL ger
      inte någon självständig rätt för en part att få insyn i ett ärende utan att sådan rätt
      måste i stället hänföras till någon annan reglering. Sammantaget finner
      Kriminalvården därför inte skäl att kritisera häktet Huddinge för hur AA:s begäran
      om förflyttning hanterats.
AA kommenterade remissvaret.

I beslut den 22 december 2008 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Inledning
Kriminalvården har i remissvaret redogjort för de relevanta bestämmelserna på
området.

Bestämmelsen i 16 § förvaltningslagen, enligt vilken en sökande, klagande eller
annan part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser
myndighetsutövning mot någon enskild, gäller endast pågående ärenden. AA:s
ärende var avslutat när han, med hänvisning till bl.a. 16 § förvaltningslagen,
framställde sin begäran om partsinsyn. Det kan visserligen finnas en rätt till
partsinsyn enligt praxis och allmänna rättsgrundsatser även sedan ett ärende
avslutats. Jag finner dock inte skäl att här närmare gå in på den frågan.

Även om AA således inte hade någon rätt till partsinsyn enligt 16 §
förvaltningslagen i det avslutade ärendet, finns det ändå anledning att ta upp frågan
om Kriminalvårdens handläggning av AA:s ansökan om förflyttning till
gemensamhetsavdelning innefattade myndighetsutövning mot enskild eller inte.
Om ett ärende avser myndighetsutövning mot en enskild gäller nämligen flera
                                                                   Dnr 3009-2007   Sid 4 (5)



andra viktiga bestämmelser i förvaltningslagen. Av intresse i detta fall är reglerna i
15 § om anteckning av uppgifter, i 17 § om myndighets skyldighet att underrätta
part om uppgifter som tillförts ärendet av någon annan och i 20 § om motivering av
beslut.

Myndighetsutövning
Syftet med förvaltningslagens bestämmelser rörande handläggningen av ärenden är
att bidra till att ge ett så korrekt underlag som möjligt för förvaltningsbesluten och
därmed till att besluten blir riktiga i sak (prop. 1971:30 s. 285). Enligt vad som
anfördes i propositionen föreligger det största behovet av regler för handläggningen
vid förvaltningsverksamhet som innefattar myndighetsutövning. Det var också
sådan verksamhet som man främst hade haft i tankarna när man efterlyst en
uniformering och komplettering av förfarandereglerna för förvaltningsärenden. De
regler som infördes rörande aktinsyn, kommunicering och beslutsmotivering m.m.
ansågs fylla centrala rättsskyddsfunktioner.

Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra
åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till
medborgarna. Myndighetsutövning kan förekomma både i form av missgynnande
beslut, t.ex. förbud, föreläggande eller liknande, och gynnande beslut, t.ex. tillstånd
att bedriva viss verksamhet. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde befinner
sig i ett slags beroendeförhållande. Är det fråga om ett missgynnande beslut måste
den enskilde rätta sig efter beslutet, eftersom denne annars riskerar att tvångsmedel
av något slag används mot honom. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer
beroendeförhållandet till uttryck på så sätt att den enskilde måste vända sig till
myndigheten för att få t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de
föreskrifter som gäller på området får avgörande betydelse för honom. För att
myndighetsutövning ska föreligga krävs även att myndigheten grundar sin
befogenhet att bestämma om ett visst förhållande på en författning eller något annat
beslut av riksdagen eller regeringen.

En ytterligare avgränsning av begreppet myndighetsutövning görs på så sätt att
endast ärenden som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppet. Ärenden
som uteslutande avser lämnande av råd, upplysningar eller andra oförbindande
besked innefattar således inte myndighetsutövning. (Jfr Hellners-Malmqvist,
Förvaltningslagen med kommentarer, 2 u. 2007, s. 27.)

Innefattar placering på viss häktesavdelning myndighetsutövning?
Kriminalvården har i remissvaret gett uttryck för uppfattningen att
Kriminalvårdens förvaring av häktade i första hand bör ses som verkställighet av
domstols beslut innefattande myndighetsutövning. Kriminalvården har i
sammanhanget använt uttrycket ”behandlingsåtgärder”.

Lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häkteslagen)
utgör en avvägning mellan å ena sidan behovet av att förbättra situationen för de
häktade m.fl. och å andra sidan intresset av att kunna förverkliga de ändamål som
ligger bakom häktningsinstitutet och andra tillfälliga frihetsberövanden som
omfattas av lagstiftningen (prop. 1975/76:90 s. 36). Såvitt gäller häktade är det
                                                                  Dnr 3009-2007   Sid 5 (5)



huvudsakligen tre aktörer som är inblandade – allmän domstol, åklagare och
Kriminalvården. Kriminalvården ansvarar för själva häktesverksamheten. För
genomförandet av denna verksamhet har Kriminalvården givits befogenhet att
vidta en mängd åtgärder som utgör myndighetsutövning. Här kan som exempel
nämnas kroppsvisitation, tagande av kroppsprover och brevgranskning. Själva
vidmakthållandet av frihetsberövandet utgör också myndighetsutövning. En annan
sak är att det inom Kriminalvårdens verksamhetsområde finns anledning att göra
en åtskillnad, när man talar om tillämpningen av olika förvaltningsrättsliga regler,
mellan faktiskt handlande inom kriminalvården och andra åtgärder. Den frågan
gäller dock egentligen distinktionen mellan ärendehandläggning och annan
förvaltningsverksamhet och tar således sikte på begreppet ”ärende” i
förvaltningslagen snarare än begreppet ”myndighetsutövning”. Brevgranskning är
t.ex. en åtgärd som bör karakteriseras som faktiskt handlande och inte som
handläggning av ett ärende (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 2004/05 s. 144).

Placering på en häktesavdelning, vilken som helst, innefattar normalt inte
myndighetsutövning. I det aktuella fallet hade emellertid AA – som jag uppfattar
det – begärt förflyttning från en häktesavdelning där intagna inte vistas gemensamt
till en gemensamhetsavdelning. Det var alltså inte fråga om förflyttning mellan två
likvärdiga avdelningar, utan om att AA ville ha en placering som för honom
uppenbarligen framstod som mer förmånlig. Handläggningen av AA:s ansökan
måste mot den bakgrunden, enligt min mening, anses utgöra myndighetsutövning.
AA hade därmed rätt att bli underrättad om det material som hade tillförts hans
ärende, såvida det inte av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse var av
synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjdes (14 kap. 5 §
SekrL). Eftersom häktet såvitt framkommit inte hade denna intresseavvägning för
ögonen vid handläggningen av ärendet, har jag inte funnit meningsfullt att närmare
utreda vad de inhämtade upplysningarna avsåg. Jag nöjer mig med att konstatera
att häktet brustit i sin tillämpning av förvaltningslagen. Jag är kritisk till detta.
