# En misstänkt har varit belagd med fängsel vid en häktningsförhandling. Uttalanden om Polismyndighetens respektive tingsrättens hantering och ansvar samt om en misstänkts närvaro

JO 2023-05-09 dnr 3043-2021

[P]

## BESLUT

Datum                      Dnr                       Sid
                                                                            2023-05-09                 3043-2021               1 (15)
Justitieombudsmannen                                                                                   10207-2021
Katarina Påhlsson




                        En misstänkt har varit belagd med fängsel vid en häktningsförhand-
                        ling. Uttalanden om Polismyndighetens respektive tingsrättens
                        hantering och ansvar samt om en misstänkts närvaro


                          Beslutet i korthet: Vid en häktningsförhandling var den misstänkte fängslad i
                          armstöden på sin stol. Han närvarade via videolänk från ett polishus och hade kort
                          dessförinnan skrivits ut från en psykiatrisk akutmottagning.
                          JO framhåller i beslutet att en sådan fängselanvändning i de allra flesta fall får anses
                          oförenlig med kravet på en human behandling av frihetsberövade och endast i
                          absoluta undantagsfall kan anses vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Hon
                          bedömer att tvångsåtgärden i detta fall inte har varit motiverad och att det saknades
                          rättsligt stöd för den. Dessutom är JO kritisk till att det tog flera månader innan
                          beslutet om handfängsel protokollfördes och till att den dokumentationen var klart
                          bristfällig. Polismyndigheten får också kritik bl.a. för att den inte tillräckligt tydligt hade
                          informerat tingsrätten om den misstänktes hälsotillstånd.
                          När häktningsförhandlingen inleddes såg ordföranden att den misstänkte var fastlåst
                          vid stolen. Rådmannen vidtog emellertid inga åtgärder och fattade inte något eget
                          beslut i fråga om fängsel. Omständigheterna dokumenterades inte heller i protokollet
                          från förhandlingen. JO kritiserar rådmannen för detta.
                          I beslutet gör JO uttalanden om ordförandens ansvar för handfängsel i rättssalen och
                          för ordning och säkerhet vid videokonferenser. Slutligen resonerar JO kring frågan om
                          synnerligt hinder för den misstänktes närvaro vid en häktningsförhandling och
                          understryker att ordföranden måste pröva en sådan fråga när omständigheterna ger
                          skäl för det.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 12 april 2021 (JO:s dnr 3043-2021)
                        framförde AA klagomål mot Polismyndigheten och Kriminalvården och uppgav
                        i huvudsak följande.

                        Han var förordnad som offentlig försvarare för den anhållne NN och hade
                        kallats till häktningsförhandling vid Uppsala tingsrätt den 4 april 2021 genom
                        deltagande via videolänk från polishuset Blanka i Uppsala. När han kom in i
                        videolänksrummet satt klienten fastlåst med handfängsel i den golvfasta stolen.
                        Det framkom att personal hade fått släpa NN med tvång till lokalen och därefter



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:            08-21 65 58                                        www.jo.se
                                                               Dnr 3043-2021      Sid 2 (15)
                                                                  10207-2021




låst fast honom för att få honom att delta vid förhandlingen. Under delar av
anhållningstiden hade NN vistats på psykiatrisk mottagning, vilket såväl
Polismyndigheten som Kriminalvården kände till. Personal från båda
myndigheterna närvarade vid förhandlingen. Det kan ifrågasättas om en person
kan tvingas att inställa sig till en häktningsförhandling.

JO:s utredning och tillkommande initiativ
Inledande åtgärder
Inledningsvis hämtade JO in och granskade bl.a. förundersökningsprotokoll och
händelserapporter från Polismyndigheten. Muntliga upplysningar togs in från
Kriminalvården.

Därefter begärde JO från Polismyndigheten att få ta del av all dokumentation
om användningen av handfängsel i samband med den aktuella förhandlingen.
Polismyndigheten översände ett fängselprotokoll av vilket framgick att fängsel
belades av säkerhetsskäl vid förflyttning eller transport.

Jag övertog ansvaret för ärendet i december 2021. Med anledning av de
uppgifter som kommit fram beslutade jag senare samma månad att ta ett
initiativ och inom ramen för ett särskilt ärende (JO:s dnr 10207-2021) granska
bl.a. hur Uppsala tingsrätt hade genomfört den aktuella häktningsförhandlingen.
Båda ärendena omfattas av detta beslut. Jag har avstått från att inleda någon
fullständig utredning mot Kriminalvården.

Remiss till Polismyndigheten (dnr 3043-2021)
Efter de inledande utredningsåtgärderna remitterades anmälan till
Polismyndigheten som uppmanades att lämna upplysningar om och yttra sig
över det som fördes fram i anmälan. I samband med det skulle myndigheten
även besvara följande frågor:

 1. Vilka omständigheter låg till grund för åtgärden att fängsla den misstänkte
    vid den golvfasta stolen och vad var det rättsliga stödet för detta?
 2. Tog Polismyndigheten kontakt med tingsrätten före
    häktningsförhandlingen med anledning av den misstänktes tillstånd?
 3. Upplystes tingsrätten vid förhandlingen om den misstänktes tillstånd och
    om användningen av fängsel?
 4. Vad är det som i anmälan benämns videolänksrummet för utrymme och
    hur ser det ut?
 5. Hur är ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Kriminalvården
    i en situation som den förevarande?
 6. Var går gränsen mellan Polismyndighetens ansvar för bevakningen av en
    frihetsberövad person och rättens ansvar för ordningen vid en
    häktningsförhandling?
                                                                        Dnr 3043-2021        Sid 3 (15)
                                                                           10207-2021




Polismyndighetens remissvar
Polismyndigheten inkom den 19 april 2022 genom juristen BB med i huvudsak
följande remissvar. Till yttrandet fogades flera bilagor, som här är utelämnande
men finns att tillgå hos JO.

      Bakgrund och redovisning av dokumentationen
      […] NN, som var anhållen i sin frånvaro, påträffades av ordningsvakter den
      1 april 2021. […] NN frihetsberövades av polis och togs i förvar i polisarresten i
      Uppsala.
      Den 3 april fattade stationsbefäl … beslut om att NN skulle föras till
      Akademiska sjukhusets psykiatriska akutmottagning för bedömning. Beslutet
      fattades efter att polis hade gjort ett försök att hålla förhör med NN. Av ett
      läkarutlåtande, bilaga 2, den 4 april framgår att NN vid utskrivningstillfället från
      den psykiatriska mottagningen bedömdes vara i förbättrat tillstånd och inte
      psykotisk, dock inte helt samarbetsvillig. Vidare framgår att NN bör tas till
      sjukhuset för en förnyad läkarbedömning om hans psykiatriska tillstånd skulle
      försämras eller några neurologiska symtom observeras, … NN skrevs ut den
      4 april kl. 11.18 och återfördes enligt beslut … till polisarresten i Uppsala.
      –––
      Ett fängselprotokoll finns upprättat över händelsen. Vid handläggningen av
      denna remiss har dock framkommit att protokollet, som är daterat den 4 april
      2021, har upprättats först i augusti eller september 2021, sedan dokumentation av
      händelsen efterfrågades av JO med anledning av AA:s anmälan. […]

      Synpunkter från berörda befattningshavare
      Poliskommissarie CC och polisassistent DD arbetade vid tillfället på krimjouren
      och var ansvariga för transporten av NN till häktningsförhandlingen. Till
      häktningsförhandlingen kallades även polisassistenterna […].
      De poliser som beordrades till jourhäktningslokalen med anledning av NN:s
      agerande har uppgett att de inte var delaktiga i beslutet att sätta fängsel på NN,
      utan kom till jourhäktningslokalen när NN redan var belagd med fängsel. […]
      –––
      DD har uppgett i huvudsak följande. […] NN ville inte följa med till
      videolänksrummet och gjorde passivt motstånd genom att lägga sig på golvet och
      kränga med kroppen. I cirka tio minuter försökte de få NN att självständigt ta sig
      till förhandlingen. [– – –]
      –––
      När hon kom upp till arresten igen belades NN med handfängsel av CC och två
      från arrestpersonalen. […] NN bars sedan ut av CC och två från arrestpersonalen
      genom en cirka fem meter lång korridor mellan arresten och videolänksrummet,
      in i videolänksrummet. […]
      I videolänksrummet placerades NN av arrestpersonalen i en stol som satt ihop
      med försvararens stol. Stolarna, som inte var golvfasta, stod bakom ett bord som
      var placerat framför skärmen med videolänksuppkoppling. NN var då belagd
      med handfängsel bakom ryggen. Handfängslet flyttades och NN belades istället
      med två handfängsel – ett handfängsel på höger hand som satt fast i höger
      armstöd och ett på vänster hand som satt fast i vänster armstöd. […] Hon kan
      inte svara på vem det var som belade NN med handfängsel eftersom det var
      rörigt i rummet. Det var arrestpersonalens handfängsel som användes när han
      belades med handfängsel i arresten och när han belades med handfängsel i
      videolänksrummet. Ingen av de närvarande poliserna hade handfängsel med sig.
      –––
                                                                  Dnr 3043-2021         Sid 4 (15)
                                                                      10207-2021




Hon minns inte om det påtalades att NN hade handfängsel när förhandlingen
började. NN påvisade både muntligen och fysiskt att han inte ville vara kvar i
lokalen, bl.a. genom att försöka ta sig från stolen och dra i sina handfängsel. NN
satte flertalet gånger upp händerna för att hålla för öronen då han inte ville lyssna
på förhandlingen.
Beträffande upprättandet av fängselprotokollet har DD sammanfattningsvis
anfört följande. Hon och övriga närvarande poliser tillfrågades om
dokumentation angående händelsen. CC hade frånsagt sig ansvar kring
fängselbeläggningen och dokumentationen varpå hon upprättade protokollet,
någon gång i augusti eller september, då hon förstod att någon måste göra det.
Hon hade då inte någon längre tid i tjänst och hade svårt att bolla tillbaka
protokollförandet till CC. Det blev ett missförstånd kring angivandet av datum
för upprättande. Hon har inte försökt dölja att det upprättades i efterhand. […]
CC har sammanfattningsvis uppgett följande. NN gjorde passivt motstånd och
fick bäras i armar och ben den korta sträckan från arresten till videolänksrummet.
Enligt vad hon kommer ihåg var NN då inte belagd med handfängsel. […] Hon
vet inte vem det var som fattade beslut om att belägga NN med handfängsel. Hon
tror inte att det uttalades något direkt beslut utan ”det löstes liksom omgående
under situationens gång”. Hon vet inte vems fängsel som användes men det var
inte hennes eftersom hon inte hade med sig något vid tillfället. Hon var äldst i
tjänst och någon slags förman över de övriga poliserna på plats varför det rent
teoretiskt borde ha varit hon som fattat beslut om användande av handfängsel.
Varken rätten, som var uppkopplad via videolänk, eller försvararen kan ha
undgått att uppfatta att NN krånglade, att han försökte resa sig och lämna platsen
och att han blev fängslad i stolen. Hennes minnesbild är att ingen närvarande,
varken försvararen eller tingsrätten, reagerade på fängslingen. Försvararen och
åklagaren visste hur sjuk NN var vid tillfället och att han hade vårdats för
psykiska besvär. Utifrån NN:s agerande under förhandlingen då han mumlade,
försökte hålla för öronen och kränga för att försöka lämna stolen, torde det ha
stått klart för samtliga närvarande att NN hade psykiska problem.
–––

Svar på JO:s frågor och Polismyndighetens bedömning

NN förefaller ha belagts med handfängsel utan att någon myndighet hade beslutat
om det
Det som kommit fram genom utredningen ger ingen klar bild av händelsen.
Samstämmiga uppgifter från DD och CC visar dock att NN gjorde motstånd och
att han inte ville medverka vid transporten till häktningsförhandlingen. Enligt
DD belades NN med handfängsel och han bars sedan en kort sträcka från
arresten till jourhäktningslokalen. Två handfängsel användes för att låsa fast
NN:s händer i armstöden på den stol i jourhäktningslokalen som han blev
placerad i. Av … och DD:s uppgifter framgår att fängslandet skedde före
häktningsförhandlingens start.
Utredningen ger inte stöd för att någon av poliserna fattade ett beslut om att NN
skulle beläggas med handfängsel. Det finns inte heller något som visar att någon
tjänsteman vid Kriminalvården gjort det. Det innebär att NN belades med
handfängsel utan att någon myndighet hade beslutat om det. Det är förstås inte
alls acceptabelt.

Fängselprotokoll har upprättats i efterhand
Polismyndigheten konstaterar att ett fängselprotokoll upprättades i samband med
JO:s remiss. Detta trots att det alltså förefaller som att något sådant beslut inte
hade fattats. Datum för protokollet och dess underskrift har angivits till dagen för
händelsen. I protokollet anges vidare att DD var den befattningshavare som
beslutat åtgärden. Det är förstås inte alls acceptabelt att protokoll över
tvångsåtgärder upprättas cirka fem månader efter händelsen och att uppgifterna i
                                                                 Dnr 3043-2021         Sid 5 (15)
                                                                     10207-2021




protokollet inte stämmer överens med de verkliga förhållandena.
Polismyndigheten har informerat berörd befattningshavare om vikten av korrekt
dokumentation.

Vilka omständigheter låg till grund för åtgärden att fängsla den misstänkte vid den
golvfasta stolen och vad var det rättsliga stödet för detta?
Enligt DD:s och CC:s uppgifter var syftet med att låsa fast NN i stolen att hindra
NN från hans försök att lämna stolen och förhandlingen. Stolen var inte golvfast
men förbunden med ett skrivbord genom en stålvajer, se svar på fråga nedan.
Enligt Polismyndighetens bedömning innefattar 4 kap. 10 § häkteslagen första
stycket punkten 1 jämfört med 5 kap. 9 § rättegångsbalken i och för sig stöd för
att belägga NN med handfängsel. Rätten att använda fängsel inbegriper inte utan
vidare en rätt att låsa fast en intagen vid ett yttre objekt, vilket utgör en större
grad av rörelseinskränkning än om enbart händerna binds samman och därtill kan
upplevas som mer förödmjukande för den fängslade. […] Av utredningen
framgår inte att NN:s agerande var av sådan karaktär eller att det i övrigt var
motiverat att vidta en sådan ingripande tvångsåtgärd. Det har därför enligt
Polismyndighetens bedömning utifrån befintlig utredning saknats rättsligt stöd
för åtgärden att belägga NN med fängsel på det sätt som skedde.

Tog Polismyndigheten kontakt med tingsrätten före häktningsförhandlingen med
anledning av den misstänktes tillstånd?
Enligt DD:s och CC:s uppgifter kan tingsrätten ha fått information om att NN
inte ville medverka vid transporten och att de därför var försenade till
förhandlingen. Det finns emellertid ingenting som tyder på att tingsrätten inför
förhandlingen fick information från Polismyndigheten om NN:s tillstånd. Av
utredningen framgår att NN hade skrivits ut från en psykiatrisk akutmottagning
vid sjukhus några timmar före förhandlingen. Enligt ett läkarutlåtande skulle NN
föras åter till sjukhuset för en förnyad läkarbedömning om hans psykiatriska
hälsotillstånd försämrades, eller om några neurologiska symtom observerades.
Enligt Polismyndigheten borde tingsrätten ha informerats om detta för att
möjliggöra överväganden av åtgärder (jfr bl.a. bestämmelsen om att hålla en
häktningsförhandling i den anhållnes utevaro).

Upplystes tingsrätten vid förhandlingen om den misstänktes tillstånd och om
användningen av fängsel?
Det finns inga uppgifter som tyder på att polis informerade tingsrätten om den
misstänktes tillstånd eller användningen av fängsel. Se svar på föregående fråga
angående information om NN:s tillstånd.
Polismyndigheten anser att det hade varit lämpligt att informera rättens ord-
förande om att NN hade belagts med fängsel, eftersom det är rättens ordförande
som har den exklusiva bestämmanderätten för användande av fängsel under
förhandlingen.

Vad är det som i anmälan benämns videolänksrummet för utrymme och hur ser det
ut?
[…] Videolänksrummet är ett cirka 10–15 kvadratmeter stort rum utan fönster.
Rummet används vid uppkopplingar via länk. I rummet finns två stolar som sitter
ihop med varandra, avsedda för den intagne och dennes försvarare. En stålvajer
förbinder stolarna med ett skrivbord som står framför stolarna. Framför
skrivbordet finns en skärm med möjlighet till uppkoppling via videolänk. […]
Ingen av stolarna är golvfasta.

Hur är ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Kriminalvården i en
situation som den förevarande?
… Polismyndigheten ansvarar för behandlingen och efterföljande transport av en
person som tagits i förvar i polisarrest. Att Kriminalvården enligt avtal med
Polismyndigheten sköter den faktiska tillsynen för arresten i Uppsala fråntar inte
                                                                         Dnr 3043-2021         Sid 6 (15)
                                                                             10207-2021




      Polismyndigheten dess författningsreglerade ansvar i denna del. I en situation
      som den förevarande bär stationsbefäl med jouransvar det yttersta ansvaret för
      tillsynen av intagna i arresten, enligt PRM 2020:06. Det har därmed ålegat
      stationsbefäl med jouransvar att fortlöpande kontrollera och överväga NN:s
      eventuella behov av läkarvård.
      Det finns dock inte några uppgifter i dokumentationen om vilka bedömningar
      som gjordes av NN:s hälsotillstånd i den uppkomna situationen och de
      omständigheter som lades till grund för dem. Att NN gjorde motstånd behöver i
      och för sig inte ha varit ett tecken på att hans hälsotillstånd hade försämrats i den
      mening som läkaren anvisat i det intyg som utfärdats efter det att NN skrivits ut
      från sjukhuset några timmar före förhandlingen. Med tanke på att polisanställda
      inte bör göra egna medicinska bedömningar (se ovan angivna JO-beslut [JO
      2018/19 s. 352, JO:s anm.]) hade det varit lämpligt med fortlöpande kontakter
      med stationsbefälet angående NN:s tillstånd i den uppkomna situationen. […]
      Polismyndigheten anser dock att det på den föreliggande utredningen inte går att
      slå fast att det var fel att sjukvården inte kontaktades. Det är dock en brist att det
      inte finns några dokumenterade uppgifter om vilka bedömningar som gjordes av
      NN:s hälsotillstånd i den uppkomna situationen.

      Var går gränsen mellan Polismyndighetens ansvar för bevakningen av en
      frihetsberövad person och rättens ansvar för o rdningen vid en häktningsför-
      handling?
      Polismyndighetens ansvar för en intagen i polisarrest innebär att myndigheten
      även under en häktningsförhandling bär ansvar för tillsynen av denne i en
      situation som den nu aktuella. Ansvaret för att ordningen vid en förhandling
      upprätthålls åvilar däremot domstolen enligt rättegångsbalkens regler. Sedan
      förhandlingen har påbörjats äger rättens ordförande den exklusiva
      bestämmanderätten för användande av fängsel under förhandlingen. […] När en
      frihetsberövad, liksom i detta fall, belagts med fängsel före förhandlingen anser
      Polismyndigheten att rättens ordförande bör upplysas om detta redan i samband
      med inledningen av förhandlingen för att ge möjlighet att ta ställning till
      åtgärder.
Remiss till Uppsala tingsrätt (dnr 10207-2021)
Även Uppsala tingsrätt uppmanades att lämna upplysningar om och yttra sig
över det som fördes fram i anmälan i JO:s ärende med dnr 3043-2021. I
samband med det skulle tingsrätten besvara följande frågor:

 1. Hur ser tingsrätten på sitt ansvar för ordningen vid en förhandling i en
    situation som den förevarande, där den anhållne befinner sig på annan
    plats än i domstolens lokaler (se 5 kap. 9 § rättegångsbalken)?
 2. Fick tingsrätten någon information före eller under förhandlingen om den
    misstänktes tillstånd? Gjordes i så fall några överväganden i fråga om
    möjligheten enligt 24 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken att hålla
    förhandlingen i den anhållnes utevaro?
 3. Fick tingsrätten någon upplysning före förhandlingen om användning av
    fängsel på den anhållne eller uppmärksammade ordföranden detta under
    sammanträdet? Om det var fallet, vilka åtgärder vidtog ordföranden och
    har någon dokumentation ägt rum?
 4. Var går enligt tingsrätten gränsen mellan ordförandens ansvar för
    ordningen vid ett sammanträde och Polismyndighetens eller
    Kriminalvårdens ansvar för bevakningen av en frihetsberövad?
                                                                        Dnr 3043-2021         Sid 7 (15)
                                                                           10207-2021




Uppsala tingsrätts remissvar
Tingsrätten inkom den 22 februari 2022 genom lagmannen EE med i huvudsak
följande remissvar utifrån JO:s frågor:

      1. [– – –] Utöver sidosal används ofta medhörningsrum, videorum på andra
      domstolar och, som i nu aktuellt fall, videorum på myndigheter utanför Sveriges
      domstolar. Numera förekommer det också att aktörer deltar via Web-rtc, vilket
      kan ske från vilket utrymme som helst. I dessa olika rum och utrymmen, som
      troligen inte något av dem kan anses falla under begreppet sidosal, är det än
      svårare för ordföranden att upprätthålla ordningen. Någon uttalad reglering om
      vad som gäller för dessa utrymmen har jag inte kunnat finna. Eftersom det inte
      förkommer några åhörare i dessa utrymmen torde det oftast vara fråga om att se
      till att det inte sitter personer ”utanför bild” som inte bör närvara och som i nu
      aktuellt fall att inte fängsel används utan att det kommer till ordförandens
      kännedom. Enligt min mening fråntar det dock inte ordföranden från ansvaret för
      frågan om en vid sammanträde i tingsrätt närvarande frihetsberövad person ska
      vara belagd med fängsel eller med något annat påtvingat ingrepp (till exempel
      användningen av så kallad spotthuva). Se Ordning och säkerhet i domstol, En
      handbok, Peter Krikström och Lennart Johansson, sid. 72 ff.
      2 och 3. För svar på dessa frågor hänvisar jag primärt till FF:s yttrande. Som
      framgår av hans yttrande hade inte någon från polisen kontaktat honom innan
      förhandlingen och upplyst om att den misstänkte enligt deras bedömning
      behövde vara fängslad under förhandlingen. En sådan kontakt borde givetvis
      tagits och underlag för bedömningen lämnats till ordföranden redan innan
      förhandlingen så att ordföranden hade haft utrymme för att, efter hörande av den
      offentliga försvararen, fatta ett eget beslut i frågan. Se Ordning och säkerhet i
      domstol, sid. 73 f. Beslutet borde då ha framgått av protokollet.
      4. Vid ett sammanträde där en frihetsberövad person inställs i tingsrätten
      ansvarar den myndighet som utför transporten fram till dess att personen tar plats
      i rättssalen. Väl i rättssalen är det ordföranden som har ansvaret (Ordning och
      säkerhet i domstol, sid. 73). När en frihetsberövad person närvarar via videolänk
      från, som i detta fall, polishuset, har ofta den frihetsberövade tagit plats i rummet
      redan innan förhandlingen ropas på och videolänken kopplas upp. I ett sådant fall
      kan rimligen inte ordförandens ansvar inträda förrän uppkoppling etablerats och
      förhandlingen inletts. […]
I ett underyttrande till tingsrättens remissvar lämnade den ansvarige domaren
rådmannen FF följande uppgifter:

      Jag hade häktningsjour den 4 april 2021. När jag kom till tingsrätten för att hålla
      en häktningsförhandling blev jag upplyst av jourkansliet att den misstänkte varit
      intagen på den psykiatriska akutvårdsmottagningen på Akademiska sjukhuset,
      men att han den 4 april 2021 skrivits ut från sjukhuset. Jag fick också
      information av kansliet om att polisen hade mycket svårt att hantera den
      misstänkte. När jag kommit ner i huvudförhandlingssalen kopplade jag upp en
      videolänk till den lokal på polishuset i Uppsala där den misstänkte skulle befinna
      sig. Jag såg då att den misstänkte satt på en stol och att hans armar var fängslade
      vid stolen. Polisen lämnade inga upplysningar till mig angående fängslandet före
      förhandlingen eller när förhandlingen skulle påbörjas. Jag antog med
      utgångspunkt från de uppgifter jag erhållit från jourkansliet att polisen bedömde
      att fängslandet var nödvändigt för att förhandlingen skulle kunna genomföras.
      Jag antecknade inte i protokollet från förhandlingen eller någon annan stans att
      den misstänkte varit fängslad. Försvararen dröjde och när han kom på plats i
      polishuset genomförde jag häktningsförhandlingen. Den misstänkte var lugn
      under förhandlingen och han sa inte många ord.
                                                                    Dnr 3043-2021        Sid 8 (15)
                                                                        10207-2021




Kommunicering av remissvar
AA kommenterade Polismyndighetens remissvar och fick ta del av Uppsala
tingsrätts remissvar.

Ytterligare utredningsåtgärder
JO begärde därefter in daganteckningar och klientsammandrag från Kriminal-
vårdens huvudkontor avseende NN under perioden den 1–5 april 2021. Det
fanns inte några dokumenterade uppgifter i fråga om fängsel för NN. Som
framgått har Kriminalvården därutöver inte hörts inom ramen för dessa ärenden.

Rättsliga utgångspunkter
Om användning av fängsel på intagna i bl.a. polisarrest
Häkteslagen (2010:611) innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut
om häktning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden, såsom anhållande, i
häkten eller annan förvaringslokal. En kontroll- eller tvångsåtgärd enligt
häkteslagen får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med
åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.
(Se 1 kap. 6 § andra stycket häkteslagen.)

En intagen får beläggas med fängsel t.ex. vid förflyttning inom förvarings-
lokalen om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, eller om han eller hon uppträder
våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller
någon annans säkerhet till liv eller hälsa (se 4 kap. 10 § första stycket
häkteslagen).

Fängselanvändning ska dokumenteras. Enligt 14 § häktesförordningen
(2010:2011) ska det framgå av dokumentationen vilka skälen för åtgärden är,
fängslets art, när den intagne belades med fängsel, när fängslet avlägsnades och
om den intagne undersökts av läkare. Av 28 § polislagen (1984:387) följer att
protokoll ska föras över ingripanden som bl.a. innebär användning av fängsel.
Ett sådant protokoll ska innehålla uppgift om skälen för åtgärden, och det är den
som fattade beslutet om fängsel som är ansvarig för att protokoll upprättas.

Ordförandens ansvar för ordning och säkerhet i rättssalen
Enligt 5 kap. 9 § rättegångsbalken, RB, ska rättens ordförande upprätthålla
ordningen vid rättens sammanträden och besluta de ordningsregler som behövs.
Det innebär att han eller hon har exklusiv bestämmanderätt i fråga om fängsel
vid ett sammanträde. Om en frihetsberövad person förs in i rättssalen med
handfängsel ska ordföranden ex officio ta ställning till om det ska tas av och
kan alltså inte förlita sig på den bedömning som har gjorts av myndigheten som
ansvarar för transporten till domstolen. Följaktligen måste ordföranden skaffa
sig ett tillräckligt beslutsunderlag för att kunna ta ställning till frågan. (Se bl.a.
JK:s beslut den 19 februari 2008, dnr 1217-07-21, JO 1973 s. 200 och JO
1994/95 s. 172.) Ordförandens ansvar gäller från det att den frihetsberövade
kommer in i salen (se Thornefors, Rättegångsbalk [1942:740] 5 kap. 9 §, Lexino
2019-12-01 [JUNO]).
                                                                  Dnr 3043-2021     Sid 9 (15)
                                                                     10207-2021




Den allmänna ordningsregeln i 5 kap. 9 § RB liksom de särskilda
bestämmelserna som framgår av 9 a–9 d §§ samma kapitel gäller även i fråga
om en sidosal, dvs. när åhörare följer ett sammanträde genom ljud- och
bildupptagning från en annan sal (5 kap. 14 § RB).

Om det finns skäl för det, får rätten enligt 5 kap. 10 § andra stycket RB besluta
att den som ska delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller
ljud- och bildöverföring (videolänk). Att den som deltar i ett sammanträde på
det sättet ska anses ha inställt sig inför rätten framgår av femte stycket samma
bestämmelse.

Häktningsförhandling i den anhållnes utevaro
Vid en häktningsförhandling ska den anhållne närvara. Undantag kan göras om
inställelsen möter synnerligt hinder. Detta framgår av 24 kap. 14 § första
stycket RB. Exempel på vad som kan utgöra sådant hinder är att den
frihetsberövade vårdas på sjukhus (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [9 dec.
2022, JUNO], kommentaren till 24 kap. 14 §). Så snart hindret har upphört ska
anmälan göras till rätten som utan dröjsmål – och aldrig senare än fyra dygn
efter det att hindret för närvaron har upphört – ska hålla förhandling i
häktningsfrågan (24 kap. 17 § RB).

Dokumentation
I 6 kap. 3 § första stycket RB anges vad som ska antecknas vid ett
sammanträde. Vid sammanträdet ska bl.a. antecknas det som i övrigt
förekommer, i den mån det kan ha betydelse för parterna eller för högre rätt
(punkten 9). Det gäller framförallt sådant som avviker från den vanliga gången
vid ett sammanträde enligt den rättegångsordning som förutses i rättegångs-
balken och syftar bl.a. till att tillgodose det behov som kan finnas vid en
granskning i efterhand av det som skett i målet (prop. 1999/00:26 s. 77).
Anteckningarna ska göras i ett protokoll över sammanträdet, om inte
uppgifterna framgår av en dom eller ett särskilt uppsatt beslut eller antecknas i
målregistret eller på någon handling i akten (15 § förordningen [1996:271] om
mål och ärenden i allmän domstol).

Bedömning
Klagomålen mot Polismyndigheten
Användningen av fängsel och bristande dokumentation av beslutet
Polismyndigheten ansvarade för förflyttningen av NN till videolänksrummet
och för bevakningen vid dennes deltagande i häktningsförhandlingen. Även om
personal från Kriminalvården i någon mån tycks ha varit behjälplig och
möjligen varit närvarande under förhandlingen går jag inte närmare in på den
myndighetens åtgärder.

Av utredningen framgår att NN när häktningsförhandlingen påbörjades var
fastlåst med två handfängsel, ett i vardera armen, i armstöden på den stol som
han satt i. Även om mycket tyder på att handfängslet sattes på i samband med
                                                                  Dnr 3043-2021     Sid 10 (15)
                                                                     10207-2021




förflyttningen till videolänksrummet har det inte gått att klarlägga att det
faktiskt gjordes före fastlåsningen vid stolen. Att det i något skede måste ha
fattats ett beslut om användning av handfängsel står dock klart, även om
beslutet tog sig uttryck i åtgärden att belägga NN med fängsel.

Ett beslut om fängsel ska dokumenteras. Enligt remissvaret upprättades ett
protokoll över fängselanvändningen i efterhand, närmare bestämt efter det att
JO i mitten av augusti 2021 begärde att få dokumentation av den. Att det inte
gjordes i omedelbar anslutning till händelsen är anmärkningsvärt, särskilt då
åtgärden var synnerligen ingripande och ovanlig. Av det protokoll som till slut
upprättades av Polismyndigheten framgick inte att NN också hade låsts fast vid
stolen i videorummet. Inte heller tycks noteringen om ansvarig befattnings-
havare vara korrekt. De uppgifter som poliskommissarien CC har lämnat i
denna del väcker frågor. Under alla förhållanden är jag kritisk till att det tog
flera månader innan beslutet om handfängsel protokollfördes och till att den
dokumentationen likväl var klart bristfällig.

En fängselanvändning som innebär att en person låses vid ett fast föremål får i
de allra flesta fall anses oförenlig med kravet på en human behandling av
frihetsberövade. I vart fall kan den endast i absoluta undantagsfall anses vara
förenlig med proportionalitetsprincipen. (Jfr JO 1979/80 s. 129, som rörde en
händelse där en brottsmisstänkt person hade blivit fängslad i nackstödet i en
polisbil medan de ingripande poliserna letade efter en annan misstänkt.) Det är
visserligen som utgångspunkt inte JO:s uppgift att bedöma om en viss åtgärd är
nödvändig och proportionerlig, men jag noterar att syftet med att belägga NN
med fängsel endast tycks ha varit att förmå honom att närvara vid förhand-
lingen. Jag delar Polismyndighetens bedömning att tvångsåtgärden inte har varit
motiverad och att det saknades rättsligt stöd för den. Polismyndigheten förtjänar
därför kritik även för fastlåsningen av NN vid stolen.

Tingsrätten borde ha fått tydligare information om NN:s tillstånd och
användningen av handfängsel
Utifrån vad som framkommit om NN:s psykiska mående och beteende måste
det ha framstått som uppenbart för arrestvakter och bevakande polispersonal att
han inte ville delta vid häktningsförhandlingen. Redan det faktum att NN endast
några timmar tidigare hade skrivits ut från en psykiatrisk akutvårdsavdelning
borde ha medfört extra vaksamhet i fråga om hans mående och möjlighet att
medverka vid förhandlingen. Det fanns därtill ett läkarutlåtande om att han
skulle föras åter om hans psykiatriska hälsotillstånd försämrades.

Av Polismyndighetens remissvar framgår att en av poliserna tog kontakt med
tingsrätten för att meddela att de var försenade till häktningsförhandlingen. Det
överensstämmer med vad som anges i tingsrättens yttrande om att jourkansliet
fått information om att polisen hade svårigheter att hantera NN. Vidare har
framkommit att tingsrätten hade kännedom om att NN dagen före förhandlingen
hade varit intagen på en psykiatrisk akutmottagning. Det finns emellertid enligt
                                                                    Dnr 3043-2021       Sid 11 (15)
                                                                       10207-2021




Polismyndigheten inget som tyder på att tingsrätten inför förhandlingen fick
någon ytterligare uppgift om NN:s tillstånd, t.ex. att NN enligt ett läkarutlåtande
skulle föras åter till sjukhus om hans tillstånd förvärrades. Inte heller vid
förhandlingen tycks de närvarande poliserna ha informerat ordföranden,
rådmannen FF, om hur NN uppträtt före förhandlingen.

Som Polismyndigheten har konstaterat borde tingsrätten på förhand ha fått
tydligare information om NN:s hälsotillstånd. Eftersom det är rättens
ordförande som ansvarar för ordningen vid ett sammanträde och som avgör om
en häktningsförhandling ska hållas i den misstänktes utevaro är det han eller
hon som i första hand bör kontaktas i en situation som den nu aktuella. Jag
återkommer mer till detta. Visserligen har jag svårt att se annat än att det har
varit uppenbart att NN var föremål för tvångsåtgärder, men den bevakande
polispersonalen borde på eget initiativ omedelbart när förhandlingen ropades på
ha uppmärksammat ordföranden på att NN bar fängsel och dessutom hade låsts
fast i sin stol. Jag är följaktligen kritisk till att Polismyndigheten har underlåtit
att informera tingsrätten om NN:s hälsotillstånd och om användningen av
fängsel.

Initiativet mot Uppsala tingsrätt
Ordförandens ansvar för handfängsel i rättssalen
Som redovisats under Rättsliga utgångspunkter är det rättens ordförande som
ska upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och som därmed har en
exklusiv bestämmanderätt i frågan om fängsel. Enligt min mening får ett
sammanträde anses påbörjat vid den tidpunkt parter och åhörare har rätt att
närvara i rättssalen, dvs. när sammanträdet ropas på. Det innebär att ansvaret för
handfängsel då också övergår till ordföranden. Handfängsel som har bedömts
som nödvändigt under transporten bör därmed som utgångspunkt tas av i och
med att den frihetsberövade kliver in i rättssalen. I vart fall måste ordföranden
då självmant pröva om ett fängsel ska tas av.

I praktiken torde emellertid inte sällan förekomma att bevakande personal tar av
handfängsel först när den frihetsberövade har intagit sin plats i salen. Jag
noterar att detta, när det gäller Polismyndigheten, är vad som rekommenderas i
den myndighetens handbok för arrestverksamheten (PM 2017:63). Jag har
förståelse för att säkerhetsskäl kan tala för att en anhållen eller häktad person
bör behålla fängslet fram till dess att denne intagit sin plats i salen. Om den
myndighet som ansvarar för bevakningen bedömer att det är nödvändigt med
fängsel under förhandlingen bör dock som jag tidigare har varit inne på en
kontakt tas med ordföranden på förhand.

Det kan uppmärksammas att bevakande personal kan ha anvisningar som den
egna myndigheten har bestämt i det enskilda fallet. För Kriminalvården beslutar
t.ex. som utgångspunkt en transportplanerare i häktet vad som gäller i fråga om
fängsel för en frihetsberövad, och personalen på plats i domstol har inte mandat
att ompröva det (se mitt beslut idag i ärendet med dnr 8643-2021, som rör
                                                                  Dnr 3043-2021       Sid 12 (15)
                                                                      10207-2021




frågor om den myndighetens behandling av häktade och användande av fängsel
i domstolslokaler). Det förhållandet att transportpersonalen har sådana
anvisningar påverkar dock inte ansvarsfördelningen under en förhandling i
domstol. Som framgått har inte Kriminalvården fått tillfälle att yttra sig inom
ramen för de två nu behandlade ärendena. Jag kommer därför inte att utveckla
dessa frågor närmare men kan få anledning att återkomma i saken.

Jag vill avslutningsvis i detta sammanhang lyfta fram att JO tidigare har uttalat
att det är högst otillfredsställande om den ene av i processuellt hänseende
jämställda parter i en rättegång hålls fängslad. Enligt JO bör därför ett sådant
förhållande få förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säker-
hetsfrågan inte har gått att finna och fängsel bedöms oundgängligen nödvändigt.
(Se JO 1973 s. 200.) Jag är givetvis av samma uppfattning. Således måste det
inte minst med hänsyn till den s.k. oskuldspresumtionen råda stor restriktivitet
när det gäller användning av fängsel i rättssalen. (Se också artikel 5
EU-direktivet [2016/343/EU] om förstärkning av vissa aspekter av oskulds-
presumtionen m.m. och SOU 2017:17 Om oskuldspresumtionen och rätten att
närvara vid rättegången.)

Ordförandens ansvar för ordning och säkerhet vid videokonferenser
Som tingsrätten har anfört i sitt remissvar finns det inte någon uttrycklig
reglering om ansvaret för upprätthållande av ordningen i ett utrymme som
används vid videokonferens, på motsvarande sätt som det gör vid användning
av en sidosal (se 5 kap. 14 § RB). Eftersom den som deltar i ett sammanträde
via videolänk ska anses ha inställt sig inför rätten måste dock samma regler
anses gälla för ordningen i videolänksrummet som i rättssalen (se 5 kap. 10 §
femte stycket RB). Ansvaret för att upprätthålla ordningen inklusive frågan om
en vid ett sammanträde närvarande frihetsberövad person ska vara belagd med
fängsel ligger alltså fortfarande på ordföranden när t.ex. en frihetsberövad
person närvarar via videolänk från ett polishus eller häkte. Till skillnad från vad
som är fallet vid en förhandling där samtliga parter är närvarande i rättssalen
kan dock ordförandens ansvar för ordningen när en part närvarar på det sättet
rimligen inte inträda förrän uppkopplingen skett, och det oavsett om
sammanträdet har ropats på dessförinnan.

Med stöd av 5 kap. 15 § RB kan en ordförande ge en ordningsvakt eller en polis
i uppdrag att upprätthålla ordningen om han eller hon, på grund av rättssalens
utformning eller när en sidosal används, inte själv kan göra det. Det kan vara
fallet när en del av åhörarplatserna är placerade bakom en glasvägg (se prop.
2018/19:81 s. 92). För sådana salar har det alltså funnits ett direkt behov av att
kunna tillämpa ordningsreglerna i 5 kap. 9 a–d §§ RB, t.ex. i fråga om att ha
möjlighet att utvisa den som stör sammanträdet. Det kan noteras att en skillnad
mellan sidosalar och sådana utrymmen som används vid en videokonferens är
att det i de förstnämnda finns åhörare.
                                                                  Dnr 3043-2021       Sid 13 (15)
                                                                     10207-2021




Det kan dock vara praktiskt svårt för en ordförande att utöva sitt ansvar för
ordningen och säkerheten även beträffande det som pågår i ett utrymme som
används för en videokonferens. Det är inte sällan fråga om rum som den
enskilde domaren saknar kännedom om och som inte alltid är enkla att
kontrollera eller överblicka. Hela utrymmet kanske inte heller ryms i bilden från
videoöverföringen. Vidare kan ordföranden ha ett behov av att se till att inte
någon filmar från skärmen eller att en obehörig person inte befinner sig i
rummet under en förhandling som hålls inom stängda dörrar. Sådana frågor togs
upp i betänkandet Stärkt ordning och säkerhet i domstol, SOU 2017:46, och
motiverade utredaren att föreslå att möjligheten till delegation enligt 5 kap. 15 §
RB även skulle omfatta fall då någon deltar i sammanträdet genom video-
konferens från en annan domstol. Förslaget i den delen ledde dock inte till
lagstiftning och kommenterades inte i förarbetena (se prop. 2018/19:81).

Tingsrättens hantering av frågan om fängsel i detta fall
Som jag nyss har varit inne på kan det uppstå vissa svårigheter att utöva
ansvaret för ordning och säkerhet om ordföranden t.ex. inte har möjlighet att få
en tydlig överblick över en sidosal eller ett videolänksrum eller om han eller
hon inte närmare kan se alla som befinner sig där. Av tingsrättens remissvar
framgår emellertid att rådmannen FF, som alltså var ordförande vid den aktuella
häktningsförhandlingen, uppmärksammade att den anhållne NN var fängslad till
stolen med sina armar när videokonferensen inleddes. FF efterfrågade inte några
upplysningar kring detta utan antog, utifrån de uppgifter han fått från
jourkansliet i anslutning till förhandlingen, att polisen bedömde att fängslandet
var nödvändigt för att förhandlingen skulle kunna genomföras.

Som jag uppfattar tingsrätten var en bidragande orsak till att FF inte fattade
något beslut att ingen från polisen hade kontaktat domstolen i förväg och
upplyst om att den anhållne behövde vara fängslad under förhandlingen. Jag har
tidigare varit inne på att polisen i ett fall som detta lämpligen borde lämna
tydligare information till tingsrätten, men jag vill understryka att det är
ordförandens skyldighet att ex officio ta ställning till frågan om fängsel. FF
borde följaktligen ha gjort det redan när videolänken hade kopplat upp och han
fick se att NN var belagd med fängsel. I detta fall var omständigheterna därtill
sådana att den frihetsberövade var fängslad vid ett föremål. Genom att enbart
anta att en så ingripande och integritetskränkande åtgärd var nödvändig har FF
brustit i sitt ansvar som ordförande. I stället borde han ha ställt frågor till
framför allt den bevakande personalen om varför NN var fängslad samt därefter
gjort ett eget ställningstagande i frågan och fattat ett formellt beslut. Redan det
förhållandet att han hade fått viss förhandsinformation om svårigheterna att
hantera NN under förflyttningen borde för övrigt ha gett FF anledning att ställa
frågor kring dennes tillstånd och behovet av handfängsel när förhandlingen
påbörjades.

Ett beslut om handfängsel ska enligt min mening dokumenteras och alltså
framgå av tingsrättens protokoll eller anteckningar från den aktuella
                                                                 Dnr 3043-2021       Sid 14 (15)
                                                                    10207-2021




förhandlingen. I det här fallet fattade dock FF inte något beslut. Men redan den
omständigheten att en frihetsberövad part är belagd med handfängsel bör som
jag bedömer saken noteras i ett protokoll eller motsvarande (se 6 kap. 3 § första
stycket 9 RB). NN hade dessutom sin frihet ytterligare inskränkt genom att
också vara fäst vid ett föremål. Det är därmed uppenbart att förhållandena vid
häktningsförhandlingen avvek från det vanliga. Det kan vidare antas att den
enskilde i ett sådant här fall har ett intresse av att det integritetsintrång han
utsatts för registreras, och dokumentationen skulle också kunna vara värdefull
vid en prövning i överinstans.

FF förtjänar sammanfattningsvis kritik för sin underlåtenhet att agera utifrån
förhållandena och ta ställning till frågan om fängsel, liksom för att han inte
dokumenterade att och på vilket sätt NN var belagd med fängsel.

Den misstänktes närvaro vid en häktningsförhandling
Enligt regleringen i 24 kap. 14 § RB ska den anhållne vara närvarande vid en
häktningsförhandling. Med det avses uppenbarligen hans eller hennes
personliga närvaro (N. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 332). Något
eget val för den enskilde föreligger alltså inte och i praktiken förordnar
domstolen om inställelse av den misstänkte. I motiven till bestämmelsen uttalas
endast att den anhållne ska närvara för att häktningsfrågan ska få en såvitt
möjligt allsidig belysning inför rätten (NJA II 1943 s. 334). Som jag ser på
saken är bestämmelsen betydelsefull ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kan
konstateras att häktning utgör ett mycket ingripande straffprocessuellt
tvångsmedel. Förundersökningen är vanligen i sin linda, och den misstänkte har
ännu inte konfronterats med åklagarens bevisning i en huvudförhandling.

Undantag från grundregeln om personlig närvaro föreligger om det finns
synnerligt hinder, t.ex. när den anhållne vårdas på sjukhus. Enligt min mening
skulle detsamma kunna gälla om den enskildes psykiska mående tillfälligt är så
påverkat att han eller hon inte alls förmår tillgodogöra sig vad som läggs fram
vid förhandlingen eller om ett alltför omfattande tvång krävs för att förmå den
misstänkte att närvara. Hindret ska dock vara synnerligt. Det är rätten som i det
enskilda fallet avgör om omständigheterna utgör sådant hinder. Innan
ordföranden prövar frågan får det anses självklart att den lyfts med åklagaren
och den offentliga försvararen. Om förhållandena ger anledning till det kan det
finnas skäl att rätten också hör med företrädare för aktuellt häkte eller annan
förvaringslokal som ansvarar för verkställigheten av t.ex. ett anhållande.

NN hade återkommit från den psykiatriska tvångsvården endast några timmar
före häktningsförhandlingen. Detta i förening med vad som har framkommit om
hans agerande i nära anslutning till och under förhandlingen medför att det kan
diskuteras om hans tillstånd utgjorde synnerligt hinder mot hans närvaro. Såvitt
framgått lyftes inte den frågan av vare sig ordföranden eller åklagaren, som är
de som i första hand bör göra det. Inte heller den offentliga försvararen, som har
i uppdrag att tillvarata den misstänktes rätt, tycks ha fäst rättens uppmärksamhet
                                                                 Dnr 3043-2021   Sid 15 (15)
                                                                    10207-2021




på detta. Som jag nyss har framhållit är vad som utgör synnerligt hinder i ett
enskilt fall en bedömningsfråga för den enskilde domaren, varför jag inte
kommenterar saken ytterligare. Jag vill dock understryka vikten av att
ordföranden prövar frågan när omständigheterna ger skäl för det.

Ärendena avslutas.
