# Fråga om det förelegat skäl för en länsstyrelse att kritisera en socialnämnd för att nämnden bl.a. inte verkat för att i ett visst  fall få till stånd s.k. samarbetssamtal

JO 2002-04-15 dnr 3050-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum               Dnr                   Sid
                                                                          2002-04-15          3050-2000            1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om det förelegat skäl för en länsstyrelse att kritisera en
                        socialnämnd för att nämnden bl.a. inte verkat för att i ett visst fall få till
                        stånd s.k. samarbetssamtal


                        Ängelholms tingsrätt meddelade den 8 oktober 1999 en dom i vilken förordnades
                        att modern AA skulle ha vårdnaden om parternas barn BB, född 1993, och CC,
                        född 1995, samt att fadern DD skulle ha sedvanligt umgänge med barnen.
                        Hämtning och lämning vid umgängestillfällena skulle ske på neutral plats eller i
                        närvaro av kontaktperson utsedd av socialförvaltningen i Båstads kommun. Domen
                        överklagades och huvudförhandling i hovrätten ägde rum den 29 augusti 2000.

                        I ett beslut den 19 juli 2000 riktade Länsstyrelsen i Skåne län, Sociala funktionen,
                        kritik mot Socialnämnden i Båstads kommun för att nämnden inte verkat för att
                        erbjuda eller få till stånd samarbetssamtal mellan de f.d. makarna. Länsstyrelsen
                        anmodade socialnämnden att senast den 8 september 2000 rapportera till
                        länsstyrelsen vilka åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet.

                        AA kallades till samarbetssamtal den 25 augusti 2000. AA hörsammade inte
                        socialförvaltningens kallelse.

                        Den 31 augusti 2000 meddelade Ängelholms tingsrätt en dom enligt vilken DD
                        dömdes till två månaders fängelse, bl.a. för olaga hot gentemot AA.

                        EE begärde i en anmälan till JO att JO skulle granska länsstyrelsens beslut. Han
                        anförde att länsstyrelsen, som i beslutet utpekat socialförvaltningens handläggning
                        som felaktig, saknat all förståelse för den utsatta situation AA befunnit sig i och
                        därtill uppmanat socialförvaltningen – som dittills accepterat och respekterat
                        hennes inställning och bevekelsegrunderna för den – att i andra och framtida
                        ärenden agera annorlunda än vad man gjort i förevarande fall.

                        Anmälan remitterades till Länsstyrelsen i Skåne län för yttrande. Länsstyrelsen
                        överlämnade som sitt remissvar ett av länsöverdirektören FF och förste
                        länsassessor GG upprättat yttrande jämte bilagor. I remissvaret anfördes följande.

                                  Socialkonsulenten HH har upprättat en promemoria över ärendets handläggning.
                                  Promemorian jämte bilagor bifogas.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 3050-2000     Sid 2 (5)



      Enligt 12 a § första stycket 1. socialtjänstlagen (1980:620) skall kommunen sörja för
      att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i
      frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal). Detta innebär
      enligt Länsstyrelsens bedömning en långtgående skyldighet för kommunen att se till
      att ett sådant samtal kommer till stånd oavsett om båda eller endast den ene av
      föräldrarna önskar det. Det är inte ovanligt att endast den ena föräldern framställer
      önskemål om ett samarbetssamtal medan den andre av olika skäl är ovillig att
      medverka. Givetvis uppstår i sådana fall gränsdragningar där det för kommunen kan
      vara svårt att anse det meningsfullt att bistå med hjälp i detta avseende.
      I prop. 1997/98:7 sid. 39 ff behandlas domstols initiativ att förordna om
      samarbetssamtal. Bl a sägs där att domstol inte bör förordna om samarbetssamtal när
      det förekommer anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m. om inte
      särskilda skäl föreligger. Med en hänvisning till tidigare uttalande i prop. 1990/91:8
      s. 30 framhålls att utgångspunkten bör vara att ett förordnande om samarbetssamtal
      bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Därefter anförs att det dock i
      vissa fall kan vara olämpligt att förordna om samarbetssamtal. Som exempel anges
      sådana fall där en av föräldrarna misshandlat eller gjort sig skyldig till andra
      övergrepp mot den andre föräldern.
      Vad som nyss återgivits är knutet till domstols verksamhet. Motsvarande
      resonemang bör vara vägledande även för frågor om samarbetssamtal som väcks i
      annan ordning.
      Länsstyrelsens kritik mot nämnden har tillkommit sedan det klarlagts att inte några
      försök att tillgodose socialtjänstlagens bestämmelser om samarbetssamtal har gjorts.
      Detta särskilt som det i ett tidigt skede från nämnden hade framförts att så skulle
      ske.
      Mot bakgrund av de ansträngda relationerna mellan föräldrarna i det nu aktuella
      ärendet, där hot och våld förekommit, kan det råda delade meningar om det funnits
      anledning att kritisera nämnden för att den inte vidtagit några åtgärder för att få till
      stånd ett samarbetssamtal mellan föräldrarna, eftersom det dessutom med stor
      sannolikhet kunnat förutsägas att modern inte skulle ställa upp på det. Å andra sidan
      har fadern under lång tid begärt att få ett samtal till stånd. Nämndens åtgärd att kalla
      till ett samtal, även om ett sådant sedan inte kom till stånd, har trots allt kunnat ses
      som ett tillmötesgående av faderns många enträgna vädjanden om ett
      samarbetssamtal.
      I det beslut som Länsstyrelsen meddelade nämnden den 19 juli 2000 har det på sid. 2
      angivits att kommunen har skyldighet att sörja för att samarbetssamtal kommer till
      stånd om båda föräldrarna begär det och att det också föreligger sådan skyldighet om
      endast en av föräldrarna begär det. Formuleringen är inte helt riktig. Som tidigare
      nämnts måste avvägningar göras i det enskilda fallet huruvida det är meningsfullt
      eller lämpligt att erbjuda samarbetssamtal.
Socialkonsulenten HH anförde i sin promemoria följande. (Bilagorna här
utelämnade; JO:s anm.)
      Första gången DD tog kontakt med Länsstyrelsen var i april månad 1999 då han
      ringde sociala funktionens jour. Han berättade att han sedan sommaren 1998 försökt
      förmå Båstad kommun att erbjuda honom och hans fd hustru samarbetssamtal.
      Länsstyrelsen tog samma dag kontakt med ansvarig handläggare och dennes
      arbetsledare som lovade att samarbetssamtal skulle erbjudas föräldrarna. Någon
      vecka senare inkommer DD med en skrivelse till Länsstyrelsen som utmynnar i
      beslut med diarienr 509-11790-99 (se bilaga).
      Därefter inkommer DD med ytterligare tre anmälningar mot socialnämnden i
      Båstad. I två av dessa finner Länsstyrelsen inte skäl att vidta ytterligare åtgärder utan
      avslutar ärendena, beslut med diarienr 502-26143-99 och 502-5283-00 (se bilagor).
      Den tredje anmälan med diarienr 502-7952-00 leder till att Länsstyrelsen beslutar att
      granska ärendet enligt 68 § socialtjänstlagen med anledning av att DD och hans fd
      hustru fortfarande inte erbjudits tid för samarbetssamtal. Socialnämnden skriver i sitt
      yttrande att de ej har för avsikt att vidta några åtgärder med anledning av DD:s
                                                                      Dnr 3050-2000    Sid 3 (5)



      anmälan utan hänvisar i första hand till verkställd vårdnads- och umgängesutredning
      från 99 07 05. Nämnden ifrågasätter i sitt yttrande om de ska verka för att
      samarbetssamtal kommer till stånd i ett ärende där våld, hot och kränkningar
      förekommer. I beslut den 19 juli 2000 riktar Länsstyrelsen kritik mot nämnden för
      att de inte verkat för att erbjuda eller få till stånd samarbetssamtal samt anmodar
      nämnden att inkomma med rapport över vilka åtgärder som vidtagits med anledning
      av beslutet. DD erbjöds tid för samarbetssamtal den 25 augusti 2000.
      Länsstyrelsen har gjort bedömningen att eftersom föräldrarna har uppenbara
      svårigheter med att hantera sina konflikter och samarbeta i frågor som rör deras barn
      skulle samarbetssamtal kunna möjliggöra en dialog mellan föräldrarna. Därför finner
      Länsstyrelsen det anmärkningsvärt att nämnden inte gjort några försök de senaste
      två åren för att tillmötesgå DD:s begäran.
EE kommenterade remissvaret. Han anförde bl.a. att länsstyrelsen vid tidpunkten
för sitt beslut kände till att tingsrätten som handlagt målet om vårdnad inte tagit

## Anmälan och bakgrund

initiativ till samarbetssamtal, liksom att DD stod under åtal för brott mot AA. Han
upplyste vidare att DD under hösten år 2000 på nytt åtalats för bl.a. olaga hot mot
AA.

I ett beslut den 15 april 2002 anförde JO André följande.

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig
ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge
(samarbetssamtal), numera 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). På samma sätt
som gäller för verksamhet i övrigt enligt socialtjänstlagen skall frågan om
samarbetssamtal hanteras på ett sätt som bygger på respekt för den enskildes
självbestämmanderätt och integritet.

Frågor om vårdnad, boende och umgänge kan ytterst avgöras av domstol. I sådana
mål får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets
intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna (6 kap.
18 § andra stycket föräldrabalken). Inte heller i detta fall föreligger tvång för en
förälder att delta i samtalen. Detta förhållande innebär emellertid inte att
domstolens möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal förutsätter samtycke från
föräldrarnas sida. Även om det i det nu aktuella fallet inte är fråga om domstols
förordnande om samarbetssamtal, finns det anledning att längre fram i mitt beslut
något beröra de omständigheter som en domstol har att beakta vid bedömningen av
om ett förordnande skall meddelas eller ej. Motsvarande omständigheter kan
nämligen ligga till grund för en socialförvaltnings bedömning när en begäran om
samarbetssamtal inkommit från endast en av föräldrarna.

I förevarande fall aktualiserades frågan om samarbetssamtal genom att DD vid
olika tillfällen begärde att kommunen skulle ordna sådana samtal mellan honom
och AA. Om bara en av föräldrarna vänder sig till kommunen med en begäran om
samarbetssamtal framstår det som naturligt att socialförvaltningen kontaktar den
andre föräldern och efterhör dennes inställning. Om den föräldern motsätter sig att
delta i samtal kan förvaltningen, oavsett om den anser att föräldern anfört några
godtagbara skäl eller ej mot deltagande, inte anordna något samtal. Det faktum att
allt deltagande i samarbetssamtal bygger på frivillighet från föräldrarnas sida
behöver dock inte hindra förvaltningen från att aktivt verka för att ett samtal ändå
kommer till stånd (jfr prop. 1990/91:8 s. 70). Därvid ankommer det självfallet på
                                                                   Dnr 3050-2000    Sid 4 (5)




förvaltningens tjänstemän att inte uppträda på ett sätt som gör att en förälder kan
uppleva det som någon form av tvång att delta i samtalen. Vid bedömningen av
lämpligheten i att försöka övertyga en förälder om att samarbetssamtal kan vara en
framkomlig väg måste, utöver hänsynen till vad som är bäst för barnet, även
beaktas de skäl föräldern har för att inte vilja delta i samtal, och givetvis måste det
finnas en lyhördhet för omständigheterna i det enskilda fallet. Förhållandet mellan
föräldrarna kan ibland vara av en art som gör att förvaltningen inte bör agera för att
samtal skall komma till stånd. Det är vid dessa, inte sällan grannlaga,
överväganden som förvaltningen kan få vägledning av de uttalanden som i
lagstiftningssammanhang har gjorts vad gäller de bedömningar domstol har att göra
inför ett eventuellt förordnande om samarbetssamtal.

Utgångspunkten för domstolens ställningstagande har ansetts vara att ett
förordnade om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något
syfte. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet
huruvida domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal. Som godtagbara skäl till
att en förälder inte vill delta i samarbetssamtal har departementschefen som
exempel angett erfarenheter från tidigare familjerådgivning eller misshandel eller
annat oacceptabelt beteende från den andra makens sida (se prop. 1990/91:8 s. 30).

I ett senare lagstiftningsärende har uppmärksammats de risker som i vissa fall kan
vara förenade med samtalen (prop. 1997/98:7 s. 40 f., 1997/98:LU12 s. 21). Detta
ledde emellertid inte till någon inskränkning i domstolarnas befogenheter att
förordna om samarbetssamtal. Dock inskärptes vikten av att domstolarna och
socialtjänsten är medvetna om och observanta på denna problematik.

Länsstyrelsen fann i sitt beslut ”det anmärkningsvärt att nämnden inte gjort några
försök de senaste två åren för att tillmötesgå DD:s begäran om samarbetssamtal
och få till stånd sådana samtal”. Länsstyrelsen fann uppenbarligen att nämnden
under en längre tid inte gjort vad som ankom på den att göra. I ärendet förelåg
emellertid av allt att döma en situation där det sedan länge var känt för
socialnämnden att AA inte ville delta i samarbetssamtal, samt att den orsak hon
angav för detta var DD:s agerande gentemot henne. Socialnämndens skyldighet att
erbjuda samtal torde under sådana förhållanden vara uppfylld så snart nämnden
kontaktat AA i anledning av DD:s önskemål. Såvitt framkommit har sådana
kontakter också förekommit men AA har förklarat att hon inte var beredd att
medverka i några samtal. Huruvida nämnden borde ha verkat för att
samarbetssamtal ändå skulle komma till stånd är som ovan sagts en

## Bedömning

bedömningsfråga. Enligt min uppfattning har inte framkommit något som talar för
att nämndens bedömning skulle vara felaktig.

Vid tidpunkten för länsstyrelsens beslut var DD åtalad för brott mot bl.a. AA. Kort
tid därefter skulle vårdnadsfrågan prövas av hovrätten. Enligt min mening manar
sådana omständigheter till viss återhållsamhet från inblandade myndigheters sida. I
en situation som denna kan en förälder som fruktar för sin säkerhet känna sig
tvingad att delta i samtal av rädsla för att hon annars skall anses inte utgå från sitt
barns bästa (jfr prop. 1997/98:7 s. 41). Det är visserligen inte klarlagt om
länsstyrelsen kände till de nära förestående rättegångarna. Däremot var det, enligt
                                                                   Dnr 3050-2000   Sid 5 (5)




vad som framgår av remissvaret, känt för länsstyrelsen att det förekom våld, hot
och kränkningar mellan parterna. Därtill framgår av länsstyrelsens beslut att
styrelsen under tillsynsärendet tagit kontakt med AA och att hon då klargjorde att
hon skulle komma att bli kränkt av DD om hon gick med på samarbetssamtal. Mot
den bakgrunden – och alldeles oavsett vilka bedömningar länsstyrelsen gjort vad
gällde förfluten tid – är det något förvånande att länsstyrelsen anmodade nämnden
att senast visst datum återrapportera vilka åtgärder som nämnden vidtagit med
anledning av beslutet. Det måste ha stått klart för länsstyrelsen att detta skulle
tolkas på det sätt som nämnden också gjorde, dvs. som en uppmaning att utan
dröjsmål kalla till samarbetssamtal. Jag kan bara notera att denna uppmaning, med
hänsyn bl.a. till de stundande rättegångarna, kom vid en tidpunkt som rent faktiskt
framstår som särskilt olämplig.

Sammanfattningsvis har jag i det nu aktuella fallet en annan uppfattning än
länsstyrelsen vilket innebär att jag för egen del inte anser att det var befogat att
kritisera socialförvaltningens handläggning; länsstyrelsens ställningstagande tycks
för övrigt i viss mån ifrågasättas i länsstyrelsens eget yttrande till JO. Eftersom
ärendet ytterst rör en bedömningsfråga vill jag däremot inte gå så långt att jag riktar
någon egentlig kritik mot länsstyrelsen för innehållet i tillsynsbeslutet utan jag
nöjer mig med att konstatera att jag i sakfrågan har en annan ståndpunkt än
länsstyrelsen.
