# Kritik mot Försäkringskassan för att felaktigt ha lämnat beskedet att den som har förvaltare inte har rätt att ge fullmakt åt annan att begära ut handlingar i ett ärende

JO 2011-12-23 dnr 3078-2010

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                      Sid
                                                                           2011-12-23                3078-2010               1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Kritik mot Försäkringskassan för att felaktigt ha lämnat beskedet att den
                        som har förvaltare inte har rätt att ge fullmakt åt annan att begära ut
                        handlingar i ett ärende


                          Beslutet i korthet: En försäkrad hade förvaltare förordnad för sig. En person kontaktade
                          Försäkringskassan med begäran om att vissa handlingar i den försäkrades ärende skulle
                          skickas till den försäkrade. En handläggare vid Försäkringskassan uppgav att den som
                          framställde begäran var tvungen att uppvisa en fullmakt från den försäkrades förvaltare,
                          eftersom den försäkrade själv inte var behörig att utfärda en fullmakt. I beslutet
                          konstateras att en person som har förvaltare har rätt att själv begära och få del av
                          handlingar. Vidare konstateras att den som har förvaltare är oförhindrad att utfärda en
                          fullmakt som ger en annan person behörighet att vidta de åtgärder som huvudmannen
                          själv, förvaltarskapet till trots, är behörig att vidta. Försäkringskassan kritiseras för att ha
                          lämnat felaktiga besked rörande frågan om fullmakt.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Försäkringskassan m.fl. Av
                        anmälan framgick bl.a. följande. AA hade förvaltare förordnad för sig. En
                        tjänsteman vid Försäkringskassan vägrade att låta AA ta del av handlingar i hennes
                        ärende rörande sjukersättning, och anförde som skäl att det enbart var förvaltaren
                        som kunde få del av handlingarna. Vidare uppgav tjänstemannen att AA, p.g.a.
                        förvaltarförordnandet, inte hade rätt att ge en viss person fullmakt att företräda
                        henne. Försäkringskassan hade även underlåtit att svara på AA:s frågor.

## Utredning

Anmälan remitterades till Försäkringskassan för yttrande. Försäkringskassan
                        anmodades att även yttra sig beträffande myndighetens generella uppfattning
                        angående följande:

                        1. Hur bör framställningar från enskilda personer, som har förvaltare eller god
                           man, om att få ta del av handlingar med stöd av tryckfrihetsförordningen eller
                           med stöd av 16 § förvaltningslagen (1986:223), FL, handläggas?

                        2. Är det någon skillnad i handläggningen i förhållande till det fall då en enskild
                           utan sådan legal ställföreträdare gör motsvarande framställning?




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                        Dnr 3078-2010     Sid 2 (7)




I sitt remissyttrande anförde Försäkringskassan, genom försäkringsdirektören BB,
följande.
      ---

## Utredning

Försäkringskassans interna utredning med anledning av JO:s begäran om yttrande
      visar följande.
      Den 19 maj 2010 ringde en kvinna vid namn CC och önskade komma i kontakt med
      Försäkringskassans handläggare DD. Handläggaren ringde samma dag upp CC, som
      uppgav sig vara ombud för AA. CC ville att Försäkringskassan skulle skicka kopior
      av handlingar rörande beslut om sjukersättning till AA. Någon fullmakt för CC
      fanns inte. Den 19 maj 2010 kontaktade handläggaren den försäkrades förvaltare
      som uppgav att han inte utfärdat någon fullmakt för CC. Den 20 maj 2010 skickade
      handläggaren kopior på efterfrågade handlingar till AA:s förvaltare och informerade
      CC om detta per telefon.
      Handläggaren skickade även ett brev till AA och informerade henne om att kopiorna
      hade skickats till förvaltaren för vidare befordran.
      I övrigt framgår inte av dokumentationen i ärendet att Försäkringskassan inte har
      svarat på frågor från AA och att Försäkringskassan uppgivit att hon inte har rätt att
      ha en person (med fullmakt) som företräder henne. Vid utredning med handläggaren
      framkommer dock att hon vid telefonsamtalet med CC informerat henne om att hon
      måste ha en fullmakt utfärdad av AA:s förvaltare.

## Försäkringskassans slutsatser

I Försäkringskassans vägledning (2004:7) Försäkringskassan och förvaltningslagen
      sägs bland annat följande rörande partsinsynen enligt 16 § FL.
               En försäkrad har rätt att när som helst under ett ärendes handläggning eller
               när det är avslutat få reda på vad som har tillförts ärendet (16 § FL).
               Sekretess gäller i normalfallet inte mot en part. Dennes rätt till insyn kan
               emellertid begränsas i vissa fall. En handling eller annat material får
               nämligen inte lämnas ut om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse
               är av synnerlig vikt att en sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs (10
               kap. 3 § första stycket OSL).
               Det är endast sådana förhållanden som avses i 28 kap. 2 § och 3 § första
               stycket OSL som kan begränsa en försäkrads rätt till insyn. Det handlar då
               om känsliga uppgifter som rör den enskilde själv eller den som gjort en
               anmälan.
      Offentlighetsprincipen enligt tryckfrihetsförordningen (TF) beskrivs närmare i
      vägledningen (2001:3) Offentlighet eller sekretess? När det gäller partsinsynen och
      rättigheten att ta del av allmänna handlingar enligt olika regelsystem sägs i den
      vägledningen bland annat följande.
               I 16 § FL finns en särskild bestämmelse om en parts rätt till insyn i det
               egna ärendet. Denna rätt fyller flera funktioner och är en viktig
               rättsäkerhetsgaranti för den enskilde individen. Den kan till exempel göra
               det möjligt att kontrollera att den personliga integriteten inte kränks och
               förhindra att sådana kränkningar äger rum.
               Rätten till insyn gäller i princip även avslutade ärenden.
               I princip gäller samma skyndsamhetskrav för partsinsynen som för
               utlämnande av allmän handling enligt TF(4 och 7 §§ FL och kapitel 19).
               Redan bestämmelserna i 2 kap. TF ger var och en, även en part, rätt att ta
               del av handlingar och uppgifter som är offentliga. En begäran om insyn kan
                                                                    Dnr 3078-2010   Sid 3 (7)




         alltså grundas enbart på TF, men rätten till partsinsyn enligt FL är vidare
         och omfattar även annat än allmänna handlingar (jämför JO:s
         ämbetsberättelse 2005/06, s. 460).
         Försäkringskassan måste vid en begäran från den enskilde ta ställning till
         vilket av de två regelverken som ska tillämpas.
När det gäller förhållandet till legala ställföreträdare beskrivs detta också i
vägledningen 2001:3. Det görs på följande sätt.
         En försäkrad kan av olika anledningar ha en annan legal ställföreträdare än
         vårdnadshavare, exempelvis en förvaltare eller god man. I dessa fall är den
         försäkrade i och för sig part i ärendet men de begärda handlingarna ska i de
         flesta fall lämnas till ställföreträdaren (se närmare om olika slag av
         ställföreträdare i vägledningen 2004:7).
I vägledningen (2004:7) finns även bl.a. följande skrivningar om god man och
förvaltare.
         Om en försäkrad har en god man, är det normalt den gode mannen som
         företräder henne eller honom i kontakterna med Försäkringskassan och för
         hennes eller hans talan. Det innebär till exempel att ansökan om förmåner
         kan göras av en god man för en försäkrads räkning och att skrivelser i
         normalfallet skickas till den gode mannen.
         Som nämnts ovan gäller att om en försäkrad har en god man, är det normalt
         den gode mannen som företräder honom eller henne i kontakterna med
         Försäkringskassan och för hennes eller hans talan. I detta sammanhang
         uppkommer frågan om den gode mannen har möjlighet att ge annan person
         fullmakt att företräda och föra den försäkrades talan inför
         Försäkringskassan. Av en dom från Kammarrätten i Sundsvall framgår att
         en god man bör ha möjlighet att anlita någon annan att företräda honom
         eller henne i sådana frågor där den gode mannen själv saknar kunskap eller
         erfarenhet (KRSU mål nr 2431-08). Det ankommer då på ombudet att i den
         gode mannens ställe, i enlighet med 12 kap. 3 § FB, handla på det sätt som
         bäst gagnar den enskilde. En förutsättning är att den utfärdade fullmakten
         är begränsad till den aktuella frågan, till exempel ett försäkringsärende.
         Den gode mannen kan därigenom inte anses ha överlåtit det övergripande
         ansvaret som god man för den enskilde på fullmaktstagaren.
         Förvaltare kan enligt FB utses om någon på grund av sjukdom, psykisk
         störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att
         vårda sig eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man
         förordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande
         sätt. Av FB framgår att en förvaltare, till skillnad mot vad som gäller för
         god man, inom ramen för sitt uppdrag ensam bestämmer över den enskildes
         egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av
         uppdraget (11 kap.FB).
         På samma sätt som är fallet när någon har god man är det normalt
         förvaltaren som företräder sin huvudman i kontakterna med
         Försäkringskassan och för hennes eller hans talan samt lämnar uppgifter på
         heder och samvete till Försäkringskassan.
En förvaltare bör i samma utsträckning som nämnts under rubriken God man ha
möjlighet att i vissa situationer ge annan person fullmakt att företräda den försäkrade
i kontakterna med Försäkringskassan och föra hans eller hennes talan.
         I ärenden där en försäkrad företräds av en god man eller förvaltare är det
         viktigt att Försäkringskassan läser igenom förordnandet och kontrollerar att
         det omfattar de handlingar och åtgärder som den gode mannen eller
         förvaltaren vidtagit för den försäkrades räkning. Handläggaren bör också
         anteckna i ärendet att en sådan prövning har gjorts. Förordnandena är i
         allmänhet ganska kortfattade. Står det i förordnandet att den gode mannen
                                                                         Dnr 3078-2010     Sid 4 (7)




               eller förvaltaren ska bevaka huvudmannens rätt och förvalta dennes
               egendom bör det dock kunna presumeras att den gode mannen eller
               förvaltaren kan företräda sin huvudman i kontakterna med
               Försäkringskassan. En förvaltare eller god man har i normalfallet tillgång
               till den försäkrades konto och kan på det sättet hjälpa till med att sköta den
               löpande ekonomin.
      Av utredningen framgår att de begärda handlingarna skickats till AA:s förvaltare,
      eftersom begäran kommit från en person som saknade fullmakt från förvaltaren att
      företräda AA i ärende hos Försäkringskassan.
      Oavsett hur förordnandet för förvaltaren såg ut borde emellertid AA ha varit
      oförhindrad att själv ge någon fullmakt till CC att företräda henne i frågan om att ta
      del av handlingarna i hennes ärende.
      I stället för att vända sig till förvaltaren borde handläggaren ha bett CC att styrka sin
      behörighet genom en skriftlig fullmakt från AA. Försäkringskassans vägledningar är
      dock inte helt tydliga i denna fråga. Det avslutande citatet i vägledning 2001:3 kan
      uppfattas som att handlingarna ska lämnas till ställföreträdaren även när begäran
      kommer från den enskilde. Det syftar dock på att begäran om att få ut handlingar i
      flertalet fall görs av ställföreträdaren. Försäkringskassan kommer att förtydliga
      texten i de båda vägledningarna i detta avseende.
      När det gäller myndighetens generella uppfattning om hur framställningar från
      enskilda personer, som har förvaltare eller god man, om att få ta del av handlingar
      med stöd av TF eller med stöd av 16 § FL bör handläggas, har Försäkringskassan
      följande uppfattning.
      Oavsett om den enskilde har legal företrädare eller ej och oavsett om begäran görs
      med stöd av tryckfrihetsförordningen eller med stöd av 16 § förvaltningslagen ska
      begärda handlingar efter sekretessprövning skyndsamt lämnas ut till den enskilde.
      I de fall den enskilde har legal ställföreträdare är det lämpligt att denne samtidigt
      informeras om utlämnandet. Detta för att undvika missförstånd mellan förvaltaren
      eller den gode mannen och den enskilde och inte försvåra deras relation. Vidare kan
      det undantagsvis, i de fall den enskilde begärt ut handlingarna med stöd av 16 §
      förvaltningslagen och det efter en sekretessprövning visar sig att vissa handlingar
      inte kan lämnas ut till honom eller henne, vara aktuellt att i stället lämna ut
      handlingarna till ställföreträdaren med sekretessförbehåll (se prop. 1971:30, s. 443
      och Norström, Förvaltningsförfarandet hos Försäkringskassan, s. 127–128). I övrigt
      är det emellertid ingen skillnad mellan de båda situationerna.
AA fick möjlighet att kommentera remissyttrandet.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Var och en betraktas som rättssubjekt, dvs. kan äga tillgångar och ha skulder. För
att själv få förfoga över egendom eller ingå förbindelser, t.ex. sluta överlåtelseavtal
eller sätta sig i skuld, erfordras att en person har rättslig handlingsförmåga (jfr SOU
1986:50 s. 107). Med rättshandlingsförmåga avses kompetensen att själv företa
bindande rättshandlingar. Vad angår fysiska personer krävs för
rättshandlingsförmåga i princip att den rättshandlande är myndig, dvs. över 18 år.
Den omyndige är dock inte helt utan rättshandlingsförmåga utan kan med bindande
verkan företa vissa rättshandlingar (se 9 kap. föräldrabalken, FB). Tidigare kunde
personer över 18 år omyndigförklaras genom beslut av domstol och jämställdes då
i de flesta hänseenden med underåriga. Denna möjlighet avskaffades genom
ändringar i FB (SFS 1988:1251) och ersattes av mindre ingripande åtgärder,
                                                                    Dnr 3078-2010   Sid 5 (7)




nämligen förordnande av god man respektive förvaltare (jfr Adlercreutz/Gorton,
Avtalsrätt I, 13:e upplagan, 2011, s. 130 ff.).

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller
liknande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna
förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskapet ska anpassas till den enskildes
behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse t.ex. viss egendom eller
angelägenhet. Detta framgår av 11 kap. 7 § FB.

Enligt 11 kap. 9 § FB har förvaltaren inom ramen för förvaltaruppdraget ensam
rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter
som omfattas av uppdraget. Bestämmelsen innebär att förvaltaren inte är beroende
av huvudmannens samtycke för sina åtgärder utan har att handla på eget ansvar i
huvudmannens intresse och för dennes räkning. Förvaltarens rådighet gäller enbart
inom uppdragets ram sådan den har angetts i rättens förordnande enligt 7 och 8 §§,
eventuellt kompletterat genom närmare föreskrifter av överförmyndaren. I fråga
om egendom och angelägenheter som omfattas av uppdraget är förvaltarens
rådighet alltså utan konkurrens från huvudmannen. Om emellertid förvaltaren
enbart har förordnats att ha hand om huvudmannens ekonomiska angelägenheter,
har han inte någon bestämmanderätt över huvudmannen i frågor av mera personligt
slag. Huvudmannen torde då normalt själv få t.ex. ansöka om medlemskap i en
ideell förening, om detta inte medför några mera omfattande ekonomiska
åtaganden. Även i de fall då förvaltaren har förordnats att representera
huvudmannen i någon ickeekonomisk fråga, t.ex. rörande den sociala
vårdlagstiftningen, bör huvudmannen ofta kunna tillerkännas en viss
självständighet. Risken för negativa konsekvenser av kolliderande rättshandlingar
på det området torde vara försumbar med hänsyn till den officialprövning som
åligger sociala myndigheter m.fl. I allmänhet bör huvudmannen också själv få
bestämma i frågor som rör hans boende liksom innehållet i erbjuden vård. En
förvaltare bör således i normala fall inte företräda huvudmannen när det gäller
frågor om samtycke till t.ex. operativa ingrepp. Detta hindrar naturligtvis inte att
man från bl.a. vårdinrättningars sida inhämtar förvaltarens synpunkter (se prop.
1987/88:124 s. 171 f.).

Genom ett beslut om förvaltarskap fråntas huvudmannen helt eller delvis sin
rättshandlingsförmåga. Enligt förarbetena till förvaltarskapsbestämmelsen ska den
enskilde inte fråntas sin rättsliga handlingsförmåga i större utsträckning än vad som
är befogat i det enskilda fallet (se SOU 2004:112 s. 367). Även om ett
förvaltarförordnande inskränker huvudmannens rättshandlingsförmåga har
huvudmannen, som huvudregel, rätt att med giltig verkan företa vissa
rättshandlingar rörande anställningar och dylikt. Detta följer av 11 kap. 8 § FB (se
Adlercreutz/Gorton, a.a. s. 132). Om det finns särskilda skäl kan dock rätten
föreskriva att förvaltaruppdraget ska omfatta även dessa angelägenheter, se nämnda
lagrum. Ett annat exempel på huvudmannens ”restkompetens” är att han eller hon
trots förvaltarskapet har rätt att rösta i allmänna val, jfr 3 kap. 2 § regeringsformen.
                                                                     Dnr 3078-2010   Sid 6 (7)




Har den som har förvaltare rätt att själv begära och få del av handlingar?
De grundläggande reglerna om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF). Det är detta kapitel som primärt reglerar frågan om
utlämnande av allmänna handlingar.

Enligt 2 kap. 1 § TF har varje svensk medborgare en principiell rätt att ta del av
allmänna handlingar. Av 14 kap. 5 § TF framgår att utlänning i detta hänseende
likställs med svensk medborgare. Bestämmelserna innehåller inte någon
inskränkning av rätten att ta del av handlingar för t.ex. personer som har förvaltare,
och förarbetena innehåller inte heller något uttalande om att en sådan begränsning
har varit avsedd.

Om den enskilde är part i ett ärende hos en myndighet kan han eller hon även
grunda en framställning om att få ta del av handlingar på sin egenskap av part. Den
som är part i ett ärende hos en myndighet har nämligen enligt 16 § FL – med de
begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400), OSL, – rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser
myndighetsutövning mot honom eller henne.

Av utredningen framgår att det inte var AA själv utan CC, som för AA:s räkning,
begärde ut vissa handlingar i AA:s ärende rörande sjukersättning. För det fall AA
själv hade gjort framställningen skulle Försäkringskassan emellertid – under
förutsättning att det i förhållande till AA inte förelåg sekretess – ha varit skyldig att
lämna ut handlingarna till AA, oavsett om begäran grundades på
tryckfrihetsförordningens bestämmelser eller på regeln om partsinsyn i 16 § FL.
Även om förvaltarförordnandet ger en förvaltare rätt att begära och få ut handlingar
som rör huvudmannen gör förordnandet alltså inte huvudmannen obehörig att själv
vidta samma åtgärd.

Kan den som har förvaltare ge fullmakt åt någon annan att företräda honom
eller henne i fråga om att få del av vissa handlingar?
Fullmakter behandlas i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (fortsättningsvis avtalslagen). Som framgår av lagens
titel är det fullmakter med ett ekonomiskt användningsområde som där behandlas.
Därmed är inte avtalslagens bestämmelser direkt tillämpliga på andra områden,
t.ex. inom den offentliga rätten. De anses dock i stor utsträckning kunna tillämpas
analogivis utanför sitt egentliga område (jfr SOU 2004:112 s. 469 ff.).

Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt FB, har en rättshandling som
fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan
än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen (se
22 § avtalslagen).

Innebörden av bestämmelsen är att en fullmakt upphör att gälla i och med att
förvaltare förordnas, utom i den utsträckning huvudmannen fortfarande har
rättshandlingsförmåga (jfr Grönfors/Dotevall, Avtalslagen – En kommentar, fjärde
                                                                    Dnr 3078-2010    Sid 7 (7)




upplagan, 2010, s. 171 f.). Fullmaktens giltighet motsvarar således huvudmannens
kvarvarande rättshandlingsförmåga.

Av utredningen framgår att tjänstemannen vid Försäkringskassan lämnade CC
beskedet att hon i den aktuella situationen var tvungen att uppvisa en skriftlig
fullmakt från AA:s förvaltare eftersom AA, p.g.a. förvaltarskapet, inte var behörig
att utfärda en fullmakt för CC. Som ovan anförts skulle emellertid de aktuella
handlingarna – under förutsättning att det i förhållande till AA inte förelåg
sekretess för vissa uppgifter – ha lämnats ut till AA om det hade varit hon själv
som hade framställt begäran.

Mot bakgrund av vad som nu anförts har AA varit oförhindrad att utfärda en
fullmakt som ger en annan person behörighet att vidta åtgärder som hon själv,
förvaltarskapet till trots, varit behörig att vidta. Försäkringskassan har anfört att
handläggarens besked var felaktigt, dvs. att hon i stället borde ha bett CC styrka sin
behörighet genom att uppvisa en skriftlig fullmakt från AA. Jag instämmer i den
uppfattningen. Försäkringskassan förtjänar kritik för det inträffade.

Övrigt
Försäkringskassans Vägledning 2001:3, version 4, och Vägledning 2004:7, version
6, tar i här aktuella avseenden i allt väsentligt sikte på normalfallet, dvs. att det är
förvaltaren som i alla angelägenheter företräder den enskilde gentemot
myndigheten. Som framgått ovan kan det dock finnas situationer då så inte är
fallet. Jag ser positivt på att kassan avser att förtydliga sina vägledningar i dessa
avseenden.

Vad AA i övrigt anfört ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande.

Ärendet avslutas.
