# Säkerhetspolisens underlåtenhet att förstöra upptagningar och uppteckningar från hemlig teleavlyssning och teleövervakning

JO 2010-10-27 dnr 3088-2010

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2010-02-16        3088-2010              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Säkerhetspolisens underlåtenhet att förstöra upptagningar och
                        uppteckningar från hemlig teleavlyssning och teleövervakning

## Bakgrund

I januari 2009 uppmärksammade Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden vid en
                        granskning av ett enskilt ärende vid Säkerhetspolisen att upptagningar och
                        uppteckningar från en hemlig teleavlyssning inte hade förstörts, trots att åklagare
                        hade beslutat att så skulle ske.

                        Upptäckten föranledde Säkerhetspolisen att genomföra en verksamhetskontroll för
                        att utreda om detta var en engångsföreteelse eller om det fanns liknande fall.
                        Tämligen omgående kunde konstateras att det fanns flera andra ärenden i vilka
                        Säkerhetspolisen inte hade verkställt åklagares beslut att förstöra material från
                        hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

                        Mot den bakgrunden överlämnades saken till Åklagarmyndigheten, Riksenheten
                        för polismål, för prövning av om tjänstefel kunde vara begånget. I början av
                        februari 2009 inledde chefsåklagaren AA förundersökning rörande misstanke om
                        tjänstefel. Under förundersökningen, som bedrevs under drygt ett års tid, hölls bl.a.
                        ett femtiotal förhör och material från Säkerhetspolisen granskades. Den 30 april
                        2010 beslutade AA att lägga ned förundersökningen eftersom någon enskild
                        tjänsteman inte ansågs ha handlat på ett sådant sätt som kunde bedömas som
                        straffbart tjänstefel.

                        Vad som framkom i nedläggningsbeslutet föranledde mig att den 27 maj 2010
                        inom ramen för mitt uppdrag påbörja en granskning av vad som förekommit. Min
                        avsikt var att göra en egen straffrättslig bedömning av det inträffade.

                        Mina överväganden i förundersökningsfrågan
                        Inledning
                        Säkerhetspolisen har till uppdrag att bl.a. förebygga och avslöja brott mot rikets
                        säkerhet, bekämpa terrorism och skydda den centrala statsledningen. Hemliga
                        tvångsmedel – t.ex. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning – kan vara
                        viktiga instrument för Säkerhetspolisen vid fullgörandet av dessa uppdrag.
                        Användningen av sådana tvångsmedel innebär emellertid ett mycket stort ingrepp i



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                    Dnr 3088-2010   Sid 2 (6)




den enskildes personliga integritet. Det är bl.a. därför av allra största vikt att
användningen av hemliga tvångsmedel alltid sker enligt det strikta regelverk som
omgärdar dem. Säkerhetspolisen måste självfallet ha en organisation och den
kunskap som fordras för att säkerställa att användningen sker på ett rättsenligt sätt.

Det som kom fram i våras om bristerna i Säkerhetspolisens verksamhet i detta
avseende var därför i hög grad anmärkningsvärt. AAs beslut klargjorde nämligen
att Säkerhetspolisen i ett stort antal ärenden under en följd av år underlåtit att
förstöra upptagningar och uppteckningar från hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning i nedlagda förundersökningar, trots att åklagare beslutat att så
skulle ske. Vidare kom det fram att anställda inom Säkerhetspolisen hade sökt
uppgifter i avslutade förundersökningar där telematerialet skulle ha varit förstört. –
Detta felhandlande hade, i olika utsträckning, förekommit vid de tre operativa
enheterna för författningsskydd, kontraspionage och kontraterrorism. Eftersom det
inte var fråga om något enstaka misstag uppkom frågan om någon
befattningshavare vid Säkerhetspolisen straffrättsligt kunde hållas ansvarig för det
inträffade.

Som framgår av AA:s beslut fann han att så inte var fallet, i huvudsak beroende på
att det inträffade, enligt hans mening, berodde på brister i interna rutiner och på att
berörda tjänstemän saknade relevant utbildning. Det handlade, enligt uttalanden av
AA i medierna, helt enkelt om ett systemfel som inte kunde läggas någon enskild
tjänsteman till last.

Jag ansåg, som redan antytts, att de anmärkningsvärda uppgifter som kom fram i
nedläggningsbeslutet var av den karaktären att de i vart fall borde bli föremål för
ytterligare en bedömning i straffrättsligt hänseende. Jag har därför nu för egen del
gått igenom det omfattande förundersökningsmaterialet, huvudsakligen bestående
av förhör med anställda vid Säkerhetspolisen. Jag har därutöver infordrat vissa
ytterligare handlingar från Säkerhetspolisen.

Överväganden
Säkerhetspolisen införde 1999 ett digitalt system för hemlig teleavlyssning, kallat
Pluto. Eftersom det inte gick att bearbeta och analysera information i Pluto
utvecklades ett särskilt gränssnitt för detta ändamål, T. I början av 2006 ersattes
Pluto av ett nytt avlyssningssystem kallat Buster. T. fortsatte att användas.

I både Pluto och Buster fanns möjligheter att radera det hemliga telematerialet. I T.
saknades emellertid en raderingsfunktion. Anledningen till detta synes ha varit att
T. var tänkt som ett renodlat verktyg för att analysera och bearbeta insamlade
trafikdata, dvs. uppgifter av olika slag. I realiteten kom dock bl.a. fullständiga
uppteckningar från hemlig teleavlyssning som lagrats i avlyssningssystemen att
också överföras dit. Detta innebar att material från t.ex. hemlig avlyssning kom att
finnas samtidigt i två skilda system, först i Pluto och T., därefter i Buster och T.

När åklagare beslutade att lägga ned en förundersökning, och samtidigt beslutade
att upptagningar och uppteckningar från hemlig teleavlyssning och hemlig
                                                                    Dnr 3088-2010    Sid 3 (6)




teleövervakning skulle förstöras, var det alltså möjligt att verkställa beslutet i Pluto
och Buster men inte i T. Utredningen ger emellertid likväl vid handen att åtskilliga
beslut om förstörande av hemligt telematerial inte verkställts i vare sig Pluto eller
Buster.

När det gäller de ärenden som härrör från den tid då avlyssningssystemet Pluto
användes, dvs. före januari 2006, är det nu med något enstaka undantag mer än fem
år sedan dessa handlades. Detta innebär att eventuella brott torde vara
preskriberade om inte felhandlandet bedöms som grovt tjänstefel. Jag anser mig
inte kunna hävda att så är fallet.

Resterande del av de felaktigt handlagda ärendena – också det ett ganska stort antal
– är sådana där teleavlyssningen och teleövervakningen alltså huvudsakligen har
skett med användning av avlyssningssystemet Buster. Jag övergår nu till att
behandla handläggningen av dessa ärenden.

Det står till en början, enligt min mening, klart att det förhållandet att
befattningshavare vid Säkerhetspolisen under flera år i ett stort antal ärenden
underlåtit att verkställa beslut om förstörelse av hemligt telematerial är av den arten
att ansvar för tjänstefel rent objektivt kan föreligga.

Av betydelse för den vidare bedömningen är emellertid vad felhandlandet berott
på: medvetet handlande, slarv, okunskap, dåliga rutiner, tekniska hinder eller något
annat.

I sitt beslut rörande skilda befattningshavares ansvar pekar AA på att en orsak till
den felaktiga handläggningen var okunskap om gällande regelverk.

I 27 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning. Frågan om förstörande av upptagningar och uppteckningar
från dessa tvångsmedel regleras i 24 §. Sådant telematerial ska i princip förstöras
om en förundersökning läggs ned. Som redan framhållits kan dock uppgifter i
materialet i efterhand få behandlas av brottsutredande myndigheter. Beslut om
förstörelse fattas av åklagare (se mer om detta i Gunnel Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl. s. 503). Det ankommer på
Säkerhetspolisen att verkställa åklagares beslut om förstörelse.

Det är således inte fråga om att den verkställande myndigheten – Säkerhetspolisen
– har att göra någon komplicerad bedömning: har åklagare beslutat om förstörande
av uppteckningar och upptagningar ska polisen verkställa beslutet. Det fordras
knappast någon särskild utbildning i hemliga tvångsmedel för att förstå vad
uppgiften kräver. Jag kan därför för min del svårligen se att de brister i utbildning
som otvivelaktigt funnits i någon nämnvärd grad kan påverka den straffrättsliga
bedömningen av berörda personers handlande.
                                                                    Dnr 3088-2010    Sid 4 (6)




Det är emellertid anmärkningsvärt att tjänsteman efter tjänsteman i förhör uppger
att de knappt fått någon utbildning om hemliga tvångsmedel, trots att de i stor
utsträckning arbetar med material som inhämtas genom sådana tvångsmedel.

Att upptagningar och uppteckningar inte har förstörts i de nu aktuella ärendena
förefaller vid en genomgång av förundersökningsmaterialet kunna ha berott på en
rad olika slag av brister. Till de brister som förekommit hör bl.a. följande. I vissa
fall har en förstörelserapport – dvs. den inledande handling som ger anvisning om
att visst material ska förstöras – inte upprättats. I åter andra fall tycks upprättade
rapporter inte sänts vidare till dem som haft att vidta de tekniska åtgärder som
fordras. I några fall tycks misstag ha skett såvitt gäller den faktiska raderingen av
materialet och i en del fall har det visat sig att materialet de facto har raderats men
åtgärden inte dokumenterats. Det finns således inte någon för samtliga fall
gemensam brist som förklarar varför material som borde ha varit förstört kommit
att bevaras – förutom, givetvis, den genomgående bristen på uppföljning av att
åklagarens beslut också verkställs. Det kan därför, enligt min mening, konstateras
att avsaknaden av fungerande handläggningsrutiner starkt har bidragit till det
inträffade.

För den straffrättsliga bedömningen är det vidare centralt att fråga sig vilken eller
vilka befattningshavare som varit ansvariga för att besluten verkställdes på ett
korrekt sätt: tekniker, administrativ personal, handläggare, sektionschefer,
enhetschefer eller myndighetschef.

I den arbetsordning, som gällde under den aktuella tidsperioden, pekades
enhetscheferna ut som ansvariga för att ärenden föredrogs för åklagare vad gäller
beslut om förstöring. Även om det uttryckligen inte sägs att enhetscheferna också
var ansvariga för att besluten verkställdes ligger det, enligt min mening, i sakens
natur att även det ledet innefattas i arbetsordningens föreskrift.

Utredningen ger emellertid vid handen att regeln i arbetsordningen inte på något
sätt återspeglade det arbetssätt som sedan länge gällt vid berörda enheter. Det
faktiska ansvaret för aktuella frågor synes i stället ha legat längre ner i
organisationen, dock förefaller meningarna vara något delade om på vilken nivå
ansvaret vilat. Det kan i vart fall konstateras att arbetsordningen i denna del inte
har varit förankrad i verkligheten eller – om man vänder på det – inte har fått något
som helst genomslag i organisationen.

Den bild som det femtiotal förhör som hållits ger är i stället denna: enhetschefer
hänvisar till sektionschefer, sektionschefer till handläggare, handläggare till
sektionschefer eller till administrativ personal som i sin tur hänvisar till
handläggare osv. Det förefaller som om i princip ingen tycks anse sig ha burit
ansvaret för denna viktiga uppgift.

Detta visar, om inte annat, att saken internt inte har fått den uppmärksamhet som
krävts. Den betydande oklarhet som rått om ansvarsförhållandena i denna fråga
synes ha kunnat existera under flera år, utan att någon ifrågasatt detta sakernas
                                                                    Dnr 3088-2010      Sid 5 (6)




tillstånd. Det yttersta ansvaret för att så har blivit fallet vilar otvivelaktigt på
framför allt myndighetschefen. Det är dennes uppgift att säkerställa att
verksamheten bedrivs i enlighet med gällande rätt. Myndighetschefen ska också
besluta en arbetsordning med de föreskrifter som behövs t.ex. om delegering av
beslutanderätt och om handläggningen av ärenden. Det är tydligt att
Säkerhetspolisens ledning under en följd av år inte sett till att det inom
myndigheten funnits sådana rutiner som säkerställt att denna viktiga del av
verksamheten bedrivits rättsenligt.

Utredningen ger alltså vid handen att ansvaret för frågan om förstörande av hemligt
telematerial endast på pappret, i arbetsordningen, har legat på enhetschefsnivå. Den
faktiskt existerande ordningen, dvs. att ansvaret har legat på lägre nivå – ovisst
vilken – synes inte ha ifrågasatts inom Säkerhetspolisen. Även om berörda
enhetschefer givetvis likväl bär ett övergripande arbetsledande ansvar för
verksamheten vid enheten anser jag mig mot denna bakgrund inte kunna hävda att
den brist som funnits i detta avseende kan bedömas som straffbart tjänstefel.

När det därefter gäller övriga personalkategoriers felhandlande kan följande
konstateras. Fall av underlåten förstörelse av hemligt telematerial har förekommit
vid tre enheter, vid ett antal sektioner inom dessa enheter och i ärenden som
handlagts av ett tämligen stort antal enskilda handläggare. Sådana fall har dessutom
förekommit under flera års tid och flera av de tjänster som varit inblandade i
hanteringen har bytt innehavare vid en eller flera tidpunkter. Det innebär inte
endast att det skulle fordras mycket omfattande utredningsåtgärder för att klarlägga
enskilda befattningshavares eventuella straffrättsliga ansvar. Mycket talar dessutom
för att endast enstaka fall av underlåten förstörelse skulle kunna läggas en enskild
tjänsteman till last. Det är i hög grad tveksamt om sådana enstaka fall skulle kunna
medföra ansvar för straffbart tjänstefel, i synnerhet som en misstänkt med visst fog
kan göra gällande att hans eller hennes underlåtenhet mera varit en följd av
bristande anvisningar och rutiner än om ett personligt avsiktligt eller oaktsamt
åsidosättande av gällande lagregler.

Slutligen vill jag särskilt nämna beträffande det material som lagrats i T. att en
brottsutredande myndighet har, även om beslut om förstörande har meddelats,
under vissa förutsättningar rätt att i efterhand behandla uppgifter från upptagningar
och uppteckningar från hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se 27
kap. 24 § fjärde stycket RB). T. var, som nyss sagts, avsett att utgöra ett sådant
hjälpmedel för analys och bearbetning av uppgifter som inhämtats genom
användning av hemliga tvångsmedel. Det förefaller emellertid som om T. inte
endast kommit att användas på det sätt som var tänkt från början.

Sammanfattande bedömning
Det kan således konstateras att i vissa fall torde eventuella brott vara preskriberade.

Vad särskilt gäller det material som lagrats i T. tillkommer att Säkerhetspolisen,
trots beslut om förstörande, under vissa förutsättningar har rätt att i efterhand
                                                                    Dnr 3088-2010    Sid 6 (6)




behandla uppgifter från t.ex. en uppteckning. Detta innebär att gränsdragningen
mellan vad som är att betrakta som sådana uppgifter som enligt 27 kap. 24 § fjärde
stycket RB får behandlas och vad som är ett otillåtet bevarande av hemligt
telematerial är oklar. Det medför i sin tur att det är förenat med stora svårigheter att
avgöra om – och i så fall i vilken utsträckning – som underlåtenheten att förstöra
material i T. är att betrakta som straffbart tjänstefel.

Överlag gäller emellertid, som torde framgå av min tidigare redovisning, att det –
för att tala klartext – har varit en faslig oreda när det har gällt ansvarsförhållanden
och rutiner för att verkställa åklagares beslut om förstörelse, vilket i sin tur medför
att straffrättsligt ansvar blir i det närmaste omöjligt att utkräva. Det yttersta
ansvaret för denna oordning vilar på Säkerhetspolisens tidigare ledningar som i
detta avseende inte styrt verksamheten på ett godtagbart sätt. I sammanhanget kan
nämnas att den nuvarande ledningen hade varit på plats i ungefär ett och ett halvt år
då saken uppdagades.

Jag gör mot denna bakgrund den bedömningen att jag, även om ytterligare
utredningsåtgärder inom ramen för en återupptagen förundersökning skulle vidtas,
inte kan förvänta en fällande dom mot någon enskild befattningshavare inom
Säkerhetspolisen. Den nedlagda förundersökningen om tjänstefel ska därför inte
återupptas.

Avslutningsvis finner jag inte heller skäl att inom ramen för ett ordinärt
tillsynsärende ytterligare granska Säkerhetspolisens handlande i fråga om
förstörelse av hemligt telematerial. Att fel och brister av allvarligt slag har funnits
har klargjorts genom redan vidtagna förundersökningsåtgärder. Av inhämtade
uppgifter framgår vidare att Säkerhetspolisens nuvarande ledning synes ha vidtagit
adekvata åtgärder för att säkerställa att hemliga tvångsmedel hanteras på ett sätt
som är förenligt med lagens föreskrifter.
