# Verkställande av kommunala beslut som inte vunnit laga kraft

JO 2010-06-30 dnr 3129-2009

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2010-06-30        3129-2009             1 (11)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Verkställande av kommunala beslut som inte vunnit laga kraft


                        Genom anmälningar till JO aktualiserades två fall som gällde kommuner där
                        fullmäktigebeslut verkställts innan de vunnit laga kraft, varefter besluten
                        överklagats av kommunmedlemmar och då upphävts i domstol. Ärendena utreddes
                        parallellt och redovisades i var sitt beslut (3129-2009 och 1170-2009).
                        Redogörelsen för den rättsliga regleringen och de allmänna utgångspunkterna för
                        bedömningen av fallen var densamma i de två besluten. Referatet inleds med dessa
                        för de båda besluten gemensamma avsnitt.

                        Rättslig reglering m.m.
                        Allmänt
                        Den offentliga makten utövas under lagarna. Kommunernas självbestämmanderätt
                        fritar inte kommunala organ från skyldigheten att lyda lag.

                        Genom s.k. laglighetsprövning har varje medlem av en kommun rätt att få
                        lagligheten av kommunens beslut prövad i förvaltningsdomstol, 10 kap. 1 §
                        kommunallagen, KL. Vilka beslut som kan överklagas genom laglighetsprövning
                        samt de närmare formerna för detta framgår av 10 kap. 2–7 §§.

                        Enligt 10 kap. 8 § ska domstolen upphäva ett överklagat beslut om

                         beslutet inte har tillkommit i laga ordning,

                         beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen,

                         det organ som har fattat beslutet överskridit sina befogenheter, eller

                         beslutet strider mot lag eller annan författning.

                        Enligt bestämmelsen får något annat beslut inte sättas i det överklagade beslutets
                        ställe.

                        Laglighetsprövningen, som alltså kan begäras endast av kommunens medlemmar,
                        utgör enligt lagmotiven en form av medborgartalan (prop. 1990/91:117 s. 132).
                        Den får betraktas som ett utflöde av det kommunala självbestämmandet.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                           Dnr 3129-2009      Sid 2 (11)




Verkställande av kommunfullmäktiges beslut
Enligt huvudregeln åligger det kommunstyrelsen att verkställa kommun-
fullmäktiges beslut (se 6 kap. 4 och 5 §§ KL). För verkställande av beslut som
överklagas genom laglighetsprövning finns en särskild regel, intagen i 10 kap.
14 a § KL. Innan innehållet i den bestämmelsen redovisas bör något sägas om dess

## Anmälan och bakgrund

bakgrund.

För att laglighetsprövningen ska vara meningsfull krävs att domarna i sådana mål
efterlevs. Sedan mycket lång tid tillbaka gäller därvid att ett kommunalt organ inte
bör kunna genomföra beslut på ett oåterkalleligt sätt så länge det finns en möjlighet
att överklaga. Frågan behandlades redan i ett betänkande från år 1952, där en
kommunallagskommitté skrev (SOU 1952:14 s. 338):
      För att [...] icke syftet med besvärsreglerna [de dåvarande bestämmelserna om s.k.
      kommunalbesvär] skall tillspillogivas måste det verkställande organet städse
      överväga, om verkställighet av ej lagakraftvunnet beslut äventyrar möjligheten för
      eventuell klagande att vinna rättelse.[– – –] Finner organet risk föreligga för att
      besvär skulle leda till beslutets undanröjande, bör det låta anstå med
      verkställigheten, till dess besvärstiden utlöpt, respektive till dess beslutet fastställts
      genom lagakraftägande utslag, såvida ej effektivitetskrav påkallar annat.
JO påminde i ett beslut år 1961 om dessa uttalanden, som lagstiftaren instämt i (se
JO 1961 s. 431). I det ärende som saken gällde uttalade JO:

      Kommunalnämnden har i sin förklaring gjort gällande, att man ej känt till eller haft
      anledning räkna med att besvär skulle komma att anföras över fullmäktiges
      ifrågakomna beslut. Denna invändning saknar enligt min mening avgörande
      betydelse för verkställighetsfrågans bedömande. Det avgörande för denna
      bedömning är huruvida det fanns anledning räkna med att beslutet komme att
      undanröjas i händelse av besvär.
JO:s slutsats blev att det måste ha stått klart för det verkställande organet att
beslutet troligen skulle komma att upphävas om någon besvärade sig. Han noterade
också att om det dessförinnan verkställdes, skulle beslutet inte kunna återgå. Av de
skälen och ”då några effektivitetssynpunkter icke åberopats och uppenbarligen ej
heller kunna göras gällande” fann JO att det verkställande organet gjort fel som
verkställt beslutet innan det vunnit laga kraft.

I tre beslut, som redovisas i JO 1966 s. 307, kritiserade JO kommunala nämnder
bl.a. för att de hade verkställt beslut som kunde överklagas. JO upprepade att det
verkställande organet ska bedöma dels risken för att besvär över fullmäktiges
beslut kan leda till beslutets undanröjande, dels om verkställighet i så fall skulle
äventyra möjligheten att rätta beslutet. Sedan han funnit att nämnderna inte levt
upp till dessa krav tog JO ställning till om de befunnit sig i sådana ”tvångslägen”
att deras handlande ändå varit lagligt. I inget av fallen godtogs de skäl de
respektive nämnderna anfört. I ett av dem, som gällde ett beslut om att påbörja
vissa byggnadsarbeten, uttalade JO:

      Det fanns [...] mycket starka skäl som talade för att beslutet skulle komma att
      undanröjas vid besvär. Enär det ur allmän synpunkt är av stor vikt att kommun icke
      vidtager verkställighetsåtgärder, som grundas på beslut vilkas laglighet kan
      ifrågasättas, måste i förevarande situation nämnden kunna åberopadirekt tvingande
                                                                          Dnr 3129-2009     Sid 3 (11)




      skäl att då påbörja byggnadsarbetena för att verkställigheten skulle kunna anses vara
      tillåten enligt i förarbetena till kommunallagen angivna riktlinjer. Sådana tvingande
      ekonomiska skäl torde icke kunna anses föreligga med mindre verkställigheten
      måste ske för att skydda kommunen mot avsevärt ekonomiskt avbräck.
Av JO:s beslut framgår även att kommunen inte bara ska ta hänsyn till de
olägenheter som en utebliven verkställighet kan medföra utan även till de skador
som den kan dra på sig om beslutet upphävs och måste rättas. Konsekvenserna av
att inte verkställa ska med andra ord vägas mot de skadeverkningar som kan
uppkomma om beslutet verkställs men sedan måste rivas upp.

Frågor kring kommunala besluts verkställbarhet diskuterades i förarbetena till såväl
1977 års kommunallag som nuvarande kommunallag (se SOU 1971:84 s. 133 ff.
och prop. 1975/76:187 s. 552 ff. respektive SOU 1990:24 s. 160 f. och prop.
1990/91:117 s. 136 f.).

Sedan ”kommunalt domstolstrots” kommit att bli alltmer omdebatterat föreslog en

## Utredning

utredning år 2000 att de förutsättningar som i rättspraxis ansågs gälla för när
omedelbar verkställighet av kommunala beslut får ske skulle lagfästas (se Ds
2000:53). Det ledde till den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 14 a § KL. Den
lyder:

      Ett beslut som kan överklagas enligt bestämmelserna i detta kapitel får verkställas
      innan det har vunnit laga kraft om inte särskilda skäl talar emot det.
I författningskommentaren uttalade lagstiftaren (prop. 2001/02:122 s. 28 f.):
      Den föreslagna regleringen innebär att omedelbar verkställighet i princip får ske
      men att beslut om sådan verkställighet bör föregås av en individuell bedömning av
      skälen för och emot. Det kan ha stor ekonomisk eller rättslig betydelse för
      kommunen eller landstinget att beslutet verkställs skyndsamt. Effektivitetshänsyn
      väger tungt vid bedömningen. Å andra sidan kan en förtidig verkställighet få till
      följd att kommun- eller landstingsmedlemmarnas rätt att få lagligheten i ett beslut
      prövad blir illusorisk. Verkställigheten kan ju innebära att en rättelse av beslutet blir
      faktiskt eller juridiskt omöjlig, t.ex. när en byggnad rivs eller egendom säljs.
      Kommunen eller landstinget har naturligtvis en viss handlingsfrihet också när ett
      beslut överklagats. Vid s.k. okynnesbesvär och när beslutet utan tvekan är lagenligt
      bör det kunna verkställas trots överklagandet.
      Om det finns en realistisk möjlighet att det överklagade beslutet kan komma att
      upphävas bör omedelbar verkställighet i regel inte ske. Särskild försiktighet är
      påkallad om avgörandet medför allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär.
Verkställighetsförbud (inhibition)
Om ett beslut har överklagats kan förvaltningsdomstol med stöd av 28 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddela verkställighetsförbud (inhibition).
De närmare förutsättningarna för att meddela inhibition har berörts av
Regeringsrätten, som i rättsfallet RÅ 1986 ref. 7 uttalat följande.

      Syftet med föreskriften är att domstolen skall ha möjlighet att förhindra en
      verkställighet i fall då det är av stor betydelse för klaganden att ett överklagat beslut
      inte länder till efterrättelse, innan saken slutligt prövats av domstolen. Detta kan
      gälla t.ex. när det skulle vara svårt eller omöjligt att låta en verkställighet av det
      överklagade beslutet återgå om beslutet upphäves.
      En bedömning av om inhibition bör meddelas i ett mål om kommunalbesvär måste
      grundas på ett preliminärt ståndpunktstagande till frågan huruvida det överklagade
                                                                          Dnr 3129-2009        Sid 4 (11)




      kommunala beslutet är olagligt eller ej enligt de av klaganden åberopade
      omständigheterna. Inhibition bör komma ifråga endast om starka skäl talar för att
      beslutet är olagligt och förbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt
      intresse åsamkas beaktansvärd skada.
Rättelse av verkställda beslut
Enligt 10 kap. 15 § KL gäller att om ett beslut har upphävts genom ett avgörande
som har vunnit laga kraft och om beslutet redan har verkställts, ska det organ som
har fattat beslutet se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är
möjligt. Ett beslut om rättelse ska meddelas utan oskäligt dröjsmål.

En bestämmelse av detta slag infördes först i den tidigare kommunallagen. I
förarbetena anförde statsrådet (prop. 1975/76:187 s. 561 f.):
      Enligt paragrafen skall verkställigheten av det upphävda beslutet bringas att återgå i
      den mån det är möjligt. Vid bedömningen av hur långt denna skyldighet sträcker sig
      kan de uttalanden av kommunalrättskommittén som jag har återgett i det föregående
      tjäna till ledning.
Kommunalrättskommittén – vars förslag innebar att det var kommunstyrelsen som
skulle besluta om återgångsåtgärder – hade, med hänvisning till avgöranden från
Regeringsrätten, uttalat följande (SOU 1971:84 s. 147).
      Det bör ankomma på kommunstyrelsen att med till buds stående medel
      bringaverkställigheten till återgång. Verkställighet i form av rättshandlingar bör
      bringas att återgå på ogiltighetsgrund, i den mån kommunstyrelsen inte väljer andra
      utvägar, exempelvis i form av avveckling av verksamhet eller egendomsinnehav.
      Den omständigheten att ett återgångsförfarande är förenat med kostnader eller
      förluster bör i princip inte försvaga det grundläggande kravet på återgångsåtgärder.
      Kommunstyrelsen bör emellertid i syfte att minska eventuella förluster ha en viss
      frihet att välja metod och tidsplan för återgång. I princip bör dock gälla att återgång
      skall genomföras utan onödigt dröjsmål. Undantagsvis kan situationer tänkas
      förekomma där återgångsförfarande skulle medföra så omfattande ekonomiska
      förluster för kommunen att det skulle te sig orimligt att uppehålla ett krav på
      återgång. Genom att alternativa återgångsförfaranden mestadels finns att tillgå måste
      sådana situationer bli mycket ovanliga. Återgångsförfarande är ibland omöjligt att
      genomföra. Om verkställigheten exempelvis bestått i en utbetalning kan återkrav
      vara uteslutet på civilrättsliga grunder. I fall där betalningsmottagaren är
      återbäringsskyldig kan återbäring vara utesluten på grund av bristande
      betalningsförmåga. När återgångsförfarandet även i ett längre tidsperspektiv
      framstår som omöjligt att genomföra måste kommunstyrelsen ha rätt att avskriva
      återgångsärendet.
Den 1 juli 2002 förtydligades bestämmelsen (SFS 2002:438). I propositionen
anfördes (prop. 2001/02:122 s. 18 f.):

      Vid tillkomsten av bestämmelsen torde [...] ha förutsatts att kommunens eller
      landstingets ställningstagande till frågan om rättelse skall komma till uttryck i ett
      formligt beslut. I annat fall berövas medlemmarna i kommunen eller landstinget
      praktisk möjlighet att överklaga ställningstagandet.
      De undersökningar som gjorts angående tillämpningen av bestämmelsen om rättelse
      visar att kommunerna i en del fall dröjt mycket länge innan de fattat beslut om
      rättelse. Dessutom har det förekommit i stor utsträckning att något beslut över huvud
      taget inte fattats. Undersökningarna ger visserligen inte underlag för säkra slutsatser
      angående förekomsten av domstolstrots i nu berörda fall. De visar emellertid att
      bestämmelsen om rättelse inte tillämpats i enlighet med lagstiftarens intentioner.
                                                                          Dnr 3129-2009        Sid 5 (11)




      Enligt regeringens mening finns det mot den nu angivna bakgrunden anledning att
      förtydliga bestämmelsen i 10 kap. 15 § kommunallagen. Av bestämmelsen bör
      framgå att ett formellt beslut om rättelse måste meddelas och att detta skall ske utan
      oskäligt dröjsmål. Detta bör enligt regeringens mening leda till en bättre tillämpning
      av bestämmelsen och att domstolstrots av det nu diskuterade slaget motverkas.
      Förslaget ger också kommuner och landsting en viss flexibilitet i beredningen av ett
      ärende om rättelse. Någon ytterligare precisering av inom vilken tidsperiod rättelse
      skall ske är enligt regeringens mening inte erforderlig. Ställningstagandet till frågan
      om rättelse bör dock ide flesta fall kunna ske relativt snabbt.
      Syftet med den föreslagna ändringen är att ett formellt beslut i frågan om rättelse
      skall fattas. Civilrättslig bundenhet kan föreligga trots att ett beslut har upphävts.
      Detta problem får dock liksom i dag lösas från fall till fall. En kommun- eller
      landstingsmedlem som anser att styrelsen eller den berörda nämnden fattat ett
      felaktigt beslut i frågan om rättelse har möjlighet att överklaga beslutet genom
      laglighetsprövning.
Rättelseskyldigheten åvilar den som fattat beslutet. Om detta fattats av kommun-
fullmäktige är det alltså den instansen som ska vidta rättelse.

Kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar för den kommunala förvaltningen,
med skyldighet att i förekommande fall ta initiativ i olika frågor och göra
framställningar till fullmäktige (se bl.a. 6 kap. 2 och 4 §§ KL). Tillsammans med
övriga nämnder har styrelsen ansvar för beredning av fullmäktigeärenden och
verkställighet av fullmäktiges beslut. Mot den bakgrunden har JO tidigare kritiserat
kommunstyrelser som inte gjort kommunfullmäktige uppmärksamma på att av
fullmäktige fattade beslut hade upphävts och på att frågan om rättelse enligt 10
kap. 15 § KL därmed hade aktualiserats (dnr 2608-1996 och 4773-1997).

Allmänna utgångspunkter för bedömningen
Inledning
JO ska kontrollera att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och
andra författningar. Ledamöter av beslutande kommunala församlingar får dock
inte granskas av JO. Vid tillsyn över kommunala myndigheter ska JO beakta de
former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Det anses innebära att
lämplighetsöverväganden som görs av kommunala organ i regel inte bör bedömas
(se t.ex. JO 1986/87 s. 297).

Kommunfullmäktiges åtgärder kan således inte föranleda några uttalanden av mig.

## Bedömning

Bedömningen i [de fall som utretts] tar sikte på om [de respektive
kommunstyrelsernas] handläggning överensstämt med de regler som gäller.

Verkställande av beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning
Ett beslut som kan överklagas får enligt 10 kap. 14 a § KL verkställas innan det har
vunnit laga kraft om inte särskilda skäl talar emot det. De ovan redovisade
uttalandena i bestämmelsens förarbeten innebär i huvudsak följande.
Verkställigheten ska föregås av en individuell bedömning av skälen för och emot.
Det understryks å ena sidan att det kan ha stor betydelse att beslutet verkställs
skyndsamt och att effektivitetshänsyn ska väga tungt. Å andra sidan framhålls att
en för tidig verkställighet kan medföra att laglighetsprövningen blir illusorisk,
eftersom det då kan bli omöjligt att rätta beslutet. I förarbetena sägs också att
                                                                   Dnr 3129-2009   Sid 6 (11)




omedelbar verkställighet i regel inte bör ske om det finns en realistisk möjlighet att
det överklagade beslutet kan komma att upphävas.

Rättsläget kan mot denna bakgrund – och i belysning av den ovan redovisade
rättsutveckling som lett fram till dagens reglering – sammanfattas och
kommenteras på följande sätt.

1. Ett beslut får verkställas innan det vunnit laga kraft, men man måste
   dessförinnan bedöma risken för att det kan komma att upphävas vid ett
   eventuellt överklagande.
     Den prövning som ska ske inför verkställigheten avser inte sannolikheten för
   att beslutet överklagas, utan dess rättsliga hållfasthet. Prövningen torde i de
   flesta fall inte vålla några stora bekymmer. Andra gånger kan läget vara mer
   komplicerat. Eftersom det är fråga om en rent juridisk bedömning torde saken i
   sådana fall med fördel kunna överlåtas till en kommunjurist eller någon med
   motsvarande kompetens.
     Det är svårt att ange vilken grad av sannolikhet för ett upphävande som ska
   krävas. Såväl lagens ordalydelse som uttalandena i dess förarbeten talar dock
   för att det är först när den rättsliga frågan klart framstår som öppen för olika
   tolkningar – och det således föreligger en beaktansvärd risk för att beslutet vid
   ett eventuellt överklagande kan komma att undanröjas – som
   verkställighetshinder kan föreligga.

2. Beslut som riskerar att upphävas och som inte kan rättas utan olägenhet bör inte
   verkställas, om det inte finns starka effektivitetsskäl.
     Rätten till laglighetsprövning får inte bli illusorisk och kan därför inte
   underordnas mer allmänna intressen av att snabbt kunna genomföra politiska
   beslut. Det måste krävas specifika skäl av ekonomiskt eller rättsligt slag som
   gör att det av hänsyn till kommunens bästa inte är möjligt att avvakta med
   beslutets verkställande.
     Vid avvägningen ska konsekvenserna av en utebliven verkställighet ställas
   mot de följder ett eventuellt upphävande kan medföra. Det bör i det
   sammanhanget observeras att en kommun i princip är skyldig att frånträda
   ingångna avtal och bära de skadeståndskrav detta kan föranleda, om det beslut
   som avtalet grundas på upphävs efter en laglighetsprövning (jfr de ovan citerade
   uttalandena från kommunalrättskommittén som enligt propositionen skulle tjäna
   som vägledning).

Rättelse enligt 10 kap. 15 § kommunallagen
Kommunstyrelsen har som ovan framgått ett övergripande ansvar för den
kommunala förvaltningen.

När ett verkställt beslut som fattats av kommunfullmäktige upphävts genom
laglighetsprövning åligger det kommunstyrelsen att bereda och hos fullmäktige
väcka frågan om rättelse. Denna styrelsens skyldighet fritar inte fullmäktige från
dess ansvar, men den fyller den i sammanhanget från rättssäkerhetssynpunkt
väsentliga funktionen att säkerställa att saken anhängiggörs i kommunfullmäktige,
                                                                          Dnr 3129-2009     Sid 7 (11)




som därigenom inte kan undandra sig att fatta beslut i ärendet, ett beslut som i sin
tur kan göras till föremål för laglighetsprövning.

Kritik mot Kommunstyrelsen i Täby kommun, som verkställt beslut
om ”avknoppning” av en kommunal gymnasieskola utan att närmare
överväga om det förelåg skäl att invänta att de vann laga kraft



 Beslutet i korthet: Kommunstyrelsen i Täby kommun anmäldes för att den verkställt
 beslut av kommunfullmäktige innan besluten vunnit laga kraft och för att den underlåtit att
 rätta besluten sedan de upphävts av domstol efter laglighetsprövning. Kommunstyrelsen
 kritiseras för att inte ha prövat om det funnits en beaktansvärd risk för att besluten skulle
 kunna komma att upphävas om de överklagades. Det är dock inte klarlagt att det vid
 tidpunkten för verkställigheten måste anses ha funnits en sådan risk, även om åtskilligt
 talar för det. Kommunstyrelsens handläggning av frågan om rättelse har inte föranlett
 kritik.


Bakgrund och utredning
Under 2006 ansökte rektorn och en lärare vid den kommunala gymnasieskolan
Tibble gymnasium om tillstånd att genom sitt bolag bedriva gymnasieskola i Täby
kommun. Ansökan beviljades av Skolverket den 15 mars 2007. De hade vidare till
kommunen anmält sitt intresse av att genom sitt bolag få överta verksamheten vid
Tibble gymnasium. Frågan om att på detta sätt förändra formerna för driften av
skolan var kontroversiell såväl politiskt som bland elever och personal, och
protesterna mot ”avknoppningen” rönte stor uppmärksamhet i media.

Vid ett extrainsatt fullmäktigesammanträde den 10 maj 2007 beslutade
Kommunfullmäktige i Täby kommun att avveckla den kommunala verksamheten
vid Tibble gymnasium samt att godkänna att ett ramavtal träffades mellan
kommunen och Tibble Fristående Gymnasium (bolaget) innefattande bl.a.
hyresavtal och verksamhetsavtal. Fullmäktige beslutade även att sälja inventarier
och utrustning i Tibble gymnasium till bolaget för 9,2 miljoner kronor.

Den 11 maj 2007, dagen efter fullmäktiges beslut, verkställdes dessa genom att ett
antal avtal mellan Täby kommun och bolaget undertecknades av en tjänsteman vid
kommunstyrelsen. Bolaget påbörjade sedermera sin skolverksamhet höstterminen
2007.

Kommunfullmäktiges beslut överklagades av flera kommunmedlemmar till
Länsrätten i Stockholms län, med yrkande om att det skulle upphävas.

Det framställdes också ett yrkande om att domstolen skulle förordna att beslutet
tills vidare inte skulle gälla, s.k. inhibition. Länsrätten avslog den 12 juni 2007
yrkandet om inhibition. Beslutet överklagades, men Kammarrätten i Stockholm
meddelade inte prövningstillstånd.

Den 20 december 2007 avslog Länsrätten i Stockholms län överklagandena (mål nr
10633-07). Domen överklagades till Kammarrätten i Stockholm, som den 9 april
                                                                        Dnr 3129-2009     Sid 8 (11)




2009, dvs. knappt två år efter det att beslutet fattats och verkställts, upphävde
länsrättens dom och kommunfullmäktiges beslut (mål nr 584-08). Kammarrätten
konstaterade att det varit fråga om en verksamhetsövergång och att det totala värdet
på verksamheten översteg värdet på inventarier och utrustning. Genom att bara ta
betalt för inventarier och utrustning bedömdes kommunen ha lämnat ett
individuellt riktat stöd till bolaget, vilket stred mot 2 kap. 8 § andra stycket
kommunallagen (1991:900), KL. Fullmäktiges beslut om verksamhetsavtal
bedömdes också strida mot 9 kap. 8 a § skollagen (1985:1100), då bolaget enligt
detta avtal skulle erhålla lägre ersättning än vad som föreskrivs i Skolverkets
riksprislista. Domen vann laga kraft.

Med anledning av kammarrättens dom meddelade bolaget den 27 april 2009, efter
en förfrågan från Täbys kommunjurist, att man inte gick med på att låta ingångna
avtal gå tillbaka eller att omförhandla dessa.

Den 18 maj 2009 beslutade kommunstyrelsen efter utredning att föreslå
fullmäktige att inte vidta några åtgärder syftande till rättelse av verkställigheten av
de upphävda besluten. Fullmäktige beslutade den 25 maj 2009 att återremittera
ärendet till kommunstyrelsen. Beslutet fattades med stöd av
minoritetsskyddsbestämmelserna i 5 kap. 36 § KL. Efter viss kompletterande
utredning föreslog kommunstyrelsen återigen att fullmäktige skulle besluta att inte
vidta några rättelseåtgärder. Kommunfullmäktige beslutade den 15 juni 2009 i
enlighet härmed att inte vidta någon åtgärd syftande till rättelse av verkställigheten
av de upphävda besluten eftersom det inte bedömdes finnas någon rimlig möjlighet
att åstadkomma detta. Beslutet överklagades och handläggs vid Förvaltningsrätten i
Stockholm (mål nr 12758-10).

Under sommaren och hösten 2009 fördes fortsatta diskussioner mellan kommunen
och bolaget, varvid kommunen lät utföra vissa uppskattningar av värdet på det som
överlåtits. Vid ett sammanträde den 23–24 november 2009 beslutade fullmäktige
att godkänna en överenskommelse som under senhösten hade träffats mellan
kommunen och bolaget, med innebörd att bolaget skulle betala ytterligare 6,6
miljoner kronor till kommunen avseende goodwillvärde.

Kommunstyrelsen i Täby kommun anmodades att yttra sig. Beträffande
övervägandena angående verkställigheten anförde kommunstyrelsen följande.

      Eftersom önskemålet var att den ”avknoppade” skolan skulle kunna börja sin
      verksamhet till höstterminen 2007 erfordrades ett beslut om nedläggning av den
      kommunala skolan samt försäljning av inventarierna under vårterminen 2007. Till
      följd av att Skolverkets godkännande kom först i mars 2007, medförde detta viss
      brådska med avslutandet av ärendet. Effektivitetshänsyn kom att väga tungt vid
      denna bedömning, eftersom det var av vikt att det vid elevernas skolval inför
      höstterminen stod klart i vilken form skolan skulle bedrivas i fortsättningen. I annat
      fall skulle ovissheten om den framtida skolformen på Tibblegymnasiet försvårat
      elevernas val och avskräckt de elever som från början haft en bestämd uppfattning
      om de ville eller inte ville gå i en fristående gymnasieskola från att välja Tibble
      gymnasium. [– – –]
      Av vikt vid ställningstagandet rörande verkställigheten var dock framförallt att man
      från kommunens sida vid den tidpunkten var fullständigt övertygad om att
                                                                      Dnr 3129-2009     Sid 9 (11)




     fullmäktiges beslut var fullt lagligt. Ärendet var utan tvivel starkt politiskt
     kontroversiellt och föranledde en bitvis hätsk debatt som även gav eko i riksmedia.
     Debatten handlade vid den tidpunkten dock framför allt om frågan om beslutets
     lämplighet, och inte om dess laglighet. Täby kommungenomförde avknoppningen
     på motsvarande sätt som man tidigare förfarit vid andra, politiskt mindre omstridda,
     avknoppningar och på samma sätt som skett i en rad andra kommuner i landet. Som
     tidigare angetts följde också länsrättens dom i december 2007 kommunens linje,
     vilket i vart fall ger stöd för uppfattningen att kommunens inställning inte var
     orimlig.
     Det bör hållas i minnet att den rättsliga debatten om lagligheten av avknoppningar
     tagit fart först efter det att avknoppningen av Tibble gymnasium skedde. Detta
     understryks av det förhållandet att regeringen i beslut den21 februari 2008 uppdrog
     åt Statskontoret att göra en analys av vilka principer som skall ligga till grund för
     prissättningen när en kommun överlåter verksamheten till sin personal och därvid
     anförde ”Regeringen vill stimulera en större mångfald av utövare inom den
     offentligt finansierade välfärden. Det är regeringens uppfattning att med fler utförare
     ökar möjligheten till utveckling och högre kvalitet i verksamheten. Ett sätt att uppnå
     sådan mångfald är attanställda inom en offentligt driven verksamhet får ta över och
     driva den på egen hand. För att avknoppningar skall fungera är det viktigt att det
     finns tydliga regler för hur överlåtelser av verksamheter skall gå till.” (ärende
     Fi2008/1516). Regeringen uttalar sig vid den tidpunkten således i positiva ordalag
     om avknoppning. Mot den bakgrunden är det intressant att notera att den särskilda
     utredare Statskontoret utsett i sin rapport, som kom den 29 april2008, uttalade att det
     inte är rättsligt möjligt med riktade erbjudanden till anställda om övertagande av
     kommunal verksamhet. Dessförinnan hade Sveriges Kommuner och Landsting
     genomfört en grundlig utredning av frågan och i en rapport, som kom den 28 januari
     2008, uttalat att skolor enligt vissa förutsättningar kan avknoppas. För närvarande
     pågår flera rättsliga förfaranden angående avknoppade verksamheter och lagligheten
     av besluten därom, så frågan om avknoppningars laglighet över huvud taget samt om
     de former under vilka de eventuellt kan genomföras kan inte sägas vara rättsligt
     klarlagd. Av detta skäl genomförs idag inga avknoppningar i kommunen.
     Mot bakgrund av det juridiska material som föreligger i dagsläget, kan man
     naturligtvis anta att sannolikheten är stor för att kommunen i dag skulle ha avvaktat
     med verkställigheten av ett fullmäktigebeslut om avknoppning aven verksamhet tills
     beslutet vunnit laga kraft. Som anförts i det föregående fanns dock detta omfattande
     juridiska material angående avknoppningar inte i maj 2007, och man hade ingen
     anledning till annat antagande än att frågan om Tibble gymnasium inte skilde sig
     från andra avknoppningar som genomförts dessförinnan.
Beträffande den situation som uppstod då kammarrätten upphävt kommun-
fullmäktiges beslut anförde kommunstyrelsen följande.

     Eftersom fullmäktiges beslut hade verkställts, aktualiserades i den situationen frågan
     om rättelse enligt 10 kap. 15 § kommunallagen. Det konstaterades att de redan
     ingångna avtalen mellan kommunen och TFG var civilrättsligt giltiga och inte kunde
     hävas med kammarrättens dom som grund. Det bedömdes inte juridiskt möjligt att
     framtvinga en återgång av prestationerna eller en ändring av avtalen innan
     avtalstidens utgång. Kommunfullmäktiges beslut om rättelse fattades den 15 juni
     2009 (§ 69) i enlighet härmed; det beslutades även att hyres- och
     verksamhetsavtalen med TFG skulle sägas upp till avtalstidens utgång för att sedan i
     möjligaste mån kunna anpassas efter kammarrättens dom. De överväganden som
     gjordes framgår av bifogade två tjänsteutlåtanden [bilagorna här uteslutna] inför
     fullmäktiges beslut. Beslutet har överklagats.
     Kommunen konstaterar att kammarrätten i sin dom underkänt kommunens agerande
     i två hänseenden; dels att kommunen inte vidtagit någon utredning rörande frågan
     om verksamheten haft något goodwillvärde, dels att kommunens avtal med TFG om
     skolpengens storlek står i strid med skollagen. För att om möjligt kunna
     åstadkomma ett avtalsläge som bättre överensstämde med kammarrättens dom
                                                                     Dnr 3129-2009    Sid 10 (11)




      fördes under sommaren och hösten 2009 diskussioner med TFG och kommunen lät
      utföra två oberoende värderingar av goodwillvärdet på Tibble gymnasium vid
      avknoppningstidpunkten. Sedan värderingen slutförts kunde parterna under
      senhösten 2009 träffa en överenskommelse av innebörd att TFG betalar ytterligare
      6,6 miljoner till kommunen i ersättning för goodwill. I beslut den 14 december 2009
      beslöt fullmäktige att, med upphävande av sitt beslut av den 10 maj samma år,
      godkänna denna överenskommelse. Överenskommelsens innehåll och skälen för
      densamma framgår av bifogade tjänsteutlåtande [bilagan här utesluten].
      Mot kommunstyrelsens beslut att anta yttrandet till JO fanns två reservationer, av
      AA och BB respektive CC. De förra anförde bl.a. att det år 2007 var uppenbart för
      alla att Tibble gymnasium hade ett betydande marknadsvärde. Kunskapsskolans
      dåvarande VD hade i media uppskattat skolans värde till mellan 40 och 50 miljoner
      kronor och en företagare hade i februari 2007 meddelat kommunstyrelsens
      ordförande sitt intresse av att köpa Tibble gymnasium för ett betydande belopp, 20
      miljoner kronor nämndes inledningsvis. I reservationen uppgavs vidare att det i en
      granskning genomförd av Öhrlings Price Waterhouse Coopers anges att ”Det är
      vidare osannolikt att kommunstyrelsen inte haft kännedom om den marknad som
      uppstått för fristående skolor. Kännedom om detta borde ha påverkat ärendets
      beredning. Om kommunstyrelsen saknat kännedom om detta har styrelsen brustit i
      omvärldsbevakning.”
Rättslig reglering och allmänna utgångspunkter för bedömningen har redovisats i
referatets inledning, se ovan.

Bedömning
Verkställighetsfrågan
Besluten verkställdes påfallande snabbt. Handlingarna bär inga spår av att det
gjordes någon prövning av det slag som lagen förutsätter. Det finns därför skäl att
erinra kommunstyrelsen om att laglighetsprövningen är en viktig del av
kommunmedlemmarnas demokratiska kontroll över att kommunens organ följer
gällande regler. Kommunstyrelsen har såvitt framkommit tagit för lätt på sin
uppgift i detta hänseende. Omständigheterna motiverade en rättslig analys, och det
kan numera konstateras att det skulle ha varit av värde om man hade stannat upp
och utfört en prövning i enlighet med den bestämmelse man faktiskt tillämpade.
Kommunstyrelsen måste kritiseras för att så inte skedde.

Kommunstyrelsen har i sitt yttrande till JO framfört att man var fullständigt
övertygad om att fullmäktiges beslut var lagliga. Av utredningen framgår dock att
frågan om den överlåtna verksamhetens värde var i hög grad aktuell redan vid tiden
för beslutets verkställande. Åtskilligt talar för att det vid den tidpunkten förelåg en
beaktansvärd risk för att besluten skulle upphävas efter överklagande och att det
var den slutsats kommunstyrelsen borde ha kommit till, om den ägnat saken
vederbörlig uppmärksamhet.

Det är dock vanskligt att bedöma detta, så här långt i efterhand. Kommunstyrelsen
har i sitt yttrande till JO hävdat att debatten om ”lagligheten av avknoppningar”
tagit fart först senare. Viss betydelse måste också tillmätas det faktum att länsrätten
inte beslutade om inhibition, liksom att det var först i kammarrätten, långt senare
och efter grundlig prövning, som besluten upphävdes. Jag anser mot den
bakgrunden inte att det finns tillräckligt underlag för att slå fast att
kommunstyrelsen, om den prövat saken på ett korrekt sätt, hade måst komma till
                                                                    Dnr 3129-2009    Sid 11 (11)




slutsatsen att det fanns en beaktansvärd risk för att besluten inte skulle stå sig vid
överklagande.

Frågan om rättelse
Av handlingarna framgår att kommunstyrelsen efter kammarrättens dom omgående
beredde ärendet och i fullmäktige väckte frågan om rättelse. Kammarrättens dom
meddelades den 9 april 2009, varefter ärendet togs upp i fullmäktige den 25 maj
samma år. Som underlag förelåg en utförlig beskrivning av bl.a. de rättsliga
förutsättningarna för fullmäktiges vidare handläggning. Denna handläggning,
liksom fullmäktiges beslut, faller som framgått utanför JO:s tillsyn.

Såvitt angår kommunstyrelsen har denna alltså sett till att ärendet omgående
underställdes kommunfullmäktiges prövning och att styrelsen härvid presenterade
ett erforderligt beslutsunderlag. Någon grund för kritik mot hur kommunstyrelsen
handlagt saken föreligger inte.

Avslutning
Kommunstyrelsen i Täby kritiseras för att ha genomfört besluten om
verksamhetsövergången vid Tibble gymnasium utan att först ha prövat om det
funnits verkställighetshinder enligt 10 kap. 14 a § kommunallagen.
Kommunstyrelsens uppfattning att besluten framstod som lagliga när de fattades
kan ifrågasättas, men inte tillbakavisas som grundlös.

En konsekvens av den bedömningen är att det inte är nödvändigt att ta ställning till
de effektivitetsskäl kommunstyrelsen åberopat till stöd för sin handläggning. Jag
vill dock ta tillfället i akt och tillägga att det kommunstyrelsen anfört i den delen
enligt min mening inte kan betraktas som tillräckligt för genomförande av
verkställighetsåtgärder som inte kan återgå. Någon tvångssituation var det inte
fråga om; det har inte framkommit något som visar att ett snabbt verkställande
hade stor rättslig eller ekonomisk betydelse för kommunen. Om verkställigheten
skulle behöva rättas fanns däremot en tydlig risk för att kommunen skulle hamna i
svårigheter och ådra sig skadeståndskrav. Att de styrande i en kommun önskar
genomdriva från deras synpunkt angelägna samhällsförändringar på ett snabbt och
smidigt sätt utgör enligt min mening inte skäl som kan sättas framför
kommunmedlemmarnas rätt till en meningsfull laglighetsprövning.
