# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för att den avslagit en begäran om handräckning enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

JO 2011-02-08 dnr 3134-2009

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2010-02-08               3134-2009               1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för att den avslagit en
                        begäran om handräckning enligt lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga


                          Beslutet i korthet: En 17-årig pojke var omhändertagen med stöd av lagen med
                          särskilda bestämmelser om vård av unga. Eftersom pojken uppträdde aggressivt och
                          hotfullt i det jourhem där han vistades beslutades att han skulle omplaceras till ett särskilt
                          ungdomshem. Samtidigt begärdes handräckning av polisen för verkställighet av beslutet.
                          Polismyndigheten avslog begäran med hänvisning till att den inte uppfyllde vissa
                          ”formella krav”. Jag konstaterar emellertid att begäran om handräckning inte hade några
                          formella brister. Polismyndigheten borde därför, med hänsyn till vad som hade kommit
                          fram om pojkens beteende, ha beviljat begäran. Jag är kritisk till polismyndighetens
                          hantering av saken.

## Anmälan

Socialjouren i Stockholms stad, genom avdelningschefen AA och social-
                        inspektören BB, begärde i en anmälan att JO skulle granska Polismyndigheten i
                        Stockholms län, Södertörns polismästardistrikt, med anledning av ett beslut om
                        handräckning enligt 43 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
                        unga, förkortad LVU. Anmälarna uppgav att polis-myndigheten hade avslagit en
                        begäran om handräckning för verkställighet av ett beslut om omplacering av pojke
                        som var omhändertagen enligt LVU. De ifrågasatte om polismyndighetens
                        tillämpning av den aktuella bestämmelsen varit riktig.

                        Av anmälan framgick sammanfattningsvis följande. Den 23 februari 2009
                        beslutade ordföranden i en stadsdelsnämnd att en 17-årig pojke, som var placerad i
                        ett jourhem med stöd av LVU, skulle omplaceras från jourhemmet till en s.k.
                        SiS-institution. Samtidigt begärdes handräckning av polismyndigheten för
                        verkställighet av beslutet. Bakgrunden var att 17-åringen samma kväll hade
                        kommit till jourhemmet och uppträtt aggressivt och hotfullt. Enligt personalen vid
                        jourhemmet kunde de inte garantera vare sig ungdomens eller jourhemmets
                        säkerhet och de var rädda och vågade inte ha honom kvar. – Stationsbefälet CC vid
                        Södertörns polismästardistrikt avslog begäran om handräckning med hänvisning till
                        att denna inte uppfyllde grunderna för en handräckning enligt 43 § 1-3 LVU. CC
                        informerades då om att socialjourens bedömning var att transporten inte kunde



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                       Dnr 3134-2009    Sid 2 (5)



utföras av socialjouren utifrån ungdomens aktuella beteende. Socialjouren ställde
sig frågande till avslagsbeslutet och fick på begäran ett skriftligt beslut. Enligt CC
kunde en handräckning utföras endast när omplacering sker mellan SiS-
institutioner.

Utredning
Vissa handlingar hade fogats till anmälan, bl.a. en handling rubricerad
”Beslutsbilaga för handräckningar” upprättad av CC samt en ”checklista” från
polismyndigheten, rättsenheten, med rubriken ”Att tänka på i samband med
handräckningsärenden enligt 43 § LVU”. Vidare granskades handlingar från
Socialförvaltningen i Stockholms stad, socialjouren, och från Rinkeby-Kista
stadsdelsförvaltning, Social omsorg – Ungdomsenheten.

Av handlingarna framgick i korthet följande. 17-årige DD var omhändertagen
enligt ett beslut med stöd av 1 och 3 §§ LVU och placerad i ett familjehem. Sent på
kvällen den 22 februari kontaktades socialjouren med anledning av att DD hade
kommit till familjehemmet och varit aggressiv och hotfull. Familjehemmet uppgav
att de inte vågade ha honom kvar och att de inte kunde garantera säkerheten vare
sig för DD eller för familjehemmet. Den 23 februari 2009 beslutade ordföranden i
sociala delegationen i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd att med stöd av 11 § LVU
omplacera DD till ett av Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. I
beslutet begärdes vidare biträde av polismyndigheten för att genomföra beslutet om
vård/omhändertagande enligt 43 § LVU.

Polisinspektören CC beslutade den 23 februari att avslå begäran om handräckning.
Som skäl angavs följande. ”Handräckningen uppfyller ej 'formella' krav enligt
LVU § 43 p 1-3. Den unge är redan omhändertagen och vårdas på ett jourhem.” I
beslutet antecknades vidare bl.a. att om den unge är aggressiv och hotfull kan det
vara en händelse enligt brottsbalken och om hjälp behövs skickas en polispatrull.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
som framförts i anmälan till JO.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren EE) kom in med ett remissvar
vilket inledningsvis innehöll en redogörelse för bakgrunden och den rättsliga
regleringen samt ett yttrande från tf. polismästaren FF vid Södertörns
polismästardistrikt (här utelämnat). Polismyndigheten redogjorde för upplysningar
från CC enligt följande.
      Grund för begäran om handräckning var 43 § 2 p LVU. CC granskade
      förutsättningarna enligt checklistan för handräckning enligt den aktuella
      bestämmelsen som upprättats vid polismyndighetens rättsenhet. Efter att ha
      kontrollerat mot listan uppfattade han framställan som formellt oriktig i och med att
      den unge redan var omhändertagen och vistades på ett hem. Såsom framställan fick
      uppfattas rörde det sig enbart om en transport av den unge; en åtgärd polis-
      myndigheten inte varit skyldig att genomföra. Han avslog således begäran om
      handräckning på den grunden att den begärda åtgärden inte kunde anses vara
      formellt riktig.
      Vad som ytterligare framgår av informationen från CC är att en polispatrull sändes
      till jourhemmet för kontroll av situationen. Den unge hade då somnat men var i sitt
                                                                      Dnr 3134-2009    Sid 3 (5)



      bemötande av polispatrullen lugn och tillmötesgående. Han medgav dock att han
      tidigare varit upprörd över att han inte fått träffa sin mor. Några åtgärder utöver
      samtal med den unge förefaller inte ha varit nödvändiga. Patrullen lämnade platsen
      och redovisade ingripandet på en minnesanteckning (45/09).
Polismyndigheten redovisade därefter sammanfattningsvis följande bedömning.
CC har som stationsbefäl delegation att fatta beslut om att bifalla eller avslå en
begäran om handräckning. Polismyndighetens medverkan genom handräckning bör
endast komma ifråga som en nödfallsåtgärd. Att ombesörja en transport av en
ungdom från ett hem till ett annat torde enligt myndighetens bedömning vara en
sådan åtgärd som uteslutande ankommer på socialnämnden. I det aktuella fallet
visade sig också den unge vara lugn vid polispatrullens besök. Enligt myndighetens
uppfattning tyder även detta på att polisens medverkan för åtgärdens genomförande
inte varit påkallad. CC:s beslut att avslå begäran har baserats på formella grunder.
Han har också kontrollerat förut-sättningarna för handräckningen gentemot den
officiella checklista för sådana ärenden som upprättats vid myndighetens
rättsenhet. Beslutet att avslå begäran har således varit korrekt. Polismyndigheten
ställer sig därför bakom beslutet. Några felaktigheter i Södertörns
polismästardistrikts handläggning av den begäran om handräckning som här berörs
har inte påvisats.

Anmälarna bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret, varvid i huvudsak
följande uppgavs. Naturligtvis ska handräckning användas endast i yttersta nödfall.
I detta fall gjorde emellertid socialjouren bedömningen att begäran om hand-
räckning var nödvändig vid den aktuella tidpunkten, för att kunna garantera den
unges och jourhemmets säkerhet. Ordföranden i sociala delegationen hade beslutat
om omplacering av den unge. Eftersom den unge var omhändertagen enligt LVU
kunde naturligtvis inte något ytterligare beslut om omhändertagande fattas.
Socialjouren menar att det varit fråga om att genomföra beslut om vård enligt
43 § 2 LVU. De formella kraven för handräckning var därmed uppfyllda och
polisen hade därför inte grund att avslå begäran.

Bedömning
Enligt 43 § 2 LVU ska polisen, på begäran av socialnämnden eller någon ledamot
eller tjänsteman som nämnden har förordnat, lämna biträde för att genomföra
beslut om vård eller omhändertagande enligt LVU.

JO har i ett tidigare beslut uttalat att anlitande av polismyndighet för en
handräckningsåtgärd endast bör komma ifråga om det finns grundad anledning att
anta, att de särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar är
påkallade för åtgärdens genomförande. Anlitande av polis bör alltså utgöra en
nödfallsåtgärd (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 181). Även i JO 1992/93 s. 411
uttalades farhågor för att – om inte behövlig restriktivitet iakttogs – polisens
resurser skulle tas i anspråk i en inte godtagbar omfattning.

I det förstnämnda JO-beslutet uttalades vidare att polisens medverkan vid
verkställighet av ett beslut, som handlande om vård av en ungdom, inte bör begäras
med mindre det kan antas att den unge själv eller hans föräldrar genom att avvika
eller på annat sätt avser att förhindra eller försvåra genomförandet av beslutet (jfr
                                                                      Dnr 3134-2009     Sid 4 (5)



även prop. 1979/80:1 s. 604). I samma beslut påtalades även att polishandräckning
mindre ofta torde vara påkallad när det gäller att flytta den som har omhändertagits
från ett fosterhem till ett annat eller till en institution.

En polismyndighets prövning av en begäran om handräckning är av formell
karaktär. Det ankommer således inte på polismyndigheten att pröva behovet eller
lämpligheten av handräckningen, och polismyndigheten kan inte på den grunden
vägra att ge sitt bistånd. Om polismyndigheten anser att behovet eller lämpligheten
av den begärda åtgärden kan ifrågasättas, är det naturligtvis lämpligt att den
myndighet som gjort framställningen uppmärksammas på detta så att frågan där
kan tas upp till omprövning (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 183).

I det nu aktuella fallet hade ordföranden i en stadsdelsnämnd beslutat att en 17-årig
pojke skulle omplaceras från ett fosterhem till ett s.k. SiS-hem. Eftersom pojken
hade uppträtt hotfullt och aggressivt begärdes biträde av polismyndigheten för att
genomföra beslutet. CC avslog emellertid handräckningsbegäran med hänvisning
till att denna inte uppfyllde vissa ”formella krav” eftersom pojken redan var
omhändertagen och vistades på ett jourhem. Enligt polismyndigheten torde en
transport av en ungdom från ett hem till ett annat uteslutande ankomma på
socialnämnden och myndigheten har därför ställt sig bakom CC:s beslut. Som jag
uppfattar polismyndigheten anser den att ett beslut om förflyttning/omplacering
inte omfattas av bestämmelsen om handräckning i 43 § 2 LVU (jfr bestämmelserna
i 43 § 3 LVU beträffande begäran om polishandräckning av Statens
institutionsstyrelse där det uttryckligen föreskrivs att en sådan begäran kan
framställas vid t.ex. en förflyttning).

Jag delar inte denna uppfattning. Beslutet att omplacera pojken är att betrakta som
ett beslut om vård enligt LVU. För att genomföra ett sådant beslut kan polis-
handräckning begäras med stöd av 43 § 2 LVU. Det förhållandet att pojken redan
var omhändertagen saknar, enligt min mening, betydelse i detta sammanhang.
Utgångspunkten är emellertid, som framgått, att polishandräckning endast bör
förekomma i rena undantagsfall och då det finns grundad anledning att anta, att de
särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar är påkallade
för åtgärdens genomförande. Även om det mindre ofta torde vara nödvändigt med
polishandräckning när det gäller att flytta en redan omhändertagen ungdom från ett
fosterhem till ett annat eller till en institution, utesluter detta alltså inte att det kan
finnas situationer där polisens biträde behövs för att genomföra ett sådant beslut. I
likhet med anmälarna anser jag således att ett sådant beslut faller under 43 § 2
LVU.

I det nu aktuella fallet fanns uppgifter om att pojken hade uppträtt aggressivt och
hotfullt i jourhemmet, vilket även var själva grunden för beslutet om omplacering.
Detta – och det faktum att personalens säkerhet inte kunde garanteras – medförde
att socialjouren ansåg att den inte själv kunde genomföra transporten. Eftersom
begäran om handräckningen, enligt min mening, som framgått inte var behäftad
med några formella brister borde polismyndigheten, med hänsyn till vad som hade
upplysts av socialjouren om pojkens beteende, ha beviljat begäran. Det förhållandet
att pojken, då en polispatrull senare kom till platsen, var ”lugn och tillmötes-
                                                                Dnr 3134-2009   Sid 5 (5)



gående” förändrar inte denna bedömning. Jag vill också tillägga att jag har
förståelse för om befattningshavare vid socialtjänsten upplevde sig utelämnade på
grund av att polisen inte gav dem det bistånd som de kände behov av i den
uppkomna situationen. För sin bristande hantering av begäran om handräckning
förtjänar polismyndigheten kritik.

Ärendet avslutas.
