# Kritik mot en domare för att en huvudförhandling i ett vårdnadsmål tilläts pågå intill midnatt m.m.

JO 2005-02-28 dnr 3145-2003

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                    Sid
                                                                      2005-02-28         3145-2003             1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en domare för att en huvudförhandling i ett vårdnadsmål
                        tilläts pågå intill midnatt m.m.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot rådmannen BB vid Helsingborgs
                        tingsrätt för hans handläggning av och dom i ett tvistemål gällande vårdnad och
                        umgänge m.m. AA, som var svarande i målet, anförde därvid bl.a. att BB inte hade
                        sett till att vårdnadsutredning färdigställdes inom rimlig tid och ifråga-satte även
                        planeringen och genomförandet av huvudförhandlingen. De vittnen som hade
                        kallats till huvudförhandlingen fick vänta flera timmar utan att få besked om när
                        förhör skulle hållas och förhandlingen den andra dagen avslutades först vid
                        midnatt. AA var även missnöjd med tingsrättens dom och anförde bl.a. att tings-
                        rätten inte hade redogjort för och inte heller beaktat de uppgifter som lämnats av
                        hennes vittnen. Hon riktade vidare kritik mot beslut som tingsrätten fattat i målet
                        gällande bl.a. rättshjälp och vittnesersättningar. Till anmälan hade hon fogat en
                        kopia av sitt överklagande av tingsrättens dom.

                        I anmälan framförde AA också kritik mot socialförvaltningens i Helsingborg
                        handläggning av bl.a. vårdnads- och umgängesutredningen. Justitieombudsmannen
                        Kerstin André, som har tillsyn över socialtjänsten, beslutade med anledning av
                        andra anmälningar (JO:s ärende dnr 3104-2003 m.fl.) avseende socialtjänstens
                        handläggning att inte utreda dessa ytterligare, sedan hon inhämtat att hand-
                        läggningen var föremål för utredning i ett tillsynsärende vid Länsstyrelsen i Skåne
                        län (dnr 701-36532-03).

                        Till JO inkom även ytterligare anmälningar angående tingsrättens handläggning av
                        det aktuella målet. Då utredning redan pågick i detta ärende fanns det inte skäl att
                        vidta några utredningsåtgärder med anledning av dessa anmälningar. Anmälarna
                        tillställs emellertid en kopia av detta beslut.

## Utredning

Dagboksbladet, tingsrättens dom den 30 juni 2003, protokoll från huvud-
                        förhandling samt vissa andra handlingar i mål T 1418-01 infordrades och
                        granskades.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                      Dnr 3145-2003     Sid 2 (7)



Av dessa framgick bl.a. följande. Målet inleddes vid tingsrätten den 30 april 2001
då CC väckte talan mot AA. Målet kom att i huvudsak gälla vårdnaden om och
umgänget med parternas två barn, en flicka född år 1999 och en pojke född år
2001. Den 9 juli 2001 beslutade tingsrätten att uppdra åt Socialnämnden i Helsing-
borgs kommun att utse någon att verkställa en vårdnads- och umgängesutredning. I
beslutet angavs inte någon tid inom vilken utredningen skulle vara färdigställd.
Utredningen kom in till tingsrätten den 4 november 2002.

Huvudförhandling i målet hölls under två dagar, den 13 och den 18 juni 2003.
Rådmannen BB var ordförande vid förhandlingen. Den första dagens förhandling
pågick mellan klockan 09.10 och 18.50 med paus för lunch klockan 13.50 till 14.25
och den andra dagens förhandling inleddes klockan 10.35 och avslutades klockan
23.50. Paus för lunch gjordes mellan klockan 12.15 och 13.15. Av protokollet
framgick att av de tolv vittnen som hördes i målet var elva kallade till den 13 juni,
men att rätten under eftermiddagen konstaterade att det fanns behov av ytterligare
en förhandlingsdag. Tio av vittnena kallades då att i stället inställa sig den 18 juni
mellan klockan 13.00 och 16.00. Vittnesförhören kom sedan att äga rum under
eftermiddagen och fram till klockan 22.00 den 18 juni. Efter en halvtimmes paus
togs viss ytterligare bevisning upp och därefter hölls slutpläderingar i målet fram
till dess att förhandlingen avslutades klockan 23.50.

Anmälan remitterades till tingsrätten för upplysningar och yttrande om dels huvud-
förhandlingens genomförande och särskilt vad som föranledde att denna pågick till
klockan 23.50 den andra huvudförhandlingsdagen och vilka överväganden som
gjordes i anslutning till detta, dels vilka åtgärder som vidtogs för att se till att
vårdnadsutredningen bedrevs skyndsamt.

Tingsrätten kom in med ett remissvar till vilket fogats ett yttrande av rådmannen
BB.

BB
      Riksdagens Ombudsmän har i remiss till tingsrätten begärt upplysningar och
      yttrande angående tingsrättens handläggning av mål T 1418-01. Undertecknad
      rådman har handlagt målet. Nedan ger jag först några allmänna upplysningar och
      därefter svar på de frågor som remissen aktualiserat.
      I två år och två månader pågick handläggningen av tvisten ang. vårdnad och
      umgänge om parternas två barn. Konflikten mellan parterna, som snarare successivt
      tilltog i styrka än avtog försvårade avsevärt både handläggningen vid tingsrätten och
      familjerättens arbete med vårdnadsutredningen. En omständighet som förklarar att
      huvudförhandlingen inte ägde rum som hade varit önskvärt i nära anslutning till den
      i början av november 2002 färdigställda vårdnadsutredning är att AA agerade utan
      professionellt biträde efter det att hennes ombud och rättshjälpsbiträde på egen
      begäran hade entledigats i februari 2003 och hennes rättshjälp därvid upphört. En
      annan viktig orsak till tidsutdräkten var att CC:s ombud och rättshjälpsbiträde i
      samma månad entledigades på grund av nära förestående nedkomst med åtföljande
      föräldraledighet och att hans nya ombud och biträde behövde tid för att läsa in i
      målet.
      Som redan nämnts erhöll tingsrätten familjerättens utredning med yttrande i
      vårdnads- och umgängesfrågorna i november 2002. Uppdraget att verkställa
      utredningen lämnades i juli 2001. Undertecknad fick under senvåren 2002
      meddelande om att den familjerättssekreterare som hållit i utredningen blivit
                                                                          Dnr 3145-2003     Sid 3 (7)



      långtidssjukskriven och att en annan familjerättssekreterare därför skulle slutföra
      den. I september samma år underrättades tingsrätten om att utredningen skulle bli
      färdig i oktober. Jag vidtog inga särskilda åtgärder för att påskynda familjerättens
      arbete, eftersom förseningen inte var anmärkningsvärd med hänsyn till omständig-
      heterna. En fråga som AA själv tar upp i sin anmälan är att vårdnadsutredaren ännu i
      mars 2002 inte gjort något hembesök hos CC. Denna angelägenhet var uppe till
      diskussion vid en muntlig förberedelse och vad jag minns uttalade jag det som
      nödvändigt att utredaren gav sig tillfälle att besöka CC i hans hem för att bilda sig en
      uppfattning om hur barnens umgänge med honom fungerade.
      Till huvudförhandlingen den 13 juni 2003 hade tingsrätten kallat parterna
      personligen och 12 vittnen. Det stod efter några timmars förhandling klart att målet
      omöjligen skulle kunna slutföras på en dag varför rätten i samråd med parterna och
      vittnena beslutade att förhandlingen skulle fortsätta den 18 juni 2003.
      Ett genomgående bekymmer under huvudförhandlingen var att AA inte tog intryck
      av och rättade sig efter vänliga men bestämda uppmaningar från rättens sida att
      begränsa sina utläggningar, särskilt när hon i samband med vittnesförhören höll
      långa anföranden innan hon i bästa fall fick formulerat sina frågor. Tidsplanen blev
      härigenom ordentligt förryckt. På grund av dessa förhållanden visade jag nog någon
      gång under förhandlingen en viss irritation men förföll aldrig som AA påstår till
      oförskämdheter.
      Framemot 18-tiden den andra rättegångsdagen hade de för frågorna i målet tyngsta
      och viktigaste personerna hörts men det återstod flera vittnen, åberopade av AA.
      Det visade sig inte finnas något större intresse hos parterna och hos de vittnen som
      återstod att höras för att avbryta huvudförhandlingen och fortsätta en tredje dag.
      Härvid är att märka att midsommarhelgen var nära förestående och för flera av de
      inblandade, dock inte för undertecknad, närmade sig semestertiden. Jag beslutade
      då i samråd med nämndens ledamöter att förhandlingen skulle fortsätta. Min
      optimistiska föreställning var alltjämt att förhandlingen skulle kunna slutföras inom
      rimlig tid. AA:s förmåga och vilja att koncentrera frågeställningarna var emellertid
      fortsatt ringa. I efterhand måste jag villigt erkänna att det generellt sett naturligtvis
      är mindre lämpligt med förhandlingar i så många timmar, visserligen med pauser,
      som det blev i detta fallet.
      AA beklagar sig i sin anmälan över den press som hon fått utstå utan att ställa frågan
      om hon själv i någon mån medverkat till sakernas tillstånd. Anmälningen innehåller
      flera överdrifter och förvrängningar. Jag har funnit för gott att i det följande endast
      bemöta en del av det som AA framför.
      Till vårdnadsutredningen fanns bilagt kommentarer från parterna. Under den
      fortsatta handläggningen påpekade AA åtskilliga gånger att utredningen var så
      undermålig att den borde återremitteras till Familjerätten. Min egen uppfattning var
      att eventuella felaktigheter och brister i utredningen skulle kunna redas ut vid
      huvudförhandlingen. Det var klart att båda utredarna, DD och EE, skulle höras som
      vittnen. DD var sjukskriven vid tidpunkten för huvudförhandlingen men var ändock
      villig att höras per telefon. Detta underrättades parterna om. Uppgiften att CC:s
      vittnen genom rättens åtgärd på något sätt skulle ha erhållit avsevärt längre tid på sig
      att vittna än AA:s vittnen är märklig och förtjänar inte någon vidare kommentar. Att
      CC:s vittnen erhöll ersättning av allmänna medel medan AA ålades att i den mån
      hennes vittnen krävde det att ersätta dem hängde samman med att CC till skillnad
      från AA fortfarande hade rättshjälp. Påståendet att det skulle ha förekommit
      kontakter mellan rätten och CC och hans ombud av sådant slag som görs gällande i
      slutraderna i anmälningen skall sättas samman med det uttalande som AA gjort om
      att CC i förväg skulle ha fått kännedom om hur rätten skulle döma. Jag avvisar
      naturligtvis detta. AA lanserar alltså en konspirationsteori som endast kan förstås
      och förklaras av hennes förtvivlan över att domstolen inte har bejakat henne och helt
      och hållet ställt sig på hennes sida.
Tingsrätten

      Som svar på JO:s remiss får jag anföra följande. Det aktuella målet var lottat på
      rådmannen BB:s rotel. Det är också han som har handlagt målet, slutligen som
                                                                       Dnr 3145-2003    Sid 4 (7)



      ordförande då målet avgjordes efter huvudförhandling. När det gäller de begärda
      upplysningarna om huvudförhandlingens genomförande etc. får jag hänvisa till
      bilagda yttrande av BB.
      Att huvudförhandlingen pågick ända till kl. 23.50 andra förhandlingsdagen berodde
      uppenbarligen delvis på den omständigheten att AA inte biträddes av något ombud
      vid förhandlingen i förening med hennes oförmåga och ovilja att koncentrera sina
      frågeställningar vid vittnesförhören. Även med hänsyn härtill anser jag att det från
      bl.a. rättssäkerhetssynpunkt var olämpligt att låta förhandlingen pågå så länge, även
      om pauser har hållits med rimliga mellanrum. Ledamöter, parter och vittnen får
      givetvis inte vara för uttröttade. Risken för detta är naturligtvis mycket stor, om
      förhandlingen slutar först framemot midnatt. Det är också orimligt att tvinga vittnen
      till så långa väntetider som det blev fråga om.
      En domstol ansvarar för att en vårdnadsutredning bedrivs skyndsamt.
      Handläggningstiden hos Socialnämnden i det aktuella målet blev ovanligt lång.
      Detta sammanhänger så vitt jag kan förstå bl.a. med den mycket infekterade
      relationen mellan parterna i målet och svårigheterna att på grund härav åstadkomma
      en tillfredsställande utredning. Även med mer aktiva insatser för att påskynda ut-
      redningen från BB:s sida visavi den eller de som verkställde utredningen, är
      det därför enligt min mening tveksamt om handläggningstiden hade kunnat bli så
      mycket kortare. Med hänsyn härtill anser jag att tingsrätten (BB) inte kan klandras
      för den långa utredningstiden hos socialnämnden.
AA kommenterade remissvaret.

Därefter inhämtades att Hovrätten över Skåne och Blekinge avgjorde målet på
handlingarna genom en dom den 22 december 2003.

Bedömning
Inledning
JO:s tillsyn innebär i första hand en kontroll av att myndigheter och andra som står
under JO:s tillsyn följer lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina
åligganden. Granskningen är av rättslig art och avser främst tillämpningen av
gällande förfaranderegler. Detta innebär bl.a. att JO inte brukar uttala sig i frågor
som gäller bedömningar eller andra ställningstaganden i sak så länge dessa faller
inom ramen för en möjlig tillämpning av aktuella författningsbestämmelser. Detta
gäller i synnerhet sådana frågor som genom överklagande kan bli föremål för
prövning i högre instans.

I ärendet har AA:s klagomål prövats såvitt gäller huvudförhandlingens
genomförande och rättens ansvar för vårdnadsutredningens bedrivande.

Tingsrättens planering och genomförande av huvudförhandlingen
När det gäller genomförandet av huvudförhandlingen kan nämnas att det tidigare
enligt 1 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) gällde att flera mål än som kunde beräknas
bli slutförda under en tid av sex timmar inte utan synnerliga skäl fick sättas ut till
huvudförhandling samma dag. Denna bestämmelse upphävdes genom en lag-
ändring den 1 juli 2000.

I lagstiftningsärendet anfördes bl.a. följande. Det måste – oavsett arbetsbörda och
tidspress – förutsättas att domstolen inte sätter ut fler mål än samtliga ledamöter
och parter kan antas klara av utan att bli uttröttade. Det är från rättssäkerhets-
synpunkt viktigt att sessionstidens längd är begränsad. Sextimmarsgränsen är
                                                                      Dnr 3145-2003    Sid 5 (7)



därvid ett bra riktmärke. Det är inte bara förhandlingstidens sammantagna längd
som är viktig från rättssäkerhetssynpunkt. Lika viktigt är att pauser hålls med
rimliga mellanrum och att tid planeras in för överläggning så att dom i görligaste
mån kan meddelas omedelbart efter överläggning. Bedömningen av denna typ av
frågor kan anförtros domstolarna och några lagregler om detta behövs alltså inte (se
prop. 1999/00:26 s. 53).

Av utredningen framgår att huvudförhandlingen den första dagen påbörjades
klockan 09.10 och avslutades klockan 18.50. Paus för lunch hölls mellan klockan
13.50 och 14.25. Lämpligheten av en förhandlingsdag redan av den längden kan
ifrågasättas. Jag finner emellertid inte skäl att uttala någon kritik i detta avseende
utan vill endast framhålla att om en domstol konstaterar att en huvudförhandling
inte kan slutföras som planerat saknas oftast skäl att tänja på gränserna för hur
länge förhandlingen kan få fortgå en viss dag.

Den andra förhandlingsdagen påbörjades huvudförhandlingen klockan 10.35 och
avslutades först klockan 23.50. BB har förklarat att förhandlingen kom att dra ut på
tiden på grund av AA:s processföring. Han har även uppgett att det inte fanns något
större intresse hos parterna och hos de vittnen som återstod att höra att avbryta
huvudförhandlingen och fortsätta en tredje dag.

Även om inte längden på en förhandlingsdag längre är reglerad i lag är det – vilket
också framgår av uttalandena i förarbetena – inte acceptabelt att en förhandling
tillåts pågå under drygt tolv timmar i följd och inte avslutas förrän strax före
midnatt. Det förhållandet att parterna, enligt vad BB anfört, inte visade något större
intresse av att avbryta förhandlingen har inte någon egentlig betydelse, eftersom
ansvaret för att en förhandling går till på ett rättssäkert sätt ligger på rätten. Att låta
en förhandling pågå så länge är inte förenligt med de rättssäkerhets-krav som måste
ställas på en domstols handläggning av ett mål. Det är uppenbart att det finns en
stor risk för att rättens förmåga att tillgodogöra sig process-materialet blir nedsatt
samt att parters, ombuds och vittnens möjligheter att på bästa sätt framföra sin sak
eller utsaga kan påverkas negativt av en så långdragen förhandling med långa
väntetider. Det är vidare enligt min uppfattning inte rimligt att vittnen, som vid vite
är kallade att inställa sig inför rätten, tvingas till flera timmars väntan och till att
stanna i domstolen till långt in på kvällen i avvaktan på att höras.

Härtill kommer att överläggning skall, när huvudförhandling ägt rum, hållas
samma eller sist nästa helgfria dag (17 kap. 9 § andra stycket RB). För att en
överläggning skall anses ha påbörjats bör krävas att en seriös diskussion angående
huvudfrågorna i målet har inletts (Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 17:30). Det är
givet att, om en huvudförhandling blir allt för långdragen eller tillåts pågå till sent
på kvällen, det knappast är möjligt att ens påbörja en meningsfull överläggning i
omedelbar anslutning till huvudförhandlingen. Om överläggning inte heller, som i
förevarande fall, hålls följande vardag, riskerar domstolen att handla i strid med
omedelbarhetsprincipen, sådan den kommer till uttryck i det angivna lagrummet.

BB har anfört att tidsplanen blev ordentligt förryckt på grund av AA processföring.
Jag kan emellertid konstatera att målet vid tiden för huvud-förhandlingen hade
                                                                      Dnr 3145-2003    Sid 6 (7)



pågått under drygt två års tid, att konflikten mellan parterna enligt BB snarare
tilltagit i styrka än avtagit, att mer än tio vittnen skulle höras, att det hade hållits i
vart fall fyra sammanträden för muntlig förberedelse, att det förekom påståenden
om brott samt att AA:s rättshjälp hade upphört och att hon agerade utan
rättshjälpsbiträde. Det är därför något förvånande att tingsrätten planerade för att
huvudförhandlingen skulle kunna slutföras på en dag. Det finns mot denna
bakgrund anledning att framhålla att domstolen – i de fall då många
förhörspersoner är kallade till en förhandling – bör göra en noggrann tidsplanering
för att i möjligaste mån undvika långa väntetider. En sådan planering är viktig
såväl av processekonomiska skäl som av hänsyn till förhörspersonernas andra
åtaganden.

Sammanfattningsvis förtjänar BB kritik för att han låtit huvudförhandlingen under
en dag pågå under allt för lång tid och till en allt för sen tidpunkt på dygnet.

Rättens ansvar för att vårdnadsutredningen bedrivs skyndsamt
Av 6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken (FB) framgår att rätten om det behövs
får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa
en vårdnads- och/eller umgängesutredning. Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd.
Om det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.

Behovet av sådana tidsfrister får bedömas från fall till fall. Också tidsfristens längd
får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En hand-
läggningstid på tre till fyra månader torde ofta kunna vara ett riktmärke för vad
som kan anses rimligt (Walin m.fl., Föräldrabalken En kommentar, Del 1, 1-13
kap., s. 6:90).

JO har i ett tidigare beslut (JO 1995/96 s. 79) uttalat att en domstol då den beslutar
om vårdnadsutredning normalt skall utnyttja sin rätt att bestämma en viss tid inom
vilken denna skall vara slutförd. Om utredningen inte är klar inom den utsatta tiden
bör tingsrätten inhämta upplysningar om skälen till detta samt, om det behövs,
förlänga fristen.

Tingsrätten hade inte satt någon tidsfrist inom vilken utredningen skulle vara
slutförd. Av remissvaret framgår inte vilka överväganden som låg till grund för att
så inte kom att ske. BB har i sitt yttrande uppgett att han inte vidtog några särskilda
åtgärder för att påskynda utredningen eftersom förseningen inte var
anmärkningsvärd med hänsyn till omständigheterna.

I målet dröjde det nästan 16 månader innan vårdnadsutredningen gavs in till tings-
rätten. En så lång utredningstid kan naturligtvis ifrågasättas. I ett beslut den 5
december 2003 fann dock Länsstyrelsen i Skåne län inte skäl att kritisera Social-
nämnden i Helsingborg för utredningstiden. Länsstyrelsen påtalade emellertid att
utredningstiden normalt inte är så lång men fann att vissa faktorer utanför social-
förvaltningens kontroll bidragit till tidsutdräkten, bl.a. att tingsrätten beslutade att
utredningen skulle vara vilande under sommaren 2002 för att pappans och sonens
                                                                  Dnr 3145-2003    Sid 7 (7)



umgänge skulle belysas. Det är givetvis svårt att i efterhand avgöra om någon
åtgärd från tingsrättens sida hade kunnat påskynda färdigställandet av vårdnads-
och umgängesutredningen. Tingsrätten borde emellertid enligt min mening ha
utnyttjat sin rätt att bestämma en tid inom vilken utredningen skulle vara slutförd
och då utredningen drog ut på tiden ha begärt besked om skälet till detta. Här-
igenom hade tingsrätten klart markerat att den avsåg att, i enlighet med föreskriften
i 6 kap. 19 § tredje stycket sista meningen FB, se till att utredningen bedrevs
skyndsamt.

–––

Vad som i övrigt anförts från AA:s sida föranleder inte något uttalande från min
sida.

Ärendet avslutas.
