# Fråga om en socialnämnds handläggning när domstol förordnat att en förälders umgänge med barn skall utövas i närvaro av en kontaktperson som utses av socialnämnden

JO 2002-04-25 dnr 3159-1999

## Beslut

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                       Sid
                                                                            2002-04-25             3159-1999               1 (21)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om en socialnämnds handläggning när domstol förordnat att en
                        förälders umgänge med barn skall utövas i närvaro av en kontaktperson
                        som utses av socialnämnden; även fråga bl.a. om det på grund av jäv
                        förelåg hinder för en tjänsteman att fatta beslut angående entledigande
                        av en kontaktperson när en berörd förälder var anställd vid samma
                        förvaltning som tjänstemannen


                        I en skrivelse till Länsstyrelsen i Skåne län hemställde AA, genom sitt ombud BB,
                        att länsstyrelsen skulle granska Socialnämndens i Simrishamns kommun agerande
                        och handläggning i samband med entledigande av en kontaktperson som hade
                        förordnats i enlighet med beslut av Simrishamns tingsrätt.

                        Efter företagen utredning anförde länsstyrelsen i ett beslut den 23 april 1999
                        avslutningsvis följande.

                                  Länsstyrelsen finner skäl att rikta kritik mot handläggningen av ärendet rörande
                                  barnets behov av kontaktperson, av arbetsledarens jävsförhållanden och för brister i
                                  kontakten med fadern. Det har inte angetts konkreta och godtagbara skäl för
                                  entledigandet av kontaktperson. Beslutet har inneburit att barnet mist en
                                  kontaktperson som det haft förtroendefull relation till och som varit en förutsättning
                                  för att umgänge fullt ut enligt dom skulle kunna ske.
                        I en anmälan till JO hemställde AA, genom sitt ombud BB, att JO skulle pröva om
                        avdelningschefen CC vid socialförvaltningen i Simrishamns kommun hade gjort
                        sig skyldig till tjänstefel eller om det från JO:s sida fanns skäl till ytterligare kritik
                        utöver den kritik som länsstyrelsen redan hade riktat mot handläggningen. BB
                        anförde vidare bl.a. följande (hänvisning till bilagor har här utelämnats).
                                  Jag har (i tiden efter länsstyrelsens beslut, JO:s anm.) anhållit om Simrishamns
                                  kommuns besked om vilka åtgärder som kommer att vidtagas i ärendet i anledning
                                  av länsstyrelsens kritik. Jag har därvid erhållit besked att socialnämnden inte avser
                                  att vidtaga några åtgärder i anledning härav.
                                  Den kritik som framförts av AA genom min inlaga 5/3 1999 till länsstyrelsen och
                                  länsstyrelsens beslut härefter aktualiserar frågan om tjänstefel begåtts vid
                                  handläggningen av ärendet. Förfarandet att entlediga en kontaktperson är
                                  uppenbarligen en myndighetsutövning. CC:s agerande att fatta beslut om
                                  entledigande [av] en kontaktperson utan att höra AA är ett åsidosättande av
                                  förvaltningslagens regler om kommunicering inför beslut samt förvaltningslagens
                                  jävsbestämmelser, eftersom sådant jävsförhållande förelåg på så sätt närmare anges i
                                  skriften till länsstyrelsen och i länsstyrelsens beslut.



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                       Dnr 3159-1999    Sid 2 (21)



      CC har en så självständig position och beslutsfunktion att den felaktiga
      handläggningen och det felaktiga beslutet inte kan betraktas som ringa. Såsom
      länsstyrelsen vidare funnit har entledigandet även inneburit att barnet mist sin
      kontaktperson, som barnet hade förtroende för, och för AA har det inneburit att
      sammanhängande helgumgänge med dottern med övernattning har upphört. Sådant
      umgänge har ännu inte kommit igång. Beslutet har således haft en synnerligen
      ingripande karaktär för AA och DD och ej heller med hänsyn härtill kan således
      felet betraktas som ringa.
I en kompletterande skrivelse anförde AA att barnets mor hade åberopat
vittnesförhör med bl.a. socialchefen EE i vårdnadsmålet och att detta underströk
vad AA tidigare hade anfört angående jävsförhållandena.

Inledningsvis infordrades och granskades dels Länsstyrelsens i Skåne län akt i
länsstyrelsens ärende med dnr 502-24790-98, dels Socialnämndens i Simrishamns
kommun handlingar rörande saken. Kompletterande upplysningar inhämtades per
telefon från Simrishamns tingsrätt.

I länsstyrelsens beslut anfördes följande.
      I skrivelse från advokat BB, faderns ombud, begärs granskning av förhållandet att
      socialtjänsten i Simrishamn utan samråd med fadern entledigat FF som
      kontaktperson efter moderns begäran härom. Modern är kollega med den
      tjänsteman, CC, som fattat beslutet. Samrådsförfarande skedde med fadern inför
      förordnandet och även övernattningar har med kontaktpersonens medverkan
      fungerat i umgänget fram till slutet av augusti 1998. Då inträffade en händelse som
      gjorde att modern vände sig gentemot kontaktpersonen och gav klart uttryck för att
      kontaktpersonen, som hon således i tingsrätten önskade få förordnad, inte längre var
      önskvärd.
      Socialnämnden har genom individ- och familjeutskottet avgett yttrande. Härav
      framgår bl. a. att kontaktpersonen hade uppdraget att närvara vid avlämnande och
      hämtning i enlighet med tingsrättens dom. I uppdraget ingick inte att medla eller
      utreda eller behandla. Tidsåtgången i uppdraget var även angiven. Kontaktpersonen
      vidgade sitt uppdrag och fortsatte därmed efter samtal om saken den 2.9.1998. Hon
      entledigades den 17 september 1998 av detta skäl. Någon skyldighet att enligt
      förvaltningslagen kommunicera före beslut föreligger ej. CC har fortlöpande
      diskuterat med socialchefen innan beslut har fattats eftersom en av parterna är
      anställd på hennes avdelning. Nämnden delar faderns uppfattning att det är olyckligt
      att kontaktpersonen inte kunde vara kvar. Helgumgänge med övernattning har
      upphört sedan slutet av augusti medan dagumgänget har fortsatt. Socialnämnden har
      genom protokollsutdrag av den 3 mars 1999 även meddelat att skrivelse från
      kontaktpersonen angående handläggningen inte föranleder ytterligare granskning.
      Länsstyrelsens beslut avvaktas.
      Kontaktpersonen har lämnat redogörelse för sitt uppdrag och omständigheterna
      kring entledigandet.
      Fadern och hans ombud, advokat BB, har beretts tillfälle att yttra sig. Yttrande har
      inkommit. Härav framgår bl. a. följande. Medlingsfunktion får anses ligga i
      uppdragets natur, medan utredning och behandling ej kan anses göra det. Av
      kontaktpersonens redogörelse för uppdraget framgår att hon inte gått utanför sitt
      uppdrag. Nämnden har inte heller preciserat sin kritik. I uppdraget ingick att det
      kunde bli aktuellt att lämna information till utredarna och vittna i domstol. Med
      hänvisning till kontaktpersonens rapport hävdas att det föreligger jävsförhållande för
      CC på grund av umgänge privat med modern. Denna har således åsidosatt
      jävsbestämmelserna i förvaltningslagen uppsåtligen eller av oaktsamhet och gjort sig
      skyldig till tjänstefel. Det ifrågasätts även om entledigandet av kontaktperson enligt
      föräldrabalken kan delegeras.
                                                                 Dnr 3159-1999     Sid 3 (21)



Länsstyrelsens bedömning

Förordnandet av kontaktperson
Enligt 3 och 12 §§ socialtjänstlagen har socialnämnden skyldighet att medverka till
att ett barns behov av umgänge blir tillgodosett dels genom att utse kontaktperson
och dels att enligt samma paragrafer tillvarata barnets behov av trygghet i samband
med umgänget. Domstols förordnande om kontaktperson vid umgänge ska föregås
av samråd med socialnämnden före beslut så att förordnandet kan utformas med
hänsyn taget till socialnämndens resurser. Lagutskottet har i yttrande 1997/98:LU12
i anslutning till proposition om vårdnad, boende och umgänge 1997/98:7 ytterligare
kommenterat detta på följande sätt:
         När en domstol beslutar om umgänge kan domstolen föreskriva att
         umgänget ska ske i närvaro av t. ex. en av socialnämnden utsedd person.
         Domstolen kan dock inte ålägga kommunen att utse en sådan person. Om
         umgänge inte kan komma till stånd i enlighet med domstolens förordnande
         beroende på att nämnden inte utser kontaktperson kan detta få till följd att
         umgängesfrågan måste omprövas med utgångspunkt i den ändrade
         förutsättningen att nämndens medverkan inte kan påräknas.
         Enligt regeringens mening bör det inte införas någon möjlighet för
         domstolen att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid umgänge.
         Det i praktiken största problemet torde enligt regeringen vara, att det kan
         vara svårt för socialnämnden att hitta lämpliga personer som är beredda att
         åta sig uppdraget som kontaktperson vid umgänge.
Socialnämnden har som ovan sagts även en skyldighet att tillvarata barnets behov av
trygghet i samband med umgänget. Valet av kontaktperson är därför viktigt.
Beroende på vilken problematik som ska bevakas avgörs kompetensen hos
kontaktpersonen. Lämpligheten ska bedömas utifrån barnets synvinkel, barnet måste
känna förtroende för kontaktpersonen, vilket i sin tur innebär att barnet lär känna
personen och litar på denna. Detta innebär också att en viktig förutsättning är
kontinuitet och därmed att uppdraget fullgöres av samma person. Uppdraget är
personligt och kan inte ges till ett bolag.
För att kontaktpersonen ska kunna fullgöra sitt uppdrag anser Länsstyrelsen att det
är viktigt att i handläggningen få acceptans av båda föräldrarna att en viss person
förordnas även om det formellt inte ställs krav på att vårdnadshavaren ska godkänna
personen. Kontaktpersonen torde ha små möjligheter att förbättra relationerna i
umgängessituationen om inte båda accepterar vederbörande.
Inför eventuellt entledigande från uppdraget ska i första hand barnets behov av
kontaktpersonen och barnets behov av kontinuitet vägas in i bedömningen av de
anmärkningar som kan riktas mot uppdragets utövande. En person, såväl
kontaktperson som familjehem, som har ett uppdrag av socialtjänsten har rätt att få
veta vad som kritiseras i uppdragets utövande och vilka konsekvenser detta kan få
om det som kritiseras inte rättas till. Ett entledigande innebär en ingripande åtgärd
gentemot uppdragstagaren. Ärendet borde därför kommunicerats före avgörandet.
Uppdragstagaren har även rätt att få företräde inför beslutande före beslut fattas
angående eventuellt entledigande i syfte att få bemöta kritiken. Det säger sig självt
att kritiken måste preciseras och konkretiseras (JO 1981/82 s 164 och 165, JO dnr
1280/1980).
Med hänsyn till främst barnets behov av kontinuitet krävs konkreta brister i
uppdragets utövande för ett entledigande av kontaktperson. Eftersom det i detta fall
gäller barnets umgänge med fadern och det då i första hand är han som bör tillfrågas
angående nämndens entledigande är det anmärkningsvärt att inte kontakt har skett
med honom beträffande de tveksamheter nämnden haft inför fullgörandet av
uppdraget.
Länsstyrelsen finner skäl till kritik av handläggningen av entledigandet av
kontaktpersonen. Beslutet har inneburit att barnet mist en kontaktperson som barnet
haft förtroende för och som varit en förutsättning för umgänge enligt dom. Nämnden
har inte visat att det finns underlag för beslutet.
                                                                      Dnr 3159-1999        Sid 4 (21)



      Kontaktpersonens uppdrag
      I detta ingår att bevaka barnets behov av fysisk och känslomässig trygghet. Detta
      innebär olika försök att förhindra att konflikter mellan föräldrarna får utrymme
      under överlämnandet, samt därmed försök att förebygga detta i kontakten med
      föräldrarna inför umgänge.
      I yttrandet från socialnämnden sägs att kontaktpersonen endast skulle närvara inte
      medla, utreda och behandla.
      I skrivelse från kontaktpersonen framhålles att största delen av uppdraget gått ut på
      att hjälpa barnet att hålla de överenskommelser som gjorts om umgänge och att
      hjälpa barnet att förstå eventuella meningsskiljaktigheter mellan föräldrarna. Av den
      handskrivna redogörelsen eller i övrigt kan inte läsas ut hur uppdraget konkret har
      hanterats.
      Länsstyrelsen anser att nämndens uppfattning om uppdragets innehåll inte är
      förenlig med barnets perspektiv och finner därmed anledning till kritik.

      Jävsbestämmelser
      I kommunallagens 6 kap. 24–27 §§ finns bestämmelser om jäv för såväl
      förtroendevald som anställd. Jävsgrunderna är desamma, med ett undantag, som i
      förvaltningslagens 11 och 12 §§. I 11 § förvaltningslagen finns en bestämmelse om
      tvåinstansjäv, vilken saknas i kommunallagen. I 11 § punkt 5 FVL finns angivet
      följande: ”Om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba
      förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.” En sådan omständighet kan enligt
      kommentarerna vara att handläggaren är uppenbar vän eller ovän med part eller
      annan intressent i ett ärende.
      Faderns ombud och kontaktpersonen har anfört att en sådan vänrelation föreligger
      mellan beslutande och modern i ärendet, samt att det i vart fall föreligger en
      arbetstagar–arbetsledarrelation. Socialnämnden har anfört att arbetsledaren
      fortlöpande diskuterat med socialchefen innan beslut har fattats utifrån att en av
      parterna är anställd på hennes avdelning och att vårdnadsutredningen lagts ut på
      annan med hänsyn härtill. Nämnden har inte kommenterat vänrelationen.
      Den tjänsteman som innehar delegation att besluta kan ha anledning att föra ett
      ärende till nämnden. Skälet härtill kan vara att ärendet är särskilt svårbedömt,
      principiellt viktigt, eller att det finns en hög grad av känslighet i ärendet.
      Tveksamheter kring jävsförhållanden är ett annat skäl. Vid jävsförhållanden ska
      handläggare eller beslutsfattare självmant anmäla detta och därefter bytas ut.
      Länsstyrelsen anser att arbetsledar–arbetstagarförhållandet är en sådan omständighet
      som är ägnad att påverka och rubba förtroendet för handläggaren/beslutsfattaren i
      sakfrågans behandling. Då ärendet har karaktären av myndighetsutövning kan inte
      anses att frågan om opartiskhet uppenbart saknar betydelse.
      Länsstyrelsen finner skäl till kritik mot socialnämndens beslutsordning i ärendet.
      Arbetsledaren borde ha aktualiserat jävsfrågan och inte ha handlagt ärendet.
Socialnämnden i Simrishamns kommun anmodades att inkomma med utredning
och yttrande i anledning av vad BB hade anfört i anmälan till JO. I remissen angavs
att remissvaret även skulle innehålla en redogörelse för de åtgärder som hade
vidtagits i tiden dels efter att den aktuella kontaktpersonen hade entledigats, dels
efter länsstyrelsens tillsynsbeslut. Om det inte hade vidtagits några åtgärder
emotsågs skälen för detta ställningstagande.

Socialnämnden beslutade att till JO översända en utredning som på uppdrag av
nämnden hade genomförts av Svenska Kommunförbundet samt att i yttrande till JO
uttala följande.

      Enligt nämndens mening har entledigandet av kontaktperson inte utgjort
      myndighetsutövning, någon skyldighet att iaktta 17 § förvaltningslagen gentemot
                                                                          Dnr 3159-1999     Sid 5 (21)



      AA har inte förelegat och inte heller har jäv förelegat för vare sig CC eller
      socialchefen. Entledigandet av kontaktperson har även i övrigt handlagts på ett
      korrekt sätt.
      Efter entledigandet och länsstyrelsens beslut har allt som rimligen kan göras gjorts
      för att försöka hitta en person som är lämplig att gå in som kontaktperson i ärendet.
      CC har inte gjort sig skyldig till tjänstefel.
      Socialnämnden hemställer att anmälan inte måtte föranleda någon ytterligare åtgärd
      av justitieombudsmannen.
I den utredning som socialnämnden hänvisade till anförde förbundsjuristen GG vid
Svenska Kommunförbundet huvudsakligen följande (hänvisningar till bilagor har
här utelämnats).

      Tingsrätten i Simrishamn förordnade den 20 maj 1998 att av socialnämnden i
      Simrishamns kommun utsedd och av parterna AA och HH godkänd kontaktperson
      skulle vara närvarande vid hämtning och avlämnande av DD vid umgängestillfällena
      med AA.

      Myndighetsutövning och kommunicering
      Myndighetsutövning mot enskild beskrivs i prop. 1971:30 så att det rör sig om
      beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i
      förhållande till medborgarna. Karakteristiskt är att den enskilde befinner sig i ett
      beroendeförhållande. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer
      beroendeförhållandet till uttryck på så sätt att den enskilde måste vända sig till
      myndigheten för att få t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de
      föreskrifter som gäller på området får en avgörande betydelse för honom. Utanför
      myndighetsutövningen faller t.ex. avtal eller överenskommelser om saken med
      någon enskild. Myndighetsutövningen i detta fall omfattar alltså beslutet i sak, dvs.
      att kontaktperson beviljas AA och HH i enlighet med domstolens beslut.
      Att vara kontaktperson i ett ärende av nu aktuellt slag är ett arvoderat uppdrag från
      kommunens sida där uppdragets innehåll och omfattning bestäms dels utifrån
      tingsrättens förordnande och dels utifrån vad socialnämnden bedömer är en adekvat
      insats. Ett förordnande att vara kontaktperson liksom ett entledigande från uppdraget
      utgör enligt socialnämndens uppfattning inte myndighetsutövning och är inte heller
      en åtgärd riktad mot AA eller HH utan mot kontaktpersonen.
      Ovanstående innebär att någon kommuniceringsskyldighet enligt 17 §
      förvaltningslagen inte heller föreligger. AA är i fråga om engagerandet av person för
      uppdraget som kontaktperson eller entledigande av kontaktpersonen inte vare sig
      sökande, klagande eller annan part i förvaltningslagens mening. Även om en person
      anser sig ha intressen i saken kan han inte göra anspråk på att kommuniceras
      aktmaterial eller underlag för ett beslut.
      ”Det krävs att beslutet i ärendet antingen påverkar personens offentligrättsliga
      ställning eller rör ett intresse som på något sätt erkänts av rättsordningen, t.ex.
      genom en föreskrift i en författning på området”. (Hellners-Malmqvist: Nya
      förvaltningslagen med kommentarer, fjärde upplagan, s. 173 f.).

      Entledigande av kontaktpersonen
      Inför vårdnadsutredningen och förordnandet av kontaktperson lade socialnämnden
      ner åtskilligt arbete för att hitta lämplig person. Man stannade för JJ som
      vårdnadsutredare eftersom han tidigare utfört uppdrag för nämndens räkning och
      man var nöjd med hans insats. Fadern motsatte sig emellertid detta och man fortsatte
      då att leta lämplig person genom att kontakta andra socialnämnder i Skåne. Att
      någon person anställd i Simrishamns eller Ystads kommuner skulle utföra
      vårdnadsutredningen var uteslutet eftersom HH är anställd i socialförvaltningen i
      Simrishamn och AA är anställd i socialförvaltningen i Ystad. Socialnämnden i
      Kristianstad åtog sig så småningom att utföra vårdnadsutredningen.
                                                                  Dnr 3159-1999        Sid 6 (21)



Problemet att hitta lämplig person för kontaktmannauppdraget blev svårare att lösa.
De personer som kommunen hade tillgängliga hade inte utrymme även för detta
uppdrag. Så småningom fick socialnämnden kontakt med FF som var fristående
konsult. FF bedömdes av kommunen som lämplig för uppdraget och hon godkändes
av både AA och HH. Avtal och följebrev sändes till FF.
FF hade uppdraget i ca två månader. Under den tiden skulle umgänge ha skett fem
gånger, med början den 18 juli 1998, vilket sammantaget skulle ha betingat en
tidsåtgång av högst 20 timmar sammanlagt. Kontaktpersonen hade inte möjlighet att
ställa upp den 18 juli varför hennes medverkan inte kom till stånd förrän i slutet av
juli. Enligt FF:s egna uppgifter i brev daterat den 1 augusti 1998 blev tidsåtgången
16 timmar/månad. Under juli-augusti har hon enligt egen uppgift i slutrapport den
15 februari 1999 arbetat drygt 45 timmar med uppdraget.
Som framgår av journalanteckningar och socialnämndens yttrande till Länsstyrelsen
den 2 november 1998 sammanträffade CC den 2 september 1998 med FF för att
följa upp uppdraget. CC tydliggjorde då uppdragets innehåll, dvs. att
kontaktpersonen endast skulle vara närvarande – inte medla, utreda eller behandla.
Den tidsåtgång som var beräknad för uppdraget gick hon igenom än en gång. Det
omfattade en beräknad tidsåtgång av 1 timme/ tillfälle och ett par timmar mellan
umgängeshelgerna.
Då FF fortsatte att utöva sitt uppdrag på ett sätt som såväl innehållsmässigt som
tidsmässigt stred mot socialnämndens uppdrag entledigades hon den 17 september
1998. Någon skyldighet enligt 17 § förvaltningslagen (FL) att ytterligare
kommunicera FF eller att bereda henne tillfälle att muntligen framföra sina åsikter i
ärendet förelåg inte, eftersom det inte rörde sig om myndighetsutövning.
Utöver vad socialnämnden anfört i brev till Länsstyrelsen den 2 juni 1999, vill
nämnden anföra följande.
Att ha en kontaktperson är som regel en frivillig åtgärd från parternas sida.
Om en av de berörda inte önskar ha kvar en kontaktperson, kan en sådan inte
påtvingas dem. I detta fall har tingsrätten den 20 maj 1998 förordnat att av
socialnämnden i Simrishamns kommun utsedd och av parterna AA och HH godkänd
kontaktperson skulle vara närvarande vid hämtning och avlämnande av DD vid
umgängestillfällena med AA.
Förutsättningen för förordnande av kontaktperson var alltså att den skulle utses av
socialnämnden i Simrishamn, och att båda parter skulle godkänna den.
Av FF:s redogörelse framgår att det hade uppstått en konflikt mellan henne och
modern, vilket innebär att modern inte längre godkände kontaktpersonen.
Nämndens uppdrag till FF var begränsat då vårdnadsutredningen skulle ske och
förhållandet mellan föräldrarna var mycket infekterat. Med anledning av detta
betonades det särskilt att FF:s uppdrag inte var att medla mellan föräldrarna.

Jävsförhållande
BB har i sin anmälan hänvisat till vad han uppgett i skrivelse till länsstyrelsen. I
denna sägs att FF uppgett att CC till henne uppgett att CC och HH umgås privat.
CC är avdelningschef för bl.a. den enhet där HH arbetar och har därigenom en
arbetsrättslig funktion. Enligt CC:s egna uppgifter föreligger inte ett privat
vänskapsförhållande mellan henne och HH. Den privata kontakt de haft är att HH
köpt två kattungar av CC.
När det gällt att utse resp. entlediga kontaktpersonen bedömer socialnämnden att CC
utan att anses som jävig kunde fullgöra dessa uppgifter i enlighet med nämndens
delegationsordning. Att föra upp ärenden till nämnden, som sammanträder en gång i
månaden, är inte ett realistiskt alternativ när det gäller ärenden av det här slaget. I
ärendet har CC dessutom fortlöpande samrått med socialchefen.
BB har hävdat att även socialchefen EE är jävig, eftersom modern i bevisuppgift den
6 september 1999 begärt att han skall höras som vittne för att styrka hur HH
                                                                        Dnr 3159-1999     Sid 7 (21)



      fungerar i sin yrkesroll. Enligt socialnämndens uppfattning konstituerar inte
      socialchefens kunskaper om sina anställda ett jävsförhållande.
      Nämnden delar faderns uppfattning att det är olyckligt att kontaktpersonen inte
      kunde vara kvar. Nattumgänget med dottern hade upphört sedan slutet av augusti,
      dvs. innan kontaktpersonen entledigades och har alltså inte ett direkt samband med
      hennes verksamhet.
      Den 28 september 1998 inkom ett krav från faderns ombud att kontaktpersonen
      omgående skulle återinsättas. Samtidigt begärde han hos Länsstyrelsen att denna
      granskade förhållandet samt verkade för att FF blev återinsatt som kontaktperson i
      ärendet.
      I brev daterat den 13 oktober 1998 informerades fadern via ombudet om att
      kontaktpersonen entledigats då hon inte fullgjorde sitt uppdrag enligt ingånget avtal,
      att hon inte skulle återinsättas som kontaktperson och att någon
      kommuniceringsskyldighet med parterna inte förelåg.
      Socialnämnden avgav yttrande till Länsstyrelsen den 2 november 1998.
      Den 9 november 1998 inkom en förfrågan från moderns ombud om ny
      kontaktperson skulle utses. Den 12 november 1998 meddelades ombudet i brev att
      ny kontaktperson skulle komma att föreslås parterna när någon lämplig person
      kunde åta sig uppdraget.
      Ombudet informerades om, att de personer som förvaltningen normalt anlitar för den
      här typen av uppdrag känner HH, vilket inte var tillfredsställande och lovades
      information så snart förvaltningen hade något förslag.

      Ärendets gång efter entledigandet av kontaktpersonen och länsstyrelsens beslut
      Sedan kontaktpersonen entledigades den 28 september 1998 har nämnden försökt att
      hitta en för uppdraget lämplig person som också kan accepteras av AA och HH
      Detta har tyvärr inte lyckats. Att som fadern föreslagit återinsätta den tidigare
      entledigade kontaktpersonen är som framgår av vad som tidigare anförts varken
      lämpligt eller möjligt. Svårigheterna i ärendet är åtskilliga. Konflikten mellan
      parterna är flerårig och djup och de har genom sina respektive yrken och genom att
      de bott länge i trakten ett stort kontaktnät och därigenom relationer till åtskilliga av
      de personer som skulle kunna komma i fråga. Till detta kommer att uppdraget inte är
      särskilt attraktivt dels genom sitt innehåll och dels genom att det innebär att
      kontaktpersonen blir uppbunden varannan helg.
      Det förtjänar dock att noteras att umgänget mellan AA och barnet fungerar på
      samma sätt som det gjorde innan FF entledigades dvs. umgänge varannan helg men
      inte övernattning.
      Familjerätten i Kristianstads kommun har den 15 april 1999 avslutat
      vårdnadsutredningen. Huvudförhandling är utsatt till den 27 januari år 2000.
BB yttrade sig över socialnämndens remissvar.

Socialstyrelsen anmodades inkomma med yttrande. I remissen angavs bl.a. att i
ärendet aktualiseras frågan om hur man från förvaltningsrättsliga utgångspunkter
skall se på socialnämndens handläggning när en allmän domstol i ett mål rörande
umgängesrätt har förordnat att umgänget skall ske i närvaro av kontaktperson som
utses av socialnämnden. JO hemställde om Socialstyrelsens yttrande i frågan om
socialnämndens befattning med saken utgör ett ärende hos socialnämnden och, om
så är fallet, vem eller vilka som enligt styrelsens uppfattning är part i det ärendet.

Socialstyrelsen, genom tf överdirektören KK, anförde i ett remissvar
huvudsakligen följande.
                                                                 Dnr 3159-1999     Sid 8 (21)



Domstols förordnande av kontaktperson
När en domstol beslutar om umgänge kan domstolen föreskriva att umgänget skall
ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Domstolen kan dock inte
ålägga kommunen att utse en sådan person (se NJA 1987 s. 15). Om umgänge inte
kan komma till stånd i enlighet med domstolens förordnande beroende på att
nämnden inte utser någon kontaktperson, kan detta få till följd att umgängesfrågan
måste omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens
medverkan inte kan påräknas (prop. 1997/98:7). Såväl Högsta domstolen (NJA 1987
s. 15) som JO (beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) har framhållit vikten av att
ett förordnande i domstol föregås av en kontakt med socialnämnden.
Frågan om socialnämnderna bör åläggas en skyldighet att utse en kontaktperson vid
umgänge har diskuterats i ovan nämnda lagstiftningsarbete. I propositionen
hänvisades till att redan i socialnämndernas övergripande ansvar enligt 3 och 12 §§
socialtjänstlagen (1980:620) ligger en skyldighet att medverka till att ett barns behov
av umgänge med sin förälder blir tillgodosett. Om en domstol har förordnat att
umgänge skall utövas i närvaro av en person som utses av socialnämnden, har
nämnden vid behandlingen av frågan om utseende av en sådan person att utgå från
att umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som domstolen beslutat
och att detta är i överensstämmelse med barnets bästa. Det ankommer sålunda inte
på nämnden att göra en egen bedömning av lämpligheten av den beslutade
umgängesrätten. (se NJA 1987 s. 15). Både regeringen och riksdagen ansåg att det i
praktiken största problemet torde vara svårigheten för socialnämnderna att finna
personer som är villiga att ta på sig ansvaret att vara kontaktperson. Denna fråga
ansågs knappast kunna lösas lagstiftningsvägen(1997/98:LU12).

Ärendebegreppet
Vilken typ av verksamhet som utseende av kontaktperson hos socialnämnden kan
karaktäriseras som får betydelse för vilka bestämmelser i förvaltningslagen som blir
tillämpliga. Med handläggning av ärende avses hela den procedur som börjar med
ett ärendes anhängiggörande och slutar med dess avgörande. Detta uttrycks också
som myndigheternas beslutande verksamhet. Någon närmare definition av begreppet
ärende ges emellertid varken i lagen eller dess förarbeten. Det har ansetts som
självklart att ett ärende kan anhängiggöras hos en myndighet antingen genom en
framställning hos myndigheten eller genom att denna själv tar initiativet till en
åtgärd. Från ärendehandläggning brukar skiljas sådan verksamhet som betecknas
som faktiskt handlande. Skillnaden anses principiellt ligga däri att handläggningen
av ärenden utmynnar i ett beslut av något slag. Kännetecknande för ett beslut sägs
vara att det innefattar ett uttalande varigenom myndigheten klargör hur den anser att
en viss fråga bör lösas. Det exempel som ofta nämns som faktiskt handlande är en
konduktörs kontrollerande verksamhet på ett tåg medan hans ingripande mot en
resenär som saknar färdbiljett klassificeras som handläggning av ett ärende. Sådana
självklara exempel ger emellertid föga vägledning för här aktuella fall. Någon skarp
skiljelinje mellan handläggning av ärenden och s.k. faktiskt handlande torde enligt
förarbetena inte heller kunna dras upp (prop. 1971:30).
Att utse en kontaktperson efter beslut i domstol kan knappast betecknas som
verkställighet av beslut – och i så fall faktiskt handlande – eftersom domstolen inte
kan ålägga nämnden att göra detta. Domstolens förordnande om att umgänge skall
ske i närvaro av en av socialnämnden förordnad kontaktperson betraktas istället som
en begäran om nämndens medverkan (se tidigare nämnda JO-beslut från 1994).
Förfarandet hos nämnden mynnar ut i ytterligare ett ställningstagande, nämligen
vem som skall ha denna funktion. Att utöva funktionen att vara kontaktperson torde
däremot kunna betecknas som faktiskt handlande.
Mot bakgrund av vad som här sagts talar övervägande skäl för att socialnämndens
befattning med saken, att utse en kontaktperson, i förvaltningsrättsligt hänseende bör
betraktas som handläggning av ett ärende.
Om socialnämndens befattning med saken kan sägas utgöra ett ärende uppställer sig
omedelbart frågan om förfarandet i förvaltningslagens mening kan betecknas som
myndighetsutövning mot enskild. Utmärkande för all myndighetsutövning är att det
                                                                 Dnr 3159-1999     Sid 9 (21)



rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets
maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Men det behöver inte vara fråga
om åtgärder som medför förpliktelse för enskilda. Myndighetsutövning kan också
förekomma i form av gynnande beslut, t.ex. tillstånd att driva en viss verksamhet,
befrielse från en lagstadgad förpliktelse och beviljande av en social förmån.
Karaktäristiskt är emellertid att den enskilde befinner sig i ett slags
beroendeförhållande. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer
beroendeförhållandet till uttryck på så sätt att den enskilde måste vända sig till
myndigheten för att få t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de
föreskrifter som gäller på området får avgörande betydelse för honom. Av
förarbetena framgår också att begreppet myndighetsutövning inte omfattar andra
ärenden än sådana där saken avgörs ensidigt genom beslut av myndigheten (prop.
1971:30). Utanför myndighetsutövning faller t.ex. myndighetens ärenden som gäller

## Utredning

remisser och yttranden till domstolar.
I här aktuella ärende har domstolen beslutat att umgänge skall ske i närvaro av en av
socialnämnden – efter hörande av föräldrarna – utsedd person. Missnöje med
utgången i domen kan bara prövas genom ett överklagande i den allmänna
domstolen. När frågan väl ligger hos socialnämnden kan inte föräldrarna påverka
ställningstagandet i domstolen. Förfarandet i socialnämnden är inte särskilt reglerat i
socialtjänstlagen eller föräldrabalken.
Vilken typ av ärenden man skall se detta som har, såvitt Socialstyrelsen känner till,
aldrig klarlagts, varken i ovan nämnda lagstiftningsarbete eller i andra sammanhang.
Även om det inte med säkerhet kan sägas anser Socialstyrelsen att övervägande skäl
talar för att dessa ärenden inte utgör myndighetsutövning mot enskild. De bör istället
ses som ett led i myndighetsutövning hos en annan myndighet, varvid domstolens
beslut får anses utgöra myndighetsutövningsdelen. Förvaltningslagens regler vid
myndighetsutövning mot enskild blir i så fall inte tillämpliga i nämndernas
handläggning. Med detta synsätt skulle ärendena ha mer den karaktär som
nämndernas yttranden till domstolar har. När det gäller yttranden till domstolar finns
en specialregel i 54 § tredje stycket socialtjänstlagen som innebär att
förvaltningslagens regler är tillämpliga hos nämnden trots att ärendet där inte utgör
myndighetsutövning mot enskild. Någon motsvarande regel finns inte för här
aktuella ärendetyp.
I 12 § socialtjänstlagen stadgas bl.a. om socialnämndernas skyldighet att tillgodose
det särskilda behov av stöd och hjälp som behövs efter en dom om umgänge. Denna
bestämmelse har i detta sammanhang inte bara relevans i nämndernas ansvar att
efter domstols förordnande utse en kontaktperson. Enligt nämnda stadgande måste
det också anses åligga nämnden att – om en kontaktperson entledigas – anstränga sig
att försöka ersätta denna med en annan. Det ligger i sakens natur att nämnden för att
leva upp till dessa skyldigheter också måste informera föräldrarna om en
kontaktperson har entledigats från sitt uppdrag och om andra åtgärder som vidtas av
betydelse för umgänget.
Den osäkerhet i ställningstagandet om vilken typ av ärende nämndens befattning
med frågan skall anses utgöra, p.g.a. avsaknad av lagregler och klarlägganden i
förarbeten, torde också medföra en osäkerhet i hanteringen i nämnderna. Någon
egentlig uppföljning av nämndernas handläggning har emellertid inte gjorts. En
slumpmässig rundringning till några socialnämnder som Socialstyrelsen gjort med
anledning av denna remiss ger inte en enhetlig bild av förfarandet i nämnderna.
Vissa av de tillfrågade nämnderna fattar efter en utredning beslut om att utse
kontaktperson som ett bistånd enligt 6 g § socialtjänstlagen, ibland också med
hänvisning till 10 § samma lag. Det förekommer också på vissa håll att man ber
föräldrarna ansöka om kontaktperson och påbörjar därefter en utredning. I något fall
fattas ett biståndsbeslut med hänvisning till 3 och 12 §§ socialtjänstlagen.
Om nämnden avslutar handläggningen med ett biståndsbeslut måste ärendet, enligt
Socialstyrelsens uppfattning, anses utgöra myndighetsutövning mot enskild. En rad
bestämmelser i förvaltningslagen blir då tillämpliga, t.ex. reglerna om
kommunicering, partsinsyn och motivering av beslut. De nämnder som handlägger
                                                                       Dnr 3159-1999     Sid 10 (21)



      frågan som ett biståndsärende uppger också att man tillämpar dessa bestämmelser i
      förvaltningslagen.

      Partsfrågan
      I förvaltningslagen betecknas part som ”sökande, klagande eller annan part”. Någon
      egentlig definition av begreppet finns emellertid inte. Det är otvetydigt att
      föräldrarna berörs av frågan hos socialnämnden på ett sådant sätt att de måste anses
      som parter. Parter är de dessutom i det myndighetsutövande ledet vid domstolen.
      Partsfrågan har emellertid främst betydelse för tillämpningen av de bestämmelser i
      förvaltningslagen som gäller vid myndighetsutövning mot enskild. Frågan är vilken
      betydelse ett partsförhållande får om det gäller ett ärende som inte utgör
      myndighetsutövning mot enskild. Rätt till partsinsyn har då, med stöd av allmänna
      rättsgrundsatser, nämligen inte ansetts utesluten. Ett exempel där partsinsyn ansetts
      befogad utgjorde, före tillkomsten av 54 § socialtjänstlagen, socialnämnds yttrande i
      en vårdnadsfråga (se Hellners kommentar till nya förvaltningslagen, femte upplagan
      s. 148). Socialstyrelsen anser att man på motsvarande sätt bör kunna tala om en
      insynsrätt för föräldrarna i ett ärende hos socialnämnden om utseende eller
      entledigande av kontaktperson när domstolen förordnat att umgänget skall ske i
      närvaro av en sådan.

      Förslag
      Sammanfattningsvis anser Socialstyrelsen att det råder en osäkerhet om hur
      socialnämnderna bör handlägga frågan om utseende av kontaktperson efter ett
      domstolsförordnande härom och om denna handläggning skall utgöra ett ärende och
      i så fall vilken typ av ärende. Det kan konstateras att lagbestämmelser saknas och att
      förarbetena är ofullständiga. Nämndernas handläggning tycks också skilja sig åt.
      Regeringen har deklarerat (Skr. 1999/2000:137) att den avser att tillsätta en
      utredning för att se över den vårdnadsreform som infördes 1998. Även andra frågor
      om vårdnad m.m. kommer att uppmärksammas av utredningen. Utifrån allmänna
      rättssäkerhetsskäl och för att få en ökad klarhet i hur nämnderna bör hantera dessa
      frågor anser Socialstyrelsen det lämpligt att även här aktuella fråga bör ingå i
      utredningsuppdraget.
BB yttrade sig över Socialstyrelsens remissvar.

Socialstyrelsens remissvar översändes även för kännedom till Socialnämnden i
Simrishamns kommun och Länsstyrelsen i Skåne län.

Upplysningar inhämtades per telefon från Justitiedepartementet.

I ett beslut den 25 april 2002 anförde JO André följande.

Den 1 januari 2002 trädde en ny socialtjänstlag i kraft (2001:453). I förevarande
ärende behandlas händelser och omständigheter som ägde rum under den tid
socialtjänstlagen (1980:620) var gällande. I remissvaren och i länsstyrelsens beslut
hänvisas till 1980 års lag. Jag har emellertid valt att här hänvisa till den nya
socialtjänstlagen. När det gäller regleringen av rätten till bistånd har det skett vissa
ändringar i förhållande till vad som gällde enligt den äldre lagen, bl.a. när det gäller
möjligheten att överklaga ett biståndsbeslut. I det följande anges därför särskilt när
ändringarna i bestämmelserna om bistånd har betydelse i sakligt hänseende.
Hänvisningarna i övrigt till den nya lagen avser sådana bestämmelser som inte har
ändrats innehållsmässigt.
                                                                    Dnr 3159-1999    Sid 11 (21)



Inledning
I förevarande ärende har AA, genom sitt ombud advokaten BB, hemställt att JO
skall pröva om avdelningschefen CC vid socialförvaltningen i Simrishamns
kommun har gjort sig skyldig till tjänstefel eller om det från JO:s sida finns skäl till
ytterligare kritik utöver Länsstyrelsens i Skåne län kritik i det ovan återgivna
tillsynsbeslutet. Genom anmälan aktualiserades frågorna om AA borde ha beretts
tillfälle att yttra sig över vad som hade kommit fram när nämnden övervägde att
entlediga FF från uppdraget som kontaktperson, om det fanns skäl att entlediga
henne, om CC var jävig när hon befattade sig med saken och om vilka åtgärder
som socialnämnden hade vidtagit i tiden efter länsstyrelsens beslut.

Vid min inledande genomgång av handlingarna fann jag inte omständigheterna
vara sådana att det fanns skäl att inleda en förundersökning om brott eller att
överlämna ärendet till allmän åklagare. Som redan har framgått av den ovan
redovisade utredningen fanns det emellertid skäl att inleda ett
granskningsförfarande inom ramen för den ordinära klagomålshanteringen.

Jag behandlar först frågan om AA borde ha beretts tillfälle att yttra sig över vad
som hade kommit fram när nämnden övervägde att entlediga FF från hennes
uppdrag. För att svara på den frågan krävs en diskussion kring socialnämndernas
handläggning i allmänhet när en domstol har förordnat att umgängesrätten skall ske
under medverkan av en kontaktperson, utsedd av socialnämnden. Därefter tar jag
upp jävsfrågan och i ett avslutande avsnitt behandlas övriga frågor som har väckts i
ärendet.

Allmänt om kontaktperson vid umgänge i enlighet med domstols dom
eller beslut
För att tillgodose barns behov av nära och goda relationer till båda föräldrarna
finns det i föräldrabalken bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. När det
gäller umgänge stadgas i 6 kap. 15 § första stycket föräldrabalken att barnet skall
ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Barnets
föräldrar har, enligt lagrummets andra stycke, ett gemensamt ansvar för att barnets
behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt
möjligt tillgodoses. Om föräldrarna inte kan enas i frågan om barnets umgänge, kan
frågan komma att avgöras av allmän domstol. På talan av en förälder som vill
umgås med sitt barn, skall rätten – enligt 6 kap. 15 a § första stycket föräldrabalken
– besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. I samband med ett beslut
eller en dom i en sådan fråga har domstolen möjlighet att ge vissa föreskrifter om
utövandet av umgänget, t.ex. att umgänget skall ske i närvaro av en person som
utses av socialnämnden (en ”kontaktperson”).

Domstolen saknar laglig möjlighet att ålägga kommunen att utse en person som
skall medverka vid umgänget. Däremot har socialnämnden vid behandlingen av
frågan om utseende av sådan person att utgå från att umgänge skall äga rum i den
utsträckning som domstolen beslutat och att detta är i överensstämmelse med
barnets bästa. Det ankommer alltså inte på socialnämnden att göra en egen

## Bedömning

bedömning av om det beslutade umgänget är lämpligt eller inte och låta en sådan
                                                                        Dnr 3159-1999    Sid 12 (21)




bedömning inverka på frågan om utseende av kontaktperson. Socialnämnden bör se
domstolens förordnande som en begäran om nämndens medverkan. Om umgänge
inte kan komma till stånd i enlighet med domstols förordnande beroende på att
nämndens medverkan inte kan påräknas, måste umgängesfrågan omprövas av
domstolen. För att undvika att en sådan situation uppkommer är det viktigt att ett
förordnande av domstolen föregås av en kontakt med socialnämnden (se NJA 1987
s. 15). I enlighet med det anförda har JO i flera beslut uttalat att nämnden har att
följa vad domstol har förordnat om kontaktperson (se t.ex. JO:s beslut den 30
augusti 1994, dnr 43-1994).

Det har diskuterats om det finns behov av lagstiftning rörande en socialnämnds
skyldighet att utse kontaktperson när en domstol har förordnat att en sådan skall
medverka vid en förälders umgänge med ett barn.

I ett yttrande över departementspromemorian Ds 1989:52, Vårdnad och umgänge,
anförde JO Norell Söderblom bl.a. följande.

      Det förekommer inte sällan att domstol vid fastställandet av förälderns umgänge
      med barnet uppställer som villkor att umgängesrätten skall utövas i närvaro av
      någon av socialnämnden utsedd person. Det har i praktiken visat sig att
      socialnämnden inte uppfattat domstolens förordnande som bindande. Nämnden har
      under hänvisning till svårigheten att finna en lämplig person eller till personalbrist
      inte efterkommit domstolens förordnande, vilket har fått till följd att föräldern inte
      kunnat umgås med barnet på sätt som domstolen har bestämt. Till undanröjande av
      den tvekan som nu kan råda hos socialnämnderna bör av 10 § socialtjänstlagen
      (1980:620, numera 3 kap. 6 § socialtjänstlagen, 2001:453, min anm.) också framgå
      att det åligger socialnämnden att utse en särskild person (kontaktperson) när det
      behövs vid umgängesrättens utövande.
Socialtjänstkommittén anförde i sitt huvudbetänkande (SOU 1994:139 Ny
socialtjänstlag, s. 427) följande.
      Vi har också anledning att något kommentera de s.k. tingsrättsuppdragen. Härmed
      avses ärenden där tingsrätten vid sitt beslut utgått ifrån att socialnämnden utser
      ”tredje person” att närvara när utdömd umgängesrätt utövas. I likhet med vad som
      framförts från många andra håll anser vi att ett beslut eller i en dom i
      umgängesfrågan alltid bör föregås av ett samråd med socialförvaltningen.
      Regeringen har nyligen tillkallat en utredning med uppgift att utvärdera 1991 års
      reform av föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge. Enligt vår mening bör
      tingsrättsuppdragen inte behandlas av oss utan av den aktuella utredningen
      (Vårdnadstvistutredningen, anm.). Vi avser därför att göra denna utredning
      uppmärksam på att frågan om tingsrättsuppdragen behöver övervägas närmare.
Vårdnadstvistutredningen blev uppmärksammad på frågan genom en skrivelse den
7 april 1995 från Socialtjänstkommittén. I skrivelsen anfördes följande (SOU
1995:79, s. 122).
      I förslaget till ny socialtjänstlag finns en bestämmelse om socialtjänstens skyldighet
      att tillhandahålla s.k. ”personligt stöd” (5 kap. 8 §). Denna insats innefattar bl.a.
      kontaktperson/kontaktfamilj. Eftersom de s.k. tingsrättsuppdragen inte är frivilliga i
      vanlig bemärkelse utan syftar till att skydda barnet kan det enligt vår bedömning
      finnas anledning att komplettera förslaget till ny socialtjänstlag med en uttrycklig
      bestämmelse om socialtjänstens skyldighet att utse kontaktperson i sådana
      situationer. En sådan bestämmelse skulle ev. kunna tillföras 7 kap. som innehåller
      särskilda regler till skydd för underåriga. Hur en sådan bestämmelse bör vara
      utformad får bestämmas av hur insatsen som sådan regleras i föräldrabalken. Vi har
                                                                      Dnr 3159-1999    Sid 13 (21)



     därför avstått från att lägga något förslag i denna del utan har ansett att frågan om
     tingsrättsuppdrag bör övervägas närmare i anslutning till översyn av bestämmelserna
     i Föräldrabalken.
Efter en redovisning av ovan nämnda uttalanden av Högsta domstolen (NJA 1987
s. 15) och JO (JO:s beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) anförde
Vårdnadstvistutredningen följande (a.a., s. 123 f.).

     I detta sammanhang vill utredningen erinra om att domstolen är skyldig och har till
     uppgift att se till att frågor om umgänge blir tillbörligt utredda och att besluta om
     umgänge efter vad som är bäst för barnet. En föreskrift om att umgänge skall ske i
     närvaro av en kontaktperson bör meddelas endast när det verkligen föreligger behov
     av en sådan, t.ex. om det finns en risk för att barnet olovligen bortförs, och efter
     samråd med socialnämnden. Frågan om kontaktperson är inte sådan att parterna
     disponerar över den, utan det ankommer på domstolen att pröva behovet och
     nödvändigheten samt besluta därom. En föreskrift om kontaktperson vid umgänge
     får därför inte beslutas endast på medgivande av part som villkor för umgänge. Att
     besluta om kontaktperson på medgivande medför dessutom att socialnämndens
     resurser tas i anspråk för uppdrag där nämndens medverkan inte behövs, vilket kan
     få den konsekvensen att nämnden saknar nödvändiga resurser i de fall där det
     verkligen är befogat med kontaktperson.
     Om tingsrätten finner att det är nödvändigt att besluta att umgänge skall ske i
     närvaro av en kontaktperson bör alltid – i enlighet med vad Justitieombudsmannen,
     och Socialtjänstkommittén, anfört – kontakt tas med socialnämnden för att höra efter
     om nämnden kan åta sig det uppdrag som tingsrätten avser att besluta om. Förordnar
     domstolen att umgänget skall ske i närvaro av en person som utses av
     socialnämnden utan att först ha kontrollerat med nämnden att den har möjlighet att
     åta sig uppdraget, kan detta, i de fall nämnden förklarar att den saknar möjlighet att
     efterkomma tingsrättens begäran, få den konsekvensen att någon verkställighet av
     domstolens förordnande om umgänge inte kan ske. Detta kan i sin tur få till följd att
     en ny process kanske blir nödvändig, vilket medför skada för barnet och dess
     föräldrar samt onödiga kostnader för samhället.
     Socialtjänstkommitténs förslag att en uttrycklig bestämmelse om socialnämndens
     skyldighet att utse en kontaktperson vid umgänge skall införas i socialtjänstlagen
     och en motsvarande bestämmelse i föräldrabalken kräver noggranna överväganden.
     Utredningen saknar underlag för en bedömning av behovet av en sådan reglering
     varför frågan bör utredas i annat sammanhang.
     Vårdnadstvistutredningen vill dock anlägga några synpunkter som bör beaktas vid
     ställningstagandet till frågan om kontaktperson vid umgänge bör lagregleras.
     En föreskrift att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson brukar ges om det
     finns risk för att barnet vid umgänget kan komma att olovligen föras bort inom eller
     ut ur landet (se prop. 1992/93:139 s. 37 f), när det varit en längre tids avbrott i
     kontakten mellan barnet och umgängesföräldern – i detta fall sker förordnande för
     en övergångstid – samt vid hämtande och lämnande av barnet när föräldrarnas
     konflikt är sådan att de inte kan mötas. I betänkandet Barnets rätt 2 Om
     föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63 s. 81 f) anfördes, att i de fall föräldrarnas
     förhållande till varandra medför att umgänget blir en konfliktskapande faktor mellan
     dessa som barnet kan ta skada av, torde en kontaktperson kunna fylla en viktig
     funktion. Om det även i andra fall, annat än undantagsvis, förordnas om
     kontaktperson saknar utredningen närmare kunskap om.
     Lagutskottet behandlade våren 1993 (bet. 1992/93:LU22) ett motionsyrkande om att
     umgängesrätt i större utsträckning än för närvarande skall förenas med föreskrift om
     att kontaktperson skall finnas med när umgängesrätten utövas. Lagutskottet, som
     avstyrkte bifall till motionsyrkandet, anförde (s. 33).
              Utskottet erinrar om att gällande rätt innebär att domstolen när den beslutar
              om umgänge kan föreskriva att umgänget skall ske i närvaro av t.ex. en av
              socialnämnden utsedd person. Likaså kan rätten föreskriva att umgänge får
              utövas endast i Sverige (se som exempel rättsfallen NJA 1969 s. 455 och
                                                                        Dnr 3159-1999    Sid 14 (21)



               NJA 1981 s. 916). Den föreslagna ändringen i 6 kap. 15 § FB syftar till att
               umgängesbeslut i framtiden skall utformas med särskilt beaktande av
               risken för att barnet t.ex. förs utomlands av den umgängesberättigade
               föräldern. Det finns därför skäl att utgå från att umgängesbesluten i
               framtiden i än större utsträckning kommer att förenas med särskilda villkor
               med krav på närvaro av annan person. Utskottet förutsätter att en
               utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt
               sammanhang med anledning av den nu föreslagna ändringen i FB:s
               umgängesregel. Om det därvid skulle visa sig att det föreligger behov av
               lagändringar i syfte att möjliggöra att umgänget i större utsträckning
               förenas med särskilda föreskrifter utgår utskottet från att regeringen
               återkommer till riksdagen med erforderliga förslag.
      Mot bakgrund av det nu anförda måste ett ställningstagande till den aktuella frågan
      föregås av en inventering dels av i vilka fall domstol beslutar att umgänge skall ske i
      närvaro av kontaktperson, dels av i vilka fall det föreligger behov därav.
      Vilka konsekvenser skulle det medföra för kommunen om en skyldighet införs att
      efter domstols förordnande utse kontaktperson vid umgänge? Det kan antas att
      resursåtgången kommer att bli beaktansvärd eftersom kontaktperson i allmänhet
      behövs utanför ordinarie arbetstid, på kvällar och helger. Till det nu anförda kan
      läggas att det redan i dag kan vara svårt för socialnämnden att finna lämpliga
      personer för uppdragen som kontaktperson. Ytterligare omständigheter som måste
      övervägas är om domstolen skall vara skyldig att samråda med socialnämnden innan
      den meddelar ett beslut om att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson eller
      om nämnden till följd av domstolens beslut automatiskt blir förpliktad att förordna
      en kontaktperson. I samband med övervägande av denna fråga måste noga utredas
      om en utökad möjlighet för domstolarna att besluta om kontaktperson kommer att
      leda till dels att kontaktperson förordnas ”för säkerhets skull” i de fall det saknas
      tillräckligt underlag för ett antagande att behovet finns, dels om kommunens resurser
      kommer att tas i anspråk i en sådan omfattning att det påverkar möjligheten att utse
      kontaktperson i de fall detta verkligen är befogat.
I den vidare behandlingen av frågan anförde regeringen bl.a. följande (prop.
1997/98:7 s. 76).
      En första fråga är vilka kontakter som bör förekomma mellan domstolen och
      socialnämnden innan ett beslut om umgänge kombineras med ett förordnande om
      kontaktperson. Mot bakgrund av att såväl Högsta domstolen (se NJA 1987 s. 15)
      som Riksdagens ombudsmän (se beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) framhållit
      vikten av att ett förordnande föregås av en kontakt med socialnämnden, ter sig inte
      några ytterligare åtgärder påkallade i detta sammanhang.
      En annan fråga är om det finns tillräckliga skäl att utreda om socialnämnderna bör
      åläggas en skyldighet att utse en kontaktperson vid umgänge.
      Härvid måste beaktas att det redan i dag i socialnämndens övergripande ansvar
      enligt 3 och 12 §§ socialtjänstlagen ligger en skyldighet att medverka till att ett
      barns behov av umgänge med sin förälder blir tillgodosett. Om en domstol har
      förordnat att umgänge skall utövas i närvaro av en person som utses av
      socialnämnden, har nämnden vid behandlingen av frågan om utseende av en sådan
      person att utgå från att umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som
      domstolen beslutat och att detta är i överensstämmelse med barnets bästa (se NJA
      1987 s. 15).
      Frågan behöver knappast utredas ytterligare. Det i praktiken största problemet torde
      vara att det kan vara svårt för socialnämnden att finna lämpliga personer som är
      beredda att åta sig uppdraget som kontaktperson vid umgänge. Denna fråga kan
      knappast lösas lagstiftningsvägen.
I samband med att propositionen behandlades i lagutskottet (1997/98:LU12)
framlades en motion i vilken förespråkades en skyldighet för socialnämnden att
utse en kontaktperson, när domstolen hade beslutat om att umgänge skulle ske i
                                                                       Dnr 3159-1999     Sid 15 (21)




närvaro av en sådan person. I motionen yrkades att riksdagen skulle besluta om en
sådan skyldighet. Utskottet, som avstyrkte yrkandet, anförde följande (s. 46).

      Enligt regeringens mening bör det inte införas någon möjlighet för domstolen att
      ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid umgänge. Det i praktiken största
      problemet torde enligt regeringen vara, att det kan vara svårt för socialnämnden att
      finna lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget som kontaktperson vid
      umgänge.
      Utskottet vill för sin del understryka vad såväl Högsta domstolen som Riksdagens
      ombudsmän i skilda sammanhang framhållit om vikten av att ett förordnande om
      kontaktperson vid umgänge föregås av en kontakt med socialnämnden. Enligt
      utskottets mening är det naturligtvis önskvärt att kommunerna kan tillhandahålla
      kontaktpersoner så att umgänge kan komma till stånd i den omfattning som
      domstolen beslutat. Att genom lagstiftning ålägga socialnämnden en sådan
      skyldighet som motionärerna föreslår låter sig dock enligt utskottet knappast göras.
      Som regeringen framhåller kan det vara svårt att finna personer som är villiga att ta
      på sig ansvaret att vara kontaktperson.
Av vad som nu redovisats kan man dra den slutsatsen att det inte råder någon
osäkerhet i rättspraxis om att en socialnämnd, även om domstol inte kan ålägga
nämnden att utse en kontaktperson, likväl har att utse en sådan när domstolen har
förordnat att kontaktperson skall medverka vid umgänge mellan förälder och barn.
Däremot finns det, som framgår bl.a. av Socialstyrelsens yttrande, viss osäkerhet
när det gäller formerna för socialnämndens handläggning av frågan.

Närmare om socialnämndens handläggning av frågan om
kontaktperson vid umgänge i enlighet med domstols dom eller beslut
I ett mål eller ärende hos domstolen enligt föräldrabalken disponerar inte parterna
över frågan om kontaktperson. Det ankommer på domstolen att pröva behovet och
nödvändigheten av en föreskrift om kontaktpersons medverkan vid en förälders
umgänge med sitt barn. Uppgiften för domstolen är att avgöra frågan om vårdnad
och umgänge med utgångspunkt i barnets bästa, särskilt behovet av en nära och
god kontakt med båda föräldrarna. Detta kan innebära att domstolen förordnar om
umgänge under medverkan av kontaktperson utan att parterna eller någon av dem
yrkat detta.

När det gäller socialnämndens handläggning av frågan om kontaktperson vid
umgänge i enlighet med domstols dom eller beslut saknas det särskilda
bestämmelser i föräldrabalken eller i socialtjänstlagen som visar hur nämnden skall
behandla saken i formellt hänseende. Det finns inte heller någon annan
bestämmelse som visar hur nämnden skall handlägga frågor av förevarande slag.
Högsta domstolen har i det nämnda rättsfallet (NJA 1987 s. 15) hänfört sig till
socialnämndens övergripande och yttersta ansvar enligt 2 kap. 2 § och 5 kap. 1 §
socialtjänstlagen (vid den aktuella tidpunkten 3 och 12 §§ socialtjänstlagen,
1980:620).

Enligt 2 kap. 2 § socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Av de allmänna
bestämmelserna i socialtjänstlagen följer att nämnden har ett särskilt ansvar för
barn och ungdom. Detta kommer till uttryck i 5 kap. 1 § socialtjänstlagen där det
stadgas att socialnämnden bl.a. skall verka för att barn och ungdom växer upp
                                                                  Dnr 3159-1999     Sid 16 (21)




under trygga och goda förhållanden. Där anges också att socialnämnden i sin
omsorg om barn och ungdom skall tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp
som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller
adoption har avgjorts. Nämnden kan därvid utse en särskild kontaktperson i
enlighet med bestämmelserna i 3 kap. 6 § tredje stycket socialtjänstlagen. En
kontaktperson enligt det angivna lagrummet får endast utses om den enskilde begär
eller samtycker till det. För barn som har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast
om barnet självt begär eller samtycker till det. Dessa bestämmelser ger inte någon
närmare ledning för handläggningen i socialnämnderna när de skall utse en
kontaktperson i enlighet med vad domstol har beslutat.

Det torde förekomma att en socialnämnd anser att nämndens medverkan efter
domstolens dom eller beslut utgör ren verkställighet av vad domstolen har
förordnat, dvs. inte handläggning av ett ärende hos nämnden. Socialnämnden har
visserligen vid sin handläggning att utgå från att det föreligger ett behov av
kontaktperson enligt vad som föreskrivits i domstolens dom eller beslut.
Domstolens förordnande innebär emellertid inte något åläggande för
socialnämnden. Det skall i stället ses som en begäran om nämndens medverkan.
Med anledning härav kan socialnämndens befattning med saken inte anses utgöra
en ren verkställighetsåtgärd i enlighet med vad domstolen har bestämt.

I min granskningsverksamhet har jag uppmärksammat att socialnämnderna ofta
löser frågan genom att meddela ett beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen. En
sådan lösning synes dock inte helt invändningsfri eftersom det ligger i sakens natur
att socialnämnden i förevarande situation måste kunna förordna en kontaktperson
även mot någon av de berördas vilja, dvs. i strid med de grundläggande principerna
för socialtjänstlagens tillämpning. I det följande vill jag något utveckla vilka
konsekvenser det kan få om socialnämnderna handlägger ärendet såsom en fråga
om bistånd.

Socialnämnden har skyldighet att utge bistånd under vissa förutsättningar. Den som
inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har,
enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen, rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Socialnämnden har,
enligt 4 kap. 2 § socialtjänstlagen, möjlighet att ge bistånd utöver vad som följer av
4 kap. 1 § socialtjänstlagen om det finns skäl för det.

När det gäller frågan om bistånd måste beaktas den enskildes rätt att bestämma
över sin egen situation. Enligt 1 kap. 1 § socialtjänstlagen skall verksamheten inom
socialtjänsten bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och
integritet. Av 3 kap. 5 § socialtjänstlagen framgår det att socialnämndens insatser
för den enskilde skall utformas och genomföras i samråd med honom eller henne.
Mot bakgrund av de angivna bestämmelserna kan socialnämnden inte besluta om
bistånd enligt 4 kap. socialtjänstlagen (tidigare 6–6 h §§ socialtjänstlagen,
1980:620) mot den enskildes vilja.

Frågan om hur socialnämndens handläggning såvitt nu är i fråga förhåller sig till
socialtjänstlagens bestämmelser är inte helt enkel, särskilt när det gäller hur
                                                                  Dnr 3159-1999   Sid 17 (21)




principerna om frivillighet och självbestämmande i socialtjänstlagen skall förenas
med rättspraxis enligt vilken nämnden har att utgå från att umgänge skall äga rum i
den utsträckning och på det sätt som domstolen har beslutat. Socialstyrelsens
redovisning i remissvaret och erfarenheterna från min egen granskningsverksamhet
ger vid handen att framför allt två olika handlingsmönster kan urskiljas när det
gäller socialnämndernas handläggning. Vissa socialnämnder tar upp frågan om
kontaktperson på eget initiativ, dvs. utan ansökan, medan andra inleder en
utredning först efter att någon av eller båda föräldrarna inkommer med en ansökan.
I det sist nämnda fallet förekommer det, om en ansökan inte inkommer, att
socialnämnden tar kontakt med föräldrarna och uppmanar dem att ge in en sådan.

Oavsett vilket alternativ socialnämnden väljer får handläggningen av frågan anses
utgöra ett ärende som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Denna slutsats
löser emellertid inte andra frågor kring handläggningen, t.ex. när det gäller
partsställningen i ärendet. Om socialnämnden handlägger ärendet som ett
biståndsärende utan ansökan, ligger det nära till hands att betrakta barnet som
biståndstagare och part i ärendet. Därmed skulle vårdnadshavaren vara den som
företräder barnet. Med hänsyn till att socialtjänstlagen bygger på frivillighet torde
vårdnadshavaren ha möjlighet att avböja den ifrågavarande insatsen och (numera)
överklaga ett biståndsbeslut om beslutet går barnet emot. Om ärendet handläggs
som ett biståndsärende utan ansökan, men med vårdnadshavaren eller den
umgängesberättigade föräldern angiven som biståndstagare, är det sannolikt den
angivna biståndstagaren som har möjlighet att (numera) överklaga nämndens beslut
om beslutet går honom eller henne emot.

För det fall socialnämnden kräver att en ansökan inlämnas uppkommer frågan om
vad som sker om en ansökan inte inkommer. I sådant fall synes det inte vara
möjligt att förordna en kontaktperson. I övrigt uppkommer i ”ansökningsfallen”
huvudsakligen samma frågor som när socialnämnden inte kräver en ansökan. När
det gäller partsfrågan är det i ”ansökningsfallen” naturligt att se sökanden som part,
i varje fall om ansökan hanteras inom ramen för ett biståndsärende.

Jag har här något belyst vilka konsekvenser det kan få i formellt hänseende när
socialnämnderna handlägger ärendena såsom biståndsärenden inom ramen för
socialtjänstlagens regelsystem. Eftersom frågan om umgänge och/eller formen för
dess utövande, i de fall som här är aktuella, har prövats av allmän domstol har det
som regel förelegat en tvist mellan föräldrarna angående umgänget. Som jag redan
har nämnt ligger det därför i sakens natur att socialnämnden i sådana fall måste
kunna förordna en kontaktperson även mot någon av de berördas vilja. Om ärendet
handläggs med stöd av socialtjänstlagens regelsystem för biståndsärenden, kan
detta – som framgått – leda till att parten i biståndsärendet disponerar över frågan
om kontaktperson. Enligt föräldrabalken skall emellertid frågan om umgänge
bestämmas av allmän domstol för det fall föräldrarna inte kan komma överens i
frågan. Om någon av föräldrarna i praktiken skulle ha möjlighet att avböja
kontaktperson när ärendet behandlas av socialnämnden, skulle detta innebära en
inskränkning av domstolarnas och socialnämndernas möjligheter att tillgodose
barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
                                                                     Dnr 3159-1999    Sid 18 (21)




Jag övergår nu till att bedöma hur Socialnämnden i Simrishamns kommun har
handlagt frågan om entledigande av den aktuella kontaktpersonen.

Den 20 maj 1998 beslutade Simrishamns tingsrätt, för tiden intill dess
lagakraftägande dom förelåg i målet eller annat beslutades, att modern ensam
skulle ha vårdnaden om barnet och att AA skulle ha rätt till umgänge under
närmare angivna tidsperioder. Tingsrätten beslutade även om kontaktperson enligt
följande.

      Tingsrätten förordnar av Socialnämnden i Simrishamns kommun utsedd och av
      parterna godkänd kontaktperson att vara närvarande vid hämtning och avlämnande
      av DD vid umgängestillfällena med AA. Parterna har enats om att en förskollärare
      på Solrosens daghem i Simrishamn om möjligt kunde vara lämplig som
      kontaktperson.
Som framgår förutsatte tingsrätten i beslutet att båda föräldrarna skulle godkänna
kontaktpersonen. Tingsrättens beslut skickades till Socialnämnden i Simrishamns
kommun som den 28 april 1998 öppnade ett ärende rörande kontaktperson vid
umgänge. Samma dag som ärendet öppnades beslutade socialnämnden, genom
avdelningschefen CC, att enligt 6 g § socialtjänstlagen (1980:620) bevilja ”bistånd
till kontaktperson att närvara vid hämtning och lämning av DD vid faderns
umgängestillfällen”. Jag konstaterar att socialnämnden tydligen använt den lösning
som innebär att ett biståndsärende öppnats och att ett biståndsbeslut fattats direkt i
enlighet med vad domstolen har förordnat.

Om det uppkommer fråga om att entlediga en kontaktperson som har förordnats
efter domstols dom eller beslut i en umgängesfråga, bör socialnämnden i enlighet
med 11 kap. 1 § socialtjänstlagen inleda en utredning utan dröjsmål. För att få
underlag till ett ställningstagande bör som regel båda föräldrarna höras över vad
som framkommit under utredningen.

Enligt socialnämndens remissvar till JO entledigades FF från uppdraget som
kontaktperson på grund av att hon, enligt socialnämndens uppfattning, utövade
uppdraget på ett sätt som innehållsmässigt och tidsmässigt stred mot
socialnämndens avtal. Socialnämnden har i sitt remissvar även hänvisat till att det
av FF:s redogörelse framgick att det hade uppstått en konflikt mellan henne och
barnets mor, vilket – enligt nämnden – innebar att modern inte längre godkände
kontaktpersonen. Socialnämnden synes mena att det även på grund härav saknades
förutsättningar att ha kvar FF som kontaktperson, eftersom tingsrättens beslut
innebar att båda parter skulle godkänna den som utsågs till kontaktperson.

Ett ärende om entledigande av kontaktpersonen avser myndighetsutövning mot den
som är part i ärendet. Med anledning härav är – enligt 11 kap. 8 § första stycket
socialtjänstlagen – bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) tillämpliga
och ärendet får som huvudregel inte avgöras utan att den som är part har
underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den. I förevarande fall är det osäkert
hur nämnden – ur sitt eget perspektiv – har sett på partsfrågan och vilket skäl som
var avgörande för entledigandet av kontaktpersonen. Under alla förhållanden finner
                                                                     Dnr 3159-1999    Sid 19 (21)




jag det anmärkningsvärt att kontaktpersonen entledigades utan att AA hördes i
enlighet med vad jag har anfört ovan.

Jävsfrågan
I ärendet har AA väckt frågan om CC på grund av jäv borde ha avstått från att
fortsätta handläggningen när det uppkom fråga om att entlediga FF från uppdraget
som kontaktperson.

Enligt 10 kap. 1 § socialtjänstlagen gäller för en socialnämnd vad som är
föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900). Det är således
bestämmelserna om jäv i 6 kap. 24–27 §§ kommunallagen som är tillämpliga vid
handläggningen av ärenden enligt socialtjänstlagen. Av 6 kap. 25 §
kommunallagen följer att det finns flera olika jävsgrunder, vilka brukar benämnas
sakägar-, intresse- och släktskapsjäv samt ställföreträdar- och ombudsjäv.
Dessutom finns det en generalklausul, vilken avser vissa situationer som inte täcks
av övriga jävsgrunder, s.k. delikatessjäv. Enligt denna bestämmelse, som är den
som är av intresse i detta sammanhang, är bl.a. anställd hos kommunen jävig, om
det i övrigt finns någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i ärendet. Av 6 kap. 24 § kommunallagen följer att en anställd som är
jävig i ett ärende hos en nämnd inte får delta eller närvara vid handläggningen av
ärendet. Denne får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan vidta utan
olägligt uppskov. Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv
mot honom, skall självmant ge det till känna. Enligt 6 kap. 26 § kommunallagen
bortses från jäv när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

Jävsreglerna skall tillämpas vid handläggning av ärenden hos nämnden. Med
handläggning avses inte bara beslutsfattande utan även utredning, beredning och
föredragning. De personer som åsyftas är de som tar sådan befattning med ett
ärende att de kan tänkas inverka på ärendets utgång. Som exempel kan nämnas att
den som haft att förbereda ärendet utan att delta i dess slutliga handläggning
omfattas av jävsreglerna. Reglerna har till syfte att förhindra misstankar om
bristande opartiskhet och ovidkommande hänsyn. Bestämmelserna träffar såväl
grundade som objektivt ogrundade misstankar. Med andra ord kan jäv föreligga,
även om vederbörande tjänsteman rent faktiskt inte har brustit i kraven på
objektivitet och opartiskhet.

Det är inte möjligt att uttömmande ange alla de olika situationer i vilka det kan
förekomma delikatessjäv. Som ett typiskt exempel kan nämnas att en tjänsteman är
nära vän eller har en djup konflikt med en part i ett ärende. I sådant fall skall han
givetvis inte handlägga ärendet. Andra fall där jäv kan föreligga är när en
tjänsteman står i ett påtagligt beroendeförhållande till en part, t.ex. därför att parten
är hans överordnade. Däremot torde den omständigheten att ett ärende rör en
person som är underställd handläggaren inte nödvändigtvis utgöra skäl för att
betrakta denne som jävig. Frågan om delikatessjäv kräver en samlad bedömning av
omständigheterna i varje särskilt fall.

Nämnden har i sitt yttrande tillbakavisat att CC och barnets mor stod varandra
personligen nära. Jag har inte underlag för att ifrågasätta den uppgiften. Eftersom
                                                                    Dnr 3159-1999    Sid 20 (21)




de arbetade vid samma avdelning inom en myndighet ligger det dock i sakens natur
att de ändå hade viss kontakt med varandra. Såvitt framgår av utredningen förelåg
däremot inte någon nära relation i arbetet mellan dem. Enbart det förhållandet att
barnets mor arbetade vid den avdelning där CC var avdelningschef behövde därför,
enligt min mening, inte ha utgjort ett hinder för CC att handlägga ärendet och fatta
beslutet, under förutsättning att föräldrarna var överens om att kontaktpersonen
skulle bytas ut. Enligt journalanteckningarna var det emellertid CC:s medarbetare,
barnets mor, som kontaktade CC och påtalade att kontaktpersonen, enligt hennes
mening, avvek från vad som var avtalat mellan socialnämnden och
kontaktpersonen. Denna kontakt föranledde CC att med kontaktpersonen ta upp
frågan om uppdraget och, så småningom, entlediga kontaktpersonen. Detta skedde,
som ovan framgått, utan att AA:s uppfattning efterhördes. Oavsett den felaktiga
handläggningen i denna del, fanns det en tydlig risk för att det skulle kunna
uppkomma misstankar om att CC inte var opartisk när hon handlade ärendet. Enligt
min mening borde hon därför ha avstått från att handlägga frågan om entledigande.

Övriga frågor
Socialnämnden har i sitt remissvar redogjort för ärendets gång i tiden efter
länsstyrelsens beslut. Nämnden har bl.a. anfört att det förelåg särskilda svårigheter
att finna en lämplig kontaktperson med hänsyn till uppdragets art och omfattning
och mot bakgrund av att barnets mor var anställd vid socialförvaltningen i
Simrishamns kommun och AA var anställd vid socialförvaltningen i Ystads
kommun. Jag finner inte anledning att ifrågasätta vad nämnden har anfört utan kan
endast konstatera att det är otillfredsställande att det inte var möjligt att finna någon
ny kontaktperson sedan FF hade entledigats från sitt uppdrag. Vad som har
framkommit i den delen föranleder emellertid inte någon kritik från min sida.

Vad AA har anfört i övrigt föranleder inte något uttalande.

Avslutning
Som framgår av det anförda anser jag – i likhet med Länsstyrelsen i Skåne län –
dels att kontaktpersonen inte borde ha entledigats från sitt uppdrag utan att AA:s
uppfattning i saken efterhördes, dels att CC på grund av delikatessjäv borde ha
avstått från att handlägga frågan om entledigande. I övrigt har jag inte funnit skäl
att uttala någon kritik mot Socialnämnden i Simrishamns kommun eller någon av
nämndens tjänstemän.

Jag har i detta ärende dock funnit anledning att peka på vissa oklarheter när det
gäller formerna för socialnämndernas handläggning i de fall domstol har förordnat
om umgänge under medverkan av en kontaktperson som skall utses av
socialnämnden. Som framgår av det anförda kan avsaknaden av formella regler
innebära svårigheter i en rad hänseenden beroende av hur socialnämnden behandlar
saken. De oklarheter som för närvarande föreligger kan ytterst få olyckliga
konsekvenser för domstolarnas och socialnämndernas möjligheter att tillgodose
barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Det är givetvis
också en viktig rättssäkerhetsfråga för såväl barnet som föräldrarna att det finns
                                                                   Dnr 3159-1999   Sid 21 (21)




bestämmelser i formellt hänseende som bidrar till enhetlig rättstillämpning och
handläggning.

Jag har inhämtat att Justitiedepartementet avser att tillsätta en utredning som skall
se över vissa vårdnadsfrågor (se regeringens skrivelse 1999/2000:137 s. 79 f.).
Departementet har upplyst att arbetet är inriktat på att direktiv till en sådan
utredning skall kunna beslutas före sommaren 2002. Jag finner det lämpligt att
översända en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet.
