# En legitimerad psykolog har som partssakkunnig åt försvaret i ett brottmål avgivit två sakkunnigyttranden. Fråga om han genom dessa åtgärder står under Socialstyrelsens tillsyn. Även kritik mot Socialstyrelsen för handläggningen av tillsynsärendet

JO 2001-04-27 dnr 3160-1999

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                      Sid
                                                                           2001-04-27            3160-1999               1 (9)
Justitieombudsmannen
Leif Ekberg




                        En legitimerad psykolog har som partssakkunnig åt försvaret i ett
                        brottmål avgivit två sakkunnigyttranden. Fråga om han genom dessa
                        åtgärder står under Socialstyrelsens tillsyn. Även kritik mot
                        Socialstyrelsen för handläggningen av tillsynsärendet

## Bakgrund

Leg. psykologen AA är docent i psykologi och enhetsansvarig för Utrednings-
                        metodiska forskningsenheten vid Högskolan, numera Universitetet, i Örebro. Som
                        partssakkunnig åt försvaret i ett brottmål avgav han bl.a. sakkunnigyttranden.

                        I det aktuella målet anförde Göta hovrätt i dom den 8 augusti 1997 (mål B 247/97)
                        under domskälen bl.a. följande: ”AA:s analys av utsagorna i målet samt kritik mot
                        olika myndighetspersoner och tingsrättens sätt att resonera framstår närmast som
                        en i beteendevetenskapliga termer klädd plädering för (den tilltalades) sak.
                        Utlåtandena och uppgifterna under förhöret i hovrätten är så ensidiga att vad där
                        anförs knappast har något bevisvärde.”

                        I en skrivelse den 18 december 1997 ställd till Socialstyrelsen och med rubriken
                        Ang. leg. psykolog AA:s agerande i mål rörande sexualbrott mot barn,
                        Åklagarkammarens i Skövde mål nr C 2201-95 anförde kammaråklagaren BB i
                        huvudsak följande: ”Jag har i egenskap av åklagare i rubricerat mål med förvåning
                        noterat att leg. psykolog AA, privat sakkunnig i målet, både i tingsrätten och
                        hovrätten uttalat sig i skuldfrågan. Agerandet förefaller ej vara i överensstämmelse
                        med Sveriges Psykologförbunds etiska principer, riktlinjer och råd.” BB återgav
                        vidare vad Göta hovrätt anfört ovan samt upplyste om att hon kunde tillhandahålla
                        kopior av AA:s skriftliga utlåtanden och bandade förhör med honom.

                        I en skrivelse den 20 augusti 1998 ställd till leg. psykolog AA åberopade
                        Socialstyrelsen, regionala tillsynsenheten i Örebro, bl.a. det aktuella
                        hovrättsuttalandet samt anförde vidare följande.
                                  Vad som förevarit under domstols förhandlingar avseende förhör med Er saknar
                                  styrelsen befogenhet att pröva. Däremot är det sannolikt att Era skriftliga
                                  utlåtanden/yttranden till domstolarna faller in under de bestämmelser som gäller vid
                                  utfärdande av intyg enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso-
                                  och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m., samt 7 § lag (1994:953) om
                                  åligganden för personal inom hälso- och sjukvården.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 3160-1999     Sid 2 (9)



      Styrelsen har i beredningen av ärendet övervägt olika handlingsalternativ, men valt
      att stanna med denna skrivelse till Er med följande bedömning.
      Det finns skäl att med skärpa påminna om Era åligganden att tillämpa styrelsens
      ovan nämnda föreskrifter, vari framgår bl.a. att hälso- och sjukvårdspersonalen skall
      noga se till att man endast uttalar sig om förhållanden som man har tillräcklig
      kännedom om och att intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som
      enskilda rättsförhållanden (punkt 1). Intygsutfärdaren bör sträva efter att endast avge
      sådana intyg som innebär en opartisk bedömning och skall vara objektiv då han
      samlar in det material som han skall grunda intyget på. Intyget kan behöva grundas
      på upplysningar även från andra personer än sådana som anvisats av den som begär
      intyget, vilket ofta är fallet då parter med skilda intressen står mot varandra t.ex. vid
      tvist (punkt 4). Det är angeläget att ett intyg inte ges ett innehåll som kan uppfattas
      som nedsättande eller kränkande för den person det gäller eller någon honom
      närstående. Uttalanden som kan uppfattas som uttryck för nedsättande moraliska
      eller sociala värderingar skall undvikas (punkt 7).
      Mot bakgrund härav är det ytterst anmärkningsvärt att notera Göta hovrätts
      bedömning i sin dom av vad Ni till de aktuella domstolarna anfört såsom legitimerad
      psykolog. Styrelsen kommer emellertid för närvarande inte att vidta någon
      ytterligare åtgärd.

Anmälan
I en anmälan den 20 augusti 1999 till JO klagade AA på Socialstyrelsen, regionala
tillsynsenheten i Örebro, för att styrelsen riktat kritik mot honom för hans åtgärder
som sakkunnig i ovannämnda brottmål. Enligt AA.

 var Socialstyrelsen inte behörig att ha tillsyn över honom eftersom han inte
  avgivit yttrandet som psykolog i hälso- och sjukvårdsverksamhet utan som
  metodforskare och
 för det fall styrelsen skulle vara behörig, hade styrelsen inte kommunicerat
  handlingarna i tillsynsärendet med honom. Han hade heller inte beretts tillfälle
  att överklaga tillsynsbeslutet.

Slutligen hade Socialstyrelsen inte preciserat eller gjort begripligt vari påstådda
brister i sakkunnigyttrandena skulle bestå utöver att han inte borde framföra
kritiska iakttagelser.

Om sin bakgrund och det aktuella uppdraget anförde AA följande. Han erhöll
psykologexamen 1973 och doktorsexamen (samhällsvetenskapliga fakulteten, JO:s
anm.) 1975 vid Uppsala universitet. Socialstyrelsens legitimation som psykolog
erhöll han samma år som denna infördes, dvs. 1978. Han hade varit anställd som
bitr. psykolog vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala 1976, men hade efter detta inte
innehaft anställning som hälso- och sjukvårdspersonal. Han är anställd som
universitetslektor i psykologi (i praktiken med inriktning på socialt arbete) vid
Högskolan i Örebro. I februari 1980 erhöll han regeringsfullmakt för en ordinarie
tjänst som universitetslektor i psykologi vilken han fortfarande innehar på heltid.
Han har som docent i psykologi och en hetsansvarig för Utredningsmetodiska
forskningsenheten vid högskolan av en advokat cirka november 1996 fått och
accepterat uppdrag som partssakkunnig åt försvaret i ett brottmål. Att han även var
legitimerad psykolog torde helt ha saknat betydelse för uppdragsgivaren ungefär på
samma sätt som hans arbetsgivare inte hittills tillskrivit detta någon betydelse.
Uppdraget sammanhängde uppenbarligen med hans forskningskompetens och
                                                                          Dnr 3160-1999     Sid 3 (9)




forskningserfarenhet. Innebörden av uppdraget var inte att göra någon klinisk
bedömning. Granskningen avsåg förundersökningsmaterial och metodiken var
textanalytisk och källkritisk gentemot befintliga data.

AA framhöll också att arbetet utförts inom högskolans uppdragsverksamhet.

I anmälan riktade AA även klagomål mot Göta hovrätt och kammaråklagaren BB.
Anmälan i den delen handlades i ärende 3074-1999 och avgjordes den 1 september
1999 genom beslut av chefsJO Claes Eklundh.

Utredning
Anmälan remitterades till Socialstyrelsen för utredning och yttrande i de delar
klagomålen riktades mot styrelsen. I remissvar anförde Socialstyrelsen,
rättsavdelningen, följande.

      AA är legitimerad psykolog och har i samband med en brottmålsrättegång ingivit
      sakkunnigutlåtanden till tingsrätt och hovrätt. Dessa utlåtanden har kritiserats i
      hovrättens dom och efter domen har åklagaren påtalat denna kritik för
      Socialstyrelsen. AA har därvid bl.a. kritiserats för att utlåtandena varit ensidiga och
      utan bevisvärde och att hans insats snarast får liknas vid en plädering för den
      tilltalade.
      Styrelsen har alltsedan åliggande- och disciplinpåföljdslagens tillkomst hävdat att en
      legitimerad yrkesutövare står under Socialstyrelsens tillsyn i den situation som är
      aktuell här (jfr. prop. 1993/94:149, bl.a. s. 56-57 och 79). Någon möjlighet till
      disciplinär åtgärd föreligger dock inte. Ett beslut från tillsynsmyndighetens sida som
      rör sådan verksamhet kan därför enbart utmynna i kritik i de fall Socialstyrelsen
      finner att förutsättningar föreligger för att inta en sådan hållning gentemot den
      legitimerade. Eftersom Socialstyrelsen i detta fall således kommit fram till att AA
      står under styrelsens tillsyn medför det bl.a. att Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS
      1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. ansetts
      tillämpliga.
      Sakkunnigutlåtanden likställs därvid med sådana intyg vars utformning och innehåll
      regleras i dessa föreskrifter.
      Socialstyrelsens tillsyn i denna form utgör inte myndighetsutövning mot enskild och
      de beslut som denna tillsyn mynnar ut i är inte överklagbara. Det fanns därför inte
      någon ovillkorlig skyldighet att kommunicera befintligt utredningsmaterial med AA.
      Som JO den 8 oktober 1999 funnit i ärendet 2404-1998 utesluter detta konstaterande
      inte att förvaltningslagens regler i dessa delar ändå tillämpas. Det blir en
      bedömningsfråga hur tillsynsmyndigheten skall gå tillväga och omständigheterna i
      det enskilda fallet får bli avgörande. När det gäller AA var det så att han väl kände
      till utredningsmaterialet, dvs. hans egna två utlåtanden samt tingsrätts- och
      hovrättsdom. Det enda som tillförts ärendet härutöver är åklagarens skrivelse till
      Socialstyrelsen den 18 december 1997, vilken inte kan anses ha tillfört ärendet några
      nya sakuppgifter. I det aktuella fallet fanns det därför knappast anledning för
      Socialstyrelsen att kommunicera detta material med AA.
      Socialstyrelsen har i sitt beslut den 20 augusti 1998 uttalat att prövningen avser
      endast AA:s sakkunnigutlåtanden. Styrelsen hävdade då att AA gjort avsteg från
      punkterna 1, 4 och 7 i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och
      sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. Budskapet till AA i beslutet var
      att om han i sitt uppdrag tillämpat föreskrifterna, är det mindre troligt att hovrätten i
      sina domskäl uttalat sig på det sätt som nu kom att ske.
      En centralt placerad enhet inom Socialstyrelsen kan inte överpröva ett beslut som
      fattats av en regional tillsynsenhet. Någon skyldighet för Socialstyrelsen att
      självmant ompröva beslutet enligt 27 § förvaltningslagen har inte förelegat. Frågan
      är då om AA:s yrkande den 26 augusti 1998 att ”Socialstyrelsens ledning
                                                                      Dnr 3160-1999     Sid 4 (9)



      upphäver/undanröjer den beslutsskrivelse som upprättats” får tolkas som en begäran
      om omprövning. Rent språkligt kan detta knappast sägas ha varit fallet. En helt
      annan fråga är att AA i sin anmälan till JO argumenterar för att en omprövning
      borde ha skett. Styrelsens konstaterande i beslutet den 30 november 1998 att skäl för
      omprövning inte förelåg måste därför anses vara riktigt.
      AA har utöver de förhållanden som nu kommenterats även haft andra synpunkter på
      Socialstyrelsens agerande. Dessa synpunkter berör i huvudsak lämplighets- och
      bedömningsfrågor av olika slag. I denna del får följande framhållas. Ett uttalande i
      en hovrätts domskäl av det beskrivna slaget är en omständighet som i sig tveklöst
      kan utgöra underlag för kritik av en legitimerad yrkesutövare från
      tillsynsmyndighetens sida. Om ett utlåtande använts som processmaterial i ett
      brottmål måste rimligen domstolens ledamöter ha de bästa förutsättningarna att
      bedöma det processuella värdet och kvaliteten på ett sådant utlåtande i förhållande
      till det syfte utlåtandet skall tjäna. Det är viktigt att bl.a. så långt möjligt vara
      objektiv i alla de situationer i vilka en legitimerad yrkesutövare kan komma att göra
      uttalanden genom intyg eller utlåtanden. Hovrättens bedömning har uppenbarligen
      varit att AA, med beaktande av att han anlitats av försvarssidan i målet, ändå inte
      levt upp till detta krav. Socialstyrelsen delar den bedömningen. Även AA:s
      argumentation i dessa delar tillbakavisas därför.
AA inkom med ytterligare handlingar samt kommenterade remissvaret varvid han
anförde bl.a. följande. Det textanalytiska yttrande som han hade producerat på
uppdrag av en juristfirma utgör inte hälso- och sjukvårdsverksamhet och den
åberopade lagstiftningen är därför inte tillämplig. Det framstår som orimligt att
vidga lagens tillämpningsområde så som Socialstyrelsen gjort här. Mängder av
andra yttranden som han i sin tjänst på Örebro universitet och som händelsevis
innehavare av psykologlegitimation skriver skulle då lika gärna kunna falla under
Socialstyrelsens tillsyn, t.ex. kritiska forskningsrapporter, rekommendationsbrev
för elever, examinationsyttranden eller forskningsansökningar som inges till andra
myndigheter. Forskningsbaserade sakkunnigyttranden av här aktuellt slag är i
betydande utsträckning analoga med enklare forskningsrapporter i sin utformning.
De anförda intygsbestämmelserna har aldrig utformats med tanke på detta slag av
textanalytiska undersökningar. Det är anmärkningsvärt att Socialstyrelsen
fortfarande inte kan preciserat klargöra vad som är felaktigt i hans yttranden, och
styrelsen låtsas nu inte längre som i tidigare skrivelse att den själv granskat hans
yttranden – i remissvaret hänvisas helt till hovrättens uttalanden och utan att
styrelsen av hovrätten tagit reda på mer konkret vad som avsågs.

De aktuella yttrandena har funnits tillgängliga på Riksdagens
ombudsmannaexpedition och är betecknade som

1. Sakkunnigyttrande över förundersökningsmaterial och annat relevant material i
Falköpings tingsrätts mål nr B 181/95:2 undertecknat Högskolan i Örebro,
Utredningsmetodiska forskningsenheten den 4 januari 1994
AA
Docent i psykologi, leg psykolog,
Universitetslektor i psykologi.

Yttrandet ingavs till Falköpings tingsrätt – enligt vad som framgår av
dagboksbladet i målet – den 16 januari 1997. Det kan här antecknas att dateringen
av yttrandet måste vara felaktig eftersom yttrandet hänför sig till omständigheter
som inträffat långt senare.
                                                                    Dnr 3160-1999    Sid 5 (9)




2. Kompletterande sakkunnigyttrande över förhörsutskrifter från
tingsrättsförhandlingar m m i Göta hovrätts mål B 247/97, allmän åklagare./.
(tilltalad), angående våldtäkt undertecknat den 20 juli 1997
AA
Docent i psykologi, leg psykolog.

Detta yttrande ingavs till Göta hovrätt någon gång mellan tingsrättens dom den 7
mars och hovrättens dom den 8 augusti 1997.

I ett beslut den 27 april 2001 anförde stf JO Ekberg följande.

Rättslig reglering
Regleringen av Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården var under 1990-
talet föremål för upprepade revisioner.

Fram till den l oktober 1994 gällde lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. Denna lag ersattes vid den tidpunkten av dels lagen
(l994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvård, åliggandelagen,
som innehöll bestämmelser om tillsyn, dels lagen (1994:954) om disciplinpåföljd
m.m. på hälso- och sjukvårdens område, disciplinpåföljdslagen. Den 1 januari 1997
trädde lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården i kraft, tillsynslagen.
Åliggandelagen och disciplinpåföljdslagen gällde alltjämt, men bestämmelserna
om tillsyn i åliggandelagen överfördes till tillsynslagen. Den 1 januari 1999 ersattes
åliggandelagen, disciplinpåföljdslagen och tillsynslagen av lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS, varvid bestämmelserna
om Socialstyrelsens tillsyn överfördes i huvudsak oförändrade från tillsynslagen.

De av AA avgivna sakkunnigyttrandena har givits in till respektive domstol under
år 1997 och Socialstyrelsens tillsynsbeslut är daterat i augusti 1998. Under dessa år
gällde tillsynslagen.

Enligt 1 § tillsynslagen stod hälso- och sjukvården och dess personal under tillsyn
av Socialstyrelsen. Med hälso- och sjukvårdspersonal avsågs enligt 2 § sådan
personal som omfattades av åliggandelagen. Av 1 § åliggandelagen framgick att
med hälso- och sjukvårdspersonal avsågs bl.a. den som har legitimation för yrke
inom hälso- och sjukvården. Av lagen (1984:582) om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. framgick i sin tur att hit hörde legitimerade
psykologer.

Enligt 4 § tillsynslagen skulle Socialstyrelsens tillsyn främst syfta till att förebygga
skador och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Styrelsen skulle genom sin
tillsyn stödja och granska hälso- och sjukvårdspersonalens åtgärder. Vid
allvarligare fel eller försummelser kunde styrelsen om det fanns skäl att ifrågasätta
disciplinpåföljd eller återkallelse av legitimation – vilket krävde att det var fråga
om yrkesutövning som hade samband med undersökning, vård och behandling av
patienter eller klinisk forskning – göra anmälan om detta hos Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. I andra situationer kunde styrelsen i egenskap av
tillsynsansvarig göra uttalanden och påpekanden. Detta förhållande att
                                                                     Dnr 3160-1999   Sid 6 (9)




Socialstyrelsens tillsynsansvar sträckte sig längre än det område som kunde
föranleda disciplinansvar var en av grunderna till att man vid 1994 års reform
delade upp bestämmelserna dels i den mer begränsade disciplinpåföljdslagen, dels
den vidare åliggandelagen.

I samband med tillkomsten av åliggandelagen uttalades i förarbetena (prop.
1993/94:149, s. 56 f.) att de yrkesgrupper som erhållit legitimation för arbete inom
hälso- och sjukvårdens område borde, i den utsträckning de hade hälso- och
sjukvårdsuppgifter, omfattas av åliggandelagens bestämmelser oavsett om de
arbetade i offentlig eller privat regi. Detta innebar – framhölls det – att även
legitimerade yrkesutövare som arbetade utanför den traditionella hälso- och
sjukvårdsorganisationen omfattades av bestämmelserna. Detta gällde t.ex.
psykologer inom skolans elevvård och kriminalvården. Om en person med
legitimation arbetade med uppgifter av annat slag än hälso- och sjukvård skulle
åliggandelagen däremot – anfördes det – inte vara tillämplig. Dessa
propositionsuttalanden torde ha betydelse även för tillämpningen av tillsynslagen.

Som redan nämnts överfördes tillsynsbestämmelserna i åliggandelagen till
tillsynslagen. Detta skedde i princip utan några ändringar i sak. En skillnad förelåg
dock på så sätt att åliggandelagen angav att hälso- och sjukvårdspersonalen stod i
sin yrkesutövning under tillsyn av Socialstyrelsen (12 §) medan tillsynslagen angav
att personalen stod under tillsyn av styrelsen (1 §). Bortfallet av orden ”i sin
yrkesutövning” kommenteras inte i förarbetena till tillsynslagen (prop. 1995/96:
l76). Någon avsikt att utvidga tillsynsområdet torde dock inte ha förelegat,
eftersom det på s. 66 i propositionen angavs att Socialstyrelsens tillsyn var
begränsad till hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning inom landet.

Bedömning
Jag vill inledningsvis framhålla att jag här endast prövar den formella
handläggningen av Socialstyrelsens tillsynsärende och att jag således inte avser att
ta ställning till styrelsens kritik mot innehållet i sakkunnigyttrandena.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande till JO anfört att någon möjlighet till disciplinär
åtgärd inte förelegat i tillsynsärendet. Anledningen torde vara att AA inte utfärdat
sina yttranden i någon patientrelaterad verksamhet. Jag delar denna slutsats.

Den fråga jag har att ta ställning till är om AA trots detta förhållande genom sina
till domstolarna ingivna yttranden står under tillsyn av Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har för sin del hävdat att AA såsom legitimerad yrkesutövare vid
utfärdande av intyg står under tillsyn av styrelsen och att han därvid har att följa
styrelsens föreskrifter i SOSFS 1981:25. Av punkten 3 följer att dessa föreskrifter
gäller även för de fall ett intyg grundas enbart på annat än personlig undersökning,
t.ex. skriftligt material eller upplysningar från andra personer.

För egen del gör jag följande bedömning.
                                                                   Dnr 3160-1999    Sid 7 (9)



Tillsynens omfattning
JO har tidigare i olika sammanhang prövat frågan om Socialstyrelsens tillsyn. (JO:s
ämbetsberättelse 1990/91 s. 234 och 1997/98 s. 364).

Dessa ärenden har dock inte gällt den fråga som är aktuell här, nämligen
Socialstyrelsens kritikrätt på ett område där disciplinär påföljd inte är möjlig. Av
förarbetena till dåvarande åliggandelagen framgår som redovisats ovan att området
för Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården numera har en vidare
omfattning än det område inom vilket disciplinpåföljd kan åläggas. Någon närmare
redogörelse för hur långt denna tillsynsfunktion sträcker sig lämnas inte i
förarbetena. Det synes dock klart att den omständigheten att disciplinär prövning ej
är möjlig, inte utesluter att Socialstyrelsen på annat sätt kan vidta åtgärder, t.ex.
genom att uttala kritik, mot en legitimerad yrkesutövare.

Det kan sålunda ligga inom ramen för Socialstyrelsens tillsynsfunktion att granska
intyg och andra utlåtanden som legitimerade yrkesutövare utfärdar på grundval av
sin yrkeskunskap och, vid behov, påtala att innehållet i intyget enligt styrelsens
uppfattning inte står i överensstämmelse med styrelsens föreskrifter. Granskningen
måste dock rimligen begränsas till Socialstyrelsens ansvarsområde att vara högsta
tillsynsorgan för hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsens inställning i förevarande ärende grundas på att AA är legitimerad
psykolog och därigenom enligt 1 § åliggandelagen hänförs till hälso- och
sjukvårdspersonalen. Av 1 och 2 §§ tillsynslagen följer därmed att AA i denna
egenskap står under Socialstyrelsens tillsyn.

Av utredningen framgår att AA är docent i psykologi. Det får antas att hans
medverkan i rättegångarna har sin grund i hans särskilda kunskaper inom detta
ämnesområde. Han har också undertecknat yttrandena som bl.a. leg. psykolog.

Hans åtgärder som sakkunnig kan således falla inom ramen för hans legitimation
som psykolog. Från Socialstyrelsens synpunkt är det självfallet av vikt att
legitimerad personal följer styrelsens föreskrifter inte bara i sådana situationer där
en överträdelse kan angripas disciplinärt. De rättsvårdande myndigheterna har
också behov av de legitimerade yrkesutövarnas sakkunskap inom olika
fackområden och måste kunna lita på att innehållet i avgivna utlåtanden motsvarar
de krav Socialstyrelsen uppställer genom sina föreskrifter på området.

För erhållande av legitimation som psykolog krävs enligt 3 kap. 2 § LYHS avlagd
psykologexamen samt ett års praktisk tjänstgöring i enlighet med Socialstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:13) om legitimation som psykolog. Av
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd framgår att praktiktjänstgöringen till
en del bör avse övrigt psykologarbete som t.ex. psykologisk utredning avseende
grupper och organisationer. Motsvarande bestämmelser gällde i allt väsentligt 1978
då AA erhöll legitimation som psykolog (förordning [1978:341] om legitimation av
psykolog, Socialstyrelsens kungörelse om legitimation av psykologer [SOSFS (M)
1978:45] och Socialstyrelsens föreskrifter om praktisk tjänstgöring för
psykologlegitimation (PTP) [SOSFS (M) 1978:52]).
                                                                     Dnr 3160-1999    Sid 8 (9)




Den legitimerade psykologen förutsätts således kunna vara verksam inom ett
mycket vitt fält. Anknytningen till begreppet hälso- och sjukvård blir därmed också
mindre klar. Viss verksamhet faller helt naturligt in under begreppet. Samtidigt är
det uppenbart att det finns verksamhetsområden för psykologer som inte kan
hänföras till hälso- och sjukvård och som därför faller utanför Socialstyrelsens
tillsyn. Det torde också vara så att det finns en ”gråzon” där det inte med någon
säkerhet kan fastställas om verksamheten omfattas av tillsynen eller ej.

AA har för egen del hävdat att hans åtgärd att utfärda de aktuella yttrandena inte är
hänförlig till hälso- och sjukvård, och han har utförligt argumenterat för denna
ståndpunkt. Hans invändningar saknar inte fog. De frågor som behandlats inom
AA:s sakkunniguppdrag, analys och granskning av förundersökningsmaterial,
ligger således långt från vad som med vanligt språkbruk kan anses hänförligt till
hälso- och sjukvård. Det har inte, såvitt framgått av utredningen, på något sätt varit
fråga om att bedöma enskilds hälsotillstånd, utan AA:s åtgärder har avsett analyser
av textmaterial och uttalanden om trovärdighet och liknande frågor.

Lagstiftning och förarbeten ger som jag redan anfört inte ledning i fråga om
tillsynens tillämpning i detta fall. Vad som framkommit ger mig emellertid för
egen del anledning ifrågasätta om Socialstyrelsens tillsyn kan anses omfatta
aktuella åtgärder enbart på den grunden att AA har legitimation som psykolog.
Socialstyrelsen synes, av formuleringen i skrivelsen till AA, inte heller för egen del
ha varit helt övertygad om tillämpligheten av styrelsens föreskrifter SOSFS
1981:25 på de aktuella yttrandena. Socialstyrelsen har inte heller i sitt remissvar till
JO utvecklat varför styrelsen varit behörig i detta ärende, utan bara uttalat att så är
det.

Även om jag ställer mig tveksam till Socialstyrelsens agerande, anser jag mig dock
på grund av den osäkerhet som råder på området och som kan ge utrymme för
skilda tolkningar inte ha tillräckligt underlag för att kritisera Socialstyrelsen för att
den aktualiserat ett tillsynsärende. Vad som framkommit ger mig emellertid
anledning att överlämna en kopia av mitt beslut i detta ärende till
Regeringskansliet, Socialdepartementet för kännedom.

Handläggningen i övrigt
AA har även klagat över att han inte beretts tillfälle att yttra sig innan
Socialstyrelsen kritiserade honom. Som Socialstyrelsen framhållit har en sådan
kritik emellertid ingen egentlig rättsverkan mot den enskilde. Socialstyrelsens
åtgärd i form av ett kritiskt uttalande utgör således inte myndighetsutövning mot
enskild. Härav följer att skyldigheten i förvaltningslagen om kommunicering inte
är obligatorisk.

JO har emellertid i olika sammanhang framhållit att det ändå kan vara lämpligt att i
en situation som denna bereda den enskilde tillfälle att ta del av
utredningsmaterialet. Den enskilde får härmed kunskap om att myndigheten utreder
saken och kan även framföra sina synpunkter. Remissvaret hit ger närmast intryck
av att AA var ovetande om att Socialstyrelsen granskade hans utlåtanden. I detta
fall hade det emellertid varit befogat att bereda AA möjlighet att argumentera inte
                                                                  Dnr 3160-1999   Sid 9 (9)




minst i frågan angående Socialstyrelsens behörighet. Jag är på denna punkt kritisk
till hur Socialstyrelsen handlagt ärendet.

AA har vidare klagat över att Socialstyrelsen inte preciserat eller gjort begripligt
vari påstådda brister i yttrandena skulle bestått. Socialstyrelsen har inte närmare
bemött detta i sitt remissvar. En hänvisning till hovrättens formulering där rätten
bedömer bevisvärdet av AA:s yttranden kan knappast vara tillräckligt. Den
omständigheten att hovrätten för sin del funnit yttrandena sakna bevisvärde för det
aktuella brottmålet, kan inte heller med automatik tas till intäkt för att de även
strider mot bestämmelserna i SOSFS 1981:25. Även på denna punkt anser jag mig
ha anledning kritisera Socialstyrelsen.

Vad AA i övrigt anfört ger inte anledning till något särskilt uttalande eller någon
annan åtgärd från min sida.

Med den kritik som uttalats avslutas ärendet.
