# En polis har förmedlat en felaktig uppfattning om att det inte var tillåtet att fotografera en polis i tjänst i en viss situation och förmått
en person att radera de fotografier som tagits på polisen

JO 2020-02-10 dnr 3182-2018

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                     Sid
                                                                           2020-02-10                3182-2018              1 (6)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En polis har förmedlat en felaktig uppfattning om att det inte var
                        tillåtet att fotografera en polis i tjänst i en viss situation och förmått
                        en person att radera de fotografier som tagits på polisen

                          Beslutet i korthet: Efter att en polispatrull hade pratat med några ungdomar och
                          skulle lämna platsen fotograferade en av ungdomarna, som var 17 år, poliserna med
                          sin mobiltelefon. I anslutning till det uppgav den ena polisen att det kunde vara ett
                          brott att fotografera en tjänstgörande polis och bad 17-åringen att radera
                          fotografierna, vilket han gjorde.
                          Det finns inget generellt förbud mot att fotografera någon utan samtycke. JO uttalar
                          att en enskild som utgångspunkt därför inte får hindras att fotografera en polis i tjänst.
                          Ur ett rättssäkerhetsperspektiv och för allmänhetens insyn i polisens arbete är det
                          också viktigt att enskilda har möjlighet att fotografera en polis, under förutsättning att
                          det inte hindrar polisens arbete eller t.ex. innebär en säkerhetsrisk. JO konstaterar att
                          17-åringen inte hindrade poliserna i deras tjänsteutövning eller utgjorde en
                          säkerhetsrisk.
                          Den som ett polisingripande riktar sig mot uppfattar ofta förhållandena som att han
                          eller hon är tvungen att följa en uppmaning från polisen. Det är därför viktigt att en
                          polis inte uttrycker sig eller agerar på ett sådant sätt att en enskild uppfattar det som
                          ett tvång att agera på ett visst sätt eller att avstå från att göra något. JO framhåller att
                          detta gör sig gällande med än större styrka om den som ett ingripande riktar sig mot
                          är en ung person.
                          Enligt JO kunde polisen inte uppfattas på något annat sätt än att han menade att
                          17-åringens fotograferande kunde vara brottsligt. JO konstaterar dock att det var
                          uppenbart att 17-åringen inte begick något brott genom att fotografera polisen i detta
                          fall och att polisens uttalande, sett i sitt sammanhang, var felaktigt. JO konstaterar
                          också att det inte fanns någon skyldighet att radera fotografierna, men att polisen
                          rimligen inte kunde uppfattas på något annat sätt av 17-åringen än att han var
                          tvungen att göra det. Det var därför fel av polisen att uttala sig på det sätt som han
                          gjorde.
                          Polisens uttalande och agerande stämmer inte överens med kraven på att en polis
                          ska agera sakligt och korrekt och på ett sådant sätt som inger förtroende.
                          Polismyndigheten kritiseras för detta.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                        Dnr 3182-2018        Sid 2 (6)

## Anmälan och bakgrund

Anmälan
En polispatrull blev beordrad till en plats efter att ett gäng ungdomar hade setts
klättra på en ställning för vägmärken. När de två poliserna hade pratat med
ungdomarna – däribland AA – om deras agerande och skulle lämna platsen
fotograferade AA poliserna med sin mobiltelefon.

I en anmälan till JO förde AA fram klagomål mot poliserna och anförde bl.a.
följande. En av poliserna – BB – skrek åt honom att han inte skulle fotografera
honom men ville inte svara på AA:s fråga om han gjorde sig skyldig till ett
brott. BB sa åt AA att visa bilderna för honom och tvingade sedan AA att radera
fotografierna, vilket han gjorde.

## Utredning

Utredning
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig över AA:s klagomål att polisen
hade tvingat honom att radera fotografierna och redogöra för den rättsliga
grunden för att ingripa när AA fotograferade och för att be honom radera
fotografierna.

Polismyndigheten (CC) yttrade sig efter att ha gett berörda befattningshavare
tillfälle att lämna upplysningar.

Polismyndigheten redovisade följande synpunkter från polisassistenten DD.
      När han satte sig i bilen efter samtalet upptäckte han att AA satt och
      fotograferade kollegan BB, vilket han uppmärksammade honom på. BB vände
      sig då mot AA och bad honom att inte fotografera dem samt att han även gärna
      såg att AA tog bort bilderna från sin telefon. BB förklarade för AA att han kände
      obehag inför att AA efter sitt agerande vid det föregående samtalet skulle ha
      bilder på honom i sin telefon. Efter en stund höll AA upp sin mobiltelefon mot
      BB och visade att han raderade de fotografier som han hade tagit på honom.
Till sitt yttrande bifogade Polismyndigheten en tjänsterapport från polis-
assistenten BB av vilken det framgår följande.

      När polisassistenten BB skulle sätta sig i polisbilen såg polisassistenten DD att
      [AA] tog ett kort med sin mobil på BB. BB förklarade då för [AA] att det kan
      vara ett brott att ta kort på en polisman som utför sin tjänsteutövning. [AA:s]
      dåliga attityd fortsatte och han ifrågasatte att det kan vara ett brott. BB bad då
      [AA] att radera kortet vilket AA gjorde.
      BB ringde då [AA:s] mamma … och förklarade vad som hänt. […] BB berättade
      att [AA] hade mycket dålig attityd mot polisen … BB berättade även att [AA]
      hade tagit ett kort på polisen och att det kan vara ett brott då det kan läggas upp
      på sociala medier då polisen utövar sin tjänsteutövning. […]
Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Utgångspunkter
      En polisman har i sin tjänsteutövning självfallet samma rätt som alla andra att
      uttrycka sin inställning till att bli fotograferad och även uttrycka eventuella
      önskemål om att bilder ska raderas. Samtidigt är det viktigt att en polisman inte
      uppträder på ett sådant sätt att den enskilde får uppfattningen att han eller hon är
      rättsligt skyldig att medverka till en åtgärd när så inte är fallet.
      Polismyndigheten kan således inte se att det finns något hinder för att en polis
      ber eller frågar en enskild om han eller hon kan acceptera att upphöra med sin
                                                                    Dnr 3182-2018        Sid 3 (6)




fotografering av en polis eller att radera en bild av en polis i sin telefon. Det
måste dock stå klart för den som fotograferar att det är upp till denne själv att på
frivillig väg besluta huruvida han eller hon vill tillmötesgå polismannens begäran
eller inte. Det är därför viktigt att förhållandena inte är sådana att den enskilde
befinner sig i ett sådant underläge att det inte rör sig om någon egentlig
frivillighet. Till saken hör också att det i efterhand kan vara svårt att kontrollera
om ett samtycke till åtgärden verkligen har lämnats frivilligt …

## Bedömning

Bedömningen i detta fall
Av utredningen framgår att BB har ingripit mot AA när denne fotograferade
poliserna. Även om utredningen inte ger stöd för att det förekommit något tvång
i samband med ingripandet, står det klart att AA upphörde med att fotografera
poliserna och att ingripandet också ledde till att AA raderade bilder i sin telefon.
Polismännen var vid tillfället på väg att sätta sig i sitt tjänstefordon för att lämna
platsen, vilket talar för att AA:s fotografering inte störde poliserna under någon
pågående tjänsteåtgärd. I övrigt har inget framkommit som ger anledning att tro
att AA på något konkret sätt skulle ha hindrat polisernas arbete genom att
fotografera dem. Enbart den omständigheten att AA uppträdde provokativt eller
att han hade en negativ attityd har inte utgjort skäl för att ingripa mot honom för
att han fotograferade poliserna. Att BB upplevde obehag inför att fotograferas i
sin tjänsteutövning är inte heller ett sådant skäl …
Ord står mot ord när det gäller vad som förevarit i samband med BBs ingripande
mot AA. Polismyndigheten anser dock att utredningen inte ger stöd för att BB
vid ingripandet tvingade eller uppmanade AA att radera fotografier från sin
telefon. Myndigheten utgår därför i den fortsatta bedömningen från att det
snarare rörde sig om en begäran från BB:s sida.
Fråga uppkommer om AA, som var 17 år vid ingripandet, frivilligt kan anses ha
samtyckt till att tillmötesgå BB:s begäran i den meningen att man kan tala om en
reell frivillighet. Som anförts ovan är det svårt att göra en sådan bedömning i
efterhand, varför viss försiktighet är påkallad. I detta fall finns det emellertid
omständigheter som med viss styrka talar för att det kan ifrågasättas om AA
uttryckligen och frivilligt har samtyckt till att upphöra med sin fotografering eller
att radera bilderna i sin telefon.
BB har fört fram att han, innan han bad AA att radera kortet på honom, upplyste
AA om att det kunde vara ett brott att ta kort på en polisman som utför sin
tjänsteutövning. Med hänvisning till de uppgifter som BB lämnat om vad som
sades i telefonsamtalet med AA:s mamma, synes BB i den delen ha åsyftat
brottet förtal, som kan aktualiseras när uppgifter som är ägnade att utsätta någon
för andras missaktning publiceras på sociala medier. Att publicera bilder på
poliser i sociala medier är dock inte en gärning som är straffbar i sig. Inget som
kommit fram i utredningen tyder på att AA:s fotografering av poliserna var
brottslig eller att den skulle ha hindrat polisernas arbete.
BB:s uttalanden i denna del har således gett en felaktig bild av förutsättningarna
att fotografera polispersonal i tjänst och att publicera bilder av poliser på sociala
medier. Den bild som framträder i utredningen är att AA genom BB:s uttalanden
rimligen inte kan ha fått en annan uppfattning än att han hade en skyldighet att
radera aktuella bilder i sin telefon, trots att så inte var fallet. Även om BB:s
avsikt inte var att genom tvång förmå AA att radera fotografier i sin telefon
borde han ha insett risken för att AA skulle komma att uppfatta uttalandena som
att han inte hade något annat val än att tillmötesgå önskemålet.
En polisman ska lämna sakligt korrekta uppgifter samt med beaktande av
omständigheterna och situationen agera så hänsynsfullt som möjligt, visa
behärskning och uppträda på ett sätt som inger förtroende (1 kap. 9 §
regeringsformen och 10 § polisförordningen). Det är av naturliga skäl särskilt
viktigt i samband med att en polisman ingriper mot en person som fotograferar
polispersonal i tjänst. Enligt Polismyndigheten kan BB:s tillvägagångssätt och
                                                                       Dnr 3182-2018         Sid 4 (6)




      uttalanden enligt ovan inte anses förenliga med nyss nämnda allmänna krav på
      polisanställda.
      Även vid en försiktig bedömning i efterhand anser Polismyndigheten
      sammanfattningsvis att det som kommit fram i utredningen, särskilt BB:s
      felaktiga beskrivningar om förutsättningarna att fotografera polispersonal i tjänst,
      ger anledning att ifrågasätta huruvida AA har tillmötesgått BB:s begäran
      frivilligt. Vid den bedömningen har även beaktats att AA var 17 år vid
      ingripandet och att han med hänsyn till omständigheterna i ärendet kan anses ha
      befunnit sig i ett sådant underläge i den aktuella situationen att det är svårt att
      tala om någon egentlig frivillighet. Att det inte är visat genom utredningen att
      BB:s ingripande skett med tvång utan snarare genom en begäran till AA ändrar
      inte den bedömningen.
      Vid ovan angivna förhållanden saknades rättsligt stöd för att ingripa mot AA:s
      fotografering på det sätt som skett. Polismyndigheten beklagar det inträffade och
      konstaterar att det finns anledning att fortsätta informera och utbilda
      polispersonal i den ingripande verksamheten för att förbättra kunskapen om när
      fotografering av polispersonal i tjänst kan äga rum.

Rättsliga utgångspunkter
En enskild får som utgångspunkt inte hindras att fotografera en polis i
tjänst
Det finns inget generellt förbud mot att fotografera någon utan samtycke
(se NJA 2017 s. 393). JO har i tidigare beslut framhållit att det ur ett
rättssäkerhetsperspektiv är viktigt att den som upplever att polisen t.ex.
använder våld på ett felaktigt sätt har möjlighet att dokumentera det. Att
enskilda kan filma polisens ingripanden innebär också att allmänheten får
möjlighet till insyn i polisens arbete. Samtidigt måste en polis självklart få vidta
åtgärder om någon som filmar agerar på ett sätt som hindrar polisens arbete
eller t.ex. innebär en säkerhetsrisk. Normalt finns det ett visst utrymme för olika
bedömningar av om ett visst agerande hindrar polisens arbete. Endast den
omständigheten att den som filmar beter sig provokativt eller har en negativ
attityd är dock inte skäl för att hindra honom eller henne från att filma. Att en
polis känner obehag inför att filmas i sin tjänsteutövning är inte heller ett sådant
skäl. (Se JO 2019/20 s. 298 och JO 2019/20 s. 358).

Dessa uttalanden är givetvis även tillämpliga när det gäller fotografering. En
enskild får alltså som utgångspunkt inte hindras att filma eller fotografera en
polis i tjänst.

Anskaffarfrihet
Vid en bedömning av om enskilda har rätt att filma polisen bör också följande
beaktas. I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
finns särskilda bestämmelser om anskaffarfrihet. Anskaffarfriheten innebär att
var och en har rätt att straffritt anskaffa uppgifter för publicering i ett
massmedium som omfattas av TF eller YGL, om inte något annat anges i dessa
grundlagar (se 1 kap. 7 § TF och 1 kap. 10 § YGL). Sådana uppgifter kan
anskaffas genom t.ex. fotografering eller filmning av ett polisingripande.
Anskaffarfriheten gäller dock inte om anskaffandet sker på ett sätt som i sig
utgör ett brott (se 1 kap. 12 § TF och 1 kap. 18 § YGL).
                                                                   Dnr 3182-2018       Sid 5 (6)




Hur en polis ska uppträda
En polis ska vara saklig och opartisk när han eller hon utför sina arbetsuppgifter
(se 1 kap. 9 § regeringsformen) och i sina kontakter med allmänheten agera så
hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och uppträda på ett sätt som inger
förtroende (se 10 § polisförordningen).

Bedömning
Det är klarlagt att AA fotograferade polisen BB i dennes tjänsteutövning. Det är
inte ovanligt att poliser fotograferas när de är i tjänst. Som tidigare nämnts är
det ur rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens insyn i polisens arbete
viktigt att enskilda har möjlighet att fotografera en tjänstgörande polis under
förutsättning att det inte på något konkret sätt hindrar polisens arbete eller
medför t.ex. en säkerhetsrisk. I detta fall var poliserna på väg att lämna platsen i
sin tjänstebil när AA fotograferade BB. Att AA under dessa omständigheter inte
hindrade polisen i deras tjänsteutövning eller utgjorde en säkerhetsrisk är
uppenbart.

En polis som ingriper i myndighetsutövning ger rent faktiskt uttryck för
samhällets maktbefogenheter, oavsett om han eller hon använder tvång eller
inte. En polis har därför anledning att räkna med att den som ett ingripande
riktar sig mot ofta uppfattar förhållandena som att han eller hon är tvungen att
följa polisens uppmaning. Den enskilde befinner sig typiskt sett i ett sådant
underläge att man inte kan tala om någon egentlig frivillighet i en sådan
situation. Det är därför viktigt att en polis inte uttrycker sig eller agerar på ett
sådant sätt att en enskild uppfattar det som ett tvång att agera på ett visst sätt
eller att avstå från att göra något. (Se bl.a. SOU 1995:47 s. 145 och JO 2019/20
s. 306.) Det sagda gör sig gällande med än större styrka om den som ingripandet
riktar sig mot är en ung person.

AA, som vid tillfället endast var 17 år, har gjort gällande att BB skrek att han
inte skulle fotografera honom och att BB tvingade honom att radera
fotografierna. Uppgifterna om hur BB har uttalat sig går dock isär och AA:s
uppgifter får inte stöd av någon annan utredning. Jag lägger därför de uppgifter
till grund för min bedömning som BB själv lämnat i tjänsterapporten. Där har
han antecknat att han förklarade för AA att det kunde vara ett brott att
fotografera en polis i tjänst och att han bad AA att radera fotografierna.

Givetvis måste en polis få informera om att det kan vara brottsligt att
fotografera en polis om personen i samband med det faktiskt utsätter polisen för
ett brott, t.ex. ett ofredande (se 4 kap. 7 § brottsbalken). I den här situationen
kan uttalandet emellertid inte uppfattas på något annat sätt än att BB menade att
AA:s fotograferande av polisen kunde vara brottsligt. Det är dock uppenbart att
AA inte gjorde sig skyldig till något brott genom att fotografera polisen i detta
fall. BB:s uttalande var således, sett i sitt sammanhang, felaktigt.
                                                                   Dnr 3182-2018       Sid 6 (6)




Jag delar Polismyndighetens bedömning att när BB bad AA att radera
fotografierna, AA rimligen inte kunde uppfatta BB på något annat sätt än att
han var tvungen att göra det. Någon skyldighet för AA att radera fotografierna
fanns dock inte. Det var därför fel av BB att uttala sig på det sätt som han
gjorde.

Sammanfattningsvis har BB:s uttalande och agerande varit felaktiga och
stämmer inte överens med kraven på att en polis ska agera sakligt och korrekt
och på ett sådant sätt som inger förtroende. Polismyndigheten ska kritiseras för
detta.

Avslutningsvis vill jag säga att jag, till skillnad från Polismyndigheten, anser att
utrymmet är mycket litet för en polis att i sin tjänsteutövning ge uttryck för rent
personliga uppfattningar eller önskemål om att en person ska upphöra med ett
visst beteende eller agera på ett visst sätt, t.ex. att sluta fotografera och att
radera bilder. Omständigheterna i det här ärendet är en bra illustration på det.
Försiktighet måste också iakttas så att polisens agerande inte kommer i strid
med den grundlagsskyddade anskaffarfriheten.

Jag noterar att Polismyndigheten avser att fortsätta att utbilda och informera
polispersonal i den ingripande verksamheten för att förbättra kunskapen om när
poliser i tjänst får fotograferas. Jag är givetvis positiv till detta.

Ärendet avslutas.
