# Initiativärende om placeringen av intagna i avskildhet

JO 2006-11-30 dnr 3193-2006

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2006-11-30         3193-2006              1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Initiativärende om placeringen av intagna i avskildhet

## Initiativet

I samband med att jag inspekterade anstalten Hall den 16 maj 2006 begärde jag in
                        och granskade behandlingsjournalen avseende en av de intagna på anstaltens
                        isoleringsavdelning. Med hänsyn till vad som därvid framkom och till uppgifter
                        som intagna lämnade under inspektionen om långa tider i avskildhet, beslutade jag
                        att ta upp frågan om tiderna i avskildhet till utredning i ett särskilt upplagt
                        initiativärende.

## Rättslig reglering

Av 17 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) följer att
                        en intagen under tid då han är skyldig att ha sysselsättning normalt skall vistas
                        tillsammans med andra intagna. Inskränkningar i denna rättighet får göras om ett
                        större antal intagna vid en sluten anstalt samtidigt vägrar att ha den sysselsättning
                        som har ålagts dem. Av samma bestämmelse följer att den intagne på sin fritid får
                        vistas tillsammans med andra intagna i den utsträckning han önskar det. I sluten
                        anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden inskränkas, om det är
                        oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten.

                        De intagnas rätt till gemenskap får vidare inskränkas genom bestämmelserna i 18,
                        20, 20 a och 23 §§ kriminalvårdslagen. Dessa bestämmelser gör det möjligt att bl.a.
                        av ordnings- och säkerhetsskäl begränsa gemensamheten mellan intagna i vissa
                        situationer. Intagna kan också placeras i avskildhet under utredningen av
                        disciplinärenden (50 § kriminalvårdslagen). Möjligheten att placera någon i
                        avskildhet får inte användas som bestraffning (se prop. 1975/76:165).

                        Enligt 20 § kriminalvårdslagen får en intagen hållas avskild från andra intagna, om
                        det är nödvändigt

                             1. med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller
                                annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
                                anstaltens egendom,

                             2. för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt
                                störa ordningen inom anstalten,


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                    Dnr 3193-2006   Sid 2 (6)




    3. för att hindra att den intagne medverkar till att en annan intagen får tillgång
       till berusningsmedel,

    4. för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan intagen,

    5. för att verkställa beslut om kroppsbesiktning.

Intagen som har dömts till fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt får
hållas avskild från andra intagna, om det kan befaras att han planlägger rymning
eller att annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att
hindra att sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes
brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en
brottslig verksamhet av allvarlig karaktär.

Det finns inte någon begränsning av hur länge en intagen får vara placerad i
avskildhet. Beslutet skall däremot omprövas så ofta det finns anledning till det,
dock minst var tionde dag (20 § kriminalvårdslagen).

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt 20 § kriminalvårdslagen
skall få den lättnad i avskildheten som är möjlig (21 § kriminalvårdslagen). Den
intagne skall också undersökas av läkare så snart det behövs med hänsyn till den
intagnes tillstånd, dock minst en gång per månad (22 § kriminalvårdslagen).

Utredning
Jag begärde den 29 juni 2006 in en lista över samtliga intagna som var placerade på
isoleringsavdelningen i anstalten Hall den 16 maj 2006 samt kopior av besluten om
placering i avskildhet. I listan anges när respektive intagen hade placerats i
avskildhet, skälet till detta samt när – om så hade skett – avskildheten upphörde
och anledningen till detta.

Den 12 september 2006 begärde jag in listor över samtliga intagna som var
placerade på isoleringsavdelningarna i anstalterna Kumla, Norrtälje och Tidaholm
den 16 maj 2006 samt kopior av besluten om placering i avskildhet. I listorna anges
när respektive intagen hade placerats i avskildhet, skälet till detta samt när – om så
hade skett – avskildheten upphörde och anledningen till detta. Vidare framgår i
vissa fall när begäran om förflyttning gavs in till Kriminalvårdens placeringsenhet
och vad denna begäran resulterat i samt vilka försök som gjorts till omplacering av
den intagne inom anstalten. Kompletteringar begärdes in från anstalten Norrtälje i
fråga om övriga intagna i anstalten som den 16 maj 2006 var placerade i avskildhet
med stöd av 20 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen).

Därmed omfattade utredningsmaterialet samtliga intagna som var placerade i
avskildhet den 16 maj 2006 vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla, Tidaholm
och Norrtälje, dvs. samtliga anstalter i de två högsta säkerhetsklasserna. Materialet
omfattade dock inte intagna som var placerade på säkerhetsavdelning.
                                                                  Dnr 3193-2006   Sid 3 (6)




Jag begärde vidare in och granskade behandlingsjournalerna avseende sex intagna i
anstalterna Hall och Norrtälje som var eller hade varit placerade i avskildhet till
skydd för sin säkerhet till liv eller hälsa.

Vid genomgång av de ingivna handlingarna kunde jag konstatera bl.a. följande.

Den 16 maj 2006 fanns det på isoleringsavdelningarna i anstalterna Hall, Kumla,
Norrtälje och Tidaholm sammanlagt 50 intagna. Av dessa intagna var en person
placerad i avskildhet med stöd av 50 § kriminalvårdslagen (denna placering
övergick den 20 maj 2006 till en avskildhetsplacering jämlikt 20 § samma lag), 12
personer placerade i avskildhet med stöd av 18 § kriminalvårdslagen och 37
personer placerade i avskildhet med stöd av 20 § kriminalvårdslagen. Därutöver
fanns i anstalten Norrtälje – på andra avdelningar än isoleringsavdelningen – 5
personer som var placerade i avskildhet med stöd av 20 § kriminalvårdslagen.

Beträffande de totalt 43 intagna som var placerade i avskildhet med stöd av 20 §
kriminalvårdslagen var grunden för placeringen i ungefär hälften av fallen att det
förelåg fara för annans säkerhet eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens
egendom. Orsaken till placeringen var t.ex. att den intagne hade utövat våld mot en
medintagen eller uttalat hot mot personal i anstalten. I något fall hade den intagne
försökt smuggla in narkotika. I ungefär hälften av fallen var grunden för
avskildhetsplaceringen i stället att det förelåg fara för den intagnes egen säkerhet.
Orsaken till denna bedömning kunde vara att den intagne hade blivit misshandlad
av medintagna eller att det av konstellationsskäl var olämpligt att ha honom kvar
på aktuell avdelning. I något fall förelåg en stark hotbild i förhållande till den
enskilde från kriminella organisationer. Bland de intagna som hade placerats i
avskildhet för sin egen säkerhet förekom också något fall där den intagne hade
blivit hotad efter det att hans brottslighet tagits upp i TV-programmet Efterlyst.
Bland de intagna som var placerade i avskildhet med stöd av 20 § kriminalvårds-
lagen fanns vidare några enstaka fall där avskildhetsplaceringen hade beslutats på
annan grund, t.ex. för att hindra att den intagne allvarligt ofredade en annan
intagen.

Den tid som dessa 43 intagna hade varit placerade i avskildhet varierade kraftigt;
13 stycken hade varit placerade i avskildhet mindre än en månad, 9 stycken i 1–2
månader, 13 stycken i 2–6 månader och 8 stycken i mer än 6 månader. I ungefär
hälften av fallen hade avskildheten upphört genom att den intagne förflyttades till
annan anstalt, i en fjärdedel av fallen hade den intagne återgått till sin avdelning
alternativt placerats på en annan avdelning i anstalten, i några fall bestod
avskildhetsplaceringen på grund av problem att omplacera den intagne och i ett par
fall hade den intagne blivit villkorligt frigiven. I de fall de intagna tvingades vara
placerade i avskildhet längre tid än två månader synes orsaken oftast ha varit att det
inte funnits möjlighet att anvisa den intagne plats i en annan anstalt vid en tidigare
tidpunkt, eller att klientsammansättningen på den intagnes avdelning måste
förändras innan han kunde återgå till avdelningen. I några fall synes den långa
tiden i avskildhet ha berott på långa handläggningstider hos placeringsenheten eller
                                                                         Dnr 3193-2006     Sid 4 (6)




att placeringsenheten avslagit anstaltens begäran om omplacering, trots att
anstalten hade bedömt att det inte var möjligt att göra en omplacering inom
anstalten.

Bedömning
JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheterna
har följt de regler som gäller för förfarandet. JO brukar således inte ta ställning till
om ett beslut är riktigt i sak. Mot den bakgrunden avstår jag från att uttala mig i
fråga om anstalternas respektive placeringsenhetens beslut i de enskilda fallen.

Jag kommer inte heller att uttala mig i fråga om de intagna som är eller var
placerade på någon av anstalternas isoleringsavdelningar med stöd av 18 §
kriminalvårdslagen, då dessa själva begärt att bli placerade i avskildhet och när
som helst kan begära att åter bli placerade i gemensamhet. Sannolikheten är dock
stor för att det i denna grupp finns personer som valt isolering på grund av hot och
våld från medintagna.

Frågan om möjligheterna och lämpligheten av att hålla en intagen i kriminal-
vårdsanstalt avskild från andra intagna har länge varit ett inslag i den kriminal-
politiska debatten. År 1976 avskaffades möjligheten att använda placering i av-
skildhet som disciplinär bestraffning. Samtidigt begränsades möjligheterna att hålla
en intagen i enrum under utredning av disciplinärenden. I motiven till dessa lag-
ändringar anförde departementschefen bl.a. följande (prop. 1975/76:165 s. 13 f.).
      Strävandena att låta intagna i kriminalvårdsanstalt vistas tillsammans i så stor
      utsträckning som möjligt bärs upp av starka skäl. Frihetsberövandet i sig innebär att
      den intagne i betydande mån isoleras från en naturlig gemenskap med andra
      människor. De ogynnsamma effekter av anstaltsvistelsen som härigenom kan uppstå
      förstärks i den mån intagna även hålls avskilda från varandra. Man kan anta att en
      åtgärd av detta slag, i varje fall om den pågår under någon längre tid, kan vara ägnad
      att direkt försvåra den intagnes anpassning i samhället. Därtill kommer att det är helt
      omöjligt att bedriva arbetsträning, om inte den intagne vistas i gemenskap.
      Detsamma gäller ofta också utbildning och fritidsverksamhet. Det är emellertid inte
      bara behandlingsskäl som talar mot att en intagen hålls avskild från andra intagna.
      Det framstår även från humanitär synpunkt som stötande att under längre tid avskilja
      de intagna från gemenskap med andra.
      –––
      Även om isoleringsåtgärder kan ha negativa effekter kan det inte undvikas att det av
      olika skäl ibland ändå är nödvändigt att tvångsvis hålla en intagen i avskildhet från
      andra intagna. De undantag från principen om gemenskap mellan de intagna som
      måste finnas bör dock under alla förhållanden vara så snäva som möjligt och
      utformas på ett sätt som tar tillbörlig hänsyn till alla de skäl som talar emot en sådan
      åtgärd. I de fall då en enrumsplacering inte kan undvikas, bör all möjlig lättnad i
      avskildheten eftersträvas.
År 1980 gjordes ett flertal förändringar i regleringen av en anstalts möjligheter att
begränsa de intagnas gemensamhet. Denna reglering överensstämmer i sak i stora
delar med nuvarande reglering. I motiven till dessa lagändringar framhöll
departementschefen bl.a. följande (prop. 1980/81:1 s. 10 f.).
                                                                        Dnr 3193-2006     Sid 5 (6)




      Utredningen har framhållit att de särskilda förhållanden som råder på
      kriminalvårdsanstalter får till följd att det relativt lätt kan uppstå ordnings- och
      disciplinproblem och att de inom samhället i övrigt förekommande medlen för att
      upprätthålla social kontroll många gånger har visat sig otillräckliga. Dessa
      omständigheter i förening med personalens berättigade krav på goda
      arbetsförhållanden medför att särskilda kontrollmöjligheter måste stå till buds. Det
      är enligt utredningen svårt att utifrån den forskning som har förekommit dra några
      säkra slutsatser beträffande eventuella skadliga effekter av isoleringsåtgärder,
      särskilt som de individuella variationerna är betydande. Enligt utredningens
      bedömning är det inte möjligt att helt avskaffa åtgärder av denna typ. I första hand
      bör emellertid behovet av sådana åtgärder förebyggas. I andra hand gäller det att
      finna alternativ till dem.
      För egen del har jag redan i prop. 1979/80:100 (bil. 5 s. 79) uttalat att jag i likhet
      med utredningen och remissinstanserna anser det klarlagt att förutsättningar f.n.
      saknas för att helt avvara isoleringsåtgärder inom kriminalvården. Med den ökning
      av den allvarliga brottsligheten och det hårdnande klimat på
      kriminalvårdsanstalterna som vi har upplevt under senare tid framstår det som en
      nödvändighet att kriminalvården även i fortsättningen tillförsäkras de medel som
      behövs för att tillfredsställande förhållanden skall kunna upprätthållas på anstalterna.
      Klart är samtidigt att isolering är en från humanitär synpunkt ingripande åtgärd. I
      den nämnda propositionen uttalade jag min anslutning till utredningens uppfattning
      att det är angeläget att användningen av sådana åtgärder begränsas i all möjlig
      utsträckning.
Också Kriminalvårdskommittén behandlade frågan om behovet av
avskildhetsåtgärder och de konsekvenser sådana åtgärder har för den enskilde.
Kommittén framhöll därvid att huvudregeln även fortsättningsvis bör vara att
intagna skall få vistas i gemensamhet med andra intagna under programtid och
fritid. De speciella förhållanden som gäller i anstalt innebär dock att det är
nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att avskilja intagna från varandra när
ordningen och säkerheten kräver det. Enligt kommittén borde därför nuvarande
regler om avskiljande av en intagen från gemensamheten i stort behållas.
Kommittén föreslog också att vissa utvidgningar skulle göras, bl.a. när det gäller
möjligheterna att avskilja en intagen som vägrar att delta i anvisad sysselsättning
(se SOU 2005:54 s. 447 f.).

Som framgår ovan är utgångspunkten att intagna i kriminalvårdsanstalt skall ges
tillfälle att i så stor utsträckning som möjligt vistas tillsammans. Att placera någon i
avskildhet är en från humanitär synpunkt ingripande åtgärd. Även behandlingsskäl
kan tala emot en avskildhetsplacering. Mot den bakgrunden anser jag att
användningen av sådana åtgärder måste begränsas. Samtidigt är det givet att det
inom kriminalvården kan uppstå situationer där det med hänsyn till ordningen och
säkerheten i en anstalt är omöjligt att lösa situationen på något annat sätt än att
placera en eller flera intagna i avskildhet. I dessa fall måste man sträva efter att den
intagnes placering i avskildhet blir så kortvarig som möjligt.

Jag har vid min granskning kunnat konstatera att ett relativt stort antal intagna varit
placerade i avskildhet under långa tider; ett par månader eller längre. I ett par fall
har avskildhetsplaceringen till och med varat mer än ett år. Detta är enligt min
mening mycket otillfredsställande, i synnerhet då ett inte obetydligt antal av de
intagna är placerade i avskildhet till skydd för sin egen säkerhet.
                                                                   Dnr 3193-2006    Sid 6 (6)




Av de handlingar som har granskats framgår att den främsta orsaken till de långa
avskildhetsplaceringarna är svårigheter att placera den intagne i annan anstalt eller
att finna en ny plats åt den intagne i den anstalt där han vistas. Detta beror av allt
att döma i hög grad på den ansträngda platssituation som råder inom
kriminalvården (jfr JO 2004/05 s. 134).

Det är enligt min mening synnerligen allvarligt om platssituationen inom
kriminalvården medför konsekvenser av det slag som kan noteras i detta ärende.
Från humanitär synpunkt är det inte acceptabelt att hålla en intagen placerad i
avskildhet i månader på grund av att man inte kan finna en ny placering för honom.
Jag har också i många andra ärenden kunnat konstatera att den höga beläggningen i
anstaltssystemet bidragit till de förhållanden som klagomålen avser. Jag har därför
för avsikt att i ett särskilt ärende uppmärksamma beläggningssituationen inom
landets anstalter och häkten.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.

Jag överlämnar en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet och riksdagens
justitieutskott för kännedom.
