# Kritik mot en polismyndighet för handläggningen av ärenden vid en kriminalavdelning

JO 2001-01-31 dnr 3203-2000

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2001-01-31        3203-2000              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en polismyndighet för handläggningen av ärenden vid en
                        kriminalavdelning


                        I ett beslut den 31 januari 2001 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

## Initiativet

Jag genomförde den 14–16 juni 2000 en inspektion vid Polismyndigheten i
                        Hallands län (kriminalavdelning Halmstad och närpolisområde Halmstad).
                        Inspektionen vid kriminalavdelningen omfattade de 200 äldsta öppna ärendena
                        samt stickprovsvis avslutade ärenden under åren 1999 och 2000. Vid
                        närpolisområdet granskades stickprovsvis öppna ärenden.

                        Vid inspektionen upplystes att kriminalavdelningen per den 31 maj 2000 hade en
                        utredningsbalans om 1 538 ärenden, varav 905 ärenden inte var utlagda på någon
                        handläggare utan låg i den s.k. outdelade balansen. Vid kriminalavdelningen
                        tjänstgjorde 21 utredningsmän. Inspektören AA var i början av juni 2000
                        förundersökningsledare i 843 ärenden. Myndigheten har gjort ett par försök att
                        avarbeta ärendebalansen och man hade i detta syfte vid några tillfällen tillsatt
                        särskilda avarbetningsgrupper.

                        I fråga om bevakningsrutinerna vid kriminalavdelningen upplystes under
                        inspektionen att de ärenden som var inlottade på åklagare över huvud taget inte
                        bevakades. Ansvaret för ärendena låg i stället på den åklagare som var
                        förundersökningsledare. Det förekom inte heller någon regelmässig bevakning eller
                        uppföljning från kriminalavdelningens sida av de på utredningsmän utlagda
                        ärenden i vilka polisen var förundersökningsledare. Man tog exempelvis inte fram
                        några bevakningslistor från RAR-systemet. Den outdelade utredningsbalansen
                        genomgicks ungefär en gång i halvåret. Man delade inte ut några ärenden från den
                        outdelade balansen till handläggarna, eftersom dessa redan hade fullt upp med att
                        handlägga nya prioriterade ärenden. Vid avdelningen fanns endast en utbildad
                        handläggare av bedrägeriärenden. Denne var emellertid sedan 1995 ianspråktagen
                        för andra arbetsuppgifter, vilket innebar att det inte fanns någon särskild
                        handläggare som kunde handlägga bedrägeriärendena.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                           Dnr 3203-2000     Sid 2 (6)




Den 31 maj 2000 hade närpolisområde Halmstad en utredningsbalans om 207
ärenden. I närpolisområdet fanns fyra utredningsmän och 12 närpoliser.
Närpolisområdet handlade i huvudsak ungdomsärenden och spaningsärenden samt
ärenden om trafikbrott och dödsfall utan misstanke om brott.

Vid inspektionen uppmärksammades 149 ärenden vid kriminalavdelningen, i vilka
handläggningstiden kunde ifrågasättas i olika hänseenden. Ärendena avsåg bl.a.
grov misshandel, misshandel, grov stöld, stöld, bedrägeri, olaga vapeninnehav,
försök till mordbrand, brott mot miljöskyddslagen, förskingring, mened, osann
partsutsaga, övergrepp i rättssak, allmänfarlig vårdslöshet, otillåtet förfarande med
pornografisk bild, djurplågeri, olovlig tillverkning av sprit och skyddande av
brottsling. I dessa ärenden hade i princip inga utredningsåtgärder vidtagits under
minst ett års tid, och i vissa fall föreföll det i anmälan angivna brottet ha
preskriberats. Av de 149 ärendena var 40 äldre än tre år, 79 var mellan två och tre
år gamla och 30 var mellan ett och två år gamla.

Utredning
Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Hallands län för upplysningar och
yttrande över

 orsaken till att ett stort antal ärenden hade legat lång tid utan att några åtgärder
  hade vidtagits i dem,
 vilka åtgärder polismyndigheten har vidtagit och/eller kommer att vidta för att
  komma till rätta med de långa handläggningstiderna samt för att avarbeta
  ärendebalansen,
 vilka prioriteringar som tillämpas vid polismyndigheten beträffande
  brottsutredningar. (Som redogjorts för i det föregående fanns bland de
  granskade ärendena påstådda brott av vitt skilda slag, särskilt kan nämnas
  ärende K5952-97 som handlade om en påstådd misshandel riktad mot en gravid
  kvinna.)

Samtidigt anmodades polismyndigheten att yttra sig över de kontroll- och
bevakningsrutiner som tillämpades beträffande ännu inte avgjorda ärenden vid
kriminalavdelningen.

Polismyndigheten (länspolismästaren BB) kom in med ett yttrande till vilket hade
fogats två promemorior från polismästaren CC (chef för kriminalpolisen) samt en
promemoria från kommissarien DD och kriminalinspektören AA
(förundersökningsledare vid kriminalavdelning Halmstad). I yttrandet anfördes
bl.a. följande.
      Myndighetsledningen har fortlöpande analyserat utvecklingen vad gäller balanserna.
      Som framgår av CC:s redovisning har det vidtagits ett stort antal åtgärder. Det kan
      konstateras att dessa inte varit tillräckliga. Polismyndigheten har varit medveten
      även om detta och fört fram det till bl a Rikspolisstyrelsen i samband med s k
      resultat- och budgetdialoger. Det har dessutom varit uppenbart att kompetensen och
      kvalitetskontrollen inte varit tillfredsställande, vilket lett till omfattande utvecklings-
      och utbildningsåtgärder. Härtill kommer att verksamheten vid Polismyndigheten,
      såväl organisation som arbetssätt och resursfördelning, kommer att bli föremål för
                                                                         Dnr 3203-2000     Sid 3 (6)



      en utvärdering så snart det s k RPS-försöket (se redogörelse från CC) avslutats,
      varvid resultatet av förevarande inspektion kommer att vara en utgångspunkt.
      Läget vid Polismyndigheten i Hallands län visar på hur svårt det är att klara ordning
      och säkerhet samtidigt som övriga lagstadgade uppgifter. Utredningsverksamheten
      måste konkurrera om samma resurs som övrig polisverksamhet, allt inom ramen för
      de politiska prioriteringarna. Resultat av Polismyndighetens förra organisation visar
      att utredningsverksamheten inte klarades av inom ramen för en då integrerad
      närpolisverksamhet, bl a beroende på att den händelsestyrda verksamheten
      ianspråktog så stor andel av resurserna, sannolikt beroende på att resursen totalt sett
      är för liten. Nu har ett annat arbetssätt prövats. Det kan konstateras att
      organisationen, i vart fall hjälpligt, klarat av att hålla jämn takt med antalet inkomna
      ärenden. Problemet med de äldre ärendena kvarstår dock. Polismyndigheten har
      därför hos Rikspolisstyrelsen åter anmält behov av hjälp. Det bör noteras att
      Polismyndigheten även saknar förmåga att lösa uppgifterna inom området ordning
      och säkerhet på ett tillfredsställande sätt. Av tradition har resurser från detta område
      utnyttjats, då balanserna växt för mycket. Sommarproblematiken i Halland kräver
      dock en ovanligt stor andel av myndighetens resurser, varför förstärkning till
      Kriminalpolisen inte har kunnat ske på sätt som varit vanligt förr. Det bör även
      noteras att all kraft vid Kriminalpolisen går åt till utredningsverksamhet. Några
      resurser för s k spaningsverksamhet är inte avdelade, vilket skett efter en medveten
      avvägning med hänsyn till balansutvecklingen.

## Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Polismyndigheten, om än med viss
      tvekan, förmår hålla takten med inkommande ärenden. Samtidigt är det uppenbart att
      avarbetningstakten är för långsam. Detta får icke acceptabla konsekvenser för den
      rättssökande allmänheten. Ett stort antal åtgärder har vidtagits för att rätta till
      bristerna. Det finns dock en gräns för vad en organisation orkar med, särskilt med
      hänsyn till att Polismyndigheten i vart fall under 1998 och 1999, tvingats amortera
      ett före 1997 upplupet anslagsöverskridande, vilket inneburit att återanställningar
      inte kunnat ske i önskad omfattning. Polismyndighetens ledning har därför inlett en
      dialog med Rikspolisstyrelsen.

Bedömning
Inspektionen den 14–16 juni 2000 vid Polismyndigheten i Hallands län
(kriminalavdelning Halmstad och närpolisområde Halmstad) utgör ett led i en
granskning av den brottsutredande verksamheten vid olika polismyndigheter i
landet. Inom ramen för detta projekt inspekterades i september 1999
närpolisområde Centralstationen (CST), i maj 2000 närpolisområde Klara och i
november 2000 närpolisområde Upplands Väsby, alla vid Polismyndigheten i
Stockholms län, samt i december 2000 kriminalavdelningen Kalmar och
närpolisområde Kalmar vid Polismyndigheten i Kalmar län.

Mina iakttagelser beträffande handläggningen av kriminalärenden vid
närpolisområdena CST och Klara har redovisats i beslut den 17 oktober 2000 (dnr
4612-1999) respektive den 11 december 2000 (dnr 2210-2000 och 2212-2000).

I dessa beslut framhöll jag att polisens uppgift att utreda begångna brott är en
central del av polisväsendets arbetsuppgifter. Jag uttalade härutöver följande i
frågan.

      En väl fungerande utredningsverksamhet har en betydande brottsförebyggande
      effekt och den bidrar därmed till tryggheten i samhället. Att anmälda brott utreds på
      ett kompetent sätt inom rimlig tid är vidare en förutsättning för att målsägandenas
      intressen skall kunna tillvaratas och är också av grundläggande betydelse för
                                                                       Dnr 3203-2000     Sid 4 (6)



      allmänhetens förtroende för polisen. Många människor får sin första kontakt med
      polisen i samband med att de utsätts för brott, t.ex. en misshandel eller ett bostads-
      eller bilinbrott, och det sätt på vilket en brottsanmälan handläggs blir ofta
      bestämmande för anmälarens fortsatta syn på polisen och rättssamhället. Det ligger
      även i en för brott utpekad persons intresse att polisens handläggning inte drar ut på
      tiden.
      Det är därför av största vikt att utredningsverksamheten ges tillräckliga resurser och
      att de enheter inom polisväsendet som sysslar med brottsutredning är organiserade
      på ett ändamålsenligt sätt. Av avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva en
      effektiv och rättssäker verksamhet är vidare att den personal som arbetar med
      brottsutredning har den utbildning och kompetens i övrigt som uppgiften kräver. Det
      nu sagda gäller självfallet även i fråga om den utredningsverksamhet som bedrivs
      vid närpolisen.
Som närmare utvecklats i de nyss nämnda besluten kunde jag konstatera
förekomsten av allvarliga brister i polisens utredningsverksamhet vid de två
närpolisområdena.

Också vid den nu aktuella inspektionen av kriminalavdelningen i Halmstad
framkom allvarliga brister i utredningsverksamheten. De mest anmärkningsvärda
av dessa gällde de mycket långa handläggningstiderna och avsaknaden av väl
fungerande bevaknings- och kontrollrutiner. Vidare förelåg vissa brister i fråga om
prioriteringen av de olika ärendetyperna. Det kunde sammanfattningsvis
konstateras att utredningsverksamheten inte uppfyllde de krav som måste ställas på
sådan verksamhet.

Som framgår av redogörelsen i det föregående kunde handläggningstiden
ifrågasättas i ett stort antal ärenden (för en närmare redogörelse hänvisas till det
protokoll som fördes vid inspektionen, JO:s ärende dnr 2127-2000).
Handläggningen av dessa ärenden uppfyllde inte det skyndsamhetskrav som läggs
fast i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Det bör i sammanhanget särskilt framhållas att flera av de granskade ärendena
gällde våldsbrott, dvs. en brottstyp som bör prioriteras i utredningshänseende. Som
ett exempel kan nämnas ärendet K5952-97, som avsåg en påstådd misshandel
riktad mot en gravid kvinna. DD och AA har uppgett att inkommande ärenden
prioriteras enligt myndighetens verksamhetsplan. Jag har inte underlag för att
ifrågasätta riktigheten av detta påstående. Det nyss nämnda exemplet visar
emellertid att ärendena i utredningsbalansen inte alltid prioriteras på ett riktigt sätt.
Det kan tilläggas att CC har uppgett att man har funnit brister i
kriminalavdelningens prioritering av brottsutredningar.

Det finns sannolikt ett samband mellan dessa brister och avsaknaden av väl
fungerande bevaknings- och kontrollrutiner. Som har nämnts i det föregående
framkom vid inspektionen att det över huvud taget inte förekom någon bevakning
av de ärenden som var inlottade på åklagare, att det i de ärenden som var utlagda
på utredningsmän och där polisen var förundersökningsledare inte skedde någon
regelmässig bevakning eller uppföljning från kriminalavdelningens sida samt att
den outdelade balansen genomgicks endast ungefär en gång i halvåret. Det är
uppenbart att det som nu har beskrivits inte kan betecknas som tillfredsställande
bevaknings- och kontrollrutiner. Iakttagelserna vid inspektionen förmedlade snarast
                                                                    Dnr 3203-2000    Sid 5 (6)




ett intryck av att kriminalavdelningen inte hade fullständig kontroll över
arbetssituationen med den stora outdelade ärendebalansen. DD och AA har nu
uppgett att ”Fukommissarien går efterhand, varannan månad, igenom
ärendehögarna”.

Som förklaring till det besvärliga läget har polismyndigheten huvudsakligen anfört
resursbrist. Man har bl.a. pekat på att myndigheten har tvingats amortera ett
anslagsöverskridande, och myndigheten har vidare framhållit att
utredningsverksamheten måste konkurrera om de tillgängliga resurserna med den
övriga polisverksamheten. DD och AA har hävdat att den enda möjliga utvägen ur
den föreliggande situationen är att kraftigt förstärka utredningsresurserna.

De brister som konstaterades vid inspektionen kan säkerligen till viss del förklaras
med att kriminalavdelningen inte har haft tillräckliga personella resurser. Det
framstår exempelvis som helt orimligt att en enda person är förundersökningsledare
i 843 ärenden. Det är uppenbart att denne inte har någon som helst möjlighet att
utöva ett aktivt förundersökningsledarskap i samtliga dessa ärenden (se 1 a § andra
stycket förundersökningskungörelsen [1947:948]). En sådan arbetssituation kan
självfallet få till resultat att förundersökningsledarna känner uppgivenhet inför
uppgiften och att arbetsmoralen urholkas hos både förundersökningsledare och
utredare.

Enligt min uppfattning kan emellertid situationen vid kriminalavdelningen inte
endast tillskrivas brist på resurser. Polismyndigheten har i sitt yttrande påtalat att
kompetensen och kvalitetskontrollen inte varit tillfredsställande och att viss
utbildning därför har skett. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att
utredningspersonalen har den kunskap och erfarenhet som arbetsuppgiften kräver
(jfr 3 kap. 6 a § polisförordningen [1998:1558]).

Vissa av de brister som iakttogs vid inspektionen, t.ex. avseende prioriterings- och
bevakningsfrågorna, får anses ha sin grund i att ledningen för kriminalavdelningen
inte på ett tillräckligt effektivt och kompetent sätt utarbetat väl fungerande rutiner.

Det övergripande ansvaret för verksamheten vid en utredningsavdelning vilar på
avdelningens chef. Det ankommer således på denne att se till att verksamheten
bedrivs lagenligt och effektivt. Till chefens arbetsuppgifter hör bl.a. att se till att
ärendena fördelas mellan utredarna på ett lämpligt sätt samt att ombesörja att det
finns väl fungerande prioriterings- och bevakningsrutiner. Det ankommer vidare på
honom att informera närmast högre chef, om han gör den bedömningen att
verksamheten, t.ex. på grund av underbemanning eller bristande kompetens hos
utredningspersonalen, inte kan bedrivas på ett godtagbart sätt. Ytterst vilar enligt 6
§ verksförordningen (1995:1322) och 1 kap. 7 § polisförordningen ansvaret för
verksamheten vid en polismyndighet på länspolismästaren i dennes egenskap av
myndighetens chef. Enligt 7 § första stycket verksförordningen är en av de
uppgifter som ankommer på myndighetschefen att se till att verksamheten bedrivs
författningsenligt och effektivt.
                                                                  Dnr 3203-2000    Sid 6 (6)




Det kan sammanfattningsvis konstateras att det finns anledning att rikta allvarlig
kritik mot polismyndigheten för dess sätt att bedriva utredningsverksamheten vid
kriminalavdelningen i Halmstad. Att ett stort antal ärenden har legat så lång tid
som det här är fråga om utan att några som helst utredningsåtgärder har vidtagits är
självfallet helt oacceptabelt.

Som framgår av remissvaret kommer verksamheten vid polismyndigheten att bli
föremål för en utvärdering. Jag utgår från att polismyndigheten i samband därmed
vidtar kraftfulla åtgärder för att säkerställa att utredningsverksamheten kan
bedrivas på effektivt och rättssäkert sätt. Jag noterar att polismyndigheten avser att
göra en särskild insats för att komma till rätta med balanserna av bedrägeriärenden.
