# Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Uppsala, och Polismyndigheten i Uppsala län för handläggningen av en
förundersökning där målsäganden var under 18 år

JO 2010-05-28 dnr 3218-2009

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                     Sid
                                                                         2010-05-28             3218-2009              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i
                        Uppsala, och Polismyndigheten i Uppsala län för handläggningen av en
                        förundersökning där målsäganden var under 18 år


                          Beslutet i korthet: I en förundersökning om misshandel och olaga hot där målsäganden
                          var under 18 år noterades en person som skäligen misstänkt i samband med att anmälan
                          registrerades i september 2007. Först cirka 17 månader senare lades förundersökningen
                          ned. Jag konstaterar att handläggningen initialt inte bedrevs tillräckligt skyndsamt. Där-
                          efter uppstod svårigheter att få kontakt med målsäganden. Sådana omständigheter kan
                          vara en godtagbar anledning till att överskrida den frist som gäller för handläggningen.
                          När förundersökningsledaren väl konstaterat att det inte fanns förutsättningar att driva
                          utredningen vidare borde emellertid utredningen ha kunnat läggas ned betydligt tidigare.
                          Utredningen har också visat på brister i diarieföringen hos såväl polisen som åklagaren.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO i juni 2009, klagomål mot Polis-
                        myndigheten i Uppsala län och Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Uppsala,
                        för långsam handläggning av en förundersökning i vilken han var angiven som
                        gärningsman. Målsägande var hans dotter BB, som var 17 år när polisanmälan
                        gjordes. Han uppgav bl.a. att han trots upprepade kontakter med polisen inte kallats
                        till förhör och att han heller inte meddelades när förundersökningen lades ned.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K28090-07 och åklagarkammarens ärende
                        AM-90193-07 begärdes in. Av dessa framgick bl.a. följande. Den 19 september
                        2007 upprättades en polisanmälan om misshandel och olaga hot. AA registrerades
                        som skäligen misstänkt. Målsäganden, född år 1990, hördes samma månad.
                        Under oktober och november hördes två vittnen varefter målsäganden hördes på
                        nytt i februari 2008. Åklagaren gav därefter direktiv om bl.a. förnyat förhör med
                        målsäganden. Den 26 februari 2009 beslutade åklagaren att lägga ned för-
                        undersökningen med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        handläggningstiden i ärendet.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                          Dnr 3218-2009     Sid 2 (6)



Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) kom in med ett remissvar jämte
upplysningar från kammarchefen, chefsåklagaren DD och kammaråklagaren EE.
(Kammarchefens upplysningar har här utelämnats.)

EE beklagade att handläggningen dragit ut på tiden och uppgav samman-
fattningsvis följande. Ärendet initierades som ett samrådsärende på Barnahuset i
Uppsala. Hon bedömde ärendet som hedersrelaterat och ett målsägandebiträde
utsågs till målsäganden som placerats på ett skyddat boende. I september 2007
gav hon flera muntliga direktiv till utredaren. Ett av dessa dokumenterades på
aktkappan. I november gav hon ytterligare direktiv. I februari 2008 gav hon
direktiv om att målsäganden skulle höras på nytt, vilket endast framgår av en
anteckning på ett föreläggande från tingsrätten. Vid tidpunkten stod det klart att
målsäganden inte ville att ett av vittnena skulle höras och att ett annat vittne inte
ville ställa upp och lämna uppgifter. Hon kontaktade utredaren och försökte
påskynda ärendet och hade flera muntliga kontakter med honom under tiden april
fram till september, vilket inte kan utläsas i diariet men framgår av en tjänste-
anteckning som utredaren gjort. I september skickade hon en påminnelse.

Vidare kontaktade hon målsägandebiträdet för att få hjälp att nå målsäganden
vilket inte heller diariefördes. Då utredaren vid flera tillfällen misslyckats med att
nå målsäganden ombads han att kontakta målsägandebiträdet för besked om måls-
äganden ville medverka i utredningen innan ett eventuellt beslut om nedläggning
kunde fattas. Inte heller målsägandebiträdet lyckades få tag i målsäganden. I
december skickade hon en ny påminnelse till polisen och kammarchefen FF
underrättades. Påminnelsen skickades i pappersform men finns inte kvar i akten.
Utredaren ombads sammanfatta alla försök som gjorts för att nå målsäganden. Den
26 februari 2009 inkom sammanfattningen och förundersökningen lades ned
samma dag. – Den misstänkte hördes aldrig då det redan innan samtliga angivna
vittnen var hörda stod klart att målsäganden inte ville medverka. Eftersom den
misstänkte inte hördes eller delgavs brottsmisstanke underrättades han inte om
beslutet i förundersökningsfrågan.

CC gjorde följande bedömning.
      Utredningen har avsett misstanke om att en pappa gjort sig skyldig till misshandel
      och olaga hot mot sin dotter. Brotten anmäldes den 18 september 2007. Måls-
      äganden var vid tidpunkten för anmälan 17 år. Eftersom det redan då fanns en
      skäligen misstänkt person har tremånadersfristen börjat löpa omedelbart. Beslut i
      åtalsfrågan skulle därför, enligt huvudregeln, ha fattats senast den 18 december
      2007. Det kan konstateras att fristen överskridits med drygt 14 månader. Detta är
      givetvis en lång tid.
      Den huvudsakliga anledningen till att utredningen dragit ut på tiden synes vara
      svårigheterna att, efter det inledande förhöret, få kontakt med målsäganden. Enligt
      min uppfattning måste problem med att nå centrala bevispersoner – i synnerhet
      målsäganden – vara en sådan särskild omständighet som kan utgöra skäl att
      överskrida tremånadersfristen. Jag har inte anledning att ifrågasätta åklagarens
      bedömning att det fanns behov av ett kompletterande förhör och att det var angeläget
      att klargöra målsägandens inställning innan beslut fattades om förundersökningen
      skulle drivas vidare eller läggas ned. I detta fall anser jag således att det funnits skäl
      att överskrida den föreskrivna fristen.
                                                                        Dnr 3218-2009    Sid 3 (6)



      Inledningsvis tycks utredningen ha bedrivits förhållandevis aktivt och flera förhör
      har hållits under hösten 2007. I december 2007 stod det klart att ett av vittnena inte
      ville lämna några uppgifter och när polisen i februari 2008 fick kontakt med
      målsäganden uppgav hon att hon inte ville blanda in ett av de andra vittnen som
      åklagaren gett direktiv om att höra. Därefter har åklagaren gett direktiv om att
      höra målsäganden på nytt. Detta direktiv, som ska ha lämnats i februari 2008, har
      inte diarieförts. Inte heller de ytterligare kontakter som åklagaren uppgett att hon
      haft med utredningsmannen under tiden april till september 2008 är dokumenterade
      och diarieförda, vilket i sig är en tydlig brist. Detta gör det svårt att i efterhand
      bedöma om åklagaren varit tillräckligt aktiv i sitt förundersökningsledarskap. Av
      handlingarna framgår dock att såväl utredningsmannen som målsägandebiträdet
      tycks ha gjort flera försök att få kontakt med målsäganden utan att lyckas. Min bild
      är därför inte att utredningen präglats av passivitet.
      Den 22 september 2008 skickade åklagaren en skriftlig påminnelse till polisen och,
      såvitt framgår av kammarchefens yttrande, underrättade åklagaren den 20 oktober
      2008 den dåvarande kammarchefen om ärendet. Kammarchefen underrättade i sin
      tur den operative chefen för polisen den 17 december 2008.
      På åklagarens begäran har utredningsmannen upprättat en tjänsteanteckning, daterad
      den 19 december 2008, avseende sina försök att få kontakt med målsäganden.
      Handlingen inkom till åklagaren först den 26 februari 2009. Vad detta dröjsmål
      berott på är inte känt. Samma dag som åklagaren fick del av uppgifterna lades
      förundersökningen ned.
      Jag delar naturligtvis åklagarens bedömning att det är beklagligt att utredningen
      dragit ut på tiden. Huruvida förundersökningen skulle ha kunnat läggas ned tidigare
      än som skedde, med andra ord om ansträngningarna att nå målsäganden har pågått
      för länge, är svårt att ha en bestämd uppfattning om. Det bör dock understrykas att
      när det gäller den aktuella typen av ärende är det särskilt angeläget att uttömma
      möjligheterna att få den information från målsäganden som behövs för att kunna
      göra en bedömning av om förutsättningar finns att driva utredningen vidare. Det kan
      också konstateras att åklagaren, när hon har bedömt försöken att nå målsäganden
      som utsiktslösa, omgående har fattat beslut om nedläggning.
      Avslutningsvis noterar jag att det finns vissa omständigheter som tyder på att
      åklagaren inte varit fullt så aktiv som hade varit önskvärt, men med tanke på
      oklarheterna rörande ärendets handläggning är det inte möjligt att med säkerhet
      uttala sig om åklagaren på ett tillräckligt aktivt sätt har försökt att driva för-
      undersökningen framåt. De oklarheter som finns rörande handläggningen är givetvis
      otillfredsställande. Iakttagelserna i detta ärende är en tydlig påminnelse om vikten av
      att dokumentera och diarieföra alla de åtgärder som vidtas under en
      förundersökning.
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande rörande
handläggningstiden. Polismyndigheten (länspolismästaren GG) kom in med ett
remissvar jämte upplysningar från den ansvarige utredaren HH.

HH upplyste i huvudsak följande. Åklagaren gav efter första förhöret med
målsäganden direktiv om att vittnen skulle höras. Målsäganden ville dock inte att
ett av vittnena skulle höras och ett annat vittne avböjde att medverka. Efter direktiv
från åklagaren kallades målsäganden, tillsammans med målsägande-biträdet, till ett
nytt förhör den 5 mars 2008 men infann sig inte. När han kontaktade henne uppgav
hon att hon missuppfattat tiden för förhöret. Hon ombads kontakta
målsägandebiträdet och återkomma med förslag på ny tid för förhöret.

Den 19 mars 2008 sökte han målsäganden men fick inte tag på henne. Samma dag
kontaktade han målsägandebiträdet som inte heller lyckats nå målsäganden. Han
sökte därefter målsäganden upprepade gånger vilket han meddelade åklagaren. I
                                                                       Dnr 3218-2009     Sid 4 (6)



november kontaktade han åter målsägandebiträdet som också försökt nå
målsäganden under hösten, dock utan att lyckas. Uppskattningsvis har han försökt
nå målsäganden vid minst 17 tillfällen via telefon samt skickat 5 sms. Efter
åklagardirektiv upprättade han, den 19 december, en tjänsteanteckning om sina
försök att nå målsäganden men missade att föra över handlingen till åklagaren, som
efter en muntlig påminnelse fick tjänsteanteckningen den 26 februari 2009.
– AA har kontaktat utredaren upprepade gånger och begärt besked om när han
skulle kallas till förhör. Han informerades om att han skulle bli meddelad förhörs-
tid men har inte blivit lovad att han skulle kallas till förhör inom två veckor.

GG gjorde följande bedömning.

      Det aktuella ärendet har avsett misstanke om att en pappa gjort sig skyldig till
      misshandel och olaga hot mot sin dotter. Vid tidpunkten för anmälan var målsägaren
      17 år. Pappan blev vid upprättandet av anmälan misstänkt, varför tremånadersfristen
      enligt 2 a § förundersökningskungörelsen började löpa från den 19 september 2007.
      Beslut om att lägga ned förundersökningen fattades först i februari 2009, vilket
      innebär att fristen enligt huvudregeln överskridits med en lång tid.
      Av vad som framgått ovan har den huvudsakliga anledningen till den långa
      handläggningstiden varit att målsägaren efter det inledande förhöret inte kunnat nås.
      Under våren 2008 har upprepade försök att få kontakt med målsägaren gjorts av
      utredaren utan resultat. Vid kontakt med åklagaren har denna uppgett att fortsatta
      försök ska göras då det var av vikt att målsägaren hördes igen. Utredaren har
      fortlöpande under sommaren och hösten 2008 försökt att nå målsägaren både via
      telefon och sms samt även kontaktat hennes målsägandebiträde. Vid samtal med
      målsägandebiträdet uppgav denne att inte heller han hade lyckats komma i kontakt
      med målsägaren. Polismyndigheten anser att det är olyckligt att den aktuella
      utredningen dragit ut så länge på tiden. Utredaren har dock följt de direktiv som
      givits av åklagaren och muntligen berättat för åklagaren om sina försök att nå
      målsägaren.
      Polismyndigheten betvivlar inte att utredaren följt åklagarens direktiv och därmed
      utfört de tjänsteuppgifter som ålagts honom. Myndigheten anser dock att en
      noggrannare dokumentation av alla vidtagna åtgärder i ärendet borde ha skett. Det är
      av största vikt att det tydligt framgår av handlingarna varför utredningen pågått så
      lång tid då det avser en utredning som enligt förundersökningskungörelsen ska
      bedrivas med särskild skyndsamhet.
      I december 2008 uppdrog åklagaren åt utredaren att upprätta en tjänsteanteckning
      där det framgick att målsägaren försökt nås ett stort antal gånger utan resultat. På
      grund av en miss från utredaren har dock inte tjänsteanteckningen kommit åklagaren
      tillhanda förrän i februari 2009. Polismyndigheten anser att det är beklagligt att det
      skett ett misstag från utredarens sida som gjort att ärendet dragit ut på tiden i
      ytterligare två månader.
      Avseende AA:s påstående att utredaren uppgett att AA skulle kallas till förhör inom
      en viss bestämd tid finner myndigheten ingen anledning att betvivla utredarens
      uppgifter om att detta påstående är felaktigt. Utredaren har följt åklagarens direktiv
      där det framgår att den misstänkte inte skulle höras förrän ett kompletterande
      målsägandeförhör hade skett.
      Sammanfattningsvis anser polismyndigheten att den aktuella utredningen bedrivits i
      enlighet med de direktiv som lämnats av åklagaren. Myndigheten anser dock att en
      noggrannare dokumentation borde ha skett, särskilt när det som i aktuellt fall avser
      en utredning som ska bedrivas med särskild skyndsamhet.
AA yttrade sig över remissvaren.
                                                                 Dnr 3218-2009   Sid 5 (6)



Bedömning
Av 23 kap. 4 § rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre anledning till dess
fullföljande ska den läggas ned.

När det, som i det nu aktuella fallet, rör sig om en förundersökning i vilken
målsäganden vid tiden för anmälan är under 18 år ställs det i 2 a § för-
undersökningskungörelsen (1947:948, förkortad FUK) upp ett särskilt krav på
skyndsamhet. Förundersökningen ska bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktas
mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut
fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då
det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas
endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som kan motivera ett överskridande
av den aktuella tidsfristen är att det är fråga om en mycket omfattande brotts-
utredning eller att många barnförhör behöver hållas. Personalbrist eller förekomst
av ett stort antal andra ärenden av förturskaraktär utgör däremot inte skäl att
överskrida fristen (se SOU 2000:42 s. 91).

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rätts-
säkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom behövliga direktiv för arbetet (1 a § FUK).

Av utredningen framgår att en polisanmälan om misshandel och olaga hot
upprättades den 18 september 2007 och att målsägandens far i samband med detta
noterades som skäligen misstänkt för brotten. Den föreskrivna tremånadersfristen
började således löpa och beslut i åtalsfrågan skulle ha fattats senast i mitten av
december 2007. Det kom dock att dröja fram till den 26 februari 2009, dvs. drygt
14 månader efter tidsfristens utgång, innan ett sådant beslut fattades.

När det gäller handläggningstiden ger utredningen vid handen att de enda åtgärder
som vidtogs från det att förundersökningen inleddes i september 2007 fram till
februari 2008 var att målsäganden och två vittnen hördes. Med hänsyn till de krav
på skyndsamhet som ställs och att fristen redan då överskridits med ett par månader
anser jag att handläggningen initialt inte drevs i enlighet med bestämmelsen i 2 a §
FUK.

Därefter har emellertid svårigheter uppstått att få kontakt med målsäganden. HH
har gjort ett stort antal försök att komma i kontakt med målsäganden, även via
dennes målsägandebiträde. Även EE har haft kontakt med målsägandebiträdet. Jag
delar Åklagarmyndighetens uppfattning att svårigheter att nå centrala
bevispersoner kan vara en sådan särskild omständighet som kan utgöra skäl att
överskrida tremånadersfristen. När det under hösten 2008 kunde konstateras att det
inte var möjligt att få kontakt med målsäganden och förundersökningen således
                                                                  Dnr 3218-2009    Sid 6 (6)



skulle läggas ned borde emellertid åtgärder inför ett sådant beslut vidtagits
betydligt snabbare än som skedde.

Slutligen konstaterar jag att diarieföringen hos såväl polisen som åklagaren har
brustit.

Vad som övrigt kommit fram i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller
något annat uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
