# En undersökning av hur 11 och 12 §§ förvaltningslagen tillämpas hos några olika myndigheter

JO 2023-06-19 dnr 3232-2023

[P]

## BESLUT

Datum                 Dnr                      Sid
                                                                          2023-06-19            3232-2023              1 (55)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        En undersökning av hur 11 och 12 §§ förvaltningslagen tillämpas hos
                        några olika myndigheter


                          Beslutet i korthet: I förvaltningslagen (2017:900), FL, finns bestämmelser som har till
                          syfte att stärka enskildas ställning vid långsam handläggning. Dessa innebär att en
                          myndighet i vissa fall och på visst sätt ska underrätta den enskilde om att
                          handläggningen försenas (11 § FL) samt att den enskilde under vissa omständigheter
                          kan begära att få sitt ärende avgjort (12 § FL). I den löpande granskningen av
                          klagomålsärenden har det framkommit att vissa myndigheter ibland inte tillämpar 11
                          och 12 §§ alls eller tillämpar dem olika sinsemellan. En möjlig förklaring till det kan
                          vara att det är oklart för myndigheterna hur bestämmelserna ska tillämpas.
                          JO Thomas Norling har inom ramen för ett större projekt undersökt hur 11 och 12 §§
                          tillämpas hos några olika myndigheter inom hans ansvarsområde. Undersökningen
                          har omfattat nio olika myndigheter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan,
                          Pensionsmyndigheten och sex kommunala nämnder. Inom ramen för undersökningen
                          har fyra av dessa myndigheter inspekterats.
                          Ett syfte med undersökningen har varit att tydliggöra JO:s syn på hur bestämmelserna
                          bör tillämpas och att ge myndigheterna vägledning i detta. I beslutet gör JO vissa
                          generella uttalanden om hur bestämmelserna bör tillämpas.
                          Ytterligare en avsikt har varit att undersöka om 11 och 12 §§ fyller syftet att stärka
                          den enskildes ställning vid långsam handläggning. Resultatet av undersökningen
                          visar att det finns stora brister vid tillämpningen av bestämmelserna, framför allt när
                          det gäller 11 §. Det har också kommit fram att bestämmelserna uppfattas som svåra
                          och resurskrävande för myndigheterna. JO har därför svårt att se att bestämmelserna
                          har fått den avsedda effekten att snabba på handläggningen och stärka den enskildes
                          ställning vid långsam handläggning.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                                                 Dnr 3232-2023            Sid 2 (55)




Innehåll

1 Inledning ......................................................................................................................... 5

   1.1 Initiativet ................................................................................................................... 5

   1.2 Metod ........................................................................................................................ 5

   1.3 Disposition ................................................................................................................ 6

2 God förvaltning .............................................................................................................. 6

3 Snabb handläggning ...................................................................................................... 8

4 Åtgärder om handläggningen försenas ...................................................................... 10

   4.1 Allmänt ................................................................................................................... 10

   4.2 Särskilt om 11 § ...................................................................................................... 11

   4.3 Särskilt om 12 § ...................................................................................................... 12

5 Gemensamma frågeställningar................................................................................... 14

   5.1 I vilka situationer är bestämmelserna tillämpliga? ................................................. 14

       5.1.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 14

       5.1.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 15

       5.1.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 15

   5.2 Dokumentation ....................................................................................................... 16

       5.2.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 16

       5.2.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 17

       5.2.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 18

6 Underrättelse om väsentlig försening ........................................................................ 19

   6.1 Har myndigheterna tagit fram rutindokument för tillämpningen av 11 §? ............. 19

       6.1.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 19

       6.1.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 19

       6.1.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 21

   6.2 Lämnar myndigheterna underrättelser enligt 11 § i den utsträckning som
   krävs? ............................................................................................................................ 22

       6.2.1 Utgångspunkter för undersökningen ................................................................ 22
                                                                                            Dnr 3232-2023          Sid 3 (55)




       6.2.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 22

       6.2.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 23

   6.3 När ska en underrättelse om väsentlig försening lämnas? ...................................... 24

       6.3.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 24

       6.3.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 26

       6.3.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 28

   6.4 Hur förhåller sig underrättelseskyldigheten till serviceskyldigheten? .................... 31

       6.4.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 31

       6.4.2. Mina iakttagelser ............................................................................................ 32

       6.4.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 33

   6.5 Upprepad underrättelseskyldighet .......................................................................... 33

       6.5.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 33

       6.5.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 34

       6.5.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 34

   6.6 Underrättelsens innehåll ......................................................................................... 35

       6.6.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 35

       6.6.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 35

       6.6.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 37

7 Dröjsmålstalan ............................................................................................................. 39

   7.1 Har myndigheterna tagit fram rutindokument för tillämpningen av 12 §? ............. 39

       7.1.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 39

       7.1.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 39

       7.1.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 40

   7.2 I vilken utsträckning förekommer framställningar enligt 12 §? ............................. 40

       7.2.1 Utgångspunkter för undersökningen ................................................................ 40

       7.2.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 41

       7.2.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 41
                                                                                                Dnr 3232-2023           Sid 4 (55)




   7.3 Information om möjligheten att begära att ett ärende avgörs ................................. 42

      7.3.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 42

      7.3.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 42

      7.3.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 43

   7.4 Hur ska en otydlig begäran hanteras? ..................................................................... 45

      7.4.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 45

      7.4.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 46

      7.4.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 46

   7.5 Handläggningen av en begäran som inte kan prövas i sak ..................................... 47

      7.5.1 Rättsliga utgångspunkter ................................................................................. 47

      7.5.2 Mina iakttagelser ............................................................................................. 48

      7.5.3 Mina uttalanden ............................................................................................... 48

8 Sammanfattande synpunkter ..................................................................................... 48

   8.1 Inledning ................................................................................................................. 48

   8.2 Allmänna synpunkter på tillämpningen .................................................................. 49

   8.3 Närmare om svårigheterna vid tillämpningen ........................................................ 51

      8.3.1 Allmänt ............................................................................................................ 51

      8.3.2 Särskilt om 11 § ............................................................................................... 52

      8.3.3 Särskilt om 12 § ............................................................................................... 53

   8.4 Behöver bestämmelserna om underrättelseskyldighet och dröjsmålstalan
   ses över? ....................................................................................................................... 53
                                                                  Dnr 3232-2023       Sid 5 (55)




1 Inledning
1.1 Initiativet
I samband med att förvaltningslagen (2017:900), FL, trädde i kraft den 1 juli
2018 infördes vissa bestämmelser med syftet att stärka enskildas ställning vid
långsam handläggning. Bestämmelserna finns i 11 och 12 §§ FL och innebär i
korthet att en myndighet i vissa fall och på visst sätt ska underrätta den enskilde
om handläggningen försenas (11 §) samt att den enskilde under vissa
omständigheter kan väcka dröjsmålstalan, dvs. begära att få sitt ärende avgjort
(12 §).

De frågor som ligger inom mitt ansvarsområde rör socialförsäkringen,
socialtjänsten och ärenden som gäller tillämpningen av lagen (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Tillsynen omfattar även
arbetsmarknadsområdet. Bland de myndigheter som hör till ansvarsområdet
finns Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, samtliga socialnämnder och
Arbetsförmedlingen.

I samband med den löpande granskningen av klagomålsärenden har jag lagt
märke till att vissa myndigheter inom mitt ansvarsområde ibland inte tillämpar
11 och 12 §§ alls eller tillämpar dem olika sinsemellan. En möjlig förklaring till
det kan vara att det är oklart för myndigheterna hur bestämmelserna ska
tillämpas. Granskningen av klagomålen har också visat på brister i
handläggningen som föranlett kritiska uttalanden.

För att tydliggöra min syn på hur de aktuella bestämmelserna bör tillämpas och
för att kunna ge myndigheterna vägledning om detta, beslutade jag att
undersöka hur 11 och 12 §§ tillämpas hos några olika myndigheter. Ett syfte
med det har också varit att undersöka om bestämmelserna bidragit till att stärka
den enskildes ställning vid långsam handläggning.

1.2 Metod
För att få ett underlag för undersökningen hämtade jag in uppgifter om hur de
aktuella bestämmelserna tillämpas. Inledningsvis begärde jag därför svar på ett
antal frågor om tillämpningen av 11 och 12 §§ från nio olika myndigheter.

Under februari och mars 2023 kom det in svar från följande myndigheter:

• Arbetsförmedlingen1
• Försäkringskassan2
• Pensionsmyndigheten3




1
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9467-2022.
2
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9468-2022.
3
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9469-2022.
                                                                      Dnr 3232-2023    Sid 6 (55)




•   Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun4
•   Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun5
•   Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun6
•   Omsorgsnämnden i Kristianstads kommun7
•   Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun8
•   Välfärdsnämnden i Örnsköldsviks kommun.9

Jag inspekterade i mars 2023 följande fyra myndigheter:

•   Försäkringskassan10
•   Pensionsmyndigheten11
•   Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun12
•   Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun.13

Vid inspektionerna granskade jag akter inom olika ärendetyper och samtalade
även med företrädare för myndigheterna.14

1.3 Disposition
I de följande avsnitten behandlas allmänt vad god förvaltning är och vad kravet
på snabb handläggning innebär. Där ges även en bakgrund till bestämmelserna
som rör åtgärder om handläggningen försenas. Därefter redovisar jag och uttalar
mig om vissa iakttagelser i frågor som är gemensamma för både 11 och 12 §§.
Jag behandlar sedan ett antal specifika frågor som rör 11 § respektive 12 §.
Slutligen redovisar jag mina sammanfattande synpunkter på de aktuella
bestämmelserna.

2 God förvaltning
Principen om god förvaltning bör utgöra en ledstjärna för alla myndigheters
verksamhet.15 Grunderna för god förvaltning anges i ett särskilt avsnitt i
förvaltningslagen. Det omfattar 5–8 §§ FL och innehåller bestämmelser om
legalitet, objektivitet, proportionalitet (5 §), service (6 §), tillgänglighet (7 §)
och samverkan (8 §). Dessa bestämmelser ska tillämpas inom hela




4
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9470-2022.
5
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9913-2022.
6
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9486-2022.
7
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9915-2022.
8
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9487-2022.
9
  Remissfrågor och svar finns i JO:s ärende med dnr 9914-2022.
10
   Inspektionsprotokoll finns i JO:s ärende med dnr 9468-2022.
11
   Inspektionsprotokoll finns i JO:s ärende med dnr 9469-2022.
12
   Inspektionsprotokoll finns i JO:s ärende med dnr 9470-2022.
13
   Inspektionsprotokoll finns i JO:s ärende med dnr 9913-2022.
14
   I inspektionsprotokollen redovisas vilka ärendetyper som granskningen avsåg samt
vilka handlingar som jag begärde att få tillgång till. I protokollen gör jag även
uttalanden i andra tillämpningsfrågor än de som specifikt rör 11 och 12 §§.
15
   JO 2022/23 s. 326.
                                                                    Dnr 3232-2023       Sid 7 (55)




myndigheternas verksamhetsområde, till skillnad från resten av
förvaltningslagens bestämmelser som enbart är tillämpliga vid handläggning av
ärenden.16

Jag vill här särskilt lyfta fram bestämmelsen i 6 § FL som reglerar
myndigheternas serviceskyldighet. Av bestämmelsen framgår att en myndighet
ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska
också utan onödigt dröjsmål lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon
kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig
med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet.

Principen om god förvaltning återfinns även inom EU-rätten. Av artikel 41 i
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna17 framgår, under rubriken Rätt
till god förvaltning, att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade
opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och
byråer. Denna rättighet innebär bl.a. att var och en har rätt att bli hörd innan
vissa åtgärder vidtas, att var och en i regel ska ha tillgång till de akter som berör
honom eller henne och att förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.
Även om artikel 41 riktar sig till EU:s institutioner har EU-domstolen uttalat att
rättigheterna återspeglar en allmän unionsrättslig princip.18

Också i Europarådets rekommendationer om god förvaltning19 framhålls vikten
av att ett beslut fattas inom en rimlig tid. Därtill kommer att artikel 6 och 13 i
Europakonventionen20 i tillämpliga fall omfattar en rätt till avgörande inom
skälig tid.

De europeiska principerna för god förvaltning skiljer sig alltså något åt från de
grunder för god förvaltning som anges i förvaltningslagen. Det är dock tydligt
att god förvaltning, även utifrån ett svenskt perspektiv, innefattar mer än de
principer som finns i 5–8 §§ FL. Exempelvis har kravet på dokumentation (27 §
FL) ansetts utgöra en allmän princip för god förvaltning.21 JO har även uttalat
att det utgör en central del i de krav som ställs på god förvaltning att en enskild
som vänder sig till en myndighet får ett beslut inom en rimlig tid.22




16
   1 § FL.
17
   Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02).
18
   Se EU-domstolens dom den 8 maj 2014 i mål nr C-604/12, H.N. mot Minister for
Justice Equality and Law Reform, EU:C:2014:302.
19
   Recommendation CM/Rec(2007)7 of the Committee of Ministers to member states on
good administration.
20
   Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, Rom den 4 november 1950, ETS 5.
21
   Prop. 2016/17:180 s. 282.
22
   Se bl.a. JO 2022/23 s. 351.
                                                                    Dnr 3232-2023    Sid 8 (55)




En självklar utgångspunkt är att en myndighet inte själv kan välja vilka av
förvaltningslagens krav som den vid varje tidpunkt anser sig kunna uppfylla
eller i vilken grad som myndigheten i varje enskilt fall anser sig behöva leva
upp till kraven. Det vilar således ett stort ansvar på myndigheterna att
organisera sin verksamhet så att de förvaltningsrättsliga kraven uppfylls.23

3 Snabb handläggning
Av 9 § FL framgår att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och
kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Förvaltningslagens primära syfte är att värna den enskilde och att lägga grunden
för hur kontakterna mellan myndigheterna och enskilda ska se ut.24 I
propositionen till lagen uttalas att en modern förvaltning bör präglas av ett
tydligt medborgarperspektiv med högt ställda krav på god service. Sambandet
mellan rättssäkerhet och service förutsätter också att förfarandet utformas med
högt ställda krav på förvaltningen att lämna snabba, enkla och entydiga besked
och att på ett – för såväl det allmänna som enskilda – kostnadseffektivt sätt
hjälpa den enskilde att ta till vara sin rätt.25

Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att ärenden handläggs så att de blir
tillräckligt utredda, att parternas intressen tillgodoses på ett rimligt sätt, att
sakligt korrekta avgöranden alltid eftersträvas och att besluten är motiverade.
För att enskildas rätt ska tas till vara krävs det dock även att ärendena avgörs
utan oskälig fördröjning. Om beslutet i ett ärende har stor inverkan på den
enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden har den enskilde normalt
anledning att ställa höga krav på snabbhet vid handläggningen. Om längre
förseningar blir vanligt förekommande i verksamheten kan handläggningen i
förlängningen även undergräva allmänhetens förtroende för den offentliga
förvaltningen i stort.26

Det är framför allt när ett avgörande fördröjs på grund av längre tids passivitet
från myndighetens sida – när inga åtgärder vidtas i syfte att avsluta
handläggningen – som kritik kan riktas mot handläggningstidens längd. När ett
avgörande i ett enskilt fall fördröjs oskäligt länge är det något som ofta kan
påverka enskilda på ett påtagligt sätt, även om myndigheten till slut fattar det
beslut som den enskilde väntat på.27

Det är vanligt att enskilda klagar till JO på myndigheters handläggningstider.
Att ett beslut dröjer kan bero på flera olika saker. För att en längre




23
   JO 2022/23 s. 351.
24
   Se bl.a. JO 2022/23 s. 351.
25
   Prop. 2016/17:180 s. 20 f.
26
   Prop. 2016/17:180 s. 106 f.
27
   Prop. 2016/17:180 s. 107 f.
                                                                          Dnr 3232-2023        Sid 9 (55)




handläggningstid ska anses godtagbar måste det dock finnas omständigheter
som kan motivera det. Avgörande för bedömningen är förhållandena i det
enskilda fallet. Komplexa ärenden som kräver en rad utredningsåtgärder kan
tillåtas ta längre tid att handlägga än enklare ärenden. Enligt min erfarenhet är
det inte ovanligt att myndigheter uppger att försenad handläggning beror på
otillräcklig kompetens, arbetsanhopning eller resursbrister. Detta må vara
bidragande orsaker till dröjsmålen, men utgör inte förmildrande omständigheter
vid den rättsliga granskning som JO har i uppdrag att utföra.28

I vissa fall är handläggningstiden reglerad i lag och det är då tydligt hur lång
den får bli som längst.29 I de flesta fall saknas dock sådan reglering, och
myndigheterna får då utgå från den allmänna bestämmelsen i 9 § FL vid sin
bedömning av vad som är en acceptabel handläggningstid. Bestämmelsen
reglerar dock inte hur lång handläggningstiden får vara för att vara acceptabel.
Utgångspunkten är i stället att en bedömning får göras i varje individuellt fall,
utifrån vad det är för ett slags ärende och omständigheterna i det ärendet. Som
angetts innebär 9 § FL att handläggningen ska vara så enkel, snabb och
kostnadseffektiv som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Från rättslig
synpunkt är det alltså fråga om mycket allmänt hållna rekvisit. JO fyller här en
viktig funktion genom att uttala vad som är acceptabla handläggningstider. JO
kan också bedöma om de skäl för fördröjningen som angetts av den aktuella
myndigheten kan godtas.

Under mina år som JO har jag fattat ett stort antal kritikbeslut som rör långsam
handläggning. Bland dessa kan nämnas beslut som rör ärenden om
merkostnadsersättning hos Försäkringskassan30, omprövningsärenden hos
Arbetsförmedlingen31 och ärenden hos kommunala nämnder om personlig
assistans enligt LSS32. Jag har också undersökt några arbetslöshetskassors
handläggning av ärenden, med inriktning bl.a. på frågan om
handläggningstider.33

Vidare har jag kritiserat Pensionsmyndigheten för långsam handläggning i
ärenden om bostadstillägg. I de besluten uttalade jag att det faktum att
myndigheten inte kommit till rätta med de långa handläggningstiderna i princip




28
   JO 2018/19 s. 27 och JO 2019/20 s. 32.
29
   Se t.ex. 15 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat
land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt den bestämmelsen ska ett
beslut om ersättning enligt lagen fattas så snart som det är möjligt och senast 90 dagar
från det att en fullständig ansökan har kommit in till Försäkringskassan. Om det finns
särskilda skäl får denna tid överskridas. Se även JO:s två beslut den 31 maj 2023, dnr
4900-2022 samt 7262-2022 och 7266-2022.
30
   Se t.ex. JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
31
   Se t.ex. JO:s protokoll den 6 april 2022, dnr 759-2022.
32
   Se t.ex. JO 2019/20 s. 588.
33
   JO 2021/22 s. 42.
                                                                       Dnr 3232-2023   Sid 10 (55)




inneburit att enskilda fått bära konsekvenserna av myndighetens oförmåga att
hitta tillräckligt verkningsfulla åtgärder. Det är inte en rimlig ordning och inte
ett exempel på god förvaltning. Det som myndigheten angett som förklaring till
problemen, bl.a. stora ärendebalanser och brist på handläggarresurser, kunde
inte försvara att den inte levt upp till kraven under så lång tid som det var fråga
om.34

4 Åtgärder om handläggningen försenas
4.1 Allmänt
Inför den nya förvaltningslagens tillkomst 2018 ansåg lagstiftaren att det fanns
ett behov av att stärka enskildas rätt till en snabb och effektiv prövning av sina
ärenden. I ett avsnitt med rubriken Åtgärder om handläggningen försenas
infördes därför två bestämmelser som inte hade någon motsvarighet i den
tidigare förvaltningslagen35.

I 11 § anges att om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som har
inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska den underrätta
parten om detta. I en sådan underrättelse ska myndigheten också redovisa
anledningen till förseningen.

Syftet med bestämmelsen är främst att minska risken för att bristande
information om handläggningen leder till onödig irritation hos den enskilde. Det
är också god förvaltning att inte hålla den enskilde ovetande om vad som händer
i ärendet. Lagstiftarens förhoppning var att bestämmelsen kunde leda till att
handläggningen snabbades på i ärenden som hade dragit ut på tiden.36

I 12 § finns regler om s.k. dröjsmålstalan. Av första stycket framgår att om ett
ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första instans senast
inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska avgöra
ärendet. Myndigheten ska inom fyra veckor från den dag då en sådan begäran
kom in antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran.

Bakgrunden till att bestämmelsen infördes var att lagstiftaren såg ett behov av
en reglering som ger enskilda bättre möjligheter att påskynda det slutliga
avgörandet i vissa förvaltningsärenden som drar ut oskäligt länge på tiden. På
samma sätt som för införandet av 11 § gjordes bedömningen att en
dröjsmålstalan skulle kunna påskynda hanteringen av ett ärende, genom att
myndigheten skulle behöva göra klart för sig hur den skulle gå vidare för att
kunna avsluta ärendet så snabbt och enkelt som möjligt. I propositionen angavs
att om ett ärende var klart för avgörande när en framställan om dröjsmålstalan




34
   JO 2022/23 s. 351 och JO:s beslut den 19 maj 2022, dnr 6365-2020.
35
   SFS 1986:223.
36
   Prop. 2016/17:180 s. 110 f.
                                                                    Dnr 3232-2023      Sid 11 (55)




kom in borde myndigheten enkelt kunna avgöra ärendet i stället för att avslå
framställan.37

Jag har tidigare uttalat att möjligheten till dröjsmålstalan inte förutsätter att
myndigheten först har lämnat en underrättelse enligt 11 § om väsentlig
försening, och inte heller att en sådan borde ha lämnats. För tillämpningen av
12 § är det oväsentligt vad ärendet handlar om, och vad orsaken är till att det
handlagts under minst sex månader utan att ha avgjorts. Information om hur
handläggningen fortlöper kan dock ha betydelse för om den enskilde väljer att
begära att myndigheten avgör ärendet.38

4.2 Särskilt om 11 §
Bestämmelsen i 11 § innebär inte att myndigheten ska fatta ett beslut som ska
kunna överklagas av den enskilde.39 Det handlar i stället om att myndigheten
ska underrätta den enskilde om att avgörandet i hans eller hennes ärende
kommer att bli väsentligt försenat samt ange anledningen till det.

Det finns inget formkrav för att lämna en sådan underrättelse, utan den kan ges
både skriftligen och muntligen.40 Underrättelsen måste dock lämnas på
myndighetens initiativ. Det innebär att det normalt sett inte är tillräckligt att en
myndighet informerar om väsentlig försening först med anledning av att en
enskild tagit kontakt med myndigheten.41

Underrättelseskyldigheten gäller i förhållande till varje enskild part. För att
fullgöra denna skyldighet räcker det därför inte att bara lämna generell
information, t.ex. på myndighetens webbplats.42

För att kunna ange anledningen till förseningen i ett enskilt fall måste
myndigheten ofta gå igenom ärendet. I många fall beror dock förseningen
främst på den generella arbetssituationen hos myndigheten och berör då alla
inkommande ärenden under en viss period. När en myndighet bedömer att ett
avgörande kommer att bli väsentligt försenat av ett sådant skäl är det tillräckligt
att myndigheten underrättar en enskild utan att först ha gått igenom hans eller
hennes ärende. En underrättelse måste dock lämnas i varje individuellt ärende
som berörs.43




37
   Prop. 2016/17:180 s. 114 f.
38
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
39
   Prop. 2016/17:180 s. 111.
40
   Prop. 2016/17:180 s. 111.
41
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
42
   JO 2020/21 s. 252 och JO 2021/22 s. 340.
43
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
                                                                       Dnr 3232-2023      Sid 12 (55)




Bestämmelsen anger inte någon fast tidsgräns för när en underrättelse ska
lämnas, utan myndigheten måste i varje enskilt ärende göra en bedömning av
när den tidpunkten inträffar.

Jag har vid ett flertal tillfällen kritiserat myndigheter för att inte ha underrättat
enskilda om väsentlig försening, trots att de varit skyldiga att göra det.44

Längre fram i beslutet kommer jag att ta upp ett antal frågeställningar och
aspekter som specifikt rör 11 §.45

4.3 Särskilt om 12 §
En dröjsmålstalan får väckas tidigast efter sex månader från att ärendet inleddes.
Efter att en sådan framställan gjorts ska myndigheten fatta ett beslut inom fyra
veckor. Myndigheten kan alltså inte välja att förhålla sig passiv. Om
myndigheten avgör ärendet behöver den inte ta ställning till framställningen i
sak. Om myndigheten däremot inte kan avsluta ärendet inom fyra veckor måste
den inom samma tid fatta ett formellt avslagsbeslut.46

Jag har vid några tillfällen kritiserat myndigheter för att inte ha fattat något
beslut inom fyra veckor från det att en enskild begärt att hans eller hennes
ärende ska avgöras.47

En begäran ska göras skriftligen. Bestämmelsen blir alltså inte tillämplig om en
begäran görs muntligen. Syftet med formkravet är att skilja förfarandet med
dröjsmålstalan från mer formlösa kontakter mellan en part och en myndighet
om handläggningstidens längd.48

Den enskilde kan endast göra en framställan under handläggningen av ett och
samma ärende. Av förarbetena framgår att det lades vikt vid att utforma
förfarandet så att enskildas intresse av att få ett snabbt avgörande balanserades
mot intresset av att det allmännas resurser tas i anspråk på ett effektivt sätt. Ett
effektivt förfarande förutsatte, enligt lagstiftaren, att det inte skulle vara möjligt
att tvinga fram upprepade bedömningar av utredningsläget.49

Ett beslut som innebär att en dröjsmålstalan avslås ska innehålla en klargörande
motivering, i första hand med hänsyn till den enskilde, men också för att
överinstansen vid ett överklagande ska få ett adekvat underlag för sin




44
   Se bl.a. JO:s beslut den 28 april 2021, dnr 4063-2020, och den 21 februari 2022, dnr
2371-2021.
45
   Se avsnitt 6.
46
   Prop. 2016/17:180 s. 298.
47
   Se JO:s beslut den 27 november 2020, dnr 5756-2019, och den 11 juni 2021, dnr
2933-2020.
48
   Prop. 2016/17:180 s. 122.
49
   Prop. 2016/17:180 s. 128.
                                                                         Dnr 3232-2023       Sid 13 (55)




prövning.50 Om det är möjligt kan det många gånger vara värdefullt för den
enskilde om beslutet också innehåller en upplysning om när ärendet, enligt
myndighetens bedömning, sannolikt kan förväntas vara avgjort.51

Migrationsverket har tidigare fått kritik från JO för att ha infört en
automatiserad hantering av framställningar där någon individuell bedömning
inte gjordes i varje ärende, utan utgången i stället var bestämd på förhand och
alltid blev att begäran avslogs. JO ansåg att förfarandet var ett kringgående av
regleringen i 12 §, eftersom den enskilde inte fick den effektiva prövning av om
ärendet uppehålls i onödan som lagstiftaren avsett.52

En enskild har möjlighet att överklaga ett beslut om att avslå en begäran om att
ärendet ska avgöras. Prövning kan ske endast i en överinstans. Om
överinstansen bifaller överklagandet ska den besluta att förelägga myndigheten
att snarast eller inom den tid som den bestämmer avgöra ärendet.53

Ett föreläggande från en överinstans om att ett ärende ska avgöras snarast
möjligt innebär att det ställs särskilda krav på myndigheten att prioritera
handläggningen, för att undvika ytterligare försening i ett ärende där avgörandet
redan fördröjts oskäligt länge.54 JO har tidigare kritiserat en myndighet för att
efter ett sådant föreläggande inte ha säkerställt att ärenden prioriterades så som
krävs med hänsyn till syftet med 12 §. I det fallet hade myndigheten dröjt två
veckor med att registrera domen och tre månader med att kalla de enskilda till
utredning.55

Längre fram i beslutet kommer jag att ta upp ytterligare några frågeställningar
och aspekter som specifikt rör 12 §.56




50
   32 § FL och prop. 2016/17:180 s. 114.
51
   Prop. 2016/17:180 s. 298.
52
   JO 2022/23 s. 481.
53
   12 och 49 §§ FL. Se även Rune Lavin, Åtgärder mot långsam handläggning,
Förvaltningsrättslig Tidskrift (FT) 2018 s. 417, där han betonar att den rättsföljd som
kan bli resultatet av den enskildes talan enligt 12 § är att ett formellt föreläggande ges
myndigheten att avgöra ärendet. Något beslut som besvarar den enskildes ursprungliga
begäran får han eller hon avvakta och någon garanti för att förfarandet kommer att
utmynna i ett beslut finns egentligen inte.
54
   Prop. 2016/17:180 s. 338.
55
   JO:s beslut den 20 oktober 2020, dnr 3075-2019.
56
   Se avsnitt 7.
                                                                     Dnr 3232-2023        Sid 14 (55)




5 Gemensamma frågeställningar
5.1 I vilka situationer är bestämmelserna tillämpliga?
5.1.1 Rättsliga utgångspunkter
Förvaltningslagen gäller för handläggning av ärenden hos bl.a.
förvaltningsmyndigheter.57 Om en annan lag eller förordning innehåller någon
bestämmelse som avviker från förvaltningslagen ska dock den bestämmelsen
tillämpas.58 Det innebär att 11 och 12 §§ ska tillämpas i ärendehanteringen, så
länge det inte finns någon undantagsbestämmelse med annat innehåll. Inom mitt
ansvarsområde finns, mig veterligen, inte några sådana specialbestämmelser.59
11 och 12 §§ har alltså ett brett tillämpningsområde och ska tillämpas hos
många typer av myndigheter och i många typer av ärenden.

En viktig begränsning vid tillämpningen av bestämmelserna är dock att de
enbart gäller ärenden som har inletts av en enskild part. Det kan vara ärenden
som har inletts genom en ansökan, anmälan eller annan liknande framställning.
Även ärenden om omprövning omfattas.60 Ärenden som inletts på myndighetens
eget initiativ eller på initiativ av någon annan myndighet faller dock utanför
tillämpningsområdet. Det innebär att bestämmelserna inte är tillämpliga i
exempelvis ärenden om återkrav.61

Det är enbart den part som har inlett ett ärende som kan väcka en
dröjsmålstalan. I ärenden med flera sökande kan var och en av dem göra en
sådan framställan, men en enskild motpart har inte någon sådan möjlighet.62 På
samma sätt gäller underrättelseskyldigheten enligt 11 § enbart gentemot den
part som har inlett ärendet. Jag har tidigare uttalat att i ett ärende med två
enskilda parter bör en myndighet lämna information om väsentlig försening
även till den part som inte har inlett ärendet, men då inom ramen för
myndighetens serviceskyldighet enligt 6 § FL. Även den part som inte har inlett
ärendet kan ha ett berättigat intresse av att få information när ett avgörande
försenas.63

För att 11 och 12 §§ ska vara tillämpliga krävs det också att den enskilde har
partsställning i ärendet, vilket innebär att bestämmelserna inte behöver
tillämpas vid handläggningen av tillsynsärenden där anmälaren inte kan anses




57
   1 § FL.
58
   4 § FL.
59
   Som exempel kan dock nämnas att specialbestämmelser inom migrationsområdet
finns i 4 kap. 21 b § andra stycket, 5 a kap. 1 § andra stycket och 8 kap. 10 b § andra
stycket utlänningsförordningen (2006:97). Bestämmelserna innebär att en begäran enligt
12 § FL får göras efter en kortare tid än sex månader.
60
   Prop. 2016/17:180 s. 297.
61
   Prop. 2016/17:180 s. 295.
62
   Prop. 2016/17:180 s. 117 f. och 297.
63
   JO:s beslut den 15 september 2022, dnr 7811-2021.
                                                                    Dnr 3232-2023       Sid 15 (55)




vara part.64 JO har tidigare uttalat att frågan huruvida en anmälare ska anses ha
ställning som enskild part inte har något givet svar. Utgångspunkten är att
anmälare inte intar partsställning, men frågan om anmälaren ska anses vara part
måste bedömas från fall till fall.65

Jag har tidigare uttalat att 11 § inte är tillämplig i ärenden som inte ska avgöras
av myndigheten. Mina beslut gällde ärenden om inskrivning vid
Arbetsförmedlingen. Ett sådant ärende kan avslutas av olika skäl, men typiskt
sett sker det för att den enskilde har fått ett arbete eller för att han eller hon av
annan anledning inte längre är aktuell som arbetssökande. Även om det kan
krävas att Arbetsförmedlingen fattar flera beslut under tiden som
handläggningen pågår, ska ärendet som sådant inte avgöras av myndigheten.
Däremot är det lämpligt att myndigheten, om handläggningen drar ut på tiden,
informerar den enskilde om detta inom ramen för sin serviceskyldighet.66

5.1.2 Mina iakttagelser
I den remiss som skickades ut med anledning av undersökningen ställde jag
frågan om myndigheterna inom någon ärendetyp hade angett inom vilken tid en
sökande typiskt sett kan förvänta sig ett beslut. Med frågan avsåg jag att få
information främst om ansökningsärenden.

I sina remissvar tog flera av nämnderna upp utredningar i ärenden som rör barn
och unga enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL.67 En av
nämnderna angav även ärenden om omhändertaganden, flyttningsförbud och
umgängesbegränsningar enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, LVU.68

En av nämnderna uppgav att den utgår från att 11 och 12 §§ inte tillämpas för
barn- och ungdomsutredningar enligt 11 kap. 1 § SoL eftersom ärendetypen
styrs av socialtjänstlagens bestämmelser.69

5.1.3 Mina uttalanden
Efter att ha gått igenom myndigheternas remissvar framstår det för mig som att
det inte är helt tydligt för några av dem att 11 och 12 §§ endast gäller ärenden
som har inletts av en enskild part. Bestämmelserna är exempelvis inte
tillämpliga i de ärenden om barn och unga enligt 11 kap. 1 § SoL som har inletts




64
   Prop. 2016/17:180 s. 295.
65
   JO:s beslut den 28 april 2021, dnr 6932-2019, och den 10 december 2021, dnr 434-
2020.
66
   JO:s två beslut den 8 juni 2023, dnr 3476-2022 och 5394-2022.
67
   Välfärdsnämnden i Örnsköldsviks kommun, Arbete och välfärdsnämnden i
Kristianstads kommun, Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun och
Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun.
68
   Välfärdsnämnden i Örnsköldsviks kommun.
69
   Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun.
                                                                    Dnr 3232-2023     Sid 16 (55)




på nämndens initiativ. Flertalet ärenden enligt LVU inleds dessutom alltid på
nämndens initiativ och faller därmed utanför tillämpningsområdet för 11 och
12 §§.70

Det finns ingen specialbestämmelse i socialtjänstlagen som avviker från 11 och
12 §§. Om ett ärende har inletts av en enskild part ska alltså 11 och 12 §§
tillämpas även inom socialtjänstens område.

För att en dröjsmålstalan ska kunna hanteras korrekt är det avgörande att
myndigheterna har tillämpningsområdet för 12 § klart för sig. JO har tidigare
uttalat att om en sådan begäran kommer in behöver myndigheten hantera den på
något sätt. Anser myndigheten att 12 § inte är tillämplig bör begäran avvisas.71
För att kunna avgöra om en begäran ska prövas i sak eller inte måste
myndigheten alltså veta vilka typer av ärenden som omfattas av bestämmelsen.

Syftet med 11 § är att den enskilde inte ska vara ovetande om vad som händer i
hans eller hennes ärende. Dessutom är bestämmelsen om serviceskyldighet i 6 §
FL tillämplig oberoende av hur och av vem ett ärende har inletts. Jag har därför
inget att invända mot att en myndighet lämnar sådan information som avses i
11 § även i ärenden som inte omfattas av den bestämmelsen, men då utifrån
myndighetens serviceskyldighet. Tvärtom kan det utgöra god förvaltning att
hålla den enskilde informerad om handläggningen även i sådana ärenden.

5.2 Dokumentation
5.2.1 Rättsliga utgångspunkter
En myndighet som får uppgifter på något annat sätt än genom en handling ska
snarast dokumentera dem, om de kan ha betydelse för ett beslut i ärendet. Det
ska framgå av dokumentationen när den har gjorts och av vem.72

Inom socialtjänstens område är det särskilt reglerat att det som har kommit fram
vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande ska tas till vara
på ett betryggande sätt.73 Handläggningen av ärenden som rör enskilda ska
dokumenteras. Dokumentationen ska utvisa beslut och åtgärder som vidtas i
ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse.74 Det finns
också föreskrifter och allmänna råd som gäller dokumentation i vissa
ärendetyper inom socialtjänstens område.75




70
   Se t.ex. 4 § LVU om ansökan om vård.
71
   JO:s beslut den 28 april 2021, dnr 6932-2019.
72
   27 § FL.
73
   11 kap. 1 § andra stycket SoL.
74
   11 kap. 5 § SoL.
75
   Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:5) om dokumentation i
verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS.
                                                                      Dnr 3232-2023   Sid 17 (55)




JO har flera gånger uttalat att alla beslut och åtgärder som vidtas i ett ärende,
samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse, bör redovisas. Även
uppgifter som enbart rör ärendets gång och som inte direkt tillför ärendet
sakuppgifter bör i stor utsträckning dokumenteras. Det kan t.ex. gälla
överväganden som en handläggare gjort eller att det förekommit kontakter med
parter eller myndigheter. En god dokumentation bör också omfatta sådant som
anger och förklarar myndighetens ställningstaganden för att göra det möjligt
både för den enskilde och för andra, såsom domstolar och tillsynsmyndigheter,
att följa och förstå ärendets gång.76

När det gäller 11 § har jag tidigare uttalat att i de fall en muntlig underrättelse
lämnas måste det dokumenteras.77 De överväganden som en myndighet gör i
fråga om huruvida den ska underrätta den enskilde bör också dokumenteras.78
Konkret innebär det bl.a. att det bör framgå av dokumentationen vilka
överväganden myndigheten gjort när den kommit fram till att det aktuella
ärendet kommer att bli väsentligt försenat och att 11 § därför är tillämplig.

5.2.2 Mina iakttagelser
Vid inspektionen av Försäkringskassan framgick det av journalanteckningarna i
de granskade ärendena att handläggaren ofta lämnade viss information om
beräknad handläggningstid och ärendets gång vid kontakter med enskilda och
ombud. Det framgick också att sådan information i vissa fall lämnades under
utredningssamtalen. Dokumentationen av den information som hade lämnats
var dock genomgående knapphändig. Det kunde exempelvis anges att
handläggaren hade informerat om tidsplanen i ärendet, men inget närmare om
vad tidsplanen innebar. Av dokumentationen gick det sällan att utläsa om
informationen hade lämnats utifrån serviceskyldigheten i 6 § FL eller enligt
underrättelseskyldigheten i 11 §.

I ett av Försäkringskassans ärenden om assistansersättning hade en muntlig
underrättelse om väsentlig försening lämnats under ett utredningssamtal med
den enskilde. Av dokumentationen framgick att handläggaren hade informerat
om anledningen till förseningen och hur den fortsatta handläggningen
planerades. Handläggaren hade även dokumenterat sitt ställningstagande om
varför en underrättelse om väsentlig försening krävdes. Det angavs i ärendets
journal att den enskilde behövde informeras eftersom det skulle dröja längre tid
att fatta ett beslut i ärendet än vad som angavs i det bekräftelsebrev som tidigare
hade skickats ut.




76
   Se t.ex. JO 2014/15 s. 330 och JO:s protokoll den 6 april 2022, dnr 759-2022.
77
   JO:s protokoll den 2 februari 2022, dnr 8033-2022.
78
   JO:s beslut den 27 oktober 2020, dnr 221-2019.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 18 (55)




Under inspektionerna noterade jag i övrigt att myndigheterna i mycket få
ärenden hade dokumenterat vilka överväganden som gjorts när det gäller frågan
om en underrättelse om väsentlig försening behövde lämnas. Det fanns inte
heller dokumenterat hos någon myndighet att den vid kontakt med en enskild
hade lämnat information om möjligheten att väcka en dröjsmålstalan.

5.2.3 Mina uttalanden
Det är viktigt att myndigheter dokumenterar sina ärenden noggrant och
ordentligt. När en myndighet lämnar muntliga underrättelser om väsentlig
försening måste den tydligt dokumentera när underrättelsen lämnades och
vilken information den enskilde fick. Eftersom 11 § innebär att myndigheten är
skyldig att vidta åtgärder under vissa förutsättningar, är det av stor vikt både för
myndigheten själv och för en tillsynsmyndighet att kunna se att
underrättelseskyldigheten har uppfyllts. Det är också värdefullt för den enskilde
att kunna följa sitt ärende och se vilken information om handläggningen som
har lämnats.

Den muntliga underrättelsen om väsentlig försening i Försäkringskassans
ärende om assistansersättning var dokumenterad på ett bra sätt och det framgick
tydligt vilken information den enskilde hade fått vid det aktuella tillfället. Även
det ställningstagande som handläggaren hade gjort om att den enskilde behövde
underrättas enligt 11 § var tydligt dokumenterat. Det är dock bekymmersamt att
sådana överväganden i övrigt sällan hade redovisats i ärendena hos de
inspekterade myndigheterna.

När en myndighet lämnar information om handläggningen vid muntliga
kontakter med den enskilde är det lämpligt att det framgår om informationen
lämnats utifrån myndighetens serviceskyldighet i 6 § FL eller om myndigheten i
stället har lämnat en underrättelse om väsentlig försening enligt 11 §. En tydlig
information i det här avseendet kan ha betydelse för om och när myndigheten är
skyldig att underrätta på nytt längre fram, om ärendet då fortfarande inte har
avgjorts. Jag återkommer till frågan om upprepade underrättelser nedan.79

I de fall en myndighet informerar en enskild om möjligheten att begära att
ärendet avgörs är det viktigt att även detta dokumenteras. På så vis framgår det
att myndigheten har uppfyllt sin serviceskyldighet i den delen.
Dokumentationen kan också vara till viss hjälp för att bedöma om en
framställan som därefter lämnas in utgör en begäran enligt 12 §. Även de
överväganden som myndigheten då behöver göra bör dokumenteras.




79
     Se avsnitt 6.5.
                                                                    Dnr 3232-2023        Sid 19 (55)




6 Underrättelse om väsentlig försening
6.1 Har myndigheterna tagit fram rutindokument för tillämpningen
av 11 §?
6.1.1 Rättsliga utgångspunkter
En myndighets ledning har ett stort ansvar för hur verksamheten bedrivs. I detta
ansvar ligger bl.a. att säkerställa att personalen har den kompetens som krävs
för att garantera en rättssäker ärendehandläggning. Här kan t.ex. interna rutiner
vara av stor betydelse. Det är dock inte tillräckligt att endast anta rutiner, utan
myndigheten måste även se till att de rutiner som fastställs är kända till såväl
innehåll som innebörd och att personalen har tillräckliga kunskaper om de
rättsregler som styrt utformningen av dem.80

Jag har tidigare kritiserat Pensionsmyndigheten för att myndigheten först i maj
2021 fattade beslut om en rutin för tillämpningen av 11 §. Jag uttalade att det
framstod som tveksamt om myndigheten dessförinnan över huvud taget, på det
sätt som anges i 11 §, hade underrättat enskilda om att deras ärenden om
bostadstillägg skulle komma att bli väsentligt försenade. Omständigheten att det
varit svårt att beräkna en normaltid för handläggningen av sådana ärenden
ursäktade inte att det tog myndigheten nästan tre år från det att
förvaltningslagen trädde i kraft den 1 juli 2018, till dess att en rutin för
tillämpningen av 11 § var på plats.81

Jag har även uppmanat flera myndigheter att se över hur de tillämpar 11 § och
säkerställa att samtliga handläggare har tillräckliga kunskaper om hur
bestämmelsen ska tillämpas.82

6.1.2 Mina iakttagelser
Det framgår av de sex nämndernas remissvar att ingen av dem har tagit fram ett
dokument som innehåller generella rutiner om tillämpningen av 11 §. En av
nämnderna uppgav dock att det finns en rutin, men som enbart gäller ärenden
om ekonomiskt bistånd. Om nämndens servicegaranti inte kan infrias i ett
sådant ärende ska den enskilde snarast få en förklaring till varför det dröjer och
ett besked om när ärendet beräknas vara avgjort.83

Flera av nämnderna uppgav dock att de tillämpar ett arbetssätt som innebär att
enskilda informeras mer informellt i de fall när handläggningen drar ut på




80
   JO 2019/20 s. 516 och JO:s beslut den 30 januari 2023, dnr 642-2022.
81
   JO 2022/23 s. 351.
82
   Se JO:s protokoll den 6 april 2022, dnr 759-2022, avseende Arbetsförmedlingen, JO:s
beslut den 5 september 2022, dnr 5974-2021, avseende Försäkringskassan och JO:s
beslut den 30 januari 2023, dnr 642-2022, avseende Pensionsmyndigheten.
83
   Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun.
                                                                    Dnr 3232-2023       Sid 20 (55)




tiden.84 En av nämnderna angav att det inte har uppstått något behov av att
tillämpa 11 § i verksamheten, eftersom det ställs krav på att handläggningen ska
vara skyndsam. Nämnden hade därför inte reflekterat över i vilka situationer
som den kan bli skyldig att underrätta en enskild enligt 11 § och ansåg att det
inte fanns något behov av att ta fram rutiner.85

En annan av nämnderna hänvisade till att det finns ett tydligt avsnitt om hur
11 § bör tillämpas i Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten om
handläggning och dokumentation86, och uppgav att den användes som stöd i
arbetet.87

De tre statliga myndigheterna har dock tagit fram generella rutindokument eller
skrivningar i de vägledningar eller handböcker som handlar om
förvaltningsrätt.88

Försäkringskassan uppgav att det därutöver finns kompletterande skrivningar i
andra vägledningar och i handläggningsprocesserna. Tillämpningen skiljer sig
till viss del åt mellan ärendetyper och avdelningar. Den enskilde underrättas
t.ex. endast om förseningen beror på Försäkringskassan i ärenden om
bostadsbidrag. I ärenden om graviditetspenning sker ingen underrättelse om
förseningen beror på den enskilde själv.

Inför förvaltningslagens ikraftträdande slog Försäkringskassan fast tidpunkter
för när väsentlig försening får anses inträffa i olika ärendetyper och har i allt
väsentligt bibehållit dessa sedan dess. Även Pensionsmyndigheten har som stöd
för bedömningen slagit fast sådana tidpunkter.

Utöver de dokument som på det sättet tagits fram på myndighetsnivå, har
Pensionsmyndigheten även interna handläggarstöd för olika ärendetyper.
Ansvaret för att innehållet i dessa handläggarstöd är korrekt och uppdaterat är
delegerat till medarbetare som har ett särskilt ämnesansvar. I handläggarstöden
för ärendetyperna allmän pension, bostadstillägg och omprövning anges viss
information som avviker från dokumenten på myndighetsnivå. Det anges bl.a.
att tillämpningsområdet är begränsat till att avse ärenden som är klara för beslut
och att Pensionsmyndigheten inte behöver underrätta en enskild om väsentlig




84
   Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun, Omsorgsnämnden i
Kristianstads kommun och Välfärdsnämnden Örnsköldsviks kommun.
85
   Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun.
86
   Handläggning och dokumentation, Handbok för socialtjänsten, Socialstyrelsen, 2021.
87
   Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
88
   Försäkringskassan har tagit fram en övergripande text i vägledningen om
förvaltningsrätt i praktiken (2004:7). Pensionsmyndigheten har tagit fram ett
rutindokument och överväganden finns också i myndighetens vägledning om
förvaltningsrätt (2019:1). Arbetsförmedlingen har skrivningar i handboken
Förvaltningsrätt (AFHB 10/2014).
                                                                    Dnr 3232-2023       Sid 21 (55)




försening när myndigheten inväntar kompletterande uppgifter från den enskilde
eller en extern part.

6.1.3 Mina uttalanden
Det är viktigt att varje myndighet som behöver tillämpa 11 § har tänkt igenom
vad bestämmelsen innebär och vilka krav den ställer. Flera av de granskade
myndigheterna hade inte tagit fram några rutiner, men uppgav att det finns
informella arbetssätt om att informera och underrätta enskilda om hur
handläggningen av deras ärenden fortskrider. I många fall kan det vara bra att
formalisera sådana arbetssätt genom någon typ av rutindokument, för att
säkerställa att arbetssättet är känt av samtliga handläggare och att tillämpningen
är enhetlig.

Det behöver inte vara fel att, som en av de granskade nämnderna gjort, utgå från
en handbok som har tagits fram av en annan myndighet som stöd i arbetet. Det
är dock viktigt att anpassa rutinerna efter den egna verksamheten. Den aktuella
handboken innehåller i princip enbart utdrag från propositionen till
förvaltningslagen.89 Jag har därför svårt att se hur den kan ge någon konkret
ledning för hur en handläggare ska agera i ett enskilt ärende eller inom en
specifik ärendetyp.

Det är viktigt att det finns rutiner även hos myndigheter som inte anser sig ha
några generella problem med långa handläggningstider. Ett ärende kan dra ut på
tiden av anledningar som myndigheten inte själv styr över, och det behöver
finnas en beredskap för och medvetenhet inom myndigheten om hur den då ska
agera. Avgörande för underrättelseskyldigheten enligt 11 § är att
handläggningen kommer att bli väsentligt försenad, oavsett vad det beror på.

Undersökningen visar att de tre statliga myndigheterna hade tagit fram rutiner,
medan ingen av de kommunala nämnderna hade gjort det. Det är inte särskilt
förvånande, eftersom behovet av styrdokument förmodligen är mer påtagligt
hos de statliga myndigheterna med hänsyn till att det förekommer långa
handläggningstider där. Mitt intryck är att frågan om hur 11 § tillämpas framstår
som något främmande för nämnderna, eftersom de i mindre utsträckning har
problem med långsam handläggning.

Det är positivt att de statliga myndigheterna har tagit fram rutiner. Jag ser dock
en fara i att flera av de dokument som tagits fram har en oklar rättslig ställning
och relation till andra styrande dokument inom myndigheten. Jag tänker då
särskilt på Pensionsmyndighetens handläggarstöd, men också på det dokument




89
   Handläggning och dokumentation, Handbok för socialtjänsten, Socialstyrelsen, 2021,
s. 312 f.
                                                                   Dnr 3232-2023     Sid 22 (55)




som slår fast när handläggningen på Försäkringskassan är så försenad att 11 §
behöver tillämpas.

Pensionsmyndighetens handläggarstöd innehåller en hel del instruktioner som
avviker från de styrande dokument som tagits fram på myndighetsnivå.
Liknande instruktioner tycks även finnas inom Försäkringskassan. Detta är inte
helt oproblematiskt och kan leda till att tillämpningen inte blir enhetlig på
myndigheten.

6.2 Lämnar myndigheterna underrättelser enligt 11 § i den utsträckning
som krävs?
6.2.1 Utgångspunkter för undersökningen
Under de inspektioner som genomförts inom ramen för undersökningen har jag
särskilt granskat om myndigheterna har lämnat underrättelser om väsentlig
försening i den utsträckning som 11 § kräver. Jag har även försökt att
kontrollera om myndigheterna lämnar underrättelser i den utsträckning som de
själva påstått.

6.2.2 Mina iakttagelser
I remissvaren uppgav flera av de granskade nämnderna att de inte tillämpade
11 § alls eller att de enbart gjorde det i ringa utsträckning.90 En förklaring som
bl.a. Vård- och omsorgsnämnden och Arbetsmarknads- och socialnämnden i
Karlstads kommun lämnade var att handläggningstiderna i verksamheten inte
var så långa att det finns behov av att tillämpa bestämmelsen.

En av nämnderna förde vidare fram att det kan vara svårt att verkställa vissa
beslut enligt LSS, vilket kan bidra till att den enskilde får vänta länge på sin
insats. Enligt nämnden kan regelverket rörande icke verkställda beslut
medverka till att skapa ett incitament att avvakta med beslutet efter genomförd
utredning.91

Pensionsmyndigheten förde fram att myndigheten sannolikt inte underrättar
enskilda om väsentlig försening i tillräcklig utsträckning. Försäkringskassan
angav inget specifikt i remissvaret om i vilken utsträckning underrättelser
lämnas, men uppgav att tillämpningen skiljer sig åt mellan olika avdelningar
och ärendetyper.

Arbetsförmedlingen uppgav att handläggningstiden i ärenden om omprövning
för närvarande är väsentligt längre än normalt, och att myndigheten därför




90
   Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun, Arbetsmarknads- och
socialnämnden i Karlstads kommun och Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms
kommun.
91
   Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
                                                                     Dnr 3232-2023       Sid 23 (55)




regelmässigt underrättar den enskilde om detta. När det gäller övriga
ärendetyper tillämpas bestämmelsen endast undantagsvis.

Under inspektionerna av Vård- och omsorgsnämnden och Arbetsmarknads- och
socialnämnden i Karlstads kommun framgick att de allra flesta ärendena
handlades inom den tid som utlovats. Inom båda verksamheterna förekom dock
exempel på ärenden där handläggningen varit långsam och kännetecknats av
passivitet från myndighetens sida. Någon underrättelse om väsentlig försening
hade inte lämnats i något av de granskade ärendena hos nämnderna.

I de ärenden som granskades hos Pensionsmyndigheten noterades över huvud
taget inte några underrättelser om väsentlig försening, trots att handläggningen i
flera fall pågått under mycket lång tid och utan aktiva insatser från
myndigheten. Exempelvis hade flera ärenden om bostadstillägg legat orörda ett
år eller mer efter att en ansökan eller en anmälan om ändrade förhållanden hade
kommit in till myndigheten.

Vid inspektionen av Försäkringskassan kunde jag konstatera att myndigheten
lämnade underrättelser i varierande omfattning beroende på vilka ärendetyper
det handlade om. I ärendena om merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag
borde 11 § ha aktualiserats i flera fall. Det var ofta tydligt vid vilken tidpunkt
den enskilde borde ha underrättats enligt 11 §, t.ex. när dennes
försäkringstillhörighet behövde utredas. Några underrättelser lämnades dock
inte i ärendena. Inte heller när handläggningen återupptogs efter att ha varit
passiv under flera månader, lämnades någon underrättelse. I de granskade
ärendena som rörde assistansersättning hade underrättelse om väsentlig
försening lämnats enbart i ett av ärendena, trots att det borde ha skett i fler av
dem. Långa handläggningstider kunde noteras också i ärenden om
försäkringstillhörighet. I knappt hälften av ärendena underrättades den enskilde
enligt 11 §. I vissa fall tog det upp emot ett år innan en sådan underrättelse
lämnades.

6.2.3 Mina uttalanden
Undersökningen visar att underrättelser om väsentlig försening inte lämnas i
tillräckligt stor omfattning av de granskade myndigheterna. Det bekräftar den
uppfattning jag har haft sedan tidigare utifrån klagomålsärenden och tidigare
inspektioner.92

De inspektioner som gjorts inom ramen för den här undersökningen visar
framför allt på brister hos Pensionsmyndigheten och Försäkringskassan. Jag




92
  Se t.ex. JO:s protokoll den 6 april 2022, dnr 759-2022, avseende Arbetsförmedlingen,
och JO:s protokoll den 2 februari 2023, dnr 8033-2022, avseende Försäkringskassan.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 24 (55)




utgår från att dessa myndigheter ser över sin tillämpning för att säkerställa att de
i fortsättningen uppfyller de krav som anges i lagen.

Även hos de granskade nämnderna fanns det vissa brister. Jag noterade flera
ärenden där det borde ha varit aktuellt att lämna underrättelser om väsentlig
försening. Det förtjänar att framhållas att även om en myndighet generellt sett
har korta handläggningstider kan det förekomma ärenden där handläggningen
drar ut på tiden. Myndigheten måste i varje enskilt fall göra en bedömning av
om avgörandet kommer att bli väsentligt försenat och i så fall underrätta den
enskilde om det. Att handläggningstiderna i genomsnitt är rimliga befriar inte
myndigheten från det ansvaret.

I LSS finns regler om särskild avgift och en skyldighet för en kommun att
rapportera till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) när den inte verkställer
beslut och tillhandahåller insatser enligt den lagen inom vissa tider.93 Det får
inte förekomma att en myndighet anpassar handläggningen så att ett beslut
meddelas först när det är möjligt att också verkställa det. Det är givetvis
oacceptabelt om en myndighet väljer att dra ut på handläggningen, för att på det
sättet undvika sanktioner på grund av att verkställigheten dröjt för länge. Jag
vill framhålla att 11 § ska tillämpas fram till dess beslut fattas. Det innebär att
myndigheten måste underrätta den enskilde om den bedömer att avgörandet i ett
ärende kommer att bli väsentligt försenat. Myndigheten ska då också ange vad
det beror på.

6.3 När ska en underrättelse om väsentlig försening lämnas?
6.3.1 Rättsliga utgångspunkter
Av 11 § framgår att om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som
har inletts av en enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska
myndigheten underrätta parten om detta. Som konstaterats tidigare anger alltså
inte bestämmelsen någon fast tidsgräns för när en underrättelse ska lämnas. Det
måste i stället bedömas av myndigheten i varje enskilt fall.

I förarbetena till förvaltningslagen finns uttalanden som ger myndigheterna viss
ledning för hur en sådan bedömning ska göras. Där anges bl.a. att
tillämpningsområdet för 11 § bör begränsas till att avse helt klara fall och att
underrättelseskyldigheten endast bör gälla när myndigheten kan konstatera att
avgörandet kommer att försenas väsentligt. Om en normaltid för ärendetypen
har angetts av myndigheten bör den i och för sig kunna tjäna som en
utgångspunkt, men bedömningen behöver inte helt och hållet vara knuten till en
normal handläggningstid för den aktuella ärendetypen. Myndigheten bör även
kunna ta hänsyn till omständigheter som är hänförliga till det konkreta fallet,
t.ex. att parten redan i sin ansökan presenterat ett gediget material eller tvärtom




93
     Se 28 a–g §§ LSS.
                                                                    Dnr 3232-2023    Sid 25 (55)




att parten har lämnat in en mycket bristfällig ansökan. I viss mån bör
bedömningen också kunna relateras till den betydelse som ett snabbt avgörande
normalt kan förväntas ha för den enskilde, t.ex. om den fråga som prövas är av
direkt och påtaglig betydelse för den enskildes personliga eller ekonomiska
ställning.94

Jag har tidigare uttalat att det kan variera vad som är en normal
handläggningstid och att den bedömningen får göras av myndigheten mot
bakgrund av bl.a. ärendets komplexitet. En underrättelse om väsentlig försening
ska lämnas när det kan bedömas att den faktiska handläggningstiden kommer att
markant överstiga den förväntade handläggningstiden, och detta främst beror på
att myndighetens handläggning varit passiv en längre period.95

Frågan om när en underrättelse ska lämnas måste bedömas utifrån det allmänna
krav på snabb handläggning som finns i 9 § FL. Även syftet med 11 § – att hålla
den enskilde informerad om hur handläggningen fortskrider – behöver
beaktas.96

Som jag tidigare har uttalat bör inte omständigheter som är hänförliga till
myndighetens arbetssituation som huvudregel påverka tidpunkten för när en
underrättelse ska lämnas. Långa handläggningstider av den orsaken är alltså
normalt sett ingen ursäkt för att dröja med att underrätta enskilda enligt 11 § om
att handläggningen kommer att bli väsentligt försenad. I ett beslut som gällde
Försäkringskassan hade myndigheten gjort bedömningen att ett avgörande inte
skulle anses vara väsentligt försenat förrän handläggningen pågått under längre
tid än den genomsnittliga handläggningstiden för den aktuella ärendetypen, som
då uppgick till tolv månader. Jag uttalade att myndigheten i stället skulle ha
utgått från en rimlig och godtagbar handläggningstid, i det aktuella fallet
ungefär tre månader.97

Det krävs inte att avgörandet redan har blivit försenat för att
underrättelseskyldigheten ska inträda. Jag har tidigare uttalat att jag inte har
något att invända mot att en underrättelse om väsentlig försening lämnas redan i
samband med att en ansökan kommer in. Om det vid den tidpunkten står klart
att avgörandet kommer att bli väsentligt försenat är det tvärtom så att
myndigheten ska lämna en sådan underrättelse redan då.98




94
   Prop. 2016/17:180 s. 111.
95
   JO:s beslut den 27 oktober 2020, dnr 221-2019, och den 15 september 2022, dnr
4911-2021.
96
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
97
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
98
   JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
                                                                          Dnr 3232-2023       Sid 26 (55)




Som jag tidigare har uttalat är 11 § tillämplig även när det är särskilt reglerat
hur lång handläggningstiden får vara.99 En bestämmelse i en specialförfattning
kan påverka bedömningen i det enskilda fallet av om ett avgörande kommer att
bli så försenat att underrättelseskyldigheten inträder. Det betyder att en
underrättelse om väsentlig försening ska lämnas senast vid den tidpunkt då
myndigheten bedömer att den handläggningstid som anges i
specialförfattningen kommer att markant överskridas. Även när det finns
specialregler bör myndigheten i viss mån kunna beakta omständigheter i det
enskilda fallet, för att bedöma vid vilken tidpunkt en underrättelse ska
lämnas.100

Det förekommer att myndigheter väljer att fokusera på att utreda och fatta
beslut i ärenden där handläggningen dragit ut på tiden, i stället för att lägga
resurser på att underrätta om väsentlig försening. JO har dock inte godtagit att
myndigheter gjort sådana prioriteringar. Jag har nyligen kritiserat
Försäkringskassan för att i vissa fall inte ha underrättat enskilda om väsentlig
försening i ärenden om omprövning av beslut om sjukpenning, trots att
myndigheten varit skyldig att göra det. Det framgick att Försäkringskassan
gjorde ett medvetet avsteg från sin underrättelseskyldighet för att i stället
fokusera på att avgöra ärenden.101

JO har tidigare även kritiserat IVO för att inte ha lämnat underrättelser om
väsentlig försening i ärenden om journalförstöring. I det ärendet angav
myndigheten i remissvaret till JO att underrättelser inte hade skickats ut till de
enskilda parterna eftersom det skulle förlänga handläggningstiderna ytterligare,
och att myndigheten i stället hade prioriterat att avgöra ärendena. JO var dock
av uppfattningen att IVO borde ha underrättat enligt 11 §.102

6.3.2 Mina iakttagelser
Flera av myndigheterna uppgav i sina remissvar att det är oklart när ett
avgörande är väsentligt försenat och vid vilken tidpunkt
underrättelseskyldigheten därmed inträder.103

Två av myndigheterna uppgav att det är svårt att bestämma
underrättelsetidpunkten eftersom det inte finns lagkrav eller andra regelverk om




99
   Se t.ex. 15 § lagen om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
100
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
101
    JO:s beslut den 16 juni 2023, dnr 6358-2022.
102
    JO:s beslut den 10 oktober 2022, dnr 486-2022.
103
    Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun, Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i
Stockholms kommun, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
                                                                Dnr 3232-2023       Sid 27 (55)




förväntade eller rimliga handläggningstider.104 En annan myndighet framförde
att det var något otydligt om bedömningen endast ska avse omständigheter i det
enskilda fallet eller om det är godtagbart att hänvisa till generellt långa
handläggningstider.105

Pensionsmyndigheten uppgav att det förekommer instruktioner inom
myndigheten om att 11 § enbart ska tillämpas i ärenden som är kompletta och
att bedömningen av om en underrättelse om väsentlig försening ska lämnas inte
ska göras förrän handläggningen av ett ärende har påbörjats. Bland annat
angavs det i myndighetens handläggarstöd om allmän pension att frågan om
väsentlig försening blir aktuell först när handläggningen påbörjats och att det
inte är avgörande hur länge ärendet väntat på att bli handlagt. Av myndighetens
rutiner framgår det dessutom att bedömningen av vid vilken tidpunkt en
underrättelse ska lämnas utgår från den enskildes önskemål om
utbetalningstidpunkt, och inte från tidpunkten då ärendet inleddes.

Två av myndigheterna har, som stöd för sin bedömning, tagit fram fasta
tidpunkter för när väsentlig försening får anses inträffa inom olika
ärendetyper.106 Av ett dokument från Försäkringskassan framgår bl.a. att den
normala handläggningstiden i ett ärende om bostadsbidrag är 30 dagar och att
avgörandet i ett sådant ärende anses vara väsentligt försenat efter 61 dagar.
Motsvarande tider för en för sent inrapporterad ersättningsbegäran i ett ärende
om tandvårdsstöd är 3 respektive 33 dagar.

Försäkringskassan förde fram att vissa ärenden hanteras på flera olika
avdelningar och att det då kan vara oklart när risken för väsentlig försening
uppstår och vem som ska underrätta den enskilde i de fall det krävs. Detta gäller
bl.a. ärenden som rör den enskildes försäkringstillhörighet. Enligt myndigheten
är tanken att den avdelning som handlägger frågan om försäkringstillhörighet
ska vara en ”osynlig del” för den enskilde. Den enskilde möter myndigheten
Försäkringskassan och inte en specifik avdelning. Dialogen med den enskilde
ska därför skötas av förmånsavdelningen och det är också den avdelningen som
ska bevaka ärendet. Enligt Försäkringskassan kan det dock i vissa fall finnas
anledning för den avdelning som handlägger frågan om försäkringstillhörighet
att underrätta den enskilde om väsentlig försening.

Vissa av myndigheterna ansåg att 11 § är svår att tillämpa på grund av
begränsningar i de ärendehanteringssystem som används och att det inte alltid
finns funktioner för att enkelt identifiera ärenden där underrättelser behöver




104
    Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun och Spånga-Tensta stadsdelsnämnd
i Stockholms kommun.
105
    Arbetsförmedlingen.
106
    Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 28 (55)




lämnas.107 Vid inspektionen uppgav Pensionsmyndigheten att myndigheten
saknar tekniska förutsättningar för att uppmärksamma handläggarna på att ett
ärende håller på att bli väsentligt försenat. Det nuvarande systemet ger ingen
impuls om att ett ärende är gammalt, utan det uppmärksammas först när en
handläggare börjar handlägga det. Ärendet kan då ofta avgöras snabbt.
Myndigheten har prioriterat att handlägga ärenden, framför att manuellt söka
fram de ärenden där underrättelser ska lämnas enligt 11 §.

Det framgår också av remissvaren att vissa myndigheter funderade över hur
bedömningen ska göras när förseningen orsakats av den enskilde själv eller av
en extern aktör. Försäkringskassan uppgav t.ex. att den enskilde bör vara
införstådd med orsaken till att ärendet dröjer i de fall förseningen beror på
honom eller henne själv. Enligt myndigheten bör en upplysning om väsentlig
försening i sådana fall lämnas med viss försiktighet, så att den inte leder till att
den enskilde känner sig begränsad och avstår från att komplettera ärendet.
Pensionsmyndigheten uppgav att det inom delar av myndigheten finns
instruktioner om att en enskild inte behöver underrättas om väsentlig försening
när myndigheten inväntar kompletterande uppgifter från honom eller henne
själv eller från en extern part. Liknande instruktioner förekom också inom delar
av Försäkringskassan.

Vid inspektionen av Försäkringskassan uppmärksammades ett flertal ärenden
där handläggningen hade dragit ut på tiden och där detta berodde på den
enskilde eller på en extern aktör. I ärenden om omvårdnadsbidrag,
merkostnadsersättning och assistansersättning kunde förseningen bero på att
myndigheten inväntade underlag från en vårdinrättning eller att en annan
myndighet skulle fatta beslut. En försening kunde också bero på att den enskilde
var svår att få tag på eller att han eller hon upprepade gånger bokade om eller av
utredningssamtal. Det framgick inte om dessa omständigheter hade någon
betydelse för om och i så fall när en underrättelse om väsentlig försening
lämnades. I ärenden om försäkringstillhörighet drog handläggningen ofta ut på
tiden när Försäkringskassan begärde in uppgifter från utländska myndigheter. I
vissa av ärendena underrättades den enskilde om väsentlig försening i samband
med att myndigheten skickade en påminnelse till den utländska myndigheten.

6.3.3 Mina uttalanden
Allmänt om underrättelsetidpunkten

Tidpunkten för när en underrättelse ska lämnas är flytande och måste fastställas
av myndigheten i varje enskilt fall. Som jag redogjort för ovan, bör
utgångspunkten för myndighetens bedömning vara den normala




107
      Pensionsmyndigheten och Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
                                                                    Dnr 3232-2023       Sid 29 (55)




handläggningstiden för ärendetypen.108 Myndigheten behöver därför ha en
uppfattning om vad som utgör en normal handläggningstid, även om det inte
finns några fastställda tider i lag eller andra regelverk. Därutöver kan
omständigheter i det enskilda ärendet beaktas, t.ex. att den enskilde har lämnat
in en bristfällig ansökan eller att ärendet är viktigt för den enskildes försörjning.
Som framgått ovan anser jag dock inte att omständigheter som är hänförliga till
myndighetens arbetssituation bör få påverka tidpunkten för när en underrättelse
ska lämnas.109 Jag vill i det här sammanhanget också klargöra att 11 § är
tillämplig oavsett anledningen till förseningen och oberoende av vem som
orsakat den.

Vid bedömningen av om en underrättelse behöver lämnas eller inte är det
viktigt att myndigheten utgår från den enskildes perspektiv och beaktar att syftet
med underrättelseskyldigheten är att den enskilde inte ska hållas ovetande om
vad som händer i hans eller hennes ärende. Det innebär bl.a. att det inte är
godtagbart att enbart tillämpa 11 § i ärenden som är kompletta eller att vänta
med att lämna en underrättelse om väsentlig försening till dess att den aktiva
handläggningen av ett ärende inleds. Enligt min uppfattning uppkommer
skyldigheten att lämna en underrättelse snarare tidigare i ett ärende som ännu
inte handläggs aktivt. I ett sådant ärende borde myndigheten relativt tidigt
kunna göra bedömningen att avgörandet kommer att bli väsentligt försenat. Jag
anser dessutom att en myndighet, vid bedömningen av när en underrättelse ska
lämnas, i regel ska utgå från den tidpunkt då ärendet inleddes, och inte från
exempelvis en önskad utbetalningstidpunkt eller när ärendet enligt
myndighetens uppfattning är komplett.

Det är myndighetens ansvar att se till att underrättelseskyldigheten enligt 11 §
kan uppfyllas. Någon hänsyn kan därvid inte tas till eventuella begränsningar i
en myndighets ärendehanteringssystem. Det är inte heller en acceptabel ordning
att myndigheten låter bli att manuellt söka fram ärenden och underrätta
enskilda, för att på det sättet frigöra tid till att handlägga ärenden som blivit
liggande hos myndigheten.

Om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende kommer att bli väsentligt
försenat är det viktigt att myndigheten samtidigt gör en planering för att
undvika att det försenas ytterligare.

Fasta tidpunkter som stöd för bedömningen

Både Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har tagit fram generella
tidpunkter för när ett ärende inom en viss ärendetyp kan anses väsentligt




108
      Se avsnitt 6.3.1.
109
      Se avsnitt 6.3.1.
                                                                 Dnr 3232-2023       Sid 30 (55)




försenat. Man kan säga att dokumenten anger vissa tidsfrister inom vilka
myndigheterna inte anser att någon underrättelseskyldighet enligt 11 §
uppkommer. Jag uppfattar det som att tanken med dessa dokument är att de ska
utgöra ett stöd i verksamheten. Även om det finns fördelar med att tydligt
kommunicera internt vad som gäller, ser jag problem med hur dokumenten
utformats.

Underrättelseskyldigheten enligt 11 § förutsätter inte att en försening redan har
uppstått. Jag noterar att detta inte framgår tydligt av Försäkringskassans
dokument. Enligt min uppfattning är också många av de angivna tidsfristerna
alltför väl tilltagna. Exempelvis anses ärenden om bostadsbidrag vara väsentligt
försenade först efter mer än dubbelt så lång tid som betraktas som normal för ett
sådant ärende. Vissa ärenden som rör tandvårdsstöd anses inte vara väsentligt
försenade förrän den normala handläggningstiden överskridits elva gånger. Vad
som är en väsentlig försening kan variera, men för mig är det tydligt att
Försäkringskassans tidsfrister generellt sett saknar det medborgarperspektiv
som kännetecknar god förvaltning. När jag tar del av Försäkringskassans
dokument kan jag inte frigöra mig från intrycket att myndigheten i första hand
velat undvika att hamna i en situation där underrättelser måste skickas ut till en
stor mängd enskilda. Jag anser därför att Försäkringskassan behöver se över
dokumentet.

Av Pensionsmyndighetens dokument framgår det tydligare att de angivna
tiderna är tänkta att vara en hjälp vid ärendehandläggningen och att de inte ger
svar på när en underrättelse ska lämnas i ett enskilt ärende. Även om de tider
som anges i dokumentet är schablonmässiga på samma sätt som i
Försäkringskassans dokument är de inte lika väl tilltagna.

Ärenden som hanteras inom flera avdelningar

Inom vissa myndigheter kan ett ärende hanteras inom flera avdelningar. Så kan
exempelvis vara fallet när en enskild har ansökt om en socialförsäkringsförmån
hos Försäkringskassan och hans eller hennes försäkringstillhörighet behöver
utredas för att rätten till förmånen ska kunna bedömas. Frågan om
försäkringstillhörighet handläggs då inom en särskild avdelning på
myndigheten. Beslut i ärendet fattas dock av den avdelning som handlägger den
aktuella förmånen.

Som jag har angett måste en myndighet utgå från den enskildes perspektiv när
den tillämpar 11 §. För den enskilde spelar det ingen roll vilken avdelning inom
en myndighet som handlägger ärendet eller om det innefattar frågor som måste
hanteras på flera avdelningar. Myndigheten måste se till att det finns en intern
ansvarsfördelning så att underrättelser om väsentlig försening kan lämnas vid
rätt tidpunkt, oavsett vilken avdelning som hanterar ärendet när den inträffar.
Utgångspunkten för bedömningen av vid vilken tidpunkt en underrättelse ska
lämnas måste rimligtvis vara då den enskilde inledde ärendet, och inte när ett
ärende inleddes på en viss avdelning.
                                                                  Dnr 3232-2023      Sid 31 (55)




När en försening beror på den enskilde eller en extern aktör

Det kan förekomma att den enskilde själv fördröjer handläggningen av sitt
ärende, t.ex. genom att inte komplettera en bristfällig ansökan eller inte
medverka till att genomföra utredningssamtal. Underrättelseskyldigheten gäller
också vid sådana förhållanden. Jag vill understryka att myndigheten har ett
ansvar för att driva handläggningen framåt även när den enskilde inte
medverkar i utredningen. Myndigheten kan t.ex. förelägga den enskilde att
komplettera sitt ärende inom en viss tid och informera om att ärendet kommer
att avgöras på befintligt material om kompletteringen inte kommer in inom den
angivna tiden.

Jag har svårt att förstå Försäkringskassans farhåga att den enskilde skulle känna
sig begränsad av att bli underrättad om en väsentlig försening i en situation där
den beror på honom eller henne. Det kan vara så att den enskilde inte har
förstått att handläggningstiden blivit längre än normalt, och en underrättelse kan
då bidra till att han eller hon gör det som krävs snabbare, t.ex. kompletterar
utredningen med vissa intyg. Om en myndighet i ett visst ärende befarar att en
underrättelse om väsentlig försening kan medföra att den enskilde väljer att inte
komplettera utredningen eller medverka på annat sätt, får myndigheten
formulera underrättelsen tydligt så att den enskilde förstår syftet med den.

Även när förseningen beror på en extern aktör, t.ex. en annan myndighet, anser
jag att det är angeläget att den enskilde får information om det. En underrättelse
kan i ett sådant fall ge den enskilde en bättre förståelse för varför
handläggningen drar ut på tiden. Den kan också bidra till att den enskilde själv
väljer att försöka driva handläggningen av ärendet framåt, exempelvis genom
att på egen hand ta kontakt med den externa aktören.

Vid granskningen av Försäkringskassans ärenden om försäkringstillhörighet
fanns det exempel på underrättelser om väsentlig försening där den enskilde
uppmuntrades att själv kontakta en utländsk myndighet. Så länge det är klart för
den enskilde att det fortfarande är myndigheten som ansvarar för att ärendet
handläggs så snabbt som möjligt, har jag inget att invända mot en sådan
hantering.

6.4 Hur förhåller sig underrättelseskyldigheten till serviceskyldigheten?
6.4.1 Rättsliga utgångspunkter
Regleringen i 11 § kompletterar den allmänna bestämmelsen om
myndigheternas serviceskyldighet i 6 § FL. Den sistnämnda bestämmelsen
anger att en myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och
enkla, samt att myndigheten utan onödigt dröjsmål ska lämna den enskilde
sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen.

Det förekommer att myndigheter på olika sätt försöker upplysa allmänheten om
hur lång tid det normalt tar att få ett slutligt avgörande inom en viss ärendetyp.
När en myndighet har möjlighet att göra rimliga uppskattningar om sina
                                                                  Dnr 3232-2023     Sid 32 (55)




handläggningstider är det också lämpligt att den informationen offentliggörs på
webbplatsen.110

Jag har tidigare uttalat att en myndighet, utifrån sin serviceskyldighet, kan
lämna generell information om myndighetens handläggning av ärenden och
förväntade handläggningstider i vissa ärendetyper. Det kan ske vid vilken
tidpunkt som helst och utan att det har någon direkt koppling till ett visst
ärende. När myndigheten ger allmänna svar på enskildas frågor om bl.a.
handläggningstider är det också fråga om service från myndighetens sida.
Information som lämnas utifrån serviceskyldigheten i 6 § FL kan dock inte
ersätta en underrättelse om väsentlig försening när en sådan krävs. En
underrättelse om väsentlig försening kräver mer av myndigheten än när den
agerar utifrån serviceskyldigheten i 6 §. För att uppfylla kravet på att vara en
underrättelse enligt 11 § måste den avse ett individuellt ärende, lämnas
individuellt och på myndighetens initiativ.111

Jag har tidigare kritiserat Försäkringskassan för att myndigheten ansett att viss
information som lämnats till en enskild uppfyllde kraven på en underrättelse
enligt 11 §, trots att informationen inte gällde annat än beräknad
handläggningstid och inte heller innehöll någon uppgift om anledningen till
förseningen.112

6.4.2. Mina iakttagelser
Av remissvaren framgår att flera av myndigheterna lämnar löpande information
om handläggningstider och handläggningens gång vid kontakter med enskilda
eller på sin webbplats.113 Flera myndigheter uppgav att de har kontinuerlig
kontakt med enskilda i ärenden som kan dra ut på tiden, men att kontakten inte
formellt sker enligt 11 §.114 En av myndigheterna uppgav att det är en
framgångsfaktor att ha en regelbunden dialog med den enskilde när ett ärende
kan komma att ta längre tid att handlägga än beräknat.115 Någon myndighet
framförde att det inte funnits behov av att tillämpa 11 §, eftersom det förs en
dialog med den enskilde kring dröjsmålet om ett ärende inte har kunnat
handläggas så skyndsamt som utlovats.116




110
    Prop. 2016/17:180 s. 110 och 296.
111
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
112
    JO:s beslut den 21 februari 2020, dnr 5973-2019.
113
    Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun och Välfärdsnämnden i
Örnsköldsviks kommun.
114
    Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads kommun och Spånga-Tensta
stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
115
    Omsorgsnämnden i Kristianstads kommun.
116
    Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun.
                                                                 Dnr 3232-2023       Sid 33 (55)




Vid inspektionen av Försäkringskassan framgick det att myndigheten i många
fall tidigt under handläggningen av ett ärende informerar den enskilde om en
beräknad handläggningstid. Enligt vad som framgick av dokumentationen fick
dock den enskilde sällan någon uppdaterad information när den beräknade tiden
hade överskridits. Det noterades också att Försäkringskassan även i övrigt i
många fall lämnade viss information om handläggningstider under ett ärendes
gång, men det var oklart om informationen lämnades utifrån
serviceskyldigheten i 6 § FL eller enligt underrättelseskyldigheten i 11 §.

Under inspektionen av Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun
framkom det att nämnden i vissa fall fattar beslut om förlängd handläggningstid
i förhållande till nämndens servicegaranti. Den information som ges till de
enskilda tar då sin utgångspunkt i 6 § FL och i servicegarantin. Nämnden
medgav dock att informationen borde ha lämnats enligt 11 §.

6.4.3 Mina uttalanden
Som jag tidigare har uttalat kan underrättelseskyldigheten enligt 11 § inte
uppfyllas genom information enligt 6 § FL. Det är därför viktigt att en
myndighet har klart för sig vilken bestämmelse den tillämpar.

Självklart ser jag positivt på att myndigheterna lämnar information om
handläggningen även utifrån sin serviceskyldighet. Det kan exempelvis handla
om att inledningsvis under handläggningen ge information om en beräknad
handläggningstid eller att ha en regelbunden dialog med den enskilde om var i
handläggningsprocessen ett ärende befinner sig. Sådan information kan
förebygga onödig irritation hos den enskilde, vilket också är ett av syftena
bakom regleringen i 11 §. Löpande information enligt 6 § FL kan även medföra
att den enskilde inte känner ett behov av att väcka en dröjsmålstalan enligt 12 §.
Så fort myndigheten bedömer att avgörandet i ett ärende kommer att bli
väsentligt försenat måste den dock uppfylla sin skyldighet enligt 11 §.

Jag vill också framhålla att om en myndighet har lämnat information enligt 6 §
FL om en beräknad handläggningstid, är det givetvis viktigt att den enskilde
hålls uppdaterad om den tiden inte kan hållas.

6.5 Upprepad underrättelseskyldighet
6.5.1 Rättsliga utgångspunkter
Varken ordalydelsen i 11 § eller skrivningarna i förarbetena till bestämmelsen
utesluter att en myndighet i vissa fall kan vara skyldig att underrätta den
enskilde om väsentlig försening flera gånger under handläggningen av ett och
                                                                  Dnr 3232-2023      Sid 34 (55)




samma ärende. Tvärtom bör en sådan skyldighet ligga väl i linje med syftet
bakom bestämmelsen.117

Jag har tidigare uttalat att när en myndighet lämnar en underrättelse om
väsentlig försening i ett ärende och då samtidigt informerar om när ett
avgörande kan förväntas, är det rimligt att myndigheten lämnar en ny
underrättelse om avgörandet försenas ytterligare. Det är också rimligt att så sker
om anledningen till förseningen ändras och detta medför att avgörandet blir
ytterligare försenat.118

6.5.2 Mina iakttagelser
Vid inspektionen av Försäkringskassan uppmärksammades att myndigheten i
några av de granskade ärendena som rörde försäkringstillhörighet hade
underrättat de enskilda om väsentlig försening vid upp till fem tillfällen. Det
rörde sig i samtliga fall om ärenden där Försäkringskassan hade begärt in
uppgifter från en utländsk myndighet och väntade på svar. Underrättelser om
väsentlig försening skickades ut i samband med att Försäkringskassan skickade
påminnelser till de utländska myndigheterna.

Ett annat av de granskade ärendena hos Försäkringskassan rörde tandvård för en
man som hade flyttat till Sverige från Storbritannien. Det framgick att mannen
hade underrättats om väsentlig försening och fått information om att
myndigheten väntade på svar från en brittisk myndighet. Vid ett telefonsamtal
några månader senare informerades den enskilde om att Försäkringskassan
fortfarande inväntade svar. Den enskilde sade sig vara införstådd med det.
Därefter skickade myndigheten löpande påminnelser till den brittiska
myndigheten under ett halvårs tid. Vid varje tillfälle bedömde handläggaren att
den enskilde inte behövde kontaktas i samband med påminnelsen, eftersom han
hade sagt sig vara införstådd med att svar Storbritannien behövde väntas in.

6.5.3 Mina uttalanden
Försäkringskassans hantering av de ärenden om försäkringstillhörighet där flera
underrättelser lämnades är enligt min mening ett bra exempel på hur en
myndighet kan fullgöra sin underrättelseskyldighet. Underrättelserna skickades
ut vid relevanta tidpunkter och det blev tydligt för den enskilde vilka åtgärder
Försäkringskassan löpande vidtog för att driva ärendet framåt mot beslut.

Det granskade tandvårdsärendet som jag återgett ovan ger mig anledning att
reflektera över om en enskild kan avsäga sig underrättelser om väsentlig
försening.




117
      JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
118
      JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 35 (55)




Bestämmelsen i 11 § innebär en skyldighet för myndigheten att agera. En
enskild bör därför i regel inte kunna styra över handläggningen på ett sådant
sätt. 11 § har dock tillkommit för att stärka den enskildes rätt och myndigheten
bör utgå från den enskildes perspektiv när den överväger om en underrättelse
ska lämnas. Det kan därför tänkas att en myndighet i undantagsfall kan
underlåta att lämna en underrättelse, om det tydligt framgår att den enskilde inte
önskar information om handläggningen. Ett sådant undantag bör framför allt
vara tänkbart i situationer då den enskilde redan har fått en eller flera
underrättelser om väsentlig försening och därmed är medveten om att
avgörandet drar ut på tiden. Vidare bör ett undantag av det här slaget endast
kunna göras på den enskildes eget initiativ. Det måste också dokumenteras
noggrant och myndigheten bör därefter löpande ta ställning till om en
underrättelse ändå ska lämnas, t.ex. om anledningen till förseningen förändras.

6.6 Underrättelsens innehåll
6.6.1 Rättsliga utgångspunkter
En myndighet ska inte bara underrätta den enskilde om förseningen, utan också
förklara vad förseningen beror på.

Det krävs inte att myndigheten lämnar någon utförlig information om sin
verksamhet eller de omständigheter som har lett till att avgörandet kommer att
försenas. Hur utförlig förklaringen behöver vara ska bedömas utifrån syftet med
bestämmelsen.119 En underrättelse enligt 11 § kan alltså vara kortfattad. Det är
dock viktigt att den är tydligt utformad. Det måste bl.a. framgå att det är fråga
om en underrättelse enligt den bestämmelsen. Det är också lämpligt att
myndigheten försöker uppskatta hur lång tid det beräknas ta innan ärendet
avgörs.120

Jag har tidigare kritiserat Försäkringskassan för hur myndigheten hade
formulerat två underrättelser om väsentlig försening. Jag ansåg att
underrättelserna var otydliga och inte uppfyllde syftet att hålla de enskilda
informerade om sina ärenden.121

6.6.2 Mina iakttagelser
Arbetsförmedlingen uppgav i sitt remissvar att myndigheten regelmässigt
underrättar enskilda om väsentlig försening i ärenden om omprövning. Följande
formulering används då:

      På grund av en ökad mängd ärenden har enheten Omprövning för närvarande
      längre handläggningstider än normalt. Den genomsnittliga handläggningstiden är
      just nu mellan 15 och 20 veckor.




119
    Prop. 2016/17:180 s. 296.
120
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
121
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
                                                                          Dnr 3232-2023       Sid 36 (55)




I Pensionsmyndighetens handläggarstöd anges att följande text kan användas i
ärenden om allmän pension:

      Anledning till att ditt ärende är försenat är att Pensionsmyndigheten först nu har
      inlett handläggningen av ditt ärende vilket medför att beslutet [har blivit]
      [kommer bli] väsentligt försenat för att [ange anledning till förseningen].
I ärenden om efterlevandepension kan följande text användas:

      Du får det här brevet för att du har ansökt om [ange förmån] den [ange datum].
      Pensionsmyndigheten [kommer att skicka] [har skickat] en ansökan om
      barnpension till [ange land] vilket medför att beslutet [kan bli] [har blivit]
      väsentligt försenat.
Försäkringskassan har i sitt remissvar gett exempel på hur myndigheten gör
genom att bifoga två brevmallar. Den ena mallen verkar kunna tillämpas
generellt inom myndigheten och innehåller fem standardformuleringar för
handläggaren att välja mellan. Formuleringarna anger olika skäl till förseningen,
t.ex. att Försäkringskassan behöver uppgifter från en utländsk myndighet eller
att myndigheten behöver utreda om den enskilde kan anses vara försäkrad i
Sverige. Samtliga alternativ inleds med texten:

      Det tar längre tid än beräknat för oss att utreda ditt ärende och fatta ett beslut.
Den andra mallen rör vissa utpekade ärendetyper. Även denna mall tycks
innehålla flera olika formuleringar som handläggaren kan välja mellan. En av
formuleringarna är:

      Vi har längre handläggningstider än normalt för familjeförmåner. Vi ber om
      ursäkt för att du får vänta på beslutet och vi gör allt vi kan för att korta tiderna.
Under inspektionen av Försäkringskassan noterades att myndigheten hade
använt olika formuleringar i sina underrättelser om väsentlig försening. Den
muntliga underrättelse som uppmärksammades i ett ärende om
assistansersättning hade dokumenterats enligt följande:

      Jag har lämnat information om väsentlig försening och att ärendet blir klart
      senast januari. Anledningen till förseningen är att jag behöver inhämta uppgifter
      från vården om egenvårdsbedömning. Jag har informerat [den enskilde, JO:s
      anm.] att jag tar kontakt med vården.
I de granskade ärendena om försäkringstillhörighet angavs antingen att
Försäkringskassan för närvarande hade en hög arbetsbelastning och att det
skulle ta längre tid än beräknat att utreda och fatta beslut, eller att det tog längre
tid än beräknat att utreda och fatta beslut eftersom myndigheten behövde
uppgifter från en utländsk myndighet. I de fall upprepade underrättelser
lämnades justerades formuleringarna utifrån de aktuella omständigheterna i
ärendet. Bland annat angavs följande:

      Den [datum, JO:s anm.] meddelade [den utländska myndigheten, JO:s anm.] att
      de utreder ditt ärende och att de kommer återkomma (deras svar bifogas i detta
      brev). Vi fortsätter vänta på svar från dem.
                                                                     Dnr 3232-2023      Sid 37 (55)




eller

         Idag den [datum, JO:s anm.] skickades en ny påminnelse. Inkommer inget svar
         ska jag diskutera ärendet med min specialist för vi måste komma vidare nu.

6.6.3 Mina uttalanden
Flera av myndigheterna i undersökningen har tagit fram s.k. malltexter som kan
användas vid underrättelser om väsentlig försening. Jag har inget att invända
mot att sådana texter används som stöd för hanteringen. Jag ser exempelvis
positivt på att Försäkringskassan har tagit fram mallar som innehåller flera
exempel på formuleringar som kan användas.

En underrättelse ska dock ange anledningen till förseningen i det enskilda fallet.
En standardformulering kan därmed behöva justeras för att passa det enskilda
ärendet. Som jag tidigare har uttalat kan det däremot finnas situationer då en
myndighet kan tillåtas att lämna underrättelser utan att ha gått igenom de
enskilda ärendena.122 I sådana situationer kan mer standardiserade underrättelser
tillåtas. Det bör åtminstone kunna accepteras när ärendena tillhör en ärendetyp
som myndigheten i fråga tillfälligt har problem med på grund av en ansträngd
arbetssituation.

Flera av de malltexter som har tagits fram är dock formulerade på ett mindre
lyckat sätt. Det anges exempelvis inte i någon av de mallar som myndigheterna
bifogat att det är fråga om underrättelser om väsentlig försening enligt 11 §, och
i vissa fall är det inte heller tydligt utifrån formuleringarna att de är avsedda att
vara det. Det fanns även exempel på underrättelser som enbart angav att
myndigheten har längre handläggningstider än normalt, men utan att det
framgick något ytterligare om vad det berodde på och på vilket sätt det
påverkade den enskildes ärende. En sådan utformning av en underrättelse anger
inte tillräckligt tydligt vad anledningen till förseningen är, vilket är ett krav
enligt bestämmelsen.

Pensionsmyndighetens utformning av underrättelser i ärenden som rör allmän
pension är ett annat mindre bra exempel. Mallen inleds med att ange att
anledningen till förseningen är att myndigheten först vid tidpunkten för
underrättelsen har påbörjat handläggningen. Den informationen ger dock inte
någon ledning alls till varför avgörandet kommer att försenas. Det framgår t.ex.
inte ens varför ärendet inte börjat handläggas tidigare. Mallen ger visserligen
utrymme att ange ett skäl till förseningen i slutet av underrättelsen. Om så görs
blir den språkliga utformningen dock svårbegriplig.

I stort sett samtliga underrättelser från Försäkringskassan inleds med att det tar
längre tid än beräknat att besluta i ärendet. Som jag tidigare har uttalat indikerar




122
      JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
                                                                  Dnr 3232-2023       Sid 38 (55)




en sådan formulering att det finns en normaltid för ärendetypen som
myndigheten inte klarat av att hålla. När den enskilde vare sig tidigare under
handläggningen eller genom underrättelsen informeras om vad som är en
normaltid för handläggningen av hans eller hennes ärende, blir underrättelsen
för otydlig och uppfyller därför inte syftet att hålla den enskilde informerad om
sitt ärende.123

Som angetts ovan anser jag att det är lämpligt att myndigheten i samband med
en underrättelse om väsentlig försening försöker uppskatta hur lång tid det
återstår innan ärendet kan avgöras. Arbetsförmedlingen anger den
genomsnittliga handläggningstiden för den aktuella ärendetypen i sina
underrättelser. En genomsnittstid är i det sammanhanget sällan av något större
intresse för den enskilde. Underrättelsen ska syfta till att ge individuell
information om den enskildes eget ärende. Om myndigheten kan uppskatta den
återstående handläggningstiden i det enskilda ärendet är det förstås att föredra
framför en genomsnittlig handläggningstid.

Jag har förståelse för att det i vissa fall kan vara svårt att uppskatta den
handläggningstid som återstår innan ett ärende kan avgöras. Det kan t.ex. bero
på att myndigheten väntar på att få in uppgifter från en extern aktör. I de fallen
anser jag att det är lämpligt att myndigheten är tydlig med varför ärendet
kommer att dra ut på tiden och vilka åtgärder myndigheten vidtar för att komma
till beslut i ärendet. Jag vill här lyfta fram de underrättelser som
Försäkringskassan lämnade i de granskade ärendena som rörde
försäkringstillhörighet. Jag ser positivt på att många av underrättelserna var
tydligt individualiserade och informativa. Det var även positivt att se att
informationen uppdaterades när upprepade underrättelser lämnades. I flera av
underrättelserna angavs vid vilken tidpunkt Försäkringskassan hade skickat en
påminnelse till den utländska myndigheten. Det framgick dock inte vilken
planering myndigheten hade för ärendet, trots att det angavs i journalen att en
ny påminnelse skulle skickas efter två månader om några uppgifter från den
utländska myndigheten inte hade kommit in vid den tidpunkten. Sådan
information hade varit bra att ange i underrättelserna om väsentlig försening.

Slutligen vill jag framhålla den underrättelse som lämnades i
Försäkringskassans ärende om assistansersättning och som jag återgett ovan
under Mina iakttagelser.124 Enligt min mening är den ett bra exempel på vad en
underrättelse enligt 11 § bör innehålla. Det framgår tydligt att det är fråga om en
underrättelse om väsentlig försening, vad förseningen beror på, hur den fortsatta
handläggningen ska fortlöpa och när ett beslut kan förväntas.




123
      JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 7262-2022 och 7266-2022.
124
      Se avsnitt 6.6.2.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 39 (55)




7 Dröjsmålstalan
7.1 Har myndigheterna tagit fram rutindokument för tillämpningen
av 12 §?
7.1.1 Rättsliga utgångspunkter
Som jag angett under avsnittet ovan som rör myndigheternas rutiner enligt 11 §
har myndighetens ledning ett stort ansvar för hur verksamheten bedrivs.125
Ledningen ska bl.a. säkerställa att personalen har tillräcklig kompetens och
kunskaper för att garantera en rättssäker ärendehandläggning. Interna rutiner
kan här vara av stor betydelse. Myndigheten måste se till att personalen har
tillräcklig kunskap om de rutiner som tas fram och de rättsregler som styrt
utformningen av dem.126

Jag har tidigare kritiserat Försäkringskassan för att inte ha följt de
bevakningsrutiner som myndigheten hade tagit fram. Denna brist ledde till att
en dröjsmålstalan inte uppmärksammades. Till följd av anmälan till JO
justerade Försäkringskassan sin rutin.127

En kommunal nämnd får i vissa fall delegera beslutanderätt till presidiet, ett
utskott, en ledamot, en ersättare eller en automatiserad beslutsfunktion i ett visst
ärende eller en viss grupp av ärenden. En nämnd får även uppdra åt en anställd
att besluta.128

I propositionen till förvaltningslagen anges att när det gäller beslut om avslag på
en enskilds begäran om att myndigheten ska avgöra ärendet, bör det normalt
finnas stort utrymme enligt kommunallagen att delegera beslutsfattandet i den
delen, t.ex. till nämndens ordförande eller till en anställd i kommunen, när det
finns behov av det för att klara beslutsfristen på fyra veckor.129

7.1.2 Mina iakttagelser
Av remissvaren framgår att ingen av de granskade nämnderna har tagit fram
rutindokument som rör hanteringen av framställningar enligt 12 §. En av
nämnderna uppgav dock att den snarast skulle införa rutiner som rör
information till enskilda om 12 §.130

Två av nämnderna förde fram att frågan om avslagsbeslut enligt 12 § reglerats i
deras delegationsordning och att rätten att fatta beslut hade delegerats till
enhets- eller avdelningschefer.131 En av nämnderna uppgav under inspektionen




125
    Se avsnitt 6.1.1.
126
    JO 2019/20 s. 516 och JO:s beslut den 30 januari 2023, dnr 642-2022.
127
    JO:s beslut den 27 november 2020, dnr 5756-2019.
128
    Se 6 kap. 37 § och 7 kap. 5–8 §§ kommunallagen (2017:725).
129
    Prop. 2016/17:180 s. 123.
130
    Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
131
    Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun och Välfärdsnämnden i
Örnsköldsviks kommun.
                                                                     Dnr 3232-2023     Sid 40 (55)




att någon delegation i den här delen inte fanns, men att delegationsordningen
skulle ses över.132

De tre statliga myndigheterna uppgav att de har tagit fram vägledande
skrivningar om hanteringen av framställningar enligt 12 §. Dessa återfinns bl.a.
i handböcker och vägledningar. Pensionsmyndigheten angav att det finns rutiner
för hur en dröjsmålstalan ska handläggas, men eftersom förekomsten av sådana
framställningar är liten är arbetssättet inte välkänt inom hela myndigheten.

7.1.3 Mina uttalanden
Av samma anledning som när det gäller tillämpningen av 11 § är det viktigt att
myndigheterna har tänkt igenom hur 12 § ska tillämpas i verksamheten och hur
ett sådant ärende ska hanteras. Om en dröjsmålstalan lämnas in måste den tas
om hand skyndsamt och korrekt. Det är därför mycket angeläget att det finns
beredskap och kunskap om detta inom alla myndigheter, även inom sådana där
framställningar enligt 12 § hittills har varit ovanliga eller inte förekommit alls.

Det är också viktigt att framtagna rutiner är kända av samtliga handläggare och
att hanteringen är enhetlig inom myndigheten. Om en framtagen rutin inte ger
det stöd som varit avsett ska den givetvis justeras.

Det kan bli svårt för en kommunal nämnd att hinna fatta ett avslagsbeslut enligt
12 § inom den fyraveckorsfrist som gäller enligt bestämmelsen utan att ha
delegerat beslutsfattandet. De socialnämnder som ännu inte infört en sådan
delegation bör överväga om det ska införas.

7.2 I vilken utsträckning förekommer framställningar enligt 12 §?
7.2.1 Utgångspunkter för undersökningen
Framställningar enligt 12 § tycks förekomma i olika stor utsträckning hos olika
myndigheter. Inom mitt ansvarsområde har jag, utifrån inkommande klagomål
och tidigare inspektioner, uppfattningen att sådana framställningar inte är
särskilt vanliga.

Hos vissa andra myndigheter är framställningar om dröjsmålstalan däremot
mycket vanliga. Exempelvis kom det in ca 75 000 framställningar till
Migrationsverket under 2022.133

Under de inspektioner som jag genomfört inom ramen för den här
undersökningen har jag särskilt granskat om myndigheterna har tagit emot




132
   Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads kommun.
133
   Hemställan till regeringen från Migrationsverket, Domstolsverket och
förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, den 3 april 2023, dnr 4.3.1.4-
2023-5156.
                                                                  Dnr 3232-2023      Sid 41 (55)




några framställningar enligt 12 §. Jag har även försökt att kontrollera om det
sker i den utsträckning som de påstått.

7.2.2 Mina iakttagelser
Försäkringskassan är den av de granskade myndigheterna som uppger sig ha
tagit emot flest framställningar under 2022. Någon säker siffra finns inte, men
det handlar åtminstone om flera hundra stycken. Flest framställningar har gjorts
inom ärendetyper där myndigheten har eller har haft generella problem med
långa handläggningstider, såsom ärenden om merkostnadsersättning, ersättning
för kostnader för vård utomlands och sjukersättning.

Arbetsförmedlingen uppgav i remissvaret att myndigheten har tagit emot en
framställan under 2022 och Pensionsmyndigheten uppgav sig ha fått in
sammanlagt 32 framställningar. De granskade nämnderna uppgav att de inte
hade tagit emot någon sådan framställan under 2022.

Bland de ärenden som granskades under inspektionerna noterades inte någon
framställan.

Försäkringskassan angav under inspektionen att ett skäl till att enskilda inte
begär beslut enligt 12 § oftare kan vara att handläggarna har kontinuerlig
kontakt med de enskilda under handläggningen, och att de enskilda upplever att
det finns ett tillräckligt driv i handläggningen. När handläggningstiden i ärenden
om assistansersättning överstiger sex månader finns det ofta en förklaring till
det, t.ex. att myndigheten inväntar underlag från externa aktörer, vilket kan vara
en anledning till att en enskild inte väcker en dröjsmålstalan för att försöka
snabba på handläggningen.

7.2.3 Mina uttalanden
Granskningen inom ramen för den här undersökningen bekräftar den
uppfattning jag har haft sedan tidigare om att framställningar enligt 12 § inte är
särskilt vanligt förekommande inom mitt ansvarsområde, och att förekomsten
dessutom varierar mellan olika myndigheter. Det är naturligtvis svårt att med
någon närmare säkerhet ange vad det kan bero på.

Ett skäl till att inga eller mycket få framställningar lämnas in till vissa
myndigheter kan givetvis vara att de faktiska handläggningstiderna, som hos de
granskade nämnderna, i regel understiger sex månader. Dessutom medför
tillämpningsområdet för bestämmelsen att framställningar är vanligare hos
myndigheter där många av ärendena inleds av den enskilde. Hos
Arbetsförmedlingen inleds exempelvis många av ärendena på myndighetens
initiativ och så kan det också delvis vara hos nämnderna.

Som jag har angett kan även löpande information enligt 6 § FL medföra att den
enskilde inte känner något behov av att väcka en dröjsmålstalan enligt 12 §.
Ytterligare ett skäl till att den enskilde inte gör det kan vara att han eller hon
inte känner till att möjligheten finns. Det är i så fall mer problematiskt. Med
                                                                  Dnr 3232-2023       Sid 42 (55)




detta sagt finner jag inte anledning att uppehålla mig ytterligare vid den här
saken.

7.3 Information om möjligheten att begära att ett ärende avgörs
7.3.1 Rättsliga utgångspunkter
I vissa situationer är det lämpligt att myndigheterna, utifrån sin
serviceskyldighet, lämnar information till enskilda om möjligheten att begära att
ett ärende avgörs.

En begäran enligt 12 § ska vara skriftlig. Om en enskild försöker väcka en
muntlig dröjsmålstalan bör myndigheten, i enlighet med sin serviceskyldighet,
upplysa den enskilde om formkravet.134 Det kan även vara lämpligt att
myndigheten informerar om innehållet i 12 § i samband med att den lämnar en
underrättelse om väsentlig försening enligt 11 §.135

Jag har tidigare kritiserat Försäkringskassan i två ärenden för att inte ha upplyst
de enskilda om möjligheten att begära att ärendet avgörs. I det ena ärendet hade
den enskilde kontaktat myndigheten per telefon vid flera tillfällen och begärt att
den skulle fatta beslut i ärendet.136 I det andra ärendet hade den enskilde
kontaktat Försäkringskassan och önskat skyndsam handläggning efter att
ärendet hade handlagts under mer än sex månader.137

7.3.2 Mina iakttagelser
De flesta nämnder som jag granskat angav i sina remissvar att de inte ger någon
information om möjligheten till dröjsmålstalan, eller att de enbart har gjort det
vid ett fåtal tillfällen.138 Två av nämnderna angav att det inte funnits behov av
att lämna någon sådan information, eftersom handläggningstiderna inte är långa
och 12 § därför sällan blir tillämplig.139

De tre statliga myndigheterna lämnar information om dröjsmålstalan enligt 12 §
på sina webbplatser.140 Den information som Pensionsmyndigheten har på sin
webbplats rör dock enbart omprövningsärendena. Även på Arbetsförmedlingen
lämnas informationen om 12 § i anslutning till den information som handlar om
möjligheten att begära omprövning av ett beslut. Arbetsförmedlingen har tagit




134
    Prop. 2016/17:180 s. 297.
135
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 6473-2021.
136
    JO:s beslut den 28 april 2021, dnr 4063-2020.
137
    JO:s beslut den 13 april 2021, dnr 4361-2019.
138
    Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun, Vård- och
omsorgsnämnden i Karlstads kommun, Arbete och välfärdsnämnden i Kristianstads
kommun, Omsorgsnämnden i Kristianstads kommun och Spånga-Tensta
stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
139
    Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun och Vård- och
omsorgsnämnden i Karlstads kommun.
140
    Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Arbetsförmedlingen.
                                                                 Dnr 3232-2023       Sid 43 (55)




fram en blankett för ändamålet som finns på webbplatsen. Där anges också att
den som vill att ett ärende ska avgöras ska fylla i de efterfrågade uppgifterna i
blanketten och skicka den till en angiven postadress. I blanketten finns vidare en
ruta för underskrift.

Pensionsmyndigheten angav i sitt remissvar att utöver information på
webbplatsen lämnas i princip ingen information om möjligheten att väcka en
dröjsmålstalan förrän den enskilde kontaktar myndigheten. Det är något oklart i
vilken utsträckning alla anställda som har muntlig kontakt med enskilda har
kunskap om rutinen för dröjsmålstalan, som innebär att muntlig information ska
lämnas i vissa situationer.

Försäkringskassan uppgav i remissvaret att myndigheten ger viss information
till enskilda per telefon när det gäller vissa ärendetyper, bl.a. i ärenden om
internationell vård. Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun
uppgav att nämnden snarast kommer att införa rutiner för den information som
ska lämnas till enskilda om 12 §.

Vid inspektionen av Försäkringskassan framgick det inte att myndigheten
lämnat någon särskild information om 12 § i samband med kontakter med
enskilda under handläggningen, t.ex. vid telefonsamtal. I ett ärende om
assistansersättning kontaktade den enskilde Försäkringskassan och frågade hur
det gick i ärendet när det hade handlagts under mer än sex månader. Ärendet
verkade vara färdigutrett vid den tidpunkten. Det framgick dock inte att den
enskilde fick någon information om möjligheten att väcka en dröjsmålstalan.

Vid inspektionen av Pensionsmyndigheten kunde det konstateras att
myndigheten, enligt vad som framgick av dokumentationen, inte hade
informerat om den enskildes möjligheter att väcka en dröjsmålstalan i de fall
han eller hon kontaktat myndigheten och bett om skyndsam handläggning.

Det framgick inte heller vid inspektionerna av Vård- och omsorgsnämnden och
Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstads kommun att nämnderna hade
informerat om den enskildes möjligheter att göra en framställan enligt 12 § när
han eller hon kontaktade myndigheten.

7.3.3 Mina uttalanden
Det är viktigt att alla myndigheter tänker igenom i vilka situationer de bör
informera enskilda om möjligheten att väcka en dröjsmålstalan. Här kan interna
rutiner behöva tas fram om sådana saknas. Det är också viktigt att de
medarbetare vid myndigheten som behöver det, skaffar sig den kunskap om
bestämmelsen och myndighetens rutiner som krävs för att de ska kunna lämna
information.

Om den enskilde kontaktar myndigheten med frågor om handläggningen av ett
ärende där handläggningstiden närmar sig eller redan överskridit sex månader,
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 44 (55)




anser jag att det är lämpligt att myndigheten informerar om möjligheten att
väcka en dröjsmålstalan. Detta gäller i synnerhet när ett ärende är färdigutrett.

En begäran kan endast göras vid ett tillfälle. Om den enskilde inte har framgång
med sin begäran har han eller hon alltså förbrukat möjligheten att påskynda
handläggningen på det sättet. Detta innebär att myndigheten bör vara något mer
försiktig i sin information om ärendet vid tidpunkten för kontakten med den
enskilde inte är komplett eller färdigutrett, t.ex. om myndigheten inväntar
uppgifter från en extern aktör. Det kan då vara lämpligt att myndigheten
redogör för förutsättningarna att fatta ett beslut i ärendet och upplyser den
enskilde om begränsningen i bestämmelsen.

Flera myndigheter lämnar information om 12 § på sina webbplatser, vilket är
positivt. Men för att informationen ska vara till någon hjälp för den enskilde
behöver den vara relativt enkel att hitta. Informationen behöver också vara
tydlig och informativ. Information om att en dröjsmålstalan bara får väckas vid
ett tillfälle anges i dagsläget inte direkt på någon av de undersökta
myndigheternas webbplatser. Det framgår dock av Arbetsförmedlingens
blankett som finns tillgänglig på myndighetens webbplats. Det är något
förvånande att informationen inte anges regelmässigt, med hänsyn till att det är
en mycket viktig uppgift som bör lämnas för att undvika att den enskilde gör
rättsförluster på grund av okunskap om vad som gäller.

Information om dröjsmålstalan finns på Försäkringskassans webbplats och är
enligt min mening förhållandevis enkel att hitta från startsidan.141 Det är
betydligt svårare att hitta motsvarande information på Pensionsmyndighetens
webbplats. Den som är intresserad av att veta något om dröjsmålstalan måste gå
via den information som handlar om att anmäla ändringar, vilket inte ter sig helt
logiskt. Informationen har dessutom lagts in i ett avsnitt som mer allmänt
handlar om omprövningsärenden och handläggningstid.142 Det framstår därtill
som svårförståeligt varför informationen enbart ges i anslutning till
informationen om möjligheterna till omprövning. Pensionsmyndigheten har
flera ärendetyper där bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig, eftersom de
generella dröjsmål som finns i handläggningen i dag är tillräckligt långa för
det.143 Jag anser att Pensionsmyndigheten behöver se över den information som
finns på webbplatsen.




141
    https://www.forsakringskassan.se/om-forsakringskassan/dina-rattigheter-och-
skyldigheter/om-du-inte-ar-nojd, läst den 15 juni 2023.
142
    https://www.pensionsmyndigheten.se/for-pensionarer/anmala-andringar/sa-begar-du-
omprovning, läst den 15 juni 2023.
143
    Se JO:s protokoll den 5 maj 2023, dnr 9469-2022.
                                                                      Dnr 3232-2023      Sid 45 (55)




Även Arbetsförmedlingen lämnar information om 12 § enbart i anslutning till
informationen om omprövning, och kan behöva överväga var information om
dröjsmålstalan ska finnas på webbplatsen.144

Som nämnts hänvisar Arbetsförmedlingen enskilda som vill väcka en
dröjsmålstalan till en särskild blankett som tagits fram för ändamålet. Det har
jag i och för sig inget emot att myndigheten gör. En sådan blankett kan vara
hjälpsam för den enskilde. En myndighet får dock inte ställa högre krav på vad
en framställan enligt 12 § ska innehålla än vad som framgår av
förvaltningslagen. Självfallet får en myndighet inte heller utforma blanketter
som försvårar för de enskilda att nyttja sin rätt.

Arbetsförmedlingens blankett innehåller en ruta för underskrift och den enskilde
uppmanas att skicka in blanketten via post. Av 12 § framgår att en begäran ska
göras skriftligen. Det kravet är dock teknikoberoende. Det förutsätter endast att
framställningen görs i en form som är läsbar för myndigheten och en
framställan kan göras både i elektronisk form och i pappersform.145 Jag anser att
det är bekymmersamt att det framstår som att en framställan enligt 12 § måste
göras på en fastställd blankett, vara egenhändigt undertecknad och skickas per
post, trots att några sådana krav inte ställs upp. Jag förutsätter att
Arbetsförmedlingen ser över utformningen av blanketten.

Av informationen på Arbetsförmedlingens webbplats framstår det dessutom
som att den som vill väcka en dröjsmålstalan måste använda sig av blanketten.
Myndigheten kan givetvis inte kräva det utan att ha föreskrivit det. Även i den
här delen behöver informationen ses över.

7.4 Hur ska en otydlig begäran hanteras?
7.4.1 Rättsliga utgångspunkter
Allmänt gäller att en enskild kan inleda ett ärende hos en myndighet genom en
ansökan, anmälan eller annan framställning. Framställningen ska innehålla
uppgifter om den enskildes identitet och den information som behövs för att
myndigheten ska kunna komma i kontakt med honom eller henne. Det ska
framgå av framställningen vad ärendet gäller och vad den enskilde vill att
myndigheten ska göra. Det ska också framgå vilka omständigheter som ligger
till grund för den enskildes begäran, om det inte är uppenbart obehövligt.146




144
    https://arbetsformedlingen.se/kontakt/omprova-beslut/om-du-vantat-pa-ett-beslut-i-
mer-an-sex-manader, läst den 15 juni 2023.
145
    Prop. 2016/17:180 s. 297.
146
    19 § FL.
                                                                       Dnr 3232-2023    Sid 46 (55)




Om en framställning är ofullständig eller oklar ska en myndighet i första hand
hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin allmänna serviceskyldighet
enligt 6 § FL.147

JO har många gånger uttalat att en myndighet är skyldig att ta kontakt med den
enskilde för att reda ut vad han eller hon menar, om myndigheten är osäker på
det.148

7.4.2 Mina iakttagelser
Av Pensionsmyndighetens rutin för tillämpningen av 12 § framgår att om en
skrift har kommit in efter att sex månader har förflutit från den tidpunkt då en
ansökan eller motsvarande handling kommit in till myndigheten, ska skrivelsen
antas vara en framställan enligt 12 §, om det av omständigheterna inte tydligt
framgår annat.

7.4.3 Mina uttalanden
En dröjsmålstalan kan endast väckas vid ett tillfälle under ett ärendes
handläggning. Den enskilde har alltså inte möjlighet att därefter återkomma och
på nytt begära att hans eller hennes ärende ska avgöras, oavsett hur länge
ärendet handlagts. För att den enskilde inte ska riskera att lida rättsförlust måste
därför myndighetens skyldighet att reda ut oklarheter i sådana framställningar
vara långtgående. Detta innebär, enligt min mening, att myndigheten bör
förvissa sig om att en framställan har uppfattats på rätt sätt, så snart det finns
någon osäkerhet om vad den enskilde avser. Det kan ske genom kontakter med
den enskilde. Det är alltså inte godtagbart att utan vidare tolka en otydlig
framställan som en begäran enligt 12 §. Myndigheten måste med andra ord vara
övertygad om att det är fråga om en sådan framställan.

Vid bedömningen av om en framställan utgör en dröjsmålstalan har en
myndighet visst utrymme att beakta omständigheterna i övrigt i ärendet.
Myndigheten kan då exempelvis väga in att en framställan har lämnats in i nära
anslutning till att den enskilde fått information från myndigheten om den
möjligheten. Utrymmet för att göra egna antaganden bör dock vara begränsat
med hänsyn till de rättssäkerhetsaspekter som gör sig gällande här.

Det är givetvis inte nödvändigt att den enskilde uttryckligen anger att det är
fråga om en dröjsmålstalan eller en begäran enligt 12 § för att myndigheten ska
kunna hantera en framställan som en sådan. Det är tillräckligt att det tydligt
framgår att den enskilde begär att myndigheten ska avgöra hans eller hennes
ärende.




147
      20 § FL.
148
      Se t.ex. JO 2013/14 s. 305 och JO:s beslut den 8 september 2020, dnr 3244-2019.
                                                                    Dnr 3232-2023      Sid 47 (55)




Som jag uttalat ovan bör myndigheten dokumentera de överväganden som görs
när det gäller om en inkommen framställan utgör en dröjsmålstalan.149

7.5 Handläggningen av en begäran som inte kan prövas i sak
7.5.1 Rättsliga utgångspunkter
JO har tidigare uttalat att om en myndighet anser att 12 § inte är tillämplig
därför att den som begärt ett avgörande inte är att anse som part, bör begäran
avvisas. Sådana överväganden om huruvida bestämmelsen är tillämplig får dock
inte dra ut på tiden, eftersom det ska vara möjligt att meddela ett särskilt beslut
eller avgöra ärendet inom fyraveckorsfristen i de fall 12 § bedöms vara
tillämplig.150 Det finns även andra situationer när en myndighet behöver ta
ställning till hur den ska hantera en begäran om ett beslut.

En dröjsmålstalan kan väckas tidigast efter sex månader från att ärendet
inleddes och kan endast göras vid ett tillfälle under ärendets handläggning. En
myndighets rutin att inte fatta några formella beslut med anledning av
framställningar enligt 12 § som kommer in inom spärrtiden eller görs vid
upprepade tillfällen, har tidigare inte gett anledning till någon kritik från JO:s
sida. I de aktuella fallen skickade myndigheten ut meddelanden med
information om att förutsättningarna för att pröva en begäran inte var uppfyllda,
i stället för att fatta formella beslut. JO uttalade att det fanns utrymme att
hantera sådana framställningar på ett mer formlöst sätt utifrån myndighetens
serviceskyldighet. Om den enskilde vill ha ett formellt besked om huruvida
förutsättningar för att pröva en begäran är uppfyllda kunde det, enligt JO, dock
finnas anledning för myndigheten att fatta ett beslut.151

Jag har därefter uttalat att det visserligen finns situationer när en formlös
hantering kan vara acceptabel, men att en myndighet i normalfallet bör avvisa
en begäran som kommit in för tidigt och därför inte kan prövas i sak. En sådan
hantering stämmer väl överens med hur ett prövningshinder vanligen hanteras
inom förvaltningsrätten och gör det dessutom tydligt att en ny begäran efter att
spärrtiden löpt ut inte står i strid med förbudet mot att väcka en dröjsmålstalan
flera gånger i samma ärende. Jag uttalade också att en avvisning av en
dröjsmålstalan måste följas av tydlig information om när en ny framställan kan
göras.152




149
    Se avsnitt 5.2.3.
150
    JO:s beslut den 28 april 2021, dnr 6932-2019, och den 10 december 2021, dnr 434-
2020.
151
    JO 2022/23 s. 481.
152
    JO:s beslut den 31 maj 2023, dnr 4900-2022.
                                                                      Dnr 3232-2023   Sid 48 (55)




7.5.2 Mina iakttagelser
Av Försäkringskassans vägledning om förvaltningsrätt framgår att en enskild
som begär ett avgörande innan ärendet har pågått i sex månader inte kan få den
prövad. I sådana fall ska myndigheten meddela att begäran kommit in för tidigt
och att den enskilde får återkomma efter att de sex månaderna har passerat.
Samma sak gäller om den enskilde lämnar in ytterligare en begäran efter att
Försäkringskassan redan har beslutat i frågan.153

I Pensionsmyndighetens vägledning om förvaltningsrätt anges att om den
enskilde vid mer än ett tillfälle efter det att spärrtiden på sex månader har
passerat lämnar in en framställan om att ärendet ska avgöras, får begäran
hanteras genom att myndigheten meddelar att den enskilde inte har rätt att få sin
begäran prövad på nytt.154

Av Arbetsförmedlingens handbok om förvaltningsrätt framgår att om en
begäran kommer in tidigare än sex månader från att ett ärende inletts, ska
myndigheten avvisa begäran. Det anges också att om Arbetsförmedlingen har
avvisat partens begäran är parten oförhindrad att återkomma vid ett senare
tillfälle.155

7.5.3 Mina uttalanden
Jag kan konstatera att de granskade myndigheterna hanterar framställningar som
inte kan prövas i sak på olika sätt. Som jag tidigare har uttalat bör en myndighet
i normalfallet fatta ett formellt beslut och avvisa en framställan som kommit in
för tidigt. Jag anser att en myndighet bör agera på samma sätt vid upprepade
framställningar. Det kan därför finnas anledning för Försäkringskassan och
Pensionsmyndigheten att se över sina rutiner i den här delen.

8 Sammanfattande synpunkter
8.1 Inledning
Som nämnts har ett av syftena med min granskning varit att undersöka om
bestämmelserna i 11 och 12 §§ bidragit till att stärka den enskildes ställning vid
långsam handläggning.

Det är snart fem år sedan bestämmelserna om underrättelseskyldighet och
dröjsmålstalan infördes genom den förvaltningslag som trädde i kraft den 1 juli
2018. Bestämmelserna var då nya och hade inga motsvarigheter i 1986 års
förvaltningslag. Under åren som gått sedan dess har jag i min löpande tillsyn
sett många exempel på att myndigheterna inom mitt ansvarsområde ibland inte
tillämpar 11 och 12 §§ alls eller tillämpar bestämmelserna på olika sätt




153
    Förvaltningsrätt i praktiken (2004:7), version 14, s. 35.
154
    Förvaltningsrätt i Pensionsmyndighetens verksamhet (2019:1), version 1, s. 76.
155
    Förvaltningsrätt (AFHB 10/2014), version 4.0, s. 15.
                                                                         Dnr 3232-2023        Sid 49 (55)




sinsemellan. Det förekommer också att de inte tillämpas på ett enhetligt sätt
inom en och samma myndighet. Jag har därför frågat mig om det är oklart för
myndigheterna hur och i vilka situationer bestämmelserna, och då framför allt
11 §, ska tillämpas. Jag har också velat ta reda på om de brister som har
konstaterats i undersökningen beror på bestämmelserna, tillämpningen eller
tillämparen. Undersökningen indikerar att det finns problem med samtliga av
dessa faktorer. Enligt min mening kan det starkt ifrågasättas om
bestämmelserna verkligen haft de effekter som lagstiftaren avsett när de
infördes. Jag har t.ex. svårt att se att 12 § blivit det rättsmedel mot långsam
handläggning som lagstiftaren haft förväntningar på.156

8.2 Allmänna synpunkter på tillämpningen
Som redovisas i det här beslutet finns det stora brister vid tillämpningen av de
aktuella bestämmelserna, framför allt avseende 11 §. Det är svårt att se att 11
och 12 §§ haft avsedd effekt hos någon av de myndigheter som granskats –
nämligen att snabba på en alltför långsam handläggning.

En viktig sak som kommit fram i undersökningen är att flera av de granskade
myndigheterna underrättar om väsentlig försening i betydligt mindre omfattning
än vad de är skyldiga att göra enligt 11 §. Det är särskilt bekymmersamt om en
sådan underlåtenhet beror på medvetna avsteg från de krav som ställs i
förvaltningslagen. Även om undersökningen visar att sådana avsteg
förekommer, är det min uppfattning att det i första hand är utformningen av
11 § som leder till att tillämpningen inte alltid är korrekt och varierar mycket
mellan och inom myndigheterna. Ett annat problem är handläggarnas bristande
kunskaper om de krav som ställs, t.ex. då handläggningen inte är så snabb som
utlovats av myndigheten.

Av undersökningen framgår också att flera av myndigheterna inte har tagit fram
några rutiner alls för tillämpningen av 11 och 12 §§, vilket är bekymmersamt.
Inte heller de myndigheter som har sådana rutiner tycks följa dem fullt ut. Det
finns även problem med att rutinerna inte är kända i hela verksamheten och att
hanteringen därför kan variera stort inom en och samma myndighet.

Jag har ovan redovisat mina synpunkter på hur de granskade myndigheterna har
utformat de rutiner och andra dokument som styr handläggningen.157 Det är
generellt sett viktigt att en myndighet förvissar sig om att de rutiner som
fastställts är kända och att handläggarna har tillräckliga kunskaper om de
rättsregler som styrt utformningen av rutinerna. Det är också viktigt att




156
    Se prop. 2016/17:180 s. 1 och 105. Där framhålls att det finns ett behov av att stärka
enskildas möjligheter att få en effektiv prövning av frågan om ett slutligt avgörande i ett
förvaltningsärende uppehålls onödigt länge.
157
    Se avsnitt 6.1.3 och 7.1.3.
                                                                    Dnr 3232-2023     Sid 50 (55)




tillämparen har förståelse för att rutiner sällan är heltäckande och inte kan
beskriva varje tänkbar situation. En sådan förståelse är nödvändig för att
undvika en felaktig eller alltför mekanisk tillämpning. För att fullt ut tjäna sitt
syfte bör en myndighets rutiner också behandla och ge vägledning om
eventuella otydligheter i den reglering de avser.

På de myndigheter där rutiner och handläggarstöd inte tagits fram, eller i de
situationer när en myndighet underlåter att följa sina egna rutiner, anser jag att
den rättsliga styrningen från myndighetens ledning behöver stärkas för att
säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning. Jag vill i det sammanhanget
understryka att det vilar ett tungt ansvar på en myndighets ledning att följa upp
och kontrollera att ärendehandläggningen är korrekt. Undersökningen visar att
tillämpningen av 11 och 12 §§ varierar mellan myndigheterna, vilket är
oroväckande från ett rättssäkerhetsperspektiv.

Myndigheterna behöver arbeta systematiskt med att ta fram fungerande rutiner
för tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Tre av myndigheterna i
undersökningen har lyft fram exempel på sätt att arbeta som kan underlätta
tillämpningen.158 Det handlar t.ex. om att snabbt fördela ärenden till en ansvarig
handläggare och att ha en regelbunden dialog med den enskilde i ärenden som
kan ta längre tid än normalt att handlägga. Jag har tidigare uttalat att det är
viktigt att samtliga ärenden fördelas till en handläggare omedelbart när de
kommit in till en myndighet för att han eller hon ska kunna säkerställa
bevakning och andra nödvändiga åtgärder.159

Att det finns en ansvarig handläggare för varje ärende är enligt min uppfattning
en förutsättning för att myndigheterna ska kunna uppfylla kraven i 11 § på ett
korrekt sätt. Alla ärenden måste kunna bevakas regelbundet för att
handläggningen inte ska dra ut på tiden och underrättelseskyldigheten kunna
iakttas. Flera av de stora myndigheter som nu granskats har framfört att de
saknar systemstöd i handläggningen som möjliggör för handläggarna att på ett
effektivt och säkert sätt vidta de åtgärder som krävs enligt 11 §. Det finns t.ex.
inte alltid de tekniska möjligheter som krävs för att maskinellt söka fram sådana
ärenden som kan utlösa en underrättelseskyldighet. För en stor myndighet som
t.ex. Försäkringskassan eller Pensionsmyndigheten kan sådana begränsningar
skapa betydande problem redan vid mer tillfälliga störningar i
ärendehandläggningen. I den rättsliga granskning som JO utför är dessa
problem emellertid inte godtagbara skäl för att inte uppfylla kraven i
förvaltningslagen.




158
    Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Omsorgsnämnden i Kristianstads
kommun.
159
    JO:s protokoll den 29 januari 2019, dnr 6840-2018.
                                                                   Dnr 3232-2023       Sid 51 (55)




8.3 Närmare om svårigheterna vid tillämpningen
8.3.1 Allmänt
Undersökningen visar att bestämmelserna i 11 och 12 §§ uppfattas som svåra
och framför allt resurskrävande att tillämpa för myndigheterna.

Som nämnts hade lagstiftaren förhoppningen att bestämmelserna skulle kunna
leda till kortare handläggningstider. Flertalet remissinstanser var dock kritiska
mot förslagen inför införandet av den nya förvaltningslagen. De förde bl.a. fram
att bestämmelserna om dröjsmålstalan skulle leda till ökad arbetsbörda för
myndigheterna och att handläggningstiderna skulle förlängas ytterligare.160
Lagstiftaren, å sin sida, ansåg att en underrättelseskyldighet skulle kunna leda
till att handläggningen av ett ärende som fördröjts snabbas på. Uppfattningen
var att även möjligheten för den enskilde att väcka en dröjsmålstalan skulle
kunna skynda på hanteringen.161

Fem av de nio myndigheter som ingått i undersökningen lyfte särskilt fram i
sina remissvar till JO att tillämpningen av bestämmelserna kunde vara
resurskrävande och leda till merarbete.162 Detta gällde både 11 och 12 §§. Det
fanns också olika uppfattningar om huruvida bestämmelserna var
svårtillämpade. Fyra av myndigheterna framhöll att bestämmelserna kunde vara
otydliga.163 De flesta av myndigheterna lyfte fram att det var svårt att avgöra när
de var skyldiga att underrätta enskilda om väsentlig försening. Samtidigt
uppgav fyra myndigheter, bl.a. Pensionsmyndigheten och Arbetsmarknads- och
socialnämnden i Karlstads kommun, att bestämmelserna inte var otydliga, utan
tvärtom klara till sitt innehåll.164 Den uppfattningen fann jag emellertid inte stöd
för vid inspektionerna av dessa myndigheter inom ramen för den här
undersökningen.

I förarbetena till den nya förvaltningslagen angavs att handläggningstiden i
första hand torde påverkas av hur komplicerade ärendena är att utreda, hur
snabbt parterna tillhandahåller behövligt underlag för myndighetens prövning
och liknande omständigheter.165 Det framstår för mig som att lagstiftaren då
utgick från att myndigheterna oftast har godtagbara handläggningstider och att
11 och 12 §§ enbart skulle behöva tillämpas i undantagsfall. Min erfarenhet är i




160
    Prop. 2016/17:180 s. 109 och 112.
161
    Prop. 2016/17:180 s. 111 och 115.
162
    Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Omsorgsnämnden i Kristianstads
kommun, Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun och Välfärdsnämnden
i Örnsköldsviks kommun.
163
    Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Vård- och omsorgsnämnden i Karlstads
kommun och Spånga-Tensta stadsdelsnämnd i Stockholms kommun.
164
    Även Omsorgsnämnden i Kristianstads kommun och Välfärdsnämnden i
Örnsköldsviks kommun.
165
    Prop. 2016/17:180 s. 106.
                                                                     Dnr 3232-2023       Sid 52 (55)




stället att långa handläggningstider i vissa fall blivit något av ett normalläge för
några av myndigheterna inom mitt ansvarsområde. Det gäller framför allt för de
stora myndigheter som har en mycket omfattande handläggning av ärenden som
kan vara både utredningskrävande och komplexa.166

Från ett myndighetsperspektiv kan mycket långa handläggningstider i vissa fall
leda till att en myndighet hamnar i ett ansträngt läge där den också måste klara
av att underrätta många enskilda om att besluten i deras ärenden kommer att
dröja. Detta samtidigt som den måste kunna avsätta tillräckligt med resurser för
att hantera att enskilda eventuellt begär att ärendena trots allt ska avgöras. En
konsekvens av detta, som lyfts fram i olika sammanhang, är att en redan
belastad myndighet får fler arbetsuppgifter, vilket riskerar att fördröja
handläggningen ytterligare.

8.3.2 Särskilt om 11 §
Bestämmelsen i 11 § är generellt tillämplig och ska användas i olika slags
ärenden som inleds av en enskild part. Som 11 § är utformad krävs att
myndigheten gör en bedömning i varje enskilt ärende av om handläggningen
kommer att bli väsentligt försenad. Det innebär att handläggaren behöver göra
en prognos över hur handläggningen i ett enskilt ärende kommer att fortlöpa.
Om bedömningen görs att avgörandet kommer att bli väsentligt försenat ska den
enskilde också underrättas individuellt om det. En svårighet som uppkommer
för myndigheten är att bestämmelsen inte anger ett klart och tydligt kriterium
för när skyldigheten att underrätta den enskilde inträder. Till det kommer att
bestämmelsen inte heller anger hur skyldigheten att underrätta en enskild ska
fullgöras. Mot den bakgrunden har jag viss förståelse för att myndigheterna
ibland brister i sin tillämpning av 11 §.

Av undersökningen framgår att flera av myndigheterna har fokuserat på att
fortsätta handläggningen av ett försenat ärende och driva det mot beslut, i stället
för att lägga resurser på att fullgöra sin underrättelseskyldighet enligt 11 §.
Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har också på olika sätt försökt
motivera att de i vissa situationer gör avsteg från bestämmelserna, t.ex. när den
enskilde själv bidragit till att handläggningen dragit ut på tiden. Det
förekommer även synsätt som konkret innebär att tidpunkten för
underrättelseskyldigheten kan förskjutas så att den inträffar senare, t.ex. genom
att tiden räknas från det att handläggningen av ett ärende faktiskt har påbörjats
(efter en lång tids passivitet från myndighetens sida) och inte från den tidpunkt




166
   Som framgår av tidigare JO-beslut har jag kritiserat Pensionsmyndigheten för
långsam handläggning av ärenden om bostadstillägg, se JO 2022/23 s. 351 och JO:s
beslut den 19 maj 2022, dnr 6365-2020. Försäkringskassan har fått kritik för långa
handläggningstider i ärenden om t.ex. merkostnadsersättning, se JO:s beslut den 31 maj
2023, dnr 6473-2021.
                                                                     Dnr 3232-2023     Sid 53 (55)




när ärendet inleddes av den enskilde. Detta är naturligtvis inte en korrekt
tillämpning av bestämmelsen. Mot bakgrund av vad som kommit fram i
undersökningen drar jag slutsatsen att 11 § ännu inte fått den avgörande
betydelse som lagstiftaren tänkt sig för att korta handläggningstiderna.
Myndigheternas kringgåenden av bestämmelserna i 11 § är alltför vanligt
förekommande för att jag ska kunna se annorlunda på den saken.

8.3.3 Särskilt om 12 §
Att tillämpningen av 12 § kan bli mycket resurskrävande i praktiken visar inte
minst den hemställan till regeringen om undantag från bestämmelsen som
Migrationsverket nyligen gjort tillsammans med Domstolsverket och tre
förvaltningsdomstolar. I hemställan anges att ärenden om dröjsmålstalan
påverkar och försenar handläggningstiderna för alla ärenden inom de aktuella
ärendetyperna och att kostnaden, enbart för Migrationsverket, för att hantera
åtgärder kopplade till en begäran som inte resulterar i att handläggningen av
huvudärendet går framåt, överstiger 10 miljoner kronor per år.167 Även JO har
tidigare konstaterat att en stor mängd framställningar om dröjsmålstalan har
medfört svårbemästrade konsekvenser för Migrationsverket.168

Jag kan också se vissa tillämpningssvårigheter i fråga om 12 §. I och med att en
framställan enbart kan göras vid ett tillfälle under ett ärendes handläggning
ställs det särskilda krav på myndigheterna när det gäller att informera enskilda
om bestämmelsen och att hantera otydliga framställningar. Helt avgörande är
också att myndigheterna har tillämpningsområdet för 12 § klart för sig så att en
framställan kan hanteras på ett korrekt sätt. Misstag i dessa avseenden kan leda
till rättsförluster för enskilda.

8.4 Behöver bestämmelserna om underrättelseskyldighet och
dröjsmålstalan ses över?
I det här beslutet har jag försökt att redovisa några av de problem som följer av
att det är oklart för vissa myndigheter inom mitt ansvarsområde hur
bestämmelserna i 11 och 12 §§ ska tillämpas. Flera av myndigheterna har också
framfört att en korrekt tillämpning av bestämmelserna ofta förutsätter ett
merarbete som de inte anser gagnar de enskilda som redan fått vänta länge på
sina beslut. Jag kan inte uppfatta det på något annat sätt än att dessa
myndigheter upplever att regleringen i någon mening är kontraproduktiv och
inte medför att handläggningen av ärendena snabbas på.




167
    Hemställan till regeringen från Migrationsverket, Domstolsverket och
förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, den 3 april 2023, dnr 4.3.1.4-
2023-5156.
168
    JO 2022/23 s. 481.
                                                                       Dnr 3232-2023       Sid 54 (55)




Även på ett mer principiellt plan vill jag peka på den synpunkt som bl.a.
Migrationsverket fört fram i sin hemställan till regeringen och som innebär att
en dröjsmålstalan kan resultera i att en enskild som utnyttjar den möjligheten får
ett slags förtur framför andra som inte gör det, trots att de kunnat. Det har
invänts att den effekten kanske inte är helt förenlig med de tankar som ligger
bakom kravet på god förvaltning.169 En annan aspekt av 12 § som kanske inte
diskuterats tillräckligt är om möjligheten till dröjsmålstalan riskerar att leda till
att myndigheterna fattar beslut utan att ärendena blivit tillräckligt utredda.170 En
väsentlig fördel med möjligheten till dröjsmålstalan är naturligtvis att den
enskilde därigenom kan få ett beslut i sak som kan överklagas till en
förvaltningsdomstol. Men om det riskerar att få till följd att myndigheterna mer
eller mindre regelmässigt avslår ansökningar för att kunna uppfylla tidskravet
på fyra veckor måste nog den slutsatsen kunna dras att tillämpningen förfelat
syftet med regleringen. Jag har dock inte sett exempel på detta i min
granskning.

Regelverket innehåller vidare vissa begränsningar som skulle kunna diskuteras
vid en eventuell översyn av bestämmelserna. Den avgränsning som innebär att
11 och 12 §§ enbart är tillämpliga i ärenden som har inletts av en enskild part är
t.ex. inte helt självklar utan diskuterades tämligen ingående i
lagstiftningsarbetet.171 Jag noterar också att ett av syftena med att införa regler
om dröjsmålstalan tycks ha varit att JO och Justitiekanslern (JK) i sin tillsyn
inte kan tvinga fram ett snabbt avgörande i ett enskilt ärende från en myndighet.
Lagstiftaren valde dock att inte införa några sanktionsmöjligheter för att
motverka domstolstrots, utan förutsatte att myndigheter rättar sig efter ett beslut
från en överinstans.172 Det innebär att om en myndighet inte fattar beslut inom
fyra veckor efter det att en enskild väckt en dröjsmålstalan eller inte följer ett
föreläggande från en överinstans om att avgöra ärendet, står inget annat
påtryckningsmedel till buds för den enskilde än att vända sig till JO eller JK.
Det finns alltså inte någon garanti för att en dröjsmålstalan kommer att utmynna
i ett beslut.173

Den slutsats som jag kan dra av min granskning är att tillämpningen av 11 och
12 §§ lämnar mycket i övrigt att önska. Den är inte alltid korrekt och
myndigheterna har stora svårigheter att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt




169
    Jfr t.ex. JO 2015/16 s. 326 där JO framhöll att en myndighet enligt 1 kap. 9 §
regeringsformen i sin verksamhet ska beaktas allas likhet inför lagen (likhetsprincipen)
samt iaktta saklighet och opartiskhet (objektivitetsprincipen). Lika fall ska behandlas
lika och en myndighets prioriteringar mellan ärenden i samma ärendeslag måste kunna
motiveras med objektivt godtagbara skäl. Se även JO 2009/10 s. 219.
170
    Jfr SOU 2010:29 s. 298 f.
171
    Jfr prop. 2016/17:180 s. 117.
172
    Prop. 2016/17:180 s. 128.
173
    Se Rune Lavin, Åtgärder mot långsam handläggning, FT 2018 s. 413.
                                                                 Dnr 3232-2023       Sid 55 (55)




sätt, vilket i sin tur påverkar hur väl kraven på en rättssäker ärendehandläggning
uppfylls. En viktig utgångspunkt här är att bestämmelserna är generellt
tillämpliga och att de inte medger en sådan variation i tillämpningen som jag
sett prov på i granskningen. Det talar för att bestämmelserna kan behöva ses
över så att en mer konform tillämpning kan säkerställas.

Oaktat de tillämpningsproblem som kommit fram och som jag har försökt
redovisa i det här beslutet, avstår jag nu från att använda min möjlighet enligt
4 § lagen med instruktion för Riksdagens ombudsmän174 att genom en formell
framställning väcka fråga om en regelöversyn. Ett viktigt skäl till att jag vill
avvakta med en sådan åtgärd är att undersökningen varit begränsad till att avse
några myndigheter inom mitt ansvarsområde. Undersökningen gör alltså inte
anspråk på att vara en fullständig kartläggning av tillämpningen av 11 och
12 §§. Det betyder att jag saknar överblick över de tillämpningsproblem som
eventuellt kan finnas hos myndigheter inom JO:s övriga ansvarsområden. När
det gäller myndigheterna inom mitt ansvarsområde kommer jag att följa
utvecklingen noga och på olika sätt granska deras fortsatta tillämpning av 11
och 12 §§. I det sammanhanget kommer jag att vara särskilt uppmärksam på om
de tagit del av de uttalanden som jag gjort i syfte att bidra till en korrekt och
enhetlig tillämpning och för att på det sättet stärka de enskildas ställning vid
långsam handläggning.

Med hänsyn till vad jag nu sagt överlämnar jag en kopia av detta beslut till
regeringen för kännedom.

Ärendet avslutas.




Thomas Norling




Ärendet har föredragits av rättssakkunniga Sara Uhrbom.

Byråchefen Anneli Svensson har deltagit i beredningen.




174
      SFS 1986:765.
