# Fråga om skyldighet för Barnombudsmannen att anmäla till socialnämnd på grund av anonyma skrivelser med misstanke om att några flickor hade blivit könsstympade; även fråga om det på grund av sekretess förelåg hinder för Barnombudsmannen att polisanmäla

JO 2002-02-15 dnr 3235-2001

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                       Sid
                                                                           2002-02-15             3235-2001               1 (13)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om skyldighet för Barnombudsmannen att göra anmälan till
                        socialnämnd på grund av anonyma skrivelser enligt vilka det kunde
                        misstänkas att några flickor hade blivit könsstympade; även fråga om
                        det på grund av sekretess förelåg hinder för Barnombudsmannen att
                        göra en polisanmälan i anledning av de i skrivelserna lämnade
                        uppgifterna


                        Den 17 oktober 2000 inkom till Barnombudsmannen (BO) ett handskrivet anonymt
                        brev. Till brevet hade fogats en sammanställning av uppgifter angående några
                        flickor som eventuellt skulle ha blivit könsstympade under en vistelse i Somalia
                        sommaren år 2000. Den anonyme brevskrivaren bad BO att föra saken vidare.

                        Brevet föranledde ett ärende hos BO (dnr 7.1:471/00). Den 25 oktober 2000
                        antecknade BO:s handläggare följande i akten.

                                  Har bedömt att BO inte har kunskap om att barnen far illa i nuläget. Socialtjänsten
                                  behöver sålunda inte informeras på grund av aktens innehåll. Kunskap om brott kan
                                  heller inte anses föreligga. Utan avsändare kan ärendet inte besvaras. A.a. 25/10-00.
                        Den 14 november 2000 kom ett nytt anonymt brev in till BO. I brevet lämnades ett
                        antal personuppgifter som synes ha syftat till att upplysa om några fall då
                        könsstympning skulle ha ägt rum.

                        Det nya brevet lades den 15 november 2000 till handlingarna i BO:s ärende.

                        Under sensommaren 2001 uppmärksammades i massmedia BO:s handläggning av
                        de anonyma breven.

                        Med hänvisning till vad som förekommit i massmedia begärde AA i en anmälan till
                        JO att JO skulle utreda BO:s agerande med anledning av de uppgifter om
                        misstänkta fall av könsstympning som hade lämnats till BO.

                        Anmälan remitterades till BO för utredning och yttrande över handläggningen av
                        de anonyma skrivelserna som kom in till BO under hösten 2000. I ett remissvar
                        anförde barnombudsmannen BB följande.

                                  Ärendet inkom och diariefördes den 17 oktober 2000. Diarienummer 7.1:471/00.
                                  Ärendet lämnades till ansvarig handläggare, som bedömde att ärendet inte kunde
                                  besvaras då det var anonymt. Brevet innehöll obekräftade uppgifter om att ett antal



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 3235-2001     Sid 2 (13)



      flickor bosatta i Sverige skulle ha könsstympats i Somalia under sommaren 2000.
      Fyra av de utpekade flickorna skulle möjligen ha kunnat identifieras av polisen.
      Den 14 november 2000 inkom ännu en anonym skrivelse med ytterligare fyra
      svårtolkade adresser till vuxna personer som enligt uppgift skulle kunna knytas till
      flickor som könsstympats.
      I samband med handläggningen av ärendet bedömdes att barnen akut i nuläget inte
      kunde anses fara så illa, enbart på grund av att de tidigare skulle ha könsstympats, att
      socialtjänsten borde ingripa till deras skydd i efterhand. Däremot ansågs att det
      kunde föreligga risk för att barnen skulle fara illa om de och deras föräldrar
      eftersöktes och förhördes av polis eller socialtjänst, oavsett om de blivit
      könsstympade eller ej.
      BO:s anmälningsskyldighet till socialnämnden regleras i Lagen om Barnombudsman
      3 §: "Barnombudsmannen skall genast till socialnämnden anmäla om
      ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år
      misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden
      behöver ingripa till en underårigs skydd. Om det finns särskilda skäl får anmälan till
      socialnämnden göras även i andra fall. Barnombudsmannen får lämna
      socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en
      underårigs behov av skydd. Lag (1994:87)."
      Av prop. 1993/94:107 Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen framgår att BO:s
      anmälningsskyldighet skiljer sig från 71 § socialtjänstlagen främst därigenom att det
      krävs att det av den information som BO har "måste antas" att socialnämnden
      behöver ingripa till en underårigs skydd. För att BO ska vara skyldig att göra
      anmälan krävs alltså en ganska hög grad av sannolikhet för att det behövs åtgärder
      från socialnämndens sida. BO bedömde hösten 2000 att dessa rekvisit inte kunde
      gälla i ärende 7.1:471/00.
      Av prop.1993/94:107 framgår också att BO i vissa fall kan göra polisanmälan.
      Någon plikt att göra en sådan anmälan bör dock inte föreskrivas. Någon sådan plikt
      finns inte heller för socialnämnden.
      BO ska enligt sin lag och instruktion särskilt uppmärksamma att lagar och andra
      författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt
      Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). I artikel
      3 punkt 1 i barnkonventionen stadgas "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de
      vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar,
      administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i
      främsta rummet."
      Under hösten 2000 gjordes, med anledning av det ovanstående, bedömningen att en
      polisiär eftersökning, eventuell identifiering med efterföljande förhör,
      läkarundersökning etc. inte kunde bedömas vara det bästa för dessa flickor. Ärendet
      avslutades utan någon ytterligare åtgärd.
      Med anledning av att en journalist under våren 2001 gjorde vissa efterforskningar i
      BO:s diarium, och fann ärende 7.1:471/00 som nu är i fråga, kom BO att se över
      myndighetens interna rutiner avseende hur myndigheten tillämpar sina bestämmelser
      kring anmälningsskyldigheten. Vidare diskuterade ombudsmannen internt frågan om
      könsstympning och kom då till slutsatsen att lagen om dubbel straffbarhet när det
      gäller könsstympning borde prövas rättsligt. BO beslutade sig för att göra en
      polisanmälan p.g.a. misstanke om brott samt att informera socialtjänsten. BO ansåg
      även att det ur ett allmänt preventivt perspektiv skulle vara angeläget att polisanmäla
      och informera socialtjänsten om de uppgifter som fanns i ärendet. Detta skedde den
      29 maj 2001.
      BO har också infört tydligare rutiner om hur ärenden som eventuellt ska anmälas till
      socialnämnd respektive polis bör hanteras. Inga ärenden avslutas vid myndigheten
      med mindre än att barnombudsmannen själv eller ansvarig jurist har granskat dem.
AA fick tillfälle att yttra sig över remissvaret.
                                                                      Dnr 3235-2001     Sid 3 (13)




BO:s remissvar gav inte ett klart besked i frågan om beslutet att inte göra anmälan
till socialnämnd var handläggarens eget eller om hon hade samrått med
barnombudsmannen eller annan befattningshavare inför ställningstagandet. JO
anmodade därför BO att inkomma med uppgift härom. I ett kompletterande

## Utredning

remissvar anförde barnombudsmannen BB i huvudsak följande.

      Efter utredning och samtal med dåvarande barnombudsmannen, CC, och med
      ifrågavarande handläggare har BO funnit att ifrågavarande handläggare var den som
      ensam gjorde bedömningen att en anmälan till socialnämnd inte skulle göras. Såvitt
      framkommit av utredningen har handläggaren inte samrått med någon i det aktuella
      ärendet.
      Som BO anfört i sitt första yttrande till JO har BO numera infört tydligare rutiner
      om hur ärenden som eventuellt skall anmälas till socialnämnd respektive polis bör
      hanteras. Inga ärenden avslutas vid myndigheten med mindre än att
      barnombudsmannen själv eller ansvarig jurist har granskat dem.
En kopia av det kompletterande yttrandet sändes till AA för kännedom. JO hade
tillgång till handlingarna i BO:s ärende med dnr 7.1:471/00. Föredraganden
inhämtade per telefon vissa kompletterande upplysningar från BO.

I ett beslut den 15 februari 2002 anförde JO André följande.

Inledning
I det följande kommer jag först att redovisa de rättsregler som är av intresse i detta
sammanhang samt uppehålla mig vid vissa allmänna frågor som rör
socialnämndens uppgifter vid misstanke om att barn far illa och skyldigheten att till
socialnämnd göra anmälan vid misstanke om att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd.

Härefter kommer jag att behandla frågan om BO redan under hösten år 2000 borde
ha gjort en anmälan till socialnämnd och polismyndighet på grund av de uppgifter
som hade lämnats i de anonyma breven till BO.

Den 1 januari 2002 trädde en ny socialtjänstlag (2001:453), SoL, i kraft. Innehållet
i lagen motsvarar i många väsentliga delar bestämmelserna i 1980 års
socialtjänstlag (1980:620). I det följande kommer jag att hänföra mig till
bestämmelserna i den nya lagen.

Rättslig reglering m.m.
En grundläggande regel i vårt rättssystem är att alla människor skall vara skyddade
mot kränkningar av sin kroppsliga integritet. Denna princip kommer till uttryck i
bl.a. Förenta Nationernas deklaration om mänskliga rättigheter.

I Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, som
antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, föreskrivs i artikel 24
punkt 3 att konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i
syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Till
sådana sedvänjor hör könsstympning av barn (se bl.a. prop. 1989/90:107 s. 62 f.).
Sverige har ratificerat Barnkonventionen efter ett beslut av riksdagen den 21 juni
1990.
                                                                        Dnr 3235-2001     Sid 4 (13)




Könsstympning, eller kvinnlig omskärelse som det tidigare kallades i Sverige, är
förbjuden enligt svensk lag sedan 1982. Enligt 1 § lagen (1982:316) med förbud
mot könsstympning av kvinnor får ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte
att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem
(könsstympning) inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller
inte. Den som bryter mot 1 § döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet har
medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen
hänsynslöst beteende skall det bedömas som grovt. För grovt brott döms till
fängelse, lägst två och högst tio år.

För försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott döms
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Ansvar för ett brott som har begåtts utom riket kan i Sverige bli aktuellt endast
under vissa förutsättningar. De centrala bestämmelserna härom finns i 2 kap.
brottsbalken. I 2 kap. 2 § första stycket anges att för brott som har begåtts utom
riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol bl.a. om brottet begåtts av
svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Undantag härifrån görs
enligt andra stycket i paragrafen om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på
gärningsorten eller om den har begåtts inom område som ej tillhör någon stat och
enligt svensk lag svårare straff än böter icke kan följa på gärningen. I fall som
avses i paragrafen får inte ådömas påföljd som är att anse som strängare än det
svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten (tredje
stycket). Bestämmelsen är ett uttryck för principen om kravet på s.k. dubbel
straffbarhet. I 2 kap. 3 § och 3 a § brottsbalken finns vissa ytterligare bestämmelser
om möjlighet att i Sverige väcka åtal och döma för brott som har begåtts
utomlands. De saknar dock intresse i förevarande sammanhang. Enligt 3 § lagen
(1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor döms den som gjort sig
skyldig till brott mot lagen vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken inte är tillämplig. Detta undantag från kravet på s.k. dubbel
straffbarhet tillkom år 1999.

I samband med att kravet på dubbel straffbarhet togs bort när det gäller
könsstympning anförde regeringen bl.a. följande (prop. 1998/99:70 s. 9).
      Trots att könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige, förekommer det att
      flickor som bor i Sverige könsstympas. I vilken utsträckning det sker i Sverige eller
      utomlands vet vi inte, bara att det förekommer. Det bor drygt 5 000 flickor, varav
      cirka 2 000 är under 7 år, i Sverige som ursprungligen kommer från länder där
      könsstympning praktiseras. Flertalet kommer dessutom från länder där bruket är så
      utbrett att mellan 80 och 100 procent av kvinnorna i dessa länder är könsstympade.
      Dessa flickor är barn i riskzonen.
      Många människor som har invandrat till och bosatt sig i ett annat land har en önskan
      om att någon gång återvända till hemlandet och då är det ofta hemlandets normer
      som återigen gäller. Det är en viktig förklaring till att man vill hålla traditionen vid
      liv. Mycket tyder också på att traditionens starka kraft medför att föräldrar som
      kommer från länder där könsstympning praktiseras och som får barn i Sverige
      kommer att fortsätta föra sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker utföra
      ingreppet under semestrar eller skollov på besök i hemlandet.
I propositionen (s. 11) anfördes rörande syftet med lagändringen bl.a. följande.
                                                                       Dnr 3235-2001     Sid 5 (13)



      ” ... syftet med lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor liksom den nu
      föreslagna lagändringen är att ge flickor och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot
      att utsättas för könsstympning. Den utvidgade domsrätten är således avsedd att
      hindra att flickor och unga kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att där få
      ingrepp som är förbjudna i Sverige utförda.
Det är i första hand den som har vårdnaden om ett barn som har ett ansvar för
barnets personliga förhållanden och som skall se till att barnets behov av
omvårdnad, trygghet och god fostran tillgodoses. Vid sidan av barnets
vårdnadshavare har socialnämnden enligt 5 kap. 1 § SoL ett ansvar för att barn och
ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämndens insatser
för barn och ungdomar bygger på frivillighet från de berörda enskildas sida. Under
vissa förutsättningar kan det bli aktuellt att bereda barn vård utan samtycke. Regler
härom finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). Vård enligt LVU skall beslutas bl.a. om det på grund av misshandel,
otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet
finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

För att en socialnämnd skall kunna fullgöra de uppgifter som nämnden har
beträffande barn och ungdomar är nämnden ofta beroende av att få information
från allmänheten och myndigheter. I 14 kap. 1 § första stycket SoL föreskrivs
därför att var och en som får kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.
Enligt bestämmelsens andra stycke är myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom
om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.
Detta gäller även anställda hos sådana myndigheter och vissa yrkeskategorier inom
enskild verksamhet, t.ex. privatpraktiserande läkare. Bestämmelsen om skyldighet
att göra en anmälan till socialnämnd är en s.k. sekretessbrytande regel (se bl.a. 14
kap. 1 § sekretesslagen [1980:100], SekrL). Den som har ålagts en skyldighet att
göra anmälan skall därför göra detta även om anmälan innebär att en uppgift som
omfattas av sekretess skulle röjas.

Skyldigheten att göra anmälan till socialnämnden förutsätter inte att det är klarlagt
att socialnämnden behöver ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda eller
obestyrkta skall anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller
hjälp från socialnämndens sida. Det är viktigt att en anmälan görs även om den
som skall göra anmälan för egen del känner osäkerhet om uppgiften kommer att
leda till någon åtgärd från socialtjänstens sida. Socialnämnden har ofta en samlad
bild av ett barns förhållanden, och en uppgift som inte är helt styrkt eller en delvis
oklar uppgift kan utgöra en viktig pusselbit för socialnämndens bedömning av
behovet av olika åtgärder.

En inte helt okomplicerad fråga är om en myndighet skall vidarebefordra uppgifter
som lämnats till myndigheten anonymt. Det är rent allmänt sett inte
tillfredsställande om en myndighet medverkar till att lämna vidare felaktiga
uppgifter som från början kanske har spridits i syfte att trakassera en enskild
person. Något allmängiltigt svar på frågan kan inte ges. Ofta kan det vara lämpligt
                                                                          Dnr 3235-2001     Sid 6 (13)




att myndigheten diskuterar frågan med socialförvaltningen. Om den diskussionen
förs under upprätthållande av sekretess för den enskildes identitet föreligger inte
något hinder för myndigheten att rådfråga socialtjänsten. I tveksamma fall
ankommer det ytterst på myndigheten att själv avgöra om en anmälan till
socialnämnden skall göras.

BO har enligt 1 § lagen (1993:335) om Barnombudsman att bevaka frågor som
angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. BO skall särskilt
uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer
överens med Barnkonventionen. BO skall enligt 2 § förordningen (1993:710) med
instruktion för barnombudsmannen inom sitt verksamhetsområde bl.a. företräda
och stödja barn och ungdomar i den allmänna debatten och ta initiativ till
samordning och utveckling av samhällets förebyggande insatser inom området barn
och ungas säkerhet. BO skall ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som rör
utsatta barn och ungdomar. Inriktningen på BO:s verksamhet ligger således på det
generella planet. Detta innebär bl.a. att BO inte skall ägna sig åt enskilda fall, dvs.
hur exempelvis en konflikt skall lösas mellan en enskild och en myndighet. Inget
hindrar dock att BO uttalar sig om de principer som lagstiftningen ger uttryck för.
Denna inriktning innebär att BO inte skall fullgöra någon tillsyn eller granskning
av andra myndigheters arbete (prop. 1992/93:173 s. 11).

BO, som visserligen ägnar sig åt ”barn- och ungdomsfrågor”, handlägger således
inte enskilda ärenden angående barn och ungdomar. Det har därför ansetts att
anmälningsplikten enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL (tidigare 71 § andra
stycket) inte gäller för BO (se prop. 1993/94:107 s. 13 f.). Det har i stället införts
en särskild bestämmelse i 3 § lagen (1993:335) om Barnombudsman där det
stadgas att BO skall genast till socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin
verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet
eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Vidare sägs att om det finns särskilda skäl får anmälan göras
även i andra fall.

I förarbetena till bestämmelsen anfördes bl.a. följande (prop. 1993/94:107 s. 14).
      Den här föreslagna anmälningsplikten skiljer sig från 71 § socialtjänstlagen främst
      därigenom att det krävs att det av den information som barnombudsmannen har
      ”måste antas” att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. För att
      Barnombudsmannen skall vara skyldig att göra en anmälan krävs alltså en ganska
      hög grad av sannolikhet för att det behövs åtgärder från socialnämndens sida. Enligt
      71 § socialtjänstlagen ställs inte lika höga krav på att behov av åtgärder skall
      föreligga (..kännedom om något som kan innebära att..). Avsikten med
      socialtjänstlagens bestämmelse är att uppgiften skall utredas och bedömas av
      socialnämnden. Barnombudsmannen har getts ett större utrymme för en egen
      bedömning.
      Barnombudsmannen bör också ha möjlighet att göra anmälan till socialnämnden om
      i andra fall särskilda skäl talar för det. Det kan gälla t.ex. vissa situationer som avses
      i 71 § socialtjänstlagen som inte omfattas av Barnombudsmannens
      anmälningsskyldighet. Någon skyldighet för Barnombudsmannen att göra anmälan i
      dessa fall föreligger inte.
                                                                        Dnr 3235-2001   Sid 7 (13)




Även om det inte är BO:s uppgift att utreda enskilda ärenden ligger det i sakens
natur att BO i sin verksamhet erhåller känsliga uppgifter om enskilda personer. I 7
kap. 34 § SekrL föreskrivs därför att sekretess gäller i verksamhet enligt lagen
(1993:335) om Barnombudsman för uppgift om enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretessen motsvarar den som gäller för
myndigheter inom hälso- och sjukvårdens samt socialtjänstens område (7 kap. 1 §
och 4 § SekrL). Det råder således en presumtion för att en uppgift om en enskilds
förhållanden omfattas av sekretess. Enligt 7 kap. 34 § andra stycket SekrL hindrar
emellertid sekretessen inte att Barnombudsmannen gör anmälan och lämnar
uppgifter till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen om Barnombudsman.

Borde BO har gjort en anmälan till socialnämnd hösten år 2000?
I det första brevet som kom in till BO anfördes bl.a. följande.
      Vill anonymt överlämna en lista över flickor som enligt uppgiftslämnaren har
      könsstympats under sommaren i Somalia.
      Jag kan inte bekräfta sanningshalten. Jag och en grupp andra personer har diskuterat
      hur man skall gå tillväga vid en eventuell polisanmälan. Uppgiftslämnaren är rädd
      för sin egen säkerhet och kan inte medverka vid en polisanmälan.
      –––
      Listan är en renskrivning grundad på muntlig berättelse och skriftliga uppgifter. Jag
      avser att anstränga mig för att få fram originalhandlingarna och kommer i så fall att
      skicka dem till Dig.
De uppgifter som lämnades i det första brevet uppgavs i några fall vara osäkra på
grund av risk för att angivna orter kunde ha missförståtts eller förväxlats. I några
fall var dock uppgifterna mer preciserade. I handlingen förekom bl.a. följande
(uppgifter rörande bl.a. namn på enskilda personer har här utelämnats).
      1 flicka från [X. kommun] , namn på flickan liksom namn på och adress på
      mamman. C:a 14 år gammal dotter till [namn, adress och telefonnummer]
      1 flicka från [Y. kommun] där vi känner till mammans namn och adress och
      telefonnummer. Familjen är känd hos socialförvaltningen, en mångbarnsfamilj.
      1. 14-15årig flicka, dotter till [namn, adress och telefonnummer]
      2 flickor från [Z. kommun] från en och samma familj. Flickorna är äldre – – –
      Omskärelsen skall vara av sunna-typ.
      2 flickor från [W. kommun] från två familjer – – – En av familjerna är idag
      identifierad – – – Ett av dessa fall: 13 år gammal dotter till [namn, adress].
I handlingen fanns också förslag på hur några icke identifierade familjer kanske
skulle kunna spåras.

Fråga är nu närmast om BO var skyldig att göra en anmälan till socialnämnden på
grund av innehållet i breven.

Enligt den anteckning som gjordes i BO:s akt fanns det inte skäl att göra en

## Anmälan och bakgrund

anmälan därför att ” BO inte har kunskap om att barnen far illa i nuläget”. I sitt
remissyttrande har BO anfört att det bedömdes att barnen vid tidpunkten för
anmälan till BO inte, enbart på grund av att de tidigare skulle ha könsstympats,
                                                                     Dnr 3235-2001   Sid 8 (13)




kunde anses fara så illa att det fanns skäl för socialtjänsten att i efterhand ingripa
till deras skydd.

Om en socialnämnd får kännedom om att ett barn som vistas i Sverige skall
könsstympas har socialnämnden att ingripa till den underåriges skydd. Ytterst torde
det bli aktuellt att bereda barnet vård enligt LVU. Nämnden kan i avvaktan på ett
beslut om vård enligt LVU omhänderta barnet med stöd av 6 § LVU. Vid
misstanke om en förestående könsstympning föreligger anmälningsplikt till
socialnämnden enligt 14 kap. 1 § SoL. I ett sådant fall får som regel – om
misstanken inte är helt försumbar – anses föreligga anmälningsplikt också för
Barnombudsmannen.

I förevarande fall rör det sig om den situationen att misstanke förelåg om att barn
redan hade utsatts för könsstympning. Att en förälder har låtit stympa sitt barn
innebär att risken för ett nytt sådant övergrepp inte föreligger för det barnet.
Könsstympningen i sig leder emellertid inte sällan till svåra medicinska
komplikationer omedelbart efter ingreppet. Även på länge sikt kan komplikationer
förekomma. Övergreppet mot barnet kan föranleda samma behov av stödinsatser
som när ett barn har utsatts för allvarlig misshandel. Om föräldrarna medverkat till
ingreppet på barnet kan man fråga sig vilken benägenhet de har att söka hjälp för
barnet. Att en förälder har låtit genomföra en könsstympning av sitt barn kan även
föranleda frågetecken när det gäller vårdnadshavarens omvårdnad om barnet i
allmänhet. Mot bakgrund av det allvarliga övergrepp mot barnet som
könsstympning innebär måste därför anses föreligga en skyldighet enligt 14 kap. 1
§ andra stycket SoL att göra en anmälan till socialnämnden vid misstanke om att ett
barn har könsstympats. Anmälningsplikt kan föreligga även därför att ett barn som
könsstympats har syskon och det då finns anledning befara att syskonen kan bli
utsatta för liknande ingrepp. Dessa allmänna utgångspunkter gör sig gällande även
när det gäller BO:s skyldighet att göra en anmälan. Som framgår av det tidigare
anförda skiljer sig anmälningsplikten för BO från den skyldighet, som enligt 14
kap. 1 § SoL gäller för andra myndigheter, endast på det sättet att det för att
skyldighet skall inträda krävs en högre grad av sannolikhet för att det behövs
åtgärder från socialnämndens sida.

Jag kan konstatera att det i och för sig måste ha varit möjligt att utifrån uppgifterna
i den lista som gavs in till BO klarlägga flera av flickornas identitet. I ett par fall
lämnades uppgifter om personer som skulle kunna kontaktas om man ville ”spåra”
ytterligare några barn. Även om brevskrivaren var anonym var de uppgifter som
lämnades enligt min mening sådana att man inte utan vidare kunde lämna dem utan
avseende. Å andra sidan var uppgifterna om de påstådda brotten mycket vaga. Den
anonyme brevskrivaren kunde inte heller för egen del uttala sig om uppgifternas
riktighet. Vid en samlad bedömning kan jag inte finna att de uppgifter som hade
lämnats till BO var sådana att BO var skyldig att göra en anmälan till socialnämnd.

Som framgått tidigare skall BO genast till socialnämnden anmäla om
ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år
misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Härutöver får BO göra en anmälan även i
                                                                   Dnr 3235-2001   Sid 9 (13)




andra fall om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen om möjligheten för BO att
göra en anmälan om det finns särskilda skäl har kommit till för att BO skall ha
möjlighet att lämna upplysningar till socialtjänsten även om det inte föreligger en
anmälningsplikt. Lagen har utformats så att BO skall ha möjlighet att själv avgöra
om en anmälan skall göras i de fall det inte föreligger en anmälningsplikt.

Enligt det nyss anförda anser jag inte att BO hade skyldighet att göra en anmälan
till socialnämnd. Det har dock inte funnits något hinder för BO att ändå göra en
anmälan om BO ansett att det funnits särskilda skäl för att göra en sådan. Såvitt jag
har förstått grundades också BO:s beslut att våren 2001 göra en anmälan till
socialnämnd på att det då ansågs föreligga särskilda skäl. Det kan naturligtvis
ifrågasättas varför det ställningstagandet inte gjordes redan hösten år 2000; några
ändrade förhållanden i sak synes inte ha tillkommit i tiden därefter. Emellertid
grundas BO:s överväganden i denna del ytterst på sådana bedömningar som JO är
återhållsam med att uttala sig om. Jag nöjer mig därför med att uttrycka en viss
förvåning över att BO kommit till så olika slutsatser i anmälningsfrågan.

Jag vill i sammanhanget framhålla att BO:s skyldighet/möjlighet att göra en
anmälan inte gäller anställda vid myndigheten utan själva myndigheten. Som regel
får det ankomma på barnombudsmannen själv att avgöra huruvida BO skall göra en
anmälan. Om en tjänsteman hos BO i sin verksamhet där erhåller en uppgift om
barn som far illa får det därför anses ankomma på denne att uppmärksamma
barnombudsmannen på frågan. Barnombudsmannen har därefter att själv ta
ställning till saken för myndighetens räkning (se prop. 1993/94:107 s. 15). Såvitt
framgår av utredningen i ärendet här har det i detta hänseende funnits delvis oklara
rutiner hos BO. Enligt vad som har anförts i yttrandet till JO har rutinerna efter det
inträffade ändrats. Att det tidigare rått viss osäkerhet om hur anmälningar som
innefattar påstående om att barn far illa skall hanteras är självfallet inte
tillfredsställande. De nya rutiner som utarbetats torde uppfylla de krav som måste
ställas vad gäller handläggningen i detta avseende.

Innan jag lämnar frågan rörande BO:s anmälan till socialnämnd vill jag
avslutningsvis beröra en uppgift som BO har lämnat i sitt remissyttrande.

Enligt den anteckning som gjordes i BO:s akt fanns det inte skäl att göra en
anmälan till socialnämnd därför att ” ... BO inte har kunskap om att barnen far illa i
nuläget”. BO har i sitt yttrande till JO utvecklat den bedömning som gjordes
beträffande anmälningsskyldigheten. BO har då anfört att barnen vid tiden för
anmälan till BO inte kunde anses fara så illa, enbart därför att de könsstympats, att
socialtjänsten borde ingripa till deras skydd i efterhand. I remissyttrandet har vidare
anförts att det ansågs att det kunde föreligga risk för att barnen skulle fara illa om
de och deras föräldrar eftersöktes och förhördes av polis eller socialtjänst, oavsett
om de blivit könsstympade eller ej.

Syftet med reglerna om skyldighet att göra anmälan till socialnämnden är att värna
om barns och ungdomars behov av skydd. Vilka åtgärder som skall vidtas med
anledning av en anmälan ankommer det på socialnämnden att avgöra. Detta är
frågor som inte skall vägas in när en myndighet bedömer om det föreligger en
                                                                       Dnr 3235-2001    Sid 10 (13)




anmälningsplikt enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL. Som jag redan anfört är
anmälningsskyldigheten för BO utformad på ett annat sätt än när det gäller
skyldigheten att göra anmälan enligt bestämmelsen i socialtjänstlagen. De nu
redovisade allmänna principerna gäller dock även för BO.

Borde BO ha gjort en polisanmälan hösten år 2000?
Det finns inte någon skyldighet för en myndighet att underrätta polis- eller
åklagarmyndighet angående en misstanke om brott utom i vissa fall som här saknar
intresse. Att en myndighet inte är skyldig att göra en polisanmälan vid misstanke
om brott innebär inte att en myndighet skall förhålla sig passiv i ett sådant fall.
Förenklat uttryckt kan man säga att när en myndighet överväger om en
polisanmälan skall göras har myndigheten att särskilt beakta brottets svårighetsgrad
och hur starka misstankarna är (se bl.a. prop. 1983/84:142 s. 28 f.).

För många myndigheter gäller sekretess för uppgifter om enskilda personer. Som
framgått tidigare finns bestämmelsen om sekretess hos Barnombudsmannen för
uppgifter som rör en enskilds personliga förhållanden i 7 kap. 34 § SekrL. På grund
av sekretess kan en myndighet vara förhindrad att utan vidare lämna ut uppgifter
till polisen.

I sekretesslagen finns i 14 kap. 2 § fjärde och femte stycket särskilda s.k.
sekretessbrytande regler vad gäller uppgifter som lämnas t.ex. till polismyndighet.

      Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till
      åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot
      brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan
      påföljd än böter.
      För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1–6 och 34 §§ (JO:s markering),
      – – –, gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om
      brott för vilket är inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock
      hindrar sekretess enligt 7 kap. 1, 4 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke
      om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år
      lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.
När det gäller möjligheten att i samband med en polisanmälan röja uppgifter för
vilka sekretess normalt gäller kan jag hänvisa även till 1 kap. 5 § SekrL, 14 kap. 3
§ SekrL och reglerna i brottsbalken om nöd. Det finns inte skäl att här gå in på
dessa bestämmelser.

BO hade fått uppgifterna om de misstänkta fallen av könsstympning i sin
verksamhet. Uppgifterna rörande de berörda enskilda personerna har därför hos BO
omfattats av sekretess enligt 7 kap. 34 § första stycket SekrL. Enligt
bestämmelsens andra stycke hindrar sekretessen inte att BO gör en anmälan eller
lämnar uppgift till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen om
Barnombudsman. Någon motsvarande bestämmelse finns inte när det gäller en s.k.
brottsanmälan. För att BO i samband med en polisanmälan skall kunna röja
uppgifter för vilka sekretess gäller fordras därför att det är fråga om misstanke om
brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller om brott
enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot barn.
                                                                    Dnr 3235-2001   Sid 11 (13)




Den som gör sig skyldig till brott mot lagen med förbud mot könsstympning av
kvinnor kan dömas till fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt är föreskrivet
fängelse i minst två och högst tio år. Brottet är grovt om det har medfört livsfara,
allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende.
Faktorer som bör påverka bedömningen av om brottet är grovt är skadans
omfattning – både fysiskt och känslomässigt – kvinnans ålder vid ingreppet, hennes
inställning till det, om det begåtts som ett led i en verksamhet som bedrivits i stor
omfattning m.m. (se prop. 1981/82:172 s. 10, jfr prop. 1997/98:55 s. 136).

Om brottet inte är grovt kan, enligt det ovan anförda, sekretessbelagda uppgifter
lämnas ut till polismyndighet om det är fråga om misstanke om brott enligt 3, 4
eller 6 kap. brottsbalken mot barn. Brott mot lagen med förbud mot könsstympning
av kvinnor finns inte med i uppräkningen i 14 kap. 2 § femte stycket andra
meningen SekrL. I samband med remissbehandlingen av en inom regeringskansliet
utarbetad promemoria, Könsstympning - Borttagande av kravet på dubbel
straffbarhet (Ds 1993:3), anförde Socialstyrelsen att förbudet mot könsstympning
av kvinnor regleras i en särskild lag och omfattas, med undantag för
gärningsmannaskap vid misstanke om grovt brott, inte av den sekretessbrytande
regeln i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen. Socialstyrelsen ansåg därför att
ett tillägg borde göras i paragrafen med innebörd att även misstanke om brott enligt
lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor begånget mot en underårig skulle
omfattas av den sekretessbrytande bestämmelsen (se prop. 1998/99:70 s. 20).
Regeringen anförde med anledning härav att det i vissa fall kan föreligga
sekretesshinder för personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten att
anmäla misstänkt könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet (prop. s. 12). I
propositionen framhölls att regeringen har beslutat om direktiv till en utredning
som skall undersöka om bl.a. den s.k. tvåårsregeln i 14 kap. 2 § SekrL i några
situationer kan leda till otillfredsställande resultat. Regeringen ansåg att det var
angeläget att frågan om sekretesshinder i de fall det inte är fråga om misstanke om
grovt brott får en snabb lösning och avsåg därför att skyndsamt bereda frågan om
undantag från sekretess för uppgift om misstanke vid brott mot lagen med förbud
mot könsstympning av kvinnor.

Det är svårt att utifrån de uppgifter som lämnades i breven till BO avgöra om det
kunde röra sig om brott av ”normalgraden” eller om det i något eller några av
fallen kunde vara fråga om grovt brott. Det saknades nämligen närmare uppgifter
om flickornas inställning till könsstympningen, huruvida ingreppen utgjorde ett led
i en omfattande verksamhet eller medfört livsfara. I ett av de misstänkta fallen
uppgavs dessutom att ingreppet hade varit av begränsad omfattning. Det kan
diskuteras om enbart den omständigheten att brott riktats mot en underårig utgjorde
anledning anta att brottet skulle anses som grovt. Som framgår av det förgående
stycket torde uppgifter som hos BO omfattas av sekretess inte heller ha kunnat
lämnas med stöd av 14 kap. 2 § femte stycket SekrL eftersom misstankarna inte
rört brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Å andra sidan bör beaktas att det inte
finns någon rättspraxis som klart belyser när ett brott mot lagen med förbud mot
könsstympning av kvinnor är grovt. Det är för övrigt alltid en grannlaga uppgift för
en anmälande myndighet att avgöra vilket straff som ett brott kan föranleda. Alltför
                                                                  Dnr 3235-2001       Sid 12 (13)




stora krav kan inte ställas på en myndighet i detta hänseende. Vidare skulle man
måhända kunna hävda att en gärning som utgör ett brott mot lagen med förbud mot
könsstympning även utgör misshandel eller annat brott i 3 kap. brottsbalken.
Sekretessbelagda uppgifter skulle då kunna lämnas ut till polismyndighet om
brottet har riktats mot ett barn.

Jag är för egen del tveksam till om det var möjligt för BO att vid polisanmälan
rörande de aktuella misstänkta brotten lämna ut uppgifter som hos BO omfattades
av sekretess. Det finns dock utrymme för att hävda en annan ståndpunkt och BO:s
uppfattning i denna del kan inte anses som uppenbart felaktig. Jag anser mig därför
inte ha anledning att kritisera BO för att uppgifterna lämnades ut i samband med att
en polisanmälan gjordes våren år 2001. Samtidigt kan jag på grund av min
ståndpunkt i sekretessfrågan inte hävda att BO borde ha gjort en polisanmälan
redan hösten år 2000. Mot bakgrund av den bedömning som BO har gjort i
sekretessfrågan framstår det likväl som förvånande att en anmälan inte gjordes i
samband med att BO erhöll uppgifterna. Det ligger dock i sakens natur att det finns
ett stort utrymme för olika bedömningar av huruvida en polisanmälan skall göras
eller inte. Det finns inte skäl för mig att i detta fall anlägga några synpunkter på
saken.

Sammanfattningsvis finner jag inte anledning att rikta någon kritik mot BO när det
gäller handläggningen av frågan om polisanmälan.

Det finns starka skäl som talar för att BO inte på grund av sekretess skall vara
förhindrad att polisanmäla en misstanke om att ett barn har könsstympats när
brottet inte är att bedöma som grovt. I praktiken torde dessa skäl göra sig än mer
gällande när det gäller myndigheter inom socialtjänstens samt hälso- och
sjukvårdens område. Den osäkerhet som får anses råda rörande möjligheten att
anmäla misstanke om sådana brott är därför inte tillfredsställande. Jag tillställer
Offentlighets- och sekretesskommittén en kopia av detta beslut.

Sammanfattning
BO erhöll under hösten 2000 anonyma uppgifter om att barn som var bosatta i
Sverige eller hade anknytning hit eventuellt hade blivit könsstympade i Somalia
sommaren år 2000. I ärendet här har aktualiserats frågor som rör om BO var
skyldig att göra en anmälan till socialnämnd och polismyndighet med anledning av
de anonyma uppgifterna.

Enligt 3 § lagen (1993:335) om Barnombudsman skall BO genast till
socialnämnden anmäla om ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att
någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste
antas att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Vidare sägs att
om det finns särskilda skäl får anmälan göras även i andra fall.

Vad som kommit fram vid min granskning har inte gett vid handen att de aktuella
uppgifterna var sådana att BO hade skyldighet att göra en anmälan till
socialnämnd. Det har emellertid inte funnits något hinder för BO att ändå göra en
anmälan om det fanns särskilda skäl för det. En anmälan gjordes också under våren
                                                                    Dnr 3235-2001    Sid 13 (13)




år 2001. Såvitt jag har förstått grundades detta beslut på att BO då ansåg att det
fanns särskilda skäl för att göra en anmälan. Det kan naturligtvis ifrågasättas varför
det ställningstagandet inte gjordes redan hösten år 2000. Huruvida en anmälan skall
göras därför att det föreligger ”särskilda skäl” grundas dock ytterst på sådana

## Bedömning

bedömningar som JO är återhållsam med att uttala sig om. Jag har inte funnit
anledning att göra något undantag från den principen i detta fall.

Däremot har det vid utredningen kommit fram att det vid BO synes ha förekommit
oklara rutiner om vem som hos BO skall avgöra om BO skall göra en anmälan till
socialnämnd. Skyldigheten/möjligheten att göra en anmälan gäller inte anställda
hos BO utan själva myndigheten. Som regel får det därför ankomma på
barnombudsmannen själv att ta ställning i frågan. Enligt vad som har anförts i
yttrandet till JO har rutinerna efter det inträffade ändrats. Att det tidigare rått viss
osäkerhet om hur anmälningar, som innefattar påstående om att barn far illa, skall
hanteras är självfallet inte tillfredsställande. De nya rutiner som utarbetats torde
uppfylla de krav som bör ställas på handläggningen i detta avseende.

Jag har inte funnit anledning att rikta någon kritik mot BO när det gäller
handläggningen av frågan om polisanmälan. Vid bedömningen i denna del har jag
emellertid funnit skäl att något beröra den osäkerhet som synes råda vad gäller
tillämpningen av en av de s.k. sekretessbrytande bestämmelserna i sekretesslagen.
Det finns anledning att tillställa Offentlighets- och sekretesskommittén (Ju
1999:06) en kopia av detta beslut.
