# Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för att ha underlåtit att göra en polisanmälan angående misstanke om att anställda hos privata hemtjänstutförare begått brott mot en person som erhöll hemtjänstinsatsen genom nämndens försorg

JO 2017-06-27 dnr 3237-2015

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2017-06-27              3237-2015             1 (10)
Justitieombudsmannen
Stefan Holgersson




                        Kritik mot Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun för att ha
                        underlåtit att göra en polisanmälan angående misstanke om att
                        anställda hos privata hemtjänstutförare begått brott mot en person
                        som erhöll hemtjänstinsatsen genom nämndens försorg


                          Beslutet i korthet: En anställd på ett privat hemtjänstföretag, AA, arbetade under en
                          tid som vårdbiträde hos bl.a. BB. AA dömdes sedermera för bl.a. tagande av muta,
                          grovt brott, till fängelse i tre år. I en anmälan till JO ifrågasatte BB:s
                          målsägandebiträde varför socialförvaltningen inte hade gjort en polisanmälan, trots att
                          det till förvaltningen hade lämnats uppgifter om att bl.a. AA hade gjort sig skyldig till
                          oegentligheter mot BB. JO har i sitt beslut riktat in sig på frågan om
                          socialförvaltningen borde ha gjort en polisanmälan.
                           JO inleder med att bl.a. framhålla att alla insatser inom socialtjänsten ska vara av
                          god kvalitet och att den beslutande nämndens ansvar för detta gäller oavsett om det
                          är någon annan än nämnden som svarar för genomförandet av insatsen. Om det
                          uppstår en misstanke om att en enskild har blivit utsatt för ett brott i samband med
                          utförandet av en insats ligger det således i sakens natur att nämnden alltid bör
                          överväga om det finns skäl och förutsättningar för att göra en polisanmälan.
                           Nämndens agerande har, såvitt kommit fram, inte grundats på en tillräcklig analys av
                          de rättsliga förutsättningarna för att göra en polisanmälan. Enligt JO har nämnden
                          åsidosatt sina åligganden att agera för att skydda BB. JO anser att nämnden borde ha
                          gjort en polisanmälan och kritiserar nämnden för underlåtenheten att göra detta.

## Bakgrund

BB, född 1924, var under flera år beviljad hemtjänst av Älvsjö stadsdelsnämnd
                        inom Stockholms kommun. BB valde inledningsvis företaget Attendo som
                        hemtjänstutförare. Under åren 2011–2012 arbetade AA, som var anställd hos
                        Attendo, som vårdbiträde hos bl.a. BB.

                        Den 11 februari 2016 dömde Svea hovrätt AA för ocker, grovt brott, och
                        tagande av muta, grovt brott (20 kap. 2 § brottsbalken i dess lydelse före 1 juli
                        2012) till fängelse i tre år (mål nr B 8022-15). Brotten var begångna mellan den
                        29 juli 2011 och den 31 augusti 2014 och bestod bl.a. i att AA under den
                        aktuella tidsperioden, genom att utnyttja BB:s beroendeställning och oförstånd,
                        otillbörligen hade tillgodogjort sig eller någon annan ca 1 500 000 kr av BB:s



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                         Dnr 3237-2015         Sid 2 (10)




tillgångar samt tagit emot hennes hus i gåva för att senare sälja detsamma för
5 000 000 kr.

Anmälan
I en anmälan som kom in till JO den 8 juni 2015 klagade BB:s
målsägandebiträde, advokaten CC, på Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms
kommun. Hon ifrågasatte varför förvaltningen hade underlåtit att göra en
polisanmälan trots att det till förvaltningen hade lämnats uppgifter om att bl.a.
AA hade begått oegentligheter mot BB. Enligt CC hade BB inte behövt förlora
alla sina tillgångar om socialtjänsten hade agerat och gjort en polisanmälan.

Till sin anmälan fogade CC vissa handlingar.

Utredning
Inledningsvis tog JO kontakt med Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som
uppgav att myndigheten hade tagit emot en liknande anmälan som den som
hade gjorts till JO. Klagomålen var dock riktade mot de privata företag som
utfört hemtjänstinsatser hos BB, inte mot socialtjänsten.

JO begärde därefter att Älvsjö stadsdelsnämnd i Stockholms kommun skulle
yttra sig över det som CC hade anfört i sin anmälan.

Som sitt remissvar gav stadsdelsnämnden in ett tjänsteutlåtande som hade
upprättats vid stadsdelsförvaltningen. I yttrandet anfördes i huvudsak följande
(bilagor har här utelämnats):

## Inledning

Ärendet gäller en kvinna född 1924, BB som har beviljats hemtjänst under ett
      antal år. BB har bott tillsammans med sin syster i en villa i Älvsjö. Systern avled
      för ett par år sedan och BB blev mycket ensam och orolig. Hemtjänsten utökades
      och BB hade inledningsvis, enligt eget val, Attendo som hemtjänstutförare. BB
      fick en mycket nära relation och kontakt med vårdbiträdet AA som arbetade hos
      henne. I juni 2012 bytte BB hemtjänstutförare. AA fortsatte att umgås nära med
      BB.
      Ett flertal orosanmälningar har inkommit till stadsdelsnämnden om BB:s
      situation och att AA och hans familj (fru och barn) synes ha flyttat in till BB.
      Stadsdelsförvaltningen har genomfört en antal oanmälda och anmälda hembesök
      för att förvissa sig om att BB inte far illa och att hon får de insatser hon beviljats
      med god kvalitet.
      AA har fått en generalfullmakt att företräda BB, vidare har han erhållit huset
      som en gåva. Vid hembesöken har BB uttryckt att hon är trygg med AA och att
      hon vill ha det på detta vis, vilket även vänner till BB intygat. BB:s hus i Älvsjö
      såldes för ett år sedan och de flyttade till Åkersberga tillsammans.
      Älvsjö stadsdelsnämnd har anmodats yttra sig över vad som framförts i
      målsägandebiträde CC:s anmälan till JO. Anmälan riktar sig till socialtjänsten i
      Älvsjö stadsdelsförvaltning och avser frågan om underlåtelse att göra
      polisanmälan.
      Yttrandet innehåller en redogörelse för handläggningen av ärendet och
      myndighetens bedömning rörande den aktuella anmälan.
                                                                Dnr 3237-2015       Sid 3 (10)




Redogörelse för handläggningen av ärendet
Den 13 maj 2011 fick Älvsjö stadsdelsförvaltning information om att BB:s syster
avlidit samt att ett eventuellt behov av godmanskap förelåg (se bilaga 2,
journalanteckning daterad 2011-05-13). Den 24 maj 2011 gjorde förvaltningen
ett hembesök hos BB. BB bekräftade att behov av god man förelåg och ansökte
om detta. Det framkom att AA, som arbetade för hemtjänstutföraren, var tilltänkt
som god man (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2011-05-31). Den 29
september 2011 fick stadsdelsförvaltningen information från
överförmyndarnämnden om att AA inte var lämplig som god man (se bilaga 2,
journalanteckning daterad 2011-09-29). BB uppgav att hon inte ville ha någon
god man om inte AA blev utsedd till detta.
Den 19 juni 2012 uppgav AA till stadsdelsförvaltningen att den konflikt som
rådde med BB:s grannar hade blivit värre. Grannarna hade tillkallat polis då de
misstänkte att AA hade odlat droger i BB:s växthus. Polisen hittade inget som
tydde på att det hade odlats droger hos BB. AA uppgav vidare att BB önskade
byta hemtjänstutförare och att AA:s hustru, DD, skulle bli anhöriganställd. BB
bytte hemtjänstutförare den 25 juni 2012 (se bilaga 2, journalanteckning daterad
2012-06-19).
Den 4 juli 2012 blev stadsdelsförvaltningen kontaktad av äldreförvaltningen.
Äldreförvaltningen hade fått information om att en tjänstebil tillhörig den
tidigare hemtjänstutföraren ofta och under längre tid stått parkerad utanför BB:s
hus samt att huset var välskött både in- och utvändigt. Äldreförvaltningen
uppgav att den skulle återkomma med förslag på hur ärendet skulle hanteras (se
bilaga 2, journalanteckning daterad 2012-07-04).
Stadsdelsförvaltningen bokade in ett hembesök hos BB den 9 juli 2012 i syfte att
dels undersöka hur situationen var kring BB och AA, dels följa upp
hemtjänstinsatserna.
Den 9 juli 2012 uppgav verksamhetschefen vid den tidigare hemtjänstutföraren
till stadsdelsförvaltningen att företaget hade varit i kontakt med AA, som
fortfarande var anställd vid företaget, och upplyst honom om att det var
olämpligt att han vistades med sin familj hos BB efter arbetstid. Samma dag
kontaktades stadsdelsförvaltningen av en kvinna som uppgav att hon kände
personer på den gata där BB bodde. Hon uppgav att en tjänstebil från den
tidigare hemtjänstutföraren ofta setts parkerad utanför BB:s hus och att en
studsmatta var uppställd på tomten. Kvinnan uppgav vidare att BB hade behov
av en god man eller förvaltare (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2012-07-
09).
Vid hembesök den 9 juli 2012 uttryckte BB flera gånger till
stadsdelsförvaltningen hur nöjd hon var med hemtjänstinsatserna och med AA
och DD samt att hon ville ha AA som god man. Det framkom att AA hade en
general fullmakt för BB. AA bekräftade att han och hans arbetsgivare hade talat
om att inte blanda privatliv med yrkesliv. Vid hembesöket observerades att en
studsmatta var uppställd på BB:s tomt och att en bil och en motorcykel som
verkade tillhöra AA stod parkerade utanför huset. Ingenting annat tydde på att
AA och hans familj hade privata tillhörigheter i huset (se bilaga 2,
journalanteckning daterad 2012-07-09).
Den 6 december 2012 inkom en orosanmälan till stadsdelsförvaltningen. Enligt
anmälan var flera grannar till BB oroliga för henne då de sett att AA och hans
familj hade flyttat in i hennes hus. Med anledning av anmälan gjorde
stadsdelsförvaltningen den 11 december 2012 ett oanmält hembesök hos BB. Vid
hembesöket uppgav BB att hon ville att AA och DD skulle vara mycket hos
henne och att hon uppskattade att de sov över hos henne då det fick henne att
känna sig trygg. Det framkom att AA och hans familj hade övernattat hos BB de
senaste två månaderna och att de hade kvar sin lägenhet i Fruängen. Vid
hembesöket hölls ett enskilt samtal med BB då hon informerades om den
orosanmälan som inkommit. Hon tillfrågades om hon önskade en god man, men
                                                                   Dnr 3237-2015        Sid 4 (10)




uppgav att hon inte var intresserad av det (se bilaga 2, journalanteckning daterad
2012-12-11).
Den 11 april 2013 inkom en orosanmälan till stadsdelsförvaltningen från grannar
till BB. Stadsdelsförvaltningen kontaktade BB som uppgav att hon kände sig
trygg med den hjälp och det stöd AA och DD bistod med och att AA fortfarande
hade en generalfullmakt. Under samtalet framkom att AA och hans familj bodde
i en lägenhet i Fruängen men att de ibland övernattade hos BB, vilket BB
uppskattade. Efter samtalet kontaktade förvaltningen verksamhetschefen på det
utförande hemtjänstföretaget och informerade om BB:s situation.
Verksamhetschefen uppgav att hon skulle informera DD om vilka regler som
gällde för anställda inom företaget (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2013-
04-11).
Den 17 april 2013 kontaktade stadsdelsförvaltningen verksamhetschefen vid det
utförande hemtjänstföretaget som gjort ett hembesök hos BB den 11 april.
Verksamhetschefen uppgav att hon hade talat med BB, AA och DD, att BB fick
den hjälp hon var beviljad, att BB mådde bra och trivdes bra med AA och DD
och att det inte fanns några indikationer på att BB inte skulle ha det bra.
Verksamhetschefen hade observerat att det fanns övernattningsmöjligheter på
övervåningen för AA och hans familj.
Den 16 maj 2013 kontaktade stadsdelsförvaltningen juridiska avdelningen vid
stadsledningskontoret för frågor kring socialtjänstens juridiska ansvar med
anledning av orosanmälan gällande relationen mellan BB, AA och DD. Utöver
de åtgärder som vidtagits så vilar inget ansvar på socialtjänsten att utreda vidare
kring orosanmälan. Det underströks att det var viktigt att skilja mellan arbete och
privat relation och mycket viktigt att hemtjänstutföraren informerade DD om
reglerna om mutbrott och vad som gäller både under och efter anställning.
Stadsdelsförvaltningen informerade hemtjänstutföraren om detta och fick
beskedet att hemtjänstutföraren redan hade informerat DD om vilka regler som
gäller (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2013-05-16).
Den 23 maj 2014 inkom en orosanmälan till stadsdelsförvaltningen från en
anonym BB granne till BB. Anmälaren riktade anklagelser mot AA avseende att
BB:s hus var ute till försäljning. Med anledning av anmälan gjorde
stadsdelsförvaltningen ett oanmält hembesök hos BB den 28 maj 2014. Vid
hembesöket framkom att AA och hans familj bodde hemma hos BB och att huset
var till salu. Det framkom också att AA hade fått huset av BB som gåva och att
ett testamente fanns upprättat. Under hembesöket var en barndomsvän till BB
närvarande på telefon. Barndomsvännen bekräftade BB:s vilja och att BB mådde
bra av att umgås med AA och hans familj. Barndomsvännen hade även bevittnat
testamentet (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2014-05-28).
Den 28 maj 2014 kontaktade stadsdelsförvaltningen juridiska avdelningen vid
Stadsledningskontoret angående de nya händelserna (se bilaga 2,
journalanteckning daterad 2014-05-28).
Den 2 juni 2014 gjorde stadsdelsförvaltningen ett hembesök hos BB på grund av
en ny orosanmälan. Vid hembesöket informerades BB om att hemtjänstpersonal
inte får ta emot gåvor eller arv från sina kunder. BB bekräftade att hon ville att
huset skulle säljas och att hon hade överlåtit huset till AA som gåva genom ett
gåvobrev. Förvaltningen informerade BB om att AA kunde bli polisanmäld och
dömd för att ha tagit emot huset som gåva eftersom han varit anställd som
vårdbiträde hos det första hemtjänstföretaget under tid då BB hade det som sin
hemtjänstutförare samt att det kunde innebära att AA inte skulle få behålla
gåvan. BB uppgav att hon ville ha det som det var och att hon hade det bra med
AA och hans familj. BB fick information om möjligheten att ansöka om god
man. Hon såg dock inget behov av en god man då hon ansåg att AA skötte allt
bra. BB uppgav att huset var i stort behov av renovering och att hon ville att det
skulle säljas. Hon uppgav att hon ville köpa ett nytt hus i den ort där hon hade växt
upp. Det framkom att AA och hans familj skulle följa med vid en eventuell flytt.
                                                                  Dnr 3237-2015         Sid 5 (10)




Efter hembesöket kontaktade stadsförvaltningen hemtjänstutföraren och upplyste
om att DD hade flyttat in hos BB och att det inte var förenligt med anställning att
flytta in till en kund. Vikarierande verksamhetschef vid hemtjänstutföraren
uppgav att denne inte såg något fel i det som skett och hänvisade till att det var
fråga om en anhöriganställning och att något brott inte hade begåtts.
Samma dag kontaktade stadsdelsförvaltningen äldreförvaltningen som uppgav att
det inte var tillåtet att en anställd flyttar in till kund vid en anhöriganställning.
Äldreförvaltningen uppgav att den skulle kontakta utföraren för att få klarhet i
frågan (se bilaga 2, journalanteckning daterad 2014-06-02).
Den 17 juni 2014 informerade AA att BB och hans familj tillsammans skulle
flytta till en villa i Åkersberga. Den 7 juni 2014 avslutas alla hemtjänstinsatser
då BB flyttat.

Förvaltningens bedömning
Enligt socialtjänstlagen (2001:453) ska verksamheten bygga på respekt för den
enskildes rätt till självbestämmande och integritet. Självbestämmande och
frivillighet ska vara vägledande inom socialtjänsten.
Det finns ingen lagstadgad skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla
misstankar om brott (se t.ex. Socialstyrelsens handbok om handläggning och
dokumentation inom socialtjänsten s. 275). På grund av sekretessen inom
socialtjänstens område är också möjligheten att lämna uppgifter om misstanke
om brott till brottsutredande myndigheter begränsad.
Den eventuella brottslighet som varit aktuell i ärendet har inte varit av sådan
karaktär att sekretessen har kunnat brytas enligt 10 kap. 23 § offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400), OSL. Det har vidare bedömts vara tveksamt om
sekretessen kunnat brytas med stöd av 10 kap. 2 § OSL. De uppgifter som varit
tillgängliga har inte bedömts visa att det varit fråga om brott riktade mot
socialtjänstens verksamhet eller att det förelegat någon annan sådan situation
som förarbetena pekar ut för tillämpningen av 10 kap. 2 § OSL (se prop.
1979/80:2 s. 123). Sistnämnda bestämmelse ska också tillämpas restriktivt (prop.
1979/80:2 s. 465 och 494). Någon annan sekretessbrytande bestämmelse har inte
bedömts vara tillämplig.
Bedömningen av sekretessläget har bidragit till att förvaltningen valt att inte göra
någon polisanmälan. Vidare har förvaltningen beaktat att BB uttryckt att hon
varit nöjd med den ordning som varit och med utförandet av de insatser hon varit
beviljad. BB har inte uttryckt någon vilja att uppgifter skulle lämnas till polisen
eller att hennes situation på något sätt skulle förändras.
De hemtjänstinsatser som BB varit beviljad har utförts av personal anställd i
enskild verksamhet. Förvaltningens bedömning har varit att den oro kring
personalens agerande som framkommit varit något som främst skulle hanteras av
utföraren. Förvaltningen har också flera gånger talat med utförarna om detta.
Sommaren 2012 bytte BB utförare. Chefen vid den tidigare verksamheten
informerade förvaltningen om att chef och personal hade talat med den anställde
om olämpligheten i att vistas hos BB efter arbetstid. Förvaltningen har efter bytet
av utförare erinrat den nya utföraren om vikten av att informera anställda om
mutbrott, vilket utföraren uppgett att denne gjort.
Förvaltningen har löpande genom både föranmälda och oanmälda hembesök
kontrollerat att BB fått de hemtjänstinsatser hon haft rätt till. Förvaltningen har
vidare försäkrat sig om att det som förevarit har skett i enlighet med BB:s egen
vilja. BB har intygat detta och förvaltningen har inte funnit skäl att ifrågasätta
hennes inställning eller hennes förmåga att avge ett grundat ställningstagande.
BB har genomgående uttryckt att hon varit nöjd med både situationen och
utförandet av hemtjänstinsatserna. När förvaltningen fick reda på att BB gett bort
sitt hus i gåva gjorde förvaltningen hembesök och informerade BB om mutbrott
och möjliga konsekvenser av detta. BB fick vid besöket erbjudande om hjälp
                                                                      Dnr 3237-2015       Sid 6 (10)




      med att ansöka om god man och på fråga av förvaltningen intygade BB att allt
      hade skett i enlighet med hennes önskemål.
      Sammanfattningsvis har förvaltningen utifrån de överväganden som redovisas
      ovan valt att inte göra någon polisanmälan i ärendet. Enligt förvaltningens
      uppfattning har huvuduppgiften för förvaltningen varit att se till att BB:s
      beviljade insatser genomförts och att i övrigt bistå henne utifrån hennes
      önskemål.
CC kommenterade nämndens remissvar och gav in ytterligare handlingar.

Jag tog del av IVO:s beslut den 7 december 2015 i ärendena med dnr 8.2-
19176/2015-8 och 8.2-19176/2015-9, som rörde klagomålen mot de privata
vårdföretagen Attendo och Omsorgskraft Sverige AB.

I beslutet som rörde klagomålen mot Attendo anförde IVO under rubriken
Skälen för beslutet följande:

      IVO bedömer, efter att ha granskat inkomna handlingar, att det inte finns
      anledning att utreda ärendet vidare. Verksamheten har, enligt 4 kap. 2 och 4 §§
      Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om
      ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete, processer och rutiner för att
      säkra verksamhetens kvalitet.
      Attendo har redovisat den information som ges till alla anställda vid anställning
      och där ingår information om att personalen inte får ta emot gåvor i form av
      presentkort eller värdeföremål och andra saker som kan pantsättas. Det framgår
      även att personalen inte får göra några skriftliga förbindelser med brukare
      avseende handlingar som rör arv och testamente, lånehandlingar, bevittnande av
      namnteckning eller olika former av dokument. All personal får skriva under att
      de har tagit del av informationen och förstått innebörden av budskapet i
      handlingen.

IVO gjorde liknande uttalanden i beslutet som rörde Omsorgskraft Sverige AB.

Bedömning
Inledning
Min granskning är inriktad på den fråga som CC har tagit upp i sin anmälan,
nämligen den om stadsdelsförvaltningen borde ha gjort en polisanmälan om att
bl.a. AA eventuellt hade begått brott mot BB.

Enligt de regler som gäller för JO:s verksamhet är utgångspunkten att JO inte
bör utreda händelser eller förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden.
Jag anser att det i det här fallet finns särskilda skäl att frångå den s.k.
tvåårsregeln.

Jag har inte tillsyn över de privata företag som ansvarade för utförandet av
hemtjänsten hos BB. Jag kan därför inte kommentera hur de agerade med
anledning av de misstankar som fördes fram mot bl.a. AA.

Allmänt om socialnämndens ansvar för att insatser är av god kvalitet
m.m.
Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett
värdigt liv och känna välbefinnande. Socialnämnden ska verka för att äldre
                                                                    Dnr 3237-2015       Sid 7 (10)




människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden
och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Nämnden ska
också ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig
service. Alla insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet.

Det är socialnämnden som beslutar om bistånd, t.ex. hjälp i form av hemtjänst.
Hemtjänsten kan utföras i kommunens egen regi. Det är dock vanligt att de
insatser som nämnden har beviljat utförs av ett privat hemtjänstföretag. Det kan
vara kommunen som anlitar ett privat företag eller den enskilde som själv väljer
en annan utförare av insatsen. Även om det är någon annan än den beslutande
nämnden som svarar för genomförandet av en insats har den beslutande
nämnden fortfarande ansvar för att den enskilde får den beviljade insatsen
och att insatsen är av god kvalitet (se bl.a. prop. 2005/06:115 s. 118 och
Socialstyrelsens handbok Handläggning och dokumentation inom
socialtjänsten s. 443).

Om det kommer fram att det finns brister när en biståndsinsats utförs kan
socialnämnden givetvis inte vara passiv. Nämnden måste då vara aktiv för att se
till att förhållandena rättas till så att den enskilde får den hjälp och det stöd som
han eller hon behöver och som socialnämnden har beslutat om. Vilka åtgärder
som socialnämnden bör vidta beror på vad saken gäller samt bristens art och
orsak. Det kan uppstå en misstanke om att den enskilde har blivit utsatt för ett
brott i samband med utförandet av en insats. I ett sådant fall ligger det i sakens
natur att nämnden alltid bör överväga om det finns skäl och förutsättningar för
att göra en polisanmälan. Det ställningstagande som myndigheten då gör bör
dokumenteras (jämför JO 2011/12 s. 426, dnr 2133-2010).

När kan och bör socialnämnden överväga att göra en polisanmälan?
När socialnämnden överväger att göra en polisanmälan bör den beakta bl.a.
vilket samband som det misstänkta brottet har med nämndens verksamhet,
brottets svårighetsgrad och hur starka misstankarna är. Nämnden bör i sina
överväganden även beakta om den enskilde befinner sig i en särskilt utsatt
situation. Det kan t.ex. röra sig om personer som har svårt att själva bevaka sina
intressen. Det finns också situationer när nämnden bör beakta den enskildes
inställning till att en anmälan görs. Att bedöma om ett handlande kan utgöra ett
brott och om en anmälan bör göras kan vara svårt. Nämnden kan alltid rådgöra
med polis eller åklagare innan den tar ställning till om det finns förutsättningar
för att göra en polisanmälan (jämför prop. 2005/06:161 s. 103). Ett sådant
samråd kan ske utan att nämnden röjer uppgifter om de enskilda personernas
identitet.

En förutsättning för att nämnden ska kunna lämna uppgifter till polis/åklagare är
att det inte på grund av sekretess finns något hinder för socialnämnden att röja
uppgifter. Den s.k. socialtjänstsekretessen regleras i 26 kap. 1 § offentlighets-
och sekretesslagen (2009:400), OSL. Sekretess gäller inom socialtjänsten för
uppgifter om en enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att
                                                                  Dnr 3237-2015       Sid 8 (10)




uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.
Sekretessen avser alltså att skydda den som får bistånd eller någon anhörig till
denne.

I 10 kap. OSL finns vissa sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser
om undantag från sekretess. Med stöd av bestämmelsen i 10 kap. 21 § OSL kan
socialnämnden till bl.a. Polismyndigheten lämna ut uppgifter som det normalt
gäller sekretess för vid misstanke om vissa brott mot barn. När det gäller
begångna brott i övrigt kan socialnämnden till Polismyndigheten lämna ut
sekretessbelagda uppgifter vid bl.a. misstanke om ett fullbordat brott för vilket
det är föreskrivet fängelse i minst ett år (10 kap. 23 § OSL). Sekretess hindrar
inte heller att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan myndighet, om
det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin
verksamhet (10 kap. 2 § OSL).

Borde stadsdelsnämnden ha gjort en polisanmälan i det nu aktuella
fallet?
Nämnden har i sitt yttrande inte närmare redogjort för vilka biståndsinsatser
som BB hade och under vilken tid som hon hade insatser eller hur de
verkställdes. Såvitt jag har förstått erhöll dock BB insatser från Älvsjö
stadsdelsnämnd under åren 2011–2014. Det var privata företag som svarade för
utförandet av insatserna. Det faktiska utförandet verkar ha ombesörjts av AA
eller hans hustru DD. Stadsdelsförvaltningen fick under de åren fortlöpande in
orosanmälningar som innehöll information om bl.a. olika missförhållanden och
oegentligheter som hade samband med den hemtjänstinsats som BB hade.

Av utredningen framgår att förvaltningen i maj 2014 fick kännedom om bl.a. att
BB hade gett bort sitt hus i gåva till AA och att huset låg ute till försäljning.
Mot bakgrund av att förvaltningen redan ett år tidigare hade känt sig tvungen att
informera DD:s arbetsgivare om bestämmelserna om mutbrott, är det enligt min
mening uppenbart att det i vart fall i maj 2014 måste ha stått klart för nämnden
att AA:s och/eller DD:s agerande kunde utgöra mutbrott.

Nämnden har i sitt remissvar bl.a. uppgett att förvaltningen löpande under åren
gjorde både föranmälda och oanmälda hembesök hos BB för att försäkra sig om
att hon inte for illa och att de insatser hon fick var av god kvalitet.
Förvaltningen hade också kontakter med såväl AA:s som DD:s arbetsgivare,
som verkar ha ansett att det inte förekommit några oegentligheter.
Förvaltningen konsulterade också den juridiska avdelningen vid
stadsledningskontoret vid två tillfällen, bl.a. angående misstankarna om
mutbrott samt hur man skulle agera när det gällde AA:s och hans familjs
relation med BB och socialnämndens ansvar i den uppkomna situationen.

En starkt bidragande orsak till att en polisanmälan inte gjordes förefaller ha
varit att nämnden ansåg att den inte kunde lämna ut uppgifterna på grund av
sekretess. En annan orsak verkar ha varit att förvaltningen ansåg att det i första
hand var de privata bolagens sak att ingripa. I remissvaret har nämnden t.ex.
                                                                 Dnr 3237-2015       Sid 9 (10)




uppgett att förvaltningen bedömde att oron kring personalens agerande främst
var något som utföraren skulle hantera och att man flera gånger talat med
utförarna om detta.

Den s.k. socialtjänstsekretessen i 26 kap. 1 § OSL gäller inom socialtjänsten för
uppgifter om en enskilds personliga förhållanden om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. En
uppgift om att en person har beviljats bistånd i form av hemtjänst är typiskt sett
en sådan uppgift som omfattas av sekretess enligt 26 kap. 1 § OSL. Nämnden
kan alltså inte utan vidare röja uppgiften för någon utomstående, inte ens för
t.ex. en pensionärsorganisation som på ideell grund söker upp äldre människor
och erbjuder olika fritidsaktiviteter. I det aktuella fallet var det dock fråga om
att göra en anmälan till polisen om misstanke om att BB hade utsatts för ett
allvarligt brott. För att polisen snabbt skulle kunna utreda saken behövde
polisen veta vem som var utsatt för det misstänkta brottet. Polisen behövde dock
inte genom anmälan få information om varför BB hade beviljats hemtjänst, eller
om hennes hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. De uppgifter om
BB som nämnden skulle behöva röja i en polisanmälan var begränsade till de i
sammanhanget förhållandevis ”harmlösa” uppgifterna om hennes namn och att
hon hade insatser i form av hemtjänst. Enligt min mening är det uppenbart att de
uppgifterna hade kunnat röjas för polisen utan att BB skulle ha lidit men. Det är
oklart hur nämnden resonerade i denna del. Saken berörs inte heller närmare i
remissvaret.

För det fall att man ändå skulle anse att socialtjänstsekretessen i 26 kap 1 § OSL
utgjorde ett hinder för att lämna de aktuella uppgifterna till polisen uppkommer
det fråga om huruvida uppgifterna hade kunnat röjas med stöd av någon av de
sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. OSL.

De misstänkta brotten var allvarliga men de var inte sådana att nämnden kunde
lämna sekretessbelagda uppgifter till polis/åklagare med stöd av bestämmelsen i
10 kap. 23 § OSL. Som jag har anfört tidigare i beslutet hörde det emellertid till
nämndens ansvar för biståndet att bl.a. se till att de insatser som BB fick var av
god kvalitet, även om de faktiskt utfördes av ett hemtjänstföretag. I detta ansvar
ligger att hindra att den enskilde biståndstagaren utsätts för brott av personer
som rent praktiskt ska ge hjälpen. Enligt min uppfattning hade därför nämnden
kunnat lämna ut uppgifter till polisen med stöd av 10 kap. 2 § OSL, eftersom
det var nödvändigt för att nämnden skulle kunna utföra sin uppgift att se till att
biståndet var av god kvalitet. Det framgår inte av remissvaret eller utredningen i
övrigt vilka överväganden som nämnden gjorde när det gällde möjligheten att
röja uppgifter, mot bakgrund av det ansvar som nämnden hade för utförandet av
biståndsinsatserna.

Jag vill också tillägga att det fanns en möjlighet för nämnden att göra en
polisanmälan utan att röja några uppgifter om BB. Sekretessen enligt 26 kap.
1 § OSL har skyddat BB men inte AA eller någon annan som utförde insatser
                                                                  Dnr 3237-2015      Sid 10 (10)




hos BB. Nämnden hade således kunnat göra en polisanmälan utan att lämna
några uppgifter som rörde hennes personliga förhållanden. Det alternativet
verkar nämnden inte ha övervägt.

Enligt min uppfattning har det således inte på grund av bestämmelserna om
sekretess funnits något hinder för nämnden att göra en polisanmälan. Det finns
möjligen ett visst utrymme för att hävda en annan uppfattning än den som jag
har fört fram när det gäller hur 26 kap. 1 § och 10 kap. 2 § OSL bör tillämpas i
ett fall som det nu aktuella. Nämndens redogörelse för hur man har sett på
sekretessfrågorna är bristfällig. Såvitt framgår av nämndens remissvar och det
som i övrigt har kommit fram vid min utredning är min uppfattning att
sekretessfrågorna inte varit föremål för en tillräcklig analys från nämndens sida.

Det fanns starka skäl för att göra en polisanmälan. De omständigheter som kom
fram gav utan tvekan stöd för att ett allvarligt brott hade begåtts mot BB inom
ramen för en verksamhet som nämnden hade det yttersta ansvaret för. Eftersom
de privata företag som svarade för utförandet av biståndsinsatserna inte hade
gjort eller avsåg att göra någon polisanmälan och inte heller hade vidtagit några
andra mer konkreta åtgärder för att förhindra eller avbryta de aktuella brotten
borde nämnden ha gjort en polisanmälan.

Nämndens agerande har, såvitt kommit fram, inte grundats på en tillräcklig
analys av de rättsliga förutsättningarna för att göra en polisanmälan. Enligt min
mening har nämnden åsidosatt sina åligganden att agera för att skydda BB, och
nämnden förtjänar kritik för sin underlåtenhet att göra en anmälan till polisen
om det misstänkta brottet.

Avslutande kommentarer
Många äldre är för sin existens helt beroende av att få det stöd och den
omvårdnad från socialnämnden som de är i behov av. Det gäller särskilt de allra
äldsta och de äldre som i förtid har drabbats av sjukdom eller funktionshinder.
Samtidigt kan dessa äldre ha svårt att bevaka sina intressen. Det kan bero på
psykisk eller fysisk svaghet, men också på att de är rädda för att stöta sig med
vårdpersonal eller någon inom socialtjänsten. De äldre som saknar nära
anhöriga med inblick i vården är särskilt utsatta (se prop. 1997/98:113 s. 87).
Mot den bakgrunden är det därför av avgörande betydelse att socialnämnden,
när den får kännedom om oegentligheter av det slag som nu är aktuellt,
skyndsamt och noggrant överväger de åtgärder som finns att tillgå.

Jag skickar en kopia av detta beslut för kännedom till Socialstyrelsen och till
IVO, som har granskat de berörda privata hemtjänstföretagen.

Ärendet avslutas.
