# Remissyttrande: En ny förvaltningslag (SOU 2010:29)

JO 2010-10-01 dnr 3239-2010

## Utredning

REMISSYTTRANDE
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2010-10-01          3239-2010               1 (8)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Remissyttrande: En ny förvaltningslag (SOU 2010:29)

                        Allmänna synpunkter
                        Betänkandet innehåller en mycket värdefull genomgång av tidigare
                        lagstiftningsarbete och internationell och svensk praxis på de aktuella områdena.
                        Utredningens arbete har lett fram till förslag till en ny förvaltningslag där syftet har
                        varit att ta bort onödiga hinder för ett rättssäkert förfarande utan att effektiviteten
                        hämmas.

                        Det förslag som presenteras innehåller både regler som stärker den enskildes
                        ställning i förhållande till myndigheterna och många tydliga och pedagogiska
                        regler till hjälp i myndighetens verksamhet. Förslaget att avvikande bestämmelser
                        ska föreskrivas i lagform ger stadga åt de grundläggande rätts- säkerhetsgarantier
                        som ställs upp i lagförslaget.

                        I betänkandet föreslås att de skillnader som hittills gällt mellan handläggning av
                        ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild och andra ärenden tas bort.
                        Detta innebär att den enskildes ställning stärks. När avgränsningen till
                        myndighetsutövning tas bort finns det dock en risk för att en del skyldigheter för
                        myndigheterna blir onödigt långtgående. Men under förutsättning att det som
                        föreslås inte får till följd att handläggningstiderna hos myndigheterna allmänt
                        fördröjs, finns det ingen anledning att från de synpunkter JO har att anlägga
                        motsätta sig förslaget.

                        Både för den enskilde och för myndigheterna är det betydelsefullt att svaret på
                        olika förfarandefrågor kan sökas i skrivna normer. Utredningens förslag att i en ny
                        förvaltningslag ta in vissa förvaltningsrättsliga principer är därför värdefullt,
                        liksom det tydliggörande av vissa bestämmelser som föreslås.

                        Enskildheter som det från JO:s perspektiv finns skäl att lyfta fram som särskilda
                        förbättringar är förslagen avseende myndigheters utredningsansvar, kodifiering av
                        praxis när det gäller besluts verkställbarhet och myndigheters rättelse av egna
                        beslut samt förvaltningsbesluts överklagbarhet.

                        Sammanfattningsvis är förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det
                        är angeläget att arbetet fullföljs i enlighet med utredningens intentioner.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                   Dnr 3239-2010   Sid 2 (8)




I det följande diskuteras vissa enskildheter som kan behöva göras till föremål för
ytterligare överväganden.

Lagens tillämpningsområde
Utredningen föreslår att undantaget i den nuvarande lagens 32 § avseende exekutiv
och brottsbekämpande verksamhet ska tas bort. Den nya lagen ska i sin helhet vara
tillämplig även på dessa områden. Jag instämmer i de principiella överväganden
som utredningen anför till stöd för det ställningstagandet (se betänkandet, s. 123 f.).
Som utredningen konstaterar har det dock ansetts besvärligt att synkronisera den
särreglering som sedan länge finns på vissa håll med förvaltningslagens allmänna
regler. För att förslaget ska kunna genomföras torde krävas att ett underlag för en
sådan synkronisering tas fram. Det kan inte uteslutas att det därvid visar sig vara
svårare att genomföra denna del av utredningens förslag än vad man i förstone kan
anta.

Lagfästande av principerna om legalitet, objektivitet och
proportionalitet
Utredningen har föreslagit att vissa grundläggande principer ska komma till uttryck
i lagen. Det rör sig delvis om sådant som redan finns fastlagt i regeringsformen. I
dessa delar tillför det som föreslås knappast något i förhållande till det grundlagen
stadgar. Utredningens huvudsakliga skäl för att ändå föra in principerna även i
allmän lag synes vara pedagogiskt. Det anförs även att tillsynsorgan som
exempelvis JO inte känner sig helt bekväma med att inte kunna luta sig mot en
mera handfast bestämmelse i vanlig lag då man vill påtala bristande objektivitet
och saklighet i myndigheternas aktiviteter.

För JO:s del finns det enligt min mening inget behov av de föreslagna reglerna. Att
känna tvekan inför att åberopa en princip för att den finns i grundlag förefaller mig
alldeles förfelat. Tvärtom ger reglernas grundlagsstatus dem en extra tyngd. Jag vill
även erinra om att 3 § i JO:s instruktion i praktiken uppdrar åt JO att använda sig
av regeringsformens bestämmelse om saklighet och opartiskhet.

Att i lag reglera sådant som finns stadgat i grundlag kan skapa osäkerhet om såväl
grundlagens innehåll som dess tillämplighet på områden där det inte i vanlig lag
särskilt påtalats att dess principer är gällande.

Jag är således tveksam till utredningens förslag såvitt gäller de principer som finns
i grundlagen. Ambitionen att tydliggöra dessa principer för myndigheterna är dock
god. Det borde kunna ske genom att den föreslagna lagen hänvisar till
regeringsformen.

När det särskilt gäller proportionalitetsprincipen är läget annorlunda, eftersom den
inte finns upptagen i grundlagen. Något hinder mot att kodifiera den praxis som
utvecklats av framför allt Regeringsrätten finns i och för sig inte. Även här talar
pedagogiska skäl för någon form av omnämnande.
                                                                   Dnr 3239-2010     Sid 3 (8)




Service, tillgänglighet och samverkan
Utredningen föreslår en mer generell reglering när det gäller bl.a. service och
tillgänglighet. De skäl som förs fram för en sådan ordning är i och för sig goda.
Erfarenheter från JO:s verksamhet visar emellertid att det i vissa avseenden finns
behov av enkla och klargörande regler för vad som ankommer på myndigheterna.
Stadgandet om myndigheternas skyldighet att besvara frågor från enskilda är
exempel på en sådan regel. Även om denna skyldighet ryms inom den nu
föreslagna bestämmelsen finns det ett värde i att skyldigheten kommer till klart
uttryck även i en ny förvaltningslag. Samma resonemang kan föras när det gäller
regeln som ålägger myndigheterna att visa enskilda som vänt sig till fel myndighet
till rätta.

Regeln om myndigheternas öppethållande under minst två timmar tillkom efter

## Anmälan och bakgrund

initiativ av JO och efter att JO under flera år noterat och även kritiserat
myndigheter för att de hållit helt stängt under s.k. klämdagar. Om det uttryckliga
kravet på visst öppethållande nu tas bort ur lagregleringen finns det en påtaglig risk
för att tillgängligheten återigen försämras. Regleringen behöver inte tyngas med
någon exakt tidsfrist för öppethållande men det bör framgå att myndigheterna ska
vara tillgängliga alla normala vardagar. Av bestämmelsen bör också uttryckligen
framgå att myndigheten ska vara tillgänglig för besök. Att enskilda kan komma till
en myndighet och personligen föra fram sin sak till en handläggare är viktigt ur ett
medborgarperspektiv.

Om lagstiftaren skulle välja att genomföra utredningens förslag är det angeläget att
det i en författningskommentar slås fast att några ändringar i sak inte är åsyftade
utan att avsikten endast är att uttrycka det som gäller i mer generella ordalag.

Andra stycket i den föreslagna 6 § innehåller regler om myndighetens
tillgänglighet via e-post. Bestämmelserna om bekräftelse av mottagen e-post
innebär en mycket god service gentemot allmänheten. Någon motsvarande
reglering när det gäller handlingar som sänds med ordinarie postgång finns
emellertid inte och det kan ifrågasättas om regleringen inte bör vara enhetlig.

Riktlinjer för handläggningen
I nuvarande förvaltningslag heter det att ”varje ärende där någon enskild är part
skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts” (7 §). Motsvarande regel i utredningens förslag lyder: ”Ett ärende ska
handläggas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att den enskildes
rättssäkerhet eftersätts.”

Även om det som sägs är självklart är det av värde att det blir sagt i lag. I den typ
av tillsynsverksamhet som bl.a. JO bedriver utgör stadganden av detta slag en god
utgångspunkt för vidare bedömningar i enskilda ärenden.

Det är delvis en smaksak vilken av formuleringarna man föredrar. Lokutionen ”den
enskildes rättssäkerhet” är dock mindre lyckad. Rättssäkerhet är något som ska
                                                                          Dnr 3239-2010     Sid 4 (8)




prägla rättstillämpningen som helhet. Preciseringen att det endast är den enskildes
rättssäkerhet som inte får eftersättas kan leda till missuppfattningen att det
viktigaste är att den enskilde som part i ett ärende får sina intressen tillgodosedda.
Så snävt kan myndigheterna inte tillåtas se på rättssäkerheten, som bl.a. förutsätter
att ärenden handläggs likformigt, på sådant sätt att lika fall behandlas lika. Om
lagstiftaren väljer utredningens förslag bör lydelsen därför ändras till ”… utan att
rättssäkerheten eftersätts”.

## Beslut

Åtgärder vid dröjsmål
Kapitel 13 i betänkandet, om åtgärder vid dröjsmål, är mycket värdefullt och
tankeväckande. Utredningens utgångspunkt förtjänar att upprepas:

      Att handlägga ärenden på ett rättssäkert sätt tar tid. Vill man förvissa sig om att
      ärendena är ordentligt utredda, att parternas intressen tillgodosetts på ett rimligt sätt
      och att besluten är korrekta och väl motiverade, måste man acceptera en viss
      tidsåtgång. Överdrivna förhoppningar om mycket snabba avgöranden grusas inte
      sällan av helt legitima skäl. (s. 253)
Utredningen anser med rätta att den som kritiserar myndigheternas
handläggningstider måste beakta det sagda. Det som kan kritiseras är ”oskäliga
dröjsmål, som inte har något samband med vidtagandet av nödvändiga
rättssäkerhetsåtgärder, liksom naturligtvis […] fullständig passivitet” (a.st.). Till
skillnad från utredningen anser jag att man inte kan räkna dröjsmål som kan visas
bero på bristande resurser som oskäliga, i vart fall inte med den enskilda
myndigheten som ansvarig. Jag återkommer till detta.

Redogörelsen i betänkandet visar på ett övertygande sätt att det krävs åtgärder med
sikte på de problem som är kopplade till myndigheters handläggningstider och
medborgarnas förväntningar därvidlag. Lämpligheten i utredningens förslag att
handläggningstider över sex månader ska kunna bli föremål för särskild prövning
har dock föranlett invändningar under JO:s beredning av detta remissvar. Flera av
dessa har att göra med betänkligheter av samma slag som synes ha förekommit i ett
motsvarande lagstiftningsärende i Finland (se betänkandet, s. 265). En schematisk
och undantagslös tidsgräns ansågs där med hänsyn till förvaltningsärendenas
varierande art inte ändamålsenlig.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om lagen bör ange en generell tidsgräns, när
en försvarbar handläggningstid för olika ärenden inom förvaltningen som helhet
kan variera från några dagar upp till ett år eller mer. Ett generellt angreppssätt
beaktar inte heller att handläggningstidens betydelse varierar för olika slags
ärenden. Typiskt sett har den enskilde mer befogade anspråk på snabb
handläggning vid myndighetsingripanden som riktar sig mot hans eller hennes
rättssfär, än i ärenden som initieras av den enskilde vid exempelvis ansöknings-
eller tillståndsförfaranden.

En besvärande omständighet är att det inte ges någon normativ vägledning för när
ett ärende måste avgöras och när avgörandet kan anstå (jfr lagen [2009:1058] om
förtursförklaring i domstol, som anger vissa rekvisit för bedömningen av om ett
                                                                  Dnr 3239-2010   Sid 5 (8)




mål eller ärende ska handläggas med förtur, se betänkandet s. 276). Eftersom
överinstansernas beslut inte ska gå att överklaga kan någon prejudikatbildning inte
heller komma till stånd. Utan en rättslig norm att tillämpa riskerar överinstanserna
att tvingas till andra slags bedömningar än de de normalt gör, såsom om
myndigheten har organiserat sin verksamhet effektivt, gjort rimliga prioriteringar
bland sina uppgifter etc. Ställningstaganden av det slaget är snarare revisionella än
juridiska.

Att problem med långa handläggningstider förekommer är tydligt. Det finns därför
goda skäl att överväga rättsregler som inskärper vikten av snabb
ärendehandläggning. Möjligen har utredningen utgått från en något för enkel bild
av problemen. Det talas bl.a. generellt om ”myndigheternas långa
handläggningstider” (s. 271). Det kan ge intryck av att det är ett allmänt vedertaget
faktum att myndigheterna arbetar långsamt. Men så förhåller det sig knappast; det
är i varje fall inte närmare utrett. Ur JO:s perspektiv kan konstateras att problemen
kan se olika ut.

Grava fall, med ett mer eller mindre uppsåtligt förhalande eller annan allvarlig
misskötsel, inträffar undantagsvis. Det kan då leda till åtal och fällande dom för
tjänstefel. Därutöver finns de ärenden som av ett eller annat skäl ”blivit liggande”
på ett oacceptabelt sätt. De dröjsmål som uppkommer i fall av dessa slag skulle
kunna angripas med den typ av regler som utredningen föreslår.

Slutligen finns de ärenden vilkas handläggande tar lång tid – idealiskt sett alltför
lång tid – utan att man för den skull kan peka på att myndigheten eller någon
tjänsteman i det enskilda fallet förfarit klandervärt. Till den gruppen hör
handläggningstider som av myndigheten försvaras med att man jobbar så fort man
kan och att man med rådande resurser inte kan göra mer. Hit kan även räknas långa
handläggningstider som beror på andra omständigheter över vilka myndigheten
inte råder, t.ex. av staten beslutade omorganisationer.

Den sistnämnda gruppen bedömer jag på grundval av de klagomål som inkommer
till JO som rätt stor. Utredningen har i det sammanhanget anfört att resursbrist
absolut inte duger som generell förklaringsmodell (s. 298). På annat ställe anförs:
”Att förklaringar som hänför sig till stor arbetsbörda, resursbrist eller andra
administrativa problem aldrig kan accepteras som godtagbara skäl följer av
Europadomstolens praxis …”.

Hänvisningen till Europadomstolens praxis haltar. Domstolens avgöranden riktar
sig till stater och grundar sig på dessa staters konventionsåtaganden. De utgår från
att en stat har utrymme att fördela sina resurser så att konventionsåtagandena kan
uppfyllas. De rättsprinciper avgörandena ger uttryck för kan däremot inte direkt
göras gällande mot enskilda myndigheter i en stat. En myndighet kan inte fördela
andra resurser än de den fått sig anslagna. Om en myndighet, som argument för att
den inte hunnit handlägga ett ärende inom vad som från allmän synpunkt kan synas
vara en normal tidsrymd, anför att den saknar resurser att arbeta fortare än den gör
                                                                  Dnr 3239-2010    Sid 6 (8)




med den aktuella ärendetypen, måste detta argument enligt min mening granskas
och, om det är välgrundat, beaktas. Det kan inte avfärdas med hänvisning till
Europadomstolens praxis. Om en myndighet gör så gott den kan med befintliga
resurser men ändå inte lever upp till Europakonventionens krav är det staten och
inte den enskilda myndigheten som ska ställas till svars.

Förutsatt att en myndighet arbetar rationellt och gör korrekta prioriteringar, är dess
handläggningstider en funktion av tre saker: arbetsuppgifternas omfattning
(ärendenas mängd och komplexitet), arbetets kvalitet (den kompetens och
grundlighet med vilken uppdraget utförs) och resurserna. Om arbetsmängden ökar
men kraven på kvalitet och resurserna är oförändrade kommer
handläggningstiderna att förlängas. Frågan om resurser är med andra ord inte något
som man kan bortse från vid ställningstagandet till om en myndighets
handläggningstider är rimliga eller inte. Gör man det finns det en uppenbar risk för
att myndigheterna tvingas att i stället ge avkall på handläggningens kvalitet, något
som i enlighet med utredningens ovan angivna utgångspunkt vore mycket
olyckligt. Även om det är viktigt att ärenden handläggs snabbt är det än viktigare
att de handläggs korrekt och rättssäkert.

Det som nu sagts leder fram till slutsatsen att en förvaltningsrättslig reglering
innefattande rättsliga åtgärder vid dröjsmål kräver ytterligare överväganden.
Därvid kan det finnas skäl att även undersöka alternativ till den ”skarpa” reglering
med krav på beslut och möjlighet till överklagande som föreslagits. Utredningen
redogör för den diskussion som förts i Norge, där myndigheterna synes ha uppställt
egna tidsfrister, och där förslag om serviceutfästelser, organisatoriska åtgärder,
ekonomiska styrmedel och information lagts fram som alternativ till i lag faställda
tidsfrister. Detta ligger i linje med utredningens förslag att en myndighet ska
underrätta en part om ett ärende kommer att bli väsentligt försenat. Det skulle
kunna kompletteras med en skyldighet för myndigheterna att på lämpligt sätt
informera allmänheten om handläggningstider för olika typer av ärenden.

Kommunikation
Den föreslagna bestämmelsen i 21 § om kommunikation innebär att
tillämpningsområdet vidgas i förhållande till den ordning som gäller idag.
Kommunikation med part ska i princip föregå allt beslutsfattande och begränsning
knuten till myndighetsutövningsbegreppet utgår liksom förutsättningen att det rör
sig om slutliga beslut. Kommunikation behöver dock inte ske om det är uppenbart
obehövligt.

Från den enskildes synpunkt är det naturligtvis tilltalande att han eller hon
informeras om olika åtgärder samt ges möjlighet att påverka förloppet i större
utsträckning än vad som gäller idag. Detta gäller särskilt när det är fråga om beslut
som berör den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden. Man kan dock
inte utesluta tillämpningssvårigheter. Enligt förslaget ska kommunikation föregå
även beslut under förfarandet (s. 451 f.). Beslut om anstånd, inhämtande av
sakkunnigutlåtande och andra beslut om utredning är således exempel på beslut
                                                                  Dnr 3239-2010   Sid 7 (8)




som kan komma att föregås av kommunicering. I många fall torde det röra sig om
beslut där myndighetens åsikt om behovet av åtgärden inte kan påverkas av den
enskildes eventuella synpunkter. I det fallet tillgodoses självfallet
informationsbehovet men något egentligt skäl att kommunicera i sådana fall kan
knappast föreligga. Möjligen kan det som nu sagts hänföras till sådana fall där det
är uppenbart obehövligt med kommunicering. För att förslaget ska få avsedd effekt
och inte onödigt tynga myndigheternas arbete bör tillämpningsområdet ytterligare
klarläggas.

Dokumentation
När det gäller dokumentationsskyldigheten har JO:s praxis sedan länge gett uttryck
för att skyldigheten sträcker sig längre än vad som direkt framgår av gällande
förvaltningslag. Enligt utredningen har JO haft mycket goda grunder för att inta
denna position.

Utredningen föreslår nu en utvidgad dokumentationsskyldighet. Den gäller
uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling, om de kan ha
betydelse för ett beslut i ärendet. Med en sådan lydelse synes emellertid
dokumentationsskyldigheten enligt lagen även fortsättningsvis bli väsentligt
snävare än vad den enligt JO:s praxis bör vara.

På ett allmänt plan bör dokumentationsskyldigheten omfatta allt som krävs för att
följa ett ärendes gång. Det är nödvändigt redan för att en myndighets egen
verksamhet ska fungera friktionsfritt, t.ex. vid handläggarbyten. För den enskilde är
det av vikt att uppgifter som han eller hon lämnar muntligen blir antecknade så att
de blir del av myndighetens underlag, oavsett om myndigheten bedömer att
uppgifterna är av betydelse för kommande beslut eller inte. Även den enskildes rätt
till partsinsyn kräver fullgod dokumentation. Om ett ärende ska granskas av annan
– en överklagandeinstans eller en tillsynsmyndighet – krävs att dokumentationen
på ett korrekt sätt återspeglar inte bara sådant som påverkat beslutet utan även
handläggningen i dess helhet. Detsamma gäller den rätt allmänheten har att genom
offentlighetsprincipen bereda sig insyn i myndigheternas verksamhet.

Av detta följer att dokumentationsskyldigheten måste omfatta väsentligt mer än det
som den föreslagna lagtexten uttryckligen föreskriver. Exempel på sådant som kan
sakna betydelse för ett beslut men som i förekommande fall likväl bör
dokumenteras är hur ett ärende initierats, särskilda incidenter under
handläggningen, utredningsåtgärder som i och för sig inte lett till åsyftat resultat,
klagomål från den enskilde avseende handläggningen och hur dessa hanterats m.m.

Dokumentationsskyldigheten är av särskild betydelse vid myndighetsutövning. I
andra sammanhang torde det inte möta några hinder att ställa
dokumentationskraven lägre. Utredningen har föreslagit att den nya lagen ska gälla
även då det inte är fråga om myndighetsutövning. Såvitt gäller
dokumentationsskyldigheten har utredningen valt att i stället begränsa denna till
                                                                 Dnr 3239-2010    Sid 8 (8)




uppgifter som är av betydelse för ett beslut i ärendet. Resultatet har som framgår av
det sagda inte blivit optimalt.
