# Fråga om rättsenligheten av polisens spaningsmetod att använda en inköpt motorcykel av märket Harley-Davidson som "lockarbete" i brottsutredningar samt m.m.

JO 2000-03-31 dnr 3240-1998

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2000-03-31           3240-1998              1 (18)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om rättsenligheten av polisens spaningsmetod att använda en
                        inköpt motorcykel av märket Harley-Davidson som ”lockarbete” i
                        brottsutredningar samt vissa uttalanden om de problem som kan
                        uppkomma till följd av de skador på eller vållade av ett polisen tillhörigt
                        motorfordon som är försäkrat

## Bakgrund

Den 27 augusti 1998 publicerades i Svenska Dagbladet en artikel om en ”udda
                        polismetod” som hade använts av Polismyndigheten i Stockholms län. Enligt
                        artikeln hade myndigheten inköpt en motorcykel av märket Harley- Davidson, som
                        var värd 177 000 kr, och ställt den på Hornsgatan i Stockholm som ”lockbete”,
                        varefter motorcykeln hade tillgripits och gärningsmannen gripits efter en kort färd.

                        Med anledning av uppgifterna i artikeln beslutade chefsJO Eklundh att ta upp
                        förhållandena till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärenden – – – infordrades. Muntliga upplysningar
                        inhämtades från polisöverintendent AA.

                        Polismyndigheten anmodades härefter att inkomma med utredning och yttrande
                        enligt följande.
                                  Vilka överväganden gjordes inför köpet av motorcykeln? Var det förenligt med
                                  gällande bestämmelser att använda statens medel för att köpa in motorcykeln och
                                  använda den på det sätt som gjordes (jfr JO 1992/93 s. 192)?
                                  Vilken bedömning gjordes av risken att förlora motorcykeln?
                                  Vilka allmänna överväganden gjordes inför användningen av motorcykeln?
                                  Vilka överväganden föregick beslutet att ställa ut motorcykeln på Vikingagatan den
                                  30 juni och på Hornsgatan den 9 juli 1998 och vad var syftet med åtgärderna?
                        Myndigheten skulle vidare yttra sig och redovisa sin bedömning av det som hade
                        kommit fram. Av yttrandet skulle bl.a. framgå om det var förenligt med 2 § 1
                        polislagen (1984:387) att använda motorcykeln på det sätt som gjorts.

                        Polismyndigheten i Stockholms län (länspolismästare BB) inkom med ett yttrande.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                  Dnr 3240-1998    Sid 2 (18)



Härefter begärdes yttrande från Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren med utgångs-
punkt i de frågor som ställts till Polismyndigheten i Stockholms län.

Rikspolisstyrelsen (överdirektören CC) och Riksåklagaren (biträdande
riksåklagaren DD) inkom med yttranden.

Utredningens resultat
Genomgång av handlingar
Av en polisanmälan upprättad den 10 juli 1998 i ärende – – – och en promemoria
upprättad samma dag av inspektören EE framgick bl.a. följande.

Inom ramen för en insats med anledning av stölder av motorcyklar av fabrikat
Harley-Davidson (HD) parkerade polisen den 9 juli 1998 den i ärendet aktuella
motorcykeln på Hornsgatan. Kl. 20.15 iakttogs FF när han färdades i en bil på
Hornsgatan. Eftersom denne tidigare hade varit misstänkt för ”stöld av Harley
Davidson”, bestämde man sig för att hålla honom under uppsikt. FF återkom kl.
21.40. Han gick ur bilen och fram till motorcykeln, där han stannade i ca 20
sekunder, varefter han körde från platsen i sin bil. Strax efter midnatt kom FF
tillbaka. Han lyfte på motorcykelns låskätting och vred på styret, varefter han
lämnade platsen. Vid 01.15-tiden återkom FF tillsammans med en annan person.
Sedan också den andre personen hade undersökt motorcykeln, dröjde sig denne och
FF kvar till dess två andra personer som befann sig i närheten hade försvunnit. De
gick kl. 01.41 fram till motorcykeln och klippte av låskättingen med en bultsax,
varefter de åkte därifrån i FF:s bil. Kl. 01.47 gick FF fram till motorcykeln och tog
bort kättingen. Kl. 01.55 var FF och hans kamrat tillbaka och bröt motorcykelns
tändningslås, varefter de åter lämnade motorcykeln. En minut senare återkom FF,
varefter han startade motorcykeln och åkte från platsen. EE följde efter FF på
motorcykel. När FF hade stannat på en grusplan ställde EE sin motorcykel så att de
två cyklarna stod ”framhjul mot framhjul”. FF försökte då komma undan genom att
köra från platsen. EE, som ansåg att det var stor risk att FF skulle komma undan
tog ett språng över till den stulna motorcykeln men lyckades inte hålla sig kvar på
denna. Samtidigt som EE tappade greppet om FF förlorade denne kontrollen över
motorcykeln, som kolliderade med och skadade en parkerad bil. FF försvann
springande från platsen och lyckades undkomma. Han anhölls i sin frånvaro den 10
juli 1998 och greps den 11 augusti samma år.

Enligt ett beslagsprotokoll upprättat den 10 juli 1998 kl. 04.25 togs en bil och fem
bärbara datorer i beslag på den adress där försöket att gripa FF hade gjorts.

Polismyndighetens i Stockholms län yttrande (BB)
I fråga om bakgrunden till och övervägandena inför köpet av motorcykeln anförde
polismyndigheten i huvudsak följande. Antalet stölder av HD-motorcyklar hade
ökat markant. Av de cyklar som stals under perioden 1995–1997 hade 80 stycken –
eller 90 % – inte återfunnits vid tiden för de aktioner som är aktuella i ärendet. Den
låga andelen återfunna HD-motorcyklar talade för att det var fråga om en
organiserad brottslighet, och detta antagande stöddes av det förhållandet att ett
antal av motorcyklarna hade återfunnits hos medlemmar av kriminella mc-gäng.
                                                                         Dnr 3240-1998     Sid 3 (18)



Den aktion som är aktuell i ärendet medförde bl.a. att tre personbilar, fem bärbara
datorer, åtta radioapparater och en cd- växlare togs i beslag. Vidare minskade efter
aktionen antalet stölder av HD- motorcyklar med 74 %. Huvudskälet till inköpet av
HD-motorcykeln var att denna skulle användas i spaningsverksamhet. Sådan an-
vändning som kom att äga rum på Hornsgatan var inte någonting som motiverade
inköpet utan betraktades snarare som ”en välkommen bieffekt”. Inköpet av motor-
cykeln finansierades med medel som år 1998 hade ställts till polismyndighetens
förfogande för bekämpandet av mc-brottslighet.

I polismyndighetens yttrande anfördes i övrigt följande.

      Vilken bedömning gjordes inför risken att förlora motorcykeln?
      I inledningsskedet av aktionen den 9 juli då de misstänkta första gången observerad-
      es på Hornsgatan bevakades motorcykeln av fem polismän, varav fyra förfogade
      över varsin personbil medan den femte innehade en spaningsmotorcykel. Vid tid-
      punkten för stölden deltog ytterligare 10 polismän i aktionen.
      Vad beträffar risken att förlora motorcykeln fanns en omfattande beredskap av
      handlingsalternativ som var kopplade till olika möjliga händelseförlopp. Visserligen
      var syftet, om motorcykeln skulle komma att stjälas, med aktionen att söka följa
      efter motorcykeln till något garage för att där eventuellt kunna beslagta de redan
      stulna HD-motorcyklarna eller delar av dessa. Men om motorcykeln stulits på ett
      sådant sätt att det uppstått risk för att den skulle gå förlorad var direktiven till de
      närvarande polismännen att omedelbart ingripa på platsen för att förebygga detta.
      Naturligtvis fanns en teoretisk risk att motorcykeln skulle gå förlorad vid aktionen
      men sannolikheten för detta bedömdes som mycket liten. I polisverksamhet uppstår
      dagligen situationer där statens tillgångar riskerar att delvis förlora sitt värde. Om
      enbart detta skulle få styra polisens val av metoder skulle effektiviteten i verksam-
      heten minska markant. I förevarande fall är det de inblandade polismännens upp-
      fattning att någon konkret risk för att motorcykeln skulle gå förlorad inte uppstod.
      Att man tvingades använda våld vid gripandet förändrar inte den bedömningen. Om
      motorcykeln gått förlorad hade statens tillgångar ändå inte minskat nämnvärt
      eftersom motorcykeln var stöldförsäkrad.

      Vilka allmänna överväganden gjordes inför användningen av motorcykeln?

      Behovsprincipen
      De allmänna överväganden som gjordes utgick ifrån behovs- och proportionalitets-
      principen i 8 § polislagen (1984:387). När det gäller behovsprincipen kan kon-
      stateras att det innan aktionens genomförande hade bedrivits ett omfattande
      traditionellt spaningsarbete för att utreda HD-stölderna. Projektet hade t.ex. kartlagt
      var de mest brottsaktiva motorcykeltjuvarna bodde och bevakat dessa intensivt
      under en längre period i hopp om att detta skulle leda till något garage där stulna
      motorcyklar förvarades. Metoden ledde inte till något resultat. En annan traditionell
      spaningsmetod som provades var att hårdbevaka de största infartslederna till de
      stadsdelar där stölderna var särskilt frekventa i syfte att upptäcka och följa efter när
      en känd motorcykeltjuv körde in i stadsdelen. T.ex. bevakades Södermalm och
      Vasastan i detta syfte, men också det utan framgång. De berörda polismännen hade
      således inga uppslag till hur de skulle lösa sin arbetsuppgift. Det var först när alla
      andra metoder och möjligheter var uttömda som det bestämdes att aktionen skulle
      genomföras som en sista utväg.

      Proportionalitetsprincipen
      När det gäller aktionens förenlighet med proportionalitetsprincipen ställdes den
      kränkning som aktionen skulle kunna innebära mot syftet med denna. Syftet var som
      ovan nämnts att uppdaga och förhindra fortsatt grov, organiserad MC-relaterad
      brottslighet. Vid tidpunkten för aktionerna hade projektet i sin ärendebalans 80 st.
                                                                     Dnr 3240-1998     Sid 4 (18)



pågående förundersökningar avseende stulna, ej återfunna HD-motorcyklar. Inte i
någon av dessa undersökningar fanns någon skäligen misstänkt person. Mot
bakgrund av detta och att det var grov organiserad mc-relaterad brottslighet som var
föremål för aktionen bedömdes denna metod inte stå i missförhållande till syftet.

Provokation
Allmänna överväganden gjordes också över huruvida aktionen kunde vara att anse
som en provokation. I diskussionerna om detta togs hänsyn till att motorcykeln inte
var någon exklusiv variant. Den hade inte någon lyxutrustning som väckte upp-
märksamhet. Vidare var förutsättningen att motorcykeln skulle parkeras på en av
Stockholms mest trafikerade och upplysta gator, Hornsgatan, vilket inte på något sätt
skulle kunna anses underlätta en stöld. Med i bedömningen togs också att motor-
cykeln skulle låsas med ett kraftigt, av försäkringsbolagen godkänt lås. Det fanns
således inget, varken med hänsyn till uppställningsplatsen, motorcykelns värde eller
frekvensen av potentiella gärningsmän på platserna, som pekade på att den av
polisen parkerade motorcykeln löpte en större risk att stjälas än andra fordon som
parkerats i Stockholms innerstad.
Med utgångspunkt från detta gjordes bedömningen att polisen inte genom att parkera
motorcykeln på de nämnda platserna kunde anses locka eller utmana någon att stjäla
motorcykeln.
En annan fråga som hypotetiskt ställdes var om åtgärden, i fall den skulle komma att
anses som provokation, var tillåten. I detta avseende gjordes bedömningen att åt-
gärden skulle bli att betrakta som en bevisprovokation eftersom åtgärden syftade till
att skaffa bevis om redan begången brottslighet, d.v.s. bevis avseende någon eller
några av de 80 ouppklarade HD- stölderna.

Vilka överväganden föregick beslutet att ställa ut motorcykeln på Vikingagatan den 30 juni
och på Hornsgatan den 9 juli och vad var syftet med åtgärderna?
Inför beslutet att parkera motorcykeln diskuterades vilka platser som det skulle
kunna ske på. Det intresse som kom att styra var att platserna måste vara lämpliga ur
spaningssynpunkt. Därför valdes två platser som var öppna för insyn och i och med
detta också ”lättspanade”. Platserna valdes också för att de var lämpliga att påbörja
ett efterföljande ifrån såtillvida att antalet flyktvägar därifrån var begränsade. De
möjliga flyktvägarna var därför lätta att förutse och en effektiv övervakning kunde
därför ske om motorcykeln blev stulen.
Ett annat övervägande som styrde valet av platser var att dessa inte skulle besitta
egenskaper som i sig själv kunde locka eller utmana någon att stjäla motorcykeln.
Detta intresse sammanföll naturligtvis med intresset av att platserna skulle vara lätt
att överblicka.
Vad gäller valet av tidpunkterna så har dessa enbart motiverats av att projektet vid
tillfällena haft möjlighet att samla tillräckligt med personal. Detta medförde att
platserna och motorcykelns färd på ett tillfredsställande sätt kunde övervakas och att
det förestående gripandet kunde säkerställas.

Syftet
Som nämnts i föregående svar fanns inom projektet starka misstankar om att det
onormalt stora antalet stölder av HD-motorcyklar var en del av den grova,
organiserade mc-relaterade brottsligheten som fått fäste i Stockholmsområdet.
Av de direktiv och beslut som styr medelsanvändningen för polismyndigheten hade
klart framgått att denna form av brottslighet utgör ett allvarligt hot mot de grund-
valar som vårt samhälle vilar på. Bekämpandet av dessa brott skulle därför ha högsta
prioritet. Mot bakgrund av detta bedömdes det som nödvändigt att relativt snabbt
komma till rätta med stölderna.
Som nämnts ovan fanns vid tidpunkten för aktionerna 80 st. öppna förunder-
sökningar avseende stulna, icke återfunna HD-motorcyklar. Dessa betingade var för
sig ett värde mellan 100 och 200 tusen kronor. Flera av de stulna HD-motorcyklar
som återfunnits var omidentifierade. Det fanns därför starka misstankar om att
motorcyklarna en kort tid efter att de blivit stulna omidentifierades och plockades
                                                                   Dnr 3240-1998    Sid 5 (18)



ner i något garage för att sedan transporteras vidare. Det bedömdes vara av yttersta
vikt att identifiera detta eventuella garage och de personer som var delaktiga i den
hanteringen för att sedan kunna gripa de personer som organiserade brottsligheten.
Det primära syftet med aktionen var dock att undersöka om några kända kriminellt
brottsaktiva personer skulle visa intresse för den parkerade HD-motorcykeln. Om så
visade sig vara fallet skulle dessa hårdbevakas under kvällen för att söka efter led-
trådar till de personer som organiserade brottsligheten.
Skulle motorcykeln komma att stjälas var tanken att motorcykeln skulle efterföljas
till den lokal där det kunde tänkas att den skulle omidentifieras och plockas ned.
Syftet var att i det eventuella garaget skaffa bevis om något eller några av de 80
ouppklarade brott som det ankom på projektet att utreda.

Polismyndighetens bedömning
Riksdag och regering har genom olika beslut meddelat att polismyndigheterna bl.a.
skall prioritera bekämpandet av grov och organiserad brottslighet som utförs av s.k.
outlaw-grupperingar eftersom dessa utgör ett angrepp på grundvalarna för samhället.
För att kunna göra detta på ett effektivt sätt fick polismyndigheten 5 Mkr. extra i
anslag. Den enda uttryckliga begränsningen av användningsområdet för detta en-
gångsbelopp var att det inte fick användas som lönemedel. Motsatsvis följer enligt
myndighetens mening att pengarna var fria att användas till de saker som bäst främ-
jade de uppsatta målen. Enligt de materiellt insatta polismännen var det som vid den
tidpunkten bäst främjade bekämpandet av mc-relaterad brottslighet inköp av en HD-
motorcykel. Polismyndigheten har vid en i efterhand gjord bedömning inte kunnat
finna att de ansvariga polismännen i detta avseende handlat i strid med någon före-
skrift eller ens i övrigt förfarit olämpligt med hänsyn till vad anslaget på 5 Mkr. var
avsett att användas till.

Risken att förlora motorcykeln
Vad gäller den bedömning som de ansvariga polismännen gjorde av risken att
förlora motorcykeln så har myndigheten på grundval av det inhämtade underlaget
inte kunnat finna anledning till negativ kritik. Polisverksamhet är riskabel p.g.a. dess
innehåll. Det fanns i förevarande fall en teoretisk möjlighet att motorcykeln skulle
kunna gå förlorad men såvitt myndigheten kunnat finna ut var denna risk ytterst
liten. En annan sak är att som framgår av förundersökningsprotokollet våld användes
vid gripandet.
Det är också att notera att även om det osannolika inträffat att motorcykeln gått
förlorad så var denna stöldförsäkrad. Den största skada som staten kunnat drabbats
av var således självriskdelen i försäkringen. Myndighetens bedömning är därför att
risken för, och storleken av, den skada som skulle kunna uppkomma uppvägdes av
syftet med aktionerna, d.v.s. att klara upp 80 st. motorcykelstölder.
Det är också myndighetens uppfattning att planeringen av aktionerna och personal-
resursen var sådana att de ansvariga polismännen måste anses ha vidtagit de lämp-
liga åtgärder som enligt 3 § förordning (1995:1300) om statliga myndigheters
riskhantering krävs av en myndighet för att begränsa skador eller förluster.

Angående de överväganden som gjordes inför användningen av motorcykeln
Det är till att börja med polismyndighetens uppfattning att de vidtagna åtgärderna
inte är sådana som medborgarna gentemot det allmänna är skyddade mot genom 2
kap. Regeringsformen ((RF). Åtgärden kan därför inte anses stå i strid med grund-
lagen. Det finns inte heller något annat uttryckligt förbud i författning mot den här
typen av åtgärder.
Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att åtgärderna är tillåtna enligt gällande
rätt. För detta krävs att åtgärderna är förenliga med de allmänna principerna för
polisingripanden, behovs- och proportionalitetsprinciperna, som kommit till uttryck
för i 8 § polislagen (1984:387). Det är mot bakgrund av dessa principer som laglig-
heten av vad som benämns okonventionella metoder skall bedömas. Om den
vidtagna åtgärden skulle vara att anse som en okonventionell spaningsmetod ligger
det närmast tillhands att betrakta den som en provokation.
                                                                   Dnr 3240-1998      Sid 6 (18)



Av de uppgifter som inhämtats framgår att det primära syftet med att parkera
motorcykeln på platserna var att utröna om några kända kriminellt belastade
personer skulle visa intresse för denna. Dessa personer skulle sedan bevakas för att
söka efter information om den grova, organiserade brottslighet som antogs vara
anledningen till att 80 st. HD-motorcyklar inte kunnat återfinnas. Det framgår
emellertid också av de inhämtade uppgifterna att de ansvariga polismännen inför
åtgärderna haft vad som inom straffrätten kallas för eventuellt uppsåt i förhållande
till att motorcykeln skulle kunna bli stulen. De insåg, även om det inte var det
direkta uppsåtet, att motorcykeln kunde bli stulen men valde ändå att genomföra
aktionen för att kunna återfinna de tidigare stulna HD-motorcyklarna.

Provokation
Innan ett övervägande görs om det var fråga om en bevis- eller brottsprovokation
måste en bedömning göras om åtgärderna överhuvudtaget kan anses falla in under
begreppet provokation. Enligt förarbetena till polislagen (SOU 1982:63 s 129) skall
med provokation förstås när polisen i sitt brottsbekämpande arbete ”... lockar eller
utmanar någon till en handling som kan vara besvärande eller på annat sätt negativ
för denne...”. Enligt myndigheten kräver polisberedningens definition därmed att
åtgärden i sig själv skall ha sådana egenskaper att den innebär en viss psykisk på-
verkan på en persons vilja att företa en viss handling. En liknande uppfattning synes
Hans-Gunnar Axberger hävda i sin bok Brottsprovokation (Se s 59 f).
I förevarande fall parkerade polisen den låsta motorcykeln på ett sådant sätt och med
en sådan utrustning att den inte på något sätt blev mer lockande att stjäla än andra
motorcyklar som parkerats i Stockholms innerstad. Åtgärden i sig själv kan därför
inte ha utgjort ett psykiskt angrepp på någons vilja eller på annat sätt ha uppmuntrat
till stöld. Åtgärden är därför enligt myndighetens sätt att se det inte tillräckligt
provokativ för att inrymmas i polisberedningens definition. Visserligen hade som
tidigare nämnts de ansvariga polismännen en form av eventuellt uppsåt till att låta
motorcykeln stjälas men för att bestämma om en viss åtgärd skall anses utgöra en
provokation måste, för att återigen använda straffrättsliga termer, såväl de objektiva
som de subjektiva rekvisiten vara uppfyllda. I förevarande fall kan de subjektiva
rekvisiten sägas vara uppfyllda men inte de objektiva eftersom åtgärderna i sig själ-
va, i ordens egentliga betydelse, inte kan anses ha lockat eller utmanat någon att
företa viss handling.

Bevis- eller brottsprovokation
Om de vidtagna åtgärderna ändå, på grundval av rättskällor som myndigheten inte
känner till, skulle bedömas som provokation vill myndigheten på hypotetisk grund
yttra sig om huruvida åtgärden är att hänföra till bevis- eller brottsprovokation. Till
att börja med kan konstateras att inte heller gränsdragningen mellan bevis- och
brottsprovokation är tydlig. Vad som inte är en brottsprovokation är enligt rätts-
praxis en tillåten eller otillåten bevisprovokation. Vissa mer eller mindre diffusa
riktlinjer för vad som kan betraktas som en tillåten bevisprovokation finns enligt
myndigheten. Åtgärden på Hornsgatan måste för att kunna klassificeras som tillåten
eller inte därför ställas mot dessa riktlinjer.
Det anses att det aldrig är tillåtet att provocera någon att begå brott som denne inte
annars skulle ha begått (Se NJA 1951 s 111 och NJA 1985 s 552).
Innebörden av detta är enligt Axberger (Se a.a. s 28) att det är ”tillåtet att framkalla
den individualiserade handlingen men inte att väcka en brottslig vilja”. Som tidigare
nämnts startades projektet därför att misstankar fanns om organiserade stölder av
HD-motorcyklar. Inom en relativt kort period hade 80 st. stulits. Gripandena ledde
till att antalet stölder minskade markant. Det är därför troligt att de gripna deltagit i
den organiserade stöldverksamheten, något som också styrktes av det stöldgods som
återfanns. Vidare tydde de gripnas tillvägagångssätt och målmedvetenhet på att de
utförde ett tydligt definierat uppdrag. Ingenting pekade på att tjuvarna själva skulle
behålla motorcykeln. Med utgångspunkt från dessa omständigheter är det myndig-
hetens uppfattning att de ansvariga polismännen genom åtgärden inte väckte någon
brottslig vilja hos gärningsmännen utan endast framkallade den individualiserade
                                                                   Dnr 3240-1998     Sid 7 (18)



handling som manifesterade viljan att stjäla en HD-motorcykel. Detta torde enligt
gällande rätt vara tillåtet.
För att provokation skall vara tillåten krävs en stark misstanke om brott (Se bl.a. JK
1982 A 28). I förevarande fall förelåg 80 st. ouppklarade stölder. Vidare får provo-
kation tillgripas endast vid grov brottslighet (Se bl.a. JO 1977/78 s. 105). Det torde
med beaktande av rättspraxis inte råda någon tvekan om att de grova stölderna av
motorcyklar som föranledde åtgärden kan läggas till grund för en provokation.
En ytterligare förutsättning för att åtgärden skall anses vara en tillåten provokation
är att syftet inte kan uppnås med mindre ingripande metoder (Se Prop. 1983/84:111
s 77). Som framgår under fråga 2a hade innan åtgärderna genomfördes ett antal
traditionella spaningsmetoder prövats utan resultat. Utöver vad som anförts ovan om
detta bör noteras att det är ytterst svårt att erhålla information om brottslighet som är
relaterad till outlaw-grupperingar. Myndigheten har därför förståelse för att andra
mer traditionella spaningsmetoder ansågs utsiktslösa.
Vad gäller kravet att syftet med åtgärden skall uppväga det intresse som den even-
tuellt kränker gör myndigheten samma bedömning som de inblandade polismännen.
Myndighetens uppfattning är således att det psykiska angrepp som åtgärden
eventuellt innebar för de gripna vägdes upp av intresset att komma till rätta med de
grova stölder som med stor sannolikhet kunde betecknas som grov organiserad mc-
relaterad brottslighet. Sammanfattningsvis kan sägas att det är myndighetens mening
att den företagna åtgärden, om den nu skulle komma att bedömas som provokation,
är att betrakta som en tillåten provokation med hänsyn till vad framförts ovan.
Denna uppfattning stöds också av vad Axberger (Se a.a. s 30 f) skriver i sin bok om
provokationer som riktar sig mot en obestämd grupp vilket var fallet i förevarande
situation. Axberger anför att ”Åtgärden är inte riktad mot någon viss person och den
kränker därför inte någons integritet. Det saknas beaktansvärd risk för att annan än
den hypotetiske adressaten som lockas till brott genom åtgärden. Den är vidare helt
neutral... ”Provokationen” är i detta fall en hypotes. Bekräftas denna kan åtgärden
knappast kritiseras, bekräftas den inte är ingen skada skedd.” Axberger tycker därför
att ”en rad omständigheter talar för denna typ av efterforskning måste tillåtas”.

Åtgärdens förenlighet med 2 §, punkt 1, polislagen
I ett vidare perspektiv kan sägas att samtliga polisuppgifter eller i varje fall större
delen därav har ett brottsförebyggande syfte. När det gäller avsikten med den
konkreta bestämmelsen i 2 §, punkt 1, polislagen anförde polisberedningen (SOU
1982:63 s 145) dock att ”Här åsyftas emellertid den brottsförebyggande verksam-
heten i egentlig mening d.v.s. sådan verksamhet som är riktad mot personer vilka
inte är föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Det gäller sålunda bl.a.
den skolundervisning och den ungdomsverksamhet... som bl.a. syftar till att ge
information till allmänheten om brottsrisker...”.
Med utgångspunkt från dessa uttalanden från polisberedningen gör polismyndighet-
en bedömningen att de vid åtgärden närvarande polismännen inte handlat i strid med
2 § polislagen när de underlät att ingripa för att förhindra att motorcykeln stals. Det
angivna lagrummet kan inte anses ta sikte på enskilda händelser där polisen har
kontroll på situationen och dessutom planerar att omedelbart ingripa efter att brottet
fullbordats.
Förhållandena vid aktionen var visserligen sådana att polismännen hade förebyggt
stölden om de givit sig till känna på Hornsgatan. Men själva tanken med åtgärden
var just att förebygga framtida grova, organiserade stölder genom att gripa gärnings-
männen. Det är myndighetens uppfattning att polisen bäst förebygger brott genom
att gripa de personer som inte på annat sätt kan förmås upphöra med sin brottsliga
verksamhet.
Myndighetens uppfattning att det inte förelåg någon skyldighet enligt 2 § att
förhindra stölden stöds i viss mån också av polisberedningens (SOU 1982:63 s 140)
uttalande att det kan vara försvarligt ”...att man vidtar åtgärder för att ett planerat
brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta säkras”.
Detta uttalande bygger enligt myndighetens mening på ett rättsläge som innebär att
polisen i en sådan situation inte är skyldig att förhindra en förestående brottslig
                                                                       Dnr 3240-1998     Sid 8 (18)



      handling som man i viss utsträckning själv framkallat i ett vidare brottsförebyggande
      syfte.
      I ett JK-ärende (JK-beslut 1988 s 92), som också kan tas till stöd för myndighetens
      uppfattning, klagade en medborgare på att polisen medvetet, genom en kontrollerad
      leverans, låtit honom ta emot narkotika vilket han senare dömdes för. I beslutet
      anförde JK ingen kritik mot att polisen inte förhindrade att ett narkotikabrott full-
      bordades. I stället anförde JK att ”Sammanfattningsvis anser jag att det var väl
      befogat att låta försändelsen lämnas ut till G men att som förutsättning härför bör ha
      gällt att ett ingripande mot G skulle ske omedelbart efter det att han kommit i be-
      sittning av narkotikan...”.

      Polismyndighetens avslutande allmänna synpunkter
      Som framgår av de bedömningar som förts fram ovan anser polismyndigheten inte
      att de inblandade polismännen handlat i strid med författning. För de okonven-
      tionella spaningsmetoderna finns emellertid ingen vägledande reglering. Rättsläget
      får därför anses som oklart i vissa avseenden. Utrymme för olika tolkningar finns.
      2 kap RF ställer krav på stöd i lag för att husrannsakan, kroppsvisitation m.m. skall
      få vidtas. Motsvarande krav finns enligt gällande rätt inte när det gäller okonven-
      tionella metoder, t.ex. provokation, trots att dessa i vissa avseenden får anses kränka
      den personliga integriteten i större utsträckning än vad t.ex. en kroppsvisitation gör.
      En av grundvalarna för en rättsstat är att medborgarna skall känna rättssäkerhet
      vilket bl.a. ställer krav på förutsebarhet. En medborgare bör nämligen kunna förutse
      konsekvenserna av sitt handlande i förhållande till staten. Samma sak gäller polis-
      män som myndighetsutövar. Detta krav på förutsebarhet tillgodoses inte av de beslut
      som meddelats av olika instanser. Det finns t.ex. inget beslut eller någon rättskälla
      som det med fog kan hänvisas till för att avgöra hur utmanande en åtgärd måste vara
      för att anses som en provokation.
      De okonventionella spaningsmetoderna kan inte regleras i detalj. Däremot bör de
      riktlinjer som utkristalliserats i doktrinen komma till uttryck i lagtext.
      Myndigheten föreslår därför att Riksdagens Ombudsman lämnar över det kommande
      beslutet till justitiedepartementet med medföljande förslag att de okonventionella
      spaningsmetoderna med hänsyn till nämnda rättssäkerhetsaspekter regleras i lag.
      Det skall i sammanhanget slutligen noteras att polismyndigheten i sina resonemang
      inte tagit hänsyn till hur Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna
      påverkar tillåtligheten av dolda och okonventionella spaningsmetoder. Dessa över-
      väganden bör ske inom ramen för ett lagstiftningsarbete.
Rikspolisstyrelsens yttrande (CC)
I yttrandet anfördes följande vad gäller frågan om polismyndighetens förfarande
utgjorde en provokation och om det i så fall var att anse som försvarligt.
      Rikspolisstyrelsen noterar att de inblandade poliserna inför åtgärden – – – tagit
      under övervägande att motorcykeln skulle komma att tillgripas och att den brottsliga
      gärningen, tillgreppet, vid sådant förhållande inte omedelbart skulle avbrytas.
      Med uttrycket provokation brukar man i detta sammanhang mena att Polisen i sitt
      brottsbekämpande arbete använder sig av metoden att locka eller utmana någon till
      en handling eller ett uttalande, som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt
      för denne eller annan i dennes närhet. Den person mot vilken åtgärden riktas är
      oftast en för brott misstänkt person (prop. 1983/84:111 s. 45). Som provokation
      betraktas däremot inte en åtgärd som utgör endast ett neutralt svar på en gärnings-
      mans egna initiativ.
      Man brukar skilja på brottsprovokation och bevisprovokation. Med det förstnämnda
      avses ett agerande som syftar till att framkalla brott, medan en bevisprovokation
      syftar till att få fram bevisning som kan knyta en misstänkt person till ett begånget
      brott. Även om åtgärden i fråga leder till att gärningsmannen förmås begå nya brott,
      bör det vara fråga om bevisprovokation, om syftet begränsar sig till att komma åt
      bevisning om ett begånget brott (Axberger, Brottsprovokation, s. 10 f.).
                                                                    Dnr 3240-1998     Sid 9 (18)



Frågan om uppställningen av HD-motorcykeln över huvud taget är att anse som
provokation bör enligt Rikspolisstyrelsens mening bedömas i ljuset av att det fanns
en risk för att motorcykeln skulle komma att tillgripas, att ett försök härtill inte
skulle avbrytas och att det fanns en omfattande beredskap för att ta upp ett efter-
följande av tjuven. Det måste för de inblandade poliserna framstått som sannolikt att
– för det fall den aktuella målgruppen, nämligen kända brottsaktiva personer, skulle
visa intresse för motorcykeln – den skulle bli föremål för ett tillgrepp eller i vart fall
ett försök därtill. Samtidigt bör, som polismyndigheten gjort, framhållas att motor-
cykeln inte på något sätt var mer lockande att stjäla än andra motorcyklar parkerade
i Stockholm. Styrelsen gör med stöd av det anförda för sin del den bedömningen att
omständigheterna sammantagna talar för att de åtgärder och det händelseförlopp
som nu är föremål för granskning innefattar en provokation från polismyndighetens
sida. Denna bedömning förändras inte av det förhållandet att det primära ändamålet
med åtgärden förvisso var att endast spana på de personer som ägnade uppmärksam-
het åt motorcykeln.
Med utgångspunkt i det nyss sagda skall härefter övervägas om provokationen var
en tillåten sådan. Några särskilda författningsbestämmelser om Polisens användning
av provokation finns inte. Emellertid skall de allmänna principer för polisingripand-
en som kommer till uttryck i 8 § polislagen (1984:387) alltid beaktas. Paragrafen
stadgar att en polisman vid verkställandet av en tjänsteuppgift under iakttagande av
vad som föreskrivs i lag eller annan författning skall ingripa på ett sätt som är för-
svarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.
I förarbetena till polislagen (SOU 1982:63 s. 129 ff. och prop. 1983/84:111 s. 44 ff.)
behandlas frågan om s.k. okonventionella spaningsmetoder, till vilka provokation
inte sällan brukar hänföras. 1981 års polisberedning har pekat på ett antal håll-
punkter för bedömningen av om en viss spaningsmetod skall anses tillåten eller inte.
Bland annat anges att Polisen aldrig bör få provocera eller på annat sätt förmå någon
att inleda en brottslig aktivitet.
Vidare bör Polisen aldrig av spaningsskäl få underlåta att vidta föreskrivna åtgärder
mot brott eller mot en för brott misstänkt person (a. bet. s. 140 f.). Departements-
chefen ställde sig bakom de angivna hållpunkterna (a. prop. s. 48).
I den juridiska doktrinen sammanfattar Axberger (a.a. s. 36) förhållandena på följ-
ande sätt. Svensk rätt tillåter provokation som syftar till att få fram bevisning om
redan fullbordad eller pågående brottslighet varom stark misstanke föreligger.
Provokationen får avse framkallande av brottslig gärning, men avsikten får inte vara
att talan skall föras angående denna gärning utan endast att den skall utgöra bevis
om redan föreliggande brottslighet. Provokation får tillgripas endast då saken gäller
grov brottslighet. Metoden skall användas restriktivt med iakttagande av behovs-
och proportionalitetsprinciperna.
Vad gäller den aktuella användningen av HD-motorcykeln kan det till en början slås
fast att ett stort antal HD-motorcyklar hade stulits och att det inte fanns någon
misstänkt gärningsman. Det fanns alltså starka misstankar om gärningar som redan
var för sig var att bedöma som grova stöldbrott. Den ouppklarade brottsligheten
konstituerade sammantaget mot bakgrund härav grov och organiserad brottslighet i
den mening som avses i föregående stycke. Härtill kommer att polismyndigheten
utan framgång hade använt sig av ett antal traditionella spaningsmetoder innan nu
aktuella åtgärder vidtogs.
Det fanns med hänsyn härtill goda skäl att göra gällande att det åsyftade resultatet,
dvs, att avslöja gärningsmännen, inte hade kunnat uppnås på annat sätt än genom
provokation. Förhållandena var enligt styrelsens uppfattning sådana att en sådan
åtgärd därför kunde vara berättigad.
Som tidigare sagts är det inte tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne
annars inte skulle ha begått. Även om polismyndigheten tog i beräkning att HD-
motorcykeln skulle komma att tillgripas, var den primära avsikten med åtgärden inte
att så skulle ske, utan fastmera att finna bevisning för redan begångna brott. Det kan
visserligen inte förnekas att åtgärden att ställa upp motorcykeln på sätt som gjordes
framkallade ett brott som annars inte skulle ha kommit till stånd, men så kan man ju
                                                                         Dnr 3240-1998     Sid 10 (18)



      säga om många händelser. Det måste dock, som polismyndigheten framhållit, tas i
      beaktande att åtgärden inte var riktad mot någon viss utpekad person. Åtgärden var
      vidare helt neutral. Det fanns inget särskilt lockande i själva situationen; motor-
      cykeln som inte var av något exklusivt slag för att vara en HD-motorcykel var upp-
      ställd på en väl synlig plats i Stockholms innerstad och försedd med ett godkänt lås.
      Med hänvisning till det sagda finner Rikspolisstyrelsen att den av polismyndigheten
      valda metoden var försvarlig med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständig-
      heter.
      Enligt förarbetena till polislagen bör beslut om provokation fattas av åklagare eller
      polisman i polischefsbefattning. JO har för sin del uttalat att regleringen i 23 kap. 3 §
      första stycket rättegångsbalken i princip utesluter att ett beslut om bevisprovokation
      fattas av en polisman i polischefsbefattning (se t.ex. JO 1997/98 s. 131).
      Som Rikspolisstyrelsen ser saken bör beslut om provokation i regel fattas av åk-
      lagare efter ingående samråd med Polisen. Ett beslut om provokation måste regel-
      mässigt föregås av grannlaga överväganden. Härtill kommer att en provokations-
      åtgärd inte sällan torde komma att påverka den följande brottmålsprocessen. Detta
      sagt bl.a. mot bakgrund av att det kan göras gällande att sådana brott som provoceras
      fram i ett led inom ramen för en tillåten provokation inte bör föranleda lagföring (se
      Axberger a.a. s. 31 och 36). Det anförda utgör enligt styrelsen starka skäl för att
      åklagaren bör ha ett avgörande inflytande i frågan om provokativa åtgärder skall
      vidtas eller inte och hur de i så fall skall genomföras.
      Såvitt Rikspolisstyrelsen kunnat finna ut av handlingarna har det sätt på vilken HD-
      motorcykeln kom att användas inte varit föremål för bedömning av åklagare. An-
      ledningen härtill torde i och för sig stå att finna i den omständigheten att det var
      polismyndighetens uppfattning att åtgärden att ställa upp HD-motorcykeln på sätt
      som gjordes inte var att bedöma som någon provokation. Alldeles oavsett vilken
      inställning polismyndigheten hade i denna fråga borde polismyndigheten, enligt
      Rikspolisstyrelsens uppfattning, samrått med åklagare. Denna ståndpunkt får ytter-
      ligare stöd av att det synes ha föresvävat de inblandade poliserna att motorcykeln
      skulle komma att tillgripas. Det finns således anledning att kritisera förfarandet i
      denna del.
I fråga om förfarandets förenlighet med 2 § 1 polislagen anfördes följande.
      Enligt 2 § 1 polislagen (1984:387) hör till Polisens uppgifter att förebygga brott och
      andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Härmed åsyftas enligt
      lagens förarbeten den brottsförebyggande verksamheten i egentlig mening (prop.
      1983/84:111 s. 56). I ljuset av bestämmelsens innehåll kan polismyndigheten möj-
      ligen kritiseras för att den inte förhindrade att HD-motorcykeln tillgreps.
      När det gäller frågan om polismyndighetens åtgärder när händelseförloppet i sam-
      band med uppställningen på Hornsgatan kom till den punkten att en viss person
      genom sitt handlande manifesterade en vilja att tillgripa HD- motorcykeln, vill Riks-
      polisstyrelsen anföra följande. Som polismyndigheten pekat på i sitt yttrande hade
      det varit möjligt att förhindra tillgreppet, om poliserna hade gett sig till känna på
      platsen. Emellertid fanns det i den aktuella situationen goda skäl för att uppskjuta ett
      ingripande. Detta sagt mot bakgrund av det tidigare redovisade övergripande syftet
      med uppställningen av motorcykeln. Som 1981 års polisberedning gjort gällande
      (SOU 1982:63 s. 142) kan det ibland finnas skäl att dröja med ett ingripande i fråga
      om visst brott i syfte att inte störa spaning mot samma person i anledning av miss-
      tanke om annat grövre brott. En förutsättning härför är emellertid att det så långt
      som möjligt säkerställs att ingripandet kan ske vid ett senare tillfälle. Enligt styrels-
      ens bedömning hade polismyndigheten vidtagit rimliga åtgärder för att så långt som
      möjligt säkerställa ett senare ingripande genom att inte mindre än 15 poliser hade till
      uppgift att direkt delta i den polisiära aktiviteten vid tidpunkten för tillgreppet.
      Härutöver fanns ytterligare resurser att tillgå inom ramen för den ordinarie
      utryckningsverksamheten.
      Med beaktande av det sagda anser Rikspolisstyrelsen att det inte var oförenligt med
      2 § 1 polislagen att inte omedelbart ingripa och förebygga tillgreppet av HD-motor-
      cykeln.
                                                                         Dnr 3240-1998     Sid 11 (18)



I yttrandet anfördes avslutningsvis följande.

      Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning väcker fall av nu behandlat slag frågan var
      gränserna går för Polisens spaningsmetoder. Provokation är, som nämnts i det före-
      gående, en i författning oreglerad sådan metod. Som styrelsen ser saken har det i
      detta fall varit fråga om kreativt polisarbete syftande till att knyta gärningsmän till
      allvarlig och svårutredd brottslighet. Oavsett hur saken skall bedömas finns det, som
      polismyndigheten pekat på, anledning att inom ramen för lagstiftningsarbetet när-
      mare överväga var nämnda gränser skall gå.
Riksåklagarens yttrande (DD)
I yttrandet anfördes bl.a. följande.

      Rättsläget
      Frågan om tillåtlighet av provokativa åtgärder från de brottsbekämpande myndig-
      heternas sida regleras inte i lag. Den har dock berörts i ärenden hos JO och i några
      rättsfall. Dessutom finns uttalanden i vissa lagförarbeten och doktrin. Samman-
      fattningsvis är den rådande uppfattningen att det under särskilda förutsättningar kan
      vara tillåtet att använda provokation om syftet är att få fram bevisning om pågående
      eller redan fullbordad brottslighet. Däremot anses det aldrig tillåtet att provocera
      någon att begå ett brott som denna annars aldrig hade begått. Med brott avses i detta
      sammanhang enligt doktrinen inte alltid en ”individualiserad gärning som utgör
      brott” utan ”brottslig gärning av viss typ”. Det kan t.ex. vara tillåtet att provocera
      fram en enstaka försäljning av narkotika för att avslöja en omfattande narkotika-
      handel. Provokation får användas endast i fråga om allvarlig brottslighet eller när
      synnerlig anledning annars motiverar åtgärden. Provokation skall användas mycket
      restriktivt och med urskillning. Vid sidan av brottets svårhetsgrad måste hänsyn tas
      till misstankens styrka, åtgärdens art och det intrång som åtgärden kan antas medföra
      mot den som åtgärden riktas mot.
      Sammanfattningsvis kan följande villkor ställas upp.
       Stark misstanke om brott skall föreligga
       Provokation får endast tillgripas vid allvarlig brottslighet
       Behovs- och proportionalitetsprincipen skall beaktas
       Beslut att använda provokation skall fattas på chefsnivå
       Provokationsåtgärden måste dokumenteras noggrant
      (Se bl.a. JO 1997/98 s. 118 och där angiven litteratur och praxis)
      Tilläggas kan att enligt svensk rätt den som provocerats att begå en viss gärning inte
      går fri från straffansvar för denna (NJA 1960 s. 522 och 1972 s. 625).

      Synpunkter i detta ärende
      Den första frågan att ta ställning till är om det alls rör sig om en åtgärd som kan
      karaktäriseras som en provokation från polisens sida. Åtgärden riktade sig inte mot
      någon bestämd person. Motorcykeln försågs inte med någon särskilt stöldbegärlig
      utrustning och var dessutom utrustad med lås. Samtidigt framgår att det primära
      syftet var att få fram spaningsuppslag och att det dessutom fanns en beredskap för
      att ta upp ett förföljande om motorcykeln skulle komma att tillgripas. Syftet var
      således att motorcykeln på det ena eller andra sättet skulle fungera som ett lockbete.
      Jag delar mot den bakgrunden Rikspolisstyrelsens uppfattning att omständigheterna
      sammantaget talar för att åtgärden får beskrivas som en provokation. Enligt min
      mening kan det provokativa inslaget dock inte betecknas som särskilt framträdande.
      Den andra frågan att besvara är om åtgärden var tillåten eller otillåten. Som jag nyss
      sagt anser jag inte att det provokativa momentet har varit särskilt markerat. Redan
      det talar för att åtgärden måste anses tillåten. En provokation är inte tillåten om syf-
      tet är att förmå någon att begå en gärning som denne annars inte skulle ha begått.
      Det står i och för sig klart att motorcykeln inte skulle ha stulits om den inte ställts
                                                                        Dnr 3240-1998      Sid 12 (18)



      upp på det sätt som skett. Men som Rikspolisstyrelsen berört gäller motsvarande i
      många fall; tillfället gör tjuven. Det bör också noteras att syftet i detta fall var att
      avslöja en pågående grov brottslighet. När det gäller gränsdragningen mellan otillåt-
      en brottsprovokation och tillåten bevisprovokation måste avgörande vikt fästas vid
      att åtgärden inte riktade sig mot någon bestämd person utan att den tvärtom var
      neutral och att motorcykeln inte ställts upp på ett sådant sätt att den skulle vara sär-
      skilt attraktiv eller lättåtkomlig. Mot den bakgrunden kan jag inte finna att åtgärden
      kan anses ha haft karaktär av otillåten brottsprovokation utan att den måste beteck-
      nas som en bevisprovokation av sådan art som i och för sig är tillåten.
      Av intresse i detta fall är vidare det inledningsvis berörda kravet på att det skall
      finnas en stark misstanke om brott för att en provokation skall anses som en tillåten
      bevisprovokation och frågan vart en sådan misstanke i så fall skall vara riktad.
      Måste den starka misstanken avse en bestämd – identifierad eller oidentifierad –
      person eller kan den rikta sig mot en mer obestämd grupp? Enligt min uppfattning
      kan en provokativ åtgärd allmänt sett riktas mot en obestämd grupp utan att för den
      skull betraktas som otillåten, detta i synnerhet om den provokativa åtgärden – såsom
      i detta fall – är neutral och inte på något särskilt sätt kan anses locka till att begå
      brott.
      Med hänsyn till vad som upplysts i ärendet kan jag inte finna annat än att de tidigare
      angivna villkoren i fråga om graden av misstanke och brottslighetens art varit
      uppfyllda. Även med hänsyn till behovs- och proportionalitetsprincipen har enligt
      min mening förutsättningar för att använda sig av bevisprovokation varit för handen.
      Ett beslut om bevisprovokation bör fattas av åklagare efter samråd med polisen.
      Skälet till att beslutsrätten bör ligga hos åklagare är som Rikspolisstyrelsen anför
      bl.a. att en provokationsåtgärd i allmänhet påverkar den följande brottmålsprocess-
      en. Beslutet bör vidare fattas på chefsnivå och dokumenteras. I detta fall har enligt
      vad som framkommit inte någon åklagare varit inblandad. På vilken nivå inom
      polisen som beslutet fattats är oklart. Det framgår inte heller såvitt jag kunnat finna
      vilken dokumentation som finns. I dessa hänseenden uppfyller åtgärden inte de krav
      som jag berört inledningsvis.
      I fråga om åtgärdens förenlighet med 2 § 1 polislagen gör jag ingen annan bedöm-
      ning än den som framgår av Rikspolisstyrelsens yttrande.
I ett beslut den 31 mars 2000 anförde chefsJO Eklundh följande.

Den rättsliga regleringen och uttalanden om rättsläget
De grundläggande föreskrifterna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångs-
balken (RB). Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller
av något annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal
har förövats (1 §). Under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot honom samt
målet så beredas, att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvud-
förhandlingen (2 §).

En förundersökning inleds av polismyndigheten eller åklagaren. Om den har inletts
av polismyndigheten och saken inte är av enkel beskaffenhet, skall ledningen
övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren
skall också i andra fall överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl (3 §
första stycket).

Allmänna regler om hur en förundersökning skall bedrivas finns i 4 §. Vid för-
undersökningen skall enligt detta lagrum inte bara de omständigheter, som talar
emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och
bevis, som är till hans förmån, tillvaratas. Vidare föreskrivs att undersökningen bör
                                                                        Dnr 3240-1998     Sid 13 (18)



bedrivas så, att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad
eller olägenhet. Bestämmelser om förhör under förundersökning finns i 6–13 §§
och regler om inhämtande av yttrande från en sakkunnig i 14 §. Om användande av
tvångsmedel under förundersökningen gäller vad som föreskrivs i 24–28 kap. RB
(16 §). I övrigt saknas föreskrifter om vilka spanings- och utredningsmetoder som
får användas under en förundersökning. I polisens brottsbekämpande verksamhet
skall emellertid beaktas de allmänna principer som finns fastlagda i 8 § polislagen
(1984:387) som har följande lydelse.

      En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad
      som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med
      hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall
      detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda
      resultatet skall uppnås.
      Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som
      avses i 2 kap. regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i första
      stycket.
Denna paragraf ger uttryck för legalitets-, ändamåls-, behovs- och
proportionalitetsprinciperna.

Till polisens huvuduppgifter hör att förebygga brott (2 § 1 polislagen). Polisen har
således skyldighet att ingripa mot brott och får inte, t.ex. av spaningsskäl, underlåta
att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott misstänkt person. Som
framgår av vad som sägs i det följande anses det däremot kunna godtas att man i
vissa situationer av undantagskaraktär skjuter upp ett gripande, ett förhör eller
någon annan sådan åtgärd.

Frågan om användning av provokation och andra s.k. okonventionella spanings-
metoder i den brottsbekämpande verksamheten behandlades av 1981 års polis-
beredning (SOU 1982:63) samt i den proposition med förslag till polislag som
grundades på Polisberedningens förslag (prop. 1983/84:111).

 Frågan har vidare behandlats bl.a. av Hans-Gunnar Axberger (Brottsprovokation,
1989) och av Peter Fitger (Rättegångsbalken, del 2).

Med provokation avses i det här aktuella sammanhanget ett handlande som innebär
att polisen under en förundersökning lockar eller utmanar en person till en handling
eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt ha en negativ inne-
börd för honom eller någon i hans närhet. Som provokation betraktas däremot inte
en åtgärd som utgör endast ett neutralt svar på en gärningsmans egna initiativ
(SOU 1982:63 s. 129 f. och Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 23:22).

Som har anförts i yttrandena i ärendet brukar man göra skillnad mellan brotts-
provokation och bevisprovokation. Med brottsprovokation avses ett agerande från
polisens sida som syftar till att framkalla brott, medan en bevisprovokation däremot
syftar till att få fram bevisning för att styrka ett begånget brott om vilket det före-
ligger misstanke (Axberger, a.a., s. 10 f.). Brottsprovokation är aldrig tillåten,
medan det däremot anses att bevisprovokation kan få användas under vissa förut-
sättningar.
                                                                         Dnr 3240-1998        Sid 14 (18)



I proposition 1983/84:111 uttalades bl.a. att polisen aldrig bör få begå en
kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott och att den
inte heller bör få provocera eller annars förmå någon att inleda en brottslig aktivit-
et. Det uttalades vidare att polisen aldrig av spaningsskäl får underlåta att vidta
föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott misstänkt person, men att det
är en annan sak att gripande, förhör och andra åtgärder ibland måste uppskjutas av
sådana skäl. I propositionen framhölls vikten av att vidtagna åtgärder dokumen-
teras enligt gällande bestämmelser, och det uttalades också att beslut om sådana
spanings- eller förundersökningsmetoder som avsågs i sammanhanget alltid bör
fattas av åklagaren eller en polisman i polischefsbefattning (s. 46 f.). Eftersom de
nämnda principerna fick anses inrymmas i en allmän regel som gav uttryck för
legalitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna, behövdes det enligt departe-
mentschefens uppfattning inte några särskilda regler i lag om s.k. okonventionella
spaningsmetoder (s. 48 f.).

Jag har för egen del uttalat att ett beslut om provokation alltid skall fattas av
åklagaren. Enligt min uppfattning följer detta av regeln i 23 kap. 3 § första stycket
andra meningen RB att åklagaren, också när det inte finns någon som är skäligen
misstänkt för brottet, skall överta ledningen av förundersökningen om det är
påkallat av särskilda skäl (JO 1997/98 s. 118).

Vad gäller frågan om vilka krav som skall ställas på brottets svårhetsgrad och
misstankens styrka för att provokation skall få tillgripas kan hänvisas till JO 1953
s. 163 och 1973 s. 91 f. samt till NJA 1953 s. 582. Som huvudregel anses gälla att
det skall vara fråga om en stark misstanke om ett grovt brott. Av behovsprincipen
anses vidare följa att det skall saknas alternativa, mindre ingripande tillvägagångs-
sätt eller att de som finns redan har prövats utan framgång (Axberger, a.a., s. 34).
Behovsprincipen innefattar vidare ett krav på att provokationen skall kunna antas
leda till väsentliga och i utredningen användbara resultat (NJA 1953 s. 582; särskilt
s. 589 f. och s. 593). Allmänt gäller att provokationsåtgärder måste användas med
största restriktivitet och handhas med stor urskillning.

 Vad gäller dokumentationen av vad som har förekommit vid en förundersökning
finns bestämmelser i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen (1947:948).
Vid förundersökning skall protokoll föras över vad som har förekommit av be-
tydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket RB). Förundersöknings-
protokollet skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid
förundersökningen av betydelse för målet (22 § förundersökningskungörelsen). JO
har vid flera tillfällen betonat vikten av att förundersökningsprotokollet utformas i
enlighet med dessa bestämmelser, bl.a. i JO 1964 s. 120 där följande anförs.
      Det må därvid nämnas att ett noggrant förundersökningsprotokoll är av vikt icke
      endast för att registrera utredningsresultat och för att förbereda ett kommande
      brottmål utan även för kontroll att allt rätteligen tillgått under förundersökningen.
      Detta är av vikt för den enskildes rättssäkerhet men också för förundersöknings-
      personalen för det fall klagomål framställs mot denna.
Det är uppenbart att detta uttalande har giltighet också vad gäller användandet av
s.k. okonventionella spaningsmetoder. Så t.ex. uttalade 1981 års polisberedning att
                                                                 Dnr 3240-1998      Sid 15 (18)



stränga krav på dokumentation måste upprätthållas i dessa sammanhang (SOU
1982:63 s. 142). I promemorian RPS RAPPORT 1994:3 angående kontrollerade
leveranser av narkotika m.m. uttalas att uppgifter om provokation endast undan-
tagsvis torde sakna betydelse (s. 28).

Bedömning
Inledning
Detta ärende är föranlett av polisens åtgärd att den 9 juli 1998 ställa ut en
Polismyndigheten i Stockholms län tillhörig motorcykel av fabrikat Harley-
Davidson (HD) på Hornsgatan i Stockholm och därefter låta denna tillgripas av FF
Skälen för inköpet av motorcykeln har redovisats i polismyndighetens yttrande i
ärendet, och jag finner inte anledning att göra något uttalande i denna fråga. Jag
kommer däremot att peka på de problem i rättsligt hänseende som kan uppkomma
till följd av skador på eller vållade av ett polisen tillhörigt motorfordon som är
försäkrat. I huvudsak kommer jag emellertid att uppehålla mig vid frågan om
rättsenligheten av åtgärden att ställa ut motorcykeln på Hornsgatan och därefter
låta den tillgripas på det sätt som skedde. Jag kommer vidare att något beröra
dokumentationsfrågan.

Förfarandets rättsenlighet
Polismyndigheten har i sitt yttrande hävdat att åtgärden att ställa ut HD- motor-
cykeln på Hornsgatan inte utgjorde en provokation. Den har som skäl för denna
ståndpunkt åberopat att det med hänsyn till uppställningsplatsen, motorcykelns
värde, frekvensen av potentiella gärningsmän på platsen och det förhållandet att
motorcykeln var låst med ett godkänt lås inte fanns någonting som pekade på att
motorcykeln löpte en större risk att stjälas än andra fordon som parkerats i
Stockholms innerstad.

Av polismyndighetens yttrande framgår emellertid också att åtgärden att ställa ut
motorcykeln var ett led i utredningen av ett stort antal stölder av HD-motorcyklar
och att polisen inte var främmande för att motorcykeln skulle kunna komma att
tillgripas. Att man inte ansåg ett tillgrepp av motorcykeln vara osannolikt framgår
redan av det förhållandet att fem polismän var avdelade för att bevaka motorcykeln
under den tid som den stod på Hornsgatan och att ytterligare tio polismän deltog i
aktionen. Man kan vidare, såväl av vad som sägs i yttrandet som av vad som fram-
kommit om polisens passivitet vid tillgreppet och om polisens handlande i övrigt,
dra den slutsatsen att ett tillgrepp av motorcykeln bedömdes som en ur brotts-
spaningssynpunkt önskvärd händelse. Det kan av dessa skäl inte råda något tvivel
om att åtgärden att placera ut HD-motorcykeln på det sätt som skedde är att betrak-
ta som en provokation. Jag delar således Rikspolisstyrelsens och Riksåklagarens
uppfattning i detta hänseende.

För att en provokation skall få genomföras krävs först och främst att det är fråga
om en bevisprovokation. Syftet med åtgärden skall således vara att få fram bevis-
ning om ett vid provokationstillfället redan begånget brott. Som exempel på en
bevisprovokation kan nämnas att polisen uppträder som köpare av ett befintligt
narkotikaparti för att få bevisning mot överlåtaren om innehav av partiet. Som
                                                                    Dnr 3240-1998   Sid 16 (18)



tidigare har nämnts krävs det vidare att det är fråga om en stark misstanke om ett
grovt brott samt att provokationen skall kunna antas leda till väsentliga och i
utredningen användbara resultat. Med anledning av vad polismyndigheten har
uttalat i sitt yttrande om att förfarandet med motorcykeln hade ett brottsförebygg-
ande syfte, vill jag framhålla att det ligger i sakens natur att en bevisprovokation
skall utgöra ett led i en brottsutredande verksamhet och att förfarandets eventuella
effekter av allmänt brottsförebyggande slag inte kan tillmätas någon betydelse vid
bedömningen av åtgärdens tillåtlighet.

Ett enstaka motorcykeltillgrepp kan inte anses vara ett brott av sådan art att det kan
göra en provokationsåtgärd försvarlig. Polismyndigheten har emellertid uppgett att
det vid tillfället fanns 80 öppna förundersökningar om stöld av HD-motorcyklar
samt att det fanns anledning att tro att stölderna ingick i en organiserad brottslighet.
Myndigheten har i detta hänseende särskilt pekat på det förhållandet att flera av de
stulna HD-motorcyklarna var omidentifierade när de återfanns. Även om man
naturligtvis inte kan utesluta att stölderna hade ett sådant samband med varandra
som anges i yttrandet, kan det ifrågasättas om misstanken att det förhöll sig på
detta sätt var så välunderbyggd att den hade den styrka som krävs för ett beslut om
provokation.

Som nyss har nämnts fordras vidare, för att en provokation skall anses vara tillåten,
att den kan antas leda till väsentliga och i utredningen användbara resultat. An-
tagandet att den person som eventuellt kunde komma att tillgripa den av polisen
utställda HD-motorcykeln skulle leda polisen till en plats, där man kunde få be-
visning om de tidigare HD-stölderna, får emellertid anses bygga mer på en för-
hoppning än på sakligt välgrundade överväganden. För att man skulle uppnå det
åsyftade resultatet krävdes – förutom att stölderna verkligen hade ett samband med
varandra – dels att också den aktuella motorcykeln tillgreps av någon som hade
anknytning till den organisation som stod bakom de tidigare brotten, dels att det på
den plats till vilken man kunde följa motorcykeln fanns kvar bevisning om vilka
personer som var ansvariga för den brottsliga verksamheten. Det finns i sistnämnda
hänseende anledning att erinra om att polisens hypotes var att de stulna motor-
cyklarna omidentifierades och transporterades vidare redan kort tid efter det att de
hade blivit stulna. Vad som sägs i polismyndighetens yttrande om att syftet med att
följa efter motorcykeln, om den kom att stjälas, skulle vara att ”skaffa bevis om
något eller några” av de ouppklarade brotten tyder närmast på att man i själva
verket inte hyste några större förhoppningar om möjligheterna att klara upp de
tidigare stölderna genom förfarandet med motorcykeln.

Man kan mot den här angivna bakgrunden konstatera att det enda polisen med
någon grad av säkerhet kunde räkna med att vinna bevisning om genom att HD-
motorcykeln tillgreps var tillgreppet av just den motorcykeln. Polisens förfarande
med motorcykeln framstår i övrigt närmast som en spaningsåtgärd som kunde ge
något slags utdelning – dock osäkert vilken – om man hade tur. Förfarandet har
således stått i uppenbar strid med behovs- och proportionalitetsprinciperna. Det är
därför inte ägnat att förvåna att det inte i något hänseende bidrog till att klara upp
de tidigare stölderna av HD- motorcyklar.
                                                                  Dnr 3240-1998    Sid 17 (18)



Av det sagda följer att det inte fanns någon godtagbar grund för polisens åtgärd att,
genom att uppskjuta ingripandet mot FF, låta denne tillgripa motorcykeln på det
sätt som skedde. Polismännen på platsen var i stället skyldiga att, i enlighet med
vad som föreskrivs i 2 § 1 polislagen, ingripa i syfte att förebygga brott senast i
samband med att låskättingen klipptes av.

Det kan – om man ser till det resultat av handlandet som kunde förväntas vid en
sakligt välunderbyggd bedömning – sammanfattningsvis konstateras att polisens
åtgärd att ställa ut HD-motorcykeln på Hornsgatan, i förening med underlåtenheten
att ingripa innan FF hade hunnit avvika med motorcykeln, inte i någon nämnvärd
mån skiljer sig från vad som brukar förstås med en brottsprovokation. Att polisen
genom sitt förfarande råkade uppdaga annan brottslighet än den som hade föranlett
förfarandet saknar härvid betydelse.

Av utredningen framgår att beslutet om provokationen fattades inom polismyndig-
heten. Som jag har framhållit i ett tidigare beslut (JO 1997/98 s. 118) skall ett
sådant beslut alltid fattas av åklagare.

Risken för skador
Som har nämnts i det föregående får polisen aldrig av spaningsskäl underlåta att
vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott misstänkt person. Det har
däremot ansetts vara tillåtet att polisen av sådana skäl skjuter upp åtgärder av detta
slag. Uppenbart är emellertid att polisen därvid måste ha sådan kontroll över
situationen att den inte förlorar möjligheten att vid lämplig tidpunkt vidta de åt-
gärder som krävs. Jag kan i detta hänseende hänvisa till uttalandet i promemorian
RPS RAPPORT (1994:3) angående kontrollerade leveranser av narkotika m.m., att
en sådan leverans förutsätter att full kontroll över narkotikan kan upprätthållas hela
vägen fram till mottagaren (s. 34 f.).

En betydelsefull aspekt på polisens handlande i det här aktuella fallet gäller risken
för att motorcykeln skulle gå förlorad och risken för andra skador i samband med
detta. Polismyndigheten har uppgett att risken för att motorcykeln skulle gå för-
lorad var ytterst liten, och den har vidare hänvisat till att motorcykeln var stöld-
försäkrad och att den största skada som staten kunde drabbas av därför var själv-
riskdelen i försäkringen.

Sett mot bakgrund av det faktiska händelseförloppet framstår polismyndighetens
uttalande som förvånande. EE, som på motorcykel följde efter FF sedan denne
hade tillgripit HD-motorcykeln, uppger i sin promemoria att han gjorde den
bedömningen att det var stor risk för att FF skulle komma undan med motorcykeln,
och att detta förhindrades endast genom att EE kastade sig över till HD-
motorcykeln och tog tag i FF Resultatet av detta handlande blev emellertid att FF
förlorade kontrollen över motorcykeln, vilket i sin tur fick till följd att denna
kolliderade med en parkerad bil som skadades. Vidare kunde EE inte hindra FF
från att undkomma från platsen. Denne greps först en månad senare.

Det kan således riktas kritik mot det tillämpade förfarandet också på den grunden
att polisen, efter det att man hade låtit FF tillgripa HD-motorcykeln, uppenbarligen
                                                                   Dnr 3240-1998    Sid 18 (18)



inte hade den kontroll över situationen som är en grundläggande förutsättning för
att det skall kunna anses vara tillåtet för polisen att skjuta upp ett ingripande med
anledning av ett observerat brott. Det inträffade berättigar enligt min mening till
slutsatsen att händelserna i själva verket hade kunnat utvecklas på ett betydligt
allvarligare sätt än vad som faktiskt blev fallet. Om FF hade lyckats undkomma
med motorcykeln från den plats där EE ingrep mot honom eller om han under
färden dit hade observerat att polisen följde efter honom, hade resultatet
exempelvis kunnat bli ett förföljande i hög fart i Stockholms innerstad med risk för
såväl personskador som materiella skador.

Polismyndigheten har som nyss nämnts hänvisat till att motorcykeln var stöld-
försäkrad. Den omständigheten att man – i motsats till vad som normalt gäller i
fråga om statens motordrivna fordon (jfr 3 § trafikskadelagen [1975:1410]) – låter
försäkra ett polisen tillhörigt fordon kan emellertid komma att medföra särskilda
problem i rättsligt hänseende. Av utredningen framgår inte om försäkringsgivaren i
samband med att försäkringen tecknades upplystes om att avsikten var att motor-
cykeln bl.a. skulle användas som lockbete i polisiär brottsspaningsverksamhet på
sådant sätt att den kunde bli stulen samt att det inte kunde uteslutas att försöken att
återta fordonet kunde medföra skador både på detta och på utomstående personer
och dessas egendom. Allmänt kan emellertid sägas att det inte framstår som särskilt
sannolikt att en försäkringsgivare med tillgång till sådan information skulle vara
villig att på sedvanliga villkor ingå avtal om vare sig stöldförsäkring eller trafik-
försäkring avseende fordonet.

Jag finner inte skäl att närmare gå in på de tvistefrågor av rättslig art som kan upp-
komma i situationer där ett fordon används på ett annat sätt än vad försäkrings-
givaren rimligen har haft anledning att förmoda. Det finns emellertid anledning att
här erinra om de bestämmelser av betydelse för frågan som finns i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal och i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Jag tänker här
bl.a. på föreskrifterna om försäkringstagarens plikt att lämna upplysningar vid
avtalets slutande respektive reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen.
Av särskilt intresse i det här aktuella sammanhanget är bestämmelserna om för-
säkringsfall som framkallas uppsåtligen eller genom vårdslöshet (18 § försäkrings-
avtalslagen och 32 § konsumentförsäkringslagen).

Det finns enligt min uppfattning anledning för Rikspolisstyrelsen att närmare
överväga de frågor som jag nu har berört.

Dokumentationen
Som har sagts i det föregående måste varje provokationsåtgärd noggrant
dokumenteras. Som Riksåklagaren har påpekat framgår det i förevarande fall inte
av dokumentationen vem som fattat beslutet om åtgärden. I övrigt har förfarandet
emellertid redovisats på ett tillfredsställande sätt i förundersökningsprotokollet.

Avslutning
Vad som i övrigt förevarit föranleder inte något uttalande från min sida. Ärendet
avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
