# Kritik mot Kriminalvården, anstalten Saltvik, för bristfällig motivering av ett permissionsbeslut m.m.

JO 2014-01-24 dnr 3266-2013

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2014-01-24                3266-2013              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Kriminalvården, anstalten Saltvik, för bristfällig motivering av
                        ett permissionsbeslut m.m.


                          Beslutet i korthet: En kriminalvårdsanstalt har i ett beslut om utevistelse (permission)
                          gjort bedömningen att sonen till en intagen är att betrakta som ett brottsoffer. Enligt an-
                          staltens bedömning talade vissa förhållanden i brottmålsdomen med största sannolikhet
                          för att sonen bevittnat när den intagne utsatt modern för våld. I chefJO:s beslut konstate-
                          ras att referaten och beskrivningarna i en brottmålsdom inte speglar helheten och att do-
                          men är utformad med ett annat syfte än det som anstalten har med sin tolkning. Av den
                          anledningen bör en anstalt som regel begränsa sig till att hämta konkret information från
                          brottmålsdomar och inte ge sig in i olika former av tolkningar.
                          Anstalten hade vidare för avsikt att inför ett permissionsbeslut kontakta den intagnes f.d.
                          hustru i syfte att kontrollera huruvida sonen skulle finnas på den adress där den intagne
                          skulle vistas under permissionen. I beslutet understryks att en anstalt kan – vid bedöm-
                          ningen att det finns risk för att en intagen ska begå brott eller missköta sig i samband
                          med en permission – exempelvis besluta om att permissionen ska vara bevakad eller för-
                          ordna att den intagne inte får ta kontakt med ett brottsoffer. De åtgärder som en anstalt
                          kan vidta har alla det gemensamt att de på olika sätt begränsar den intagne under en
                          permission. Bland anstaltens verktyg ingår däremot inte att – på det sätt som anstalten
                          Saltvik hade för avsikt att göra – försöka styra eller påverka tredje mans agerande i sam-
                          band med en permission.
                          Vidare får anstalten Saltvik allvarlig kritik för att permissionsbeslutet har utformats på ett
                          bristfälligt sätt.

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 5 juni 2013, framförde AA klagomål över hur
                        anstalten Saltvik hade hanterat en permissionsansökan. Han anförde i huvudsak
                        följande. Under sin vistelse i anstalten Saltvik har han haft regelbundna besök av
                        sin son. Besöken har varit obevakade, men har skett i sällskap av en vuxen släk-
                        ting. Den 15 maj 2013 ansökte han om att få genomföra en första permission med
                        utevistelse. Permissionen skulle äga rum den 31 maj till den 1 juni 2013 och han
                        skulle tillbringa den hos sin syster. Dessförinnan hade han skrivit till sin f.d. hustru
                        och frågat om hon tillät att han träffade sin son i samband med permissionen. Den
                        18 maj 2013 svarade hans f.d. hustru att det gick bra. Samma dag berättade han för
                        sin kontaktperson, BB, att han skulle träffa sin son vid permissionen och bad denne
                        att berätta det för klienthandläggaren, CC.



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                     Dnr 3266-2013     Sid 2 (11)




Den 20 maj 2013 talade han med sin son per telefon och i samband med det var
hans kontaktperson närvarande. Vid samtalet talade han och sonen om att de skulle
träffas i samband med permissionen. Den 21 maj 2013 blev han kontaktad av CC
som bad honom att upphäva sekretessen för att hon skulle kunna stämma av med
hans f.d. hustru att det gick bra att han träffade sonen i samband med permissionen.
Han upphävde sekretessen. Dagen därpå kallades han till ett möte med kontaktper-
sonen och klienthandläggaren. Vid mötet fick han reda på att han inte fick träffa sin
son i samband med permissioner, eftersom denne betraktades som ett brottsoffer.
Vidare sa anstaltspersonalen att de inte kunde ”säkerställa sonens säkerhet” i sam-
band med permissioner.

Han ifrågasatte anstaltens bedömning men CC uppgav att de inte kunde ändra sin
bedömning men att han kunde överklaga beslutet. Hon tillade att det vore bra om
frågan prövades av en högre instans. Under samtalet frågade hon vidare om han
alltjämt var intresserad av permission det aktuella datumet. Han uppgav att han var
det. CC bad honom att på nytt upphäva sekretessen så att hon kunde kontakta hans
f.d. hustru och meddela denna att han inte fick träffa sonen i samband med per-
missionen. Han vägrade och CC kontaktade då kriminalvårdsinspektören DD, som
uppgav att de ändå skulle kontakta hans f.d. hustru.

Samma dag kontaktade han sin syster och en god vän. För dessa berättade han vad
som hade hänt och vännen kontaktade en journalist som ansåg att det var värt att
undersöka vad som hade inträffat. AA fick hjälp av journalisten att ta fram ett JO-
beslut där anstalten Tillberga hade kritiserats för att ha gjort bedömningen att ett
barn var ett brottsoffer. Han bad en kriminalvårdare att mejla avgörandet till CC för
att om möjligt få henne att ändra sin bedömning. Han väntade hela den 23 maj
2013 utan att få något svar.

Den 24 maj 2013 meddelade anstalten ett beslut, vari hans permissionsansökan
avslogs. Beslutet var fattat av DD och han fick samma dag reda på att journalisten
hade kontaktat henne för att få närmare information om beslutet. Enligt AA kan det
vara så att DD inte tyckte om att bli ifrågasatt och därför avslog hans permissions-
ansökan.

I beslutet finns ett antal felaktigheter. Anstalten har angett att det inte framgår av
hans permissionsansökan att han hade för avsikt att träffa sonen i samband med
permissionen. Emellertid har han angett att syftet var att umgås med familjen och
hans son ingår i familjen. Han har aldrig tidigare behövt nämna vilka han ska träffa
i samband med en permission. Enligt hans uppfattning har Kriminalvården inte att
göra med huruvida han träffar sin son i samband med en permission, utan det är
upp till vårdnadshavaren att avgöra. Anstalten har i beslutet felaktigt angett att
uppgiften om att han skulle träffa sonen, framkom den 20 maj 2013, fastän anstal-
ten kände till detta redan den 18 maj 2013.

Under vistelsen i anstalten Saltvik har han endast vid ett tillfälle erbjudits att delta i
ett program. Han tackade ja, men när programmet väl startade blev han inte tillfrå-
                                                                         Dnr 3266-2013     Sid 3 (11)




gad om att delta. När han senare skulle påbörja Kriminalvårdens program IDAP 1,
ställde anstalten krav på att han gick med på att Kriminalvården kontaktade hans
f.d. hustru. Eftersom de båda har ”gått vidare” efter det som inträffat och inte har
för avsikt att åter bli tillsammans, fann han det onödigt att dra in henne i processen.
Han motsatte sig att hans f.d. hustru kontaktades och av den anledningen fick han
inte genomgå programmet. Anstaltens uppgifter i beslutet om att han valt att inte
delta i riskreducerande program är därmed felaktig.

I beslutet har anstalten vidare felaktigt angett att hans son skulle ha bevittnat när
han utsatt vårdnadshavaren för våld. Det har aldrig förekommit och det framgår
bl.a. av domen. Vidare har anstalten gjort den felaktiga bedömningen att en per-
mission inte skulle ha varit till hans sons bästa.

Hans f.d. hustru blev mycket förvånad över att han inte fick träffa sonen i samband
med permissionen. Vidare blev hon orolig över hur sonen skulle reagera eftersom
denne hade sett fram emot att få träffa AA. Av den anledningen sökte hans f.d.
hustru utan framgång kontakt med CC. Den 28 maj 2013 blev hans f.d. hustru upp-
ringd av DD. I samband med samtalet uppgav DD att hans f.d. hustru inte fick föra
uppgifterna vidare på grund av sekretess. Detta agerande är mycket märkligt då
hans f.d. hustru inte är någon tjänsteman och därmed inte omfattas av sekretess.

Till anmälan hade AA bifogat en kopia av sin permissionsansökan och anstalten
Saltviks beslut den 24 maj 2013.

Utredning
Inledningsvis inhämtades och granskades vissa handlingar. Därefter remitterades
anmälan till Kriminalvården för yttrande. Av yttrandet skulle framgå hur Kriminal-
vården ställde sig till anstalten Saltviks bedömning att sonen var ett brottsoffer.
Vidare skulle Kriminalvården ge sin syn på AA:s påstående om att anstalten hade
beslutat att han inte fick träffa sonen i samband med permissioner, eftersom anstal-
ten inte kunde ”säkerställa sonens säkerhet”. I sitt remissvar anförde Kriminalvår-
den, huvudkontoret, genom enhetschefen EE, bl.a. följande:

## Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från region Nord som i sin tur hämtat
         in uppgifter från anstalten Saltvik, från Kriminalvårdens klientadministrativa system
         (KLAS) och från Kriminalvårdsregistret (KVR). Genom utredningen har samman-
         fattningsvis följande kommit fram.

         Permissionsärendet
         I en dom från september 2011 beviljade tingsrätten AA umgänge med sonen, född
         2004, i anstalten till dess att frågan om vem som skulle ha vårdnaden om sonen av-
         gjordes genom dom eller att föräldrarna träffade ett avtal. Under år 2011 fick AA två




1
    Integrated Domestic Abuse Programme.
                                                                  Dnr 3266-2013     Sid 4 (11)




avslag avseende besökstillstånd för sonen, då det inte fanns en lämplig vuxen som
kunde följa med denne till anstalten. Umgängesstöd utreddes av socialtjänsten, men
var inte aktuellt. Den 13 mars 2012 beviljades AA besökstillstånd för sonen då en
lämplig följeslagande vuxen utsetts av vårdnadshavaren och godkänts av anstalten.
Den 15 maj 2013 lämnade AA in en ansökan om en första övernattningspermission
den 31 maj till den 1 juni 2013. Enligt ansökan skulle AA vistas hemma hos sin sys-
ter där även hans föräldrar och en annan syster bodde. Det framgick även att me-
ningen med permissionen var att umgås med familjen. Det framkom varken av an-
sökan eller vid samtal om planering av permissionen mellan honom och klienthand-
läggaren eller annan personal att AA avsåg att umgås även med sin son, som inte bor
på permissionsadressen. Planeringen av permissionen genomfördes inledningsvis ut-
ifrån de omständigheter som då var kända.
I samband med planering av restid, den 18 maj 2013, uppgav AA att han ville an-
passa restiden så att han kunde utnyttja tiden tillsammans med sin son som skulle
vistas på permissionsadressen de aktuella datumen. Den personal som medverkade
vid planeringen kontaktade klienthandläggaren för att meddela att planeringen inte
överensstämde med ansökan. Den 20 maj 2013 genomförde klienthandläggaren ett
samtal med AA under vilket handläggaren meddelade att permissionsansökan nu
behövde utredas utifrån de nya omständigheterna som framkommit, dvs. att AA av-
såg att träffa sonen. Vidare meddelades AA att denna utredningsskyldighet bl.a. in-
nebar att beakta brottsoffer och utgå från ett barnperspektiv i de delar som berör
barnet samt att anstalten Saltvik behövde ta kontakt med barnets vårdnadshavare.
AA framförde att han ansåg att det inte borde vara nödvändigt då sonen ingick i hans
familj, men eftergav sekretessen. Anstalten kontaktade vårdnadshavaren samma dag.
Vårdnadshavaren medgav att AA fick träffa sin son under permissionen och berät-
tade vidare att sonen brukade vistas hos sin faster och sina farföräldrar var tredje
helg.
Den 23 maj 2013 meddelades AA muntligen att han inte skulle medges permission
för att träffa sonen då det inte kunde säkerställas att det var till barnets bästa. Han
meddelades vidare att han skulle få ett skriftligt beslut på avslaget. AA uppgav att
han önskade att permissionen skulle beviljas enligt ansökan. Han informerades då
om att om så skulle ske behövde han återigen efterge sekretessen så att anstalten
kunde få information om sonen skulle vistas på permissionsadressen de aktuella da-
garna, oberoende av att AA inte medgetts att träffa denne. AA ville inte efterge sek-
retessen. Han informerades då om att om anstalten inte kunde utreda detta förhål-
lande skulle inte AA komma att beviljas permissionen. Han informerades vidare om
att anstaltens möjlighet att lämna uppgifter till vårdnadshavaren inte enbart är bero-
ende av hans samtycke, utan att uppgifter som inte är sekretessbelagda kan lämnas
ut. Anstalten genomförde ett samtal med vårdnadshavaren. Under samtalet informe-
rades hon om kriminalvårdssekretessen och att den innebar att hon enbart kunde få
generella svar på sina frågor.
Ansökan om permission avslogs den 24 maj 2013 bl.a. med hänvisning till att an-
stalten inte beretts möjlighet att till fullo utreda relevanta förhållanden. Av besluts-
motiveringen framgick att anstalten inte kunde medge permission om kravet på
samhällsskydd eftersätts, varför anstalten enbart medger permission på egen hand
där det kan säkerställas att permissionsplaneringen är för barnets bästa. Vidare
framgick att anstalten betraktar AA:s son som ett brottsoffer enligt 1 kap. 5 § Krimi-
nalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1, FARK Fäng-
else).
Beslutet fattades av kriminalvårdsinspektör DD. Hon hade inte haft kontakt med den
journalist som AA kontaktade. Journalisten har enbart haft kontakt med kriminal-
vårdschefen för verksamhetsområdet.
AA anser att det är felaktigt att i beslutet påstå att han valt att inte genomgå risk-
reducerande program. Han har erbjudits att gå programmet IDAP (Integrated Dome-
stic Abuse Programme), ett behandlingsprogram som inriktar sig mot män som har
använt våld eller annat kontrollerande beteende gentemot sin nuvarande eller före
                                                                    Dnr 3266-2013       Sid 5 (11)




detta kvinnliga partner. Han har valt att inte delta då han inte samtyckt till kontakt
mellan Kriminalvården och sin förre detta partner. Att samtycka till kontakten är en
förutsättning för att gå IDAP. Att inte samtycka till detta innebär således att den in-
tagne inte går med på att gå programmet under de förutsättningar som har uppställts.
AA begärde omprövning av anstaltens beslut. Region Nord omprövade beslutet den
5 juni 2013 utan ändring. Regionen angav i sitt beslut bl.a. att sonen är att betrakta
som brottsoffer enligt Kriminalvårdens definition och att myndigheten har att beakta
barnets bästa. AA har inte överklagat beslutet till förvaltningsrätten.

Bedömningen att sonen är ett brottsoffer
AA dömdes i augusti 2010 av tingsrätten för grov kvinnofridskränkning till skydds-
tillsyn med särskild behandlingsplan. I januari 2011 undanröjde tingsrätten den i
domen utdömda skyddstillsynen och dömde till ett flerårigt fängelsestraff för tidi-
gare och nya brott.
Under år 2011 genomförde anstaltens dåvarande brottsoffersluss en utredning rö-
rande besökstillstånd för sonen och en rörande s.k. veckosamtal till densamme. I ut-
redningarna framkom att socialtjänstens uppfattning var att telefonsamtal med sonen
skulle genomföras i närvaro av personal, att det i samtalen var viktigt att barnets
bästa beaktades då vårdnadshavaren var målsägande, och att sonen varit med om
våld i hemmet. Socialtjänstens uttalande och inställning har fått betydelse vid anstal-
tens bedömning av sonen som brottsoffer.
Vid sin bedömning har anstalten även använt sig av den dom i vilken AA dömdes
till grov kvinnofridskränkning mot sonens mamma. Av domen framkom bl.a. att
våldet pågått länge. Delar av våldet har utförts i det dåvarande parets gemensamma
hem där även sonen bodde, vilket i sig ansågs tala för att sonen hade bevittnat vål-
det. Anstalten har vidare bl.a. tolkat en händelse som framkom i domen som om so-
nen varit närvarande. Enligt domen ska AA ha sagt att han skulle fortsätta ösa ur sig
sitt hat över målsäganden när deras barn inte var närvarande. Härefter ska han bl.a.
ha knuffat ner henne på sängen. Inledningsvis ansågs sonen som ett indirekt brotts-
offer. Benämningen ändrades dock efter att JO kritiserat Kriminalvården för att an-
vända sig av begreppet.

Författningsbestämmelser m.m.
Av 20 § förvaltningslagen (1986:223) framgår bl.a. att ett beslut varigenom en myn-
dighet avgör ett ärende ska innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet
avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Enligt 35 kap. 15 § 1 st. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess
inom kriminalvården för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men eller att fara upp-
kommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften
röjs.
Enligt 7 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) (FäL) får en intagen ta emot besök i den
utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det bl.a. kan även-
tyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 2 eller 3 §
eller på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.
Enligt 10 kap. 1 § 1 st. FäL får en intagen, för att underlätta hans eller hennes an-
passning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (per-
mission) om minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats
och det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, un-
dandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig.
Av 10 kap. 1 § FARK Fängelse framgår att vid bedömningen av de risker som fram-
går av 10 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen (2010:610) ska bl.a. särskilt beaktas karaktä-
ren och omfattningen av den intagnes tidigare och aktuella brottslighet, med särskild
hänsyn tagen till eventuella brottsoffer, den intagnes personliga förhållanden, såsom
                                                                     Dnr 3266-2013       Sid 6 (11)




missbruk eller psykisk ohälsa, samt förhållandena under vilka permissionen kommer
att genomföras.
Av artikel 3.1 konventionen om barnets rättigheter (FN:s Barnkonvention) framgår
att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata social
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ,
ska barnets bästa komma i främsta rummet.
Av Kriminalvårdens handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför an-
stalt, 2012:4, framgår på s. 11 bl.a. följande. I FN:s Barnkonvention, artikel 9, slås
fast att om ett barn är skilt från sin förälder har barnet rätt att upprätthålla kontakt
med föräldern. Att få träffa sin förälder i hemmiljö och en stund få leva sitt vanliga
liv är viktigt för ett barn. Ett sätt att göra detta är genom permission. Detta innebär
inte att en intagen alltid har rätt till permission för att träffa sina barn. En riskbe-
dömning måste göras i varje enskilt fall. En bedömning måste också göras om det
kan anses vara till barnets bästa.
Enligt 1 kap. 5 § FARK Fängelse avses med brottsoffer
– en person som har utsatts för brott av en intagen, om brottet har riktats mot offrets
liv, hälsa, frihet eller frid och den intagne avtjänar straff för brottet,
– ett barn som är närstående till en intagen och som har bevittnat när den intagne ut-
övat våld eller begått andra övergrepp, och
– ett barn som har bevittnat när en intagen har utövat våld eller begått andra över-
grepp mot en person som är närstående till barnet.

Kriminalvårdens bedömning

Permissionsärendet
Den riskbedömning som görs enligt 7 kap. 1 § FäL rörande besök och den som görs
enligt 10 kap. 1 § FäL rörande permission är två olika bedömningar. I dessa skiljer
sig de faktorer som ska beaktas delvis åt, vilket innebär att utgången av bedömning-
arna kan bli olika. Att AA är beviljad besökstillstånd för sonen medför således inte
med automatik att denne också ska få träffa sonen under permission.
Kriminalvården tolkade inte AA:s permissionsansökan som att det framgick att han
avsåg att träffa sonen under permissionen. Detta ledde till att utredningen i inled-
ningsskedet inte omfattade detta. Utredningen ledde fram till att anstalten bedömde
att permission för att träffa sonen inte kunde beviljas. För att bevilja permission till
den aktuella adressen behövde därför anstalten försäkra sig om att sonen inte skulle
vistas där de aktuella datumen. Detta kunde emellertid inte göras då AA inte efter-
gav sekretessen. Kriminalvården tillbakavisar att det inte skulle ha skett en individu-
ell prövning utifrån barnets bästa i AA:s fall och att ett skäl till att han inte fick träffa
sonen var att anstalten inte kunde ”säkerställa sonens säkerhet”.
Den av AA framförda misstanken att beslutsutgången har påverkats av att beslutsfat-
taren kontaktats av en journalist tillbakavisar Kriminalvården bestämt. Beslutsfatta-
ren har över huvud taget inte haft kontakt med journalisten.
Det som framkommit tyder på att de delar AA menar är felaktiga snarare utgör fak-
torer som AA och Kriminalvården har olika uppfattning om hur de ska bedömas och
vägas in. Beslutet har även ersatts av regionens omprövningsbeslut. Kriminalvården
beklagar däremot att inget av besluten varit så tydligt som kan vara önskvärt. AA har
emellertid, om han varit fortsatt missnöjd, haft möjlighet att få saken prövad i dom-
stol. Kriminalvården finner därmed ingen anledning att närmare kommentera dessa
omständigheter.
Under det samtal som genomfördes mellan anstalten och vårdnadshavaren till AA:s
son har de uppgifter som anstalten haft rätt att lämna ut begränsats av sekretess. Av
utredningen framgår inte att anstalten har brutit mot sekretessen eller på något sätt
försökt ”överföra” sekretess på vårdnadshavaren.
                                                                        Dnr 3266-2013     Sid 7 (11)




      Bedömningen att sonen är ett brottsoffer
      I ett tidigare ärende har JO förordat att begreppet brottsoffer i denna utvidgade me-
      ning enbart används när det är klarlagt att barnet bevittnat våld eller andra över-
      grepp, dvs. att barnet sett eller hört den brottsliga gärningen begås (JO:s beslut den 2
      april 2013 dnr 5856-2011 och 6026-2011). JO har i sitt beslut hänvisat till proposit-
      ion 2005/06:166 s. 16. Genom nämnda proposition infördes 5 kap. 11 § socialtjänst-
      lagen (2011:453), av vilken bl.a. framgår att barn som bevittnat våld eller andra
      övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott. Denna formulering är lik
      den i 1 kap. 5 § FARK Fängelse. Det innebär att uttalanden i propositionen får anses
      ha relevans även avseende Kriminalvårdens bedömning av brottsofferbegreppet. I
      propositionen framgår dock inte att det uppställs ett krav på det är klarlagt att barnet
      bevittnat våldet. Om det ska göras en jämförelse med beviskravet i förvaltningsrätts-
      liga mål i domstol har i litteraturen framförts att det kan utgås från att normalkravet
      är sannolika skäl (Bevisprövning i förvaltningsmål - Bevis 7, red. Christian Diesen,
      2003, s. 102).
      Av nämnda proposition framgår vidare att det med att barn bevittnat våld eller andra
      övergrepp avses huvudsakligen [Kriminalvårdens kursivering] att barnet sett eller
      hört den brottsliga gärningen begås (s. 16). På s. 17 i propositionen framgår att detta
      innebär att inte enbart fall då barnet sett våld eller andra övergrepp omfattas, utan
      även andra situationer när barnet upplevt t.ex. en pågående misshandel.
      Bedömningen att AA:s son är att betrakta som ett brottsoffer har grundat sig på att
      anstalten har bedömt att sonen har bevittnat våld riktat mot mamman. Vid sin be-
      dömning har anstalten bl.a. vägt in socialtjänstens uttalade att de bedömt att sonen
      bevittnat våldet, att våldet under en längre tid skett i det gemensamma hemmet och
      även uttalanden i domen som anstalten anser tyder på att sonen sannolikt bevittnat
      våldet. Det kan ifrågasättas om det nämnda uttalandet i domen i sig visar på att so-
      nen varit närvarande vid händelsen och då ska ges den betydelse som anstalten har
      tillmätt det. Socialtjänstens uttalande kan dock tillmätas större vikt då deras bedöm-
      ning av vilka barn som anses ha bevittnat våld enligt lag är lik den som Kriminal-
      vården gör enligt föreskrifter. Anstalten har kommit fram till slutsatsen att sonen
      med största sannolikhet bevittnat våldet och därigenom är att jämställa med ett
      brottsoffer enligt 1 kap. 5 § FARK Fängelse.
      Att någon betraktas som brottsoffer kan få betydelse, exempelvis avseende bedöm-
      ning att bevilja permission och besökstillstånd för att träffa barn. Kriminalvården
      vill dock påpeka att enbart det faktum att ett barn betraktas som brottsoffer inte är
      ensamt avgörande för utgången när det gäller t.ex. besök eller permission. Det är en-
      bart en faktor som vägs med vid en helhetsbedömning.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
AA har i sin anmälan framfört klagomål mot anstalten Saltviks beslut den 24 maj
2013 om utevistelse (permission). Inledningsvis vill jag framhålla att eftersom JO
som regel inte uttalar sig i bedömningsfrågor, saknas det skäl för mig att närmare
kommentera anstalten Saltviks beslut att avslå AA:s begäran om permission. Det
finns emellertid andra bedömningar som har lett fram till avslagsbeslutet och an-
stalten Saltviks handläggning av ärendet, som jag finner skäl att beröra närmare i
det följande.

Anstalten Saltviks beslut
Sonens status som brottsoffer
Kriminalvården har i sitt remissvar redogjort för innehållet i 20 § förvaltningsla-
gen, där myndigheters skyldighet att motivera beslut regleras. Enligt bestämmelsen
                                                                         Dnr 3266-2013     Sid 8 (11)




ska slutliga beslut avseende myndighetsutövning som går en enskild emot enligt
huvudregeln innehålla de skäl som har bestämt utgången. Det innebär att en myn-
dighet är skyldig att i ett beslut göra det begripligt för parten vilka faktiska förhål-
landen som är avgörande, vilka rättsregler som är tillämpliga och hur myndigheten
har resonerat på de punkter där meningarna kan gå isär.2 Med hänsyn till rättssä-
kerheten är det av grundläggande betydelse att en part förstår hur en myndighet har
resonerat och därmed att parten i förlängningen ges möjlighet att argumentera för
en överprövning av beslutet.

I beslutet om permission har anstalten Saltvik under rubriken ”Kriminalvården,
anstalten Saltvik gör följande bedömning” angett bl.a. följande.
         Permission kan inte medges om kravet på samhällsskydd eftersätts, varför anstalten
         enbart medger permission på egen hand där det kan säkerställas att permissionspla-
         neringen är för barnets bästa. Del av den brottslighet som [AA] är dömd för har be-
         gåtts i vårdnadshavarens och [AA:s] dåvarande gemensamma hem där även sonen
         var bosatt. Utifrån dessa förhållanden är sonen utifrån 1 kapitlet 5 § Kriminalvårdens
         föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1) om fängelse [FARK Fängelse; JO:s
         anmärkning] att betrakta som brottsoffer.
Som framgår av remissvaret är, enligt 1 kap. 5 § FARK Fängelse, ett barn – som
har bevittnat när en intagen har utövat våld eller begått andra övergrepp mot en
närstående till barnet – att betrakta som brottsoffer. Den omständighet som anstal-
ten Saltvik har angett i sitt beslut är därmed inte ett förhållande som gör att AA:s
son är att betrakta som ett brottsoffer.

Av remissvaret framgår emellertid att anstalten vid sin bedömning förutom det skäl
som angetts i beslutet, även tagit hänsyn till uppgifter i den utredning som gjordes
av anstaltens dåvarande brottsoffersluss under 2011. I en utredning som utförts av
socialtjänsten gjordes bedömningen att sonen hade bevittnat våld som AA utsatt
sonens vårdnadshavare för. Vidare har anstalten funnit att det förhållande att våldet
utövats i parets gemensamma hem, där även sonen bodde, ”ansågs tala för” att
sonen hade bevittnat våld. Även ett uttalande från AA – som antecknats i brott-
målsdomen – ”tydde” enligt anstalten på att sonen ”sannolikt” varit närvarande vid
en händelse där AA utsatt vårdnadshavaren för våld. Enligt domen hade AA sagt
att han ”skulle fortsätta ösa ur sig sitt hat över målsäganden när deras barn inte var
närvarande”. Dessa förhållanden har lett fram till att anstalten gjorde bedömningen
att sonen med ”största sannolikhet” bevittnat våld och därigenom är att jämställa
med ett brottsoffer. Det bör särskilt noteras att anstalten inte med ett ord har berört
dessa omständigheter i sitt beslut.

Därtill vill jag framhålla att jag för egen del ställer mig mycket tveksam till att en
anstalt som en del av sin bedömning dels tolkar lösryckta citat från en brottmåls-




2
    Se Hellners m.fl., Förvaltningslagen med kommentarer, 3 uppl., 2010, s. 237.
                                                                         Dnr 3266-2013      Sid 9 (11)




dom, dels tolkar ett förhållande som beskrivs i domen. Referaten och beskrivning-
arna i en brottmålsdom speglar inte helheten och domen är utformad med ett annat
syfte än det som anstalten har med sin tolkning. Att under sådana förhållanden
tolka ett uttalande taget ur sitt sammanhang, i en situation där det kan få långtgå-
ende konsekvenser för det enskilde, är inte att rekommendera. Enligt min mening
bör en anstalt som regel begränsa sig till att hämta konkret information från brott-
målsdomar och inte ge sig in i olika former av tolkningar. Skulle anstalten ändå
välja att göra det, måste det klart och tydligt anges i beslutet.

Riskbedömningen i beslutet
Som framhållits i remissvaret får en permission inte beviljas om det finns en påtag-
lig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande
eller på annat sätt missköta sig.3 En anstalt har således skyldighet att pröva om det
finns en sådan påtaglig risk, innan en permission beviljas. I motiven till bestäm-
melsen står det att en sådan riskbedömning måste göras i varje enskilt fall. Vid
bedömningen bör det bl.a. beaktas vilken typ av brott som den intagne är dömd för
och utfallet av tidigare straffverkställighet. Hänsyn bör också tas till om den in-
tagne har använt eller på annat sätt hanterat narkotika under verkställigheten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna prov för kontroll av drogpåverkan.4

Även om det delvis är andra förhållanden som en anstalt ska ta hänsyn till vid be-
viljande av besöks- och telefontillstånd5 bör prövningen ske på ett likartat sätt vid
riskbedömningen i samband med beviljande av permissioner. I ett initiativärende
avseende Kriminalvårdens brottsofferslussar uttalade dåvarande chefsJO Cecilia
Nordenfelt bl.a. följande om prövningen av besöks- och telefontillstånd:
         Kriminalvårdens kontakt med den intagnes närstående måste inriktas på att inhämta
         uppgifter som behövs som underlag vid bedömningen av om det finns risk för skada
         för den närstående genom beslut som Kriminalvården fattar. […] Anstalterna måste
         vara uppmärksamma på att vissa situationer kräver speciella överväganden. Det kan
         exempelvis vara fallet när den person som en intagen önskar kontakt med är en part-
         ner som den intagne sedan länge haft en relation till och den brottslighet den intagne
         är dömd för ligger långt tillbaka i tiden.6
I sin bedömning har anstalten Saltvik konstaterat att AA:s son är att betrakta som
ett brottsoffer. Anstalten har emellertid inte fullföljt sin analys och förklarat vad
detta förhållande har för betydelse vid bedömningen av risken för att AA i sam-
band med en permission tillsammans med sonen skulle begå brott eller på annat
sätt missköta sig. Vid en sådan bedömning hade det bl.a. varit nödvändigt att an-
stalten analyserade de förhållande som lett fram till bedömningen att sonen var att




3
    Se 10 kap. 1 § första stycket 2 fängelselagen.
4
    Se prop. 2009/10:135 s. 160.
5
    Se 7 kap. 1 § fängelselagen.
6
    Se JO 2012/13 s. 194.
                                                                         Dnr 3266-2013     Sid 10 (11)




betrakta som ett brottsoffer. Det hade även varit av central betydelse att i riskbe-
dömningen väga in den omständigheten att sonen besökt AA under anstaltsvistel-
sen. Denna prövning hade kunnat ske utan att AA eftergav sekretessen.

Sammanfattande bedömning
Sammanfattningsvis innebär det anförda att anstalten i sitt beslut inte har angett det
egentliga skälet till att sonen betraktades som ett brottsoffer (att han sannolikt
skulle ha bevittnat våld som fadern utsatt modern för). Vidare har anstalten inte
förklarat hur man kom fram till att så varit fallet. Slutligen har anstalten inte gjort
en bedömning av vad dessa förhållanden hade för betydelse för risken att AA vid
en permission tillsammans med sonen skulle begå nya brott eller på annat sätt
missköta sig. Dessa uppenbara brister gör att anstalten Saltvik förtjänar allvarlig
kritik.

Anstalten Saltviks kontakter med AA:s anhöriga
Utredningen visar att anstalten Saltvik hade för avsikt att kontakta AA:s f.d. hustru
för att säkerställa att sonen inte skulle vistas hos AA:s syster i samband med per-
missionen. Kriminalvårdens kontakt med brottsoffer har, som nämnts ovan, varit
föremål för tidigare ärenden hos JO. I JO 2012/13 s. 194 uttalades att ”Kriminal-
vårdens personal måste vara uppmärksam på gränsen mellan Kriminalvårdens och
socialtjänstens uppdrag. I Kriminalvårdens uppdrag ligger inte att se till att den
som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Detta hör till social-
nämndens uppgifter (5 kap. 11 § socialtjänstlagen)”.

Jag vill återigen erinra om bestämmelsen i 5 kap. 11 § socialtjänstlagen och fram-
hålla att det i tredje stycket i den paragrafen uttryckligen anges att i socialnämn-
dens uppdrag ingår att särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra över-
grepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd
och hjälp. När det gäller barn som är brottsoffer anges i kommentaren till bestäm-
melsen följande:

         Det är viktigt att myndigheterna samarbetar så att de situationer som omfattas av be-
         stämmelsen kommer till socialtjänstens kännedom. Polisen – liksom Kriminalvår-
         den, hälso- och sjukvården, skolan m.fl. – har en skyldighet att anmäla till social-
         tjänsten att ett barn kan behöva nämndens skydd. Ett typexempel på fall när detta
         skall ske är när barn har varit närvarande vid fall av mäns våld mot kvinnor eller an-
         nat våld av eller mot närstående vuxna.7
Det nyss redovisade kan enligt min uppfattning inte tolkas på annat sätt än att det
inte ingår i Kriminalvårdens uppdrag att, på grund av oro för ett barns väl och ve,
kontakta anhöriga för att försäkra sig om att den intagne inte träffar barnet i sam-
band med en permission. I en sådan situation kan det däremot finnas skäl att an-




7
    Se Thunved, Nya sociallagarna, 25:e uppl., 2012, s. 190.
                                                                       Dnr 3266-2013   Sid 11 (11)




mäla förhållandet till socialnämnden, som får göra bedömningen om den behöver
ingripa till barnets skydd.8

Därtill vill jag erinra om de åtgärder som Kriminalvården kan vidta för att mot-
verka misskötsamhet eller återfall i brott i samband med permissioner.9 Exempelvis
kan en anstalt förordna om att permissionen ska vara bevakad eller förena permiss-
ionsbeslutet med vissa villkor. Ett sådant villkor kan bestå av ett förbud att ta kon-
takt med brottsoffer.10 De åtgärder som en anstalt kan vidta har alla det gemensamt
att de på olika sätt begränsar den intagne under en permission. Bland Kriminalvår-
dens verktyg ingår däremot inte att – på det sätt som anstalten Saltvik hade för att
avsikt att göra – försöka styra eller påverka tredje mans agerande i samband med
en permission.

Det bör noteras i sammanhanget att de skyddsåtgärder som anstalten har ansett vara
nödvändiga att vidta har varit beroende av att AA eftergav sekretessen. Om en
intagen vägrar efterge sekretessen skulle det – om anstalten Saltviks ordning accep-
terades – regelmässigt leda till att ansökningar om permission avslogs. Det synes
inte ha varit lagstiftarens avsikt att intagna ska behöva välja mellan att efterge sek-
retessen eller att avstå från permissioner.

I den aktuella situationen kontaktade anstalten Saltvik aldrig AA:s f.d. hustru. Det
saknas därmed tillräckliga skäl för mig att kritisera anstalten i denna del. Jag vill
emellertid understryka vikten av att Kriminalvården ser till så att anställda som
jobbar med den här typen av frågor har tillräcklig kompetens för att kunna lösa sina
uppgifter på ett fullgott sätt.

Övriga frågor
Med beaktande av vad som framkommit i Kriminalvårdens remissvar saknar jag
skäl att kommentera AA:s övriga klagomål. Jag konstaterar endast att utredningen i
dessa delar inte ger anledning till kritik eller någon annan åtgärd.

Ärendet avslutas.




8
    Se 14 kap. 1 § andra stycket socialtjänstlagen.
9
    Se 10 kap. 5 § fängelselagen.
10
     Se Kriminalvårdens allmänna råd till 10 kap. 5 § fängelselagen i FARK Fängelse.
