# Remiss av betänkandet Förundersökning - objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45)

JO 2011-11-08 dnr 3275-2011

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                   Sid
                                                                       2011-11-08          3275-2011            1 (6)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Remiss av betänkandet Förundersökning – objektivitet, beslag,
                        dokumentation m.m. (SOU 2011:45)

## Allmänt

Utredningen har gjort en värdefull genomgång av gällande rätt och betänkandet
                        som helhet utgör en betydelsefull rättskälla. Jag tillstyrker de förslag som
                        behandlas i kapitel 15 och 16, liksom förslagen om dokumentation och bevarande
                        av sidomaterial. Det sistnämnda är från de synpunkter JO har att beakta särskilt
                        välkommet. Som framgår av det följande har jag invändningar beträffande det
                        avsnitt som handlar om ansvaret för förundersökningen och mot vissa enskildheter
                        i förslagen i övrigt.

                        Ansvaret för förundersökningen
                        Brottsutredning hör till de verksamheter där det allmänna har störst befogenheter
                        att gripa in i människors liv. Vikten av att de ansvarsförhållanden som därvid råder
                        är tydliga kan inte nog betonas. Utredningen synes ha förbisett detta när den
                        föreslår att den som leder enskilda brottsutredningar – förundersökningsledaren –
                        inte ska ha annat än ett slags övergripande principiellt riktlinjeansvar för det som
                        förekommer i utredningen.

                        Förundersökningsledarskapet är från regleringssynpunkt svårfångat. Det beror på
                        att det kan utövas under olika betingelser. När det utövas av åklagare är ledarskapet
                        personligt; när det utövas av polisen är det ett myndighetsansvar1. När det utövas
                        av åklagare innebär det att företrädare för en myndighet ansvarar för verksamhet
                        vid en annan myndighet utan att förfoga över dess resurser. När det utövas av
                        polisen är det myndighetsinternt med full tillgång till utredningsresurser, men utan
                        de rättsliga befogenheter som är förbehållna åklagare. Till detta kommer att medan
                        åklagarna är enhetligt organiserade i en myndighet är polisen uppdelad på ett stort




                        1
                         Även andra myndigheter kan utöva förundersökningsledning. Här talas för enkelhetens
                        skull endast om polisen.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 3275-2011     Sid 2 (6)




antal myndigheter med sinsemellan varierande syn på hur det polisiära
förundersökningsledarskapet ska skötas.

Trots dessa grundläggande skillnader – asymmetrier – är reglerna om
förundersökningsledarskapets innebörd i princip gemensamma; som
Åklagarutredningen -90 påpekade har regelverket varit i stort sett oförändrat sedan
den tid då polis och åklagare hörde till samma organisation (SOU 1992:61 s. 322).
Idealiskt sett borde de regler som styr polisiärt förundersökningsledarskap vara
åtskilda från de regler som styr åklagares förundersökningsledarskap, eftersom det
delvis är olika saker som behöver regleras. Så länge de inte är det kommer det att
finnas oklarheter inbyggda i regleringen. (Se även den genomgång som gjordes av
Beredningen för rättsväsendets utveckling i SOU 2005:84, inklusive förslagen om
en ny uppgifts- och ansvarsfördelning mellan polis och åklagare.)

Även om samspelet mellan polis och åklagare på papperet ter sig komplicerat
fungerar det emellertid i praktiken på ett godtagbart sätt. Ett skäl till det är att
myndigheter och befattningshavare haft lång tid på sig att inrätta sig efter de
förhållanden som råder. Ett annat är att området ingående belysts av flera
utredningar, varvid de förutsättningar som bör gälla i mångt och mycket har kunnat
klargöras. Särskilt Åklagarutredningen -90 bör här framhållas (se SOU 1992:61 s.
261-389). Ett av den utredningens förslag var att förundersökningsledarens ansvar
skulle författningsregleras. Det ledde till den nuvarande regeln i 1 a § andra stycket
förundersökningskungörelsen, FUK:
      Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se
      till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas
      till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
      direktiv för arbetet.
Förundersökningsutredningen föreslår nu en ändring i den bestämmelsen; ansvaret
ska bli ”övergripande”. Enligt utredningen saknas det förarbetsuttalanden som
klargör ansvarets innebörd. Därför bör man enligt utredningen söka ledning i de
förhållanden som ledde till att en annan bestämmelse, 23 kap. 3 § RB ändrades.
Efter ett resonemang kring detta drar utredningen slutsatsen att ”syftet med
bestämmelsen om helhetsansvaret i 1 a § andra stycket FUK egentligen är att ge
uttryck för principen om det odelbara förundersökningsledarskapet”.
Ansvarsbestämmelsen bör därför enligt utredningen ”tolkas så, att det är
förundersökningsledarens övergripande arbetsuppgift att driva förundersökningen
med ett helhetsperspektiv, vilket förutsätter att ledarskapet undantagslöst måste
utövas av endast en person”. Enligt utredning skulle det få orimliga konsekvenser
om begreppet ansvar kunde läggas till grund för bedömningen i ett
tjänstefelsärende, eftersom det då skulle bli fråga om ”ett slags strikt straffrättsligt
ansvar för förundersökningsledaren” (betänkandet, s. 167 f.). Utredningen
sammanfattar sin bedömning på följande sätt:
      Sammanfattningsvis är det utredningens uppfattning att förundersökningsledarens
      ansvar som det uttrycks i 1 a § andra stycket FUK bör förstås som en övergripande
      principiell riktlinje för brottsutredningens bedrivande, som i första hand mer handlar
      om roll- och arbetsfördelning än om ansvar i straffrättslig bemärkelse.
                                                                    Dnr 3275-2011    Sid 3 (6)




Utredningens tolkning är enligt min mening svår att förena med bestämmelsens
lydelse. Inte heller har den stöd i betänkandet (se SOU 1992:61 s. 340, se även
SOU 2005:84 s. 121).

Även andra invändningar inställer sig.

En rättslig reglering av roll- och arbetsfördelning kan sålunda inte avskiljas från en
ansvarsreglering; med en rättsligt anvisad roll följer ett motsvarande ansvar.

Det som sägs om att bestämmelsen i sin nuvarande lydelse pekar mot ett strikt
ansvar är inte övertygande. För att 1 a § FUK ska kunna läggas till grund för ett
påstående om tjänstefel krävs att de rekvisit som uppställts i 20 kap. 1 § BrB är
uppfyllda. Något strikt ansvar kan det därvid inte bli tal om.

Utredningen synes ha haft en alltför snäv syn på hur ordet ansvar ska förstås i ett
sammanhang som detta. Ansvarsbestämmelsens funktion är inte i första hand att
knäsätta ett straffrättsligt ansvar utan att klargöra att förundersökningsledaren är
”chef” för brottsutredningen. Därav följer inte att han eller hon kan göras slutligt
ansvarig för varje fel som begås inom denna, men väl att vederbörande har att
svara för sådana fel, dvs. redogöra för hur de uppkommit, reda ut vad och vem som
brustit, vidta rättelser och åtgärder så att felet inte upprepas etc. Frågor om ansvar i
denna mening aktualiseras regelmässigt i myndigheters reguljära uppföljning och
utvärdering av den egna verksamheten, liksom vid extern tillsyn och kontroll, t.ex.
från JO:s eller JK:s sida. För att en sådan granskande verksamhet ska kunna
bedrivas krävs ansvarsregler av det slag som uppställs i 1 a § andra stycket FUK.
Det är redan idag många gånger svårt att slå fast om ansvaret för brister som
uppdagas i brottsutredande arbete ska skrivas på en åklagares eller en
polismyndighets konto. Från den synpunkten sett behöver ansvarsfördelningen
ytterligare förtydligas, inte luckras upp.

När bestämmelsen infördes var det ett led i stärkandet av åklagarens roll som
förundersökningsledare, inte minst mot bakgrund av den obstruktion som i det
hänseendet förekommit från polisens sida under utredningen av mordet på
statsminister AA. Utvecklingen härefter torde ha befäst åklagarens auktoritet som
förundersökningsledare. Om man nu tar ett steg tillbaka, och vattnar ur
förundersökningsledarens ansvar genom att beskriva detta på det sätt utredningen
gör, innebär det inte bara att ansvaret blir otydligare utan också att åklagarens
auktoritet som förundersökningsledare äventyras. Med hänvisning till utredningens
resonemang kan det från polisens sida hävdas att det inte är åklagarens sak att
besluta om sådant som polisen gör med stöd i egna befogenheter; det man inte har
ansvar för ska man inte heller bestämma över. Det skulle i värsta fall kunna bädda
för nya kompetenskonflikter.

En central del i utredningens överväganden är att förundersökningsledarens ansvar
inte omfattar åtgärder som polisens befattningshavare vidtar med stöd i sin egen
behörighet, även när detta sker inom ramen för en förundersökning. Det är inte helt
klart vad utredningen avser med detta. När det gäller åklagarledda
                                                                        Dnr 3275-2011     Sid 4 (6)




förundersökningar kan frågan enligt min mening inte ses isolerad från vilka
direktiv åklagaren gett eller inte gett. Förundersökningsledarens direktiv måste
därvid anses överordnade, dvs. en polismyndighet kan inte med stöd i sin formella
behörighet agera i strid med förundersökningsledarens direktiv. Om det ändå sker
kan förundersökningsledaren i princip inte hållas ansvarig för åtgärden. När en
polismyndighet däremot utför åtgärder enligt åklagarens direktiv är åklagaren
rimligen ansvarig för dessa, oavsett om polisen skulle äga självständig behörighet
att utföra dem.

De från ansvarssynpunkt oklara situationerna uppkommer när uttryckliga eller
detaljerade direktiv saknas. Om utredningens ställningstagande ska förstås så att en
åklagare som förundersökningsledare därvid inte kan hållas ansvarig för polisiära
bedömningar och åtgärder som han eller hon inte alls varit inblandad i – t.ex.
beroende på att de gällt sådant som faller inom polisens exklusiva
kompetensområde – finns det givetvis inget att invända. I frånvaro av andra
ansvarsbestämmelser får bedömningarna göras utifrån principen om
förundersökningsledarens helhetsansvar enligt 1 a § andra stycket FUK, som
självfallet måste tolkas i ljuset av den kompetensfördelning mellan åklagare och
polis som brottsutredningsförfarandet bygger på. De närmare exempel som
utredningen anför föranleder därvid följande kommentarer från min sida.
      Exemplet på s. 169: En förundersökningsledare – i det följande utgår jag från att det
      är en åklagare – har gett direktiv om en husrannsakan, utan närmare anvisningar i
      övrigt. Åtgärden utförs av polis, men det sker mitt på natten, vilket är i strid med 28
      kap. 6 § RB. En polismyndighet ska se till att en åklagares direktiv leder till
      adekvata åtgärder, utförda på ett korrekt sätt av kompetent personal (jfr JO:s beslut
      2011-08-24, dnr 4217-2010). Till polismyndighetens ansvar hör enligt min mening
      att iaktta de grundläggande regler som gäller för användande av rättegångsbalkens
      regler om tvångsmedel. Regeln om att husrannsakan inte utan särskilda skäl får
      verkställas mellan kl. 21 och 06 är av sådant grundläggande slag att den ska iakttas
      av en polismyndighet även om detta inte är angivet i åklagarens direktiv. Om
      polismyndigheten verkställer en husrannsakan mitt i natten utan att det finns
      särskilda skäl för detta är det alltså myndigheten och inte åklagaren som är ansvarig
      för regelbrottet. Om åklagaren däremot uttryckligen beslutar att åtgärden ska ske
      oavsett tidpunkt kan polisen inte hållas ansvarig för att direktivet följs.
      Exemplet på s. 170: En åklagare beslutar att en misstänkt ska höras och underrättas
      om misstanken. Förhöret hålls, men i strid med sin skyldighet enligt 12 § FUK
      upplyser inte förhörsledaren den misstänkte om rätten till biträde av försvarare. På
      samma sätt som ovan är det polismyndighetens skyldighet och ansvar att se till att
      förhöret genomförs i enlighet med de grundläggande regler som gäller. En
      upplysning om rätten till försvarare är ett elementärt inslag i rättsprocessen. En
      åklagare är därför inte skyldig att i direktiv om att en misstänkt ska höras påminna
      om detta utan äger förlita sig på att detta sker rutinmässigt (jfr JO:s beslut 2011-10-
      28, dnr 4608-2010).
      Exemplet på s. 171: En förhörsledare beslutar enligt 6 § FUK om att en person som
      ska höras under en förundersökning ska hämtas till förhöret. I detta fall tillämpar
      förhörsledaren en särskilt författningsreglerad befogenhet, som ger honom eller
      henne rätt att med undantag från huvudregeln fatta hämtningsbeslutet själv. Med
      detta följer ett ansvar för att befogenheten används i enlighet med de rättsliga
      förutsättningar som bestämmelsen ställer upp. Ett hämtningsbeslut som grundas på
      denna bestämmelse genomförs alltså på förhörsledarens ansvar.
                                                                 Dnr 3275-2011   Sid 5 (6)




Utredningen tar slutligen med hänvisning till JO 2003/04 s. 82 upp att JO kritiserat
åklagare som förundersökningsledare för att de inte varit tillräckligt pådrivande i
utredningar som inte bedrivits enligt gällande skyndsamhetskrav. Utredningen
anser att detta kan uppfattas så att åklagaren som förundersökningsledare i vart fall
indirekt ställs till svars för hur polisen använder sina resurser, dvs. för något han
eller hon inte kan påverka. Av det anförda beslutet framgår enligt min mening dock
klart att den kritik som där uttalades ska förstås så att en åklagare som
förundersökningsledare måste tydliggöra för polismyndigheten – och även för sina
egna överordnade – att handläggningen riskerar att komma i strid med gällande
skyndsamhetskrav. Åklagaren kan med andra ord inte slå sig till ro med att det är
polisens bekymmer om den inte klarar sina prioriteringar. En kritik av liknande
slag riktades mot åklagaren som förundersökningsledare i den s.k. BB-utredningen;
åklagaren kritiserades för att han inte drivit utredningen med tillräcklig kraft (se
SOU 2002:37 s. 76 ff.). Att det finns en sådan skyldighet framgår uttryckligen i
1 a § andra stycket FUK, där det anges att förundersökningsledaren ska se till att
utredningen bedrivs effektivt.

Sammanfattningsvis finns det brister i den analys utredningen gjort av
förundersökningsledaransvaret. Den tolkning som görs av innebörden i 1 a § andra
stycket FUK är enligt min mening inte riktig. Ansvarsfördelningen mellan och
inom de brottsutredande myndigheterna behöver snarare förtydligas än luckras upp.
Om utredningens förslag till ändring i förundersökningskungörelsens
ansvarsbestämmelse genomförs innebär det ett steg tillbaka, mot större oklarhet.
Jag avstyrker därför att lydelsen i 1 a § andra stycket FUK ändras med
utgångspunkt från utredningens tolkning av rättsläget.

Odelat förundersökningsledarskap
Utredningens förslag till nytt andra stycke i 1 a § FUK är enligt min mening
överflödigt; det råder ingen oklarhet om att förundersökningsledarskapet inte kan
delas. Något behov att kunna dela upp ledningsansvaret på grund av ”synnerliga
skäl” finns enligt min mening inte heller. De situationer som avses bör i stället
lösas i enlighet med de tankegångar utredningen framför om förundersöknings-
ledarens möjlighet att anlita biträde av andra åklagare (betänkandet s. 185 f.). Det
är oundvikligt att den som leder en förundersökning under vissa förhållanden måste
kunna delegera befogenheter till kolleger utan att själva förundersöknings-
ledarskapet för den skull delas upp. Det torde för övrigt ske redan med det system
som tillämpas beträffande jouråklagare.

Objektivitet
Jag ansluter mig till utredningens överväganden om objektivitetskravet, men ställer
mig tveksam till behovet av de föreslagna tilläggen i rättegångsbalken, som inte
tillför något i förhållande till vad som tveklöst redan gäller. I det sammanhanget
vill jag även erinra om bestämmelsen i 1 kap. 9 § regeringsformen. Om
lagändringar ska göras bör formuleringarna ses över, så att objektivitetskravet
genomgående kommer till uttryck på samma sätt.
                                                                   Dnr 3275-2011   Sid 6 (6)




Beslag av digitala informationsbärare
Frågan om beslagsförbudet i 27 kap. 2 § RB beträffande skriftliga handlingar ska
tillämpas analogt på elektroniska handlingar har aktualiserats och diskuterats en hel
del under senare år. Utredningen redovisar detta utförligt och kommer fram till att
beslagsförbudsreglerna inte bör vara direkt tillämpliga på elektroniska handlingar
och uppgifter. I praxis har det utvecklats vissa restriktioner för genomsökningen av
elektroniskt lagrat material. Utredningen ansluter till detta och föreslår en
författningsreglering som innebär att den hos vilken ett beslag av elektroniskt
lagrat material görs ska beredas tillfälle att närvara när informationsbäraren
genomsöks, om det kan antas att materialet innehåller handlingar och meddelanden
för vilka beslagsförbud gäller. Visar det sig att innehållet är skyddat ska
undersökningen av det materialet avslutas.

Förslaget utgör enligt min mening en rimlig lösning på en rättspolitiskt känslig
avvägningsfråga och utgör i förhållande till dagens oklara rättsläge en förstärkning
för de intressen som skyddas av reglerna om beslagsförbud. Av regleringen bör
dock framgå att den berörde har rätt att ha ett juridiskt biträde närvarande vid
genomsökningen. Värt att överväga vore även om inte en invändning från den
enskilde om att handlingen innehåller material av det skyddade slaget bör föranleda
att frågan om beslagets tillåtlighet prövas av domstol (jfr 27 kap. 5 § andra stycket
RB). En regel av det slaget kan även vara av värde för tilltron till de
brottsutredande myndigheterna, vars åtgärder i dessa sammanhang – särskilt när
det gäller beslag hos medier eller enskilda journalister – tenderar att livligt
ifrågasättas. Det ärende utredningen redovisar på s. 293 i betänkandet, där beslaget
prövades i domstol, illustrerar detta.

Övrigt
När det gäller den inom utredningen omdiskuterade frågan om sekretess för
bilduppgifter (avsnitt 9.4.4) har jag förståelse för de synpunkter som framförs i det
särskilda yttrandet. Åtskilligt av det som där sägs kan dock anföras för att generellt
minska insynen i det straffprocessuella förfarandet, något som inte bör komma
ifråga. Jag tillstyrker därför utredningens förslag. Det är av rättssäkerhetsskäl
viktigt att förändringar av de metoder och den teknik som används under
rättsprocessen inte leder till att principerna för insyn blir mer restriktiva.
