# Anmälan mot Polismyndigheten i Norrbotten för bristfällig eftersökning av en försvunnen person

JO 2009-02-23 dnr 3284-2007

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2009-02-23          3284-2007              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Norrbotten för bristfällig eftersökning
                        av en försvunnen person

## Anmälan

AA framförde i en anmälan med komplettering klagomål mot Polismyndigheten i
                        Norrbotten för bristfällig eftersökning av en försvunnen person. Han anförde bl.a.
                        följande. I november 2006 anmäldes BB, som var 62 år gammal och sjuklig,
                        försvunnen. BB hade senast setts gående på en väg som ledde till Suolosjöarna.
                        – Polismästaren CC beslutade att någon räddningstjänst inte skulle inledas utan
                        överlämnade ärendet till närpolischefen DD som i sin tur underlät att vidta viktiga
                        åtgärder i inledningsskedet. Då sökandet borde ha varit som mest aktivt lät han i
                        stället bl.a. genomföra befäls- och personalmöten. Vidare togs inte 18 civila
                        fjällräddare som står till polisens förfogande i anspråk och AA, som arbetade som
                        hundförare men var ledig vid tillfället, kallades inte in för tjänstgöring. Han kunde
                        sedan till sin förvåning läsa i tidningen att polisen hade personalbrist varför de inte
                        kunde söka efter BB. Om polisledningen inte hade nonchalerat allvaret i
                        situationen hade BB sannolikt hittats och förmodligen varit vid liv idag. Nu
                        hittades BB död i juli månad 2007 i en stuga vid de nämnda sjöarna. Ärendets
                        behandling väckte bestörtning hos polispersonal i Gällivare. Bland annat på grund
                        av händelsen valde AA att avsluta sin anställning som polis. – AA uppgav senare
                        att han hört att andra eftersökningar efter händelsen skötts på ett bra sätt varför
                        målet med hans anmälan till JO hade nåtts.

## Utredning

Handlingar infordrades och granskades, bl.a. anmälan om försvinnandet,
                        åtgärdsblad, spaningsuppslag, händelserapporter och en sammanställning som
                        gjorts av polismannen EE med synpunkter på hur efterforskningen av den
                        försvunne hade skötts.

                        Av de granskade handlingarna framgick inte orsaken till att polismyndigheten inte
                        beslutat om mer omfattande efterforskningar av BB. Ärendet remitterades därför
                        till polismyndigheten för yttrande och upplysningar över vad som hade framförts i
                        anmälan till JO.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                         Dnr 3284-2007     Sid 2 (6)



Polismyndigheten (länspolismästaren FF) kom in med ett remissvar till vilket bl.a.
hade fogats utdrag från polismyndighetens delegationsordning. I remissvaret
anfördes följande.

      Omständigheterna i ärendet
      Den 6 november 2006 kl. 16.55 inkom en anmälan till Polismyndigheten i
      Norrbotten från GG om att hennes bror, BB, var försvunnen (K24341-06). GG
      uppgav att brodern inte hade varit synlig sedan den 1 november. Vidare uppgav GG
      att brodern kan hålla sig gömd för att undgå sjukhusbesök, att brodern var psykiskt
      sjuk och att han hade behov av vissa mediciner.
      Samma dag beslutade kommissarien HH att förundersökning inte skulle inledas då
      någon brottsmisstanke inte förelåg.
      Ärendet om den försvunna BB har handlagts vid dåvarande Polisområde Norra
      Lappland, i Gällivare. Företagna åtgärder i ärendet har dokumenterats kontinuerligt
      på ett åtgärdsblad.
      Den 9 juli 2007 inkom en anmälan om en anträffad död person som sedan
      identifierades såsom BB (K14559-07).

      Polismyndighetens yttrande

      Rättslig reglering m.m.
      Av 4 kap 11 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor framgår att polis-
      myndighet ansvarar för efterforskning av försvunna personer som avses i 4 kap 4 §
      lag (2003:778) om skydd mot olyckor.
      Polis får också bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe i samband med
      efterspaning av en försvunnen person med stöd av 21 § polislagen (1984:387).
      För efterforskning av försvunnen person har polisen utbildats enligt en vedertagen
      metod för klassificering, bedömning och insats benämnd Managing Search
      Operations (MSO). Metoden innebär i korthet att ett inkommet ärende åsätts en
      angelägenhetsgrad. Bedömningen inriktas främst på den försvunnes överlevnads-
      möjligheter med hänsyn till t.ex. ålder, hälsa, terräng, årstid. Med ledning av
      bedömningen fastställs vilken av de tre angelägenhetsgraderna som insatsen ska
      bedrivas utifrån. De tre graderna är i stigande svårighetsgrad: ovisshetsläge,
      beredskapsläge och nödläge. Mot dessa lägen knyts sedan åtgärdsplaner och andra
      åtgärder.
      Polischef beslutar om försvinnande ska anses som ett nödläge dvs. att efter-
      forskningsinsatsen är bedömd som räddningstjänst. Detta innebär att åtgärder ska
      vidtas omedelbart. Polischefen är då räddningsledare och har det operativa ansvaret
      för insatsen. Polischefen kan delegera uppgiften till annan person som har
      erforderlig utbildning för uppdraget.

## Ärendet

Anmälan om den försvunne BB upptogs av polisman i tjänst i Gällivare måndagen
      den 6 november kl. 16.55. Anmälaren, GG, syster till BB, uppgav att brodern inte
      hade setts till sedan den 1 november. Av upprättat åtgärdsblad framgår att en polis-
      patrull fanns på plats vid BB:s bostad kl. 17.15 och eftersom ingen öppnade så gick
      man in i bostaden och kunde konstatera att BB inte fanns där.
      Av händelserapporten (HR) framgår att vakthavande befäl informerades om ärendet
      17.04.
      Polispatrullen fortsatte sökandet efter BB under kvällen och s.k. inre spaning
      bedrevs. Man kontaktade Gällivare lasarett, underrättade taxi och samtalade med en
      släkting till BB.
      Kommissarie DD uppger följande: När han påbörjande sin tjänstgöring dagen efter
      det att anmälan upptagits, dvs. tisdagen den 7 november fick han del av den
      inkomna anmälan om BB:s försvinnande. Han uppdrog åt tjänstgörande yttre befäl
                                                                 Dnr 3284-2007     Sid 3 (6)



att föredra ärendet för dåvarande polismästaren i Polisområde Norra Lappland, CC.
Utifrån föredragningen beslutade polismästaren att det i förevarande fall inte var
fråga om räddningstjänst utan han delegerade ansvaret för ärendet till honom i
egenskap av närpolischef. Åtgärder i ärendet vidtogs således i enlighet med
polislagens bestämmelser.
Påståendet i anmälan till Justitieombudsmannen om att man underlät att företa några
åtgärder i inledningsskeendet och att man prioriterade ett s.k. befälsmöte är befängt.
Förutom inre spaning företogs kontroller både med hundpatrull och med skoter-
patrull. Vidare rekvirerades polishelikoptern. Den omständigheten att det var ett
inplanerat personalmöte den dagen har på intet sätt påverkat efterforskningarna. Om
det hade varit aktuellt med en räddningsinsats hade förutsättningarna varit de bästa
då ett osedvanligt stort antal poliser var samlade i Gällivare.
Polismästaren CC uppger följande: Inom dåvarande Polisområde Norra Lappland,
omfattade kommunerna Kiruna, Gällivare och Jokkmokk, har man stor erfarenhet av
räddningstjänst. Vidare föredras för honom ett antal ärenden om eftersök när han
upprätthåller polischefsberedskap. I Gällivare finns polis-myndighetens MSO-
instruktör och ett stort antal poliser är utbildade enligt MSO-konceptet. Kunskapen
om eftersök av person är således god. När han fick ärendet om den försvunne BB
föredraget för sig den 7 november grundade han sitt beslut att inte inleda
räddningstjänst på det att BB inte hade setts till sedan den 1 november och att det
inte fanns någon iakttagelse eller indikation på var ett eftersök, i så fall, borde ha
satts in. Vidare hade vädret varit dåligt de senaste dagarna. Det som stod till buds
var således det arbete som redan hade påbörjats, dvs. att efterhöra hos sjukhus och
andra inrättningar om någon haft kontakt med BB, genomsöka byggnader i
närområdet och med hjälp av BB:s anhöriga få tips på andra tänkbara vistelseplatser.
Helikopterpiloten, kommissarie JJ, uppger följande: Han erinrar sig väl detta
eftersök, dels av den anledningen att han tillsammans med en tekniker den 6
november hade besökt samhället Vittangi, Kiruna kommun, och noterat att det
fortfarande i stort sett var barmark i området och dels av den anledningen att han,
utöver bisittare från Gällivare polisområde hade två polisstudenter med sig vid
överflygning senare i det aktuella området. Avsikten var att söka den 8 november
men på grund av dåligt flygväder kunde man med helikopter genomsöka terrängen
först den 9 november och då var det ett uppskattningsvis ett 2-3 dm tjockt snötäcke i
området. Förutsättningarna för att se fotspår på mark eller på en stugbro eller om det
eldats i någon stuga var således goda. Efterforskningarna blev emellertid
resultatlösa.

Sammanfattningsvis
Anmälan om den försvunne BB inkom den 6 november, kl. 16.55. Handlingarna i
ärendet utvisar att polisen i Gällivare omedelbart vidtog åtgärder för att söka
efter BB. Av noteringarna i händelserapporten framgår att vakthavande befäl
informerades om ärendet kl. 17.04. Tjänstgörande vakthavande befäl beslutade om
fortsatta efterforskningar efter BB.
Polismästaren, som fick ärendet föredraget för sig dagen därpå, den 7 november,
beslutade med beaktande av föreliggande omständigheter att inte inleda räddnings-
tjänst. Polismyndigheten anser inte att kritik kan riktas mot polismästarens
bedömning att inte besluta om räddningstjänst. I ärenden om försvunna personer
måste en bedömning göras utifrån de omständigheter som föreligger och att i detta
läge starta upp en stor polisinsats och kalla in fjällräddningsorganisationen hade
sannolikt inte tjänat sitt syfte.
Det kan möjligen invändas att vakthavande befäl borde ha föredragit ärendet för
polischef i beredskap omedelbart efter det att denne underrättats om ärendet. I
polismyndighetens arbetsordning framgår att polischef ska fatta beslut om
efterforskning av försvunnen person jämlikt lag om skydd mot olyckor
(Polismyndighetens arbetsordning, bilaga 3, delegationsordning). Det är emellertid
myndighetens uppfattning att det måste finnas ett utrymme för vakthavande befäl att
göra en bedömning av om det överhuvudtaget kan bli fråga om att inleda
räddningsinsats. Avsikten är inte att vakthavande befäl undantagslöst ska underställa
                                                                        Dnr 3284-2007     Sid 4 (6)



      ärenden om försvunnen person för polischef. Vakthavande befäl äger däremot inte
      rätt att besluta om att inleda en räddningsinsats. Det bör också framhållas, anser
      myndigheten, att räddningsledarskapet i princip regelmässigt delegeras till vakt-
      havande befäl eller närpolischef varför dessa besitter en god kompetens även
      bedömningsmässigt.
      Som en hjälp att systematisera och skapa beslutsunderlag har MSO-konceptet
      framtagits. Konceptet har inte i sin helhet tillämpats i detta ärende då detta handlagts
      i enlighet med polislagens bestämmelser.
      Påstående i anmälan till Justitieombudsmannen om att ett befälsmöte prioriterats
      framför ett eftersök anser myndigheten knappast förtjänar att kommenteras. Som
      ovan angivits är kompetensen inom myndigheten hög när det gäller eftersök av
      försvunnen person och det är inte endast anmälaren som känner till hur viktiga de
      initiala åtgärderna är. Den omständigheten att ett stort antal poliser fanns samlade i
      Gällivare hade varit en fördel om ett räddningstjänstuppdrag hade varit påkallat.
      Det är således myndighetens uppfattning att någon kritik inte kan riktas mot de
      överväganden som gjorts i ärendet. Anmälaren är i sin skrivelse kritisk mot att man
      inte beslutade om räddningstjänst men anför inte några sakliga skäl för att så borde
      ha skett. Den stuga som BB sedermera återfanns i låg avsides och någon indikation
      att han hade sökt sig åt det hållet förelåg inte. Den omständigheten att BB vid ett par
      tillfällen tidigare på liknande sätt anmälts försvunnen av sin syster och sedan
      kommit tillrätta (K9045-03 och K11681-05) har inte påverkat polisinsatsens
      omfattning. Det bör noteras att BB hade egen lägenhet och redde sig själv.
      Polisväsendet lägger årligen ner stora resurser på att försöka återbörda försvunna
      personer men också för att hitta försvunna som man med största säkerhet kan anta
      inte längre finns i livet. Vid Polismyndigheten i Norrbotten har under det senaste
      året hanterats drygt 250 ärenden om försvunnen person och myndigheten använder
      sig av MSO-konceptet. Den allmänna kunskapen om räddningstjänst är, enligt
      myndighetens uppfattning, mycket god.
AA kommenterade remissvaret och anförde bl.a. att det den 9 november 2006
fanns fem observationer om att BB uppehållit sig i det område där han senare
påträffades död. Polisen gjorde också senare vissa kontroller i det området men i
alldeles för liten omfattning, trots att polisledningen motsägelsefullt påstått att det
inte fanns några indikationer på att BB befann sig där. Åtgärderna borde ha utförts
tidigare.

Bedömning
I lagen (2003:778) om skydd mot olyckor finns regler om bl.a. statens skyldigheter
angående räddningstjänst. Till räddningstjänst hör t.ex. efterforskning av personer
som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det före-
ligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa (4 kap. 4 §). Enligt 4 kap.
11 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor ansvarar polismyndigheterna
för efterforskningen i sådana fall. Även i situationer som inte faller under lagen om
skydd mot olyckor har naturligtvis polisen skyldighet att ingripa till skydd för
människor som befinner sig i fara (2 § 4 polislagen, 1984:387, se också Berggren
m.fl., Polislagen, 7:e uppl., s. 37 f.). En polisman får även bereda sig tillträde till
hus, rum eller annat ställe, när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är
försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp (21 § polislagen). Varje polis-
myndighet ska upprätta planer för polisens insatser vid bl.a. särskilda händelser
(3 kap. 12 § polisförordningen, 1998:1558). Efterforskning av en försvunnen
person kan utgöra en sådan särskild händelse (se allmänna råden i anslutning till 5
§ i FAP 201-1).
                                                                        Dnr 3284-2007     Sid 5 (6)



I det aktuella fallet anmälde BB:s syster den 6 november 2006 kl. 16.55 att hennes
bror hade försvunnit. Hon uppgav bl.a. att brodern inte hade setts till sedan den 1
november och dessutom uteblivit den 2 november från vårdcentralen där han skulle
ha fått en injektion, vilket han på grund av sin psykiska hälsa behövde för att
fungera. Utan medicin blev han dålig och det hände att han då höll sig gömd för att
slippa åka till sjukhus. Någon hade sett honom vid Poutikavägen i Malmberget.

Samma dag kl. 17.04 underrättades vakthavande befälet om anmälan, varefter vissa
åtgärder vidtogs. Bland annat undersöktes BB:s lägenhet och spaning utfördes efter
Poutikavägen. Även andra vägar och ödehus undersöktes. Vidare kontaktades
sjukhus, taxibolag och en släkting till BB. Därefter, kl. 21.45, beslutades att man
skulle avvakta med vidare åtgärder till nästa dag.

Först på förmiddagen påföljande dag föredrogs ärendet för polismästaren CC. Han
beslutade kl. 09.45 att räddningstjänst inte skulle inledas och delegerade sedan
ansvaret för ärendet till DD.

Enligt polismyndigheten kan det möjligen invändas att vakthavande befälet borde
ha föredragit ärendet tidigare för polischefen eftersom det enligt myndighetens
arbetsordning är polischef som beslutar om räddningstjänst, dvs. efterforskning av
försvunnen person enligt lagen om skydd mot olyckor, ska genomföras (enligt
delegationsordningen är polisintendent lägsta beslutsnivå för ett sådant beslut).
Polismyndigheten har dock anfört att det måste finnas utrymme för vakthavande
befäl att göra en bedömning av om det överhuvudtaget kan bli fråga om att inleda
en insats i form av räddningstjänst och att avsikten inte är att vakthavande befäl
undantagslöst ska underställa polischef ärenden om försvunnen person.
      Det är givet att det inte i samtliga fall då en person anmälts försvunnen ställs samma
      krav på aktivitet från polisens sida. Det kan t.ex. ibland finnas skäl att avvakta något
      för att se om personen kommer till rätta på egen hand innan någon åtgärd vidtas
      medan det i andra fall kan vara av allra största vikt att ett efterforskningsarbete
      påbörjas omedelbart. Om det inte framstår som uppenbart att en insats i form av
      räddningstjänst inte ska påbörjas genast anser jag att frågan snarast möjligt bör
      underställas behörig beslutsfattare – inte minst för att vinna tid om en omfattande
      räddningsaktion ska iscensättas. Enligt min mening var de uppgifter som BB:s syster
      hade lämnat i anmälan sådana att det i vart fall fanns goda skäl att överväga om det
      kunde befaras föreligga ett nödläge av sådant slag att räddningstjänst borde inledas.
      Bland annat med beaktande av att BB redan hade varit försvunnen några dagar då
      anmälan gjordes har jag svårt att förstå att vakthavande befälet dröjde med att
      föredra ärendet för polischefen till påföljande dag. Enligt min uppfattning borde så
      ha skett redan samma dag som anmälan gjordes, dvs. den 6 november 2006.
När det sedan gäller ställningstagandet dagen därpå att inte besluta om
räddningstjänst framgick inte i det inledande skedet av JO:s utredning vilken
bedömning som beslutet grundats på. CC har dock i remissvaret uppgett att han
grundade sitt ställningstagande på att BB inte hade setts till sedan den 1 november
och att det inte fanns någon iakttagelse eller indikation som tydde på var en
eftersökning borde sättas in. Dessutom hade vädret varit dåligt de senaste dagarna.

Det är naturligtvis vanskligt att vid en granskning i efterhand avgöra om CC den 7
november 2006 borde ha beslutat att inleda räddningstjänst – och därmed sätta
igång ett mer omfattande efterforskningsarbete – och hur detta i så fall borde ha
                                                                   Dnr 3284-2007   Sid 6 (6)



lagts upp. Frågor av sådant slag kan endast helt undantagsvis prövas av JO och är
också av den arten att det finns ett visst utrymme för olika, var för sig godtagbara,
bedömningar. Jag anser mig inte i detta fall ha underlag för att kritisera CC för
hans beslut den 7 november 2006.

Mot bakgrund av vad som kommit fram i ärendet anser jag mig emellertid kunna
göra följande reflexioner.

Såväl AA som polismyndigheten har berört vikten av de initiala åtgärderna i
ärenden om försvunna personer. Det är givetvis lätt att inse betydelsen av att
erforderliga insatser sätts in så tidigt som möjligt (jfr Efterforskning av försvunna
personer: Grundläggande information för den som deltar i ett eftersök, utgiven av
Rikspolisstyrelsen och Civilförsvarsförbundet 1999, 3:e tryckningen 2002, s. 7,
samt Rikspolisstyrelsens rapport, 1997:1, Efterforskning enligt räddningstjänst-
lagen av försvunna personer, s. 23). Beslutet den 7 november 2006 att inte inleda
räddningstjänst uppges, som nyss redovisats, ha grundats bl.a. på att det saknades
indikationer på var eftersökning borde ske och på att dåligt väder rådde. Detta sist
nämnda förhållande skulle förstås ha försvårat sökandet efter spår men kunde även
innebära att situationen för den försvunne blev desto mera allvarlig. Vidare framgår
det av handlingarna i ärendet, som AA mycket riktigt påpekat, att det främst den 8
och 9 november 2006 gjordes iakttagelser som kunde sättas i samband med BB och
att det således framkom ytterligare uppgifter om i vilket område han möjligen
kunde befinna sig. De efterforskningar som trots allt skedde synes också delvis ha
utgått från dessa uppgifter. Det förefaller alltså som om de närmaste dagarnas
händelseutveckling innebar att de förutsättningar som legat till grund för
polismästarens beslut den 7 november 2006 förändrades i detta viktiga avseende.
Det kunde därför ha funnits skäl att på nytt underställa frågan om räddningstjänst
dennes prövning. De nya iakttagelserna kunde givetvis även utan ett beslut om
räddningstjänst ha föranlett mera omfattande insatser. De kunde ha gett
närpolischefen, som ansvarade för ärendet, anledning att med stöd av polislagen
besluta om insatser av t.ex. hundpatrull och helikopter i större omfattning än som
kom att ske.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet föranleder inte någon åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
