# Allvarlig kritik mot Socialnämnden i Bodens kommun för att den verkställde en dom som gällde vård enligt LVU innan den hade vunnit
laga kraft. Även kritik mot en tjänsteman vid nämndens förvaltning för utformningen av en journalanteckning

JO 2019-05-16 dnr 330-2018

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                      Sid
                                                                         2019-05-16            330-2018               1 (10)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Allvarlig kritik mot Socialnämnden i Bodens kommun för att den
                        verkställde en dom som gällde vård enligt LVU innan den hade vunnit
                        laga kraft. Även kritik mot en tjänsteman vid nämndens förvaltning
                        för utformningen av en journalanteckning


                          Beslutet i korthet: I en dom beslutade kammarrätten att två barn skulle vårdas med
                          stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Domen innehöll
                          inte något beslut om att den gällde omedelbart. En vårdnadshavare överklagade
                          domen till Högsta förvaltningsdomstolen. Innan Högsta förvaltningsdomstolen hade
                          tagit ställning till överklagandet hämtade socialnämnden barnen i deras hem och tog
                          med dem till ett familjehem.
                          Socialnämnden får allvarlig kritik för att den verkställde domen om vård innan den
                          hade vunnit laga kraft. I beslutet uttalar JO även kritik mot en tjänsteman vid
                          nämndens förvaltning för att innehållet i en journalanteckning gav missvisande
                          information.

## Bakgrund

Socialnämnden i Bodens kommun ansökte hos Förvaltningsrätten i Luleå om att
                        AA:s barn BB och CC skulle ges vård med stöd av 1 och 2 §§ lagen (1990:52)
                        med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I en dom den 13 januari
                        2017 avslog förvaltningsrätten nämndens ansökan.

                        Nämnden överklagade domen till Kammarrätten i Sundsvall, som i en dom den
                        21 mars 2017 beslutade att barnen BB och CC skulle ges vård med stöd av 1
                        och 2 §§ LVU. I domskälen anförde kammarrätten att förhållandena inte var
                        sådana att det fanns skäl att frångå huvudregeln om att rättens beslut att ge
                        barnen vård enligt LVU skulle gälla först sedan domen hade vunnit laga kraft.

                        Den 10 april 2017 överklagade AA kammarrättens dom till Högsta
                        förvaltningsdomstolen (HFD), som den 27 april 2017 beslutade att inte meddela
                        prövningstillstånd. Det innebar att kammarrättens avgörande vann laga kraft
                        den 27 april 2017.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                      Dnr 330-2018      Sid 2 (10)




Anmälan
I en anmälan som kom in till JO den 15 januari 2018 klagade AA på
socialtjänsten i Bodens kommun. Hon uppgav bl.a. att en socialsekreterare vid
nämndens förvaltning hade hämtat barnen BB och CC i hemmet den 12 april
2017 och placerat dem i ett familjehem trots att kammarrättens dom då inte
hade vunnit laga kraft.

Utredning
Granskning av journalanteckningar m.m.
Inledningsvis hämtade JO in vissa journalanteckningar från förvaltningen som
gällde BB och CC samt Kammarrätten i Sundsvalls dom den 21 mars 2017 och
dagboksblad i målet (mål nr 239-17).

När JO läste journalanteckningarna om BB uppmärksammades särskilt två
anteckningar som båda var daterade den 12 april 2017. Socialsekreteraren DD
hade bl.a. antecknat följande:

      Hämtar [BB] hemma närvarande EE socialsekreterare och FF Team stöd. FF
      närvarande som stöd till AA.
      AA säger direkt när jag kommer innanför dörren att hon överklagat och hennes
      advokat sagt att det är handläggarens ansvar att kolla upp detta med KMR.
      Överklagan ska enligt AA vara inskickad i fredags.
      Information till AA att då det inte har kommit någon överklagan till
      socialförvaltningen samt då det finns ett beslut från KMR att verkställa ombeds
      [BB] följa med handläggarna.
I en annan journalanteckning hade handledaren GG noterat följande:

      Handläggare DD ringer undertecknad för att meddela att AA uppger att domen
      överklagats i fredags och därför ej ska verkställas.
      Undertertecknad kontaktar chef [teamchefen HH, JO:s anm.] som uppger att
      domen gäller såvida inte inhibition yrkats. Ringer Kammarrätten i Sundsvall som
      säger att inhibition inte begärts, ringer även AA:s ombud vars sekreterare […]
      meddelar att hon i akten inte kan hitta dokument om vare sig överklagan eller
      inhibition, inget dokument har inkommit till socialtjänsten.
      Undertecknad meddelar handläggare att verkställa och förklara för AA att barnen
      placeras i avvaktan på beslut från Högsta förvaltningsdomstolen.
Förundersökning
Med anledning av det som kom fram vid granskningen av handlingarna fann
stf JO Lilian Wiklund anledning att anta att en befattningshavare som stod
under JO:s tillsyn hade gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap.
1 § brottsbalken. Hon beslutade därför den 9 februari 2018 att inleda en
förundersökning om ett sådant brott och gav chefsåklagaren Elisabeth Brandt i
uppdrag att genomföra utredningen.

Jag tog över som förundersökningsledare i april 2018 då jag tillträdde som JO.

Under förundersökningen hölls förhör med målsäganden AA, den dåvarande
handledaren GG, behandlaren FF, socialsekreteraren EE och teamchefen JJ.
                                                                           Dnr 330-2018      Sid 3 (10)




Den 14 juni 2018 förordnade Luleå tingsrätt advokaten KK som offentlig
försvarare för socialsekreteraren DD. Hon hördes den 19 juni 2018. Vid
förhöret delgavs hon en misstanke om att hon hade gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att hämta barnen BB och CC hos AA trots att kammarrättens
beslut om vård vid den tidpunkten inte fick verkställas.

Den 18 september 2018 fann jag att det inte längre fanns anledning att fullfölja
förundersökningen och beslutade därför att lägga ned den. Jag upplyste
samtidigt om att den fortsatta granskningen av nämndens handläggning skulle
ske inom ramen för detta tillsynsärende.

Begäran om att nämnden skulle yttra sig
JO begärde att Socialnämnden i Bodens kommun skulle komma in med ett
yttrande över det som AA hade anfört i sin anmälan.

I ett yttrande anförde nämnden bl.a. följande:

      Placering av barnen i familjehem innan domen vunnit laga kraft
      Handläggare DD meddelas, när hon ringer för att samråda kring eventuella
      hinder för verkställighet av dom, att domen meddelats den 21 mars 2017 och att
      därigenom borde ha vunnit laga kraft dagen innan placeringsdatum 12 april. För att
      kontrollera om AA:s uppgifter att domen skulle vara överklagad var riktiga,
      kontaktas omgående Kammarrätten i Sundsvall. Registrator uppger att ingen
      överklagan finns registrerad hos domstolen. Kontakt tas då med advokatfirman,
      främst för att personligen fråga AA:s ombud om överklagan inlämnats, men då
      denne inte finns på kontoret ombeds hennes sekreterare söka i akt ifall någon
      kopia på inlämnad överklagan fanns där. Sekreteraren kunde inte finna sådant
      dokument. Med hänvisning till dessa kontroller, där ingen överklagan stod att finna,
      meddelade handledare till DD att verkställa domen.
      Så som framgår i journal har placeringen föregåtts av en mycket god planering
      där föräldern AA i högsta grad har varit involverad och själv både förberett inför
      och fått önska vilket datum placeringen skulle ske. AA har, trots daglig kontakt
      med handläggarna, inte på något sätt antytt att hon avsåg att överklaga domen.
      Handläggaren hade därför ingen anledning att tro att det förelåg några juridiska
      hinder att verkställa domen.
      Utifrån ovanstående kontakter och kontroller bedömdes det inte finnas anledning att
      tro att domen inte hade vunnit laga kraft och därigenom kunde verkställas. I
      efterhand blev det uppenbart att domen var överklagad, trots att vare sig
      Kammarrätt eller advokatfirman hade uppgifter om detta. Handläggare har därför
      verkställt en icke lagakraftvunnen dom.
      Som en åtgärd, för att säkerställa att placeringar inte sker innan dom har vunnit
      laga kraft, har detaljerad rutin för verkställighet av dom om vård enligt LVU
      tillskapats och implementerats i organisationen.
      –––

## Bedömning

Socialnämnden bedömer att handläggningen i ärendet i stort sett har följt gällande
      lagar, riktlinjer och rutiner. Där tveksamheter fanns, om domen hade vunnit laga
      kraft, togs nödvändiga kontakter för att kontrollera fakta. Trots det gjorde
      olyckliga omständigheter att barnen placerades innan domen vunnit laga kraft.
      Socialnämnden anser därför att JO i sin tillsyn av verksamheten inte ska finna att
      socialnämnden har brustit i handläggningen av ärendet.
                                                                                    Dnr 330-2018     Sid 4 (10)




Begäran om ett kompletterande yttrande från nämnden
JO tog del av remissvaret och fann därefter skäl att hämta in ett kompletterande
yttrande från nämnden. I den nya remissen begärde JO att nämnden skulle svara
på några frågor om handläggningen. I ett kompletterande remissvar, som hade
upprättats av teamcheferna GG och HH, anförde nämnden bl.a. följande
(nämnden har i sitt kompletterande yttrande med kursiv stil återgett en
sammanfattning av JO:s frågor):

1.   Utförlig redogörelse över händelseförloppet i den delen som avser handläggares telefonkontakt
     med handledare och chef kring huruvida dom enligt LVU hade vunnit laga kraft.
     Det finns inte mycket mer att tillägga än vad som redan har redogjorts via
     intervjuer/förhör och inhämtande av journaler. DD ringde den aktuella dagen till
     handledares telefon. Barnens mamma, AA, hade i samband med hämtning av
     barnen för att verkställa familjehemsplacering uppgett att hon hade överklagat
     domen och att verkställighet därmed inte skulle ske. Handledare GG, som befann
     sig i samma rum som teamchef HH frågade då HH om hur vi skulle kontrollera
     uppgifterna. Teamchef ombad handledare att kontakta Kammarrätten i Sundsvall
     för att undersöka ifall överklagan inkommit. Handledare sökte även AA:s ombud
     för att säkerställa att hon inte hade inlämnat överklagan och att denna av någon
     anledning kommit på omvägar. Ombudet finns inte på kontoret men handledare
     samtalar med sekreterare […] som söker i akt och uppger att hon inte kan finna
     någon överklagningsskrivelse. Handledare ringer DD och meddelar att domen inte
     har överklagats och att beslutet därmed har vunnit laga kraft och kan verkställas.
     Handläggare DD och medhandläggare EE har under tiden för kontrollerna avvaktat
     i hemmet för att invänta besked.

2.   Har JO uppfattat saken rätt, att handledare kontaktade Kammarrätten i Sundsvall för att
     kontrollera om domen hade överklagats?
     JO har uppfattat saken rätt.

3.   Vilka frågor ställdes till domstolen den 12 april 2017 då handledare ringer?
     1.    Handledare efterfrågar om överklagan av dom enligt LVU har inkommit i det
           mål med nummer som uppges, vilken registrator uppger inte finns att se, i vad
           som uppfattas efter kontroll i datasystem.
     Hur kommer det sig att journalanteckningen fick den aktuella utformningen?
     2.    Eftersom teamchef vid första fråga förklarat att överklagan samt inhibition
           måste undersökas har detta antecknats i journal. Eftersom denna dom inte
           hade omedelbar verkställighet blev aldrig frågan om inhibition aktuell utan
           endast om någon överklagan hade inkommit till Kammarrätten. I efterhand
           kan tillstyrkas att journalanteckningen borde ha formulerats på ett annat sätt så
           att tveksamheter om händelseförloppet inte hade uppstått.
4.   Vilka rutiner hade förvaltningen vid den aktuella tidpunkten för att säkerställa att
     en dom som gällde vård enligt LVU hade vunnit laga kraft och därmed var
     verkställbar, och vem hade i varje enskilt fall ansvar för att kontrollera detta?
     Vid tidpunkten fanns ingen skriven rutin avseende vem inom myndigheten som
     kontrollerar om dom enligt LVU vunnit laga kraft innan verkställighet. Dock blev
     behovet av tydliggörande av ansvarsfördelning uppenbart för att säkerställa att
     verkställighet av dom aldrig kan ske utan säker vetskap om att den har vunnit laga
     kraft.
                                                                 Dnr 330-2018       Sid 5 (10)




Vissa övriga åtgärder
JO tog del av det rutindokument som förvaltningen hade upprättat den 4 oktober
2018. Dokumentet har rubriken Verkställighet av beslut 11 § LVU-Rutin.

AA fick del av nämndens båda remissvar och kom in med ett yttrande till JO
över det som nämnden hade anfört.

JO hämtade in Kammarrätten i Sundsvalls protokoll från en muntlig förhandling
den 14 mars 2017 i mål nr 239-17.

Rättslig reglering
En utgångspunkt för socialtjänstens verksamhet är att insatser för barn och unga
ska ges på frivillig väg enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453).
Om det inte är möjligt att ge barnet eller den unge det stöd eller den hjälp som
han eller hon behöver i frivilliga former kan vården under vissa förutsättningar
ges utan samtycke enligt bestämmelserna i LVU. Vård med stöd av LVU kan
beslutas om någon av de situationer som anges i 2 § (brister i barnets hemmiljö)
eller 3 § (den unges eget beteende) LVU är uppfyllda, och det kan antas att den
unge inte kan ges behövlig vård med samtycke av den eller dem som har
vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom
eller henne själv (1 § LVU).

Ett beslut om vård med stöd av LVU fattas av en förvaltningsdomstol efter en
ansökan av socialnämnden.

Huvudregeln är att domstolens beslut om att ett barn ska ges vård enligt LVU
gäller först sedan det har vunnit laga kraft. Att en dom har vunnit laga kraft
innebär att den inte längre kan överklagas. Domstolen får dock i domen
bestämma att ett beslut om vård enligt LVU får verkställas omedelbart (40 §
tredje stycket LVU). Rätten måste alltså besluta om omedelbar verkställighet
för att domen ska få verkställas innan den har vunnit laga kraft (jfr HFD 2016
ref. 12).

Om ett beslut om vård får verkställas omedelbart kan den domstol som ska
pröva ett överklagande bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte
ska gälla, s.k. inhibition (28 § förvaltningsprocesslagen [1971:291]).

Ett överklagande ska ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som
överklagas. Överklagandet ska ha kommit in inom tre veckor från den dag som
klaganden fick del av beslutet. Om klaganden är en enskild och ett beslut av en
förvaltningsrätt eller kammarrätt har meddelats vid en muntlig förhandling, eller
om det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas,
ska överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens beslut
meddelades (6 a § förvaltningsprocesslagen).
                                                                 Dnr 330-2018      Sid 6 (10)




Bedömning
Kammarrätten beslutade den 21 mars 2017 att barnen BB och CC skulle ges
vård enligt 1 och 2 §§ LVU. Domen innehöll inte något beslut om att den gällde
omedelbart. Enligt huvudregeln fick den alltså verkställas först när den hade
vunnit laga kraft. Om kammarrättens dom om vård inte hade överklagats skulle
den ha vunnit laga kraft tre veckor från det att AA fick del av domen.

AA överklagade kammarrättens dom om vård till Högsta förvaltningsdomstolen
den 10 april 2017, och den 27 april 2017 beslutade domstolen att inte meddela
prövningstillstånd i målet. När socialnämnden hämtade BB och CC i hemmet
den 12 april 2017 fanns det alltså inte något beslut om vård som nämnden fick
verkställa.

Under handläggningen av ärendet har följande kommit fram: DD hämtade
tillsammans med en kollega barnen i hemmet och tog med dem till ett
familjehem. Det var första gången som DD verkställde ett beslut om vård enligt
LVU där domstolen inte hade beslutat att domen om vård skulle gälla
omedelbart. Hon samrådde med teamchefen HH och fick då besked om att
domen skulle vinna laga kraft tre veckor efter att den meddelats. När DD kom
för att hämta barnen BB och CC den 12 april 2017 berättade AA att hon hade
överklagat domen. DD tog då kontakt med handledaren GG för att få
vägledning om hur hon skulle agera.

I sitt remissvar, som upprättats av GG och HH, har nämnden uppgett att GG
kontaktade kammarrätten per telefon och frågade om ett överklagande hade
kommit in till domstolen i det aktuella målet. Den journalanteckning som hon
upprättade efter samtalet talar emellertid för att hon inte frågade om det hade
kommit in ett överklagande utan att hon frågade om AA hade begärt inhibition,
dvs. begärt att kammarrättens dom inte skulle få verkställas. Enligt remissvaret
återger journalanteckningen inte på ett riktigt sätt vad som sades vid samtalet.
Innebörden av remissvaret i den delen är alltså att kammarrätten skulle ha gett
henne felaktig information i fråga om att domen hade överklagats. Hur det
hänger ihop med de uppgifter som finns antecknade i kammarrättens
dagboksblad om att domen överklagats den 10 april 2017 och att målet samma
dag överlämnats till HFD utvecklas inte närmare i nämndens remissvar. Jag har
därför svårt att frigöra mig från intrycket att nämndens redovisning av
kontakterna med kammarrätten den 12 april 2017 bär prägel av att vara en
efterhandskonstruktion. Redovisningen överensstämmer i vart fall inte med den
tjänsteanteckning som GG gjort i ärendet om händelsen med anledning av att
AA uppgett att hon överklagat kammarrättens dom och att DD därför vänt sig
till GG för att få råd i frågan om ärendets fortsatta handläggning. Även om jag
inte anser mig ha tillräckligt underlag för att med bestämdhet kunna hävda att
det inte förhåller sig på det sätt som nämnden beskrivit finns det betydande
osäkerheter i denna del av nämndens dokumentation, vilket jag ser allvarligt på.
Det kan därför inte helt uteslutas att någon tjänsteman på kammarrätten, som
inte namngetts i den aktuella tjänsteanteckningen, felaktigt informerat GG den
                                                                    Dnr 330-2018      Sid 7 (10)




12 april 2017 om att domen inte överklagats av AA. Om så verkligen har skett
och vad det i så fall beror på har inte kunnat utredas. Jag kan dock konstatera att
de uppgifter som antecknats i kammarrättens dagboksblad två dagar tidigare
uppfyller varje krav på tydlighet som kan ställas. Utrymmet för missförstånd
synes därför ha varit minimalt.

Av utredningen framgår vidare att GG ringde till AA:s advokat. Hon talade då
med en sekreterare som upplyste om att hon inte kunde hitta något dokument
”om vare sig överklagan eller inhibition” i advokatens akt i ärendet. GG
meddelade därefter DD att hon skulle verkställa domen om vård. BB och CC
placerades samma dag i ett familjehem.

Eftersom nämnden verkställde kammarrättens dom innan den hade vunnit laga
kraft fanns det anledning att utreda om någon befattningshavare vid nämndens
förvaltning hade gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.
Enligt den bestämmelsen kan den dömas för tjänstefel som uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften genom handling eller
underlåtenhet vid myndighetsutövning.

Jag kom fram till att jag inte skulle fullfölja förundersökningen. Jag vill här
framhålla att beslutet fattades innan nämnden hade yttrat sig och att mitt
ställningstagande alltså inte byggde på samtliga de omständigheter som
redovisas i min sammanfattning ovan. När det gällde mitt beslut beaktade jag i
huvudsak följande.

Det fanns inte anledning för mig att misstänka att någon tjänsteman avsiktligt
gjort fel. Min prövning avsåg därför endast frågan om någon tjänsteman hade
varit oaktsam på ett sådant sätt att tjänstefelsansvaret kunde aktualiseras. Av
hänsyn till rättssäkerheten bör det ställas särskilda krav på noggrannhet och
omsorg på områden inom den offentliga verksamheten där det är fråga om
myndighetsutövning. Av allmänna principer följer dock att straffrättsligt ansvar
för oaktsamhet inte ska komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade
normen; en viss marginal föreligger alltid mellan det helt aktsamma och det
oaktsamma. Vid bedömningen av huruvida en gärningsman har handlat
oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och
omsorg som uppgiften har innefattat. Detta får, som i andra motsvarande
sammanhang, vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen
personligen, t.ex. hans eller hennes kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att
han eller hon har handlat under tidspress (jfr NJA 2002 s. 188).

Att skilja ett barn från dess föräldrar är en mycket ingripande åtgärd. Att
verkställa ett beslut om tvångsvård enligt LVU är därför en uppgift som ställer
krav på särskild noggrannhet och omsorg.

När AA berättade för DD att hon hade överklagat domen om vård kontaktade
DD sin handledare. Handledaren kontrollerade om domen var överklagad, och
enligt uppgifterna i remissvaret fick handledaren då svar som tydde på att så
                                                                  Dnr 330-2018       Sid 8 (10)




inte var fallet. DD fick information om det och samtidigt beskedet att hon skulle
verkställa domen. Mot bakgrund av det som har kommit fram kunde jag inte
finna att DD hade varit oaktsam på ett sådant sätt som förutsätts i bestämmelsen
om tjänstefel. Jag kunde inte heller se att det fanns skäl att misstänka att någon
annan tjänsteman hade varit oaktsam på ett sådant sätt att ansvar för tjänstefel
kunde bli aktuellt.

Att jag inte ansett att det går att utkräva ett straffrättsligt ansvar av någon
enskild tjänsteman innebär inte att jag anser att handläggningen var acceptabel.

Den som ska verkställa en dom om tvångsvård enligt LVU måste iaktta stor
noggrannhet när det gäller att försäkra sig om att domen har vunnit laga kraft
och därmed får verkställas. Kontrollen kan oftast göras genom att en kontakt tas
med domstolen. För att ta reda på om domen har vunnit laga kraft behöver det
ofta kontrolleras när parterna fick del av den aktuella domen och om något
överklagande har kommit in inom den tid som domen får överklagas. De besked
som förvaltningen då får ska dokumenteras i journalen, och kontrollen måste
naturligtvis göras innan någon tjänsteman verkställer domen. Om inget
överklagande har kommit in till domstolen inom överklagandetiden vinner
domen laga kraft. Det innebär att den inte längre kan ändras och att det som
domstolen har bestämt kan genomföras. Den kontroll som ska göras för att ta
reda på om domen har vunnit laga kraft och därmed får verkställas är alltså inte
särskilt komplicerad eller tidskrävande.

Av utredningen i ärendet framgår att någon sådan kontroll över huvud taget inte
gjordes i det aktuella fallet innan tjänstemännen åkte till AA:s hem för att
verkställa domen och att nämnden inte hade några rutiner för hur kontrollen
skulle göras eller vem som ansvarade för att göra den. I detta sammanhang vill
jag påpeka att domen inte hade meddelats vid den muntliga förhandlingen den
14 mars 2017. Domstolen hade inte heller angett någon tidpunkt för när domen
skulle meddelas. När förhandlingen avslutades förklarade kammarrätten att
domen skulle meddelas inom två veckor. Någon viss dag angavs alltså inte. I ett
sådant fall räknas fristen för ett överklagande från den dag då den enskilde fick
del av domen. Nämndens uppfattning att AA kunde överklaga domen inom tre
veckor från den dag då domen meddelades är alltså felaktig. AA hade i stället
möjlighet att överklaga domen inom tre veckor från det att hon fick del av den.
För att kunna räkna ut när domen skulle vinna laga kraft räckte det alltså inte
med att fråga om AA hade överklagat domen, utan nämnden behövde också ta
reda på när hon hade fått del av den. Utan den uppgiften hade nämnden inte
kunnat fastställa när fristen för ett överklagande löpte ut.

Med anledning av det som har kommit fram vill jag betona vikten av att varje
enskild tjänsteman som handlägger ett ärende om tvångsvård har den kunskap
och erfarenhet som han eller hon behöver för att fatta rätt beslut och för att
handläggningen ska vara rättssäker för de enskilda personer som berörs av
besluten. Jag vill även understryka betydelsen av att det vid nämndens
                                                                        Dnr 330-2018       Sid 9 (10)




förvaltning finns en tydlig ansvarsfördelning vid handläggningen av ärenden
som rör tvångsvård.

Utredningen i det här ärendet visar enligt min mening att det fanns betydande
kunskapsbrister i fråga om reglerna på området och att det verkar vara den
huvudsakliga förklaringen till att domen om vård i detta fall verkställdes trots
att den var överklagad. Det är ytterst socialnämnden som ansvarar för att
tjänstemän vid nämndens förvaltning har nödvändig kunskap om den
lagstiftning som styr handläggningen.

Det inträffade är inte acceptabelt, och nämnden förtjänar allvarlig kritik för
handläggningen.

Nämndens nuvarande rutin för verkställighet av beslut enligt LVU
I sitt remissvar har nämnden anfört att det numera finns rutiner för
verkställighet av LVU-ärenden. Jag har tagit del av rutinerna. Jag noterar att det
i rutinen anges bl.a. följande:

      Vårdnadshavare, samt ungdom som fyllt 15 år och därmed är egen part, kan
      överklaga beslutet, till den instans som fattat det, inom tre veckor från datum då
      domen var dem tillhanda.
Jag vill i detta sammanhang påminna nämnden om bestämmelsen i 6 a §
förvaltningsprocesslagen där det anges att ett överklagande under vissa
förutsättningar ska ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens
beslut meddelades. Det gäller dock endast om beslutet har meddelats av en
förvaltningsrätt eller en kammarrätt vid en muntlig förhandling, eller om det vid
en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas.

Nämndens rutin i det aktuella avseendet är alltså inte fullständig. Rutinen bör
enligt min mening antingen innehålla en hänvisning till relevant bestämmelse
eller tydligt och korrekt återspegla lagstiftningen.

Nämnden bör överväga behovet av åtgärder
Jag vill framhålla att det är angeläget att nämnden nu överväger behovet av
åtgärder för att förbättra de berörda tjänstemännens kunskaper och övriga
förutsättningar för att handlägga ärenden som rör tvångsvård. Det är centralt att
nämnden säkerställer att något liknande inte ska inträffa igen. Här är det viktigt
att nämnden förvissar sig om att de rutiner som fastställts är kända såväl till
innehåll som till innebörd och att tjänstemännen har tillräckliga kunskaper om
de rättsregler som styrt utformningen av rutinerna. Förståelsen för att rutiner
sällan är heltäckande och inte kan beskriva varje tänkbar situation är nödvändig
för att undvika att rutinerna tillämpas felaktigt eller alltför mekaniskt.

Brister i dokumentationen
Som jag har berört ovan har nämnden i sitt remissvar anfört att
journalanteckningen om GG:s kontakt med kammarrätten inte på ett riktigt sätt
återger vad som sades. Som nämnts ovan är det mycket svårt att förstå hur det
                                                                Dnr 330-2018      Sid 10 (10)




kommer sig att journalanteckningen fick den aktuella utformningen. Innehållet i
anteckningen hade en central betydelse för JO:s beslut att inleda en
förundersökning. Jag vill därför inskärpa att en journalanteckning måste vara
tydlig och ge en korrekt bild av situationen. I detta fall var innehållet i
journalanteckningen direkt missvisande. GG kan inte undgå kritik för hur hon
utformade journalanteckningen.

Ärendet avslutas.
