# Stockholms tingsrätts handläggning av ett vittnes begäran om att förhör med henne vid huvudförhandling i ett brottmål skulle tas upp per telefon

JO 2009-10-28 dnr 3305-2008

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                       Sid
                                                                           2009-10-28             3305-2008                1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Stockholms tingsrätts handläggning av ett vittnes begäran om att förhör
                        med henne vid huvudförhandling i ett brottmål skulle tas upp per telefon

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot rådmannen BB:s vid Stockholms
                        tingsrätt handläggning av hennes begäran om att vittnesförhör med henne vid en
                        huvudförhandling i ett brottmål skulle tas upp per telefon.

                        AA uppgav bl.a. att BB hade uppmanat henne att ge in ett läkarintyg, vilket hon
                        inte ville, och då gett det felaktiga intrycket att telefonförhör skulle tillåtas om hon
                        gav in ett sådant intyg. Hon skickade in ett läkarintyg
                        och påpekade upprepade gånger att hon inte önskade att innehållet i det skulle
                        offentliggöras. Läkarintyget lämnades ändå bl.a. till de tilltalade i målet, trots att
                        hon inte blivit informerad om att så skulle ske.

## Utredning

Handlingar i tingsrättens mål B 18532-07 hämtades in.

                        Tingsrätten anmodades att inkomma med upplysningar och yttrande över hand-
                        läggningen av AA:s begäran om att vittnesförhöret med henne skulle tas upp per
                        telefon.

                        Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett remissvar till vilket fogats yttranden
                        av chefsrådmannen DD (utelämnas här) och BB.

                        BB upplyste bl.a. följande.

                                  Under våren 2008 handlade jag ett brottmål mellan ekobrottsmyndigheten å ena och
                                  EE m fl. å andra sidan. Ekobrottsmyndigheten företräddes av kammaråklagaren FF.
                                  Målet gällde bl. a. grovt skattebrott. Ekobrottsmyndigheten gjorde gällande att vissa
                                  aktiebolag där EE varit faktisk resp. formell ställföreträdare ej i deklarationer rätt
                                  redovisat inkomsterna. Från EE gjordes därvid gällande bl. a. i fråga om viss
                                  åtalspunkt, där AA skulle höras såsom vittne, att avtal med visst innehåll ingåtts
                                  mellan det aktuella aktiebolaget å ena och AA och hennes make å andra sidan. Det
                                  blev i målet upplyst att aktiebolagets konkursbo väckt talan mot AA och hennes
                                  make. Detta skulle medföra att AA beträffande i stort sett samma sakomständigheter
                                  kommer att höras dels såsom part i tvistemålet dels som vittne i brottmålet.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                    Dnr 3305-2008      Sid 2 (6)



Sedan AA erhållit kallelse till huvudförhandlingen hörde hon av sig till ekobrotts-
myndigheten med fråga om hon kunde höras per telefon. Frågan vidarebefordrades
till tingsrätten, dit AA också lät avhöra sig. Sedan jag fått frågan ställd till mig
meddelade jag att om AA av hälsoskäl ej ansåg sig kunna inställa sig till domstolens
lokaler för att här höras borde hon inkomma med ett läkarintyg som behandlade
frågan om varför hon ej kunde inställa sig.
Redan före den dag AA skulle höras nämnde jag i samband med förhandlingen att
AA hört av sig med förfrågan om hon kunde höras per telefon. Försvararna för EE
och medtilltalade i aktuell åtalspunkt ansåg det olämpligt att AA hördes per telefon
utan att omständigheterna vore sådana att hon borde inställa sig i domstolens lokal
för att vittna.
AA och hennes make avhörde sig till undertecknad med förfrågan om vittnesmålet.
Jag svarade därvid att AA måste förete ett läkarintyg som visade varför hon ej kunde
vittna inför domstolen. Vid dessa samtal har jag icke utställt något som helst löfte
om att ett läkarintyg skulle komma att sekretessbeläggas. Ett av AA åberopat
läkarintyg skulle dessutom under alla förhållanden komma att överlämnas till
åklagaren och försvararna.
AA inkom under tiden rättegången pågick men innan hon skulle höras med ett
läkarintyg. Kopia av detta överlämnades till åklagaren och försvararna. Efter dessas
hörande fann rätten ej skäl att tillåta telefonförhör, varefter kammaråklagaren FF
förklarade att hon avstod från vittnesmålet.
Sedan AA meddelats beslutet att kammaråklagaren FF avstått från vittnesmålet
framställde AA en begäran om att återfå det läkarintyg hon ingivit.
Jag svarade att eftersom intyget ingivits och haft betydelse för en viss parts
ställningstagande kunde det icke bara återsändas. AA ifrågasatte om det var möjligt
att återfå de kopior som tillställts försvararna. Jag svarade att tingsrätten ej ägde rätt
att begära återställande av en handling som en part fått i ett mål; däremot åtog jag
mig att framföra en av AA:s framställd vädjan om att försvararnas kopior av intyget
måtte återsändas till henne. Vid nästa förhandlingstillfälle framförde jag vad AA till
mig per telefon framfört samtidigt som jag stark underströk att det berodde helt och
hållet på de enskilda försvararna om de ville återställa erhållna kopior och att de
hade rätt att behålla dessa, i målet erhållna handlingar.
Emellertid hyste samtliga försvarare förståelse för AA:s önskemål och de åtog sig att
återställa kopiorna, vilket någon gjorde omedelbart, eller att förstöra erhållen kopia.
Såvitt jag vet återlämnade eller förstörde försvararna frivilligt kopiorna.
Sammanfattningsvis vill jag därför anföra:
    1.   AA ingav ett läkarintyg till styrkande av att hon ej kunde inställa sig
         personligen inför domstolen.
    2.   AA har fått varken något som helst löfte om att läkarintyget skulle beläggas
         med sekretess eller något som helst löfte om att läkarintyget ej skulle
         företes för åklagare och/eller försvararna i målet.
    3.   Intyget föranledde åklagaren att återtaga begäran om AA:s hörande.
    4.   Läkarintyget, som beskrev en kroppslig sjukdom som drabbar en stor del av
         den svenska befolkningen, sekretessbelades ej enär AA ej ansågs kunna
         lida men av att det bibehölls offentligt.
    5.   Under alla omständigheter hade åklagaren och försvararna rätt att få intyget
         enär de hade att taga ställning till frågan om AA skulle höras och i så fall i
         salen eller per telefon.
    6.   Rätten har ej att taga ställning till varför åklagaren återtog sin begäran om
         vittnesförhör, ty den frågan avgör den åberopande parten exklusivt.
    7.   AA kan ej ha lidit någon skada av att ej blivit hörd såsom vittne.
Vid utarbetandet av detta yttrande har jag ej haft tillgång till akten i målet, inne-
hållande bl. a. det aktuella läkarintyget och anteckningar från huvudförhandlingen,
                                                                        Dnr 3305-2008     Sid 3 (6)



      enär domen är överklagad och akten finnes hos endera hovrätten eller Riksdagens
      ombudsmäns expedition.
CC anförde i huvudsak följande.

      Som framgår av BB:s yttrande har han en annan uppfattning av handläggningen av
      frågan och vad som sagts än den som AA ger uttryck för. Det går inte att med
      ledning av anteckningarna på dagboksbladet dra några slutsatser om vad som har
      uttalats mellan BB och AA. Ord står således mot ord. Det är beklagligt att AA
      upplever att hon fått felaktiga besked om möjligheten att höras per telefon samt om
      möjligheterna att sekretessbelägga läkarintyget. Enligt min mening går det
      emellertid inte med säkerhet fastställa vad som sagts. Jag kan därför inte finna att det
      finns någon grund för att rikta kritik mot BB.
AA yttrade sig över remissvaret.

Bedömning
Inledning
Vid Stockholms tingsrätt hölls under 13 dagar i januari-mars 2008 en huvud-
förhandling i ett brottmål gällande bokföringsbrott m.m. AA var kallad att vittna
den 7 mars. Ordförande vid huvudförhandlingen var BB.

Av utredningen har följande framkommit. I dagboksbladet är antecknat att
kammaråklagaren FF vid ett telefonsamtal med företrädare för tingsrätten i början
av december 2007 uppgav att AA på grund av nervositet och obehag önskade bli
hörd per telefon och att åklagaren inte hade något att invända mot detta. Den 27
februari 2008 inkom till tingsrätten ett läkarintyg angående AA i vilket redogjordes
för hennes hälsotillstånd och läkaren drog även vissa slutsatser i frågan hur hennes
hälsotillstånd påverkas av stress. Den 3 mars uppgav åklagaren per telefon att hon
vidhöll att förhör skulle hållas med AA, men att det kunde ske per telefon. Av
anteckningarna från huvudförhandlingsdagen den 4 mars framgår att åklagaren
senast den 6 mars skulle återkomma med besked om det vidhölls att förhör skulle
hållas med AA. Den 6 mars antecknades att en av de tilltalades offentliga
försvarare yrkade att AA skulle inställa sig personligen vid huvudförhandlingen.
Tingsrätten beslutade samma dag att AA skulle inställa sig personligen till
huvudförhandlingen. Åklagaren återkallade därefter förhöret med henne.

AA uppgav i sin anmälan till JO bl.a. att BB, sedan hennes man ringt och begärt att
vittnesförhöret med henne skulle tas upp per telefon, uppmanat dem att komma in
med ett läkarintyg med skälen för hennes begäran så att han skulle kunna ta
ställning i frågan. BB ska då, enligt AA, ha gett intryck av att telefonförhör skulle
tillåtas om hon gav in ett sådant intyg. Trots att hon och hennes man sedan vid
upprepade telefonsamtal påpekade att hon ville att innehållet i läkarintyget inte
skulle offentliggöras upplystes de inte om att det skulle komma att lämnas ut till
någon. Intyget lämnades sedan ut till de tilltalade och deras försvarare. AA uppgav
att om hon fått reda på att så skulle ske hade hon inte ha gett in något intyg.

BB har inte kommenterat AA:s uppgift om att han skulle gett intryck av att
telefonförhör skulle tillåtas om ett läkarintyg gavs in men uppgett att han inte lovat
att läkarintyget skulle beläggas med sekretess eller att det inte skulle företes för
parterna.
                                                                    Dnr 3305-2008    Sid 4 (6)



Som CC anfört har utredningen inte helt kunnat klarlägga vad som sagts mellan BB
och AA och hennes man. Jag har inte funnit det meningsfullt att utreda saken
ytterligare. Jag delar dock CC:s uppfattning att det är beklagligt att AA upplever att
hon fått felaktiga besked om möjligheten att höras per telefon och möjligheterna att
sekretessbelägga läkarintyget.

Av BB:s upplysningar framgår emellertid att han begärt av AA att hon skulle ge in
ett läkarintyg och att han sedan lämnade detta till åklagaren och försvararna.
Varken BB eller tingsrätten har emellertid berört vilka rättsliga överväganden som
gjordes i dessa frågor.

Åtgärden att begära in ett läkarintyg
Vid tiden för tingsrättens huvudförhandling gällde enligt 46 kap. 7 § rättegångs-
balken (RB) att bevisning vid en huvudförhandling i brottmål fick tas upp per
telefon om det var lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständig-
heter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte stod i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen
togs upp på sådant sätt.

För att det första alternativet skulle vara tillämpligt förutsattes att bevisupptagning
per telefon framstod som ett från saklig synpunkt likvärdigt alternativ med bevis-
upptagning inför rätten. Möjligheterna till värdering av bevisningen fick inte bli
lidande av att telefonförhör tilläts. Vid tillämpning av det andra alternativet fick
en intresseavvägning göras som lämnade visst utrymme för att hålla telefonförhör
även om ett sådant förhör inte framstod som sakligt sett likvärdigt med förhör en-
ligt vanliga regler. En förutsättning var att syftet med muntlig bevisning blev
väsentligen tillgodosett även per telefon (se prop. 1986/87:89 s. 220).

Enligt uttalanden i förarbetena hade rätten en självständig beslutanderätt i fråga
om telefonförhör skulle tillåtas men stor hänsyn skulle även tas till parternas upp-
fattning (a. prop. s. 129 och 220). Det behandlas dock inte närmare i förarbetena
vilka olika slag av olägenheter som kunde beaktas vid bedömningen. Högsta
domstolen uttalade i ett avgörande att det inte kunde uteslutas att den omständig-
heten att en förhörsperson känner rädsla eller obehag inför ett förhör i domstol i
vissa fall, direkt eller indirekt, borde kunna tillmätas viss betydelse, men anförde
också att det, inte minst mot bakgrund av bestämmelserna om s.k. medhörning, fick
anses uteslutet att sådana omständigheter tillmättes någon större betydelse som
grund för ett beslut att ta upp förhör per telefon (NJA 1998 s. 862).

Det fanns således viss möjlighet att vid bedömningen enligt dåvarande 46 kap. 7 §
RB beakta förhörspersonens obehag och rädsla för att vittna som ett skäl för att
tillåta telefonförhör.

Det bör enligt min mening inte heller, vare sig enligt nuvarande eller tidigare
reglering, vara uteslutet att beakta svårigheter av rent medicinskt slag som en
förhörsperson kan ha att ta sig till rätten.
                                                                    Dnr 3305-2008    Sid 5 (6)



Sedan den 1 november 2008 gäller enligt 5 kap. 10 § RB, som ersatte bl.a. reglerna
om telefonförhör, att rätten om det finns skäl för det får besluta att en förhörs-
person ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Vid bedöm-
ningen av om det finns skäl för ett sådant deltagande ska särskilt beaktas bl.a. om
förhörspersonen känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen. Vid den
bedömning som då görs måste rätten göra en helhetsbedömning av situationen.
Rädslan bör inte framstå som abstrakt eller obefogad (prop. 2004/05:131 s. 224).
Även nu gäller att rätten har en självständig beslutanderätt men att hänsyn ska tas
till parternas uppfattning.

Som jag förstår BB är det hans uppfattning att ett läkarintyg närmast regelmässigt
bör inhämtas från den som på grund av ”hälsoskäl” önskar höras per telefon. Detta
föranleder mig att uttala följande.

När fråga uppkommer att bedöma om det finns anledning att höra viss person per
telefon är situationen naturligtvis en annan än när det gäller att bedöma om ett
sjukdomstillstånd utgör laga förfall för någon att delta vid ett sammanträde. I det
senare fallet begärs i princip regelmässigt att ett läkarintyg ska ges in.

En domstol bör emellertid ålägga enskilda att vidta åtgärder och inkomma med
material endast när det verkligen fordras för den prövning som rätten har att göra.
Särskild restriktivitet bör iakttas när det gäller att begära in material av känslig
natur. Ett läkarintyg innehåller uppgifter om den enskildes hälsotillstånd och andra
personliga förhållanden som inte sällan kan vara av känslig natur. När intyget ges
in från part föreligger sekretess enligt numera 21 kap. 1 § offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400) (tidigare 7 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100]) endast
om det måste antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde kom-
mer att lida betydande men om uppgiften röjs, vilket innebär att det råder en sär-
skilt stark presumtion för offentlighet (se prop. 2005/06:161 s. 33 f.). I förhållande
till part i målet kan dessutom reglerna om partsinsyn (numera 10 kap. 3 § offentlig-
hets- och sekretesslagen) medföra att intyget, även om sekretess föreligger, ska
lämnas ut.

För den bedömning som rätten ska göra i frågan om tillåtande av telefonförhör,
särskilt i de fall när det gäller att bedöma om en person är rädd eller får stress-
relaterade sjukdomssymtom inför deltagande i en förhandling, kan i många fall
ett läkarintyg – i vilket en läkare kanske endast redogör för de symptom patienten
själv uppgett – antas ha mindre betydelse. Någon tydlig skiljelinje mellan fall
där telefonförhör begärs på grund av oro för att vittna, å ena sidan, och fall där
medicinska skäl görs gällande, å den andra, låter sig emellertid inte alltid dras.
Jag kan således inte utesluta att det i vissa fall kan vara motiverat att begära in ett
läkarintyg från en förhörsperson som önskar höras per telefon.

Det finns däremot, mot bakgrund av vad jag nyss anfört, anledning att noga
överväga om det i det enskilda fallet finns skäl att begära in ett läkarintyg. För att
undvika att så sker i onödan framstår det som en lämplig ordning att rätten först
inhämtar parternas inställning i frågan om telefonförhör ska tillåtas. I det aktuella
fallet hade åklagaren tidigt uppgett sig inte ha någon erinran mot att förhöret hölls
                                                                    Dnr 3305-2008   Sid 6 (6)



per telefon. Såvitt framgår av utredningen tillfrågades inte försvararna om sin
inställning innan intyget begärdes in från AA.

Min slutsats är således att rätten bör iaktta restriktivitet när det gäller att begära
läkarintyg till stöd för ett önskemål om att höras per telefon. Att avgöra om så bör
ske i det enskilda fallet är emellertid ytterst en fråga om bedömningar och jag kan
inte påstå att det var fel av BB att begära in ett läkarintyg.

Utlämnandet av intyget m.m.
BB lämnade sedan ut intyget till åklagaren och försvararna. Han har uppgett att han
inte lovade AA eller hennes man att intyget skulle beläggas med sekretess eller att
det inte skulle lämnas ut till parterna. AA har emellertid endast uppgett att varken
hon eller hennes man, när de påpekade att hon ville att innehållet i läkarintyget inte
skulle offentliggöras, upplystes om att någon kunde komma att få del av det. Om
en person framställer en sådan begäran måste givetvis domstolen upplysa om vad
som gäller i frågan om sekretess.

BB har vidare uppgett att läkarintyget under alla förhållanden skulle överlämnas
till parterna. Som jag redan framhållit har domstolen att självständigt väga
betydelsen av att förhöret hålls inför rätten mot de olägenheter som förhörs-
personen upplever. Inför sitt ställningstagande ska rätten hämta in och beakta
parternas synpunkter i frågan. Det är givet att part kan anse det nödvändigt att få ta
del av ett läkarintyg för att för sin del kunna ta ställning i frågan om telefonförhör
bör tillåtas. Domstolen bör emellertid enligt min mening, även om innehållet i ett
sådant läkarintyg inte omfattas av sekretess, inte utan begäran av part låta denne ta
del av innehållet i ett sådant intyg.

Handläggningen av en begäran från en förhörsperson att höras per telefon bör
vidare, enligt min uppfattning, inte dra ut på tiden i onödan. Förhörspersonen har
ett berättigat intresse av att i rimlig tid före förhandlingen få besked om telefon-
förhör tillåts eller inte. I det aktuella fallet har rätten först dagen före den dag då
AA skulle höras tagit ställning i frågan, trots att det redan tre månader tidigare kom
till tingsrättens kännedom att hon önskade bli hörd per telefon.

–––

Vad AA i övrigt anfört ger inte anledning till något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.
