# Ett åtal mot en domare för tjänstefel, bestående i att han dömt en person för ett preskriberat brott, har ogillats med hänvisning till att hans oaktsamhet inte varit så klandervärd att den skall föranleda straffansvar

JO 2003-06-23 dnr 3312-2001

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2003-06-23           3312-2001               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Ett åtal mot en domare för tjänstefel, bestående i att han dömt en person
                        för ett preskriberat brott, har ogillats med hänvisning till att hans
                        oaktsamhet inte varit så klandervärd att den skall föranleda straffansvar

## Bakgrund

Vid granskning av handlingarna i ett klagoärende framkom att Göteborgs tingsrätt i
                        ett brottmål dömt en person för ett brott trots att brottet vid tidpunkten för
                        tingsrättens dom var preskriberat. Ordförande vid huvudförhandlingen var
                        rådmannen AA.

                        ChefsJO Eklundh beslutade den 14 september 2001 att ta upp förhållandena till
                        utredning i ett särskilt ärende.

                        Vissa handlingar infordrades och granskades. På grund av vad som kommit fram
                        fann chefsJO Eklundh anledning anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
                        hade begåtts och inledde därför den 9 oktober 2001 förundersökning rörande
                        sådant brott.

                        Åtalet
                        Efter avslutad förundersökning beslutade chefsJO Eklundh att väcka åtal mot AA
                        för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

                                  Rådmannen AA var ordförande under huvudförhandlingen den 23 januari 2001 i
                                  brottmålet – – – vid Göteborgs tingsrätt. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel
                                  som påstods ha ägt rum den 26 juni 1998. Den tilltalade hade fått del av stämningen
                                  den 20 oktober 2000. Genom en dom den 2 februari 2001 dömdes den tilltalade för
                                  misshandel som betraktades som ringa till dagsböter.
                                  På grund av att misshandeln bedömdes som ringa var brottet preskriberat när domen
                                  meddelades. Genom att trots preskription döma den tilltalade för brottet har AA vid
                                  myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften.

                        Hovrättens dom
                        I en dom den 18 september 2002 ogillade Hovrätten för Västra Sverige åtalet.

                        I hovrätten vitsordade AA de faktiska omständigheterna. Som grund för sitt
                        bestridande av straffansvar anförde han dels att den oaktsamhet han visat inte




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                        Dnr 3312-2001        Sid 2 (6)




nådde upp till straffbar nivå, dels att gärningen med hänsyn till samtliga
omständigheter var att anse som ringa.

Under rubriken domskäl anförde hovrätten bl.a. följande.

      AA har hörts och i huvudsak berättat följande. Han är ordinarie domare sedan 1985
      och tjänstgjorde vid den aktuella tiden på avdelning 9 i Göteborgs tingsrätt.
      Avdelningen var specialavdelning för narkotikabrott, vilket innebar att
      arbetsbelastningen var stor. Det förekom regelbundet mål med många tilltalade,
      vilka ofta var frihetsberövade. Tempot var alltid högt och arbetssituationen för
      avdelningens personal var ganska dålig. Några dagar före den huvudförhandling som
      åtalet avser hade han återkommit från en sjukskrivning. Han har vid tidigare
      sjukskrivningar gått i tjänst innan han varit helt återställd och utesluter inte att det
      förhöll sig på samma sätt denna gång. Han minns inte särskilt mycket mer av
      huvudförhandlingen än att stämningen var upprörd och att förhandlingen drog ut på
      tiden. En eller möjligen två andra huvudförhandlingar blev därför fördröjda och man
      hamnade i tidsnöd. Överläggningen hölls förmodligen senare under dagen. Av rent
      förbiseende noterade han då inte att misshandeln var preskriberad om den bedömdes
      som ringa.
      Hovrätten gör följande bedömning.
      Av Högsta domstolens praxis i mål om tjänstefel framgår att det generellt ställs höga
      krav på handläggningen inom rättsväsendet. Särskilt höga krav ställs på domstolar.
      Av praxis framgår emellertid också att förbiseenden som sker under pressade
      arbetsförhållanden och som inte medfört nämnvärd skada eller påtaglig risk för
      sådan skada kan leda till att ett tjänstefel bedöms som ringa (se Högsta domstolens
      uttalanden i NJA 1996 s. 307 och 1997 s. 186).
      Högsta domstolen har nyligen i två domar, meddelade den 13 juni 2002 och den 14
      juni 2002, prövat frågor om ansvar för tjänstefel. I den förstnämnda domen prövades
      ett tjänstefel bestående i att en domare i tre fall uppsåtligen underlåtit att expediera
      domar i rätt tid. Högsta domstolen uttalade att den åtalade domaren i en pressad
      arbetssituation gjort en felbedömning i fråga om hur en uppkommen situation skulle
      lösas. Högsta domstolen, som antecknade att det inte påståtts att domarens
      handlande orsakat parterna någon skada men att de vållats olägenheter, fann vid en
      samlad bedömning att det som lades domaren till last fick anses som en ringa
      gärning. I den andra domen prövades ett tjänstefel bestående i underlåtenhet att häva
      ett häktningsbeslut när åtalet kom att avse andra gärningar än de som den tilltalade
      tidigare häktats för. Högsta domstolen, som konstaterade att den uppkomna
      situationen måste betraktas som mycket ovanlig, fann att den åtalade domarens
      underlåtenhet inte innefattade en sådan klandervärd oaktsamhet som skall föranleda
      straffansvar för tjänstefel.
      Sammanfattningsvis synes rättspraxis, så som hovrätten uppfattar den, nu ge
      utrymme för ett något mindre strängt och något mera nyanserat synsätt på fel i
      tjänsteutövningen.
      Genom att meddela en fällande dom i stället för att rätteligen ogilla åtalet på grund
      av preskription har AA av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för honom som
      domare. Hovrätten anser inte att det har förelegat sådana speciella omständigheter
      som gör oaktsamheten så obetydlig att den inte skulle vara straffbar i sig. Frågan i
      målet är i stället om gärningen vid en samlad bedömning av omständigheterna är att
      betrakta som ringa. Hovrätten utgår vid denna bedömning från att det gäller ett rent
      förbiseende.
      Det framgår att åklagaren under huvudförhandlingen i det aktuella målet ändrade
      gärningsbeskrivningen på så sätt att den påstådda våldsanvändningen inte längre
      framstod som så allvarlig som tidigare. Tingsrätten under AA:s ledning valde att
      bedöma brottet som ringa med dagsböter som tillräcklig påföljd. Den korta
      preskriptionstid som då kom att gälla hade tidigare inte varit direkt aktuell, något
                                                                         Dnr 3312-2001     Sid 3 (6)




      som också visat sig genom att varken åklagaren eller försvararen upptäckte det fel
      som begåtts förrän saken uppdagades under handläggningen i hovrätten.
      Det saknas anledning att ifrågasätta AA:s uppgifter om att han länge haft en totalt
      sett pressad arbetssituation som dessutom denna dag hade blivit än mer stressig
      genom oförutsedda förseningar m.m. Även om de straffrättsliga
      preskriptionsreglerna utgör en del av de grundläggande förutsättningar som en
      domare skall beakta i sin tjänsteutövning bör det dock i vissa undantagssituationer
      kunna få förekomma förbiseenden utan att straffansvar för tjänstefel aktualiseras.
      Det förhållandet att viss tid förflöt från tingsrättens överläggning till dess dom
      meddelades inverkar inte i någon avgörande mån på bedömningen.
      Det har inte påståtts att AA:s handlande förorsakat den dömde någon skada eller
      nämnvärd olägenhet. Genom att bötesdomen överklagades till hovrätten, där den
      sedermera ändrades, har det inte heller förelegat någon påtaglig risk för skada.
      Mot bakgrund av det ovan sagda finner hovrätten att AA:s gärning är ringa och inte
      bör föranleda straffansvar. Åtalet skall alltså ogillas.
Från domen var en hovrättslagman skiljaktig beträffande utgången i målet och
ansåg att domskälen fr.o.m. det stycke som inleds med orden ”Sammanfattningsvis
synes ...” skulle ha följande lydelse.

      Genom att meddela en fällande dom i stället för att rätteligen ogilla åtalet på grund
      av preskription har AA av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för honom som
      domare. Klart är att det är fråga är om ett förbiseende. Emellertid har hans
      oaktsamhet gällt tillämpningen av en för straffrättskipningen grundläggande regel i
      en situation som inte är ovanlig för domare i brottmål. Efter det att
      huvudförhandlingen och överläggningen avslutades hade han en vecka på sig för att
      avfatta domen och kontrollera att den i alla hänseenden blev riktig. Den
      omständigheten att varken försvararen eller åklagaren upptäckte felaktigheten i
      domen visar att påtaglig risk för skada för den tilltalade har förelegat. Med hänsyn
      till vad som nu har anförts kan gärningen inte anses som ringa. Inte heller det som
      AA har anfört om sin arbetssituation och förhållandena i övrigt i samband med
      huvudförhandlingen kan föranleda en sådan bedömning.
      AA skall dömas för tjänstefel till trettio dagsböter.

Överklagandet
ChefsJO Eklundh överklagade domen och yrkade att AA skulle fällas till ansvar för
tjänstefel i enlighet med åtalet.

I överklagandet anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
      Som hovrätten funnit har AA vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad
      som gällt för hans uppgift som domare genom att meddela en fällande brottmålsdom
      i stället för att rätteligen ogilla åtalet på grund av preskription. Jag delar hovrättens
      uppfattning att hans oaktsamhet inte har varit så obetydlig att gärningen inte varit
      straffbar i sig. I motsats till hovrätten anser jag emellertid att omständigheterna inte
      varit sådana att gärningen är att anse som ringa.
      Hovrättens prövning av frågan om gärningen skall bedömas som ringa har enligt vad
      som sägs i domen sin utgångspunkt i hovrättens uppfattning att rättspraxis, som
      denna kommer till uttryck i två avgöranden av Högsta domstolen meddelade i juni
      2002, nu ger utrymme för ett något mindre strängt och något mera nyanserat sätt att
      se på fel i tjänsteutövningen än tidigare. Jag kan inte dela hovrättens uppfattning i
      detta hänseende. Det är enligt min mening angeläget att den oklarhet i fråga om
      rättsläget som föranleds av hovrättens uttalande undanröjs genom att frågan om
      AA:s gärning skall bedömas som ringa eller ej prövas av Högsta domstolen.
                                                                 Dnr 3312-2001    Sid 4 (6)




Till grund för sitt ställningstagande att gärningen är att bedöma som ringa har
hovrätten, utöver vad som har angetts i det föregående, anfört vissa omständigheter
hänförliga till det särskilda fallet. Hovrätten nämner inledningsvis att åklagaren
under huvudförhandlingen ändrade gärningsbeskrivningen på sådant sätt att den
påstådda våldsanvändningen inte längre framstod som så allvarlig som tidigare samt
att preskriptionsfrågan inte varit ”direkt aktuell” under förhandlingen. Hovrätten
fäster vidare vikt vid att parterna inte uppmärksammade att gärningen var
preskriberad, och den uppehåller sig härutöver vid AA:s arbetssituation, som
beskrivs som ”totalt sett pressad”. Hovrätten ger slutligen uttryck för uppfattningen
att gärningen inte medfört någon skada eller nämnvärd olägenhet och att det inte
heller förelegat någon påtaglig risk för skada. Jag vill i dessa avseenden anföra
följande.
Såvitt framgår av protokollet från huvudförhandlingen innebar åklagarens justering
av gärningsbeskrivningen inte att han ansåg att gärningen i rättsligt hänseende skulle
bedömas på något annat sätt än enligt åtalet i dess ursprungliga avfattning. När
tingsrätten sedan bedömde gärningen som ringa och således avvek från vad
åklagaren hade gjort gällande, hade den särskild anledning att på eget initiativ
uppmärksamma preskriptionsbestämmelserna. Det är enligt min mening en
självklarhet att ansvaret för att dessa bestämmelser beaktas vilar på rätten. Det
ankommer alltid på rätten att göra den straffrättsliga prövningen av den gärning som
den har funnit den tilltalade skyldig till, och denna prövning omfattar också frågan
om eventuell preskription. Parterna har inte någon kontrollfunktion i detta hänseende
utan skall i stället kunna förlita sig på att domstolens dom är korrekt i vad avser
tillämpningen av bestämmelser av det aktuella slaget. En domare kan således aldrig
urskulda sig för en underlåtenhet att beakta att preskription har inträtt genom att
hänvisa till att parterna hade bort eller kunnat upptäcka felet. Som framhålls i den
skiljaktiga meningen har det här varit fråga om att tillämpa en för
straffrättskipningen grundläggande regel i en situation som inte är ovanlig för en
domare i brottmål.
Beträffande sin arbetssituation uppgav AA vid huvudförhandlingen i hovrätten att
denna allmänt sett var pressad på hans avdelning. Det har däremot inte framkommit
eller ens påståtts att det förelåg några särskilda omständigheter som ger stöd för att
hans arbetsbelastning vid den aktuella tidpunkten var så extrem att gärningen av
detta skäl skulle kunna bedömas som ringa (jfr NJA 1997 s. 186). Det bör vidare
framhållas att den försening som omnämns i hovrättens dom endast avser det
förhållandet att förhandlingen i målet kom att pågå cirka en timme längre än vad
man hade planerat för och att de mål som var utsatta därefter av detta skäl kom att
ropas på något senare än vad som angetts i kallelserna. Sådana smärre förseningar är
vanliga och torde ingalunda stressa en rutinerad domare. Härtill kommer att AA
hade en vecka på sig att avfatta och kontrollera domen. Vad som framkommit om
AA:s arbetssituation vid tillfället kan således enligt min mening inte, vare sig
ensamt eller i förening med andra omständigheter, läggas till grund för en
bedömning att gärningen är ringa.
Frågorna om skada, olägenhet och risk för skada berördes under huvudförhandlingen
i hovrätten av såväl åklagaren som försvararen. Som framgår av förarbetena till
straffbestämmelsen om tjänstefel är det inte avgörande för straffansvar att en skadlig
effekt konkret kan påvisas i det enskilda fallet. Tillfälliga omständigheter som
gärningsmannen inte kan råda över kan vara avgörande för om förfång uppkommer
eller inte. Det sägs vidare att en viktig faktor vid bedömningen av om en gärning
skall anses som ringa är i vad mån någon drabbats av skada eller om det förelegat
någon mera påtaglig risk för skada eller olägenhet av annat slag (prop. l988/89:113
s. 16 och 17).
Enligt min mening måste det alltid betraktas som en betydande olägenhet för den
enskilde att dömas för ett brott när de lagliga förutsättningarna för fällande dom
saknas. Man måste härutöver beakta risken för att en sådan oriktig dom kommer att
medföra skada för den dömde bestående i att denne faktiskt kommer att drabbas av
den påföljd som har dömts ut. Det kan exempelvis inträffa att han aldrig upptäcker
                                                                       Dnr 3312-2001     Sid 5 (6)




      det begångna felet och därför avstår från att överklaga domen. Man kan inte heller
      utan vidare utgå från att felet efter överklagande kommer att upptäckas av högre
      instans.
      I det här aktuella fallet var omständigheterna sådana att det får anses ha förelegat en
      påtaglig risk för skada. Som framhålls i hovrättens dom hade det av tingsrätten
      begångna felet inte uppmärksammats av någon av parterna. Den dömdes
      överklagande innebar i stället att han i hovrätten yrkade att åtalet skulle ogillas av
      det skälet att han var oskyldig till den gärning som han hade dömts för. Av
      hovrättens dagboksanteckningar i det överklagade målet framgår vidare att hovrätten
      först övervägde att inte meddela prövningstillstånd men att den därefter ändrade sig
      och beviljade prövningstillstånd och sedan satte ut målet till huvudförhandling. Av
      sistnämnda förhållande kan man dra den slutsatsen att inte heller hovrätten vid den
      tidpunkt när prövningstillstånd beviljades hade uppmärksammat att gärningen var
      preskriberad.
      Jag anser av nu angivna skäl att den gärning som AA har gjort sig skyldig till genom
      att döma till ansvar för ett preskriberat brott inte kan anses som ringa och att han
      således skall fällas till ansvar för tjänstefel.
AA bestred ändring.

Högsta domstolens dom
I en dom den 19 juni 2003 fastställde Högsta domstolen hovrättens domslut. I
domskälen anförde Högsta domstolen bl.a. följande.

      Genom att den 2 februari 2001 döma BB för misshandel trots att brottet var
      preskriberat har AA vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för den
      uppgift han hade. Det har rört sig om ett förbiseende från AA:s sida.
      Frågan är om förbiseendet skall anses innebära straffbar oaktsamhet.
      Såsom stämningsansökan mot BB var utformad kan det före huvudförhandlingen
      inte ha framstått som aktuellt att bedöma misshandelsbrottet som ringa med den
      kortare tvååriga preskriptionstiden som följd. Under huvudförhandlingen justerade
      emellertid åklagaren åtalet så att gärningen framstod som lindrigare, varefter
      tingsrätten vid överläggning samma dag kom fram till att åtalet endast delvis var
      styrkt, att den misshandel som BB skulle dömas för skulle anses som ringa brott och
      att påföljden kunde stanna vid lägsta möjliga dagsbotsantal. AA har erinrat sig att
      det var oroligt under huvudförhandlingen som också drog ut på tiden så att
      efterföljande förhandlingar blev försenade. På grund av det anförda måste det anses
      att misstaget beträffande preskriptionen skedde under tämligen speciella
      omständigheter.
      Det har framkommit att AA vid tillfället tjänstgjorde vid en brottmålsavdelning,
      specialiserad på narkotikamål, där det regelmässigt var hård arbetsbelastning med
      stora mål rörande frihetsberövade personer. AA hade varit sjuk under veckan före
      den aktuella huvudförhandlingen. Det förhållandet att AA under tiden efter det att
      bötesdomen hade beslutats och fram till att den meddelades inte tänkte på att
      kontrollera preskriptionen får ses mot den nu angivna bakgrunden.
      Det måste ställas höga krav på domare när det gäller noggrannhet och omsorg. Även
      med denna utgångspunkt kan det emellertid vid en helhetsbedömning inte anses att
      AA:s oaktsamhet varit så klandervärd att den skall föranleda straffansvar för
      tjänstefel. Åtalet mot honom skall därför ogillas.
Från domen var ett justitieråd skiljaktig beträffande motiveringen och anförde.

      Genom att den 2 februari 2001 döma BB för misshandel trots att brottet var
      preskriberat har AA vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för den
      uppgift han hade. Det har rört sig om ett förbiseende från AA:s sida.
                                                                  Dnr 3312-2001    Sid 6 (6)




Frågan är om förbiseendet skall anses innebära straffbar oaktsamhet och, i andra
hand, om gärningen kan anses som ringa.
Av rättssäkerhetsskäl måste särskilt stora krav ställas på domare när det gäller
noggrannhet och omsorg. Att förbise en straffrättslig preskriptionsbestämmelse, som
är en för straffrättsskipningen grundläggande regel får, även med beaktande av att
åklagaren justerat åtalet, anses innebära en straffbar oaktsamhet.
Frågan är då om gärningen vid en samlad bedömning är att anse som ringa.
Det har framkommit att AA vid tillfället tjänstgjorde vid en brottmålsavdelning,
specialiserad på narkotikamål, där det regelmässigt var hård arbetsbelastning med
stora mål rörande fribetsberövade personer. AA hade varit sjuk under veckan före
den aktuella huvudförhandlingen. AA har erinrat sig att det var oroligt under
huvudförhandlingen som också drog ut på tiden och försinkade efterföljande
förhandlingar.
Det var i och för sig en olägenhet för BB att felaktigt bli dömd vid tingsrätten, men
någon skada har inte uppkommit på grund av att felet rättats till i hovrätten. Kravet
att det skall föreligga speciella omständigheter för att anse gärningen vara ringa gör
sig inte gällande i samma utsträckning när det är fråga om en bötesdom som när det
är fråga om frihetsberövande. Med hänsyn härtill och med beaktande av AA:s
situation i samband med handläggningen av det aktuella målet får den gärning som
AA gjort sig skyldig till anses som ringa.
Åtalet mot AA för tjänstefel skall därför ogillas.
