# Kritik mot Kriminalvårdens transporttjänst och dåvarande Polismyndigheten i Södermanlands län för att ha dröjt med transporten av en häktad person

JO 2015-09-07 dnr 3315-2014

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2015-09-07               3315-2014               1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Kritik mot Kriminalvårdens transporttjänst och dåvarande Polismyndig-
                        heten i Södermanlands län för att ha dröjt med transporten av en häktad
                        person


                          Beslutet i korthet: Samma dag som en person häktades beställde dåvarande Polis-
                          myndigheten i Södermanlands län en transport av den häktade till häkte hos Kriminal-
                          vårdens transporttjänst. Enligt huvudregeln i rättegångsbalken ska en person som häktats
                          utan dröjsmål föras till häkte. Trots denna bestämmelse dröjde det tre dagar innan
                          transporttjänsten återkom med besked till polismyndigheten om att transporten kunde
                          genomförs först två dagar senare. Den häktade fick tillbringa fem dygn i polisarrest.
                          I beslutet uttalas att en transport av en häktad till häkte som regel bör ske samma dag
                          som han eller hon har häktats. I undantagsfall kan det vara acceptabelt att transporten
                          dröjer till påföljande dag. Vidare konstateras att det inte finns någon skyldighet för
                          Kriminalvårdens transporttjänst att bistå exempelvis Polismyndigheten med transport av
                          en häktad från en arrestlokal till ett häkte. Emellertid har transporttjänsten under lång tid
                          tagit ett stort ansvar för att genomföra andra myndigheters transporter och får budget-
                          anslag för denna verksamhet. Andra myndigheter har anpassat sina verksamheter efter
                          detta, och att transporttjänsten kan utföra transporter har därmed blivit en förutsättning för
                          att andra myndigheters verksamheter ska fungera.
                          Avsaknaden av en formell struktur som tydligt anger vilken myndighet som ansvarar för
                          transporter, gör att enskilda riskerar att hamna i kläm. Så länge inte lagstiftaren tydliggör
                          lagstiftningen på denna punkt ligger det ett stort ansvar på Kriminalvården att kompen-
                          sera för denna brist. Det innebär att transporttjänsten omedelbart måste återkomma till
                          den beställande myndigheten om transporttjänsten gör bedömningen att transporten inte
                          kan genomföras inom föreskriven tid. Transporttjänsten får kritik för att ha dröjt med att in-
                          formera polisen om att det skulle dröja innan transporten kunde genomföras. Även polis-
                          myndigheten kritiseras för att ha dröjt med att vidta åtgärder för att kunna genomföra
                          transporten när det stod klart att transporttjänsten hade förhinder.
                          Beslutet innehåller även uttalanden angående behovet av att det i lagstiftningen tydlig-
                          görs vilken myndighet som ansvarar för transporten av frihetsberövade. Såväl riksdagen
                          som regeringen uppmärksammas på detta behov.

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 4 juni 2014, framförde advokaten AA klago-
                        mål över hur Kriminalvårdens transporttjänst hade hanterat en av hans klienter.
                        Han anförde i huvudsak följande:




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 3315-2014     Sid 2 (9)




Han är förordnad som offentlig försvarare åt BB, som häktades av Eskilstuna tings-
rätt den 28 maj 2014. Häktningsförhandlingen avslutades kl. 16.00. I häkt-
ningsbeslutet fanns ingen begäran från åklagaren om att BB skulle vara kvar i
polisarresten i Eskilstuna. Det medför att den häktade ska överföras till allmänt
häkte med hjälp av Kriminalvårdens transporttjänst vid första lämpliga tillfälle. Vid
kontroll med häktet Nyköping den 3 juni upplystes han om att BB anlände dit den
2 juni kl. 16.32. Under tiden från meddelat häktningsbeslut och fram till dess att
transporten påbörjades i Eskilstuna har BB suttit inlåst i en poliscell i Eskilstuna.
AA har vid flera tillfällen noterat en förskjutning/försämring av målsättningen med
att så snart som möjligt transportera den häktade till allmänt häkte efter meddelat
häktningsbeslut. BB blev överförd till häktet först under det femte dygnet efter
meddelat häktningsbeslutet. Det är högst anmärkningsvärt, och AA tror dessvärre
att detta förhållande förekommer på flera platser i landet.

Utredning
Inledningsvis hämtades vissa handlingar in. Av dessa framkom bl.a. att dåvarande
Polismyndigheten i Södermanlands län den 28 maj 2014 kl. 16.18 gjorde en tran-
sportbeställning till Kriminalvårdens transporttjänst. Av beställningen framgick att
BB skulle transporteras från polishuset i Eskilstuna till häktet Nyköping och att han
skulle transporteras ensam i kupén. Vidare hade i rutan ”tidigast avresa, månad,
dag och kl.” angetts ”snarast”. Transporttjänsten registrerade beställningen samma
dag kl. 16.36. Beställningen ändrades den 30 maj och under ”tidigaste datum”
angavs den 2 juni kl. 08.00. Den 2 juni godkändes dagplanen för ett av
Transporttjänstens fordon och av planen framgår bl.a. att BB skulle hämtas hos
polisen i Eskilstuna samma dag mellan kl. 15.36 och 15.46. Av ett utdrag från
Kriminalvårdens klientadministrativa system framgår att BB ankom till häktet
Nyköping den 2 juni kl. 16.32.

Anmälan remitterades till Kriminalvården för yttrande. I sitt remissvar anförde
Kriminalvården, huvudkontoret, genom enhetschefen CC, bl.a. följande:

## Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från Kriminalvårdens transporttjänst.
      Genom utredningen har sammanfattningsvis följande kommit fram.

      Transporttjänsten
      Beställningen kom in till transporttjänsten under eftermiddagen den 28 maj 2014.
      BB fördes till häktet Nyköping den 2 juni. Till följd av mellanliggande helgdagar
      som inneburit neddragningar i personalstyrkan kunde transporten inte utfärdas tidig-
      are än den 2 juni. Transporttjänsten beslutade att under aktuell period prioritera an-
      dra körningar som bedömdes ha högre prioritet.
      Transporttjänsten var i kontakt med polisen i Eskilstuna den 31 maj 2014 och disku-
      terade en lösning för att genomföra transporten den 1 juni, vilket dock inte var möj-
      ligt. Vidare anförs att transporttjänsten, oaktat att den häktade ännu inte var inskriv-
      en hos Kriminalvården utan alltjämt befann sig i polisens lokaler och därmed var de-
      ras huvudansvar, ser ett behov av att bli mer tydlig gentemot polisen för de fall då
      man inte kan utföra transport av häktad i syfte att undvika att häktade blir kvar i
      polisens arrest.
                                                                       Dnr 3315-2014     Sid 3 (9)

## Författningsbestämmelser

Av 7 kap. 1 § häkteslagen (2010:611) framgår att beslut enligt denna lag fattas, om
      inte annat anges, av Kriminalvården eller, om den intagne är placerad i en förvar-
      ingslokal som står under annan myndighets tillsyn, av den myndigheten.
      Enligt 6 § förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården får Krim-
      inalvården bistå andra myndigheter med inrikes- och utrikestransporter av personer
      som är berövade friheten. För varje person som transporteras av Kriminalvården ska
      det föras journal.
      Av 24 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken (1942:740) framgår att den som är
      gripen, anhållen eller häktad ska tas i förvar. Den som är gripen behöver dock inte
      tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet, ord-
      ning eller säkerhet. Den som häktas ska utan dröjsmål föras till häkte.

## Kriminalvårdens bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att polisen har uppdragit åt Kriminalvårdens
      transporttjänst att transportera BB från polisarresten i Eskilstuna till häktet i
      Nyköping, samt att transporten av BB kom att ske fem dygn efter meddelat
      häktesbeslut vilket medförde att BB vistades fem ytterligare nätter i polisarresten.
      Vad gäller ansvarsfördelningen vid transport av häktad framgår av betänkandet
      Transporter av frihetsberövande (SOU 2011:7, s.119 f.), att det som huvudregel är
      den myndighet som ansvarar för den lokal där den häktade befinner sig som ansvarar
      för behandlingen av denne (lokalprincipen). Detta innebär att den myndighet som
      ansvarar för den lokal där den frihetsberövade befinner sig också ansvarar för efter-
      följande transporter av denne.
      I förevarande ärende skulle BB transporteras från polisens arrest. Med anledning av
      detta och mot bakgrund av vad som i övrigt framkommit i ärendet är Kriminalvården
      av uppfattningen att polisen hade huvudansvar för BB och transporten av denne
      fram till dess att han överlämnades till Kriminalvården. I dessa fall bistår dock tran-
      sporttjänsten normalt polisen med sina tjänster, i den mån man har personella resur-
      ser tillgängliga.
      Av det regelverk som redovisas ovan följer ett skyndsamhetskrav då en häktad ska
      föras till häkte. Av utredningen framgår inte i vilken omfattning som transporttjänst-
      en kommunicerade med polisen att transport inte kunde ske tidigare. Oaktat att det i
      aktuellt ärende var polisen som ansvarade för den lokal där den häktade befann sig,
      är det givetvis beklagligt att transporten av BB inte kunde genomföras tidigare. En-
      ligt Kriminalvårdens mening måste transporttjänsten på ett tydligt sätt kommunicera
      med polisen om en transport inte kan ske i enlighet med skyndsamhetskravet.
      Kriminalvården vill avslutningsvis framhålla att betänkandet Transporter av frihets-
      berövade (SOU 2011:7), som rör frågor om verksamheten med transporter av fri-
      hetsberövade personer, bl.a. fördelningen av transportverksamheten, alltjämt är före-
      mål för behandling inom Regeringskansliet. Kriminalvården emotser att ansvarsför-
      delningen vid dessa ärenden i framtiden blir tydligare.
AA kommenterade remissvaret. Därefter remitterades anmälan och
Kriminalvårdens remissvar till dåvarande Rikspolisstyrelsen för yttrande. I sitt
remissvar anförde Rikspolisstyrelsen, genom dåvarande rikspolischefen DD, bl.a.
följande:

      Rikspolisstyrelsens bedömning
      Av såväl Polismyndigheten i Södermanlands läns yttrande som Kriminalvårdens
      yttrande den 17 september 2014 framgår att polismyndigheten på eftermiddagen den
      28 maj 2014 beställde transport till häktet av Kriminalvårdens transporttjänst. Trans-
      porttjänsten var sedan i kontakt med polismyndigheten den 31 maj för att diskutera
                                                                Dnr 3315-2014      Sid 4 (9)




en lösning för att kunna genomföra transporten den 1 juni. Den 2 juni ordnade polis-
myndigheten själv transport av den frihetsberövade personen till häktet i Nyköping.
Rikspolisstyrelsen anser inledningsvis att det är beklagligt det tagit så mycket som
fem dagar innan den frihetsberövade personen förts från arresten till häktet.
Ansvarsfördelningen mellan polismyndigheten och Kriminalvården när det gäller
transporter av frihetsberövade bedöms emellertid vara oklar, (jfr SOU 2011:7
s. 206 f.). Några bestämmelser om ansvaret för transporter av frihetsberövade finns
inte. Den s.k. lokalprincipen anses emellertid innebära att den myndighet som
ansvarar för den lokal där den frihetsberövade befinner sig också ansvarar för bl.a.
transporter av denne. Principen kommer bl.a. till uttryck i 7 kap. 1 § häkteslagen
(2010:611).
Bestämmelsen i 6 § förordningen med instruktion för Kriminalvården ger Kriminal-
vården en möjlighet att bistå andra myndigheter med transporter av personer som är
berövade friheten. Den medför dock inte någon förpliktelse att bistå med sådana
transporter.
I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2012:6) om transportverk-
samhet m.m. finns bestämmelser om biträde i form av transporttjänster till andra
myndigheter. Av 5 § följer att Kriminalvården kan utföra transporter av frihetsbe-
rövade personer även när dessa vistas i polisens lokaler.
Grunden för den nuvarande transportverksamheten lades genom propositionen
Organisationen av polis-, åklagar-, och exekutionsväsendet m.m. (prop. 1964:100). I
propositionen förordade departementschefen att fångvården skulle överta i princip
alla de transporter som ankom på polisen. Polisen skulle bara sköta sina mer verk-
samhetsnära transporter, såsom att ta med en anhållen person till förhör. Genom en
sådan ordning skulle polisen befrias från en stor del av de tidskrävande transport-
uppgifterna och därmed få mer tid för sina huvuduppgifter att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Med anledning av uttalandet tillsattes en utredning som bl.a.
föreslog att det skulle inrättas transportcentraler vilket också sedan skedde (SOU
2011:7 s. 130 f.).
Även av uttalanden i andra förarbeten följer att Kriminalvården förväntas utföra
transporter åt andra myndigheter, (SOU 2011:7 s. 206 f.).
Mot bakgrund av det anförda får Kriminalvården anses ha i uppdrag att bistå bl.a.
polisen med transporter. Kriminalvården har vidare en stor transportorganisation
som finansieras av statliga medel utifrån att transporttjänster ska utföras även åt
andra myndigheter. Polismyndigheter och andra myndigheter som beställer
transporter av Kriminalvårdens transporttjänst har anpassat sin bemanning och
organisation utifrån att Kriminalvården har detta uppdrag och bör kunna lita på att
de transporter som beställs blir utförda och med den skyndsamhet som uppdraget
kräver.
Rikspolisstyrelsen anser sammanfattningsvis att även om polismyndigheten har haft
huvudansvaret för att se till att den frihetsberövade personen förts till häktet utan
dröjsmål – vilket får anses vara rimligt utifrån att den frihetsberövade personen be-
fann sig i polisens lokaler – har Kriminalvården genom att de tog emot beställningen
och så vitt framgår hade för avsikt att genomföra den, också ett ansvar för att
transporten genomfördes och med tillräcklig skyndsamhet.
Den personen som var föremål för transporten var på sannolika skäl misstänkt för ett
mycket allvarligt brott. Det har sålunda inte rört sig om en person som omhändertag-
its för vårdbehov och som i avvaktan på att kunna transporteras till ett behandlings-
hem, kvarblivit i polisens arrest (jfr JO:s beslut den 3 april 2014, dnr 5182-2013).
Rikspolisstyrelsen anser att det är en viss skillnad på dessa situationer som bör ha
betydelse när det gäller kravet på skyndsamhet.
Att det tagit fem dagar innan den frihetsberövade personen förts till häkte får
emellertid anses vara en lång tid. Vad som avses med skyndsamhetskravet ”utan
dröjsmål” i förhållande till andra skrivningar rörande skyndsamhet i 24 kap. rätte-
                                                                            Dnr 3315-2014      Sid 5 (9)




         gångsbalken t.ex. ”skyndsamt” och ”omedelbart” är dock enligt Rikspolisstyrelsens
         mening oklart. Det förefaller vara ett något lägre krav på skyndsamhet i begreppet
         ”utan dröjsmål” än t.ex. ”skyndsamt” och en större skillnad i förhållande till begrep-
         pet ”omedelbart”. Som Kriminalvården påpekat i sitt yttrande utgjorde flera av de
         fem dagar det var fråga om helgdagar, vilket innebär att det kan vara svårare än an-
         nars med personalresurser. För polisens del skulle vidare genomförandet av en tran-
         sport kunna försvåras av att det samtidigt inträffar händelser som är polisiärt resurs-
         krävande.
         Det är möjligt att polismyndigheten på ett mer aktivt sätt kunde ha försökt få till
         stånd den aktuella transporten av Kriminalvården och även - när det visade sig att
         den drog ut på tiden – i ett tidigare skede själv ha sett till att transporten genomför-
         des. Av polismyndighetens yttrande framgår att myndigheten tagit fram rutiner för
         att motsvarande situationer inte ska upprepas. Rutinerna innebär en betydligt mer
         aktiv kommunikation med Kriminalvårdens transporttjänst. När det står klart att
         Kriminalvårdens transporttjänst inte har möjlighet att lösa en transport inom rimlig
         tid kommer myndigheten vidare att själv utföra den. Rikspolisstyrelsen ser mycket
         positivt på att sådana rutiner tagits fram.
         När det gäller advokaten AA:s påstående att häktade allt oftare blir kvar i
         polisarrester under en lång tid efter häktningsbeslutet, har Rikspolisstyrelsen inte
         tillräckligt med underlag för att uttala sig om det förhåller sig på det sättet. Kriminal-
         vården har inte i sitt yttrande gjort några uttalanden kring deras syn på den saken.
         Slutligen anser Rikspolisstyrelsen att ett genomförande av de förslag som lämnas i
         betänkandet Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7) skulle tydliggöra
         Kriminalvårdens ansvar för transporter av frihetsberövade, vilket enligt Rikspolis-
         styrelsens mening är angeläget.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
I ärendet aktualiseras bl.a. innebörden av rättegångsbalkens bestämmelse om att
den som har häktats utan dröjsmål ska föras till häkte. Jag finner skäl att inled-
ningsvis ge min syn på tolkningen av den bestämmelsen, för att därefter övergå till
bedömningen av hur berörda myndigheter agerat i samband med BB:s transport till
häktet Nyköping.

Innebörden av begreppet ”utan dröjsmål”
Rikspolisstyrelsen har framhållit att det är oklart vad som avses med skyndsam-
hetskravet ”utan dröjsmål”, men att det framstår som att kravet är något lägre ställt
i den situationen jämfört med när begreppet ”skyndsamt” eller ”omedelbart” an-
vänds. Som exempel kan nämnas att det i 24 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalk-
en anges att åklagaren ska underrättas skyndsamt när en person som har anhållits i
sin frånvaro har frihetsberövats. Bestämmelsen innebär att åklagaren ska under-
rättas ”snarast möjligt” efter frihetsberövandet.1

Jag delar Rikspolisstyrelsens uppfattning om att skyndsamhetskravet inte är lika
högt ställt i fråga om transport av häktade som i de situationer när det i lagtexten




1
    Se JO:s beslut den 9 april 2010 i dnr 3741-2008.
                                                                   Dnr 3315-2014     Sid 6 (9)




exempelvis har angetts att något ska ske ”omedelbart”. I sammanhanget är det värt
att notera att det finns ett undantag från regeln om att en häktad ska föras till häkte
utan dröjsmål. Om det är av synnerlig vikt för utredningen av det brott som har lett
fram till häktning eller något annat brott som den häktade är misstänkt för förvaras
på en annan plats än i häkte, får rätten på åklagarens begäran förordna att den
häktade tills vidare inte ska föras till häkte.2 Utformningen av detta undantag
skickar enligt min mening den tydliga signalen att den myndighet som ansvarar för
häktade omedelbart bör vidta åtgärder för att kunna transportera en häktad till ett
häkte.

Ett av skälen till att en häktad ska föras till ett häkte så snart som möjligt är att en
häkteslokal som regel är bättre utrustad och har en högre standard än polisens ar-
restlokaler. Exempelvis är möjligheterna till förströelse och daglig motion bättre i
ett häkte än i en arrest. Att häktade placeras i häkte är därmed enligt min uppfatt-
ning en förutsättning för att den intagnes rättigheter enligt häkteslagen ska kunna
tillgodoses på bästa sätt. Vidare är det är inte ovanligt att ett beslut om häktning
innebär en psykisk påfrestning för den häktade. I ett häkte är personaltätheten som
regel högre än i en arrestlokal och där finns även tillgång till sjukvårdspersonal. Ett
häkte är därmed bättre rustat att ta hand om intagna som till följd av omständig-
heterna mår psykiskt dåligt.

Av dessa skäl bör enligt min mening som regel en häktad transporteras till häkte
samma dag som han eller hon har häktats. I undantagsfall kan det vara acceptabelt
att transporten dröjer till påföljande dag. Så kan exempelvis vara fallet om häkt-
ningsbeslutet meddelas sent på dagen eller om den häktade måste transporteras en
lång sträcka.

Berörda myndigheters hantering av BB:s transport
Av utredningen framgår att dåvarande Polismyndigheten i Södermanlands län be-
ställde en transport av BB i direkt anslutning till att han häktades den 28 maj 2014.
Han blev emellertid kvar i polisens arrestlokal i ytterligare fem dygn. Mot bak-
grund av mina tidigare uttalanden ovan borde transporten av BB, särskilt med hän-
syn till att det rörde sig om en kortare sträcka, ha skett senast dagen efter att han
hade blivit häktad. Behandlingen av honom har därmed inte varit förenlig med
rättegångsbalkens bestämmelse.

Enligt Kriminalvården kunde inte transporttjänsten genomföra transporten av BB
förrän den 2 juni 2014 eftersom myndigheten hade andra transporter som bedöm-
des ha högre prioritet. Kriminalvården har inte närmare redogjort för hur dessa
prioriteringar såg ut, och jag saknar därmed förutsättningar att bedöma situationen.
Jag tycker emellertid att det är problematiskt att transporttjänsten ansåg sig tvungen




2
    Se 24 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken.
                                                                   Dnr 3315-2014    Sid 7 (9)




att göra sådana prioriteringar att transporten av BB kunde genomföras först fem
dagar efter att han hade blivit häktad.

I dag saknas det bestämmelser som reglerar vilken myndighet som ansvarar för en
transport av en frihetsberövad. Den s.k. lokalitetsprincipen anses emellertid inne-
bära att den myndighet som ansvarar för den lokal där den frihetsberövade befinner
sig också ansvarar för transporter av honom eller henne.3 Det finns alltså ingen
skyldighet för Kriminalvårdens transporttjänst att bistå exempelvis Polismyndig-
heten med transport av en häktad från en arrestlokal till ett häkte. Som Kriminal-
vården har framhållit bistår emellertid myndigheten andra myndigheter med tran-
sportresurser i den mån det finns personal tillgänglig.

Samtidigt som det förhåller sig på detta sätt har Kriminalvårdens transporttjänst un-
der lång tid tagit ett stort ansvar för att genomföra andra myndigheters transporter.
Kriminalvården får budgetanslag för denna verksamhet. Andra myndigheter har an-
passat sina verksamheter efter detta, och att transporttjänsten kan utföra transporter
har därmed blivit en förutsättning för att andra myndigheters verksamheter ska fun-
gera.4

Avsaknaden av en formell struktur som tydligt anger vilken myndighet som
ansvarar för transporter gör att enskilda riskerar att hamna i kläm. Så länge inte
lagstiftaren tydliggör lagstiftningen på denna punkt ligger det ett stort ansvar på
Kriminalvården att kompensera för denna brist. Det innebär att transporttjänsten
omedelbart måste återkomma till den beställande myndigheten om transport-
tjänsten gör bedömningen att transporten inte kan genomföras inom föreskriven tid.
Av utredningen framgår att transporttjänsten återkom till polisen i Eskilstuna först
tre dagar efter beställningen. Enligt min mening borde transporten av BB ha skett
senast den 29 maj 2014, och transporttjänsten borde senast vid den tidpunkten har
återkommit till polisen. Kriminalvården förtjänar kritik för att ha dröjt oacceptabelt
länge med denna återkoppling.

Vidare borde enligt min mening Polismyndigheten i Södermanlands län omedelbart
ha vidtagit åtgärder när det stod klart att transporttjänsten inte kunde bistå vid tran-
sporten av BB. Trots att polismyndigheten fick denna information den 31 maj 2014
dröjde det ända till den 2 juni innan BB transporterades de knappa tio milen till
Nyköping. Även polismyndigheten förtjänar kritik för att ha bidragit till att BB:s
vistelse i arrestlokalen drog ut på tiden.




3
    Se SOU 2011:7 s. 119 f.
4
    Se SOU 2011:7 s. 204.
                                                                          Dnr 3315-2014      Sid 8 (9)




Behov av lagstiftning
I det tidigare omnämnda betänkandet har det framhållits att trots att Kriminalvård-
ens transporttjänst inte har något formellt ansvar för andra myndigheters transport-
er förutsätts myndigheten i dag ta ett sådant ansvar. En högre efterfrågan av
transporttjänster än vad Kriminalvårdens resurser medger leder enligt betänkandet
till att myndigheten måste prioritera i vilken ordning transporterna utförs.5 I
betänkandet framhålls vidare följande:

         Att verksamhetsansvaret i praktiken är oklart leder till betydande effektivitetsförlust-
         er, särskilt då flera myndigheter kan komma i fråga för att utföra transporter. Hur
         Kriminalvårdens transporttjänst prioriterar transporter påverkar exempelvis direkt
         belastningen på polismyndigheterna, som däremot saknar möjlighet att påverka
         Kriminalvårdens prioriteringar. Oklarheterna innebär svårigheter för myndigheterna
         att planera och dimensionera beredskap för transportverksamhet. Felaktiga förvänt-
         ningar av vilken kapacitet som behövs kan leda till att det avsätts för stora resurser
         och en överkapacitet uppstår eller – troligare – att behovet underskattas. Vilken
         myndighet som sedan i det enskilda fallet kommer att utföra en transport kan vara en
         tillfällighet. [– – –] Oklar ansvarsfördelning innebär dessutom svårigheter för berörd
         personal att överblicka vad som gäller. Det kan leda till att enskilda transportupp-
         drag – såsom i det ovan refererade JO-ärendet [JO 2009/10 s.237, JO:s anm.] –
         ”faller mellan stolarna”, vilket av rättssäkerhetsskäl är särskilt olyckligt, eftersom
         det handlar om frihetsberövade personer.6
I syfte att komma till rätta med dessa oklarheter föreslogs i betänkandet att det
skulle föras in en ny paragraf (29 a) i polislagen (1984:387) som bl.a. reglerar att
en polismyndighet får överlämna verkställigheten av en transport av någon som är
berövad friheten till den myndighet som regeringen bestämmer. Enligt betänkandet
är det Kriminalvården som bör komma i fråga för förordnande enligt bestämmels-
en.7 Utredningens förslag har ännu inte blivit verklighet.

Behandlingen av BB understryker enligt min uppfattning det behov som lyfts fram
i SOU 2011:7 av att tydligt reglera att Kriminalvården har ett ansvar för att utföra
transport åt andra myndigheter. Det har förekommit flera fall hos JO där den oklara
ansvarsfördelningen för transporten av frihetsberövade personer har resulterat i att
personer blivit sittande i polisarrester under relativt lång tid.8 Det är enligt min
mening nödvändigt att ansvaret för den här typen av transporter tydliggörs i lag-
stiftningen och jag finner skäl att med stöd av 4 § första stycket lagen (1986:765)
med instruktion för Riksdagens ombudsmän göra såväl riksdagen som regeringen
uppmärksammade på detta behov.




5
    Se SOU 2011:7 s. 209 f.
6
    Se SOU 2011:7 s. 211.
7
    Se SOU 2011:7 s. 466.
8
    Se exempelvis JO:s beslut den 3 april 2014 (dnr 5182-2013), den 19 augusti 2011 (dnr
5723-2010), den 3 april 2009 (dnr 2411-2008) och den 28 november 2003 (dnr 1079-2002).
                                                              Dnr 3315-2014   Sid 9 (9)




I den del av ärendet som berör Polismyndigheten har jag samrått med justitieom-
budsmannen Cecilia Renfors.

Ärendet avslutas.
