# En man avled i samband med en polistransport till ett behandlingshem. Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för bristande
kontroll över mannens tillgång till mediciner

JO 2018-06-19 dnr 332-2017

## Beslut

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                      Sid
                                                                         2018-06-19              332-2017               1 (13)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        En man avled i samband med en polistransport till ett
                        behandlingshem. Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för bristande
                        kontroll över mannens tillgång till mediciner

                          Beslutet i korthet: AA hade permission från ett behandlingshem i Småland och
                          befann sig på hemorten i Värmland när hemmets chef beslutade att AA på grund av
                          återfall skulle återvända dit och begärde handräckning av Polismyndigheten. När AA,
                          som hade ett läkemedelsmissbruk, anträffades av polis fördes han till sjukhus och fick
                          stanna på intensivvårdsavdelningen för observation. Senare samma dag påbörjades
                          transporten till behandlingshemmet genom s.k. stafettkörning. Eftersom AA under den
                          första delen av transporten mådde dåligt uppsöktes psykakuten i Karlstad. Vid båda
                          vårdbesöken ordinerades viss medicin för AA. Innan transporten fortsatte från
                          Karlstad kördes AA till polishuset. Där fick han ta två tabletter av okänd sort mot sin
                          huvudvärk. Tabletterna låg portionsförpackade i en påse med tillhörigheter som AA
                          hade med sig. De hade inte ordinerats vid vårdbesöken. AA anlände vid tvåtiden på
                          natten till arresten i Jönköping. Stationsbefälet gjorde bedömningen att AA var så trött
                          och påverkad av medicin att det inte var lämpligt att fortsätta transporten. AA
                          placerades i en cell med extra tillsyn. Efter 30–45 minuter upptäckte arrestpersonal att
                          AA inte andades. Han fördes till sjukhus, där han senare avled.
                          JO uttalar att det är ett grundläggande krav att transporter av frihetsberövade sker på
                          ett sådant sätt att de inte kan överdosera läkemedel. Det förhållandet att AA under
                          transporten haft möjlighet att inta mer medicin än den som ordinerats för resan
                          utgjorde enligt JO en allvarlig brist i genomförandet av handräckningen, och
                          Polismyndigheten kritiseras för att man inte hade kontroll över AA:s tillgång till
                          mediciner under transporten. Myndigheten kritiseras också för bristande
                          dokumentation avseende AA i arresten i Jönköping.
                          Händelsen visar att Polismyndigheten behöver se över sina rutiner vid handräckning,
                          bl.a. för att säkerställa att transporter av personer med läkemedelsmissbruk sker
                          säkert. Enligt JO bör polisen alltid genomföra en provisorisk skyddsvisitation av en
                          omhändertagen person innan en handräckning påbörjas, om det inte står klart att det
                          inte behövs. En sådan visitation bör även omfatta föremål som den omhändertagne
                          har med sig. Farliga föremål eller medicin som den omhändertagne kan använda för
                          att skada sig själv bör givetvis förvaras så att han eller hon inte kan komma åt dem.
                          Om flera polispatruller är inblandade i en handräckning måste det säkerställas att all
                          viktig information för att genomföra handräckningen på ett säkert sätt vidarebefordras.
                          JO uttalar också att rutiner för dokumentation måste vara så väl inarbetade att
                          fullständig dokumentation sker även vid mycket hög arbetsbelastning.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                      Dnr 332-2017        Sid 2 (13)

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
I en anmälan till JO den 3 december 2015 förde BB fram klagomål mot
Polismyndigheten, polisregion Öst (dnr 7025-2015). Hon var kritisk till hur
polisen agerat i samband med att hennes kusin AA avlidit och anförde i
huvudsak följande. Den 21 november 2015 skulle AA transporteras av polis till
det behandlingshem där han vårdades enligt lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM). Trots att AA under den inledande transporten fallit åt sidan i
baksätet och uttryckt att han mådde dåligt hade läkare kommit fram till att AA
var frisk och kunde transporteras vidare. Eftersom det var en lång väg till
behandlingshemmet körde polisen i s.k. stafett. När polisen i Jönköping tog
över gjorde man bedömningen att AA var påverkad, och transporten avbröts.
AA togs in i en cell i arresten där han fick hjärtstillestånd. Han fick allvarliga
hjärnskador och avled på kvällen den 23 november 2015. BB ansåg att AA
borde ha fått sjukvård i stället för att placeras i en cell.

Sedan det kommit fram att en förundersökning om tjänstefel hade inletts med
anledning av dödsfallet beslutade jag att tills vidare inte utreda BB:s anmälan.
Förundersökningen lades ned den 19 december 2016 med motiveringen att det
inte längre fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade
begåtts.

Den 17 januari 2017 inledde jag ett initiativärende om Polismyndighetens
hantering av handräckningen av AA.

## Utredning

Utredning
Uppgifter ur förundersökningen
AA fick den 19 november 2015 permission från ett behandlingshem i Småland,
där han vistats en tid, för att besöka sin familj i Värmland. På grund av
misstankar om missbruk under permissionen beslutade chefen på
behandlingshemmet den 20 november att AA skulle återvända dit och begärde
handräckning av Polismyndigheten. AA anträffades den 21 november 2015 hos
sin mor. Innan transporten påbörjades fördes han till akuten på Torsby sjukhus
och fick stanna på intensivvårdsavdelningen för observation under dagen.
Senare samma dag bedömdes han vara redo för att påbörja transporten till
behandlingshemmet. AA fick på sjukhuset med sig fyra tabletter Stesolid, om
han skulle bli orolig. Han fick ta dessa tabletter strax efter att transporten inletts.
På grund av att AA mådde dåligt under den första delen av transporten
uppsöktes psykakuten i Karlstad. Där bedömde man att AA inte behövde stanna
kvar, men AA fick ta medicinen Theralen. AA kördes därefter till polisstationen
i Karlstad och fick där ta två tabletter av okänd sort efter att han uppgett att han
hade huvudvärk. Tabletterna låg portionsförpackade i en påse med tillhörigheter
som AA hade med sig. Omkring kl. 22.50 påbörjades transporten från Karlstad
mot behandlingshemmet.

Vid 1.50-tiden den 22 november 2015 anlände AA till polishuset i Jönköping.
Stationsbefälet gjorde bedömningen att AA var trött och så påverkad av medicin
                                                                     Dnr 332-2017       Sid 3 (13)




att det inte var lämpligt att fortsätta transporten till behandlingshemmet. I stället
skulle AA stanna i polishuset i väntan på att hans påverkansgrad skulle minska.
Stationsbefälet gjorde iakttagelsen att AA:s andning var lugn och att han inte
uppvisade några fysiska tecken på ohälsa. Det ansågs dock inte lämpligt att låta
AA tillbringa tiden i det väntutrymme som finns i anslutning till arrestlokalen,
eftersom det fanns risk att han kunde skada sig där och då det inte heller var
lämpligt ur säkerhets- och integritetssynpunkt. AA placerades i en cell med
extra tillsyn. Efter 30–45 minuter upptäckte arrestpersonal att AA inte andades,
saknade puls och var blå i ansiktet. Hjärt- och lungräddning påbörjades
omedelbart. Ambulans tillkallades och AA fördes till sjukhus, där han senare
avled.

Sammanlagt fem polispatruller var inblandade i transporten av AA. Den första
patrullen körde AA till Torsby sjukhus. Den första transportsträckan gick från
Torsby till en plats cirka fem mil bort där AA lämnades över till en annan
patrull. Den andra sträckan gick till Karlstad, där stopp gjordes på psykakuten
och polishuset, och den tredje och fjärde till Mariestad respektive Jönköping.

Det har inte gått att hitta något avvisiterings- eller tillsynsprotokoll, och det är
osäkert om sådana dokument har upprättats. Däremot gjordes en
säkerhetsbedömning och av den framgår att det fanns en förhöjd risk, att AA
var påverkad av annat än alkohol och narkotika, att han inte uppvisade tecken
på psykisk ohälsa och att han inte uppgett att han hade någon sjukdom som
krävde behandling eller medicinering. Det antecknades även att AA uppgett att
han tagit Oxycontin. AA skulle ses till med 15 minuters mellanrum, men det
antecknades också att det skulle vara tät tillsyn.

Av polisens dödsfallsrapport framgår bl.a. att sjukvårdspersonal lämnade över
en påse med medicin som tillhört AA till polisen. Det fanns sju sorters
läkemedel av olika mängd i påsen.

Av rapporten från den rättsmedicinska obduktionen av AA framgår bl.a. att
undersökningsfynden och omständigheterna starkt talar för att dödsfallet
orsakats av syrebristbetingade hjärnskador. Vidare framgår att de
omständigheter som angetts i polisrapporten och journalhandlingarna möjligen
talar för att hjärnskadorna orsakats av andningspåverkan med åtföljande
hjärtstillestånd till följd av överintag av läkemedel, även om detta inte objektivt
kunnat påvisas vid den rättskemiska undersökningen. Inga sjukliga förändringar
i övrigt som kan förklara dödsorsaken konstaterades. Under rubriken Dödssätt
anges att omständigheterna möjligen talar för att dödsfallet orsakats av en
oavsiktlig överdosering av läkemedel.

Under förundersökningen hölls förhör med läkaren CC för att förtydliga de
slutsatser som redovisats i rapporten. Han lämnade bl.a. följande uppgifter. Att
han inte kan uttala sig med större säkerhet om orsaken till dödsfallet beror på att
blodproven inte visade på en sådan hög koncentration av läkemedel att det kan
sägas ha orsakat hjärtstilleståndet. Eftersom AA fått akut behandling hade
                                                                      Dnr 332-2017       Sid 4 (13)




kroppen hunnit bearbeta tabletterna. Även om koncentrationen var låg vid
dödstillfället kan alltså koncentrationen ha varit hög vid tidpunkten för
hjärtstilleståndet. Den sammantagna bedömningen av journaluppgifterna och
det som framkommit genom polisutredningen gör att han tror att
hjärtstilleståndet orsakats av en överdosering av läkemedel. Den Stesolid som
AA fick från sjukhuset i Torsby eller den Theralen som han fick från
psykakuten borde inte ha lett till att det ”slagit över”. Det går inte att säga vilket
läkemedel som AA fått för mycket av. Det kan ha funnits kvar läkemedel som
han fått i sig tidigare under dagen, men den troliga orsaken till dödsfallet är att
han fått i sig något mer efter sjukhusbesöket i Torsby.

Under förundersökningen hölls också förhör med ett flertal poliser som
medverkat vid transporten av AA och med arrestvakter.

DD, gruppchef i Torsby lokalpolisområde, som var med och hämtade AA i
moderns bostad och förde honom till sjukhuset i Torsby uppgav bl.a. följande.
AA var påverkad när de fann honom, och på frågan om han tagit tabletter
svarade AA att han hade tagit sex tabletter Oxycontin. AA samlade ihop sina
saker, bl.a. kläder och en dator, och lade dem i en påse. De kontrollerade inte
exakt vad han stoppade ned i påsen. Påsen låg i bagageluckan under transporten
och lämnades sedan på sjukhuset. AA skyddsvisiterades före avfärden, och han
hade inga tabletter i fickorna. Han kände till AA sedan tidigare eftersom AA
haft stora problem med missbruk av tabletter och alkohol under flera års tid.

EE var med och hämtade AA på Torsby sjukhus och körde honom cirka fem
mil innan han lämnades över till en annan patrull. Hon uppgav bl.a. följande.
AA hade med sig en påse som de gick igenom före transporten. De gjorde även
en skyddsvisitation på AA före avfärd. Narkosläkaren på sjukhuset skickade
med fyra tabletter Stesolid, som AA fick när de kört i ungefär 15 minuter.
Eftersom AA mådde dåligt bestämdes att han skulle köras till psykakuten i
Karlstad. Hon kände till AA och hans missbruksproblematik sedan tidigare.

FF, som ingick i den patrull som körde AA till psykakuten i Karlstad, uppgav
bl.a. följande. Han var med AA på psykakuten. AA skulle få Theralen av
sjuksköterskan, men eftersom han hade egen medicin med sig tog man av den i
stället. AA hade medicinen i en påse som de fått från den patrull som lämnat
över AA. Han hade även ett papper där den ordinerade dosen angavs. AA fick
Theralen enligt den ordinerade dosen. Det fanns mer medicin i påsen, men de
gick inte igenom innehållet. De genomförde inte någon skyddsvisitation av AA
eftersom de litade på att kollegorna i de tidigare patrullerna hade gjort det. Efter
en dryg timme på psykakuten åkte de med AA till polisstationen i Karlstad. Han
kände inte till vilken typ av missbruk som AA hade.

GG, som bevakade AA under ca 45 minuter på polishuset i Karlstad, uppgav
bl.a. följande. AA klagade på huvudvärk och tog ett par tabletter från den påse
som han hade med sig. Det var små portionsförpackade tabletter som AA sa att
han hade fått från behandlingshemmet. AA gick på toaletten, men hade inte
                                                                   Dnr 332-2017       Sid 5 (13)




med sig påsen. Han hade fått reda på att det var fråga om vård enligt lagen om
vård av missbrukare men visste inte mer. Han tog för givet att AA hade ett
alkoholmissbruk.

HH, som ingick i den patrull som körde AA från Karlstad till Mariestad, uppgav
bl.a. följande. Sträckan de körde var tolv mil. AA tog ingen medicin under
transporten, men han var på toaletten vid ett tillfälle. Han var inte övervakad då.
Efter ungefär en halvtimme somnade AA och var svårväckt när han skulle
lämnas över till nästa patrull. De kände till att AA vårdades för missbruk men
visste inte så mycket mer.

JJ ingick i den patrull som körde AA från Mariestad till Jönköping. Han uppgav
bl.a. följande. När de tog över transporten var AA slö och trött och svarade
knappt på tilltal. När de kom till Jönköping kunde AA gå med lite stöttning,
men när han satt på bänken i avrapporteringsrummet somnade han direkt. Han
uppfattade det som konstigt att AA var så slö med tanke på att han tagits om
hand många timmar tidigare. Han uppfattade det som att AA var påverkad av
något.

KK, stationsbefäl vid arresten i Jönköping, uppgav bl.a. följande. Han fick i
förväg information om att AA hade vårdats på sjukhus, men att han var
färdigvårdad och hade bedömts kunna åka tillbaka till behandlingshemmet.
Patrullen som lämnade av AA berättade att det hade varit en lugn transport och
att de inte hade observerat några konstigheter. AA var talbar, men var inte i bra
form. Han gjorde bedömningen att det inte var lämpligt att fortsätta transporten.
Han reagerade inte särskilt på AA:s påverkansgrad. Det är inte ovanligt att
personer som vårdas enligt lagen om vård av missbrukare får lugnande medel
att ta vid en transport. Han kände inte till AA:s bakgrund och problematik. AA
placerades i en cell nära arrestvakternas lokaler och han sa till båda
arrestvakterna att de skulle ha extra tillsyn av AA. Han tror att det rörde sig om
en dryg halvtimme eller 45 minuter från det att AA sattes i arresten till dess att
arrestvakten ropade på hjälp efter att ha upptäckt att AA var livlös.

Arrestvakten LL uppgav bl.a. följande. Det var helgnatt och det hände mycket i
arresten. Hon uppskattar att AA satt i cellen i 30–40 minuter och att hon under
denna tid tittade till honom fyra eller fem gånger.

Förhör hölls även med anhöriga och med läkare som behandlat AA före
transporten, med andra poliser som medverkat vid transporten och med
ytterligare arrestvakter.

Polismyndighetens yttrande
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig över vilken kontroll polisen
haft över AA:s tillgång till plastpåsen med personliga tillhörigheter under
handräckningen, vilka överväganden som gjorts i frågan om läkarundersökning
av AA vid ankomsten till arresten i Jönköping samt tillsynen av AA i arresten
och hur den har dokumenterats.
                                                                            Dnr 332-2017     Sid 6 (13)




Polismyndigheten (MM) yttrade sig efter att de befattningshavare som berörs av
anmälan fått tillfälle att lämna synpunkter. De befattningshavare som
medverkade vid transporten av AA lämnade bl.a. följande uppgifter. AA:s
plastpåse förvarades under transporten till Torsby sjukhus i polisbilens
bagageutrymme och lämnades sedan över till sjukhuspersonalen. AA hade inte
tillgång till plastpåsen under transporten från Torsby sjukhus och inte heller
under den fortsatta färden till Karlstads polisstation via psykakuten.

GG, som satt tillsammans med AA på polisstationen i Karlstad, uppgav bl.a.
följande. Han fick inte någon information eller instruktion beträffande
plastpåsen. Eftersom den låg på golvet i närheten av AA förutsatte han att det
var i sin ordning att AA hade tillgång till påsen. AA sa att han hade huvudvärk
och tog fram några små portionsförpackade påsar ur den större påsen. På en
direkt fråga uppgav AA vad det var för läkemedel och att tabletterna var
utskrivna av en läkare. Detta lät högst sannolikt.

Vad gäller transporterna mellan Karlstad och Jönköping uppgav
befattningshavarna som medverkat att AA inte hade haft tillgång till plastpåsen
under färden.

KK uppgav att AA vid överlämnandet i Jönköping var märkbart påverkad, trött
och slö men talbar. Eftersom AA hade undersökts av läkare före transporten och
det inte hade angetts några hinder mot transporten och denna avlöpt utan
anmärkning bedömde han att det inte fanns några omständigheter som
motiverade en läkarundersökning.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Polisens kontroll över AA:s tillgång till innehållet i påsen under handräckningen
      Det är en av polisens uppgifter att verkställa handräckningar. Viktigt är då att
      säkerställa en, för både personalen och den transporterade, säker transport. I
      detta ligger bl.a. att ha kontroll över vad den transporterade har med sig. I
      samband med en handräckning av en läkemedelsmissbrukare är det förstås av
      särskild vikt att den transporterade inte har okontrollerad tillgång till läkemedel
      och andra preparat.
      Klart är att AA inför handräckningen plockade ihop en påse innehållande bl.a.
      olika sorters läkemedel. I efterhand har det inte gått att utröna vilka och vilken
      mängd läkemedel som ursprungligen fanns i påsen. Även om AA med största
      sannolikhet inte hade tillgång till innehållet i påsen under någon av transporterna
      kan Polismyndigheten i efterhand konstatera att det hade varit lämpligt om den
      första polispatrullen förvissat sig om påsens innehåll redan från början och sedan
      fört informationen vidare. Nu förlitade sig övriga polispatruller på att påsen var
      kontrollerad, vilket får anses vara förklarligt. Förfarandet innebar att den
      polisman som bevakade AA under vistelsen på polisstationen i Karlstad i sin tur
      inte fick någon information om eventuella begränsningar för AA att disponera
      innehållet i påsen. Detta fick till följd att AA själv hanterade läkemedlen i påsen,
      om än under övervakning. Polisen kan således inte sägas ha haft tillräckligt god
      kontroll över AA:s tillgång till innehållet i påsen under handräckningen. Det
      finns därför anledning att se över rutinerna vid handräckningar, bl.a. vad gäller
      kontroll av medhavda föremål, för att något liknande inte ska upprepas igen.
                                                                    Dnr 332-2017         Sid 7 (13)




Överväganden i frågan om AA borde undersökas av läkare
Av utredningen framgår att KK tjänstgjorde som vikarierande stationsbefäl det
aktuella arbetspasset. Det är stationsbefälet som har huvudansvaret för intagna
under deras vistelse i polisarrest och ansvarar även för de bedömningar som görs.
KK har från transporterande polispatrull fått information om att AA var
läkarundersökt innan transporten påbörjades och att inga hinder för transporten
hade angetts av undersökande läkare. Patrullen informerade även om att inget
fanns att anmärka, vare sig på AA:s uppträdande eller fysiska status, under
transporten. AA var vid överlämnandet i Jönköping märkbart påverkad, trött och
slö men talbar. Vid tiden för mottagandet av AA fanns inga lediga patruller som
kunde ta över transporten av AA vidare till behandlingshemmet […] KK gjorde
en samlad bedömning att AA inte var i behov av ytterligare läkarvård vid tiden
för insättning i arrest men att AA skulle stanna kvar för tillnyktring innan
transporten återupptogs. KK tog även kontakt med vakthavande befäl i samband
med beslutet om tillnyktring […] KK har genomfört en säkerhetsbedömning av
AA och dokumenterat denna bedömning på rätt blankett. Av
säkerhetsbedömningen går att utläsa att tillsyn skulle ske var 15:e minut samt ett
tillägg om tätare tillsyn.
Inget tyder på […] att KK brustit beträffande bedömningen av om AA behövde
läkarvård. Tvärtom får det anses att hans bedömning var rimlig utifrån den
information han vid tillfället hade tillgång till. KK är tydlig med att han gjort en
individuell bedömning och att det resulterade i ett medvetet beslut, dvs. att AA
inte var i ett sådant skick att läkarvård behövde tillkallas i samband med
ankomsten till arrestavdelningen.

Tillsynen av AA i arresten och hur den har dokumenterats.
Två arrestvakter var i tjänst den aktuella natten […] Enligt uppgift från
arrestpersonalen så har båda genomfört tillsyn av AA tätare än var 15:e minut.
LL uppskattar att de tittat till AA 4–5 gånger under de 45 minuter han befann sig
i arresten. Detta är dock en uppgift som inte är dokumenterad då protokoll
saknas. [Polismyndigheten] har i detta fall ingen anledning att ifrågasätta
trovärdigheten hos arrestpersonalen utan förutsätter att de har utövat den tillsyn
som de uppgett. En aspekt som talar för att arrestpersonal faktiskt haft tillsyn var
15:e minut, men även tätare, är uppgiften om att de placerat AA i den arrest som
låg närmast arrestvakternas egen lokal för att det skulle underlätta den täta
tillsynen av AA. Då arrestpersonalen upptäckte att AA var livlös påbörjades
omedelbart hjärt- och lungräddning samtidigt som ambulans tillkallades till
polisens arrestlokal. Polismyndigheten anser sammanfattningsvis att den
involverade personalen i denna del agerat korrekt och i enlighet med gällande
reglering.
Av materialet och utredningen kan det konstateras att det inte går att finna någon
dokumentation över AA:s vistelse i arresten, varken tillsynsblad eller protokoll
över avvisitering eller tider för insättning i arrest. Det är ansvarig personal för
arrestavdelningen som har det yttersta ansvaret för att dokumentation sker, dvs.
KK. Om möjlighet inte finns att i direkt anslutning till insättningen föra protokoll
så ska det i vart fall upprättas så snart det kan ske. Att inte föra protokoll över de
som är intagna, oavsett arbetsbelastning, är inte förenligt med det lagstiftade
kravet på dokumentation. Det är av stor vikt ur bl.a. kontroll- och
rättssäkerhetssynpunkt att omständigheter kring ett omhändertagande
dokumenteras på ett fullständigt och korrekt sätt och måste ses som ett
ovillkorligt krav.
                                                                   Dnr 332-2017     Sid 8 (13)




Rättsliga utgångspunkter
Transporter och förvar av personer som vårdas för missbruk
Sedan den 1 april 2017 gäller att Polismyndigheten på begäran av Statens
institutionsstyrelse ska lämna hjälp för att efterforska, hämta eller förflytta
någon som ska tas in i ett LVM-hem eller som vårdas där med stöd av lagen om
vård av missbrukare i vissa fall. Om det gäller någon som är frihetsberövad är
det dock Kriminalvården som ska hjälpa till med transporten. (Se 45 § LVM.)
Före den 1 april 2017 var det Polismyndighetens uppgift att lämna biträde för
att transportera även frihetsberövade personer som skulle tas in i ett LVM-hem
eller som vårdades där. När Polismyndigheten lämnar en annan myndighet hjälp
av detta slag brukar det kallas för handräckning.

Sedan den 1 april 2017 finns det en bestämmelse som uttryckligen anger att en
person kan tas i förvar i samband med handräckning för vård enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (45 c § LVM). Även dessförinnan ansågs
rättsläget, trots vissa oklarheter, innebära att det fanns en sådan möjlighet (se
t.ex. JO 2016/17 s. 378, dnr 6293-2014).

Kroppsvisitation
Den som ska tas in i en förvaringslokal ska senast vid ankomsten
kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål, om
det inte är uppenbart obehövligt (4 kap. 2 § häkteslagen). Denna bestämmelse
gäller också den som är intagen i en polisarrest för förvar (1 kap. 3 §
häkteslagen).

Redan i samband med att polisen t.ex. omhändertar en person genomför man
normalt en kroppsvisitation med stöd av 19 § första stycket 1 polislagen för att
av säkerhetsskäl kunna ta hand om vapen eller andra farliga föremål (en s.k.
provisorisk skyddsvisitation). En sådan visitation får göras i den utsträckning
som det är nödvändigt och syftar till att undersöka om den omhändertagne bär
på sig skjutvapen, verktyg eller andra föremål som han eller hon kan skada sig
själv, en polis eller någon annan med. Farliga ämnen likställs i bestämmelsen
med farliga föremål. Visitationen utförs genom att polisen systematiskt känner i
eller utanpå fickor och kläder, men även väskor och andra föremål kan
undersökas. Om några farliga föremål anträffas bör de tas om hand. (Se
Berggren och Munck, Polislagen, 1 juni 2017, Zeteo, kommentaren till 19 §.)

När någon som omhändertagits av polisen ska tas i förvar i en polisarrest görs
en fullständig skyddsvisitation i regel omedelbart efter att den omhändertagne
har förts in på polisstationen. (Se Berggren och Munck, a. st.)

Säkerhetsbedömning och läkarundersökning av intagen i arrest
Så snart det kan ske efter att en person har tagits in i en polisarrest ska en
säkerhetsbedömning göras beträffande den intagne, och den ska dokumenteras.
Syftet med denna är att bedöma behovet av säkerhetsåtgärder vid t.ex. fara för
den intagnes liv eller hälsa. (Se 1 kap. 6 § Polismyndighetens föreskrifter och
                                                                  Dnr 332-2017      Sid 9 (13)




allmänna råd om polisarrester, PMFS 2015:7, FAP 102-1, och det allmänna
rådet till den bestämmelsen.)

En person som är intagen i en polisarrest för förvar och som behöver hälso- och
sjukvård ska undersökas av läkare. Läkare ska också tillkallas om en intagen
begär det och det inte är uppenbart att en sådan undersökning inte behövs. En
intagen som behöver hälso- och sjukvård ska vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare. Om en intagen inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt
sätt i förvaringslokalen, ska den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs,
ska den intagne föras över till sjukhus. (Se 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 §
häkteslagen.)

Av en tjänsteföreskrift som gäller för arresten i Jönköping framgår bl.a. att det
inre befälet ska genomföra en riskbedömning av frihetsberövade personer som
ska förvaras i arresten. Riskbedömningen ska ligga till grund för all hantering
av den frihetsberövade och göras utifrån den frihetsberövades sinnestillstånd,
eventuella sjukdomsbild, självskadebeteende och eventuell farlighet. Om det
finns en förhöjd risk som ger anledning till en åtgärd ska detta dokumenteras. I
tjänsteföreskriften anges också att en frihetsberövad person ska undersökas av
läkare vid tecken på kroppslig eller psykisk sjukdom eller synlig skada. (Se
tjänsteföreskriften punkt 2.3 och 5, dnr A100.835/2014.)

Dokumentation och tillsyn
För intagna i polisarrester ska det föras en journal i form av ett arrestantblad
eller omhändertagandeblad. Där ska alla beslut som har fattats samt viktiga
händelser och väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder
avseende den intagne dokumenteras. Även uppgifter om andra omständigheter
som är av betydelse för vistelsen i arresten ska dokumenteras. Det ska framgå
av journalen vem som har dokumenterat en viss uppgift och när det gjordes.
Dokumentationen ska ske så snart som möjligt. (Se 5 § häktesförordningen och
2 kap. 1–3 §§ PMFS 2015:7, FAP 102-1.)

En person som förvaras i polisarrest ska ses till regelbundet. Resultatet av
riskbedömningen avgör hur ofta den intagne ska kontrolleras. Tidpunkten för
den tillsyn som genomförts samt de iakttagelser som görs ska dokumenteras.
Den som rent faktiskt utövat tillsynen ska med sin signatur signera
omhändertagande- eller arrestantbladet. (Se punkt 4 i tjänsteföreskriften för
arresten i Jönköping.)

Det ska föras protokoll över ingripanden som innebär att någon omhändertas
(27 § polislagen). Det finns inget krav på att en skyddsvisitation enligt 19 §
första stycket 1 polislagen ska dokumenteras, vare sig enligt lag eller enligt
Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation enligt
27 och 28 §§ polislagen (RPSFS 2011:12, FAP 100-2). Det kan emellertid ofta
vara lämpligt att det görs, inte minst för att man i efterhand ska kunna
kontrollera om en sådan visitation har utförts i samband med ett
                                                                     Dnr 332-2017        Sid 10 (13)




omhändertagande. En sådan åtgärd kan t.ex. dokumenteras på ett
omhändertagande- eller arrestantblad.

## Bedömning

Bedömning
Min utredning har varit inriktad på vilken kontroll polisen har haft över AA:s
tillgång till mediciner under transporten, behovet av läkarundersökning av AA
vid ankomsten till Jönköping samt tillsynen av AA i arresten där och hur den
har dokumenterats.

Polisens kontroll över AA:s tillgång till mediciner under transporten
Handräckning är en form av tvångsingripande, och det är viktigt att den
genomförs på ett sätt som minimerar risken för att den person som ska
transporteras kommer till skada. För att kunna säkerställa detta måste en
riskbedömning göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. När det,
som i detta fall, gäller transport av en person som har ett missbruk som
innefattar läkemedel måste en sådan riskbedömning rimligen resultera i att
åtgärder vidtas för att säkerställa att den som transporteras endast får tillgång till
medicin som vårdpersonal har bedömt är nödvändig eller lämplig att ta under
transporten. Ett naturligt tillvägagångssätt är att polisen genomför en
provisorisk skyddsvisitation enligt 19 § första stycket 1 polislagen av den
person som ska transporteras. En sådan visitation bör givetvis omfatta också
väskor och annat som personen har med sig.

Det framgår av utredningen att AA när han hämtades av polisen själv plockade
ihop en påse med tillhörigheter, bl.a. olika sorters läkemedel. Efter AA:s död
kunde det konstateras att det fanns sju sorters läkemedel av olika mängd i
påsen. I efterhand har det inte gått att ta reda på vilken mängd medicin som
ursprungligen fanns i den. Utifrån vad som kommit fram i utredningen framstår
det emellertid som mycket troligt att AA under transporten fått i sig mer
medicin än vad som ordinerats vid vårdbesöken inför och under resan.

Av utredningen framgår att de poliser som påbörjade handräckningen i Torsby
hade god kännedom om vem AA var och hur hans missbruksproblematik såg ut.
Den patrull som hämtade AA i moderns hem skyddsvisiterade honom före
avfärden och konstaterade att han inte hade några tabletter på sig. Även den
patrull som senare körde AA från Torsby sjukhus genomförde en
skyddsvisitation och kontrollerade dessutom innehållet i hans påse innan
transporten påbörjades. Information om att AA hade ett missbruk som
innefattade läkemedel kom emellertid inte att vidarebefordras till de poliser som
hade ansvar för AA senare i transportkedjan. Det framgår inte heller att någon
skyddsvisitation genomfördes av AA efter att han hade lämnats över till den
polispatrull som körde honom till psykakuten i Karlstad. Poliserna i Karlstad
och Mariestad visste att det var fråga om en handräckning enligt lagen om vård
av missbrukare men kände inte till vilken typ av missbruk det rörde sig om. GG,
som övervakade AA i ungefär 45 minuter på polisstationen i Karlstad, har
uppgett att han uppfattat det som att AA hade ett alkoholmissbruk.
                                                                  Dnr 332-2017       Sid 11 (13)




GG lät AA ta två tabletter ur plastpåsen som han hade med sig. Han hade inte
fått information om AA:s läkemedelsmissbruk och inte heller fått några
instruktioner om vad som gällde i fråga om AA:s tillgång till sina mediciner.
Det är inte godtagbart att Polismyndigheten saknat tydliga rutiner för vad som
ska gälla i dessa avseenden under genomförandet av en handräckning.

Även om det inte har gått att medicinskt fastställa vad som orsakade det
hjärtstillestånd som ledde till att AA avled är det naturligtvis ett grundläggande
krav att transporter av frihetsberövade utförs på ett sådant sätt att överdosering
av läkemedel inte kan ske. Det förhållandet att AA under transporten har haft
möjlighet att inta mer medicin än den som ordinerats för resan utgör en allvarlig
brist i genomförandet av handräckningen. Risken för att AA fick i sig för
mycket medicin under transporten hade minskat avsevärt om polisen t.ex. hade
haft en strikt kontroll på påsen där medicinerna förvarades och noggrant noterat
vilken mängd medicin som fanns i den samt vilken medicin vårdpersonalen
uppgett att AA kunde ta under transporten. Sådan information, tillsammans med
en upplysning om att AA hade ett läkemedelsmissbruk, skulle också ha
vidarebefordrats till varje ny polispatrull eller person som hade till uppgift att
övervaka AA under handräckningen.

Jag är sammanfattningsvis mycket kritisk till att Polismyndigheten inte hade
kontroll över AA:s tillgång till mediciner under transporten.

Behovet av läkarundersökning av AA vid ankomsten till arresten i
Jönköping
Vid en granskning i efterhand, med kännedom om AA:s hjärtstillestånd och att
han sedan avled, framstår det som högst sannolikt att AA vid ankomsten till
Jönköping befann sig i ett sådant tillstånd att han var i behov av läkarvård. Min
bedömning av Polismyndighetens agerande måste emellertid göras utifrån de
indikationer som fanns på att AA behövde läkarvård vid ankomsten till arresten.

Det ankom på KK att förhöra sig närmare om hur AA mådde och om det fanns
några särskilda omständigheter som han borde känna till, för att därefter ta
ställning till behovet av läkarundersökning. KK har uppgett att AA vid
överlämnandet var märkbart påverkad, trött och slö men talbar. KK hade av den
polispatrull som kört AA till Jönköping informerats om att AA genomgått en
läkarundersökning innan transporten påbörjats och att läkaren ansett att det inte
funnits något hinder mot att genomföra resan. Transporten fram till Jönköping
hade dessutom varit lugn. I säkerhetsbedömningen angavs bl.a. att AA uppgett
att han intagit Oxycontin och att han inte uppgett att han hade någon sjukdom
som krävde behandling eller medicinering. Oxycontin är ett läkemedel som har
en kraftigt smärtstillande effekt. Det finns dock inte några uppgifter som talar
för att den omständigheten att AA tagit Oxycontin i sig skulle ha varit en
indikation på att AA var i behov av läkarvård.

Sammantaget finner jag att det som har kommit fram i utredningen inte visar att
det fanns så tydliga indikationer på att AA var i behov av läkarvård när han kom
                                                                    Dnr 332-2017       Sid 12 (13)




till arresten i Jönköping att polisen kan anses ha brustit i hanteringen när man
inte fattade beslut om att AA skulle läkarundersökas. Det finns därför inte grund
för att kritisera Polismyndigheten i denna del.

Tillsynen av AA i arresten och hur den har dokumenterats.
Det finns ingen dokumentation som visar när AA sattes in i arrestcellen eller vid
vilka tidpunkter tillsyn skedde. Det är osäkert om något avvisiterings- eller
tillsynsprotokoll avseende AA upprättades. Några sådana protokoll har
åtminstone inte kunnat återfinnas. Enligt de uppgifter som arrestpersonalen
lämnat vistades AA i arrestcellen mellan 30 och 45 minuter, och han sågs under
den tiden till vid fyra eller fem tillfällen. Även om det alltså inte finns någon
dokumentation som visar detta har det inte kommit fram någon omständighet
som talar för att tillsyn inte skulle ha utförts i den omfattning som angetts.

Det har framkommit att AA var mycket slö vid ankomsten till arresten och att
han bl.a. somnade när han satt på en bänk i avrapporteringsrummet. Han
uppfattades som påverkad och uppgav själv att han tagit läkemedel med kraftigt
smärtstillande effekt. Det som kommit fram i utredningen visar emellertid inte
att AA:s tillstånd på något sätt framstod som alarmerande när han kom in till
arresten. På samma sätt som det i efterhand går att dra slutsatsen att AA borde
ha fått läkarvård kan det konstateras att det hade varit önskvärt, när AA ändå
sattes i en cell, att tillsyn hade skett mer frekvent. Utifrån det som har kommit
fram bl.a. om hur transporten till Jönköping hade avlöpt och AA:s tillstånd när
han anlände till arresten går det emellertid inte att dra slutsatsen att polisen med
hänsyn till de uppgifter som fanns borde ha beslutat om tätare tillsyn än vad
man gjorde. Jag noterar emellertid att KK:s beslut om hur ofta tillsyn skulle ske
har dokumenterats på ett otydligt sätt. I säkerhetsbedömningen angavs både att
tillsyn skulle ske var 15:e minut och att det skulle vara tät tillsyn. Mot den
bakgrunden finns det skäl att framhålla att den tillsyn som faktiskt har beslutats
tydligt måste framgå av dokumentationen.

Som nämnts saknas dokumentation från arresten i Jönköping i form av
tillsynsprotokoll eller motsvarande handlingar. Det är ett grundläggande krav ur
rättssäkerhets- och kontrollsynpunkt att beslut och åtgärder dokumenteras i
enlighet med de bestämmelser som gäller. Jag har i flera andra beslut kritiserat
Polismyndigheten för bristfällig dokumentation i samband med
frihetsberövanden (se t.ex. mina beslut den 22 juni 2017, dnr 4945-2016, och
den 11 oktober 2017, dnr 5014-2016). Dokumentationsbrister påverkar
förtroendet för polisen på ett negativt sätt och innebär att det med visst fog kan
ifrågasättas om en åtgärd har genomförts i enlighet med de regler som gäller.

Av utredningen framgår att det var hög belastning på polisarresten i Jönköping
den aktuella natten. Rutinerna för dokumentation måste emellertid vara så väl
inarbetade att fullständig dokumentation sker även vid mycket hög
arbetsbelastning. Polismyndigheten kan därför inte undgå kritik för de brister
som förekommit när det gäller dokumentationen.
                                                                    Dnr 332-2017       Sid 13 (13)




Avslutande synpunkter
Händelsen visar att Polismyndigheten behöver se över sina rutiner vid
handräckning, bl.a. för att säkerställa att transporter av personer med ett
läkemedelsmissbruk sker på ett säkert sätt.

Enligt min mening bör polisen alltid genomföra en provisorisk skyddsvisitation
av en omhändertagen person innan en handräckning påbörjas, om det inte står
klart i det enskilda fallet att det inte behövs. En sådan visitation bör omfatta den
omhändertagna personens kläder och föremål som han eller hon har med sig.
Om det vid visitationen påträffas något farligt föremål eller t.ex. medicin som
den omhändertagne kan använda för att skada sig själv bör föremålen eller
medicinen givetvis förvaras så att den omhändertagne inte kan komma åt dem
under handräckningen.

Om flera polispatruller är inblandade i en handräckning måste det säkerställas
att all viktig information som behövs för att kunna genomföra handräckningen
på ett säkert sätt – t.ex. uppgifter om att en skyddsvisitation har genomförts eller
att medicin ska förvaras oåtkomligt – vidarebefordras till de poliser som tar
över ansvaret för handräckningen. Den som tar över ansvaret för en
handräckning kan inte utan vidare förlita sig på att hans eller hennes kollegor
tidigare har genomfört alla nödvändiga kontroller. Om det råder osäkerhet om
hur det förhåller sig i ett visst avseende ankommer det på den som tar över
ansvaret för en handräckning att se till att de åtgärder vidtas som krävs för att
den ska kunna genomföras på ett säkert sätt.
