# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av långsam handläggning av en förundersökning rörande sexuella övergrepp mot minderårig

JO 2002-02-13 dnr 3330-2001

BESLUT
                                                                             Datum               Dnr                     Sid
                                                                             2002-02-13          3330-2001              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av
                        långsam handläggning av en förundersökning rörande sexuella
                        övergrepp mot minderårig

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 14 september 2001 kritiserade AA
                        Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av handläggningen av en
                        polisanmälan. Hon uppgav bl.a. följande. Den 11 juni 1998 gjorde hon en
                        polisanmälan angående sexuella övergrepp på hennes dotter. Efter anmälan hände
                        ingenting mer under det året. Den 24 februari 1999 hölls ett förhör med henne.
                        Dottern hördes den 27 april, 10 maj, 4 juni 1999 och den 28 augusti 2001.

## Utredning

Med anledning av innehållet i anmälan infordrades handlingar från polis-
                        myndigheten i ärendet (K145144-98). Ärendet remitterades därefter till
                        polismyndigheten för upplysningar och yttrande över

                        – anledningen till den långa handläggningstiden i ärendet,

                        – anledningen till att målsäganden förhörts vid flera än ett tillfälle och

                        – hur slutdelgivningen enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken hade genomförts i
                        ärendet.

                        Polismyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats ett yttrande från
                        polismästaren, Södertörns polismästardistrikt.

                        I polismästarens yttrande upplystes följande.
                                  Den 11/6 1998 upprättade polisass. BB anmälan K 145l44-98. Ärendet skickades till
                                  Södertörns polismästardistrikt eftersom brottet hade skett där. Brottsrubricering
                                  Sexuellt ofredande vilket senare ändrades till Sexuellt utnyttjande av minderårig.

                                  Ärendets gång
                                  Utredningsgruppen i Södertörn fick ärendet till sig. Den 12/6 1998 lades ärendet ut
                                  på en handläggare. Ärendet lottades på åklagare 2/12 1998




 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                        Dnr 3330-2001     Sid 2 (6)



      Därefter har vi varit tvungna att byta handläggare vid fyra (4) tillfällen på grund av
      att två handläggare slutade vid polisen i Södertörn, en blev långtidssjukskriven på
      grund av utbrändhet.
      Ärendet slutredovisades den 13/9 2001 efter det att åklagaren begärt in
      kompletterande uppgifter.

      Utredningstid
      Barnrelaterade brott skall utredas med förtur och vi har det målet att handläggnings-
      tiden inte skall vara längre än 3 mån i normalfallet. Vissa ärenden kan ta längre tid.
      Södertörn har under en längre tid dragits med stora vakanser när det gäller
      utredningsmän/kvinnor som är utbildade och lämpliga för denna typ av ärenden.
      Utredningsgruppen förstärktes med fyra (fyra) nya utredningsmän/kvinnor under
      slutet av 1998 och början på 1999.
      Tyvärr slutade fyra handläggare i slutet av 1999. De handläggare som blev kvar fick
      i första hand ta hand om de ärenden där det fanns någon gärningsman anhållen eller
      häktad. Övriga ärenden blev vi tvungna till att lägga i balans.
      Vid samtal med en av handläggarna uppger hon att gärningsmannen under en längre
      tid befunnit sig i Spanien och när han återvände till Sverige inte hade någon fast
      adress. Ett mobiltelefonnummer lämnades till polisen men det var ett ej registrerat
      kontantkort så vi kunde inte finna honom den vägen. Målsägandens moder kände ej
      till var hennes före detta man uppehöll sig.
      Handläggaren har dock haft kontakt dels med målsägandens moder dels med
      åklagaren i ärendet och informerat dem om vad som pågår.
      När handläggaren fick fram gärningsmannens adress kallades han till förhör.
      På grund av den höga arbetsbelastningen på gruppen blev handläggaren sjukskriven
      och ärendet övertogs av en ny handläggare som även slutredovisade ärendet till
      åklagaren.

      Målsägandeförhör
      Enligt utredningsmannen var målsägaren inte ”lätthörd”. Flickan var blyg och
      mycket tillbakadragen och hade svårt att berätta om vad hon upplevt.
      Det har under utredningens gång hållits fyra (fyra) förhör med flickan och
      anledningen till detta var att få fram så mycket som möjligt om själva brottet. I
      anvisningar om förhör med barn sägs det att man om möjligt skall hålla ett förhör
      med barnet. Ibland kanske det går bra men ganska ofta tvingas man till att hålla
      kompletterande förhör beroende på vad som kommit fram under utredningen. Det
      första förhöret som CC höll var mera ett kontaktförhör och flickan orkade inte
      berätta allt om vad hon blivit utsatt för. Ett blygt och tillbakadraget barn kan man
      inte pressa för att få fram allt vad de varit med om under ett och samma tillfälle. Av
      den anledningen har CC hållit fyra förhör med målsäganden.

      Delgivning jml RB 23:18
      Enligt handläggaren har en överenskommelse gjorts med den misstänktes advokat
      att förundersökningsprotokollet med bilagor skall sändas till advokaten och att han
      skulle tillsammans med den misstänkte gå igenom protokollet och därefter lämna
      besked om erinran eller inte. Advokaten har erhållit 2 kopior av förundersöknings-
      protokollet samt 2 kopior av hållna bandförhör med målsäganden.
I polismyndighetens yttrande lämnades inledningsvis en redogörelse för tillämpliga
rättsregler. Därefter anfördes följande.

## Bedömning

Polismyndigheten hänvisar till polismästardistriktets skrivelse i fråga om de
      upplysningar som JO önskar erhålla om handläggningstiden, förhören med
                                                                       Dnr 3330-2001     Sid 3 (6)



      målsäganden samt slutdelgivningen. I det följande gör polismyndigheten en
      bedömning av vad som kommit fram.

      Handläggningstiden
      Polismästardistriktet har sammanfattningsvis uppgivit att den långa handläggnings-
      tiden beror på en mycket ansträngd personalsituation samt att den misstänkte under
      en lång tid inte kunnat höras eftersom han inte kunde återfinnas.
      Även med beaktande av dessa omständigheter anser polismyndigheten att
      handläggningstiden i det aktuella fallet varit oacceptabelt lång. Enligt myndighetens
      uppfattning har ärendet inte handlagts med den drivkraft som är önskvärd i fall av nu
      aktuellt slag. Det kan bl.a. konstateras att RAR-historiken utvisar att åklagare
      kopplades in i utredningen först sex månader efter det att anmälan gjordes, vilket
      självfallet inte är förenligt med Rikspolisstyrelsen allmänna råd om ledningen av
      förundersökning (FAP 403-5, se särskilt avsnitt 2.2 och 2.4). Detta förfarande kan
      enligt myndigheten inte förtjäna annat än kritik. Handlingarna i ärendet ger inte
      någon förklaring till det inträffade och berörda utredare arbetar inte längre inom
      Södertörns polismästardistrikt.
      Utredningar där målsägande är under 18 år bör enligt sakens natur alltid bedrivas
      med särskild skyndsamhet utan att det för den skull är särskilt föreskrivet. Som
      framgår av polismästardistriktets skrivelse, är dess uppfattning att barnrelaterade
      brott skall utredas med förtur och att målet är att handläggningstiden inte skall vara
      längre än tre månader i normalfallet. Polismyndigheten ställer sig helt bakom denna
      målsättning och vill betona att detta mål gäller inom hela myndigheten.

      Målsägandeförhöret
      Polismästardistriktets upplysningar visar att det beroende på målsägandens
      personlighet varit nödvändigt att hålla mer än ett förhör med henne. Polis-
      myndigheten anser därmed att polismästardistriktet följt gällande bestämmelser om
      förhör av den som inte fyllt 18 år. Som vidare framgår av SOU 2000:42 föreslås 17
      § förundersökningskungörelsen bli ändrad eftersom det anses önskvärt att den
      underårige i vissa fall hörs i större utsträckning.

      Slutdelgivningen
      Polismyndigheten kan inte finna annat än att polismästardistriktets förfaringssätt i
      fråga slutdelgivningen i aktuellt fall varit förenligt med bestämmelserna enligt 23
      kap. 18 § RB (jfr JO l996/97 s. 72, särsk. s. 74).
AA yttrade sig över remissvaret.

Bedömning
Handläggningstiden
Jag ansluter mig till den kritik som redovisats i polismyndighetens yttrande. Det
kan i sammanhanget nämnas att det sedan den 1 januari 2002 enligt 2 a §
förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) gäller ett särskilt skyndsamhets-
krav för vissa förundersökningar där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt
18 år.

Målsägandeförhör
Av 17 § FUK i dess lydelse före den 1 november 2001 framgår att förhör med
någon som är under 18 år och som är misstänkt, målsägande eller vittne, skall
planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar
skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör noga
tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än
                                                                   Dnr 3330-2001    Sid 4 (6)



omständigheterna kräver. Förhör bör äga rum endast en gång, såvida det inte främst
med hänsyn till den som förhörs är lämpligare att hålla flera förhör.

Numera föreskrivs i paragrafens sista mening att förhör inte får äga rum fler gånger
än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Denna
bestämmelse har sin grund i ett förslag som Kommittén mot barnmisshandel lagt
fram i betänkandet (SOU 2000:42) Barnmisshandel. Polisens och åklagarnas
handläggningstider och arbetsmetoder. I betänkandet hänvisas bl.a. till vad som
uttalats om förhör med barn i Riksåklagarens promemoria (1999:01) ”För-
undersökning vid sexuella övergrepp mot barn”. Enligt promemorian kunde det
finnas skäl att, med avsteg från förundersökningskungörelsens då gällande huvud-
regel, hålla mer än ett förhör med barnet. Som skäl för ett sådant förfarande angavs
t.ex. att ett långt förhör är tröttande för ett barn, att det krävs en social kontakt
mellan förhörsledaren och barnet, att kontrollfrågor behöver ställas och att mot-
sägande uppgifter behöver bemötas. Kommittén framhåller för egen del att ett
viktigt förhållningssätt, som påverkar hela arbetsprocessen, är att hela tiden ha ett
barnperspektiv i arbetet med barnmisshandelsutredningar.

Under förundersökningen hölls sammanlagt fyra målsägandeförhör med barnet av
vilka de tre första låg ganska nära varandra i tiden, nämligen den 27 april, den 10
maj och 4 juni 1999. Barnet var då tio år gammalt. Av handlingarna framgår att
alla dessa förhör hölls av samma förhörsledare. Det fjärde förhöret ägde däremot
rum först den 28 augusti 2001 och hölls av en annan förhörsledare. Polismästaren
har som orsak till att flera förhör hölls uppgett att barnet var blygt och tillbaka-
draget och inte orkade berätta allt av vikt som hon hade blivit utsatt för och att det
första förhöret med barnet därför närmast var att betrakta som ett kontaktförhör.

Jag kan inse det nödvändiga i att man ibland håller mer än ett förhör med ett barn i
en brottsutredning av det här aktuella slaget. Vad som emellertid starkt kan
ifrågasättas är det långa uppehållet mellan det tredje och det fjärde förhöret. Det
finns en uppenbar risk att den kontakt som kan ha etablerats mellan förhörsledaren
och barnet går helt förlorad under ett långt uppehåll mellan förhören och att värdet
av ett förhör som hålls efter ett sådant uppehåll därmed blir mycket begränsat. I det
här fallet fick det långa dröjsmålet till följd att det sista förhöret hölls av en ny
förhörsledare. Man måste också beakta faran för att barnet tar skada av att efter
lång tid få kanske mycket plågsamma minnen återuppväckta.

Delgivning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB)
När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för
brott, skall han underrättas om misstanken när han hörs. Den misstänkte och hans
försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen,
ta del av vad som förekommit vid förundersökningen. De har vidare rätt att ange
den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt.
Underrättelse om detta skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans
försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem, s.k. slutdelgivning. Åtal får
inte beslutas, innan detta har skett (23 kap. 18 § första stycket RB).
                                                                   Dnr 3330-2001   Sid 5 (6)



Syftet med slutdelgivningen är bl.a. att den misstänkte skall få tillfälle att lämna
synpunkter på den utredning som har genomförts och att framställa önskemål om
att utredningen skall kompletteras i något avseende, innan åklagaren tar ställning i
åtalsfrågan. Den misstänkte får härigenom möjlighet att tillföra ärendet uppgifter
som kan ha betydelse för frågan om lagföring skall ske.

Om en underrättelse enligt 23 kap. 18 § första stycket RB lämnas muntligen, skall
det genom en tjänsteanteckning av den som lämnat underrättelsen eller på annat
sätt framgå att mottagaren har fått del av underrättelsen. En underrättelse som
lämnas skriftligen får sändas med posten, om det inte av särskilda skäl kan antas att
adressaten inte skulle få underrättelsen därigenom. Underrättelse till den misstänkte
skall emellertid delges denne om det för brottet är föreskrivet svårare straff än
fängelse sex månader. Delgivningen får ske enligt bestämmelser i delgivningslagen
(1970:428) om s.k. ordinär delgivning, särskild postdelgivning, telefondelgivning,
stämningsmannadelgivning eller förenklad delgivning (12 a § FUK).

Det är inte nödvändigt att den misstänkte faktiskt tar del av utredningen även om
detta är lämpligt, utan det räcker med att han underrättas om sin rätt att ta del av
utredningen och om när och hur detta kan ske (se Fitger, Rättegångsbalken, del 2,
s. 23:66).

Polismästaren har upplyst att handläggaren av ärendet hade träffat en överens-
kommelse med den misstänktes försvarare om att förundersökningsprotokollet med
bilagor skulle sändas till denne, som därefter tillsammans med den misstänkte
skulle gå igenom protokollet och lämna besked om man hade någon erinran eller
ej. I förundersökningsprotokollet finns följande anteckning angående det
tillämpade förfarandet: ”Två stycken kopior av förundersökningsprotokollet
skickas med A-post till advokaten den 13 september 2001. Eventuell erinran skall
vara åklagaren tillhanda senast den 28 september 2001.”

Som nyss nämnts är huvudregeln att underrättelsen, oavsett vilken form den har, av
polismyndigheten skall riktas direkt till de personer som skall nås av den. Jag har
emellertid tidigare uttalat (JO 1992/93 s. 202) att det inte kan uteslutas att det i
vissa fall – t.ex. i en situation där myndigheten har misslyckats med att utröna
den misstänktes adress eller hemvist – kan godtas att underrättelsen, efter överens-
kommelse med den offentlige försvararen, överbringas till den misstänkte genom
denne. För att föreskriven underrättelse skall anses ha skett i ett sådant fall fordras
emellertid att den offentlige försvararen bekräftar att underrättelsen har lämnats.
Om en advokat uppger att så skett bör man kunna godta hans uppgift utan vidare
kontrollåtgärder.

Det har i det nu aktuella fallet inte framkommit några skäl att frångå huvudregeln
om att underrättelse skall lämnas direkt till den misstänkte. Det framgår inte heller
av handlingarna om försvararen bekräftat att han lämnat underrättelsen vidare till
den misstänkte. Det kan således konstateras att polismyndigheten inte handlagt
frågan om underrättelse enligt 23 kap. 18 § första stycket RB på ett riktigt sätt.

__________
                                                          Dnr 3330-2001   Sid 6 (6)



Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
