# Vissa frågor med anknytning till de s.k. tsunamibanden; tjänstemäns ansvar för uppgifter som lämnas till riksdagens konstitutionsutskott; kritik mot Regeringskansliet för oriktig tillämpning av reglerna om allmänna handlingar; m.m.

JO 2009-03-27 dnr 342-2008

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2009-03-27               342-2008               1 (32)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Vissa frågor med anknytning till de s.k. tsunamibanden; tjänstemäns
                        ansvar för uppgifter som lämnas till riksdagens konstitutionsutskott;
                        kritik mot Regeringskansliet för oriktig tillämpning av reglerna om
                        allmänna handlingar; m.m.


                        I ett beslut den 27 mars 2009 uttalade JO Axberger följande.

                          Beslutet i korthet
                          I detta beslut har tre frågor tagits upp till granskning. De har alla anknytning till de s.k.
                          tsunamibanden. Frågorna gäller om slutsatserna i ett tidigare JO-beslut avseende en
                          statssekreterare i Statsrådsberedningen påverkas av den information som fanns på
                          banden, om en granskning av Regeringskansliets tjänstemän bör inledas i anledning av
                          de felaktiga upplysningar som lämnades till riksdagens konstitutionsutskott och om
                          Regeringskansliet på ett korrekt sätt handlagt vissa framställningar från en journalist om
                          utlämnande av handlingar m.m.
                          Utredningen har innefattat en genomgång av de granskningar som redan gjorts:
                          konstitutionsutskottets betänkanden, Katastrofkommissionens betänkanden och
                          dokumentationen från de utfrågningar kommissionen genomförde, JO:s initiativärende
                          beträffande AA samt Säkerhetspolisens utredning i anledning av misstanken att vissa
                          band försvunnit. Vidare har Regeringskansliet anmodats att utreda och yttra sig över hur
                          journalisten BB:s framställningar om att få ut handlingar m.m. hanterats. I utredningen har
                          även ingått dokumentation som BB gett in över telefonsamtal han fört med chefsjuristen
                          vid Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
                          Beslutet inleds med en redovisning av vad som framkommit kring beslutet att spara den
                          information som finns på tsunamibanden och hur banden fortsättningsvis hanterades.
                          Redovisningen grundas på Katastrofkommissionens och Säkerhetspolisens utredningar.
                          Bedömningen av de tre frågeställningarna har utgått från den samlade bild dessa
                          utredningar ger.
                          Det saknas skäl för JO att ompröva den kritik som i det tidigare beslutet riktades mot
                          statssekreteraren i Statsrådsberedningen. Det finns inte heller skäl att i anledning av den
                          nya informationen göra några ytterligare uttalanden. Vid det ställningstagandet har den
                          kritik som redan framförts av Katastrofkommissionen beaktats.
                          Konstitutionsutskottet bedömde att ansvaret för att information från Regeringskansliet till
                          utskottet förmedlas på ett korrekt sätt ytterst ligger hos de statsråd som är berörda och
                          hos statsministern. En analys av de regler och rutiner som tillämpas har i beslutet lett till
                          slutsatsen, att utrymmet för att vid sidan av detta ansvar utkräva ett helt självständigt
                          tjänstemannaansvar är begränsat. Det har i detta fall inte funnits skäl för JO att inleda
                          någon utredning med inriktning på tjänstemännens ansvar.



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                            Dnr 342-2008        Sid 2 (32)



 Chefsjuristen vid Regeringskansliets förvaltningsavdelning lämnade under intervjuer med
 en journalist vissa oriktiga uppgifter om den elektroniskt lagrade informationen inom
 Regeringskansliet. Det som framkommit medger emellertid inte slutsatsen att detta skett
 medvetet. Journalisten ingav även en skriftlig begäran om att få ut handlingar. Det tog
 över nio månader innan han erhöll ett beslut. Merparten av den tiden låg begäran hos
 Regeringskansliets förvaltningsavdelning, till synes utan att föranleda någon annan
 åtgärd än ett inledande svar om att handläggningen skulle ta minst ett par veckor. Enligt
 tryckfrihetsförordningen ska ärenden av detta slag handläggas skyndsamt.
 Regeringskansliet borde ha tagit ställning till begäran långt tidigare än vad som skedde
 och förtjänar därför allvarlig kritik för sin handläggning. Det kan inte uteslutas att
 fördröjningen innebar att sökanden berövades rätten till insyn i allmänna handlingar; när
 han väl fick sin begäran prövad hade reglerna ändrats så att de uteslöt insyn. Den senare
 delen av ärendets handläggning ligger utanför JO:s tillsyn, som inte omfattar regeringen.
 JO:s genomgång har föranlett vissa övergripande iakttagelser. Det konstateras att de
 omfattande utredningsinsatser av skilda slag som tsunamibanden föranlett har sin grund i
 det odokumenterade beslutet att i extraordinär ordning spara informationen. Banden har
 inte visat sig tillföra annat än marginell ny kunskap av betydelse för utvärderingen av det
 allmännas insatser efter flodvågskatastrofen. Däremot har utredningsinsatserna varit
 nödvändiga för att säkerställa allmänhetens förtroende för att ingen information
 undanhållits.
 En ytterligare iakttagelse gäller reglerna om konstitutionsutskottets befogenheter att få
 underlag till sin granskning. I anslutning till ett förslag från Grundlagsutredningen sägs i
 beslutet att erfarenheterna från tsunamiärendet talar för att reglerna om
 konstitutionsutskottets rätt till information bör innefatta inte bara handlingar utan även
 upplysningar.
 Avslutningsvis konstateras att banden blev kända genom att en journalist med stöd och
 hjälp av tryckfrihetsförordningens regler insisterade på att få del av uppgifter från dem,
 vilket föranlett en påminnelse om vikten av att dessa regler respekteras.


1. BAKGRUND
1.1 Frågeställningar för JO
Dåvarande justitieombudsmannen Nils-Olof Berggren riktade i JO 2007/08 s. 244
kritik mot statssekreteraren AA för att denne på ett bristfälligt sätt medverkat vid
Katastrofkommissionens granskning efter den s.k. flodvågskatastrofen. Efter JO:s
beslut har det blivit känt att det funnits elektroniskt lagrad information av betydelse
för de förhållanden som beslutet avsåg. Det finns därför skäl att inom ramen för ett
nytt ärende ta ställning till om denna tillkommande information påverkar de

## Bedömning

bedömningar som gjordes i det tidigare ärendet.

Den tillkommande informationen finns bl.a. lagrad i särskild ordning på de s.k.
tsunamibanden, vilkas existens inte var känd för någon av de instanser som utredde
olika aspekter kring flodvågskatastrofens verkningar för svensk del. Upptäckten av
banden ledde bl.a. till ett granskningsärende i riksdagens konstitutionsutskott, KU.
I sitt ställningstagande erinrade KU om att Regeringskansliets tjänstemän står
under JO:s tillsyn. I massmedia har det vidare återgivits ytterligare uppgifter kring
Regeringskansliets hantering av tsunamibanden och även viss annan elektronisk
information, som funnits lagrad sedan tiden för katastrofen. Dessa uppgifter har
föranlett en den 21 januari 2008 till JO inkommen anmälan. Den är riktad mot
chefsjuristen i Regeringskansliets förvaltningsavdelning och grundad på uppgifter i
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 3 (32)



Svenska Dagbladet, som enligt anmälan innebär att chefsjuristen medvetet
undanhållit viktig information för bl.a. riksdagens konstitutionsutskott. Mot den

## Anmälan och bakgrund

bakgrunden bör JO ta ställning till vad som framkommit kring Regeringskansliets
hantering av den elektroniskt lagrade information som fanns från tiden för
flodvågskatastrofen och tjänstemännens ansvar för de svar som gavs till KU.

Sedan en utredning om dessa förhållanden inletts hos JO hörde journalisten BB,
Svenska Dagbladet, av sig med vissa frågor. I samband med detta erbjöd han sig att
översända några tidningsartiklar. Den 28 maj 2008 inkom ett antal artiklar,
tillsammans med ett följebrev. I följebrevet beskrev han framställningar som han
hade gjort angående handlingar och upplysningar om e-postloggar m.m. Jag
beslutade i anledning av detta att frågorna kring hur dessa framställningar hanterats
av Regeringskansliet skulle tas upp som ett klagomålsärende hos JO.

Sammantaget föreligger tre frågeställningar. Den första är om slutsatserna i det
tidigare beslutet avseende statssekreteraren i Statsrådsberedningen påverkas av den
information som tillkommit. Den andra är om Regeringskansliets tjänstemäns roll
vid besvarandet av frågor från KU under utskottets granskning av regeringens
hantering av flodvågskatastrofen bör föranleda någon åtgärd av JO. Den tredje
gäller Regeringskansliets handläggning av de omnämnda framställningarna om att
få ut handlingar m.m. De redovisade frågeställningarna har så många
beröringspunkter med varandra att de lämpligen bör övervägas i ett sammanhang.

1.2 Utredning m.m.
Själva tsunamikatastrofen inträffade för drygt fyra år sedan. Därefter har händelser
och omständigheter som har sitt ursprung i katastrofen varit föremål för i det
närmaste kontinuerliga prövningar av skilda slag. Frågan om tsunamibandens
rättsliga status är fortfarande under utredning. Det som i JO:s nu redovisade
genomgång stått i centrum gäller hanteringen av banden från katastrofen till dess
att bandens existens offentliggjordes. Även detta ligger långt tillbaka i tiden. Att
med det tidsavstånd som föreligger mer exakt söka utreda enskildheter i
händelseförlopp, som inte tidigare klarlagts, ter sig inte i alla delar realistiskt.
Detsamma gäller bedömningen av enskilda befattningshavares ansvar. JO:s
granskning har därför inriktats på att åstadkomma en helhetsbild, mot bakgrund av
vilken de särskilda frågeställningarna kan bedömas.

## Utredning

Utredningen har innefattat en genomgång av de granskningar som redan gjorts:
KU:s betänkanden, Katastrofkommissionens betänkanden och dokumentationen
från de utfrågningar kommissionen genomförde, JO:s initiativärende beträffande
AA samt Säkerhetspolisens utredning i anledning av misstanken att vissa band
försvunnit. Vidare har Regeringskansliet anmodats att utreda och yttra sig över hur
journalisten BB:s framställningar och förfrågningar hanterats och bedömts samt
vilka besked han givits. Detta har i sin tur lett till ytterligare skriftväxling, bl.a. har
BB gett in dokumentation över telefonsamtal han fört med chefsjuristen vid
Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

I det följande återges vad som i för JO:s bedömning relevanta delar framkommit
efter Regeringskansliets redovisning av tsunamibandens existens. Redovisningen
                                                                  Dnr 342-2008    Sid 4 (32)



av genomgången inleds med en översikt. Som en allmän bakgrund återges de
huvudsakliga slutsatserna i betänkandet Tsunamibanden, SOU 2007:44, samt de
värderingar av den tillkommande informationen som gjorts av kommissionen och
av KU. Även vissa delar av Säkerhetspolisens utredning tas upp. Därefter redovisas
och bedöms vad som framkommit beträffande var och en av de tre
frågeställningarna. I en avslutande bedömning dras vissa mer generella slutsatser.

2. TSUNAMIBANDEN
2.1 Det bakomliggande händelseförloppet
Julhelgen 2004 inträffade en flodvågskatastrof (tsunami) i Asien, som berörde ett
stort antal svenska medborgare. De svenska myndigheternas insatser för att bistå
dessa utsattes för omfattande kritik.

Konstitutionsutskottet enades tidigt i januari 2005 om att granska hur regeringen
hanterat följderna av flodvågskatastrofen. Beslutet avsåg regeringens krisberedskap
och krishantering i samband med flodvågskatastrofen. Granskningen var ett led i
utskottets grundlagsreglerade uppdrag att utföra konstitutionell kontroll av hur
regeringsmakten utövas. Den redovisades sedermera i 2005/06:KU8.

Regeringen tillkallade i januari 2005 en kommission med uppgift att bl.a. utvärdera
samhällets förmåga att hantera de påfrestningar som flodvågskatastrofen inneburit
och att klargöra på vilket sätt de erfarenheterna kunde tas till vara. Kommissionen,
2005 års Katastrofkommission, överlämnade den 1 december 2005 sin
huvudrapport (SOU 2005:104) Sverige och tsunamin – granskning och förslag.

De uppgifter som lämnades av statssekreteraren i Statsrådsberedningen AA då
denne utfrågades av Katastrofkommissionen ledde till att JO Berggren i ett
initiativärende beslutade granska den saken. Utredningen utmynnade i kritik mot
AA för bristande noggrannhet under kommissionens utfrågning och för
underlåtenhet att lämna vissa efterfrågade besked till kommissionen, varigenom
AA försvårat kommissionens granskningsuppgift, se JO 2007/08 s. 244.

Journalisten BB på Svenska Dagbladet fick kännedom om att det i ett kassaskåp i
Regeringskansliet förvarades band med säkerhetskopior avseende bl.a.
Regeringskansliets e-posttrafik vid tiden för flodvågskatastrofen. Regeringskansliet
hade till KU uppgett att dessa uppgifter hade gallrats. I telefonsamtal med
chefsjuristen i Regeringskansliets förvaltningsavdelning, CC, den 4 och den 12
oktober 2006 ställde BB bl.a. frågor om bandens förekomst. BB begärde i en
skriftlig framställan den 13 oktober att få ta del av vissa handlingar. Senare samma
dag kallade statsminister DD till en presskonferens vid vilken han tillkännagav att
man i Regeringskansliet hade påträffat ett antal band från tiden kring
flodvågskatastrofen. Det visade sig vara fråga om säkerhetskopior sparade på
initiativ av den tidigare förvaltningschefen i Regeringskansliet EE. Informationen
fanns på ett större antal band, som kom att kallas tsunamibanden.

Upptäckten av banden ledde till att ordföranden i den tidigare
Katastrofkommissionen fick i uppdrag att granska bandens innehåll och bedöma
om innehållet var av sådan betydelse för kommissionens slutsatser att det fanns
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 5 (32)



skäl för kommissionen att återuppta sitt arbete. Resultatet blev att Katastrof-
kommissionen återinkallades för en undersökning av om och i så fall hur dess
tidigare slutsatser påverkades av den nya informationen. Kommissionen redovisade
det uppdraget i betänkandet Tsunamibanden, SOU 2007:44, den 14 juni 2007.

Saken föranledde även anmälningar till konstitutionsutskottet, som utredde och
bedömde dessa i sitt betänkande 2007/08:KU6, som lades fram den 13 december
2007.

Med anledning av misstankar om att vissa av de band där den lagrade
informationen fanns skulle ha försvunnit inleddes en förundersökning hos
Säkerhetspolisen. Förundersökningen lades ned den 14 mars 2007 med
konstaterandet att inga band saknades.

2.2 Beslutet att spara banden och den fortsatta hanteringen av dessa
Redogörelsen i det följande är baserad på den återinkallade Katastrof-
kommissionens betänkande Tsunamibanden, SOU 2007:44. Sidhänvisningar i det
följande avser det betänkandet.

Allmänt om informationen på banden
Tsunamibanden visade sig när de granskades innehålla en ”totalbackup” från
perioden från och med den 21 december 2004 till och med den 20 januari 2005,
innefattande en enorm mängd information. Sammantaget rörde det sig om cirka 32
000 gigabyte, vilket motsvarar 6 500 DVD-skivor eller, utskrivet på papper,
omkring 10 miljarder sidor. Innehållet bestod av e-postlådor och trafikinformation
av olika slag, såsom e-postloggar, loggar som beskriver uppkopplingar via
Regeringskansliets datanät och loggar över internettrafik.

Bakgrunden till att banden sparades
Inom Regeringskansliet togs regelbundet säkerhetskopior av bl.a. e-post och
logglistor över e-post från externa användare. Det skedde genom överföring av
uppgifter från e-postsystemet till band i en s.k. bandrobot. Det var band av det
slaget som kom att sparas som tsunamibanden. För e-posten och logglistorna
avseende e-posten gällde annars att sådan information normalt skulle gallras efter
två månader. Gallringen skedde automatiskt genom att bandroboten var inställd så
att överskrivning tilläts efter två månaders lagring.

Bakgrunden till att banden sparades utreddes av kommissionen bl.a. genom
utfrågningar med de inblandade tjänstemännen. Resultatet redovisades i
betänkandet (s. 124 ff.). Beträffande beslutet om lagring anfördes:
      Vid ett möte någon gång i mitten av januari 2005 beslutade EE, dåvarande chef för
      Förvaltningsavdelningen, att ett längre sparande av viss elektronisk information
      avseende perioden efter tsunamin skulle ske. Vid det mötet närvarade förutom EE
      också CC, chefsjurist vid Förvaltningsavdelningen, och FF, IT-chef vid
      Förvaltningsavdelningen. EE:s beställning var inte detaljerad, utan uttrycktes som att
      ”så mycket som möjligt” eller all e-post från ”perioden den 26 december och
      framåt” skulle sparas. Bakom EE:s beslut låg hans önskan om att säkra uppgifterna
      så att det skulle finnas möjlighet att i efterhand kontrollera att systemet hade
      fungerat klanderfritt och att verifiera någon uppgift vid eventuella oklarheter. Han
      ville inte heller att det skulle kunna hända att Regeringskansliet missade att fånga
                                                                        Dnr 342-2008     Sid 6 (32)



      upp någon rapport om en saknad person. Beslutet om långtidssparande av
      informationen protokollfördes inte och dokumenterades inte heller på annat sätt.
Vid beslutet förekom enligt kommissionens utredning inte några reflektioner kring
vilken status det långtidslagrade bandmaterialet skulle komma att få. Inte heller
frågor kring eventuell gallring av materialet diskuterades.

Den 14 januari 2005 kontaktade FF per e-post GG, ämnesråd i förvaltningschefens
stab med ansvar för beredskapsfrågor, för att få närmare besked om i vilken
omfattning material skulle sparas. GG svarade att allt material under perioden den
26 december 2004–10 januari 2005 skulle sparas till dess annat besked lämnades.

IT-chefen verkställde beslutet via besked till underlydande tjänstemän. En extern
konsult som vid den tidpunkten arbetade för Regeringskansliet ansågs bäst skickad
att utföra uppdraget. Det var fråga om en extraordinär beställning; något liknande
sparande av bandmaterial hade varken förr eller senare ägt rum i Regeringskansliet.
Konsulten såg till så att banden för den aktuella perioden spärrades mot
överskrivning, men lät dem sitta kvar i bandroboten.

Den fortsatta hanteringen av banden
På försommaren 2005 plockades de aktuella banden ut ur bandroboten, på grund av
bristande lagringsutrymme. I bandrobotens mjukvara fanns det kvar ett index över
bandens innehåll. Utan detta är det avsevärt svårare att hitta material på banden.
Indexet hade också spärrats mot överskrivning. Spärren sträckte sig först till
halvårsskiftet 2005, men flyttades sedan fram.

Beträffande bandens hantering efter den 1 december 2005, då kommissionen
presenterat sin första rapport, anförde kommissionen (s. 126 f.):
      Den 14 december 2005, efter det att kommissionen presenterat sin rapport, tog HH
      [tjänsteman vid Regeringskansliets förvaltningsavdelning] per e-post upp frågan om
      banden alltjämt skulle sparas med CC. I meddelandet angav HH att banden var
      sparade till den 31 december 2005 och att det efter detta datum inte gick att göra
      någon återläsning av den sparade informationen, samt frågade om den tidpunkten
      var tillfyllest för CC. En kopia av e-postmeddelandet gick till en av teknikerna i
      servergruppen. Den 16 december 2005 svarade CC i ett e-postmeddelande att han
      skulle återkomma. CC återkom per e-post med sitt svar på meddelandet den 2
      januari 2006, då han uppgav att han antog att materialet inte längre var sparat. Under
      denna tid hade HH av teknikern blivit upplyst om att det även utan index över
      bandinnehållet skulle gå att återläsa informationen på banden, men att det då skulle
      ta mellan två och fyra timmar per band att söka en uppgift. HH svarade därför CC
      samma dag i ett e-postmeddelande att det fortfarande gick att läsa informationen,
      men att det skulle komma att ta mycket längre tid att få fram uppgifter. Den 3
      januari 2006 återkom CC per e-post med fråga hur lång tid det skulle ta. Samma dag
      svarade HH i ett e-postmeddelande att det för varje band kunde ta två timmar, och
      att det i teorin skulle kunna ta upp mot 300 timmar att hitta efterfrågad information
      då man inte visste var den fanns. I verkligheten, uppgav HH, skulle det komma att ta
      mycket längre tid, eftersom bandroboten används till annat arbete, så att man
      förmodligen högst skulle kunna leta på fem band per dygn och att det då skulle
      komma att ta omkring 45 arbetsdagar att leta igenom alla band. CC återkom
      slutligen samma dag i ett e-postmeddelande med besked om att det på sitt sätt var en
      utmärkt situation, då man hade informationen om det var absolut nödvändigt att ta
      fram den men att det å andra sidan var så arbetskrävande att utomstående inte hade
      rätt att kräva att få ut uppgifterna. CC avslutade sitt meddelande med uppgift om att
      de kunde ta upp frågan om banden på nytt om ett halvår.
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 7 (32)



Efter en diskussion som involverade bl.a. IT-chefen och säkerhetschefen vid
Regeringskansliet flyttades banden den 21 mars 2006 från datorhallen, där de legat
i en låda bredvid bandroboten, till ett säkerhetsskåpsutrymme.

I slutet av mars 2006 förekom medieuppgifter om att någon från Regeringskansliet
hade sagt att information om e-post och loggar inte fanns. Uppgifterna väckte
uppmärksamhet hos några av dem som kände till det sparade materialet. I ett e-
postmeddelande daterat den 28 mars 2006 frågade HH CC om detta, genom att
undra hur de skulle göra med det material som sparats och placerats i ett kassaskåp.
Kopia av meddelandet skickades till IT-chefen och ytterligare en tjänsteman. CC
svarade med en förklaring av bakgrunden till Regeringskansliets svar till KU, där
han angav att KU:s begäran om uppgifter alltid skulle avse allmänna handlingar
och att uppgifter som sparas på en backup normalt sett aldrig kan anses tillgängliga
med hjälp av rutinbetonade åtgärder. Meddelandet avslutades med orden ”det är
nog hög tid att rensa banden”. CC:s svar sändes även till dem som fått kopia av
HH:s meddelande. HH vidtog ingen åtgärd med anledning av detta, eftersom han
inte uppfattade det som en order om gallring. Beträffande CC:s överväganden
skrev kommissionen (s. 127 f.):
      CC har inför kommissionen förklarat och kommenterat de uppgifter han lämnat i e-
      postkonversationen angående gallringsfrågan med att han utgick från de uppgifter
      som HH hade lämnat om att det skulle ta 45 arbetsdagar att leta fram en uppgift ur
      bandmaterialet, vilket inte kunde anses vara en rutinbetonad åtgärd. Enligt vad han
      vid denna tidpunkt förstod var en myndighet inte skyldig att ta fram uppgifter ur en
      upptagning om detta krävde mer än rutinbetonade åtgärder, och en uppgift som inte
      gick att ta fram med rutinbetonade åtgärder ur en upptagning var inte att anse som
      ”förvarad” i tryckfrihetsförordningens bemärkelse. Därmed var inte heller
      bandmaterialet att anse som en allmän handling, såvitt han förstod. CC har vidare
      uppgett att frågan om banden skulle gallras inte låg inom hans ansvarsområde, dels
      då frågor rörande departementsöverskridande logglistor enligt Regeringskansliets
      arbetsordning normalt låg inom kansliarkivariens föreskriftsrätt, dels då beslutet om
      långtidslagrande hade fattats av en honom överordnad (förvaltningschefen).
Under resten av år 2006 förekom enligt kommissionen inga kontakter mellan CC
och HH angående frågan om sparande av banden.

Hur spridd var kännedomen om bandens existens?
Av sin utredning drog kommissionen slutsatsen att ett flertal personer haft
kännedom om det sparade materialet. Det gällde tjänstemän inom
förvaltningsavdelningen, främst inom Regeringskansliets IT-enhet men även
dåvarande förvaltningschefen EE, chefsjuristen CC och dåvarande ämnesrådet GG
ägde vetskap om att antingen e-post och e-postloggar för viss period hade sparats
eller mer specifikt att databand hade långtidslagrats. Initierade personer torde enligt
kommissionen också ha haft kännedom om att viss kringinformation hade kommit
att sparas, utöver vad som hade begärts, på grund av systemets tekniska
utformning. Däremot hade det inte framkommit att JJ, EE:s efterträdare som
förvaltningschef, KK, rättschef vid Statsrådsberedningen och Regeringskansliets
kontaktperson i förhållande till KU, eller någon utanför förvaltningsavdelningen
hade haft kännedom om att databanden fanns eller att det hade skett ett
informationssparande utöver den normala säkerhetskopieringen. Av den bristande
dokumentationen och frånvaron av delgivning uppåt i Regeringskansliets
                                                                       Dnr 342-2008    Sid 8 (32)



organisation drog kommissionen slutsatsen att det inte fanns skäl att misstänka
någon ”mörkläggning” från den politiska nivån i fråga om tsunamibanden.

Kritik mot förvaltningschefen och Regeringskansliet
Katastrofkommissionen kritiserade EE för hanteringen av tsunamibanden. Det var
som framgått EE som beslutade om den informationslagring som kom att ske på
tsunamibanden. Hans ursprungliga intention var att säkra information från e-
postsystemet för att skapa möjlighet att i efterhand kontrollera någon uppgift vid
eventuella oklarheter. Detta bedömde kommissionen som i och för sig vällovligt.
Beslutet diariefördes dock inte och det dokumenterades inte heller på något annat
sätt. Kommissionen utgick från att hanteringen av uppgifter i förhållande till
konstitutionsutskottet skulle ha skötts bättre om åtgärden att långtidsspara banden
från början dokumenterats och korrekt delgivits inom Regeringskansliet.
Kommissionen påpekade också att om så skett hade den själv aldrig behövt
återinkallas, eftersom materialet då hade kunnat användas redan i den ursprungliga
granskningen.

Dessutom kritiserades Regeringskansliet som myndighet. Bl.a. drog kommissionen
vissa mer generella slutsatser av hanteringen som helhet (s. 139):
      Bandhanteringen och den bristande kunskapen bland högre tjänstemän om vilken
      elektronisk information som faktiskt sparas i Regeringskansliet kan ses som exempel
      på att Regeringskansliet i detta avseende inte har hållit tillräckligt hög standard i
      hanteringen av känsliga uppgifter. Diarieföring, dokumentation och information om
      vidtagna åtgärder är nödvändiga förutsättningar för kunskapsspridande.
      Dokumentationsåtgärder är också nödvändiga både för att tillgodose medborgarnas
      krav på transparens i Regeringskansliet, och för att den interna organisationen skall
      ges möjlighet att på bästa sätt både hantera efterfasen till en kris samt kunna dra
      lärdomar av krishanteringen.
2.3 Säkerhetspolisens utredning
En tid efter det att tsunamibandens existens gjorts allmänt känd uppkom vissa
misstankar om att materialet inte var komplett. Regeringskansliet gjorde därför den
16 november 2006 en anmälan till Rikspolisstyrelsen. Där angavs att det förekom
uppgifter om att band saknades och att det inte kunde uteslutas att dessa uppgifter
var riktiga. Brottsmisstanken gällde undertryckande av urkund alternativt stöld.
Anmälan utreddes av Säkerhetspolisen. Förundersökningen lades ned den 14 mars
2007 med konstaterandet att brott inte kunde styrkas. Av beslutet framgår att
utredningen lett till slutsatsen att bandmaterialet var komplett.

I förundersökningen belystes bl.a. hur det gick till när det beslöts att informationen
skulle sparas m.m. Det skedde genom förhör med flera av de inblandade
tjänstemännen, däribland JJ, CC, IT-chefen FF och gruppchefen HH.

Förundersökningen ger ingen annan bild av hur det gick till när det beslöts att
banden skulle sparas än den som Katastrofkommissionen redovisade. I
Säkerhetspolisens redogörelse för det samlade förhörsresultatet anges:
      Tidigt i början av januari 2005 beslutade förre förvaltningschefen vid
      Regeringskansliet, EE, att säkerhetskopior av e-posttrafik till och från
      Regeringskansliet skulle långtidssparas, utöver normala rutiner. Enligt flera
      förhörsutsagor gjordes detta i syfte att underlätta en eventuell kommande granskning
                                                                            Dnr 342-2008      Sid 9 (32)



      av hur Regeringskansliet hanterat flodvågskatastrofen. EE uppdrog åt chefen för IT-
      avdelningen, FF att säkerställa backuperna. När EE muntligen beordrade FF att
      spara e-posten närvarade chefsjurist CC.
Det framgår att det normala var att information sparades i åtta veckor. Därefter
kunde informationen skrivas över och därmed raderas. Detta kommenterades i
förhöret med CC. I protokollet från förhöret med denne uppges bl.a.:

      Vad gäller säkerhetskopior är det en skall-regel, det skall gallras. Problemet som CC
      ser det är att man fått förre förvaltningschefens uppdrag att bryta reglerna.
      Förvaltningschefen är en person med stark ställning, han skall ha en mycket stark
      ställning. Man går därför på hans beslut, och därför får FF och de andra inga direktiv
      av CC, som känner att han inte är behörig att ”kliva in”.
      CC har aldrig fått en distinkt fråga angående prövningen av ärendet. CC menar att
      FF nog skulle ha blivit rätt förvånad om CC klivit rätt in och tagit över den frågan.
      Den enda som skulle kunna ingripa i frågan är förvaltningschefen. CC menar att
      man förstod att läget inte var helt lätt i och med att man satt på material som man
      inte borde ha haft. Hur vi än gör så kommer vi att göra fel, sådan var situationen,
      menar CC. Det går inte att reparera, det går inte att läka.
Frågan om varför beslutet inte dokumenterades togs upp i förhöret med EE:s
efterträdare JJ. I protokollet från förhöret med denne uppges bl.a.:
      På fråga om hur JJ ser på det faktum att det denna gång inte fattades ett
      dokumenterat beslut, att det var ett muntligt beslut som gavs av EE till FF, svarar JJ
      enligt följande. Man har varje vecka en beslutsberedning, där man i förväg anmäler
      olika typer av beslut som man vill att förvaltningschefen skall fatta. Detta är en
      formaliserad beredning. JJ fattar antingen beslut, eller så diskuterar man frågor som
      är på väg att bli beslut. Omedelbart därefter har man ledningsgruppsmöte. Detta är
      en rutin. Man fattar m.a.o. beslut när man skall göra något inom organisationen. Det
      kan vara allt från projekt, åtgärder eller inriktning, olika typer av händelser.
      Vad gäller hur JJ skulle ha resonerat i just detta fall menar han att detta är ett
      ovanligt beslut, att ta en extra säkerhetskopia. D.v.s. det är något annorlunda än de
      vanliga rutinerna. De ordinarie rutinerna hade ju ändå sparat materialet i två
      månader. Här väljer man att göra en mycket speciell åtgärd. JJ påpekar på nytt att
      det är lätt att vara efterklok, men menar att han i det fall han själv varit enhetschef
      krävt att få det hela på ett skriftligt beslut. Han hade själv fattat ett sådant. JJ menar
      dock att man måste sätta sig in i hur miljön och arbetssituationen var vid detta
      tillfälle.
I Säkerhetspolisens redogörelse för det samlade förhörsresultatet anges:
      Beslutet att spara e-posten dokumenterades inte vilket nuvarande förvaltningschef JJ
      har beklagat. När JJ tillträdde sin tjänst i maj 2005 berättade inte EE att databanden
      sparats. JJ fick reda på bandens existens först den 12 oktober 2006, i samband med
      att SvD åberopade allmän handling och begärde att få del av innehållet med stöd av
      tryckfrihetsförordningen.
Bakgrunden till offentliggörandet av bandens existens är relativt ingående belyst i
förundersökningsmaterialet. Upprinnelsen var journalisten BB:s frågor. I
Säkerhetspolisens redogörelse för det samlade förhörsresultatet anges:
      Den 4 eller 5 oktober ringde BB, journalist vid SvD, till CC och frågade efter
      arkivmaterial. BB begärde att få ut arkivmaterial som allmän handling. CC
      uppfattade BB som diffus. Denne uppgav att det skulle finnas material lagrat hos
      Regeringskansliet från Tsunamin. CC:s första reflektion var att detta syftade på
      telefonloggar. Sedan sade journalisten något om arkivmaterial. CC kontrollerade
      saken men hittade ingenting som kunde styrka BB:s uppgifter. Den 12 oktober
      ringde BB återigen och nämnde att han hade en källa som berättat att det fanns band
      sparade och att de låg i ett kassaskåp i Regeringskansliets källare. CC uppfattade
                                                                     Dnr 342-2008      Sid 10 (32)



      journalistens budskap som en begäran om att få ut en allmän handling.
      Andemeningen var att journalisten ”visste om att man på Regeringskansliet hade
      något som fanns dolt”.
      Detta föranledde CC att sammankalla till ett möte med HH, FF, LL och MM. Denne
      var jurist vid FF:s avdelning. De blev då säkra på att databanden fanns i
      säkerhetsskåpet i källaren. CC frågade HH om antalet databand och denne svarade
      att det var i storleksordningen 150 band. Uppgifterna går isär mellan HH och CC.
CC informerade även JJ, som därmed för första gången fick höra talas om beslutet
att spara banden. Han sammankallade därför ett möte där han ställde ett antal
frågor. Därefter begärde JJ tillsammans med KK att få träffa statsministern. De fick
direktiv från denne att kontakta Katastrofkommissionens ordförande NN. Dagen
efter hölls den presskonferens där bandens existens och uppdraget till NN
redovisades.

3. FRÅGESTÄLLNINGAR FÖR JO
3.1 Den tillkommande informationens betydelse för bedömningen i JO
2007/08 s. 244
3.1.1 Allmänt om den tillkommande informationens betydelse
Tsunamibanden innehåller som framgått ovan enorma mängder information. Den
enda granskning som gjorts av deras konkreta innehåll är den som genomfördes i
samband med Katastrofkommissionens arbete. Granskningen skedde med
utgångspunkt i ett antal frågor, som inte hade kunnat besvaras i det ursprungliga
utredningsarbetet (se betänkandet, s. 96 f.). Dessa s.k. öppna frågor gällde:

− Vilka kontakter som förekommit mellan AA och kabinettssekreteraren OO vid
Utrikesdepartementet (AA och OO hade lämnat olika uppgifter om detta).

− Om AA hade läst ett e-postmeddelande från Försvarsdepartementets
underrättelse- och beredskapsenhet med information om katastrofen (AA hade
hävdat att han läst det).

− Vilken information statsministern PP fått om katastrofen under annandag jul (av
intresse var bl.a. vilken kunskap AA hade sökt för att kunna informera
statsministern).

Av kommissionens betänkande framgår att materialet även mer allmänt studerades
för att på det sättet skapa en bild av aktiviteten i Regeringskansliet under tiden
närmast efter katastrofen.

Enligt kommissionen bekräftade e-postmeddelanden som fanns registrerade på
banden de uppgifter som förut hade lämnats av tjänstemän från Regeringskansliets
förvaltningsavdelning. Detta illustreras på s. 98–101 i betänkandet, bl.a. genom
återgivande av innehållet i ett antal e-postmeddelanden, där arbetssituationen under
det första dygnet efter katastrofen beskrivs.

Beträffande Statsrådsberedningen koncentrerades intresset enligt kommissionen
”helt naturligt” till AA ”eftersom de frågor som stod öppna efter tidigare
granskningar i hög grad rörde honom”. Kommissionen ansåg sig med hänvisning
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 11 (32)



till sitt uppdrag inte kunna underlåta en närmare granskning av de oklarheter som
förelåg kring AA:s verksamhet dagarna efter katastrofen och fortsatte (s. 107):

      AA var vid den aktuella tidpunkten statsministerns närmaste man och därmed
      ansvarig bland annat för att informera statsministern. Vid den utfrågning som
      kommissionen höll med AA den 3 mars 2005 uppgav han att de huvuduppgifter han
      uppfattade sig ha var just att informera statsministern och dessutom att, om behov
      förelåg, lösa kompetenstvister mellan departement. Vid utfrågningen den 13 mars
      2007 nämnde han ytterligare en uppgift, nämligen att ge statsministern indikation
      om huruvida det finns anledning att sammankalla regeringen.
      Bland den i bandmaterialet bevarade e-posten finns ett e-brev avsänt före julhelgen
      till ett antal medarbetare inom Statsrådsberedningen som informerar om att AA
      under annandagen fram till klockan 18 hade rollen som jourhavande beslutsfattare.
      Termen, som i dag har ändrats till ”jourhavande statssekreterare”, innebär kort
      uttryckt att man har en roll som jourhavande exekutiv tjänsteman.
      I bandmaterialet finns data som direkt och indirekt belyser AA:s
      informationsunderlag och agerande under de första dygnen efter tsunamin.
      Materialet kompletterar tidigare lämnade redogörelser.
Kommissionen underkastade därefter de uppgifter som AA tidigare hade lämnat en
ingående granskning, med hjälp av innehållet i e-postlådor, e-postloggar, IP-
adresslistor, accessloggar (registrering av uppkoppling mot Regeringskansliets nät)
och internetloggar (registrering av vilka sidor på internet som besökts och när detta
skett). Granskningen synes ha inneburit att allt AA företagit sig i form av sådana
till Regeringskansliet kopplade aktiviteter under den aktuella tiden kartlades. Vid
sidan av detta sökte kommissionen att med hjälp av andra utredningsåtgärder
bringa ytterligare klarhet kring AA:s in- och utpassering till respektive från
Regeringskansliet Rosenbad samt telefonkontakterna med OO. Kommissionen lade
även ned ett särskilt arbete på att utröna om det ovan nämnda e-postmeddelandet
från Försvarsdepartementets underrättelseenhet nått AA. Meddelandet hade sänts
tidigt på morgonen efter flodvågskatastrofen och innehöll faktauppgifter om
katastrofens omfattning. Det framgick bl.a. att flodvågen hade svept med sig allt i
sin väg, att många troddes vara döda, att läget var mycket allvarligt och att UD
beräknade att 10–20 000 svenskar befann sig i området. Meddelandet hade sänts av
QQ, ämnesråd vid Försvarsdepartementet. AA hade uppgivit att han tagit emot och
läst meddelandet. Kommissionen försökte med QQ:s hjälp bl.a. finna eller
rekonstruera sändlistan till meddelandet.

3.1.2 Katastrofkommissionens bedömning av den tillkommande informationens
betydelse för granskningen av regeringens agerande i samband med
flodvågskatastrofen
Kommissionen fann att materialet på banden gjort det möjligt att i några avseenden
närmare belysa skeendet i Regeringskansliet under dygnen närmast efter tsunamin.
För de flesta av de berörda delarna av Regeringskansliet – förvaltningsavdelningen,
UD och andra departement – hade bilden dock inte på något väsentligt sätt
förändrats. Kommissionen skrev i sin sammanfattning (s. 17):
      De grundläggande bedömningar som kommissionen gjorde i sitt betänkande i
      december 2005 förändras inte av det material som har framkommit i denna
      undersökning. Regeringskansliet saknade en fungerande krishanteringsorganisation,
      för vilket statsministern i egenskap av chef för Regeringskansliet bär ansvaret. Inte
                                                                          Dnr 342-2008     Sid 12 (32)



      heller i övrigt finns det anledning att revidera bedömningarna i fråga om
      verksamheten hos UD och andra departement.
Däremot var det enligt kommissionen nödvändigt att komplettera bilden av hur
Statsrådsberedningen agerat. Det berodde på den information som tillkommit om
AA. Kommissionen skrev i sin sammanfattning (s. 17 f.):

      Statsrådsberedningens och AA:s roll framstår under det första dryga dygnet efter
      tsunamin som väsentligt mer perifer än AA har framställt den i utfrågningarna. AA:s
      uppgifter som statssekreterare i Statsrådsberedningen innefattade den aktuella dagen
      att han var jourhavande beslutsfattare, det vill säga rollen som exekutiv hög
      tjänsteman inom Statsrådsberedningen och därmed inom Regeringskansliet. Hans
      konkreta huvuduppgifter var att hålla sig själv informerad för att kunna informera
      statsministern, att vid behov avgöra vilket departement som skulle ha en ledande roll
      vid händelser som berör flera departement och att göra en bedömning av om det
      kunde bli aktuellt att kalla till ett regeringssammanträde. I ljuset av den information
      som har framkommit efter publiceringen av kommissionens föregående rapport
      framstår AA:s insatser som otillräckliga. För detta måste han kritiseras.
Kommissionen tillade att det efter en analys av materialet även framgick att AA
hade lämnat uppgifter till granskningsorganen som inte varit korrekta.
Kommissionen redogjorde i sammanhanget för vad han sagt under den utfrågning,
som kommissionen under den första fasen av sitt arbete hållit med honom (s. 107):

      I den utfrågning som kommissionen genomförde med statssekreteraren AA den 3
      mars 2005 sade denne att han först fick vetskap om katastrofen via massmedia vid 7-
      tiden på annandagen den 26 december 2004. Han gick in på e-posten från sin bostad
      och läste rapporteringen från Försvarsdepartementet. Härmed måste åsyftas QQ:s e-
      brev avsänt klockan 06.28, eftersom någon annan sådan information från
      Försvarsdepartementet inte fanns vid denna tidpunkt. Han sade vidare att han
      kontaktade statsminister PP klockan 07.45. De talade om katastrofen, dock utan att
      speciellt beröra dess svenska anknytning. AA begav sig därefter till Rosenbad, där
      han enligt egen utsago fick kontakt per telefon med kabinettssekreterare OO.
      Vid 11-tiden ringde han RR, då man bland annat dryftade en insats från
      Räddningsverket. Enligt AA diskuterades inte vid detta tillfälle en insats i syfte att
      bistå skadade svenskar i området.
      Efter lunch återvände AA till Rosenbad, där han enligt egen uppgift höll kontakt
      med UD hela dagen för att hålla sig uppdaterad om läget. Han hade en ny kontakt
      med PP under eftermiddagen. Han hade vidare nya kontakter per telefon med OO
      under eftermiddagen och kvällen.
En jämförelse av dessa uppgifter med den tillkommande informationen ledde till
följande bedömning (s. 122):
      Efter den analys som nu har genomförts är det [...] belagt att AA har lämnat
      uppgifter till kommissionen och andra granskningsorgan som inte varit korrekta.
      Han fick inte utskicket från QQ på morgonen den 26 december. Han öppnade inte
      sin tjänstedator i hemmet på morgonen utan läste sin e-post först efter lunch. Han
      hade inte kontakter med OO eller någon annan UD-tjänsteman under annandagen.
      De rapporter han fick om läget i Regeringskansliet inskränkte sig till två korta e-brev
      och samtal från förvaltningschefen EE, och han sökte inte aktivt mer information om
      detta. Samtalet mellan RR och AA tillkom på RR:s initiativ, inte på AA:s.
      Det finns som framgått ett mönster i avvikelserna mellan de uppgifter som AA
      lämnat till granskningsorganen och vad som vid närmare undersökning visat sig
      faktiskt eller med hög sannolikhet ha hänt: AA har konsekvent framställt sig som
      mer aktiv än han var under det första dryga dygnet. Hans redogörelser har också på
      vissa punkter ändrats allteftersom granskningarna har fortskridit och nya fakta har
      kommit i dagen. Kommissionen gör dock inte någon värdering av AA:s
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 13 (32)



      uppgiftslämnande till granskningsorganen utan stannar vid att överlämna denna
      redogörelse som komplettering till tidigare slutsatser.
3.1.3 Konstitutionsutskottets bedömning av den tillkommande informationens
betydelse för granskningen av regeringens agerande i samband med
flodvågskatastrofen
Enligt en anmälan till KU i januari 2007 fanns det mot bakgrund av den
information som tillkommit en risk för att utskottets tidigare betänkande om
regeringens krisberedskap och krishantering i samband med flodvågskatastrofen
vilat på delvis oriktiga uppgifter. I anledning av anmälan återgav KU i
sammanfattning Katastrofkommissionens slutsatser och redovisade vissa egna
utredningsåtgärder, såsom frågor till Regeringskansliet och utfrågning med
Katastrofkommissionens ordförande och huvudsekreterare.

Den fråga som utskottet enligt sitt ställningstagande hade att pröva var om det
material som tillkommit efter utskottets förra granskning var av sådan art och hade
sådant innehåll att det gav anledning för utskottet att omvärdera eller förnya sin
tidigare granskning. KU fortsatte (bet. 2007/08:KU6 s. 11):

      Utskottet konstaterar att det nytillkomna materialet innehåller uppgifter som påvisar
      att aktiviteten från Statsrådsberedningens sida var för låg under krisens inledande
      skede. Denna uppfattning hade utskottet också i det förra granskningsbetänkandet,
      då utskottet anförde att både PP själv och Statsrådsberedningen borde ha varit mer
      aktiva i olika avseenden under krisens inledning. Uppgifterna i det nytillkomna
      materialet bekräftar med andra ord den uppfattning som utskottet tidigare uttalat.
      Utskottet anser således inte att det finns skäl att omvärdera resultaten i det förra
      granskningsbetänkandet om regeringens krisberedskap och krishantering i samband
      med flodvågskatastrofen 2004.
3.1.4 JO:s bedömning
JO Berggren anförde i sitt beslut angående AA bl.a.:
      Det är enligt min mening ytterst otillfredsställande att utredningen inte kunnat ge
      någon förklaring till de uppgifter som AA har lämnat om telefonsamtalen med OO.
      Inga andra omständigheter än AA:s egna uppgifter talar för att samtalen har ägt rum.
      AA har gjort gällande att frågan om samtalen verkligen ringts skulle sakna ”operativ
      betydelse” för regeringens och Regeringskansliets handlande under katastrofen. Det
      är en svårförståelig ståndpunkt. Han skulle vid det första samtalet med OO under
      annandagen ha fått besked om att den konsulära jouren vid Utrikesdepartementet
      arbetade och att läget var under kontroll och av denna information kunnat dra
      slutsatsen att Utrikesdepartementet hade axlat det sammanhållande ansvaret. Dessa
      uppgifter måste ha bildat underlag för den information han därefter lämnade vid
      samtal med statsministern. Jag kan inte förstå annat än att vilken information som
      lämnas till regeringschefen om Regeringskansliets förmåga att agera i ett inledande
      skede av en krissituation måste vara av stor betydelse för vilka åtgärder som denne
      och regeringen finner nödvändiga att vidta.
      Det är mot den bakgrunden, liksom med hänsyn till den intensiva debatt som
      tämligen omgående startade om såväl regeringsledamöters som andra personers
      agerande under katastrofens första dygn, förvånande att AA under utfrågningen inför
      kommissionen nöjde sig med att redovisa sin ”minnesbild” av samtal med
      kabinettssekreteraren under annandagen och avstod från att förbereda sig på ett
      sådant sätt att han kunnat verifiera de uppgifter han lämnade. Det borde ha varit
      möjligt för honom att lämna klarare besked, inte minst med tanke på att utfrågningen
      ägde rum endast drygt två månader efter det att katastrofen inträffat.
      Det är vidare synnerligen anmärkningsvärt att AA trots upprepade påstötningar, bl.a.
      genom personligt besök av NN [Katastrofkommissionens ordförande], underlåtit att
                                                                        Dnr 342-2008     Sid 14 (32)



      till kommissionen kommentera de divergerande uppgifterna rörande telefon-
      samtalen. Han måste då, om inte förr, ha fått klart för sig att kommissionen för sin
      del ansåg uppgifterna vara av vikt för dess arbete. Även om AA hade en annan
      uppfattning om uppgifternas betydelse var han självfallet skyldig att lämna de
      besked som kommissionen efterfrågade.
      Jag tvingas konstatera att de förklaringar som AA lämnat rörande telefonsamtalen
      inte är övertygande, särskilt mot bakgrund av hans nyss nämnda uppenbara ovilja
      eller oförmåga att bidra till ett klarläggande.
      Jag kan visserligen inte med stöd av utredningen göra gällande att AA uppsåtligen
      inför kommissionen eller mig har lämnat felaktiga upplysningar. AA förtjänar
      emellertid likväl kritik för bristande noggrannhet under kommissionens utfrågning
      samt, framför allt, för sin underlåtenhet att lämna de ytterligare besked som
      kommissionens ordförande därefter begärde och för att han därigenom försvårat den
      granskning som Katastrofkommissionen hade till uppgift att genomföra.
Katastrofkommissionen har som framgått ansett sig kunna konstatera att AA:s
föregivna telefonsamtal med OO inte ägt rum. På den punkten synes en osäkerhet
som tidigare förelegat vara undanröjd. I förhållande till vad som kunde bedömas
vid tiden för JO:s förra beslut har det av Katastrofkommissionen fastslagits att AA
även på andra punkter lämnat oriktiga uppgifter, liksom att det gått att se ett
mönster i de uppgifter han lämnat, bestående i en tendens att framställa sig som
mer aktiv än han i själva verket var.

Den tillkommande informationen, inklusive den värdering som ligger i de
bedömningar Katastrofkommissionen redovisat, innebär att grunden för kritiken
mot AA i det tidigare JO-beslutet har stärkts. Något skäl att omvärdera det som då
uttalades föreligger alltså inte. Inte heller föreligger det efter
Katastrofkommissionens bedömning något skäl för JO att göra ytterligare
uttalanden i saken.

3.2 Regeringskansliets information till granskningsorganen
3.2.1 Katastrofkommissionens utredning om Regeringskansliets information till
kommissionen och KU under granskningarna efter flodvågskatastrofen
De granskningar som genomfördes av Katastrofkommissionen och KU efter
flodvågskatastrofen handlade om vad regeringen och myndigheterna gjort sedan
katastrofen blivit känd. Till stor del gällde det att söka rekonstruera hur
katastrofberedskapen fungerat under de första dygnen, innefattande hur kunskapen
om att en katastrof inträffat spreds och vilka åtgärder som vidtogs. En central fråga
för granskningen var givetvis vilket underlag som fanns att tillgå för att göra en
sådan rekonstruktion.

Kommissionens arbetsmetod följde ett traditionellt mönster, som innebar att man
inhämtade redogörelser från myndigheter, höll utfrågningar med tjänstemän och
tog del av skriftliga handlingar. Katastrofkommissionen efterfrågade vid utförandet
av sitt ursprungliga uppdrag däremot i princip inte elektroniskt lagrat material.
Detta redovisas i betänkandet om tsunamibanden, där det bl.a. framgår att
kommissionen ansåg att dess informationsbehov kunde tillgodoses genom
sedvanligt inhämtande av redogörelser från myndigheter och hörande av
tjänstemän (s. 141 f.). Det ansågs inte motiverat att tillgripa så pass ingripande
metoder för materialinsamlingen som ett direkt nyttjande av elektronisk
                                                                       Dnr 342-2008    Sid 15 (32)



information skulle kunna innebära. Det framgår att någon diskussion om en
backuptagning innehållande e-postmeddelanden inte fördes mellan företrädare för
kommissionen respektive Regeringskansliet, men även att kommissionen inte fick
någon information om bandens existens.

– Det kan alltså konstateras att kommissionen i princip själv valde att avstå från att
använda elektroniskt lagrat material och att frågan om vilken information som i det
hänseendet gavs från Regeringskansliet därmed inte ställs på sin spets för
kommissionens del.

KU:s granskningsmetod avvek något från Katastrofkommissionens arbetssätt.
Utskottet inhämtade till stor del information via skriftliga frågor till
Regeringskansliet. Elektroniskt lagrad information hade då direkt berörts och
efterfrågats. Bl.a. begärde utskottet att få del av alla in- eller utgående e-
postmeddelanden från Regeringskansliet under det första dygnet (26 december
2004) och övrig e-postkommunikation från samma tid som var av betydelse för
utskottets granskning. Statsrådsberedningen svarade för Regeringskansliets räkning
att det fanns papperskopior av viss elektronisk kommunikation. Det materialet
överlämnades till KU. Någon information om det som sedermera kallats
tsunamibanden eller om det övriga backup-material som fanns fick KU inte.

Det saknas skäl att här ingående redogöra för alla KU:s förfrågningar och de svar
som utskottet erhöll; en sådan redogörelse finns i SOU 2007:44 s. 149 ff. Av
särskilt intresse är dock den frågepromemoria som KU den 23 mars 2006 tillställde
Regeringskansliet. Där nämndes det e-postmeddelande som QQ vid
Försvarsdepartementet sänt till ett flertal personer tidigt på morgonen efter
flodvågskatastrofen. Regeringskansliet ombads svara på följande frågor:
      Eftersom meddelandet skickades från en extern e-postadress bör det ha passerat
      brandväggarna till Regeringskansliets datorsystem.
      1. Har e-postmeddelandet, när det ankom till regeringskansliets datorer, genererat en
      eller flera loggar?
      2. Finns loggarna kvar från ovanstående tidsperiod?
      Om det är möjligt att undersöka, så önskar utskottet upplysning om vilka personer
      som var mottagare till det aktuella e-postmeddelandet.
Regeringskansliet svarade genom en skrivelse med missiv undertecknat av
rättschefen KK och en icke undertecknad promemoria ställd från
Statsrådsberedningen. I promemorian uppgavs bl.a. följande.
      E-postmeddelanden som sänds in till Regeringskansliet genererar loggar. De
      meddelanden som QQ sände den 26 december 2004 bör alltså ha genererat loggar i
      Regeringskansliets system. För samtliga loggar gäller, enligt Regeringskansliets
      gallringsföreskrifter, att de skall gallras när de inte behövs för verksamheten. I
      enlighet med dessa rutiner har loggarna gallrats för 2004 och för stor del av 2005.
Svaret var som synes felaktigt i sak, eftersom den efterfrågade informationen fanns
på de i särskild ordning sparade tsunamibanden (och även i annat backup-material).
Även flera andra svar från Regeringskansliet var missvisande i ljuset av den
elektroniska information som Regeringskansliet hade sparad.
                                                                         Dnr 342-2008     Sid 16 (32)



Katastrofkommissionen sökte utreda bakgrunden till att KU felinformerats. I det
sammanhanget belystes de rutiner som tillämpas i Regeringskansliet när frågor från
KU besvaras (se betänkandet, s. 146 f. och bilaga 5). Av redogörelsen framgår i
huvudsak följande.

Praxis sedan lång tid tillbaka är att rättschefen i Statsrådsberedningen fungerar som
”brevlåda”. Det är således dit som KU:s frågor, ställda till Regeringskansliet,
skickas. Rättschefen ber därefter om ett svarsunderlag från statssekreteraren i det
departement som saken gäller. Berör frågan förvaltningsavdelningen går den
normalt till chefsjuristen. Eftersom granskningsärendena rör ett statsråds
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning är det underförstått att
berörda statsråd är underrättade om såväl ärendena som svaren.

När rättschefen får del av svarsunderlaget, läser han eller hon igenom det.
Rättschefens kontroll är av avstämningskaraktär och innefattar inte någon reell
värdering av sakunderlaget. Efter denna kontroll sker en politisk granskning,
normalt genom statsministerns statssekreterare. Ingenting skickas över till KU utan
att en statssekreterare i Statsrådsberedningen har sett materialet.

Kommissionen karakteriserade den granskning som Statsrådsberedningen gör av
svarsunderlaget som ”formell och politisk”. ”Den syftar till att upprätthålla en viss
nivå på kvaliteten i svaren – rena formkrav, att alla frågor från
konstitutionsutskottet har besvarats etcetera – och att garantera enhetlighet i svaren
från Regeringskansliet” (s. 157).

KK utfrågades vid två tillfällen. Hon uppgav enligt kommissionens redogörelse
följande (s. 154).
      Hon minns att hon ansåg att både Försvarsdepartementet och
      Förvaltningsavdelningen var berörda av den förfrågan som sedan kom från
      konstitutionsutskottet. Det var SS respektive CC som försåg henne med underlag,
      och det var hon som skrev den promemoria som sedan sändes till
      konstitutionsutskottet. Hon fick besked att gallring hade skett i enlighet med
      föreskrifterna. Hon hade själv ingen aning om att material fanns sparat på band. När
      hon fick besked om att gallring hade skett, förutsatte hon att material inte fanns kvar
      längre. [– – –] Hade hon känt till att banden fanns, hade inte ett svar från henne gått
      in till konstitutionsutskottet med detta innehåll.
Även CC utfrågades. Han uppgav följande (s. 154 f.).
      Normalt granskar han de uppgifter som Förvaltningsavdelningen lämnar som
      underlag för svar till konstitutionsutskottet. Ibland tar han också själv fram
      underlaget. Han har en ganska dålig minnesbild av enskilda händelser kring svar till
      konstitutionsutskottet i detta ärende men känner igen den redovisning som finns i
      svarspromemorians stycke om gallring av loggar. Det är möjligt att han har
      förmedlat svarspromemorians uppgift om gallring av loggar till KK i ett e-
      postmeddelande. Den stämmer med den allmänna bild han hade vintern 2006. Såvitt
      han då kände till gallrades all e-postloggning, med undantag för banden, automatiskt
      i enlighet med kansliarkivariens beslut.
CC tillfrågades även om sitt ovan nämnda e-postmeddelande till HH angående
vilka handlingar som kunde sändas till KU (s. 128):
      När det gäller CC:s e-postmeddelande angående konstitutionsutskottets rätt att ta del
      av handlingar har CC själv uppgett att han mot bakgrund av redovisad bedömning
                                                                           Dnr 342-2008      Sid 17 (32)



      ansåg att bandmaterialet var oanvändbart. Han har vidare uppgett att även om det
      inte finns någon lagreglerad begränsning innebärande att konstitutionsutskottet
      endast har rätt att ta del av uppgifter från allmän handling, var ärendet rörande
      tsunamihanteringen första gången som han hade kännedom om där
      konstitutionsutskottet gick över den gränsen och bland annat begärde att få ta del av
      enskilda personers minnesanteckningar från möten. Överlag menar CC att det vad
      gäller svarsunderlag till konstitutionsutskottet var så många frågor uppe till
      bedömning att det som normalt skulle ha genererat diskussioner inte fick det
      utrymme det annars skulle ha fått.
Kommissionen konstaterade i sin bedömning att granskningsorganen på några
punkter fått felaktig eller ofullständig information. I det sammanhanget påtalades
att KU bidragit till problemen för Regeringskansliet att leverera svar av hög
kvalitet genom sina krav på i vissa fall mycket korta svarstider. Kritik riktades mot
Regeringskansliet som myndighet. Enligt kommissionen handlade
Regeringskansliet fel när KU inte informerades om tsunamibandens existens och
status. Bedömningen var som framgått att det rörde sig om information som var
svår att ta fram och att den därför inte behövde överlämnas. Regeringskansliet
borde emellertid enligt kommissionen ha överlåtit åt utskottet att bedöma om vilka
ansträngningar som skulle göras för att få ut information. Från likartade
utgångspunkter kritiserades CC (s. 136):
      I stället för att föra frågan vidare till JJ tog CC själv gallringsdiskussionen med IT-
      enheten. Hans bedömning var att uppgifter ur upptagningen inte gick att få fram med
      rutinbetonade åtgärder och att banden därmed utgjorde handlingar som inte ansågs
      förvarade av Regeringskansliet i tryckfrihetsförordningens bemärkelse och alltså
      inte var allmänna handlingar. Bedömningen grundar sig på en teknikers uppgift att
      det skulle ta 45 arbetsdagar att ta fram en viss begärd uppgift ur bandmaterialet.
      Uppgiften har visat sig felaktig, eftersom det hela tiden fanns ett datumindex till
      banden.
Även om uppgiften om att det skulle ta mycket lång tid att få fram informationen
hade varit riktig, var uppfattningen att informationen därmed inte skulle anses
förvarad av Regeringskansliet bara delvis korrekt, skrev kommissionen, och
fortsatte (s. 136 f.):
      Som framgått [...] gäller begränsningen ”rutinbetonade åtgärder” bara för
      sammanställningar ur en upptagning som är så kallade potentiella allmänna
      handlingar, inte för så kallade färdiga allmänna handlingar – däribland
      epostmeddelanden.
      Frågan om bandmaterialets tryckfrihetsrättsliga status är, som tidigare nämnts,
      mycket svår. Detta borde CC ha insett. I stället för att lyfta frågan till JJ tog han själv
      gallringsdiskussionen med IT-enheten. I ett av de utväxlade e-postmeddelandena har
      han uttryckt att det var en ”utmärkt situation” att utomstående inte kunde kräva att få
      del av uppgifter ur bandmaterialet. CC gjorde vidare själv en bedömning dels av
      materialets tryckfrihetsrättsliga status, dels av vilka uppgifter konstitutionsutskottet
      hade rätt att ta del av, vilket kom att få konsekvenser när det gäller
      Regeringskansliets svar till konstitutionsutskottet. [– – –] CC måste kritiseras för sin
      underlåtenhet att till sin närmaste chef JJ lyfta frågorna om bandens existens, deras
      rättsliga status och konstitutionsutskottets rätt till uppgifter om eller ur banden,
      liksom för sitt från offentlighetssynpunkt illa valda uttryck i nämnda e-
      postmeddelande.
Om inte förr, avslutade kommissionen, så borde CC ha ”lyft frågan” när
Regeringskansliet skulle lämna svar till KU.
                                                                          Dnr 342-2008      Sid 18 (32)



Kommissionen fann emellertid, som ovan framgått, inte anledning att anta att det
skulle ha förekommit någon politisk ”mörkläggning” i fråga om bandhanteringen.
Det som brustit var i stället beredningen (s. 158 f.):

      Vad som har lett till fel är snarare [än att det skulle ha förekommit en politisk
      ”mörkläggning”] att diskussionen mellan olika uppgiftslämnare och dem som i
      Statsrådsberedningen ansvarar för svaren till konstitutionsutskottet inte har varit
      tillräckligt ingående.
      Förutom via en förbättrad process kan kvaliteten på svaren till granskningsorgan
      höjas genom att tjänstemannarollen stärks. Det kan inte anses tillfredsställande att
      det inte i alla fall gått att se vilka tjänstemän som varit ansvariga för underlaget till
      svaren till konstitutionsutskottet. Underlagspromemorior bör bära författarens, och
      gärna uppgiftslämnares, namn för att ansvaret för innehållets saklighet skall framstå
      tydligt. Saklighetskravet på förvaltningen, som är grundlagsfäst, innebär inte bara att
      lämnade uppgifter skall vara korrekta utan rimligen också att en lämnad beskrivning
      skall ge en adekvat bild av sakernas tillstånd; väsentliga fakta skall inte ha
      utelämnats.
      Sammantaget är det allvarligt att Regeringskansliet i detta viktiga granskningsärende
      inte har förmått att förse konstitutionsutskottet med korrekt information. Därmed har
      den grundlagsfästa kontrollmakt som konstitutionsutskottet skall utöva inte getts
      korrekta förutsättningar. Detta riskerar att skada medborgarnas tilltro till
      styrelseskicket.
3.2.2 Konstitutionsutskottets granskning av hur regeringen skött uppgiftslämnandet
till utskottet under dess granskning avseende flodvågskatastrofen
I anledning av två anmälningar om hur den dåvarande regeringen skött
uppgiftslämnandet till utskottet under dess granskning avseende
flodvågskatastrofen tog KU upp den saken i det granskningsbetänkande där även
frågan om hur den tillkommande informationen påverkat utskottets tidigare
bedömningar behandlades (se bet. 2007/08:KU6, s. 12–33).

Efter att ha kompletterat Katastrofkommissionens material med vissa egna
utredningsåtgärder konstaterade KU att felaktiga uppgifter lämnats till utskottet
under den förra granskningen. I de anmälningar som föranlett den nya
granskningen hade bl.a. anförts att utskottet borde utreda om regeringen lämnat
felaktiga uppgifter och i så fall vem som bar ansvaret för det. Utskottets
ställningstagande i dess helhet har följande lydelse (bet. 2007/08:KU6, s. 33):
      Utskottet vill inledningsvis erinra om att dess granskning avser regeringsärendenas
      handläggning och statsrådens tjänsteutövning medan tjänstemän i Regeringskansliet
      står under JO:s tillsyn.
      Med detta sagt vill utskottet starkt framhålla att uppgifter som lämnas till
      konstitutionsutskottet ska vara korrekta. Medvetet vilseledande uppgifter kan
      självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen.
      Den konstitutionella kontroll som utförs av konstitutionsutskottet förutsätter att
      utskottet kan lita på att uppgifter som lämnas till utskottet är riktiga samt att de ger
      en rättvisande bild av det som granskas och att inte väsentliga fakta utelämnas. Kan
      utskottet inte lita på detta undergrävs den konstitutionella kontrollen av regeringen.
      Utskottet kan konstatera att felaktiga uppgifter lämnades från Regeringskansliet till
      utskottet under den förra granskningen. Ytterst har berört statsråd ansvaret för att
      uppgiftslämnandet från Regeringskansliet till utskottet går rätt till. Som chef för hela
      Regeringskansliet har statsministern därvidlag ett särskilt ansvar. Här kan flera
      åtgärder vara nödvändiga att vidta för att säkerställa att de svar som lämnas till
      konstitutionsutskottet bygger på korrekta uppgifter. Dit kan höra att tydliggöra krav
                                                                     Dnr 342-2008    Sid 19 (32)



      på dokumentation av interna beslut och förbättra medvetenheten i Regeringskansliet
      om innehållet i Regeringskansliets interna föreskrifter.
3.2.3 JO:s bedömning
Sedan de s.k. tsunamibandens existens offentliggjorts och deras innehåll blivit
tillgängligt för Katastrofkommissionen har det kunnat konstateras att
Regeringskansliet gav riksdagens konstitutionsutskott felaktig information när
utskottet granskade regeringens agerande efter flodvågskatastrofen.

Hur detta gått till har utretts och bedömts av kommissionen. Två tjänstemän
kritiserades för vad de gjort och inte gjort i samband med den underliggande
hanteringen av den elektroniskt lagrade informationen. Kommissionen fann dock
inte skäl att tro att det skulle ha förekommit någon politisk mörkläggning utan
synes snarast ha uteslutit detta. Att information om tsunamibanden m.m. inte nådde
dem som vidarebefordrade svar till KU berodde i stället på brister i
Regeringskansliets rutiner och organisation.

Enligt KU var det ytterst det berörda statsrådet som bar ansvaret för att
uppgiftslämnandet från Regeringskansliet till utskottet går rätt till, men även
statsministern hade i egenskap av chef för hela Regeringskansliet ett särskilt ansvar
för detta. KU erinrade också om att tjänstemän i Regeringskansliet står under JO:s
tillsyn.

Det JO har att ta ställning till i denna del är om det, närmast i anledning av vad KU
uttalat, finns skäl att fortsätta den utredning Katastrofkommissionen och utskottet
utfört men med särskild inriktning på tjänstemännen i Regeringskansliet. Av
betydelse för det ställningstagandet är dels vilka regler som gäller för
Regeringskansliets skyldighet att informera KU, dels vilken roll tjänstemännen har
i det sammanhanget.

Det finns allmänt sett få regler om vilken information KU ska ha tillgång till vid
sin granskning. Enligt regeringsformen har utskottet rätt att få ut protokollen över
beslut i regeringsärenden och de handlingar som hör till dessa ärenden (12 kap. 1
§). Det är en omdiskuterad fråga vilka befogenheter KU i övrigt har när det gäller
tillgång till handlingar. Skilda uppfattningar förekommer, allt från att utskottet ska
erhålla det man begär, till att rätten endast gäller vad som enligt
tryckfrihetsförordningen är att betrakta som allmänna handlingar. Ingetdera
synsättet kan bekräftas i klara regler eller oomtvistad praxis. Denna osäkerhet har
senast belysts av Grundlagsutredningen (se SOU 2008:125 s. 290 ff.). Inte heller
för inhämtande av upplysningar i övrigt finns det någon systematisk reglering. Det
saknas – utöver vad som allmänt gäller för riksdagens utskott – särskilda rättsliga
befogenheter för KU att begära information från regeringen och varken statsråd
eller enskilda tjänstemän är uttryckligen förpliktade att inställa sig för utfrågning
inför utskottet. KU får dock under sina granskningar regelmässigt svar på frågor
som ställs. Statsråd och tjänstemän har på samma sätt brukat inställa sig för
begärda utfrågningar. Såsom rättsområde betraktat kan KU:s befogenheter
sammanfattningsvis sägas vara präglat av en formell vaghet balanserad av relativt
fasta sedvänjor.
                                                                   Dnr 342-2008   Sid 20 (32)



Medan de regler som finns för KU:s befogenheter varit desamma under lång tid har
utskottets granskningsverksamhet förändrats. Från att ha varit administrativt
inriktad innefattar granskningen numera även kontroversiella frågor.
Katastrofkommissionen beskriver utvecklingen så att granskningen fått en mer
politisk inriktning genom att den i ökande grad bygger på anmälningar som
används som politiska instrument att kritisera den sittande regeringen (s. 199).
Även arbetssättet har utvecklats. Ett exempel är de offentliga utfrågningarna, som
fick sitt genombrott under slutet av 1980-talet. De framställningar om upplysningar
om elektroniskt lagrat material som förekommit i detta ärende, liksom den mängd
frågor som ställdes, kan också ses som en utveckling mot en mer närgående
granskning. Från den granskade partens sida kan det hävdas att gränserna för KU:s
anspråk på tillgång till handlingar m.m. successivt synes förflyttas allteftersom
granskningsverksamheten utvecklas. Med ett sådant betraktelsesätt kan regelverket
uppfattas som otydligt och tvekan om vad som egentligen gäller uppkomma. Det
förhållandet att granskningsverksamhetens utveckling inte synes ha gått i takt med
en häremot svarande reglering av utredningsbefogenheterna kan ha medfört att det
hos granskaren och den granskade vuxit fram olika bilder av den rättsliga
regleringens innebörd.

Tjänstemännens roll i detta ärende var att ta fram ett underlag till svar på KU:s
frågor. Hur detta ska gå till följer en rutin, som är fastlagd sedan länge och för
vilken myndighetens ledning, ytterst statsministern, ansvarar. Enligt denna rutin är
det en uppgift för Statsrådsberedningens rättschef att se till att KU får svar. Denna
funktion är dock i sak osjälvständig; rättschefen fungerar i praktiken som
”brevlåda”. Det underlag som sammanställs undergår en politisk granskning.
Ingenting skickas över till KU utan att en statssekreterare i Statsrådsberedningen
sett det. Det är underförstått att berörda statsråd är underrättade om ärendet och
svaret.

Ansvaret gentemot KU för den information som meddelas måste enligt min mening
bäras av den som slutligt bestämmer hur KU:s frågor besvaras. Det inkluderar, som
förfarandet är ordnat inom Regeringskansliet, även brister i den föregående
beredningen. Den ordning som tillämpas är styrd av den politiska ledningen, som
enligt vad som framkommit har det sista ordet när det gäller svarens utformning.
Det är också, med tanke på att det är regeringen eller enskilda statsråds
tjänsteutövning som KU granskar, i det närmaste självklart att den granskade
parten själv har ett avgörande inflytande över hur Regeringskansliet ska förhålla
sig till granskningsorganet. Statens tjänstemän måste givetvis alltid agera på ett
opartiskt och sakligt korrekt sätt (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen och vad som enligt
ovan uttalades av Katastrofkommissionen om tjänstemannarollen). Men inom
dessa ramar torde tjänstemännens uppdrag i dessa sammanhang i första hand vara
att bistå regeringen och granskade statsråd.

Av Katastrofkommissionens utredning framgår att det inom Regeringskansliet
ifrågasattes om KU hade rätt till annat än allmänna handlingar. Kommissionen
noterade också ”indikationer på att överordnade i Regeringskansliet uppfattats som
restriktiva i sin syn på vilken information som borde lämnas över”; det tycktes
                                                                     Dnr 342-2008    Sid 21 (32)



även ha förekommit kritiska reaktioner mot tjänstemän som sökt besvara ställda
frågor (s. 164). Det kan under sådana omständigheter vara svårt för en tjänsteman
att avgöra var gränsen går mellan å ena sidan kravet på saklighet i regeringsformen
och å andra sidan kravet på lojalitet mot regeringen. ”Uppgiften att leva upp till
saklighetskravet i 1 kap. 9 § regeringsformen och samtidigt lojalt medverka med
sina insatser i en organisation som är politiskt ledd är inte alltid lätt”, noterade
Katastrofkommissionen (s. 23).

I saklighetskravet ingick i detta fall att se till att grundlagens regler om information
till KU följdes. Är dessa regler inte entydiga blir den uppgiften svårare. Om det
finns ett visst tolkningsutrymme kan det hävdas att lojalitetskravet mot den
politiska organisationen bör påverka tolkningen, inom det utrymmet. I ärenden av
detta slag förstärks den synpunkten av vad som ovan beskrivits om de rutiner som
tillämpas och som innebär att det yttersta ansvaret för den information som lämnas
ligger på den politiska nivån medan tjänstemännen har en mer osjälvständig
biträdesroll.

KU:s ställningstagande innebär att ansvaret för att information från
Regeringskansliet till KU förmedlas på ett korrekt sätt ytterst ligger hos de statsråd
som är berörda och hos statsministern. Utrymmet för att vid sidan härav utkräva ett
helt självständigt tjänstemannaansvar är, såsom informationsutbytet är organiserat,
begränsat. Tjänstemännens roll att vaka över att de rättsliga regler som gäller följs
försvåras av att reglerna i detta sammanhang inte är entydigt fastlagda. Det har mot
den bakgrunden inte funnits skäl för mig att fortsätta utredningen från den punkt
där KU lämnade den.

3.3 Handläggningen av BB:s framställningar
3.3.1 BB:s skrivelser
I skrivelser till JO i maj respektive november 2008 och februari 2009 beskrev
journalisten BB på Svenska Dagbladet telefonkontakter, som han i början av
oktober 2006 hade med chefsjuristen i Regeringskansliets förvaltningsavdelning,
CC. BB ifrågasatte om CC:s uppgiftslämnande var förenligt med
tryckfrihetsförordningens offentlighetsprincip och regeringsformens krav på
saklighet. Till stöd för det han framförde tillställde han JO dialogutskrifter, som
han gjort med stöd av bandinspelningar från de samtal han fört med CC. Han
erbjöd sig även att ordna så att JO kunde lyssna på banden.

Av skrivelserna och utskrifterna av telefonsamtalen framgår i huvudsak följande.

BB hade fått kännedom om att e-postloggar m.m. fanns sparade på band som
förvarades i ett kassaskåp i Regeringskansliet. BB misstänkte även, utifrån
uppgifter han tagit del av i en förundersökning mot en bedrägerimisstänkt anställd
vid Regeringskansliet, att det utöver dessa band även fanns loggar från
Regeringskansliets brandvägg som inte gallrades. Han hade också fått uppgifter om
att CC sommaren 2005 hade beslutat att gallringstiden för Regeringskansliets
telefonloggar skulle förkortas från ett år till sex månader. Loggarna från dygnen för
flodvågskatastrofen hade därmed gallrats under sommaren 2005. De fanns därför
                                                                       Dnr 342-2008    Sid 22 (32)



inte kvar då de begärdes ut av bl.a. journalister efter Katastrofkommissionens
betänkande i december samma år.

Med anledning av dessa uppgifter kontaktade BB CC per telefon den 4 oktober
2006. Samtalet handlade inledningsvis om telefonloggarna varvid CC uppgav att
han inte hade medverkat till att telefonloggarna raderades eller att gallringstiden för
dessa hade förkortats. Dessa besked ändrade han dock senare under dagen, då han
ringde tillbaka och meddelade att gallring hade skett och att det var han som under
sommaren 2005 hade beslutat om att ändra gallringstiden från ett år till sex
månader. Vad gällde e-postloggar (inklusive brandväggsloggen) gjorde CC
gällande att de elektroniska loggarna borde ha gallrats i enlighet med
Regeringskansliets gallringsbestämmelser och att vissa loggutskrifter som hade
redovisats för Katastrofkommissionens ordförande troligtvis hade gallrats. Han
lovade dock att kontrollera om loggarna hade gallrats och återkomma med besked
om detta.

Efter flera påminnelser och kontaktförsök fick BB återigen per telefon kontakt med
CC den 12 oktober 2006. CC uppgav i detta samtal att loggutskrifterna inte verkade
finnas kvar. Då BB sade att han visste att e-postloggar från tiden för
flodvågskatastrofen fanns bevarade ställde CC frågor om dessa fanns i elektronisk
form eller i pappersform och var materialet skulle finnas. När BB talade om att
loggarna lagrats på band som fanns i ett kassaskåp och att materialet täckte
tsunamidygnen, uppgav CC att han var ovetande om att sådant material fanns
bevarat i Regeringskansliet. Samtalet avslutades med att CC lovade undersöka
frågan om banden för att sedan återkomma.

Dagen därpå begärde BB skriftligen via e-post hos förvaltningsavdelningens chef
JJ att få ta del av vissa allmänna handlingar på banden. Två timmar senare höll
statsminister DD presskonferens tillsammans med JJ varvid det offentliggjordes att
tsunamibanden hade påträffats.

I sina skrivelser till JO gör BB gällande att CC vid telefonsamtalen kände till
tsunamibanden och deras placering, att den s.k. brandväggsloggen av säkerhetsskäl
aldrig gallrades och att telefonloggen för tiden för flodvågskatastrofen hade gallrats
under sommaren 2005. Hans uppgifter vid telefonsamtalen var därför oriktiga och
vilseledande.

Till sina skrivelser hade BB fogat kopior av tidningsartiklar publicerade i Svenska
Dagbladet angående tsunamibanden och gallringen av telefonloggar. Han bifogade
också en kopia av sin begäran av den 13 oktober 2006 om att få ta del av uppgifter
på banden. Den var ställd till förvaltningschefen vid Regeringskansliets
förvaltningsavdelning och hade följande lydelse.

      Svenska Dagbladet har hos rättschefen vid Förvaltningsavdelningen CC den 4
      oktober och 12 oktober begärt besked om allmänna handlingar som sparats inom
      Förvaltningsavdelningen sedan flodvågskatastrofen 2004. Ytterligare påminnelser
      och kontaktförsök i frågan har skett till CC den 11 oktober, den 12 oktober och idag
      den 13 oktober f.m. Jag har utan framgång även sökt kontakt med Dig i detta ärende
      12 oktober och lämnat besked om att jag önskar kontakt.
                                                                           Dnr 342-2008     Sid 23 (32)



      SvD har till och med lämnat konkret upplysning till CC den 12 oktober om var dessa
      handlingar återfinns, och i vilken form. SvD förespeglades då ett besked samma dag.
      Vi har dock ännu inte fått något, ej heller någon förklaring till detta dröjsmål.
      Därför begär vi härmed skriftligt:
      1. Utlämnande av sparade e-postloggar från julhelgen 2005 – trettonhelgen 2005.
      2. Om detta av tekniska skäl skulle stöta på svårigheter begär vi kopia av allmän
      handling visande in- och utloggningar samt trafiken på dåvarande statssekreterare
      AA:s mailbox den 26 december 2004.
      3. Vi begär vidare kopia på allmän handling visande hur mail från QQ vid
      Fö/UNDBER, subject: Flodvåg i svenskt turistområde, 26 dec 2004 06:28
      förmedlades av mailserver, av vilka mailboxar/konton detta mail öppnades och vid
      vilka tidpunkter.
BB bifogade även kopia av ett svar från Regeringskansliets förvaltningsavdelning,
undertecknat av CC. Det var avsänt samma dag som begäran gavs in och hade
följande lydelse.

      Begäran om utlämnande av allmän handling
      Regeringskansliets förvaltningsavdelning har idag tagit emot din skriftliga begäran
      om utlämnande av handlingar som rör mailtrafik vid tiden för flodvågskatastrofen.
      Statsministern har idag vid en pressträff redovisat att det material som du frågar efter
      kan finnas sparat på säkerhetskopior (s.k. back-upband) som under gårdagen
      påträffades i Regeringskansliets lokaler.
      Materialet är omfattande. Om det är i läsbart skick kommer Regeringskansliet senare
      att kunna ta ställning till din begäran. Som statsministern nämnde vid pressträffen
      kan det ta minst ett par veckor.
3.3.2 Regeringskansliets remissvar och övrig utredning
BB:s skrivelser remitterades till Regeringskansliet, som anmodades att göra en
utredning och yttra sig över hur BB:s i skrivelsen omnämnda framställningar och
förfrågningar hade hanterats och bedömts samt vilka besked han givits med
anledning av dessa. I remissvaret angav Regeringskansliet, genom
förvaltningschefen JJ, i huvudsak följande.

      Omständigheterna i ärendet
      Regeringskansliets utredning i ärendet har genomförts genom intervju med
      chefsjuristen i Regeringskansliets förvaltningsavdelning CC och genomgång av den
      akt om utlämnande av allmänna handlingar som nämns i ärendet. Följande har
      framkommit.
      Det har gått snart två år sedan telefonsamtalen med BB i oktober 2006. CC har
      därför svårt att minnas exakt vad som sagts.
      Samtalet med BB den 4 oktober handlade framför allt om gallring av loggar av
      samtalslistor för tiden för flodvågskatastrofen i Asien 2004. CC uppgav då, i
      enlighet med vad han själv trodde vid tillfället, att samtalslistorna inte hade gallrats.
      Under dagen kontrollerade han uppgifterna och blev informerad om att listorna var
      gallrade. Han kontaktade därför BB på eftermiddagen samma dag för att korrigera
      sitt tidigare besked.
      BB tog vid samtalen även upp frågan om e-postloggar från tiden för
      flodvågskatastrofen. CC var tveksam till om det fanns några e-postloggar bevarade.
      De enda loggar han kunde erinra sig var de utskrifter av e-postloggar som
      Katastrofkommissionens ordförande NN hade begärt att få ta del av. CC kände sig
      osäker över om dessa utskrifter fanns kvar. Han skulle därför återkomma till BB
      med besked om e-postloggar. Han uppfattade inte att BB vid samtalet begärde att få
      ta del av allmänna handlingar och öppnade därför inte något ärende.
                                                                        Dnr 342-2008    Sid 24 (32)



      Under veckan som följde fick CC bekräftat att de utskrivna e-postloggarna var
      gallrade. Tyvärr informerade han inte omedelbart BB när han fick bekräftat att så
      var fallet. Detta berodde främst på att frågan om samtalslistor var föremål för stort
      intresse från bl.a. massmedia, vilket medförde en stor arbetsbelastning för CC under
      denna vecka.
      Nästa samtal med BB ägde rum tidigt på morgonen den 12 oktober. CC blev under
      samtalet osäker över om BB:s fråga om e-postloggar avsåg de utskrivna loggarna
      eller handlade om elektroniska loggar. CC ställde därför en fråga om detta. BB
      svarade då att frågan gällde elektroniska loggar och berättade också att de fanns på
      band som låg i ett kassaskåp.
      Under samtalets gång gjorde CC inte någon koppling till de säkerhetskopior av e-
      post som senare blivit kända som de s.k. tsunamibanden. Samtalet avslutades med
      att CC skulle återkomma. Han minns i dag inte exakt vad som sagts, om BB haft
      anledning att förvänta sig ett besked senare samma dag.
      Vid samtalet den 12 oktober fick CC också en fråga om e-postloggars rättsliga
      status. Han uppfattade frågan som allmänt hållen och svarade att e-postloggar
      normalt sett är att betrakta som allmänna handlingar.
      Direkt efter samtalet kontrollerade CC BB:s uppgifter och fick redan under
      förmiddagen besked om att Regeringskansliet hade kvar band med säkerhetskopior
      av bl.a. e-posttrafik. Han fick också besked om att dessa band kunde antas innehålla
      e-postloggar och var banden förvarades. CC informerade då omedelbart sin chef,
      förvaltningschefen JJ, om detta.
      Den 13 oktober kom BB:s skrivelse in till Regeringskansliet (JO:s aktbilaga 2).
      Skrivelsen diariefördes i Regeringskansliet (dnr FA2006/153l/JA) och besvarades
      samma dag (JO:s aktbilaga 3). Ärendet har slutligen avgjorts genom regeringsbeslut
      den 26 juli 2007 (dnr Ju2007/5994/L6).

      Regeringskansliets yttrande
      Det är viktigt att uppgifter och upplysningar som företrädare för myndigheter lämnar
      till enskilda och andra i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde är
      korrekta. Detta gäller givetvis även för Regeringskansliet.
      Det är olyckligt att det gavs felaktiga upplysningar till BB vid det första
      telefonsamtalet som ägde rum den 4 oktober 2006. Den felaktiga upplysningen
      korrigerades emellertid samma dag vid ett senare telefonsamtal.
      Skrivelsen av den 13 oktober 2006 har diarieförts och besvarats samma dag den kom
      in till Regeringskansliet. Vad gäller frågan hur BB:s övriga omnämnda
      framställningar eller förfrågningar har hanterats och bedömts, får Regeringskansliet
      hänvisa till CC:s uppgifter.
BB kommenterade Regeringskansliets yttrande i en ny skrivelse, som i sin tur
föranledde ett yttrande från Regeringskansliet, som även det kommenterades av
BB.

Även chefsjuristen CC kommenterade skrivelserna. I sitt yttrande uppgav han
huvudsakligen att han beklagade att han vid det första samtalet den 4 oktober 2006
lämnade felaktiga uppgifter om gallringen av telefonloggen, men betonade att han
själv kontaktade BB samma dag för att korrigera uppgifterna.

Regeringskansliet hade som framgått anmodats att bl.a. yttra sig över hur BB:s
framställningar om handlingar hade hanterats. Svaret innehöll dock få upplysningar
om hur BB:s skriftliga begäran om att få ut allmänna handlingar hade handlagts. JO
hämtade därför in handlingarna i det ärendet från Regeringskansliet. Av dessa
framgår följande.
                                                                       Dnr 342-2008        Sid 25 (32)



Begäran inkom till Regeringskansliets förvaltningsavdelning, där den
inkomststämplades den 13 oktober 2006. Samma dag sändes det svar som
återgivits ovan. Därefter synes inget ha skett förrän begäran stämplats som
inkommen till Statsrådsberedningen den 5 juni 2007, varefter den enligt en
tjänsteanteckning den 20 juni 2007 överlämnades till Justitiedepartementet, där den
registrerats samma dag. Den 19 juli 2007 beslöt regeringen att framställningar
rörande de säkerhetskopior som saken gällde skulle prövas inom Justitie-
departementet (SB 2007/4994). En vecka senare avslog justitieministern begäran
(dnr Ju2007/5994/L6). I beslutet anges att ärendet överlämnats till regeringen.
Beslutets motivering löd:

      I den mån sådana handlingar som begäran avser förvaras hos Regeringskansliet finns
      dessa i de säkerhetskopior i Regeringskansliets datasystem som har bevarats med
      anledning av naturkatastrofen i Asien år 2004. Säkerhetskopiorna innehåller såväl
      allmänna som icke allmänna handlingar.
      Reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om handlingsoffentlighet gäller endast
      allmänna handlingar. Sådana handlingar ska på begäran lämnas ut om de inte är
      hemliga. Enligt 5 kap. 11 § sekretesslagen gäller sekretess för samtliga uppgifter
      som finns i säkerhetskopiorna.
Den i beslutet åberopade bestämmelsen i 5 kap. 11 § sekretesslagen hade trätt i
kraft kort tid före beslutet, den 15 juli 2007, och innebär att sekretess gäller för
uppgift i de säkerhetskopior i Regeringskansliets datasystem som har bevarats med
anledning av naturkatastrofen i Asien år 2004.

Sammanfattningsvis ingavs begäran den 13 oktober 2006, överfördes från
förvaltningsavdelningen till Statsrådsberedningen den 5 juni 2007, varefter ny
lagstiftning trädde i kraft den 15 juli och avslagsbeslut meddelades den 27 juli
samma år.

3.3.3 JO:s bedömning
CC:s uppgifter till BB
BB har utifrån offentlighetsprincipen och regeringsformens krav på saklighet
ifrågasatt CC:s agerande vid kontakterna dem emellan. Till stöd för sin kritik mot
CC har han gett in utskrifter från de aktuella telefonsamtalen. Enligt BB ger
uppteckningarna stöd för att CC lämnat flera oriktiga uppgifter och vilseledande
besked samt att detta skett medvetet. Jag har förståelse för att BB från sina
utgångspunkter och med den bakgrundsbild han hade har uppfattat samtalen på det
sättet. Samtalsuppteckningarnas innehåll är dock inte entydigt och utredningen i
övrigt pekar delvis i en annan riktning.

Det första samtalet handlar mest om de s.k. telefonloggarna. CC uttrycker ofta
osäkerhet i sina svar; vill kontrollera, kan inte bekräfta, lämnar reservationer etc.
Han säger sig förstå vart BB vill komma med sina frågor, men tillbakavisar de
misstankar om mörkläggning dessa utgår från. På en punkt lämnar han en tydligt
felaktig uppgift, nämligen när han förnekar att det var han som såg till att
gallringstiden förkortades. Detta korrigerar han dock senare samma dag, efter att
själv ha tagit kontakt med BB. Det framgår att CC har svårt att hålla isär olika
loggar och det framstår som möjligt att den felaktiga uppgiften hade sin grund i
detta. Det bör även beaktas att förkortningen av gallringstiden hade bestämts ett
                                                                      Dnr 342-2008    Sid 26 (32)



och ett halvt år tidigare; det kan inte uteslutas att de närmare omständigheterna
hade fallit honom ur minnet.

Under det första samtalet avhandlas även ”ytterligare information från tsunamin”;
det talas om band och e-postloggar. CC förnekar inte att material lagts undan men
säger sig – i något skiftande ordalag – tvivla på att sådant finns kvar.
Uppteckningarna utesluter inte att BB och CC här delvis talar förbi varandra; i vart
fall är det svårt att säkert sluta sig till om diskussionen rör utskrifter eller digitalt
lagrat material. Även här uttrycker sig CC försiktigt med återkommande
reservationer. Han säger bl.a., som det får förstås, att han, efter det att
Katastrofkommissionen hade avslutat sitt arbete, sagt till om att material som
skulle gallras förstördes, men att han faktiskt inte vet om så skett.

Brandväggsloggen diskuteras också. CC uppger att denna gallras kontinuerligt –
vilket den som framgått inte gör – men ger samtidigt uttryck för att han har svårt att
hålla rätt på loggarna. Av Katastrofkommissionens utredning framgår att CC i
februari 2006 tillsatte en arbetsgrupp med uppdrag att se över Regeringskansliets
rutiner för logglistor. Gruppen redovisade sitt arbete i en intern promemoria den 21
juni 2006. Av denna framgick bl.a. att loggar från brandväggar innehållande
uppgifter om e-posttrafik av säkerhetsskäl aldrig gallrades. CC hade således fyra
månader före telefonsamtalen med BB fått kännedom om de gallringsrutiner som
tillämpades, vilka innebar att brandväggsloggen från tiden för flodvågskatastrofen
inte skulle ha gallrats och därför borde finnas kvar. Av promemorian framgår dock
även att det i Regeringskansliet förekommer ett flertal olika elektroniska loggar
och att olika gallringstider tillämpas för dem. Det är således tänkbart att CC
blandade samman olika loggar.

Det andra samtalet handlar mest om e-postloggarna. Det klargörs så småningom att
vad BB är ute efter är digitalt lagrat material. På en uttrycklig fråga om CC påstår
att han inte känner till att det finns backupfiler från mailtrafiken under tsunamin
som lagts undan svarar han: ”Nej, det är inte det jag säger! Det jag säger – jag vet
inte att vi skulle ha det kvar idag.” Hans grundläggande förhållningssätt under
samtalet är att han vill kontrollera de påståenden om att det finns material bevarat
som BB konfronterar honom med. Han uppger sig därvid inte känna till att det
skulle ligga band sparade i ett kassaskåp.

Det kan långtifrån uteslutas att CC vid denna tidpunkt, oktober 2006, utgick från
att det ursprungligen sparade materialet numera var raderat. Som framgått
korresponderade han med IT-avdelningen, HH, i mars 2006. Han skrev då att det
var hög tid att rensa banden och kan ha haft anledning att tro att detta också
skedde; inget har framkommit om att han fått besked i annan riktning efter att han
meddelat HH detta. Faktum är att det som framgår i samtalsutskrifterna är väl
förenligt med antagandet att CC vid sitt samtal med BB inledningsvis utgått från att
banden sedan länge var raderade. Omständigheterna närmast efter BB:s och CC:s
samtal den 12 oktober är som framgått belysta i Säkerhetspolisens förundersökning
om tsunamibanden. CC uppgav där att när SvD ringde honom på morgonen den 12
oktober visste han inte att det fanns några band över huvud taget. HH uppgav till
Säkerhetspolisen att CC vid det möte som denne kallade till efter samtalet med BB
                                                                   Dnr 342-2008    Sid 27 (32)



trodde att materialet var raderat. Enligt HH framkom det att han och CC hade
missuppfattat varandra.

Vad som framkommit tillåter sammanfattningsvis inte slutsatsen att CC medvetet
vilselett BB. Eftersom det av samtalsuppteckningarna att döma även för CC själv
stod klart att han inte kunde ge raka svar på flera av de frågor som ställdes hade det
varit bättre att mer systematiskt notera frågorna för att sedan återkomma med
tydliga besked. Undanglidande eller svävande svar är ägnade att skapa en misstro
av det slag som BB kommit att hysa mot Regeringskansliets vilja att svara på
frågor om tsunamibanden m.m. Något underlag för att på rättsliga grunder kritisera
CC för de uppgifter han lämnade BB under telefonsamtalen föreligger dock inte.

BB:s begäran om att ta del av allmänna handlingar
BB har angett att han vid telefonsamtalen den 4 och 12 oktober 2006 begärde att få
del av allmänna handlingar. Regeringskansliet har i sitt yttrande till JO uppgett att
CC inte uppfattade någon sådan begäran och att något ärende om detta därför inte
lades upp. Den uppgiften motsägs, som framgår under avsnitt 2.3 ovan, av vad CC
sade till Säkerhetspolisen. Av de samtalsutskrifter som getts in till JO framgår dock
inte att BB vid samtalen gjorde någon framställan om att få del av handlingar.
Utredningen tyder sammantaget på att det för bägge parter stod klart att BB:s
ärende ytterst var att få insyn i det material som diskuterades under samtalen, men
att detta inte konkretiserades i någon uttrycklig begäran. Mot bakgrund av att BB
redan dagen efter det sista samtalet gav in en formell begäran ser jag inte något
skäl att ytterligare uppehålla mig vid om en sådan begäran kan anses ha framställts
redan under samtalen.

Den 13 oktober 2006 begärde BB således skriftligen, i ett brev till
förvaltningsavdelningens chef JJ och för Svenska Dagbladets räkning, att få ta del
av vissa allmänna handlingar på banden. Samma dag tillsändes han en skrivelse
undertecknad av CC i vilken denne, som ovan framgått, uppgav att materialet på
banden var omfattande, att Regeringskansliet senare skulle kunna ta ställning till
hans begäran under förutsättning att materialet var i läsbart skick samt att detta
kunde ta minst ett par veckor. Det dröjde dock mer än nio månader innan BB erhöll
besked i form av regeringens avslagsbeslut.

En begäran om att få kopia av en allmän handling ska enligt 2 kap. 13 §
tryckfrihetsförordningen, TF, behandlas skyndsamt; besked i en utlämnandefråga
bör normalt lämnas samma dag. Någon eller några dagars fördröjning kan dock
godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att myndigheten ska kunna ta
ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Ytterligare
dröjsmål kan vara ofrånkomligt om framställningen avser eller fordrar genomgång
av ett omfattande material. Dessa regler gäller generellt.

För möjligheten att överklaga beslut i utlämnandeärenden finns vissa särskilda
regler, som berör handlingar i Regeringskansliet. Enligt 2 kap. 15 § TF får talan
mot ett beslut som fattats av ett statsråd och som innebär avslag på en begäran att
få del av allmän handling föras hos regeringen. Av samma bestämmelse framgår
motsatsvis att regeringens beslut inte kan överklagas. Det har av principiella skäl
                                                                    Dnr 342-2008    Sid 28 (32)



ansetts att beslut av regeringen, liksom av riksdagen, i ärenden av detta slag inte
ska kunna underkastas domstolsprövning (se prop. 1975/76:160 s. 205). I 18 §
förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet finns en särskild
bestämmelse om hur prövningen beträffande handlingar som begärs utlämnade från
Regeringskansliet ska gå till. Prövningen ska ske inom det departement som
förvarar handlingarna, om något annat inte är särskilt föreskrivet. I tveksamma fall
eller om sökanden begär det ska en sådan fråga prövas av ett statsråd. Förvaras
handlingarna av Regeringskansliets förvaltningsavdelning ska en sådan prövning
ske av ett statsråd i Statsrådsberedningen. Ärendet får även överlämnas till
regeringens prövning. Det är emellertid bara i undantagsfall som frågor om
utlämnande av allmänna handlingar kräver ställningstaganden på politisk nivå; det
normala är att tjänstemannaorganisationen fattar besluten (se SOU 2009:05
s. 172 f.).

Av det sagda följer att Regeringskansliets handläggning av framställningar om att
få ut allmänna handlingar tillhör JO:s tillsynsområde, såvida inte framställningen
överlämnats till statsråds eller regeringens prövning.

Regleringens innebörd är att det i detta fall ålåg Regeringskansliets
förvaltningsavdelning att skyndsamt meddela ett besked i anledning av den begäran
som förelåg. Om det hade inneburit att handlingar inte lämnades ut skulle sökanden
haft rätt att begära prövning av ett statsråd i Statsrådsberedningen. Ett avslagsbeslut
av statsrådet skulle ha kunnat överklagas till regeringen. Alternativt förelåg
möjligheten för förvaltningsavdelningen att utan egen prövning överlämna ärendet
till ett statsråd i Statsrådsberedningen direkt. Eftersom en sådan överlämning
ersätter ett ställningstagande på tjänstemannanivå ska den ske inom samma
tidsram, dvs. skyndsamt.

Vid bedömningen av Regeringskansliets handläggning av BB:s begäran bör
inledningsvis noteras att denna inte avsåg tsunamibandens innehåll som helhet utan
viss specificerad information på dessa. Även om det i och för sig gällde ett stort
material var begäran begränsad och så till vida hanterlig.

Regeringskansliet har i sitt yttrande till JO inte lämnat någon förklaring till att det
trots TF:s klara regler dröjde så länge innan man tog ställning i ärendet. Vissa
omständigheter av intresse framgår dock i Katastrofkommissionens betänkande om
banden. Den granskning som skedde av banden genomfördes i Regeringskansliet
av den av regeringen utsedde granskaren, NN. Skälet till denna uppläggning av
granskningsarbetet var enligt kommissionen en önskan att undvika ett formellt
överlämnande av materialet till kommissionen, eftersom det då skulle ha blivit att
betrakta som en inkommen och därmed allmän handling hos kommissionen (s. 36
f.). En konsekvens av uppläggningen var emellertid också att materialet hela tiden
fanns förvarat i Regeringskansliet. Kommissionens granskning av banden kan
således inte ha utgjort något formellt eller praktiskt hinder för Regeringskansliets
prövning av BB:s begäran. Det kan tilläggas att en myndighet inte får avhända sig
handlingar som begärts utlämnade utan att först ta ställning till begäran (jfr bl.a. JO
1970 s. 319).
                                                                    Dnr 342-2008    Sid 29 (32)



I den skrivelse som förvaltningsavdelningen omgående tillställde BB hänvisades
bl.a. till att materialet eventuellt inte var i läsbart skick. Beträffande materialets
läsbarhet framgår i betänkandet att bandens närmare innehåll inte var känt när
begäran gjordes. Det gick inte heller att utan teknisk bearbetning ta del av
innehållet. För granskningen byggdes en särskild IT-miljö upp, ett arbete som
avslutades i slutet av november 2006. Härefter påbörjades arbetet med att läsa in
relevanta data. Den grundläggande inläsningen av banden slutfördes strax före jul
2006. Den 30 januari 2007 ansåg sig granskaren ha ett tillräckligt underlag för att
begära att Katastrofkommissionen skulle återinkallas. Av det sagda framgår att det
vid slutet av 2006 var möjligt att ta del av bandens innehåll. Vid den tiden var
hindret beträffande läsbarheten således undanröjt.

Senast vid den tidpunkten borde BB:s begäran ha kunnat prövas i enlighet med de
regler som vid det tillfället gällde. Hur en sådan prövning skulle ha utfallit är inte
självklart. Frågan om i vilken utsträckning materialet utgör allmän handling har
behandlats i en rad sammanhang (se SOU 2007:44, bilaga 4, bet. 2006/07:KU26,
Ds 2007:26, prop. 2007/08:38 och SOU 2009:5). I beslutet att avslå BB:s begäran
skrev regeringen att banden innehöll ”såväl allmänna som icke allmänna
handlingar” (se ovan). I en senare proposition har regeringen argumenterat för att
banden inte är att anse som allmänna handlingar men även konstaterat att en
formell tolkning av TF kan leda till att banden anses upprättade och därmed utgör
allmänna handlingar (prop. 2007/08:38, bl.a. s. 14–15). JO Berggren har i ett
remissyttrande över förslagen i Ds 2007:36 anfört att mycket talar för att
tsunamibanden ska betraktas som allmänna handlingar (dnr 3092-2007). I vad mån
banden utgör allmänna handlingar eller inte får i frånvaro av entydig rättslig
vägledning än i dag betraktas som en öppen fråga.

Även om tsunamibanden, eller vissa handlingar på dessa, befinns vara allmänna
handlingar är det inte därmed klart att innehållet är offentligt. Åtskilligt av det som
BB begärde tillgång till skulle antagligen ha befunnits omfattat av sekretess. I flera
fall hade regeringen redan före BB:s begäran funnit att uppgifter ur e-postloggen
omfattades av totalförsvarssekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen. Vad gäller de
begärda uppgifterna om AA synes det förhålla sig på annat sätt.
Katastrofkommissionen valde att i sitt andra betänkande redovisa bl.a. dessa
uppgifter. Kommissionens bedömning var att de uppgifterna kunde offentliggöras i
dess betänkande utan hinder av totalförsvarssekretess eller säkerhetssekretess (se
betänkandet, s. 74).

Det finns alltså en del som talar för att vissa av de handlingar som BB:s begäran
avsåg hade kunnat lämnas ut till honom. Genom att ställningstagandet till hans
begäran fördröjdes förändrades förutsättningarna; när han väl fick sin begäran
prövad hade reglerna ändrats så att de uteslöt insyn.

Det avgörande för min bedömning i detta ärende är emellertid inte huruvida
sökanden borde ha fått del av några handlingar och i så fall vilka utan att han
berövades sin grundlagsenliga rätt att få sin begäran prövad inom den tidsram som
TF anger. Oavsett hur man betraktar innehållet på banden är det nämligen
uppenbart att Regeringskansliet i enlighet med TF:s regler borde ha tagit ställning
                                                                    Dnr 342-2008    Sid 30 (32)



till BB:s begäran långt tidigare än som skedde. Handläggningen förtjänar därför
allvarlig kritik.

I det beslut som sedermera på regeringens vägnar fattades av justitieministern
anges att ärendet överlämnats till regeringen, men inte när. I frånvaro av andra
upplysningar har jag utgått från att det skedde i anslutning till att begäran
överfördes till Statsrådsberedningen den 5 juni 2007. Ärendets hantering därefter
omfattas inte av JO:s tillsyn. Den kritik som uttalats gäller således handläggningen,
eller snarare bristen på handläggning, vid Regeringskansliets förvaltningsavdelning
under tiden dessförinnan.

4. ÖVERGRIPANDE IAKTTAGELSER
Katastrofkommissionen konstaterade att om tsunamibanden hade hanterats på ett
korrekt sätt skulle kommissionen aldrig ha behövt återinkallas. Regeringskansliets
handläggning har i den meningen lett till ett slöseri med resurser. Enligt
kommissionen visade den också att Regeringskansliet inte hade kunnat tillgodose
medborgarnas krav på transparens. Det var allvarligt, skrev kommissionen vidare,
att Regeringskansliet inte förmått ge KU riktig information. Den konstitutionella
kontrollmakten gavs därmed inte korrekta förutsättningar, vilket enligt
kommissionen medfört risk för att medborgarnas tilltro till styrelseskicket skadats.

Dessa skadeverkningar kan alla härledas tillbaka till en enda omständighet,
nämligen att beslutet att spara banden i särskild ordning inte dokumenterades och
registrerades. Genom detta skapades en situation där informationen både fanns och
inte fanns. Om beslutet hade dokumenterats och registrerats skulle åtgärden fått en
formell stadga, som med all sannolikhet skulle ha styrt upp den följande
hanteringen. Chefsbytet vid förvaltningsavdelningen skulle då inte ha kunnat
medföra en sådan informationsförlust, med åtföljande ansvarsvakuum, som nu blev
fallet. Bandens existens skulle inte heller ha kunnat förbli officiellt okänd under så
lång tid. Dokumentationskravets funktion är att göra myndigheternas handläggning
robust och transparent, dvs. det tar sikte på just det som här brast.

Det måste också, i anslutning till vad kommissionen uttalade om tilltron till
styrelseskicket, påminnas om att en utebliven dokumentation i ett ärende av detta
slag är ägnad att hos medborgarna så frön av misstro och skapa spekulation kring
varför gällande rutiner inte följts. Det är tydligt att en sådan misstro uppkommit i
detta fall. Det får antas att risken för spekulationer och förtroendeskador starkt
bidrog till att så ingripande åtgärder omgående vidtogs sedan bandens existens
gjorts känd (omedelbar presskonferens med statsministern, utseende av särskild
granskare, utredning av Säkerhetspolisen, återinkallande av kommissionen etc.).

Beträffande det sakliga utfallet av de nya granskningarna konstaterade
konstitutionsutskottet att det nytillkomna materialet bekräftade den uppfattning
utskottet redan tidigare hade uttalat. Kommissionen skrev på likartat vis att det
tillkommande materialet inte förändrade de grundläggande bedömningar
kommissionen redan gjort, tsunamibanden förutan. Den särskilda inriktning på
statssekreteraren i Statsrådsberedningen som kommissionen gav sin granskning
ledde inte heller till mer än att sådant som tidigare mer eller mindre tydligt antagits
                                                                   Dnr 342-2008    Sid 31 (32)



kunde slås fast såsom klarlagt. Man kan uttrycka det så att någon ny kunskap inte
annat än på marginalen tillfördes men att den som redan fanns blev säkrare.

Sammanfattningsvis var det sakliga resultatet av de utredningsinsatser som
avslöjandet av tsunamibandens existens föranledde magert, samtidigt som
insatserna som sådana var nödvändiga för att avvärja de risker för förtroendeskador
som uppkommit till följd av bristerna i Regeringskansliet.

Som framgått finns det ingen täckande reglering av konstitutionsutskottets
utredningsbefogenheter. Enligt min bedömning är skilda uppfattningar kring vad
som egentligen gäller en viktig förklaring till de problem som uppstod rörande
KU:s frågor om elektroniskt lagrad information. Den direkta orsaken var brister i
Regeringskansliets beredningsprocess, men denna styrs ytterst av reglerna om
vilken information som Regeringskansliet är skyldigt att bidra med. De regler som
finns synes inte anpassade till en mer polariserad, ansvarsutkrävande granskning.
Det bör i det sammanhanget framhållas att KU:s granskningar kan vara av stor
betydelse för dem som direkt och indirekt är föremål för dem. För enskilda
statsråd, deras statssekreterare och kanske även andra högre tjänstemän kan
granskningen innebära att de tvingas lämna sina uppdrag, med ingripande följder
på det personliga planet. Man måste därför enligt min mening överväga åtminstone
vissa rättssäkerhetsaspekter i sammanhanget, såsom att ju mer ingående
utredningsåtgärder som vidtas, desto större krav bör det ställas på att de stöds på
klara regler.

Grundlagsutredningen har nyligen föreslagit en ändring i regleringen. Enligt
förslaget ska det i grundlagen införas ett stadgande om att utskottet, utöver vad som
redan gäller, även ska ha rätt att få ut övriga handlingar hos regeringen som
utskottet finner nödvändiga för sin granskning (se SOU 2008:125, förslaget till
ändring i regeringsformen, 13 kap. 1 §). Om lagstiftaren önskar gå i den riktningen,
dvs. förstärka utskottets formella utredningsbefogenheter, talar enligt min mening
erfarenheten av tsunamiärendet för att inte bara frågan om information via
handlingar regleras utan också annat uppgiftsinhämtande. Ett enkelt sätt att göra
det är att som förebild använda de befogenheter som enligt 12 kap. 6 §
regeringsformen tilldelas JO. Dessa regler, som uttryckligen inkluderar enskilda
tjänstemän i stat och kommun, anses även innefatta ett krav på att uppgifter som
lämnas ska vara sanningsenliga. Det skulle därmed tydligt framgå att regeringen,
enskilda statsråd, myndigheter och tjänstemän är skyldiga att lämna de
upplysningar och yttranden som konstitutionsutskottet begär och att sakuppgifter
därvid måste vara korrekta.

Detta ärende har kretsat kring den svenska rättsordningens konstitutionella
kontrollfunktioner. På en punkt fungerade inte konstitutionsutskottets kontroll,
genom att tsunamibandens existens inte blev känd för utskottet. Banden kom
emellertid fram till sist. Detta har i flera sammanhang beskrivits som att banden
”påträffades”. Det verkliga förhållandet är, som framgår av det föregående, att de
blev kända genom att en annan av den svenska rättsordningens konstitutionella
kontrollfunktioner, nämligen tryckfrihetsförordningen, visade sig fungera. Beslutet
att offentliggöra bandens existens var en direkt följd av en journalists framställning
                                                                Dnr 342-2008     Sid 32 (32)



om att få del av uppgifter från dem. Det som framkommit talar för att utan
tryckfrihet, meddelarskydd och ett ihärdigt journalistiskt arbete skulle
informationens existens aldrig ha blivit allmänt känd. Ärendet utgör därför en
påminnelse om vikten av att tryckfrihetsförordningens bestämmelser, inklusive
reglerna om allmänna handlingars offentlighet, respekteras som en del av den
konstitutionella kontrollmakten.
