# Kritik mot Kriminalvården, anstalten Västervik Norra, för underlåtenhet att kommunicera uppgifter med den intagne i ett ärende gällande besökstillstånd samt för långsam handläggning av ärendet.

JO 2012-05-14 dnr 343-2011

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2012-05-14            343-2011               1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Kritik mot Kriminalvården, anstalten Västervik Norra, för underlåtenhet
                        att kommunicera uppgifter med den intagne i ett ärende gällande
                        besökstillstånd samt för långsam handläggning av ärendet.
                        Anmälningarna innehåller även klagomål mot socialförvaltningen i
                        Linköpings kommun.


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om besökstillstånd fattades ett avslagsbeslut utan att
                          anstalten hade iakttagit kommuniceringsplikten i 17 § förvaltningslagen (1986:223).
                          Kriminalvården kritiseras för denna underlåtenhet. Kriminalvården kritiseras även för att
                          det dröjde omkring tio veckor innan anstalten slutligt tog ställning i ärendet. Beslutet
                          innehåller vidare generella uttalanden avseende den s.k. brottsofferslussverksamhet som
                          bedrivs i flera av landets anstalter.

## Anmälningar

I anmälningar, som kom in till JO den 20 januari respektive den 1 februari 2011,
                        klagade AA på anstaltens hantering av hans ansökan den 9 november 2010 om
                        besökstillstånd för sina barn. Han uttryckte även missnöje med hur hans
                        handläggare vid socialförvaltningen i Linköpings kommun agerat. AA anförde i
                        huvudsak följande.

                        När han ansökte om tillstånd att ta emot besök av sina barn i anstalten fick han
                        avslag på sin ansökan och beskedet att det skulle göras en brottsoffer-
                        slussutredning. Denna utredning påbörjades den 9 november 2010 och han
                        underrättades om att utredningen skulle ta sex till åtta veckor. Den 25 januari 2011
                        fick han på nytt avslag på sin ansökan om besökstillstånd för barnen med
                        motiveringen att socialförvaltningen och anstalten ansåg att det inte skulle gagna
                        barnen att besöka honom i anstalten. Enligt en umgängesplan som hade upprättats
                        av Socialförvaltningen i Linköpings kommun skulle barnen besöka honom i
                        anstalten vid fyra tillfällen under hans verkställighet. Det var uppgjort att någon
                        från verksamheten Råd & Stöd skulle resa med barnen till anstalten och vara med
                        under besöken. Han ifrågasätter varför socialförvaltningen ändrat uppfattning i
                        denna fråga. Den 26 januari 2011 ringde han till socialförvaltningen för att få en
                        förklaring till varför man frångått överenskommelsen. Han fick ett löfte om att
                        någon från socialförvaltningen skulle återkomma under dagen men det skedde inte.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 343-2011     Sid 2 (9)




Han anar att orsaken till anstaltens avslagsbeslut är att han inte deltar i anstaltens
IDAP-program (Integrated Domestic Abuse Programme, JO:s anm.).

Utredning
Muntliga upplysningar inhämtades från anstalten varvid i huvudsak följande
framkom:

      När en intagen som är dömd för relationsvåld ansöker om besökstillstånd för barn
      handläggs ärendet alltid av anstaltens brottsofferslussgrupp. Information om denna
      ordning ges till de intagna när de vistas i mottagningsavdelningen. Den 1 november
      2010 fick brottsofferslusshandläggaren veta att AA väntade på att hans barn skulle
      komma på besök i anstalten. AA hävdade att det fanns en överenskommelse sedan
      tidigare att någon från verksamheten Råd och Stöd i Linköping skulle komma till
      anstalten med barnen fyra gånger under hans verkställighet. Råd och Stöd hade varit
      i kontakt med AA:s familj redan innan AA påbörjade sin verkställighet och
      umgänget i anstalten hade, enligt honom, bestämts i samråd med socialtjänsten.
      Anstaltens brottsofferslussutredare BB förklarade för AA att hans ansökan om
      besökstillstånd för barnen skulle handläggas inom brottsofferslussgruppen och att
      det skulle göras en utredning. Hon påbörjade handläggningen direkt när hon fick
      AA:s ansökan. Den 19 november 2010 fick AA ett avslag i avvaktan på utredning
      och informerades om att utredningen kan ta 4–6 veckor. Hon kontaktade först
      barnens mor, som också är vårdnadshavare, för att efterhöra dennas inställning.
      Modern skickade därefter in en medgivandeblankett. Den 19 november 2010 var
      hon i kontakt med socialtjänstens handläggare CC för att ta reda på hennes
      inställning. CC uppgav att hennes inställning varit att ett umgänge i anstalten skulle
      kunna gagna barnen. BB ifrågasatte detta och det bestämdes att CC skulle fundera
      över saken. Ny kontakt skulle tas när CC var tillbaka i tjänst den 6 december 2010.
      BB var i kontakt med Råd och Stöd och fick veta att de fått i uppdrag av
      socialtjänsten att åka till anstalten med barnen men att de egentligen inte tyckte att
      det var bra för barnen. Under december månad 2010 försökte hon vid flera tillfällen
      få kontakt med CC. Först den 4 januari 2011 lyckades detta och då meddelade CC
      att hon svängt i sin uppfattning och nu inte längre ansåg att ett umgänge mellan AA
      och barnen i anstalten skulle vara till gagn för barnen. Därefter diskuterades ärendet
      i brottsofferslussgruppen. Kriminalvårdsinspektören fattade ett avslagsbeslut den 20
      januari 2011 och beslutet delgavs AA den 25 januari 2011. Under tiden som
      utredningen pågick informerade hon AA om att utredningen skulle komma att dra ut
      på tiden. Det var dock först i samband med delgivningen av avslagsbeslutet som AA
      informerades om att socialtjänsten ändrat inställning. AA fick således inte del av de
      upplysningar som hade inhämtats från socialtjänsten innan beslutet fattades. Hon
      kan inte svara på varför han inte fick det men det var inte p.g.a. sekretess.
Från socialförvaltningen i Linköpings kommun inhämtades och granskades
handlingar gällande AA:s barn.

Efter remiss anförde Kriminalvården, region Öst, genom regionchefen DD,
följande.

## Anmälan

AA, intagen i anstalten Västervik Norra, har i anmälan till JO framfört missnöje
      avseende beslut och hantering gällande hans ansökan om besökstillstånd för sina
      barn.

## Sakförhållanden

I ärendet har JO den 10 februari 2011 inhämtat uppgifter från
      brottsofferslussutredaren BB, anstalten Västervik Norra.
                                                                     Dnr 343-2011     Sid 3 (9)




Anstalten Västervik Norra har genom kriminalvårdschefen EE inkommit med
ytterligare uppgifter rörande de omständigheter som AA anför i sin anmälan. I
redogörelsen har kriminalvårdsinspektör FF yttrat sig och härav framgår bl.a.
följande.

Angående AA anmälan daterad den 18 januari 2011
AA ansökan registrerades den 9 november 2010 och fick avslag den 11 november
2010, dvs. två dagar efter det att ansökan inkommit. Av beslutet framgick emellertid
att anstaltens brottsofferslussgrupp skulle fortsätta att utreda förutsättningarna för att
kunna medge ett bevakat besök. Brottsofferslussutredningen fortgick därefter genom
flera kontakter med de inblandade parterna och slutligen fattades beslut den 20
januari 2011, dvs. lite drygt 10 veckor efter det att AA:s ansökan inkommit. För att
säkerställa att tillförlitligheten i ärendet inte äventyrades var de kontakter som togs
under de 10 veckorna nödvändiga. När det gäller AA:s kritik om att anstalten gått
emot socialtjänstens bedömning så stämmer inte det påståendet. Det framkom under
utredningen att socialtjänsten efter förnyad kontakt ansåg att det inte längre var bra
för barnen att besöka AA på anstalten. Socialtjänstens ställningstagande i frågan
meddelades AA i samband med delgivningen av beslutet.

Angående AA:s anmälan daterad den 28 januari 2011
AA begärde omprövning av beslutet och regionkontoret region Öst gjorde i sak
samma bedömning som anstalten, dvs. att då besök kunde vara till skada för barnen
vägde AA:s behov av att träffa sina barn inte tyngre än barnens behov av skydd för
att inte fara illa. Att avslagsgrunden skulle vara att AA nekade att gå
behandlingsprogrammet IDAP stämmer inte, däremot kan givetvis deltagande i
sådan behandling ha en riskreducerande effekt. IDAP är ett påverkansprogram för
klienter som är dömda för våld i nära relation. Programmet syftar till att hjälpa
klienter att se, och ta ansvar, för sitt våld och förstå hur våldet påverkar partner och
barn. Programmet ska också hjälpa klienter att lära sig alternativa handlingssätt
istället för våld och kontrollerande beteende. Anstalten har förvisso bedömt att
programmet är högst relevant för AA, men det är alltså bedömningen att ett besök
skulle vara till skada för barnen som är orsaken till avslaget, inte AA:s val av
programverksamhet.

Vid tillfället tillämpliga bestämmelser
7, 15, 16, 17, 20 §§ förvaltningslagen (1986:223).
29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, KvaL.
4 kap. Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt,
KVFS 2009:4.

Kriminalvården, region Östs bedömning
Vad gäller bedömningarna som gjorts i sak avseende att AA inte kan medges besök
av sina barn har Kriminalvården, region Öst, inte någonting att anmärka.
Rörande handläggningen av ärendet anför Kriminalvården, region Öst, följande.
Anstalten avslog den 11 november 2010 AA:s besöksframställan, inkommen den 9
november 2010. Härvid hänvisades till att barnen var brottsoffer i den dom AA
verkställer och att besök skulle kunna vara till skada för barnen jml 29 § KvaL. I
beslutet anfördes emellertid även att anstaltens brottsoffersluss, vilken arbetar med
att undersöka vilka förutsättningar som finns för kontakt mellan intagna och
brottsoffer ur ett brottsofferperspektiv, skulle initiera en utredning avseende
huruvida någon form av kontakt framöver skulle kunna komma att bli möjlig mellan
AA och barnen, då på brottsoffrens villkor och i brottsofferslussens regi. I beslutet
anfördes vidare att utredningstiden skulle ta ca 4–6 veckor. Det dröjde i det
förevarande fallet ca 10 veckor innan brottsofferslussens utredning blev klar.
Kriminalvårdens uppfattning är dock att brottsofferslussarbetet inte ingick i den
ordinarie utredningsskyldigheten jml 7 § förvaltningslagen i det ärende som
                                                                        Dnr 343-2011     Sid 4 (9)




      anstalten avslog den 11 november 2010 – således ska då inte heller
      brottsofferslusshandläggningstiden räknas in i det ärendet. AA har vidare haft alla
      möjligheter att begära omprövning av det beslut som meddelades redan den 11
      november 2010.
      Kriminalvården konstaterar att handläggningstiden avseende brottsofferslussens
      utredning varit längre än de 4–6 veckor som anstalten angav som en normallång
      handläggningstid. Härvid påpekas återigen att brottsofferslussen bedriver ett arbete
      som förvisso utmynnar i ett beslut utifrån vad som framkommit under utredningen
      men att det alltså är en verksamhet som genom en process bestående av kontakter
      och samtal – ett ofta förhållandevis omfattande arbete – verkar för att undersöka
      kontaktmöjligheterna mellan intagna och brottsoffer. Därefter sker också, i det fall
      förutsättningar föreligger för kontakt, besöken i brottsofferslussens regi och
      fortlöpande bedömningar görs avseende hur kontaktformerna ska se ut. Anstalten
      har anfört att det i det förevarande fallet förekommit flera kontakter och samtal för
      att utreda förutsättningar för kontakt mellan AA och barnen, vidare att anstalten
      under nästan en månads tid vid flera tillfällen försökt att nå en handläggare vid
      socialtjänsten för att få nödvändigt underlag för att kunna fatta beslut.
      Handläggningstiden har således, utifrån vad Kriminalvården kunna påverka, inte
      varit orimligt lång.
      Vad gäller det som framkommit rörande att AA inte fått ta del av uppgifter som
      använts som underlag för beslutet som fattats efter brottsofferslussens utredning, och
      vilka inte bedömts omfattas av sekretess (exempelvis att socialtjänsten ändrat sin
      inställning), är det Kriminalvårdens uppfattning att AA borde ha kommunicerats
      dessa.
      Kriminalvården avser inte att kommentera vad AA anfört rörande missnöje med
      socialtjänstens hantering och bedömningar.
AA yttrade sig över remissvaret.

Bedömning
Rättslig reglering
Den 1 april 2011 trädde nya regler på kriminalvårdsområdet i kraft: fängelselagen
(2010:610), fängelseförordningen (2010:2010) och Kriminalvårdens föreskrifter
och allmänna råd för fängelse, KVFS 2011:1, (fängelseföreskrifterna). I detta
ärende är de äldre bestämmelserna tillämpliga.

Enligt 29 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) får en
intagen ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen får inte
ta emot besök som kan äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka den
intagnes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den intagne eller
annan.

Enligt 30 § kriminalvårdslagen får telefonsamtal mellan intagna och personer
utanför anstalten äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. En intagen kan
förvägras telefonsamtal som är ägnade att äventyra säkerheten i anstalten eller som
kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom
eller någon annan.

Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) ska varje ärende där någon enskild är part
handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
                                                                      Dnr 343-2011   Sid 5 (9)




Enligt 17 förvaltningslagen får ett ärende inte avgöras utan att den som är sökande,
klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet
genom någon annan än honom eller henne själv och han eller hon har fått tillfälle
att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Myndigheten får dock avgöra ärendet utan att så har skett

1. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om
åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tjänstetillsättning, antagning för frivillig utbildning,
betygssättning, tilldelning av forskningsbidrag eller något jämförbart och det inte
är fråga om prövning i högre instans efter överklagande,

3. om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra
beslutet i ärendet, eller

4. om avgörandet inte kan uppskjutas. Myndigheten bestämmer om underrättelsen
ska ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 §
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Handläggningen av AA:s besökstillståndsärenden
JO kan inte ändra eller upphäva myndigheters beslut. Granskningen är inte heller
avsedd att föregripa eller ersätta den prövning som kan eller har kunnat ske i
ordinarie ordning. JO brukar således inte ta ställning till om ett beslut är riktigt i
sak. Jag tar därför inte ställning till om det var riktigt av anstalten att avslå AA:s
ansökan om besökstillstånd för barnen.

När det gäller anstaltens handläggning vill jag dock framhålla följande.

Av utredningen framgår att anstalten inledningsvis, två dagar efter det att ansökan
inkommit, avslog AA ansökan om besökstillstånd för barnen och hänvisade till att
anstaltens brottsoffersluss skulle fortsätta utreda om bevakade besök kunde tillåtas.
Av vad som framkommit i ärendet framstår det som att den enda utredning som
hade föregått anstaltens initiala beslut var att anstalten hade tagit del av innehållet i
den dom som AA verkställer. Förvaltningsmyndigheter har emellertid i enlighet
med den s.k. officialprincipen ett ansvar för att deras ärenden blir så utredda som
dessas beskaffenhet kräver. Den utredningen förutsätts myndigheten göra innan
myndigheten fattar sitt initiala beslut. En intagen har dock rätt att inom skälig tid få
sin sak prövad av domstol (se artikel 6:1 i den Europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Detta förutsätter
naturligtvis att beslut fattas. En utredning får med andra ord, som framgår av 7 §
förvaltningslagen, inte dra ut onödigtvis på tiden. Jag har förståelse för om
Kriminalvården – för att värna om den intagnes rätt till domstolsprövning – snabbt
vill fatta ett beslut i ett ärende som det aktuella. Jag kan dock inte se att den intagne
är betjänt av att få ett avslagsbeslut innan ärendet är utrett. Det är enligt min
                                                                           Dnr 343-2011      Sid 6 (9)




mening en bättre ordning att påbörja den utredning som ärendets beskaffenhet,
enligt Kriminalvårdens uppfattning, kräver. Om brottsofferslussutredningen inte
kan avslutas inom rimlig tid, t.ex. på grund av att en utredning som socialtjänsten
företar drar ut på tiden, bör dock Kriminalvården fatta ett beslut om avslag på det
underlag som finns då. Kriminalvården kan därefter fortsätta med den utredning
som ärendet, enligt Kriminalvårdens uppfattning, kräver utan att den intagnes rätt
till domstolsprövning fördröjs (se vidare protokollet från min inspektion den 4 maj
2011 av anstalten Tillberga, dnr 2315-11). Det kan inte uteslutas att domstolen gör
en annan bedömning av vilken utredning som krävs och därmed är beredd att fatta
ett positivt beslut på det underlag som finns.

Jag delar Kriminalvårdens uppfattning att AA – innan anstalten fattade det andra
beslutet avseende besökstillstånd för AA:s barn – borde ha fått ta del av uppgifter
som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv i den utsträckning
anstalten inte bedömt att uppgifterna omfattades av sekretess. Jag är mycket kritisk
till att så inte skedde. Jag förutsätter att Kriminalvården vidtar åtgärder för att detta
inte ska upprepas.

Av utredningen framgår att det tog ungefär tio veckor från det att AA:s ansökan om
besökstillstånd kom in till anstalten till dess att anstalten fattade sitt andra beslut i
ärendet. Handläggningstiden framstår onekligen som lång. Även med beaktande av
det som framkommit om orsakerna till dröjsmålet kan Kriminalvården inte undgå
kritik för den långsamma handläggningen

Anstalternas brottsofferslussverksamhet i allmänhet
Från hösten 2010 har det till JO inkommit flera klagomål gällande olika aspekter
av anstalternas brottsofferslussverksamhet. Klagomål har även framförts vid JO:s
inspektioner av anstalterna Kristianstad, Tillberga, Västervik Norra och Saltvik.

I Kriminalvårdens Slutredovisning av Kriminalvårdens särskilda satsning mot våld
i nära relationer och sexualbrott 2008–2010, (diarienummer 2008-022650) lämnas
följande beskrivning av brottsofferslussverksamheten.
      Kriminalvården inrättade mellan 2008–2010 så kallade brottsofferslussar på nio
      anstalter, slutna och öppna, med specialplatser för klienter dömda för partnervåld
      och sexualbrott.
      Syftet med brottsofferslussen är att skydda brottsoffer och förhindra återfall i brott
      under verkställigheten då intagna ansöker om telefon- eller besökstillstånd för en
      målsägande eller ett brottsoffer. Även rutiner under själva besöket eller
      telefonsamtalet syftar till att förhindra återfall i brott. I verksamhetens definition av
      brottsoffer ingår inte bara den person som direkt utsatts för våldet utan även
      exempelvis barn som bevittnat pappors våld mot deras mammor.
      Kontakter mellan brottsoffer och förövare behöver genomföras under kontrollerade
      former för att förhindra förnyade övergrepp. Inför beviljande av besök eller
      telefonsamtal utreder brottsofferslusspersonalen därför bland annat förövarens
      inställning till våldet som utövats mot brottsoffret.
      Kontakt tas även med brottsoffret för att säkerställa att kontakten är önskvärd och
      inte förenad med rädsla för förövaren. Kontakt mellan offer och förövare bygger på
                                                                       Dnr 343-2011      Sid 7 (9)




       den våldsutövandes ansvarstagande för det våld som utövats och är därmed i viss
       mån sammankopplad till behandlingsverksamheten.
       Även den riskbedömning som gjorts är ett viktigt redskap för personal som arbetar
       enligt brottsofferslussmetodiken. Om en klient har återfallit i
       partnervåldsbrottslighet kan det finnas skäl att utreda kontakten också med en ny
       partner om klienten bedöms ha förhöjd återfallsrisk. Externa kontakter med
       exempelvis socialtjänst eller barn- och ungdomspsykiatri tas när förfrågningarna
       avser minderåriga barn.
En central uppgift för Kriminalvården är att förhindra och förebygga återfall i brott.
Vid prövning av intagnas ansökningar om att ta emot besök av och kommunicera
elektroniskt (i praktiken främst genom telefonsamtal) med andra har
Kriminalvården till uppgift att ta ställning till bl.a. om besöket eller
kommunikationen kan vara till skada för den intagne eller någon annan (se 29 och
30 §§ kriminalvårdslagen respektive 7 kap. 1 och 4§§ fängelselagen [2010:610]).
För att kunna ta ställning till om ett besöks- eller telefontillstånd kan vara till skada
för den som den intagne önskar ha kontakt med kan det naturligtvis finnas skäl att
kontakta den person kontakten avser och, när det gäller underåriga, socialtjänsten
och den underåriges vårdnadshavare. Det är rimligt att anta att behovet av en
noggrann utredning kring risken för skada normalt är större när det gäller intagna
som dömts för sexualbrott eller våld i nära relation. Jag har således inte någon
principiell invändning mot att anstalter företar utredningsåtgärder av nu nämnt
slag.

Handläggningen inom ramen för anstalternas brottsofferslussverksamhet ger dock
anledning att närmare överväga vissa frågor. Jag vill i detta sammanhang återge
några av dem.

1. Från flera intagna har jag fått veta att det förekommer att en intagen som haft
   besöks- eller telefontillstånd till närstående i en viss anstalt efter förflyttning till
   annan anstalt nekats sådant tillstånd. Jag är medveten om att Kriminalvården har
   möjlighet att ändra eller återkalla ett gynnande beslut om det bedöms
   erforderligt utifrån de säkerhetsskäl som Kriminalvården har att beakta. Om den
   intagne under lång tid haft tillstånd till kontakt med närstående och genomfört
   en stor mängd besök och telefonsamtal till denne kan det dock framstå som
   märkligt att en annan anstalt utan särskild anledning gör en helt annan
   bedömning gällande risken för skada för den närstående.

2. En annan aspekt som sammanhänger med den nyss beskrivna är vikten av att en
   brottsofferslussutredning noggrant dokumenteras. En noggrann dokumentation
   av vilka utredningsåtgärder som vidtagits och vilka uppgifter som framkommit
   vid dessa är en förutsättning för att den intagne och hans närstående inte efter en
   eventuell förflyttning till annan anstalt ska tvingas genomgå en ny
   brottsofferslussutredning. Många intagna vittnar om att brottsoffersluss-
   utredningarna upplevs som uppslitande och integritetskränkande för såväl
   intagna som deras närstående. Förnyade kontakter med närstående och
   socialtjänst leder dessutom till att den intagne får vänta på anstaltens beslut,
   vilket leder till påfrestande uppehåll i kontakterna med de närstående.
                                                                     Dnr 343-2011    Sid 8 (9)




3. Många intagna synes ha särskilt svårt att acceptera att Kriminalvården nekar
   dem kontakt med personer med motiveringen att dessa personer är att betrakta
   som presumtiva eller potentiella brottsoffer. I något fall, se dnr 5809-2010,
   synes kretsen av vilka som bedömts utgöra potentiella brottsoffer ha utvidgats
   till den grad att en intagen förbjudits att under permission alls besöka eller ta
   emot besök av barn. För egen del förordar jag att begreppen presumtivt eller
   potentiellt brottsoffer inte används. Det finns inte något stöd för att betrakta
   människor som varken själva utsatts för brott (direkta brottsoffer) eller är barn
   som bevittnat våld eller övergrepp av eller mot närstående (indirekta brottsoffer)
   som brottsoffer. Det sagda hindrar naturligtvis inte att Kriminalvården i ett visst
   fall avslår en ansökan om besökstillstånd därför att besöket bedöms kunna vara
   till skada för besökaren t.ex. när en intagen som tidigare dömts för våld mot sin
   partner inleder en ny relation.

4. I vissa fall har jag uppmärksammat något som kan tolkas som en ovilja att
   acceptera socialtjänstens uppfattning ifråga om lämpligheten i kontakten mellan
   en intagen och ett barn. Det har förekommit att en anstalt gjort en s.k.
   orosanmälan (en anmälan till socialnämnden om något som kan innebära att
   nämnden behöver ingripa till ett barns skydd, se 14 kap. 1 § socialtjänstlagen
   [2001:453]) och att socialtjänsten därefter beslutat att inte inleda en utredning.
   Socialtjänsten har samtidigt gjort bedömningen att det inte finns någonting som
   talar emot ett umgänge mellan den intagne, hans hustru och deras barn.
   Anstalten har därefter inte fattat något beslut avseende den intagnes besöks-
   eller telefontillståndsärenden till barnen utan gjort ytterligare orosanmälningar.
   Jag vill här framhålla att Kriminalvården måste göra sitt ställningstagande
   utifrån det beslutsunderlag som finns. Handläggningen, och därmed den
   intagnes rätt till domstolsprövning, bör inte fördröjas genom att anstalten på
   nytt anmäler redan kända förhållanden till socialtjänsten. Att Kriminalvården
   och socialtjänsten har olika uppfattning om lämpligheten av den önskade
   kontakten utgör alltså inte hinder att fatta beslut. Tvärtom är det just i dessa fall
   särskilt angeläget att beslut fattas för att möjliggöra överprövning av beslutet.

5. Kriminalvårdens personal måste vara uppmärksam på gränsen mellan
   Kriminalvårdens och socialtjänstens uppdrag. I Kriminalvårdens uppdrag ligger
   inte att se till att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och
   hjälp. Detta hör till socialnämndens uppgifter (5 kap. 11 § socialtjänstlagen).
   Kriminalvårdens kontakt med den intagnes närstående måste inriktas på att
   inhämta uppgifter som behövs som underlag vid bedömningen av om det finns
   risk för skada för den närstående genom beslut som Kriminalvården fattar.
   Vissa frågor om kontakten med de personer som den intagne önskar kontakt
   med har jag berört i ett annat ärende som jag fattat beslut i denna dag, dnr 5271-
   2011.

6. Vid JO:s inspektion av anstalten Västervik Norra i september 2011 upplyste
   brottsofferslusshandläggaren om att anstalten regelmässigt fattar ett
   avslagsbeslut i avvaktan på utredning i de fall ärenden gällande besöks- och
                                                                     Dnr 343-2011   Sid 9 (9)




   telefontillstånd handläggs inom brottsofferslussen. Utifrån det resonemang jag
   fört ovan, under rubriken Handläggningen av AA:s besökstillståndsärenden,
   ställer jag mig avvisande till en sådan rutin.

7. Anstalterna måste vara uppmärksamma på att vissa situationer kräver speciella
   överväganden. Det kan exempelvis vara fallet när den person som en intagen
   önskar kontakt med är en partner som den intagne sedan länge haft en relation
   till och den brottslighet den intagne är dömd för ligger långt tillbaka i tiden (se
   t.ex. dnr 876-2012).

8. På flera områden upplever jag att brottsofferslussverksamheten vid landets
   anstalter behöver likriktas och ges fastare ramar. Som exempel kan nämnas att
   jag vid min inspektion av anstalten Saltvik i februari i år fick veta att anstaltens
   brottsoffersluss inte iakttar den kommunikationsplikt som följer av 17 §
   förvaltningslagen. Det vore önskvärt att huvudkontoret utformade riktlinjer för
   verksamheten, exempelvis i formen av en handbok.

Övrigt
Det som AA anfört i övrigt föranleder inte någon kommentar.

Ärendet avslutas.
