# Kritik mot en tingsrätt med anledning bl.a. av att allmänheten inte fått tillträde till offentliga delar av två häktningsförhandlingar

JO 2003-12-30 dnr 3444-2002

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2003-12-30        3444-2002            1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en tingsrätt med anledning bl.a. av att allmänheten inte fått
                        tillträde till offentliga delar av två häktningsförhandlingar

## Anmälan

I en gemensam anmälan till JO framförde AA, genom BB, och CC, genom DD,
                        klagomål mot handläggningen av brottmålet – – – vid Södra Roslags tingsrätt.

                        Anmälarna uppgav att rådmannen EE inte hade tillåtit allmänheten att passera
                        säkerhetskontrollen vid två av de tre häktningsförhandlingar som tingsrätten höll
                        den 8 juli 2002 i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Detta medförde att
                        allmänheten inte haft möjlighet att närvara vid de delar av
                        häktningsförhandlingarna som var offentliga. Vidare var protokollen från
                        förhandlingarna felaktiga eftersom de inte återspeglade de rätta förhållandena
                        genom att det enligt dessa förekommit såväl pårop som offentliga delar. De
                        frihetsberövade personernas identiteter hölls också genomgående hemliga. Till
                        anmälan var de offentliga delarna av protokollen från de två häktnings-
                        förhandlingarna fogade. De misstänkta personerna benämndes i protokollen
                        ”misstänkt 1” och ”misstänkt 2”.

## Utredningsåtgärder

Inledande åtgärder
                        Dagboksbladet, beslut den 8 juli 2002 om särskild säkerhetskontroll och protokoll
                        från häktningsförhandlingen med ”misstänkt nr 3” i målet infordrades.

                        Av handlingarna framgick bl.a. följande.

                        Den 8 juli 2002 beslutade tingsrätten, på begäran av åklagaren, om särskild
                        säkerhetskontroll vid tre häktningsförhandlingar. Förhandlingarna skulle samma
                        dag äga rum i Stockholms tingsrätts lokaler, säkerhetssalen på Bergsgatan 50 i
                        Stockholm, kl. 13.00, 14.00 samt 15.00. Beslutet om säkerhetskontroll fattades av
                        EE som var ordförande vid de tre häktningsförhandlingarna.

                        Enligt protokollet från den första häktningsförhandlingen pågick denna kl. 13.10–
                        14.10. Vidare hade antecknats i protokollet att rätten omedelbart, med stöd av 5
                        kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken (RB), beslutade att förhandlingen skulle



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                        Dnr 3444-2002     Sid 2 (7)




hållas inom stängda dörrar. Innan beslut i häktningsfrågan avkunnades förordnade
tingsrätten att förhandlingen åter skulle vara offentlig.

Enligt protokollet från den andra häktningsförhandlingen, som började kl. 14.30,
begärde åklagaren inledningsvis att förhandlingen skulle hållas inom stängda
dörrar. Den misstänkte hade ingen erinran mot detta. Åklagaren framställde
därefter häktningsyrkandet och den misstänktes inställning angavs. Härefter
beslutade tingsrätten, med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket RB, att förhandlingen
skulle hållas inom stängda dörrar. Innan beslut i häktningsfrågan avkunnades
förordnade tingsrätten att förhandlingen åter skulle vara offentlig.

Enligt protokollet från den tredje häktningsförhandlingen beslutade tingsrätten vid
förhandlingen i frågor om offentlighet och sekretess på samma sätt som under den
närmast föregående häktningsförhandlingen.

Med anledning av vad som anförts i anmälan och i övrigt kommit fram beslutade
chefsJO Eklundh den 21 oktober 2002 att inleda förundersökning angående
tjänstefel.

Förundersökningen
Under förundersökningen hölls förhör enligt 23 kap. 6 § RB med anmälarna, två
poliser, en expeditionsvakt vid tingsrätten, åklagaren, en advokat, en
kriminalvårdare, protokollföraren vid förhandlingen samt en domare vid Södra
Roslags tingsrätt. Förhör hölls också med EE vid vilket hon delgavs misstanke om
tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
      EE har i tjänst som rådman vid Södra Roslags tingsrätt i Stockholm uppsåtligen eller
      av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften enligt
      följande.
      I tingsrättens mål B 2366-02 avhölls den 8 juli 2002 tre häktningsförhandlingar i
      Stockholms tingsrätts lokaler i fastigheten Bergsgatan 50 i Stockholm med EE som
      rättens ordförande. Tingsrätten hade med stöd av 1 § lagen (1981:1064) om
      säkerhetskontroll vid häktningsförhandlingar förordnat att särskild säkerhetskontroll
      skulle äga rum vid häktningsförhandlingarna. Vid dessa häktningsförhandlingar
      förordnade tingsrätten med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken att
      vissa delar av förhandlingarna skulle hållas inom stängda dörrar.
      EE har i anslutning till de två första förhandlingarna i strid med bestämmelsen i 5
      kap. 1 § första stycket rättegångsbalken att förhandling vid domstol skall vara
      offentlig, beslutat att journalister och övrig allmänhet inte fick passera
      säkerhetskontrollen för att få tillträde till domstolslokalerna under den tid som dessa
      häktningsförhandlingar pågick. Hon har härigenom betagit dem möjligheten att
      närvara i förhandlingssalen under de delar av de två häktningsförhandlingarna som
      var offentliga. Enligt protokollen vid de båda häktningsförhandlingarna har
      journalisterna och övrig allmänhet haft tillträde till förhandlingarnas offentliga delar
      vilket innebär att protokollen inte återspeglar vad som faktiskt förekommit ifråga om
      offentlighet och sekretess vid förhandlingarna.
      Gärningen är inte att anse som ringa.
      Lagrum: 20 kap. 1 § brottsbalken
                                                                   Dnr 3444-2002   Sid 3 (7)




Förundersökningens resultat
Inledning
Under de tre aktuella häktningsförhandlingarna yrkade FF att tre för bl.a. mord
misstänkta personer, vilka i häktningsprotokollens offentliga delar kom att
benämnas misstänkt nr 1–3, skulle förklaras häktade. GG var förordnad som
offentlig försvarare för ”misstänkt nr 1”. HH var chef för den grupp på i varje fall
fyra poliser som ansvarade för säkerheten vid häktningsförhandlingarna. JJ ingick i
denna grupp. KK var protokollförare vid häktningsförhandlingarna.

I entréhallen på Bergsgatan 50 hade uppropslistor till häktningsförhandlingarna
anslagits. Av uppropslistorna framgick inte de misstänkta personernas namn.
Säkerhetskontrollen sker i särskilda utrymmen i anslutning till entréhallen.
Säkerhetssalen där förhandlingarna hölls ligger en våning under entréhallen. Det är
inte möjligt för journalister och övrig allmänhet att få tillträde till den trappa som
leder till våningsplanet där säkerhetssalen ligger utan att först gå genom
säkerhetskontrollen. På samma våningsplan som säkerhetssalen finns särskilda rum
för åklagare, försvarare och journalister samt utrymmen utanför säkerhetssalen där
allmänheten kan vistas när förhandling inte pågår eller om det vid förhandlingen
förordnas om stängda dörrar.

Beslut om nedläggande av förundersökningen
Med anledning av vad som kommit fram under utredningen fann chefsJO Eklundh
inte anledning att fortsätta förundersökningen. Han beslutade därför, den 6
november 2003, att lägga ned förundersökningen. EE bereddes tillfälle att
komplettera sina uppgifter men hördes inte av.

I ett beslut den 30 december 2003 anförde chefsJO Eklundh följande.

Rättslig reglering
Av 2 kap. 11 § andra stycket och 12 § regeringsformen framgår att en förhandling
vid domstol skall vara offentlig om inte annat föreskrivs i lag. Principen om
offentlighet vid domstolsförhandlingar upprepas i 5 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken (RB). Denna princip är dock inte oinskränkt. I 5 kap. 1 § andra–
fjärde styckena RB föreskrivs vissa undantag från offentlighetsprincipen.
Undantagen innebär att rätten kan besluta att en förhandling, helt eller delvis, skall
hållas inom stängda dörrar och därmed att personer stängs ute från förhandlingen
eller från delar av den.

Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att förebringas en uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:100), får
rätten enligt 5 kap. 1 § andra stycket första meningen RB, om det bedöms vara av
synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, förordna att förhandlingen skall hållas inom
stängda dörrar i vad den angår uppgiften. Vad gäller domstolsförhandlingar under
förundersökning i brottmål eller därmed likställda mål eller ärenden, får också i
andra fall förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretess gäller enligt 5 kap.
1 eller 7 § eller 9 kap. 17 § sekretesslagen.
                                                                     Dnr 3444-2002    Sid 4 (7)




Rätten får således av sekretesskäl besluta om förhandling inom stängda dörrar. Det
är däremot inte tillåtet att rätten av rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande
syfte förordnar att en förhandling inte skall vara offentlig. Inte heller får rätten i
förväg stänga åhörare ute från en förhandling på grund av ett befarat angrepp i
någon form mot rätten eller mot någon som skall delta i förhandlingen (prop.
2000/01:32 s. 30).

Det kan tilläggas att bestämmelserna i 5 kap. RB tar sikte på förhållandena i
rättssalen och att de således inte ger rätten befogenhet att förbjuda tillträde till en
domstols lokaler i övrigt (jfr JO 2002/03 s. 54).

Regler om säkerhetskontroll i domstol finns i lagen (1981:1064) i detta ämne.
Säkerhetskontroll kan genomföras som allmän eller särskild säkerhetskontroll.
Särskild säkerhetskontroll får genomföras, om det till följd av särskilda
omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kan
komma att förövas brott som innebär allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet
eller för omfattande förstörelse av egendom (1 §). Särskild säkerhetskontroll
beslutas av rätten eller, om förhandlingen inte har inletts, av den som skall vara
ordförande vid denna (2 §). Den genomförs, efter närmare anvisningar av
polismyndigheten, av polismän (4 §).

Bestämmelser om åtgärder vid risk för allvarliga störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten finns i polislagen (1984:387). Sådana åtgärder
ankommer på polisen.

Bedömning
Frågan om att allmänheten inte släpptes in till de två första
häktningsförhandlingarna
Det är utrett att journalister och övrig allmänhet inte tilläts passera säkerhets-
kontrollen förrän den andra häktningsförhandlingen hade avslutats och beslut
avkunnats i häktningsfrågan. Allmänheten hade därför inte tillträde till
förhandlingssalen och inte heller till utrymmena omedelbart utanför denna under
den tid som de två första häktningsförhandlingarna pågick. Det framgår vidare av
protokollen från förhandlingarna att de beslut om stängda dörrar som fattades inte
avsåg förhandlingarna i deras helhet. Åtgärden att utestänga allmänheten från
förhandlingarna på det sätt som skedde saknade således rättsligt stöd.
Förundersökningen har avsett frågan om någon kan hållas straffrättsligt ansvarig
för denna åtgärd.

Av utredningen framgår att den allmänhet – i huvudsak journalister – som inte
tilläts passera säkerhetskontrollen fick beskedet att det var rättens ordförande, EE,
som hade beslutat att ingen fick komma in. EE har emellertid förnekat att hon fattat
något sådant beslut och uppgett att hon i stället gett besked om att allmänheten fick
släppas in.
                                                                    Dnr 3444-2002   Sid 5 (7)




Utredningen visar att EE i det inledande samtalet med polismannen HH om
allmänhetens tillträde till domstolen uppmanade denne att låta journalisterna och
övrig allmänhet vänta i entréhallen och att inte tillåta dessa personer att passera
säkerhetskontrollen. EE:s besked innebar således att allmänheten inte före
häktningsförhandlingarna fick tillträde till domstolslokalen omedelbart utanför
rättssalen. Som jag återkommer till i det följande kan redan ett sådant besked
ifrågasättas. Den misstanke som delgetts EE avser emellertid inte detta besked.
Förundersökningen har i stället, som nyss nämnts, avsett frågan om hon beslutat att
allmänheten inte fick passera säkerhetskontrollen för att få tillträde till
domstolslokalerna under den tid som häktningsförhandlingarna pågick.

Det kan inledningsvis konstateras att de uppgifter som de hörda personerna lämnat
om de besked som EE efter det inledande samtalet med HH gav om allmänhetens
tillträde till domstolslokalerna går isär.

De personer som direkt har mottagit besked av EE i frågan är HH och JJ, som var
för sig haft kontakt med henne. De har sedan till andra personer vidarebefordrat
dessa besked som de har uppfattat dem.

EE har förklarat att hon, redan innan den första häktningsförhandlingen påropades,
lämnade besked om att allmänheten kunde släppas ned till det våningsplan där
säkerhetssalen ligger och således tillåtas passera säkerhetskontrollen. Denna
uppgift motsägs av HH:s och JJ:s utsagor men vinner stöd av vad KK uppgett.

Det har i ärendet påståtts att det under häktningsförhandlingarna i rättssalen
förekommit diskussioner om allmänhetens tillträde till förhandlingarna i vilka
åklagarna och försvararna deltagit. Dessa uppgifter får emellertid anses ha blivit
vederlagda genom utredningen. Denna ger heller inte något säkert stöd för att EE
efter den första men före den andra häktningsförhandlingen skulle ha lämnat något
besked till polisen av innebörd att allmänheten skulle vänta i entréhallen eller att
det då överlämnades några lappar med krav från journalister på beslut i frågan.

Vid bedömningen av de uppgifter som HH och JJ lämnat om de besked som EE
hade gett dem måste beaktas vad EE uppgett om sin ovana vid situationer av det
aktuella slaget och om sin stora nervositet. Vad hon upplyst i detta hänseende
vinner också visst stöd av de beskrivningar av hennes uppträdande som lämnats av
de två polismännen. Av betydelse i sammanhanget är även att hon hade mycket
begränsad tid till sitt förfogande för att förbereda sig inför uppgiften. Det ligger
nära till hands att anta att dessa förhållanden påverkade EE:s förmåga att korrekt
uppfatta HH:s och JJ:s frågor och att ge adekvata svar på dessa. Jag anser det
därför inte uteslutet att EE missuppfattade polismännen och att hon med sina svar
till dem menade något annat än vad dessa hade fullgod anledning att tro att hon
avsåg.

Jag anser vid en samlad bedömning av vad som har kommit fram vid för-
undersökningen att det inte kan styrkas att EE vid det aktuella tillfället har beslutat
att allmänheten inte fick passera säkerhetskontrollen för att få tillträde till
                                                                   Dnr 3444-2002   Sid 6 (7)




domstolslokalerna under den tid som de offentliga delarna av
häktningsförhandlingarna pågick. Jag har därför beslutat att lägga ned
förundersökningen.

Att jag inte funnit tillräckliga skäl för ett åtal för tjänstefel mot EE innebär
emellertid inte att hon kan undgå kritik för sitt handlande. Hennes sätt att hantera
situationen kan ifrågasättas i flera hänseenden.

Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen är det en uppgift för
polisen att genomföra en säkerhetskontroll. Det ankom således inte på EE att på det
sätt som skedde ge besked till HH om att journalister och övrig allmänhet inte
skulle få tillträde till lokalen utanför rättssalen innan den första
häktningsförhandlingen påropades. Det är vidare polisen som ansvarar för
ordningen utanför rättssalen och som har att genomsöka lokalerna innan personer
bereds tillfälle att gå igenom säkerhetskontrollen.

Det är uppenbart att det är polisen som har de bästa förutsättningarna att bedöma
hur mycket tid som behövs för att samtliga åhörare skall hinna passera säkerhets-
kontrollen innan förhandlingen börjar. Det framstår därför som naturligt att det är
en uppgift för polisen att bestämma när allmänheten skall ges möjlighet att passera
säkerhetskontrollen. En annan sak är att det kan vara lämpligt att det i samband
härmed förekommer en kontakt mellan polisen och rättens ordförande.

Följden av EE:s besked till de båda polismännen blev att journalister och övrig
allmänhet, i strid med den grundlagsfästa principen om förhandlingsoffentlighet,
inte fick tillträde till de offentliga delarna av två häktningsförhandlingar. Som har
sagts i det föregående finns det anledning att anta att EE:s besked till polismännen
var så missvisande att det var förklarligt att de uppfattade dem på det sätt som
skedde.

Man kan vidare peka på ett antal omständigheter som borde ha föranlett EE att
vidta åtgärder för att kontrollera om polismännen riktigt hade uppfattat hennes
besked i frågan om att släppa in allmänheten. Eftersom hon kände till att det fanns
ett stort intresse för häktningsförhandlingarna från massmediernas sida, borde hon
sålunda rimligtvis ha reagerat när det inte kom in några åhörare i rättssalen under
de offentliga delarna av de första två häktningsförhandlingarna. Även det
förhållandet att polismännen återkom med frågor i saken borde ha föranlett EE att
tydligt ange sin avsikt om när allmänheten skulle tillåtas passera
säkerhetskontrollen för att kunna närvara vid förhandlingarna.

Det måste också anses som i hög grad anmärkningsvärt att EE, trots vetskapen om
att tillträde till rättssalen förutsatte att varje åhörare skulle genomgå
säkerhetskontroll, valde att påropa en häktningsförhandling omedelbart efter det att
hon enligt egen uppfattning hade lämnat besked till HH att allmänheten inte längre
behövde vänta i entréhallen. EE borde självfallet före påropet till den första
förhandlingen i stället ha förvissat sig om att allmänheten hade kommit genom
säkerhetskontrollen. Det förhållandet att hon redan i ett mycket tidigt skede av den
                                                                     Dnr 3444-2002    Sid 7 (7)




första förhandlingen beslutade att denna skulle hållas inom stängda dörrar utgör
inte något godtagbart skäl för denna underlåtenhet.

Beträffande den första häktningsförhandlingen har utredningen visat att
förhandlingen inleddes med att EE beslutade att denna skulle hållas inom stängda
dörrar och att således inte ens häktningsyrkandet och den misstänktes inställning
till detta skulle framställas under en offentlig del av förhandlingen. EE har här som
förklaring uppgett att hon hade bibringats uppfattningen att det fanns en allvarlig
hotbild beträffande de misstänkta personerna och att avsikten med beslutet att
omedelbart förordna om stängda dörrar var att skydda den misstänkte från att bli
sedd av någon utomstående. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga
regleringen utgör emellertid farhågor av det slag som EE har nämnt inte något
godtagbart skäl för att förordna att en förhandling skall äga rum inom stängda
dörrar.

Det förhållandet att häktningsförhandlingen i övrigt hölls inom stängda dörrar
föranleder inte någon annan åtgärd från min sida än ett påpekande att skälet för
detta borde ha tydligt framgått av häktningsprotokollet (6 kap. 3 § första stycket 4
RB). Det är självfallet inte tillräckligt att i ett beslut om förhandling inom stängda
dörrar hänvisa enbart till 5 kap. 1 § RB på det sätt som gjorts i de tre häktnings-
protokollen. Om avkunnandet av häktningsbeslutet vid den första häktnings-
förhandlingen föregicks av ett besked om offentlighet eller inte har inte klarlagts
genom utredningen och ytterligare utredningsåtgärder i frågan framstår inte som
meningsfulla.

Åtgärden att inte ange de misstänkta personernas namn i
häktningsbesluten
I anmälan har också framförts att åtgärden att hemlighålla de frihetsberövades
identiteter även efter att de häktats borde utredas. Jag har denna dag i ett beslut i ett
annat ärende (dnr 4213-2002) uttalat mig i den frågan.

Övrigt
Vad som kommit fram i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas med den allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda.
