# En åklagare har att i en förundersökning rörande tjänstefel i förekommande fall beakta den tidsfrist som gäller för att en fråga om disciplinansvar ska kunna prövas

JO 2009-04-29 dnr 3448-2008

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2009-04-29         3448-2008              1 (5)
Chefsustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En åklagare har att i en förundersökning rörande tjänstefel i
                        förekommande fall beakta den tidsfrist som gäller för att en fråga om
                        disciplinansvar ska kunna prövas

## Initiativet

I ett avslutat klagomålsärende gällande en tjänstemans vid Försäkringskassan
                        handläggning av ett ärende om sjukersättning (dnr 2654-2006) upplyste
                        Försäkringskassans personalansvarsnämnd bl.a. om följande. Försäkringskassan
                        fick i mitten av maj 2008 en underrättelse från åklagarkammaren i Norrköping om
                        att den förundersökning som bedrivits gällande misstänkt tjänstefel lagts ned med
                        motiveringen att det som tjänstemannen låtit komma sig till last inte föranledde
                        ansvar för sådant brott. Saken skulle därefter behandlas på ett sammanträde i
                        ansvarsnämnden men eftersom det hade gått mer än två år sedan de händelser som
                        föranledde åtalsanmälan inträffade, var det inte möjligt att meddela tjänstemannen
                        disciplinpåföljd.

                        Mot bakgrund av dessa uppgifter beslutade jag att till utredning i ett särskilt ärende
                        ta upp bl.a. åklagares vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Norrköping,
                        handläggning av den aktuella förundersökningen.

## Utredning

Handlingar i åklagarkammarens ärende 204-751-07 och polismyndighetens ärende
                        K8949-07 infordrades och granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

                        Sedan Försäkringskassans personalansvarsnämnd beslutat att göra en åtalsanmälan
                        om misstänkt tjänstefel begånget under första kvartalet 2006 inkom anmälan till
                        åklagarkammaren den 26 februari 2007. Den 1 mars inledde kammaråklagaren AA
                        förundersökning och gav samma dag polisen skriftliga direktiv. Ett förhör hölls den
                        11 april. Den 1 augusti lämnades nya direktiv till polisen. I slutet av augusti och
                        början av oktober genomfördes sedan förhör med två vittnen och med
                        tjänstemannen, som delgavs misstanke om brott. Polisen redovisade utredningen
                        till åklagarkammaren den 9 oktober. I början av år 2008 begärdes kompletterande
                        handlingar från Försäkringskassan och i slutet av februari påmindes
                        försäkringskassan om detta. Den 9 maj 2008 lade extra åklagaren BB ned
                        förundersökningen.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                         Dnr 3448-2008     Sid 2 (5)



Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
handläggningen av förundersökningen.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) inkom med yttrande. Till detta hade
fogats upplysningar från chefsåklagaren DD och BB (här utelämnade).

CC anförde, efter inledande avsnitt under rubrikerna bakgrund och rättslig
reglering, följande.

## Bedömning

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Att
      en personalansvarsnämnd måste pröva frågan om disciplinansvar inom viss tid är en
      av många omständigheter som bör beaktas i det sammanhanget.
      I det aktuella ärendet har Personalansvarsnämnden vid Försäkringskassan i slutet av
      februari 2007 gjort en åtalsanmälan avseende en viss tjänsteman. Av anmälan
      framgår att de händelser åtalsanmälan rör har ägt rum omkring årsskiftet 2005/2006
      t.o.m. mars 2006, dvs. cirka ett år har förflutit från det att händelserna inträffat till
      dess anmälan inkom till åklagarkammaren. I anmälan har inte särskilt angivits att
      Personalansvarsnämnden måste agera inom två år avseende det disciplinära
      förfarandet. Det är inte känt huruvida åklagaren AA, som lottats på ärendet, har
      observerat att det för Personalansvarsnämnden funnits en tidsfrist. Då det vid de
      allmänna kamrarna inte torde vara särskilt vanligt att hantera anmälningar där
      disciplinansvar kan aktualiseras om ett straffrättsligt ingripande inte sker har jag viss
      förståelse för det fall AA har förbisett denna omständighet.
      Av Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om bevakning och
      uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5),
      som trädde i kraft den 2 april 2007, framgår bl.a. att påminnelse måste skickas senast
      tre månader efter att en utredningsåtgärd senast vidtogs. Om två sådana påminnelser
      inte har lett till något resultat ska kammarchefen informeras. I föreskrifterna har
      riksåklagaren gett utryck för att åklagare alltid ska bedriva ett aktivt
      förundersökningsledarskap, ytterst med hjälp av kammarchefen, även om polisen
      kan ha svårigheter med att lämna åklagaren det bistånd som begärts.
      Åklagaren AA har den 1 mars 2007 lämnat direktiv till polisen. Han har därefter vid
      besök hos polisen den 1 augusti 2007 lämnat nya direktiv i ärendet. Det är inte känt
      om AA däremellan haft ytterligare kontakter med polisen som inte har
      dokumenterats. Det kan således konstateras att AA synes ha dröjt något med att hos
      polisen påminna om ärendet eller på annat sätt försöka driva utredningen framåt på
      det sätt som följer av nämnda föreskrifter och allmänna råd.
      Polisen har den 9 oktober 2007 redovisat handlingar ”för beslut” till åklagaren.
      Åklagaren A har vid denna tidpunkt slutat sin tjänstgöring vid kammaren. Ärendet
      har därför den 23 oktober 2007 lottats om till åklagaren EE. Det är inte känt om EE
      vidtagit någon åtgärd i ärendet. I vart fall har inga åtgärder dokumenterats.
      Efter att EE den 1 januari 2008 slutat sin anställning vid kammaren har ärendet
      handlagts av extra åklagaren BB. BB har därefter tämligen omgående gått igenom
      ärendet och funnit att vissa kompletterande uppgifter var nödvändiga. I syfte att
      skynda på handläggningen har BB därför den 21 januari 2008 tagit direktkontakt
      med en enhetschef vid Försäkringskassan och begärt att få vissa handlingar. Efter att
      BB påmint om handlingarna vid åtminstone ett tillfälle har Försäkringskassan
      slutligen under våren 2008 meddelat att man inte kunnat finna de efterfrågade
      handlingarna. BB har den 9 maj 2008 beslutat att lägga ned förundersökningen.
      Eftersom det då gått mer än två år sedan händelserna ägt rum har
      Personalansvarsnämnden inte kunnat vidta någon åtgärd med anledning av det
      inträffade. Enligt min mening har dock åklagare BB vidtagit de åtgärder som kan
      krävas för att driva ärendet framåt.
      Den tid som stått till åklagarens förfogande för utredning och beslut har klart
      understigit ett år om det i praktiken skulle ha funnits förutsättningar för
                                                                       Dnr 3448-2008     Sid 3 (5)



      Personansvarsnämnden att pröva frågan om disciplinansvar. Den totala
      handläggningstiden av ärendet har uppgått till ett år och två månader. Det är en
      något lång handläggningstid för denna typ av ärende, vilket synes ha sin grund bl.a. i
      den ansträngda arbetssituationen vid kammaren, att åklagarna AA och EE har slutat
      sina anställningar vilket medfört att ärendet har fått handläggas av tre olika åklagare
      och att Försäkringskassan inte kunnat hitta de handlingar som åklagaren BB har
      begärt och ansett vara nödvändiga för utredningen. Sammanfattningsvis tycks det
      alltså vara flera olyckliga omständigheter som har bidragit till att handläggningen
      har dragit ut på tiden.
Kammaråklagaren AA och numera rådmannen FF bereddes därefter tillfälle att
yttra sig över handläggningen.

AA bekräftade uppgifter som DD lämnat om en stor arbetsbelastning vid
kammaren och uppgav att hans minnesbild därutöver är att han också hade
muntliga kontakter, som inte dokumenterats, med den civila utredaren hos polisen
vid vilka bl.a. ytterligare utredningsåtgärder diskuterades. Han hade dock inget
minne av att han specifikt påtalade den frist om två år som en ansvarsnämnd har att
beakta.

FF hänvisade till vad som har anförts i ingivna yttranden till JO samt tillade
följande.
      Jag började min hittills enda anställning inom Åklagarmyndigheten som extra
      åklagare på Åklagarkammaren i Norrköping den 13 februari 2007. Den 29 november
      2007 utnämndes jag att vara rådman och gjorde därför sista arbetsdagen på
      Åklagarkammaren i Norrköping den 20 december 2007.
      Som framgår av yttranden från Riksåklagarens kansli och Åklagarkammaren i
      Norrköping övertog jag under oktober 2007 ärenden från AA, då denne tillträtt en
      annan anställning inom Åklagarmyndigheten. Enligt min minnesbild arbetade AA
      med att avveckla ärenden på åklagartjänsten i Norrköping även efter det att han hade
      tillträtt den nya anställningen. Jag har idag inget minne av just det aktuella ärendet
      och när jag övertog det. Inför att jag skulle sluta och därför överlämna ärenden
      diskuterades både arbetsläget allmänt och vissa ärenden på åklagartjänsten särskilt.
I ett beslut den 29 april 2009 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
En förundersökning ska enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken bedrivas
så skyndsamt som omständigheterna medger. Undersökningsledaren har ansvar för
förundersökningen i dess helhet. Hon eller han ska se till att utredningen bedrivs
effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara samt ge dem som
biträder henne eller honom behövliga direktiv för arbetet (1 a § andra stycket
förundersökningskungörelsen [1947:948]).

I lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) finns bestämmelser om
disciplinansvar. Enligt 14 § får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd
för tjänsteförseelse. Disciplinpåföljd får emellertid, enligt 17 §, meddelas bara om
arbetstagaren inom två år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som
anförs mot henne eller honom.

Vidare gäller, enligt 18 § LOA, att när en åtgärd har vidtagits för att åtal ska väckas
mot en arbetstagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt
                                                                      Dnr 3448-2008    Sid 4 (5)



förfarande med anledning av vad som har föranlett åtgärden. Om en gärning har
prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas
bara om gärningen, av någon annan orsak än bristande bevisning, inte har ansetts
vara något brott.

Av utredningen framgår att Försäkringskassans personalansvarsnämnd beslutade
att göra anmälan om misstänkt tjänstefel och att en sådan anmälan inkom till
åklagarkammaren i februari 2007. Drygt ett år senare, i maj 2008, lades
förundersökningen ned med motiveringen att det som tjänstemannen låtit komma
sig till last inte var av beskaffenhet att böra föranleda ansvar för tjänstefel.
Eftersom den ifrågasatta handläggningen avsåg händelser under första kvartalet
2006 var det då inte möjligt för ansvarsnämnden att pröva frågan om
disciplinansvar.

Som framgått av den redovisade regleringen i lagen om offentlig anställning kan,
sedan en gärning av annan orsak än bristande bevisning inte ansetts vara något
brott, ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas. De straff- och
disciplinrättsliga förfarandena står således i ett sådant samband med varandra att en
befattningshavare som gjort sig skyldig till ett felhandlande som ansetts inte utgöra
en straffbar gärning likväl kan komma att åläggas en disciplinpåföljd. Mot denna
bakgrund anser jag för min del att det bör kunna krävas även av en åklagare vid en
allmän kammare, som har att hantera en förundersökning rörande misstanke om
tjänstefel, att denne sätter sig in i de regler som gäller om ärendet senare skulle
komma att hanteras i disciplinrättslig ordning.

Det förhållandet att en åklagare således måste beakta tidsfristen i lagen om
offentlig anställning kan medföra att särskilda åtgärder behöver vidtas för att
förundersökningen ska drivas framåt med tillräcklig skyndsamhet. En åklagare bör
därför t.ex. i sina direktiv till polisen informera om vad som gäller. Det kan
emellertid även självfallet inträffa att anmälan om brott görs så sent att tidsfristen
för utkrävande av disciplinansvar tämligen snart löper ut eller redan har
överskridits. I det aktuella fallet synes emellertid ingen av de åklagare som
handlagt förundersökningen ha uppmärksammat att tidsfristen gällt och det
förefaller således som om polisen inte informerats om fristen.

När det först gäller AA:s handläggning konstaterar jag att inga andra
utredningsåtgärder än ett förhör som hölls i april vidtogs från det att han gav
direktiv den 1 mars till dess att nya direktiv gavs den 1 augusti 2007. Jag har i och
för sig inte anledning att betvivla hans uppgifter om att han därutöver haft muntliga
kontakter med utredaren. Mot bakgrund av den särskilda frist som gällde i ärendet
borde förundersökningen emellertid ha drivits på med större aktivitet, vilket också
givetvis skulle ha dokumenterats. AA kan inte undgå kritik för dessa brister. Av
utredningen har vidare framkommit att han den 1 september togs i anspråk för att
handlägga ett större ärende och att han sedan slutade sin anställning vid kammaren
den 1 oktober.

FF har uppgett att hon inte har någon minnesbild av det aktuella ärendet och
således inte vet när hon övertog det. DD har dock angett att hon strax innan AA
                                                                 Dnr 3448-2008   Sid 5 (5)



slutade övertog förundersökningsledarskapet. Under tiden fram till dess att hon
slutade sin tjänstgöring vid kammaren i slutet av december 2007 har inte några
handläggningsåtgärder vidtagits, trots att utredningen redovisades i början av
oktober. Eftersom den ovan angivna tidsfristen gällde fanns det, när så skedde,
anledning för FF att med viss skyndsamhet vidta de åtgärder som erfordrades.
Även med beaktande av att hon vid tillfället inte hade stor erfarenhet som åklagare
kan inte heller hon undgå viss kritik.

BB övertog ansvaret för ärendet vid årsskiftet 2007/2008. Det har framkommit att
han tämligen omgående därefter begärde in vissa handlingar från
Försäkringskassan och i februari påminde i saken. När han efter, såvitt han minns,
flera påminnelser fick beskedet från Försäkringskassan att det inte var möjligt att
efterkomma hans begäran lades förundersökningen ned. Utöver det förhållandet att
BB:s muntliga kontakter med företrädare för Försäkringskassan även efter februari
borde ha dokumenterats, finner jag inte anledning att kritisera hans handläggning.
