# En åklagare har inte handlagt en fråga om att väcka åtal med tillräcklig skyndsamhet, och åklagarkammarens ledning har brustit i sitt ansvar att uppmärksamma ärendet och se till att det fattades beslut i åtalsfrågan

JO 2020-10-21 dnr 3449-2019

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2020-10-21              3449-2019              1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En åklagare har inte handlagt en fråga om att väcka åtal med
                        tillräcklig skyndsamhet, och åklagarkammarens ledning har brustit i
                        sitt ansvar att uppmärksamma ärendet och se till att det fattades
                        beslut i åtalsfrågan


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om brott i nära relation dröjde det drygt tio månader
                          från det att polisen redovisade ett slutdelgivet förundersökningsprotokoll till åklagaren
                          till dess att det fattades ett beslut i åtalsfrågan. Första gången ärendet diskuterades
                          mellan åklagaren och åklagarkammarens ledning var nästan åtta månader efter
                          polisens slutredovisning. Därefter dröjde det ytterligare mer än två månader innan ett
                          beslut fattades i åtalsfrågan.
                          Den utdragna handläggningen fick till följd att åtal inte kunde väckas för i vart fall en
                          gärning på grund av preskription. Det berodde inte bara på att ärendet inte handlades
                          tillräckligt skyndsamt utan också på att åklagaren misstog sig i fråga om när vissa
                          gärningar hade inträffat och därmed skulle preskriberas.
                          I beslutet kritiserar JO åklagaren för att han inte hanterade ärendet med tillräcklig
                          skyndsamhet och inte i tid uppmärksammade kammarledningen på att ärendet inte
                          kunde handläggas på det sätt som krävdes. JO kritiserar åklagaren även för att han
                          missbedömde när vissa gärningar skulle preskriberas.
                          Enligt JO kan kammarchefen inte undgå kritik för att hon inte tidigare
                          uppmärksammade ärendet och såg till att nödvändiga åtgärder vidtogs. Hon kan inte
                          heller undgå kritik för att hon inte efter att ärendet hade diskuterats mellan åklagaren
                          och ledningen såg till att ett beslut i åtalsfrågan fattades utan ytterligare dröjsmål.

## Bakgrund och anmälan

I september 2017 inleddes en förundersökning mot AA om grov
                        kvinnofridskränkning av BB. Kammaråklagaren CC, åklagarkammaren i Umeå,
                        utsågs till undersökningsledare. Polismyndigheten redovisade i juni 2018 till
                        åklagaren ett färdigt och delgivet förundersökningsprotokoll om grov
                        kvinnofridskränkning. Utöver misstanken om grov kvinnofridskränkning fanns
                        även en misstanke mot AA om ofredande av BB:s son. CC lade den 29 oktober
                        2018 ned förundersökningen om misstanken om ofredande av sonen. Den 2 maj
                        2019 väckte chefsåklagaren DD åtal för två fall av misshandel. Övriga
                        gärningar i den grova kvinnofridskränkningen gick enligt henne inte att bevisa
                        eller hade preskriberats.


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 3449-2019        Sid 2 (7)




I en anmälan till JO förde målsäganden BB fram klagomål mot åklagaren CC.
Hon var kritisk till att åklagaren hade dröjt med att ta ställning i åtalsfrågan,
vilket inneburit att gärningar hunnit preskriberas. Hon påtalade att hennes
målsägandebiträde vid flera tillfällen hade försökt skynda på handläggningen.

Utredning
JO uppmanade Åklagarmyndigheten att yttra sig över handläggningen från den
s.k. slutdelgivningen till dess att åtal väcktes.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) yttrande sig efter att ha hämtat in
upplysningar från CC och DD, som yttrade sig också i egenskap av chef för
åklagarkammaren. Vidare hade yttrande hämtats in från områdeschefen för
åklagarområde Nord, chefsåklagaren FF.

Kammaråklagaren CC lämnade i huvudsak följande uppgifter.

      Förundersökningen gällande grov kvinnofridskränkning redovisades till mig den
      27 juni 2018. Vid denna tidpunkt pågick förundersökningen mot den misstänkte
      för brott mot målsägandens son alltjämt. Då jag ansåg att misstankarna mot den
      misstänkte för brott mot målsäganden och dennes son, för det fall att åtal skulle
      väckas, borde prövas i ett sammanhang beslutade jag att invänta
      förundersökningen gällande brott mot sonen. […]
      Jag anser att de berörda parterna har fått vänta orimligt lång tid på beslut i
      åtalsfrågan. Detta bär naturligtvis jag i egenskap av förundersökningsledare
      ansvaret för. Det är naturligtvis inte illvilja från min sida som orsakat detta. Den
      uppkomna situationen är en beklaglig, om än naturlig, följd av arbetssituationen
      som rått på åklagarkammaren i Umeå under lång tid.
      Under tiden aktuellt ärende legat och inväntat beslut i åtalsfrågan har kammaren
      saknat en stor andel av sina åklagare. Det så kallade barn- och relationsteamet
      har under perioden varit underbemannat i förhållandet till ärendetillströmningen
      men även i förhållande till den ”bemanningsplan” som finns. Vidare har
      rotationen av åklagare i teamet varit omfattande. För egen del har jag under hela
      perioden arbetat deltid.
      Arbetssituationen har lett till att jag och mina kollegor haft att hantera ett
      betydligt större antal ärenden än vi förmått. Detta har inneburit att vi tvingats
      prioritera ärenden.
      –––
      I min prioritering har jag i första hand prioriterat ärenden där den misstänkte är
      berövad friheten. I andra hand ärenden där målsäganden är under 18 år och det
      därmed finns en lagstadgad tidsfrist för utredningen. När det gäller ärenden där
      målsäganden fyllt 18 år har jag prioriterat ärenden där jag bedömt att det finns
      risk för fortsatt brottslighet.
      I det aktuella ärendet har den misstänkte under aktuell tid inte varit berövad
      friheten och målsäganden är över 18 år. Ärendet har därmed inte varit prioriterat
      på någon av dessa grunder. Jag har vidare bedömt att det inte förelegat någon
      risk för fortsatt brottslighet … Det är riktigt som målsäganden uppgett i sin
      anmälan till Justitieombudsmannen att hennes målsägandebiträde kontaktat mig
      och försökt påskynda ärendets handläggning. Det faktum att företrädare för en
      part ”ligger på” i ett ärende kan jag dock i min prioritering inte tillmäta någon
      betydelse då det skulle leda till att den som skriker högst skulle prioriteras vilket
      inte är en lämplig ordning. […]
                                                                         Dnr 3449-2019        Sid 3 (7)




      Jag har gentemot kammarens ledning varit öppen med att min arbetssituation
      varit ohanterlig och att jag inte haft möjlighet att hantera alla de ärenden som
      ålagts mig. Jag har dock varit medveten om att det även gällt för andra åklagare
      på kammaren så jag tror inte att det funnits så mycket för kammarledningen att
      göra åt min arbetssituation förutom att arbeta för att vi skulle bli fler åklagare på
      kammaren vilket jag bedömer att ledningen gjort efter bästa förmåga.
      Då annat inte meddelats mig har jag bedömt att kammarledningen delat min
      uppfattning om på vilka grunder jag ska prioritera handläggningen av ärenden. I
      detta sammanhang bör tilläggas att jag i olika sammanhang, framförallt i
      samband med uppföljning av rotelvård med åklagarkammarens vice
      chefsåklagare, blivit tillsagd att prioritera vissa specifika ärenden. Dessa
      instruktioner har jag alltid rättat mig efter. Jag har inte vid något tillfälle fått
      instruktioner att prioritera detta ärende.
      Våren 2019 ansåg jag dock att myndigheten passerat skamgränsen för hur länge
      det aktuella ärendet kunde ligga utan åtgärd och påtalade detta för
      chefsåklagaren och begärde att hon skulle lägga över ärendet på någon annan
      åklagare som hade möjlighet att fatta beslut i åtalsfrågan inom en relativt kort
      tid. Vilket även gjordes efter bara någon vecka.
      I samband med att jag gick igenom ärendet inför att jag skulle ta upp frågan med
      chefsåklagaren upptäckte jag att en av de gärningar som ingick i den grova
      kvinnofridskränkningen jag avsåg att väcka åtal för sannolikt preskriberats samt
      att ytterligare en av gärningarna riskerade preskription. Det misstag jag gjort är
      att jag trodde mig vara säker på att de äldsta gärningarna jag avsåg att lägga till
      grund för misstanken om grov kvinnofridskränkning var begångna under 2015
      och därmed inte preskriberades förrän under 2020. […]
      De två gärningar jag trodde mig vara säker på begicks 2015 begicks i själva
      verket 2014. Detta misstag ledde till att jag i min planering utgick från att ingen
      av de händelser som byggde upp misstanken om grov kvinnofridskränkning
      preskriberades förrän 2020. Jag borde naturligtvis haft bättre koll på mina
      ärenden och vad denna miss beror på kan jag naturligtvis inte med säkerhet säga
      men jag vågar påstå att den stress jag under denna period levt och alltjämt lever
      under är en inte oviktig del av förklaringen.
      Om jag hade insett att två av gärningarna preskriberades redan under 2019 hade
      jag ännu tidigare hos chefsåklagaren begärt att ärendet skulle läggas över på
      annan för att undvika att någon av gärningarna preskriberades.
Kammarchefen, chefsåklagaren DD, redogjorde i sina yttranden för vilka
överväganden hon gjort i fråga om preskription och den bevisning som fanns
för de olika gärningarna. Vidare uppgav hon i huvudsak följande.

      Jag väckte åtalet den 2 maj 2019. Detta efter att i egenskap av kammarchef ha
      efterhört med handläggande åklagare CC, som jag såg hade flera redovisade
      förundersökningsprotokoll liggande för beslut, om det var några av ärendena
      som kunde lämnas över till annan åklagare för åtgärd.
      CC uppgav att ärendet var i behov av att åtgärdas och att det var ett ärende som
      en annan åklagare kunde åtgärda lika väl som han själv. Jag fick inga särskilda
      instruktioner …
      –––
      Jag har tagit del av de upplysningar CC lämnat. […]
      Arbetsläget vid Åklagarkammaren i Umeå har sedan 2018 varit mycket ansträngt
      bland åklagarna, dels på grund av en hög inströmning av ärenden (2018), dels på
      grund av bristande åklagarresurser (2019). Just ärenden med misstankar om brott
      mot barn har de senaste åren varit betydligt fler än för bara några år sedan.
                                                                        Dnr 3449-2019        Sid 4 (7)




      Fokus har varit att se till att våra fristärenden (häktade ärenden, ärenden
      angående brott mot barn och ärenden med unga lagöverträdare) handläggs med
      den skyndsamhet som lagen kräver samtidigt som vi håller en hög kvalitet. Detta
      har gjort att vissa ärenden har blivit liggande längre än de borde ha blivit.
      Aktuellt ärende är ett sådant ärende som blivit liggande för länge sedan det
      redovisats till kammaren.
      Enligt åklagarkammarens lokala arbetsordning ansvarar åklagarna för att minst
      en gång i månaden gå igenom alla sina ärenden i de olika mapparna i Cåbra för
      att följa upp att påkallade åtgärder vidtas och inte fördröjs. Fyra gånger per år
      ska kammarledningen följa upp rotelvården. Den som ansvarat för rotelvården på
      kammaren är vice kammarchefen GG.
      Jag har inhämtat uppgifter från GG vad gäller ärendet ... GG har uppgett att den
      första gången han och CC tog upp ärendet var vid uppföljningen av rotelvården
      den 22 februari 2019. Vid detta tillfälle uppgav CC att han skulle påbörja en
      stämningsansökan … och de konstaterade att det inte var ett s.k. fristärende.
      Av vilken anledning stämningsansökan inte påbörjades efter uppföljningsmötet i
      slutet av februari 2019 känner jag inte till men jag instämmer i bilden CC har
      lämnat, att kammaren under hösten 2018 och våren 2019 varit mycket tungt
      belastad. Jag instämmer också i CC:s egen uppfattning att han borde haft bättre
      kontroll över när de enskilda gärningarna i den grova kvinnofridskränkningen
      preskriberades. […]
Områdeschefen, chefsåklagaren FF, lämnade följande uppgifter.

      Jag har inget att tillägga till de bedömningar som gjorts av kammarledningen.
      Arbetsläget var under aktuell tid ansträngt, men det kan aldrig ursäkta långsam
      handläggning i ett enskilt ärende. För det fall det får till följd att allmänhetens
      förtroende för myndigheten påverkas, är det mycket olyckligt.
      Under hösten 2019 har ett antal förstärkningsåtgärder riktats mot kammaren för
      att komma tillrätta med det ansträngda arbetsläget och därmed också undvika att
      liknande händelser ska inträffa.
Åklagarmyndigheten redovisade följande rättslig reglering och bedömning.

## Rättslig reglering

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken föreskrivs att en förundersökning ska bedrivas så
      skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersöknings-
      kungörelsen (1947:948) framgår att förundersökningsledaren ansvarar för
      förundersökningsledningen i dess helhet. Förundersökningsledaren ska se till att
      utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
      vara.
      När det särskilt gäller handläggningen av relationsärenden ska denna typ av
      ärenden enligt ett arbetssätt som tagits fram i samarbete mellan
      Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg och polisen handläggas
      snabbt och handläggningstiden ska inte överskrida sex månader (se
      Åklagarmyndighetens handbok gällande handläggning av brott i nära relation
      s. 7).
      Åklagarmyndigheten ställer i sin verksamhetsplan årligen upp mål för hur lång
      den genomsnittliga tiden bör vara för tiden mellan dess att beslutsunderlag har
      inkommit till dess att beslut fattas av åklagare. I verksamhetsplanen för åren
      2018 och 2019 har målet varit att denna tid inte ska överstiga 30 dagar.
      Under 2014 utarbetades inom Åklagarmyndigheten en strategi i syfte att
      motverka långsam handläggning av enskilda ärenden. Strategin klarlägger
      åklagarens och kammarledningens ansvar för att motverka långsam
      handläggning. Det primära ansvaret för ett ärendes rätta handläggning vilar på
      den enskilda åklagaren. Ledningen för en kammare har dock ett självständigt
                                                                        Dnr 3449-2019         Sid 5 (7)




      ansvar för att ha sådan kontroll på kammarens öppna ärenden att dessa blir
      omhändertagna i rimlig angelägenhetsordning. Det innebär bland annat ett
      ansvar att uppmärksamma ärenden som riskerar att bli gamla och att arbetsleda
      så att ärenden inte blir gamla. Kammarledningen ska t.ex. vid i vart fall två
      tillfällen per år följa upp var och en av kammarens rotlar med fokus på rotelns
      äldsta ärenden. Vid uppföljningen av dessa ärenden bör status och vidtagna
      åtgärder kortfattat redovisas liksom åklagarens planering för den fortsatta
      handläggningen.

## Bedömning

Det har i ärendet dröjt cirka tio månader från det att polisen i juni 2018 redovisat
      ett slutdelgivet förundersökningsprotokoll avseende grov kvinnofridskränkning
      till dess att åtal väckts i maj 2019. Det är inte bra att beslut inte har fattats
      tidigare, särskilt med hänsyn till att vissa av brotten i den grova
      kvinnofridskränkningen preskriberats under dessa månader. Andra brott har
      preskriberats tidigare. Att beslutet dröjt synes ha berott på att CC missbedömt
      när brotten skulle komma att preskriberas och att han velat avvakta utredningen
      avseende ofredande mot sonen innan beslut fattades. Därtill kommer en under
      längre tid mycket hög arbetsbelastning hos såväl CC som åklagarkammaren i sin
      helhet. Trots detta borde ärendet ha prioriterats med hänsyn till att det rört sig om
      brott i nära relation och brott som riskerat att preskriberas. CC borde i god tid ha
      uppmärksammat kammarledningen på att ärendet på grund av hans höga
      arbetsbelastning riskerat att bli gammalt. Det har varit först vid rotelvård i
      februari 2019 som kammarledningen informerats om ärendet. Kammarledningen
      har å andra sidan haft eget ansvar – enligt Åklagarmyndighetens strategi i syfte
      att motverka långsam handläggning av enskilda ärenden och kammarens egen
      arbetsordning – för att uppmärksamma ärendet tidigare samt att vidta åtgärder
      för att förhindra att ärendet blev gammalt. Någon sådan åtgärd har dessvärre inte
      vidtagits av vare sig CC eller kammarledningen förrän i maj då åtal väckts av
      DD.
      Sammanfattningsvis kan konstateras att ärendet inte hanterats med tillräcklig
      skyndsamhet av CC och att kammarledningen inte heller i tillräcklig utsträckning
      följt upp ärendet eller i tid vidtagit åtgärder för att undvika att ärendet blivit
      gammalt. Detta är naturligtvis beklagligt då det medfört att vissa brott har
      preskriberats vilket fått konsekvenser för parterna, inte minst målsäganden som
      inte fått en sakprövning av de brott som hon anmält, och även kan ha påverkat
      förtroendet för Åklagarmyndighetens verksamhet.

Rättsliga utgångspunkter
En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger
(se 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Det är undersökningsledaren
som har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon ska se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. (Se 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen.)

Skyndsamhetskravet gäller till dess att det fattas beslut i åtalsfrågan. I ärenden
där åtalsfrister saknas är det inte möjligt att generellt säga hur lång tid som
rimligen kan få gå från det att utredningen redovisats till dess att det fattas ett
beslut i åtalsfrågan, utan detta är beroende bl.a. av vad saken gäller och hur
omfattande förundersökningen är. Av skyndsamhetskravet följer dock att det är
angeläget att ett beslut om åtal fattas så snart som möjligt. (Se JO:s beslut den
10 juni 2010, dnr 4882-2009.)
                                                                    Dnr 3449-2019      Sid 6 (7)




Det är i första hand den handläggande åklagaren som har ansvaret för att
skyndsamhetskravet följs. I detta ansvar ligger också att underrätta
kammarchefen om ett ärende inte kan handläggas med tillräcklig skyndsamhet.

I kammarchefens övergripande ansvar för åklagarkammarens verksamhet ligger
en skyldighet att på eget initiativ, exempelvis i enlighet med den strategi från
2014 som Åklagarmyndigheten har redogjort för, skaffa sig kunskap om bl.a.
förekomsten av äldre ärenden och behovet av att vidta åtgärder på enskilda
rotlar. När det är hög arbetsbelastning och stora balanser är det särskilt viktigt
att kammarledningen skaffar sig en god överblick och kontroll över pågående
ärenden samt vidtar de åtgärder som krävs i de ärenden som inte handläggs med
tillräcklig skyndsamhet och gör nödvändiga prioriteringar. Vidare är det viktigt
att det finns goda rutiner för rotelvård. (Se t.ex. det ovan nämnda JO-beslutet
samt JO:s beslut den 10 december 2010, dnr 6459-2009 och 6460-2009.)

Bedömning
Den aktuella förundersökningen var relativt omfattande. Vid bedömning av
åtalsfrågan hade åklagaren att ta ställning till ett flertal inte helt enkla frågor,
bl.a. vilka gärningar som var eller riskerade att bli preskriberade, vilken
bevisning som fanns för respektive gärning och hur stark denna var samt om
gärningarna tillsammans kunde utgöra en grov kvinnofridskränkning. Det är
emellertid inte acceptabelt att det i detta fall dröjde omkring tio månader innan
det fattades ett beslut i åtalsfrågan.

Åklagaren CC har förklarat att fördröjningen främst var en följd av den
ansträngda arbetssituation som rådde på åklagarkammaren i Umeå.
Kammarchefen DD har instämt i hans beskrivning av arbetsläget och förklarat
att kammaren sedan 2018 var mycket tungt belastad av arbete.

Jag har inte anledning att ifrågasätta att arbetssituationen vid åklagarkammaren
var ansträngd under den aktuella perioden. En ansträngd arbetssituation ursäktar
emellertid inte en åklagares dröjsmål med handläggningen av ett ärende om han
eller hon inte följer de rutiner och riktlinjer som tagits fram för att undvika
oacceptabla dröjsmål.

CC hade ett ansvar att underrätta kammarledningen om att ärendet inte kunde
handläggas på det sätt som krävdes. Redan vid tidpunkten för polisens
slutredovisning kände han till att vissa misstankar gällde gärningar som begåtts
för flera år sedan. Oavsett hans bedömning av preskriptionsfrågan fanns det
därför anledning för honom att i ett tidigt skede ta upp frågan om hur ärendet
skulle prioriteras med kammarledningen. Enligt min mening borde CC ha gjort
det redan under hösten 2018.

Jag anser vidare att det kan ifrågasättas om det var lämpligt att avvakta
resultatet av förundersökningen om ofredande av BB:s son innan ett beslut i
åtalsfrågan fattades. I vart fall kan jag inte se att det fanns något som hindrade
                                                                   Dnr 3449-2019       Sid 7 (7)




att det under tiden förbereddes ett ställningstagande i åtalsfrågan för den övriga
brottsligheten.

Den utdragna handläggningen medförde att åtal inte kunde väckas för, som jag
har tolkat materialet, i vart fall en gärning på grund av preskription. Av
utredningen framgår att det inte bara berodde på att ärendet inte handlades
tillräckligt skyndsamt utan också på att CC misstog sig i fråga om när vissa
gärningar hade inträffat och därmed skulle preskriberas. Det är givetvis
oacceptabelt att en åklagare inte har kontroll på när gärningar preskriberas i
pågående ärenden.

CC ska kritiseras för att han inte hanterade ärendet med tillräcklig skyndsamhet
och inte i tid uppmärksammade kammarledningen på att ärendet inte kunde
handläggas på det sätt som krävdes. Han ska även kritiseras för att han
missbedömde när vissa gärningar skulle preskriberas.

Som Åklagarmyndigheten har påpekat hade också kammarledningen en
skyldighet att uppmärksamma ärendet tidigare och se till att nödvändiga
åtgärder vidtogs. Enligt åklagarkammarens lokala arbetsordning ska
kammarledningen följa upp rotelvården fyra gånger per år. Det är därför
förvånande att första gången som ärendet diskuterades vid rotelvård var i
februari 2019, nästan åtta månader efter polisens slutredovisning. Vid denna
tidpunkt hade det dessutom gått drygt 17 månader från det att
förundersökningen om grov kvinnofridskränkning inleddes.

Mot denna bakgrund anser jag att kammarledningen inte borde ha nöjt sig med
CC:s uppgift att han efter rotelvården skulle påbörja arbetet med en
stämningsansökan. Kammarledningen borde ha säkerställt att ärendet
prioriterades och att ett beslut i åtalsfrågan fattades utan ytterligare dröjsmål.

DD kan inte undgå kritik för att hon som kammarchef inte tidigare
uppmärksammade ärendet och såg till att nödvändiga åtgärder vidtogs. Hon kan
inte heller undgå kritik för att hon efter rotelvården i februari 2019 inte såg till
att ett beslut i åtalsfrågan fattades utan ytterligare dröjsmål.

Det är, som Åklagarmyndigheten har fört fram, beklagligt att den bristande
handläggningen av ärendet medförde att brott preskriberades och att det kan ha
påverkat förtroendet för myndighetens verksamhet. Det är därför positivt att
åtgärder vidtogs under hösten 2019 för att komma till rätta med det ansträngda
arbetsläget på åklagarkammaren i Umeå och undvika att något liknande ska
inträffa.

Ärendet avslutas.
