# Polisen har utan att det fanns rättslig grund för det överlämnat en misstänkts identitetsuppgifter som omfattades av sekretess till en
biljettkontrollant

JO 2021-02-03 dnr 3469-2019

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                     Sid
                                                                          2021-02-03               3469-2019              1 (8)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Polisen har utan att det fanns rättslig grund för det överlämnat en
                        misstänkts identitetsuppgifter som omfattades av sekretess till en
                        biljettkontrollant


                          Beslutet i korthet: En ordningsvakt gjorde ett s.k. envarsgripande av en kvinna som
                          misstänktes ha rest med en spårvagn utan giltig biljett. Poliserna som kom till platsen
                          upphävde gripandet men beslutade att kroppsvisitera kvinnan för att fastställa hennes
                          identitet. Identitetsuppgifterna användes för att göra slagningar i polisens register.
                          Poliserna lämnade också över kvinnans namn och personnummer till en
                          biljettkontrollant för att denne skulle kunna utfärda en tilläggsavgift.
                          JO konstaterar att kvinnans identitetsuppgifter förekom i ett sammanhang där
                          Polismyndighetens verksamhet syftade till att utreda eller beivra brott och att de
                          omfattades av sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket 4 offentlighets- och
                          sekretesslagen. JO konstaterar också att det saknades stöd i författning för att lämna
                          ut uppgifterna till biljettkontrollanten. Polismyndigheten kritiseras för att uppgifterna
                          ändå lämnades ut.
                          I beslutet kritiserar JO också Polismyndigheten för att det, utan att det fanns rättslig
                          grund för det, genomfördes en kroppsvisitation och för brister i dokumentationen.

## Anmälan

I en anmälan till JO den 9 maj 2019 förde AA fram klagomål mot bl.a. två
                        poliser och uppgav i huvudsak följande. I samband med att hon åkte spårvagn
                        kontrollerade väktare hennes biljett. Väktarna påstod att hon inte hade en giltig
                        biljett och tog tag i henne. Hon blev rädd och försökte springa ifrån väktarna,
                        men de kom i fatt och satte handfängsel på henne. Två poliser kom till platsen
                        och undersökte hennes väska och lämnade över hennes legitimation till en
                        väktare som därefter utfärdade en tilläggsavgift. Efter det avlägsnade polisen
                        henne till en annan plats.

                        AA framförde även synpunkter på polisernas bemötande av henne och deras
                        användning av våld.

## Utredning

JO uppmanade Polismyndigheten att yttra sig över vad AA hade uppgett i
                        anmälan om att polisen undersökte hennes väska och lämnade över hennes


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                       Dnr 3469-2019        Sid 2 (8)




legitimation till väktaren. Myndigheten uppmanades också att yttra sig över hur
ingripandet dokumenterats.

Polismyndigheten (BB) yttrade sig efter att ha gett de berörda befattnings-
havarna samt lokalpolisområdeschefen i Norrköping och regionpolischefen i
polisregion Öst tillfälle att lämna synpunkter. Yttrandet kom in till JO den 7
november 2019.

Polismyndigheten lämnade följande redogörelse för den händelserapport som
upprättats vid regionledningscentralen (RLC) i Linköping.

      Samtal inkom till RLC på eftermiddagen den 8 maj 2019 där det framgick att en
      person inte ville betala för en spårvagnsbiljett och att personen med anledning av
      detta försökt springa ifrån ordningsvakten och biljettkontrollanten. Händelsen
      ägde rum vid Ringdansen centrum i Norrköping. Personen omhändertogs efter en
      kortare språngmarsch av ordningsvakten som lade ner henne på marken och
      belade henne med handfängsel. Av händelserapporten framgår att den aktuella
      personen är AA. En polispatrull beordrades till platsen och av händelserapporten
      framgår att AA kontrollerades och avlägsnades. Det anges även att
      biljettkontrollanten erhöll den information som behövdes för att kunna skriva en
      bot avseende tilläggsavgift. AA fortsatte att ”härja”, varpå polispatrullen
      beslutade sig för att avlägsna AA till andra sidan centrumet.
Polismyndigheten redovisade följande synpunkter från berörda
befattningshavare i de delar jag har valt att granska.

      När CC och DD kom till platsen såg de att en ordningsvakt höll fast en person på
      marken och de övertog hanteringen varpå personen fortsatte kränga med kroppen
      samt försökte sparkas. De försökte prata med AA och få information om hennes
      namn men hon vägrade uppge det. Polismännen bedömde att kvinnan gjort sig
      skyldig till ringa bedrägeri enligt 9 kap. 2 § brottsbalken. Då kvinnan var okänd
      och vägrade uppge sina personuppgifter genomfördes en kroppsvisitation med
      stöd av 19 § polislagen för att kunna fastställa hennes identitet. I AA:s väska
      anträffades en identitetshandling. CC och DD överlämnade därefter uppgift om
      AA:s namn och personnummer till biljettkontrollanten i syfte att denne skulle
      kunna utfärda en tilläggsavgift. Slutligen vidtogs en bedömning att
      rapporteftergift skulle lämnas. Bedömningen grundades på att brottet var av
      enkel beskaffenhet, och föregicks av registerslagningar på AA.
      Enligt CC bar AA handfängsel under ”några minuter” från det att han och DD
      övertog ingripandet från ordningsvakten. Under tiden prövade de om beslutet om
      fängsel skulle bestå eller inte. CC och DD försökte förklara för AA att hon skulle
      lugna ned sig och efter en stund gav det effekt. De tog av AA handfängslen och
      hon kunde visa upp sin biljett via mobiltelefonen. Biljettkontrollanten kunde då
      konstatera att biljetten aktiverats först efter att kontrollen påbörjats. Biljett-
      kontrollanten hanterade därefter kontrollavgiften och en diskussion uppstod
      mellan AA och biljettkontrollanten.
      –––
      CC och DD har uppgett att dokumentationen på händelserapporten är bristfällig.
      De minns inte den exakta hanteringen av avrapporteringen och kan därmed inte
      ange om de varit otydliga i avrapporteringen till RLC eller om RLC missat att
      dokumentera de beslut som fattades. Vidare har blanketten om ordningsvaktens
      beläggande av fängsel inte upprättats, vilket är beklagligt. Enligt uppgift från CC
      dokumenteras rapporteftergift vanligtvis i händelserapporter. CC har även angett
      att han var förman vid det aktuella ingripandet.
                                                                      Dnr 3469-2019        Sid 3 (8)




Därutöver framgick av en bilaga till Polismyndighetens yttrande bl.a. att CC på
fråga från myndigheten uppgett att ordningsvaktens envarsgripande hävdes i
samband med att de anlände och fick information från vakten och
biljettkontrollanten om vad som hade hänt.

Efter att ha redogjort för de synpunkter som lokalpolisområdeschefen och
regionpolischefen lämnat redovisade Polismyndigheten följande rättslig
reglering.

      Kroppsvisitation i syfte att säkerställa identitet
      Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot påtvingat
      kroppsligt ingrepp samt mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande
      intrång. Skyddet kan enligt 2 kap. 20 § regeringsformen begränsas genom lag.
      Av 19 § första stycket 2 polislagen framgår att en polisman som med laga stöd
      griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till
      ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig för att
      hans identitet ska kunna fastställas. Kroppsvisitation får ske när det behövs för
      att identiteten hos den mot vilken ingripandet görs ska kunna fastställas. Vid en
      kroppsvisitation som görs i identifieringssyfte kan det bli fråga om
      att granska exempelvis körkort eller annan legitimation som den omhändertagne
      för med sig. Om det med hänsyn till situationen eller den omhändertagne skulle
      anses omotiverat att genomföra en kroppsvisitation i identifieringssyfte bör
      sådan inte vidtas. Ett konkret exempel då det mer sällan är motiverat att vidta en
      kroppsvisitation är då en person endast ska avlägsnas (Berggren & Munck,
      Polislagen, september 2019 Zeteo, kommentar till 19 § första stycket).
      Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan
      följa, får kroppsvisitation göras enligt 28 kap. 11 § första stycket rättegångs-
      balken på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att bl.a. utröna
      omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet. Defini-
      tionen av kroppsvisitation framgår av tredje stycket i samma paragraf. Denna
      definition är uttömmande och ska tillämpas även vid kroppsvisitation enligt
      speciallagstiftning såsom polislagen (prop. 1993/94:24 s. 80). Kroppsvisitation
      kan innebära en undersökning av kläder och annat som någon har på sig. I detta
      ingår även undersökning av exempelvis väskor och andra föremål personen har
      med sig. Det saknar betydelse om exempelvis en väska är tillstängd, en sådan
      undersökning omfattas således av en kroppsvisitation (Berggren & Munck,
      Polislagen, september 2019 Zeteo, kommentar till 19 §).

      Dokumentationskrav vid beslut om avvisande, avlägsnande och kroppsvisitation
      Av 27 § polislagen framgår att det ska föras protokoll över ingripanden som
      innebär att någon avvisas eller avlägsnas. Vidare ska det föras protokoll över en
      husrannsakan och liknande åtgärder enligt polislagen. Av protokollet ska framgå
      vem som har fattat beslutet om åtgärden, grunden för beslutet och när det har
      fattats, vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem eller vilka som
      ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har
      förekommit vid detta. Beslutsfattaren har ansvaret för att ett protokoll upprättas
      när det gäller uppgifterna om beslutet. I övrigt ligger ansvaret för
      dokumentationen på den som är att anse som förman vid ingripandet.
      I 3 och 4 §§ Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation
      enligt 27 och 28 §§ polislagen (RPSFS 2011:12, FAP 100-2) anges att ett särskilt
      formulär ska användas vid husrannsakan och liknande åtgärder samt vid
      ingripanden som innebär att någon avvisas eller avlägsnas. Om en lokal rutin
      uppfyller lagstiftningens krav på protokollering får dock den rutinen användas.
                                                                        Dnr 3469-2019        Sid 4 (8)




     När polisen utför en kroppsvisitation enligt 19 § andra stycket polislagen utan att
     omhänderta föremål finns det i och för sig ingen lagstadgad skyldighet att
     dokumentera åtgärden, dock framgår det av FAP 100-2 att dokumentation bör
     ske. JO har i beslut den 18 september 2009, dnr 1902-2008, anfört att det ur bl.a.
     kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är lämpligt att en kroppsvisitation med stöd
     av polislagen dokumenteras, oavsett om något föremål omhändertas eller inte.

     Utlämnande av uppgifter
     Namn och personnummer på en person som har begått ett brott omfattas av
     sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen. Av
     bestämmelsen framgår att sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga
     och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
     att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller
     men och uppgiften förekommer i annan verksamhet [än den som anges i
     punkterna 1–3 i samma stycke; JO:s anm.] som syftar till att förebygga,
     uppdaga, utreda eller beivra brott eller verkställa uppbörd och som bedrivs av
     Polismyndigheten. Bestämmelsen innebär att det gäller en presumtion för
     sekretess. Att någon är misstänkt för brott är alltså normalt en så känslig uppgift
     att den omfattas av sekretess.
     Av 8 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen framgår att en uppgift för vilken
     sekretess gäller enligt lagen inte får röjas för enskilda eller för andra
     myndigheter, om inte annat anges i lagen eller i annan lag eller förordning som
     offentlighets- och sekretesslagen hänvisar till.
Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

     Frågan om rättsligt stöd för beslut om kroppsvisitation
     Av de berörda befattningshavarnas redogörelse framgår att kroppsvisitationen av
     AA genomfördes med stöd av 19 § första stycket 2 polislagen för säkerställande
     av identitet då hon vägrat uppge sina personuppgifter trots flera uppmaningar om
     det. Vid kroppsvisitationen genomsöktes hennes väska, varvid
     identitetshandlingar hittades. Att söka igenom en väska i samband med en
     kroppsvisitation är i och för sig förenligt med ovan angivna bestämmelse. För att
     beslut om kroppsvisitation enligt 19 § första stycket 2 polislagen ska kunna fattas
     krävs dock att personen med laga stöd berövas friheten eller avlägsnas av
     polisman.
     Av händelserapporten och övriga handlingar i ärendet går inte att klargöra om
     polismännen övertog gripandet av AA. När kroppsvisitationen verkställdes hade
     frågan om avlägsnande ännu inte aktualiserats. AA var enligt uppgift från
     polismännen inte heller omhändertagen enligt polislagen. Det står därför klart att
     förutsättningar för att kroppsvisitera AA enligt 19 § första stycket 2 polislagen
     vid det aktuella tillfället endast förelegat om AA var gripen. Enligt
     Polismyndighetens bedömning kan lagliga förutsättningar för kroppsvisitation
     enligt 28 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken ha förelegat i detta fall. Det
     kan dock ifrågasättas om beslut om kroppsvisitation enligt denna bestämmelse
     hade varit proportionerlig med hänsyn till den aktuella brottsmisstanken.
     Det står sammanfattningsvis klart att det inte finns dokumentation som visar att
     det funnits förutsättningar för att genomföra en kroppsvisitation med stöd av den
     rättsliga grund som polismännen själva angett. Detta är en brist i ärendet.

     Frågan om Polismyndigheten kan lämna ut identitetsuppgifter till tjänsteman som utför
     avgiftskontroll i syfte att tilläggsavgift ska kunna utfärdas
     CC och DD har överlämnat uppgift om AA:s namn och personnummer till
     tjänstemannen som utförde avgiftskontroll i syfte att denne skulle kunna utfärda
     en tilläggsavgift enligt lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Enligt 5 §
     lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik får en resande som vägrar att lösa
                                                                        Dnr 3469-2019        Sid 5 (8)




      biljett eller betala tilläggsavgift avvisas från färdmedlet av en tjänsteman som
      utför avgiftskontroll och Polismyndigheten är enligt samma bestämmelse skyldig
      att lämna handräckning för att verkställa sådan avvisning. Varken denna
      bestämmelse eller annan bestämmelse i lagen ger dock förutsättningar för
      Polismyndigheten att lämna handräckning i syfte att tilläggsavgift ska kunna
      utfärdas. Denna bedömning ändras inte av omständigheten att brottsmisstanke
      uppstått om ringa bedrägeri genom s.k. färdsnyltning eller att det blir fråga om
      att meddela rapporteftergift.
      Uppgifterna om AA:s namn och personnummer omfattades av sekretess enligt
      35 kap. 1 § första stycket 4 offentlighets- och sekretesslagen. Det finns inte några
      sekretessbrytande bestämmelser som är tillämpliga i denna situation.
      Polismyndigheten har, som framgår ovan, inte heller någon uppgiftsskyldighet
      enligt lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik eller annan liknande för-
      fattning. Polismyndigheten kan således konstatera att det i en situation som
      denna saknas lagliga förutsättningar för Polismyndigheten att lämna ut
      personuppgifter till en tjänsteman som utför avgiftskontroll. Denna bedömning
      ändras inte av omständigheten att brottsmisstanke uppstått om ringa bedrägeri
      genom s.k. färdsnyltning eller att förutsättningar att meddela rapporteftergift
      föreligger.

      Dokumentation av ingripandet
      Polismyndigheten kan konstatera att dokumentationen i förevarande fall har
      brustit bl.a. genom att det inte är tydligt vilka beslut som har fattats med anled-
      ning av ingripandet mot AA Vidare saknas dokumentation om grunden för
      besluten. Det slutliga ansvaret att kontrollera uppgifterna i avrapporteringen har
      ålegat polisassistent CC som vid ingripandet hade rollen som förman i
      förhållande till ordningsvakten och polisassistent DD.
      Polismyndigheten anser att det ur kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är viktigt
      att samtliga omständigheter som legat till grund för ett ingripande redovisas och
      att de återges korrekt. Det får inte råda några tvivel om varför ett polisingripande
      görs. Särskilt angeläget är detta när ingripandet medför en inte obetydlig
      integritetskränkning. Den information som i detta fall framgår av den upprättade
      händelserapporten uppfyller inte dessa krav. Polismyndigheten konstaterar att det
      är en klar brist att samtliga beslut och omständigheter som lades till grund för
      besluten gentemot AA inte dokumenterades.

## Avslutande synpunkter

Det som kommit fram visar att det finns anledning att informera och utbilda
      poliser för att förbättra kunskapen om förutsättningarna för att ingripa i liknande
      situationer. Polismyndigheten avser att följa upp frågan. Det finns även
      anledning att understryka vikten av att omsorgsfullt dokumentera grunderna för
      polisingripanden.

Rättsliga utgångspunkter
Den rättsliga reglering som Polismyndigheten har redogjort för är relevant i
sammanhanget, men det finns anledning att nämna följande om aktuell
straffrättslig reglering och om s.k. envarsgripanden.

Den som utan att göra rätt för sig tillgodogör sig en transport som tillhandahålls
under förutsättning av kontant betalning döms för ringa bedrägeri till böter eller
fängelse i högst sex månader (se 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken).

Om den som har begått brott på vilket fängelse kan följa påträffas på bar
gärning eller flyende fot, får han eller hon gripas av envar. Den gripne ska
                                                                     Dnr 3469-2019       Sid 6 (8)




skyndsamt överlämnas till närmaste polis. (Se 24 kap. 7 § rättegångsbalken,
RB.) Syftet med att den gripne ska överlämnas är att polisen ska kunna ta
ställning till om gripandet är berättigat eller inte. Polisen ska alltså pröva om
gripandet är befogat och om det ska övertas av polisen. (Se Gunnel Lindberg,
Rättegångsbalk [1942:740] 24 kap. 7 §, avsnitt 3.1.4 Förfarandet efter
gripandet, Lexino 2019-09-02 [JUNO].)

När det gäller brott för vilket inte är föreskrivet fängelse ett år eller däröver får
en polis överta ett envarsgripande bl.a. om den gripne är på sannolika skäl
misstänkt för brottet samt är okänd och vägrar uppge namn och hemvist (se
24 kap. 1, 2 och 7 §§ RB). Även om det finns en formell möjlighet att överta
gripandet bör dock polisen i enlighet med proportionalitetsprincipen vara
alltmer restriktiv med frihetsberövanden ju lindrigare brottet är (se t.ex.
JO 2008/09 s. 113).

Om polisen inte övertar gripandet ska den gripne friges. Om polisen övertar
gripandet får polisen i anslutning till ingripandet kroppsvisitera den gripne i den
utsträckning som är nödvändig för att identiteten ska kunna fastställas (se 19 §
första stycket 2 polislagen). Den som gör ett envarsgripande har däremot inte
rättslig befogenhet att vidta några åtgärder för att fastställa den gripnes identitet.
Den gripne har inte heller någon skyldighet att upplysa den som har gjort
gripandet om sin identitet. (Se JO 2000/01 s. 137 och särskilt s. 162 f.)

Bedömning
Jag har inriktat min granskning på vad AA har uppgett i anmälan om att
poliserna undersökte hennes väska och lämnade över hennes legitimation till
väktare och på hur ingripandet dokumenterades. Jag går därför inte in på AA:s
klagomål i övrigt.

Av utredningen framgår att en ordningsvakt och en biljettkontrollant misstänkte
att AA reste med en spårvagn utan giltig biljett. Sedan de tre klivit av
spårvagnen försökte AA springa ifrån ordningsvakten och biljettkontrollanten.
Ordningsvakten sprang efter och stoppade AA, belade henne med handfängsel
och tog kontakt med polisen. Ordningsvaktens ingripande mot AA var att
betrakta som ett envarsgripande på grund av misstanke om ringa bedrägeri som
hade stöd i 24 kap. 7 § andra stycket RB.

När polisen kom till platsen överlämnades AA till polisen. Av den
dokumentation som upprättades i ärendet framgår inte tydligt vilket beslut
polisen då fattade i fråga om gripandet. I utredningen hos JO har dock en av de
två berörda poliserna förklarat att envarsgripandet hävdes efter att de fått
information om vad som hänt. Jag utgår därför från att polisen inte övertog
gripandet av AA. Som situationen såg ut när polisen gick igenom AA:s väska,
vilket är att betrakta som kroppsvisitation, var hon alltså inte gripen. Poliserna
har inte uppgett att det fanns något behov av att fastställa AA:s identitet för att
                                                                   Dnr 3469-2019      Sid 7 (8)




genomföra avlägsnandet. Det fanns således inte lagliga förutsättningar att
genomföra kroppsvisitationen med stöd av 19 § första stycket 2 polislagen.

Polismyndigheten har lyft fram att kroppsvisitationen kan ha haft stöd i 28 kap.
11 § första stycket RB. Det var dock inte den bestämmelsen som poliserna
utgick från, och myndigheten har också ifrågasatt om ett beslut om
kroppsvisitation enligt bestämmelsen hade varit proportionerligt. Jag har därför
inte anledning att gå in närmare på om 28 kap. 11 § första stycket RB kunde
utgöra lagstöd för åtgärden.

Poliserna bedömde att AA gjort sig skyldig till ringa bedrägeri. De sökte
igenom AA:s väska och hittade ett identitetskort. Identitetsuppgifterna användes
för att göra slagningar i polisens register. Poliserna kunde konstatera att AA inte
tidigare hade gjort sig skyldig till liknande brott och det beslutades om en
rapporteftergift. Poliserna överlämnade dock också AA:s namn och
personnummer till biljettkontrollanten för att denne skulle kunna utfärda en
tilläggsavgift enligt lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

AA:s namn och personnummer förekom i ett sammanhang där
Polismyndighetens verksamhet syftade till att utreda eller beivra brott. Det stod
inte klart att uppgifterna kunde röjas utan att AA led skada eller men. Sekretess
gällde därför för uppgifterna enligt 35 kap. 1 § första stycket 4 offentlighets-
och sekretesslagen (OSL). En uppgift som omfattas av sekretess får enligt
8 kap. 1 § OSL inte röjas för en enskild om inte annat anges i offentlighets- och
sekretesslagen eller i lag eller förordning som den lagen hänvisar till. Något
sådant stöd i författning för att lämna ut uppgifterna till biljettkontrollanten
fanns dock inte.

Jag instämmer därför i Polismyndighetens bedömning att det saknades lagliga
förutsättningar att lämna ut uppgifterna till biljettkontrollanten. Jag delar även
myndighetens uppfattning att dokumentationen av polisernas ingripande var
bristfällig och inte uppfyllde de krav som kan ställas ur kontroll- och
rättssäkerhetssynpunkt.

Polismyndigheten kritiseras för att det utan att det fanns rättslig grund för det
genomfördes en kroppsvisitation enligt 19 § första stycket 2 polislagen och för
att sekretessbelagda uppgifter därefter lämnades ut. Polismyndigheten kritiseras
också för den bristfälliga dokumentationen.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag ser positivt på att Polismyndigheten avser
att följa upp frågan om att informera och utbilda poliser för att förbättra
kunskapen om förutsättningarna för att ingripa i liknande situationer.
                    Dnr 3469-2019   Sid 8 (8)




Ärendet avslutas.
