# Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av ett ingripande mot en demonstration

JO 2002-08-22 dnr 3489-2001

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                    Sid
                                                                       2002-08-22           3489-2001             1 (9)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Initiativärende mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning
                        av ett ingripande mot en demonstration

## Initiativet

Med anledning av uppgifter i en tidningsartikel om vad som hade förekommit vid
                        en demonstration den 22 maj 2000 vid Riksdagshuset och innehållet i infordrade
                        handlingar från Polismyndigheten i Stockholms län i ärendena AA-202-37369-00
                        m.fl. beslutade jag den 6 juni 2000 att i ett initiativärende ta upp förhållandena till
                        utredning (dnr 1995-2000).

                        Jag beslutade samma dag, med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för
                        Riksdagens ombudsmän, att överlämna ärendet till Åklagarmyndigheten i Stock-
                        holm. I beslutet nämndes att det av polismyndighetens handlingar framgick att 316
                        demonstranter hade avlägsnats till olika platser (bl.a. Hemmestakorset och Bosön).
                        Jag begärde i beslutet också att få ta del av åklagarens beslut och eventuella
                        utredning i ärendet.

                        Åklagaren inledde den 17 oktober 2000 förundersökning angående tjänstefel
                        avseende avlägsnandet av de 316 demonstranterna (C5-2-2531-00). Samma dag
                        inledde åklagaren förundersökning också med anledning av att dokumentationen av
                        avlägsnandena inte hade skett i enlighet med gällande föreskrifter. Den 2 juli 2001
                        lade åklagaren ned förundersökningen i båda hänseendena med motiveringen att
                        brott inte kunde styrkas. I enlighet med min begäran överlämnade åklagaren den 21
                        augusti 2001 beslutet och utredningen i ärendet.

                        Med anledning av vad som kom fram vid en genomgång av de infordrade hand-
                        lingarna beslutade jag den 27 september 2001 att på nytt att ta upp de förhållanden
                        som avsågs med mina beslut av den 6 juni 2000 till utredning som ett initiativ-
                        ärende. Eftersom det enligt min bedömning alltjämt fanns anledning anta att
                        tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts, beslutade jag samma dag att
                        återuppta förundersökningen angående sådant brott. Jag uppdrog åt överåklagaren
                        AA vid Riksåklagarens enhet för speciella mål att verkställa utredningen.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                 Dnr 3489-2001     Sid 2 (9)



Utredning
Av de handlingar som överlämnades från Åklagarmyndigheten i Stockholm
framgick följande.

Den 22 maj 2000 vid 07.00-tiden inleddes en demonstration utanför Riksdagshuset.
Demonstranterna ville skapa uppmärksamhet för kriget i Eritrea. Ca 450 eritreaner
blockerade ingångarna till Riksdagshuset och båda ändarna av Riksgatan. De tillät
inte någon person att komma in i Riksdagshuset. Polismyndigheten beslutade om
en poliskommendering med anledning av demonstrationen. Till kommenderings-
chef utsågs polisintendenten BB och stabschef var kommissarien CC. Till
polisinsatschef utsågs kommissarien DD och till protokollförare kommissarien EE.

BB beslutade enligt beslutsprotokollet kl. 10.30 att upplösa demonstrationen,
eftersom den föranledde svårare oordning och avsevärd fara och allvarliga stör-
ningar av trafiken. Som rättslig grund för beslutet angavs 2 kap. 23 § ordningslagen
(1993:1617). Beslutet innebar vidare att demonstranterna skulle avlägsnas med
stöd av 13 b § polislagen (1984:387). Innan beslutet av avlägsnande verkställdes
skulle deltagarna i demonstrationen upplysas om det och ges möjlighet att själv-
mant lämna området. Polisinsatschefen informerades om beslutet.

Kl. 11.05 rekvirerades tre SL-bussar till Gustav Adolfs torg för att användas vid ett
eventuellt avlägsnande av demonstranter. Kl. 11.25 noterades i beslutsprotokollet
att den allmänna sammankomsten skulle upplösas och att ett avlägsnande enligt 13
b § polislagen skulle genomföras. Avlägsnandet av demonstranter påbörjades sedan
kl. 11.40. Kl. 12.00 rekvirerades ytterligare en SL-buss för detta ändamål.

Sammanlagt 316 demonstranter avlägsnades. Uppgifter om de platser till vilka
personerna transporterades och antalet personer som transporterades till var och
en av dem finns i en händelserapport. Under förundersökningen gjordes sedan
kontrollmätningar av sträckorna mellan Gustav Adolfs Torg och de olika platser
till vilka demonstranterna transporterades. Dessa kontrollmätningar redovisades
i särskilda protokoll. Av de nu nämnda handlingarna framgår följande om av-
lägsnandena.

Bosön, 11,1 km, 48 personer
Flatenbadet, 14,3 km, 38 personer
Hellasgården, 19,8 km, 52 personer
Hemmesta, 28,9 km, 38 personer
Rösjöbadet, 14,2 km, 55 personer
Slagsta, 17,9 km, 38 personer
Ängbybadet, 11,3 km, 47 personer

Av handlingarna framgår att besked om de platser till vilka demonstranterna skulle
transporterades lämnades av staben. Det kan däremot inte utläsas vilken eller vilka
befattningshavare som fattade besluten om dessa platser.

Under den av åklagaren bedrivna förundersökningen hölls förhör med polismän
som följde med på bussarna vid de olika transporterna samt med en polisman som
                                                                  Dnr 3489-2001   Sid 3 (9)



medverkade vid avlägsnandet utan att följa med på någon av bussarna. Ingen av
dessa kunde lämna något besked om vem som hade beslutat om de olika
destinationerna.

Under den återupptagna förundersökningen hölls förhör med ytterligare sju
personer, bl.a. DD, EE, CC och BB. Vid förhören framkom sammanfattningsvis
följande.

DD: Han tjänstgjorde som yttre kommissarie i City den 22 maj 2000. Vid 07.00-
tiden fick han information från radiocentralen om att en olaga demonstration
pågick utanför Riksdagshuset. Han åkte till platsen för att bilda sig en uppfattning
om läget och fick besked från radiocentralen att han var utsedd till insatschef. När
han kom fram var det stökigt. Det rådde en upphetsad stämning. Demonstranterna
hade blockerat Riksgatan i bägge ändar och de hade också blockerat huvudingång-
en till Riksdagshuset. De släppte inte igenom någon allmänhet och inte heller
personer som skulle in och arbeta i Riksdagshuset. Han ansåg emellertid inte då att
det rådde svårare oordning på platsen. Han bedömde att det var fråga om en läns-
gemensam händelse och begärde att det skulle tillsättas en kommenderingschef
som kunde fatta polismyndighetsbeslut. Därefter utsågs en kommenderingschef
och en stabschef. Kommenderingschefen skulle fatta de övergripande besluten
och ge en ram för insatschefen att arbeta inom. Det kom sedan krav från riksdagen
och från enskilda riksdagsmän att man måste få komma in i Riksdagshuset för att
arbeta. Det fanns mer än 300 demonstranter och 60-70 poliser på platsen. Polisen
var utsatt för ett konstant tryck att åtgärder skulle vidtas för att lösa situationen.
Det var svårt att få kontakt med demonstranterna och man utsåg därför polisära för-
handlare. Dessa lyckades emellertid inte förmå demonstranterna att avbryta demon-
strationen. Kl. 10.30 informerade staben DD om att BB hade beslutat att upplösa
demonstrationen med stöd av 2 kap. 23 § ordningslagen. DD fick också order om
att ge skingringsbefallning. Skingringsbefallning gavs sedan vid två tillfällen
beroende på att det efter den första skingringsbefallningen hade tillkommit 100-150
nya demonstranter. Skingringsbefallningarna gav emellertid inte någon effekt. DD
hade en diskussion med staben om man skulle omhänderta eller avlägsna
demonstranterna och om man skulle tillämpa 13 eller 13 b § polislagen. Han fick
sedan ett beslut från staben att demonstranterna skulle avlägsnas med stöd av 13 b
§. Det var fråga om ett polismyndighetsbeslut och DD förmodar därför att det var
BB som hade fattat beslutet. Det var också staben som fattade beslut om de platser
som demonstranterna skulle transporteras till. Sådana beslut underställs normalt
kommenderingschefen. DD kände själv inte till vart demonstranterna
transporterades.

EE: Han har inte några egentliga minnesbilder av demonstrationen. Enligt gällande
praxis var det kommenderingschefen som beslutade om destinationsorterna för
avlägsnade personer. Polismyndigheten har under ett 10-tal år haft ett antal platser
som man har kört till. Dessa platser finns inte dokumenterade på något sätt utan det
är fråga om en praxis. Själva avlägsnandet har dokumenterats i en händelserapport.
Av denna framgår emellertid endast antalet personer och destinationsort.
                                                                   Dnr 3489-2001    Sid 4 (9)



CC: CC:s uppgift var att i egenskap av stabschef ansvara för beredning och
verkställighet av kommenderingschefens beslut. Beslutet att demonstranterna
skulle avlägsnas med stöd av 13 b § polislagen fattades av BB, eftersom det är
fråga om ett polismyndighetsbeslut. Det krävs sedan inte någon individuell
prövning på platsen utan avlägsnandet får ske kollektivt. CC vet inte vem som
fattade besluten om de platser som demonstranterna skulle avlägsnas till. Det finns
egentligen ingen som kan besluta detta. Det är i varje fall inte
kommenderingschefen som beslutar. Kommenderingschefen lägger sig aldrig i
sådana detaljfrågor. Beslutet borde ha tagits av staben. CC är emellertid övertygad
om att BB informerades om de platser som demonstranterna skulle transporteras
till.

BB: Riksdagens ledning krävde att polisen skulle vidta åtgärder för att lösa de
problem som föranleddes av demonstrationen. Sedan han hade gjort en bedömning
av situationen beslutade han kl. 10.30 att upplösa demonstrationen med stöd av 2
kap. 23 § ordningslagen. Han beslutade samtidigt i samråd med DD att
demonstranterna skulle avlägsnas med stöd av 13 b § polislagen. Detta var ”mera
ett beslut i stort”. Det formella beslutet om tillämpning av 13 b § polislagen skall
fattas av en polisman på plats. Det var därför DD:s sak att på platsen ta ställning i
avlägsnandefrågan i varje särskilt fall. BB hade inte bestämt till vilka platser
demonstranterna skulle transporteras. Han hade däremot meddelat DD att det inte
fick bli fråga om några ”extrema avlägsnanden”. BB fick inte någon
återrapportering om destinationerna vare sig medan insatsen pågick eller i
efterhand. Hade någon t.ex. nämnt Hemmesta hade han nog ställt en kontrollfråga.
Vad gäller dokumenteringen av avlägsnandena har man inte tillämpat bestämmel-
sen i 27 § polislagen om att man i ett protokoll över ett ingripande av det aktuella
slaget skall ange vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot. Skälet till detta
var att ingripandet avsåg ett stort antal personer och att det därför skulle ha tagit
avsevärd tid att försöka få fram identitetsuppgifter för varje enskild person som
avlägsnades. En sådan tidsutdräkt hade inte varit försvarlig med hänsyn bl.a. till
den i 8 § polislagen fastlagda proportionalitetsprincipen. BB beslutade därför att
man skulle begränsa sig till att i händelserapporten ange antalet personer och
destinationsort.

Rättslig reglering m.m.
Regeringsformen och ordningslagen
Enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4 regeringsformen (RF) är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet och demonstrationsfrihet, inne-
bärande bl.a. frihet att anordna och bevista sammankomster och att anordna och
delta i demonstrationer på allmän plats. Begränsning av mötes- och demon-
strationsfriheterna får göras endast genom lag (2 kap. 12 § första stycket RF).
Sådana begränsningar får föranledas endast av hänsyn till ordning och säkerhet
vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller av hänsyn till
rikets säkerhet eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket RF).
                                                                    Dnr 3489-2001    Sid 5 (9)



Vidare gäller enligt 2 kap. 8 § regeringsformen att varje medborgare är gentemot
det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Också detta skydd får begränsas
endast genom lag.

Om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag är utlänningar här i riket enligt 2
kap. 22 § andra stycket regeringsformen likställda med svenska medborgare i fråga
om bl.a. demonstrationsfriheten och skyddet mot frihetsberövande.

Begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheterna av det slag som åsyftas i 2
kap. 14 § RF finns i 2 kap. ordningslagen (1993:1617). Allmänna sammankomster,
varmed avses bl.a. sammankomster som utgör demonstrationer (1 § första stycket
1), får enligt huvudregeln inte anordnas på offentliga platser utan tillstånd (4 §
första stycket). Frågor om tillstånd till en allmän sammankomst prövas av polis-
myndigheten (8 § första stycket). Polismyndigheten får inställa eller upplösa en
allmän sammankomst, om den hålls i strid med ett beslut om avslag på en ansökan
om tillstånd eller i strid med ett förbud enligt 25 § (22 §). Polismyndigheten får
vidare upplösa en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid
själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgiv-
ning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller all-
varlig störning av trafiken (23 § första stycket 1). Den omständigheten att en all-
män sammankomst äger rum utan att något tillstånd över huvud taget har sökts för
den är således inte laga grund för att upplösa sammankomsten (prop. 1992/93:210
s. 79 och 262). En allmän sammankomst får upplösas enligt 22 eller 23 § endast
om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att hindra fortsatt
lagstridigt handlande, återställa ordningen, skydda de närvarande eller begränsa
störningen av trafiken (24 §).

Polislagen (1984:387)
Har polismyndigheten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 §§ ordningslagen beslutat att
ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, får en
polisman avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet
med beslutet skall uppnås (13 b § polislagen).

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna, får en polisman enligt 13 § första stycket polislagen, när
det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna
honom från ett visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd
behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om ett avvisande eller
avlägsnande är otillräckligt för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen
enligt paragrafens andra stycke tillfälligt omhändertas.

En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad
som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt
med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas,
skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det av-
sedda resultatet skall uppnås (8 § första stycket polislagen).
                                                                   Dnr 3489-2001   Sid 6 (9)



Enligt i 27 § polislagen skall protokoll föras över ingripanden som innebär att
någon avvisas, avlägsnas, omhändertas eller grips. Av ett sådant protokoll skall det
framgå vem som har fattat beslutet om ingripandet, grunden för beslutet och tid-
punkten när det har fattats, vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem eller
vilka som ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt
har förekommit vid detta. Ansvaret för att ett protokoll upprättas vilar i fråga om
uppgifterna om beslutet på beslutsfattaren och i övrigt på den som är att anse som
förman vid ingripandet.

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om dokumentation
enligt 27 och 28 §§ polislagen i FAP 100-2 (RPS FS 1998:2). Vidare har Polis-
myndigheten i Stockholm utfärdat en tjänsteföreskrift (1998:09) om dokumentation
vid avvisning eller avlägsnande enligt polislagen.

Bedömning
Bortförandet av demonstranterna
Utredningen i ärendet har varit inriktad på frågorna om tillämpningen i det aktuella
fallet av bestämmelsen i 13 b § polislagen om avlägsnande av demonstranter och
om tillämpningen av föreskrifterna i 27 § polislagen om förande av protokoll över
vissa slag av polisingripanden.

Ett beslut att ställa in eller upplösa en allmän sammankomst eller en offentlig till-
ställning med stöd av 2 kap. 22 eller 23 §§ ordningslagen (1993:1617) får fattas
endast av polismyndigheten. Bestämmelser om verkställigheten av ett sådant beslut
finns sedan den 1 april 1998 i 13 b § polislagen. Enligt detta lagrum får en polis-
man avvisa eller avlägsna deltagare och åskådare, om det behövs för att syftet
med myndighetens beslut skall uppnås. Det är här således inte fråga om polis-
myndighetsbeslut utan om beslut av enskilda polismän. I motsats till vad som
gäller enligt 13 § polislagen, som reglerar frågan om ingripande mot en enskild
individ i syfte att upprätthålla den allmänna ordningen eller avvärja en straffbelagd
handling, ger 13 b § polislagen inte stöd för att omhänderta någon.

Skälet till att lagstiftaren har överlämnat behörigheten att fatta beslut enligt 13 b §
polislagen till enskilda polismän är uppenbarligen att det här är fråga endast om
verkställighet av ett redan fattat polismyndighetsbeslut samt att de bedömningar
som kan bli aktuella – i likhet med vad som gäller i fråga om 13 § polislagen – inte
kan göras på ett tillräckligt säkert sätt av någon annan än den som befinner sig på
platsen för ingripandet. Det kan exempelvis vara fråga om att avgöra vilka personer
som måste avlägsnas handgripligen och vilka som kan förmås lämna platsen gen-
om mindre ingripande åtgärder från polisens sida. Bedömningarna kan vidare avse
sådant som hur ett avvisande eller avlägsnande skall genomföras i det särskilda
fallet. Det ankommer i en situation av det i ärendet aktuella slaget i första hand på
insatschefen att fatta de beslut avseende tillämpningen av 13 b § polislagen som
kan bli aktuella. Det finns således inte någon rättslig grund för ett sådant polis-
myndighetsbeslut ”mera i stort” som BB anser sig ha fattat vid tillfället. Ett
”beslut” av detta slag kan inte betraktas som annat än ett råd till beslutsfattaren på
platsen.
                                                                      Dnr 3489-2001    Sid 7 (9)



Som vid andra polisingripanden får de i 8 § polislagen fastlagda behovs- och
proportionalitetsprinciperna stor betydelse för tillämpningen av 13 b § polislagen.
Vidare gäller att ett avlägsnande inte får genomföras på sådant sätt att det i rättsligt
hänseende blir att betrakta som ett omhändertagande.

Det är självfallet inte möjligt att ange någon exakt längsta sträcka för ett avlägsnan-
de. Detta är i stället något som får avgöras från fall till fall. I förarbetena till polis-
lagen beskrivs avlägsnande som en åtgärd varigenom någon förs bort från den plats
där han befinner sig (prop. 1983/84:111 s. 33). Som exempel på ett mera ordinärt
fall av avlägsnande nämnde justitieutskottet att någon avlägsnas ut ur en lokal där
han stört ordningen eller från ett visst område, t.ex. ett nöjesfält eller en idrotts-
plats. Ett avlägsnande kan enligt utskottet naturligtvis också innebära förflyttning
en viss sträcka bort från en plats. Gäller det annat än en kortare sträcka och inne-
fattar åtgärden ett påtvingat ingrepp av inte helt kort varaktighet kan det däremot
ifrågasättas om inte åtgärden i själva verket bör ses som ett omhändertagande. Som
ett exempel på detta nämnde utskottet att ett ingripande som innebär att polisen för
någon till hans bostad är att betrakta som ett omhändertagande och inte som ett
avlägsnande (JuU 1983/84:27 s. 33).

I kommentaren till polislagen sägs att ett avlägsnande kan innebära att någon
flyttas en kortare sträcka antingen till fots eller i polisfordon (Berggren-Munck,
Polislagen, tredje upplagan s. 94).

Det har i litteraturen också uttalats att det, för att ett avlägsnande skall vara
meningsfullt, måste krävas att den som avlägsnats i allt fall skall ha vissa svårig-
heter att ta sig tillbaka till den plats från vilken han blivit avlägsnad och att man i
enstaka fall nog kan godkänna att han transporteras bort någon eller några kilo-
meter (Gösta Westerlund, Ordningsstörande brott, s. 35).

Frågan om innebörden av begreppet avlägsnande har behandlats av Svea hovrätt i
en dom den 26 februari 1996 i mål nr B 1890/95, som avsåg ett ingripande enligt
13 § polislagen. Hovrätten ansåg där att en förflyttning av en person från Östgöta-
gatan på Södermalm i Stockholm till den söder därom belägna förorten Sköndal,
avsåg en alltför lång sträcka för att kunna rymmas i begreppet avlägsnande och att
åtgärden därför rent faktiskt kom att övergå i ett omhändertagande.

Det kan enligt min mening inte råda något tvivel om att förfarandet att transportera
personer till platser som låg som närmast 11,1 km och som längst bort 28,9 km från
platsen för ingripandet – med hänsyn inte minst till de följder som detta fick för
tiden för ingripandena mot demonstranterna – inte kan betraktas som avlägsnanden
utan i stället som omhändertaganden. Det saknar härvid betydelse att det var möj-
ligt att ta sig från samtliga platser med hjälp av allmänna kommunikationer. Det
kan i sistnämnda hänseende tilläggas att det enligt vad som har upplysts under
utredningen inte vidtogs några åtgärder för att undersöka om de borttransporterade
personerna hade tillräckliga medel för att kunna betala för återresan.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det här behandlade förfarandet innebar
att 316 personer blev föremål för omhändertagande utan stöd i lag och att det
                                                                      Dnr 3489-2001    Sid 8 (9)



således har varit fråga om ett åsidosättande vid myndighetsutövning av vad som
gällde för uppgiften. Utredningen har emellertid inte gett något svar på frågan
vilken eller vilka befattningshavare vid polismyndigheten som beslutat vart demon-
stranterna skulle transporteras, och ytterligare utredningsåtgärder kan inte antas
bringa någon klarhet i saken.

Dokumentationen
Jag övergår härefter till att behandla polismyndighetens sätt att dokumentera
ingripandet. Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen skall enligt
27 § polislagen protokoll föras över ett ingripande som innebär att någon avvisas,
avlägsnas, omhändertas eller grips. I paragrafen anges sedan närmare vilka upp-
gifter som skall finnas i ett sådant protokoll.

Såvitt framgår av utredningen har ingripandet mot demonstranterna inte dokumen-
terats i något protokoll av det slag som avses i 27 § PL. Den enda dokumentation
som har kunna återfinnas är ett beslutsprotokoll och den händelserapport som har
nämnts i det föregående. Av dessa handlingar kan emellertid inte utläsas vilken
befattningshavare vid polismyndigheten som fattade besluten enligt 13 b § polis-
lagen avseende de enskilda demonstranterna liksom inte heller vilka polismän som
medverkade vid dessa. Det går inte heller att utläsa tiden för de enskilda ingripan-
dena. Vidare saknas redogörelse för skälen till ingripandena och för vad som i
övrigt förekommit vid tillfället. Jag vill särskilt framhålla att det inte är tillräckligt
att som grund för ett ingripande ange endast det lagrum som har tillämpats.

Det finns inte heller i handlingarna några uppgifter om de borttransporterade
demonstranternas identitet. I förarbetena till 27 § polislagen (prop. 1996/97:175
s. 83) framhålls att polisen alltid bör sträva efter att få fram identitetsuppgifter i
samband med ett ingripande. Det påpekas emellertid också att denna strävan inte
medger någon generell rätt att kroppsvisitera eller göra husrannsakan hos någon i
syfte att fastställa dennes identitet. Om det inte är möjligt att identifiera en person
som polisen har ingripit mot, bör protokollet enligt propositionen i varje fall
innehålla någon form av beskrivning av personen ifråga. Har polisen avlägsnat
deltagare i en stor ordningsstörande folksamling bör det åtminstone antecknas i
protokollet ungefär hur många personer ingripandet avsåg och var de befann sig.

Enligt min mening kan man i en situation som den här aktuella, där ingripandet
avsåg 316 personer, inte rikta någon kritik mot att uppgifterna om vilka personer
som varit föremål för ingripandet begränsas ungefär på det sätt som här skedde.
Jag kan ansluta mig till den uppfattning som BB har framfört under utredningen att
det inte skulle ha stått i överensstämmelse med den i 8 § polislagen fastlagda
proportionalitetsprincipen att fördröja genomförandet av ingripandet genom att för-
söka utröna de enskilda demonstranternas identitet (jfr JO 2000/01 s. 110). Det kan
tilläggas att ett alltför långtgående krav på dokumentation av vilka personer ett
ingripande riktar sig mot kan omöjliggöra genomförandet av ett avvisande eller ett
avlägsnande som avser ett stort antal personer.

Erfarenheterna från detta fall visar emellertid på vikten av att dokumentationen
innehåller uppgifter inte bara om var de personer som är föremål för ett
                                                                   Dnr 3489-2001    Sid 9 (9)



avlägsnande befinner sig när ingripandet påbörjas utan också om den plats till
vilken de förs. Det förtjänar vidare att påpekas att de blanketter som utarbetats för
dokumentation av avvisande, avlägsnande och omhändertagande uppenbarligen har
utformats i första hand med tanke på ingripanden mot enstaka personer. De är där-
emot inte lämpade för situationer där det är fråga om att avvisa eller avlägsna ett
stort antal personer. Det finns enligt min mening anledning att fästa Rikspolis-
styrelsens uppmärksamhet på detta förhållande genom att överlämna en kopia av
detta beslut.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att den tillgängliga dokumentationen inte
uppfyller de krav som polislagen uppställer. De brister som jag har kunnat kon-
statera är emellertid inte av den arten att de kan föranleda ansvar för någon enskild
befattningshavare.

Avslutande synpunkter
Eftersom det inte finns anledning att fullfölja förundersökningen, beslutar jag att
lägga ned den.

Demonstrationsfriheten är av central betydelse för opinionsbildningen i ett demo-
kratiskt samhälle. Friheten att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats
bereds därför ett starkt skydd genom regler i grundlag och lag. Den enskildes
rörelsefrihet är skyddad på motsvarande sätt. Det är självfallet av största vikt att
detta skydd respekteras i den praktiska rättstillämpningen. Det bör härvid beaktas
att den omständigheten att bestämmelse föreskriver ett undantag från en grundlags-
skyddad rättighet, enligt vad Högsta domstolen har uttalat, ger en särskild anled-
ning till restriktivitet vid tolkningen av bestämmelsen (NJA 1996 s. 577; se s. 581).

Det förfarande som tillämpats vid det här aktuella fallet har inneburit att polis-
myndigheten ingripit mot 316 demonstranter genom att utan stöd i lag vidta åt-
gärder som innefattat långtgående intrång i dessas rörelsefrihet. Detta är självfallet
helt oacceptabelt.

Det är vidare av största vikt i rättssäkerhetshänseende att omständigheterna kring
ingripanden som innebär intrång i enskildas grundlagsfästa fri- och rättigheter
dokumenteras på ett tillfredställande sätt. Om så inte sker blir det, som detta ärende
visar, omöjligt att i viktiga hänseenden i efterhand klarlägga vad som faktiskt har
inträffat och vem som är ansvarig för de åtgärder som har vidtagits.

Det finns anledning att rikta allvarlig kritik mot polismyndigheten för dess sätt att i
det aktuella fallet tillämpa 13 b § polislagen och för det bristfälliga sätt på vilket
ingripandet dokumenterats.

Ärendet avslutas.
