# Fråga om rätt för intagna vid ett s.k. LVM-hem att inneha tidningar med pornografiskt innehåll

JO 2009-02-27 dnr 3489-2007

BESLUT
                                                                             Datum                 Dnr                       Sid
                                                                             2009-02-27            3489-2007                1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om rätt för intagna vid ett s.k. LVM-hem att inneha tidningar med
                        pornografiskt innehåll

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot behandlingshemmet Älvgården,
                        som är ett s.k. LVM-hem som drivs av Statens institutionsstyrelse (Sis). AA
                        anförde i sin anmälan bl.a. att de intagna vid behandlingshemmet förvägrades att
                        läsa ”tidningar för herrar med så kallat pornografiskt innehåll”. De intagna menade
                        att de borde ha samma rätt som andra att läsa de tidningar som ges ut och som kan
                        köpas i vanliga affärer och kiosker.

## Utredning

Anmälan remitterades till Sis för utredning och yttrande över vad som hade
                        framförts i anmälan. I ett remissvar anförde generaldirektören BB bl.a. följande.

## Rättslig reglering

Den grundlagsskyddade informationsfriheten regleras i 2 kap. 1 § första stycket 2
                                  regeringsformen (RF). Informationsfrihet innebär att varje medborgare gentemot det
                                  allmänna är tillförsäkrad frihet att inhämta och motta upplysningar och i övrigt ta del
                                  av andras yttranden. Denna frihet får, i likhet med flertalet övriga
                                  grundlagsskyddade fri- och rättigheter begränsas genom lag (2 kap. 12–13 §§ RF).
                                  Av 31 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) framgår att
                                  den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem inte får inneha alkoholhaltiga
                                  drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen
                                  (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av
                                  lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor,
                                  kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller
                                  annan befattning med narkotika. Han eller hon får inte heller inneha något annat som
                                  kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Om sådan egendom
                                  påträffas, skall den omhändertas.
                                  I förarbetena till 31 § LVM har angetts att till kategorin ”annat” räknas bland annat
                                  vapen och tillhyggen som kan skada personalen eller andra intagna (prop. 1981/82:8
                                  s. 93 f. och 1987/88:147 s. 107). JO har även uttalat att det också kan röra sig om
                                  ”olämpliga” medicinrecept, större penningsummor, bankomatkort och ID-handlingar
                                  (JO 1992/93 s. 411, JO 1995/96 s. 294, JO 2000/01 s. 310).
                                  Bestämmelsen skärptes den 1 juli 2005 på så sätt att ”annat” skall omhändertas om
                                  det är till men för vården eller ordningen vid hemmet.




 Riksdagens ombudsmän                             E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                        Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                 Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                   Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 3489-2007     Sid 2 (6)



      I prop. 2004/05:123 s. 45 sägs bl.a. följande. Ett ingripande med tvång mot en
      enskild är ett stort ingrepp i dennes integritet. Samhället har därigenom tagit på sig
      ett särskilt ansvar för vårdens kvalitet, och för att minimera inslag som kan inverka
      menligt på vården och dess genomförande. Det bör därför finnas en skyldighet att
      också omhänderta egendom som kan vara till men för vården eller störa ordningen
      vid hemmet. Det kan dock inte nog poängteras att insatser som innebär ett ingrepp i
      den personliga integriteten måste vara väl övervägda och väl motiverade. Ur ett
      rättssäkerhetsperspektiv är det därför synnerligen viktigt att ett sådant
      omhändertagande dokumenteras, och framför allt, motiveras.

      Sis bedömning

      Omhändertagande av egendom
      När det gäller AA har, som framgår av institutionens yttrande, inte något beslut om
      omhändertagande av egendom varit aktuellt. Någon tidskrift eller tidning har inte
      omhändertagits, utan klientens klagomål har, enligt institutionschefen, sitt ursprung i
      ett behandlingssamtal med klientgruppen.
      Institutionen har dock, enligt Sis mening, möjlighet att göra bedömningen att viss
      egendom kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Om denna
      bedömning görs skall egendomen omhändertas och det skall fattas ett beslut i varje
      enskilt fall enligt 31 § LVM. I dessa fall skall också beslutet dokumenteras och
      motiveras.
      Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det vikigt att klienterna känner till att myndigheten
      i vissa fall omhändertar deras egendom om den är till men för vården eller ordningen
      vid hemmet. Olika bedömningar av vilken egendom som får innehas på
      institutionerna kan göras beroende på vilket behandlingsbehov den enskilde har. Sis
      strävar hela tiden efter att öka tydligheten, förutsebarheten och rättssäkerheten för
      den enskilde, bl.a. genom den informationsfolder som delas ut vid intagningen (se
      bilaga 2; har här utelämnats, JO:s anm.) och t.ex. i behandlingssamtal samt
      brukarforum. För att ytterligare stärka den enskildes rättssäkerhet välkomnar
      myndigheten JO:s prövning och ställningstagande i den aktuella frågan.
      –––
Till remissvaret var fogat ett yttrande undertecknat av institutionschefen CC. I
yttrandet anfördes bl.a. följande.

## Inledning

Behandlingshemmet Älvgården har 18 platser, varav 12 är låsta. Målgruppen är män
      med alkohol-, narkotika- eller blandmissbruk, ofta i kombination med psykisk
      störning. I målgruppen ingår även män med ett visst omvårdnadsbehov. Institutionen
      erbjuder tillnyktringsvård/avgiftning och har sjuksköterskor i tjänst dygnet runt. På
      den låsta avdelningen finns tre dubbelrum där två klienter delar rum med varandra.
      Under vårdtiden på Älvgården ska klienten avgiftas, utredas samt motiveras till
      fortsatt behandling. Som verktyg i det arbetet drivs ett tolvstegsbaserat
      motivationsprogram på Älvgården. Den tiden klienten vistades på institutionen
      under 2006, var i genomsnitt 8 veckor.
      Älvgården har ett 40-tal anställda, varav 70 % är kvinnor. De anställda undviker, av
      respekt för klienterna och deras situation, att bära kläder på arbetet som kan verka
      utmanande eller iögonfallande dvs. korta kjolar och tajta, urringade tröjor.
      Klienterna på den låsta avdelningen skrivs oftast in enligt 13 § LVM och kommer
      till oss direkt från gatan genom polishandräckning. Klienterna är vid dessa tillfällen
      ofta påverkade av droger eller onyktra.

      Vård och behandling
      Den vård och behandling som Älvgården bedriver är tolvstegsbehandling. Rent
      allmänt för tolvstegsbehandling gäller att den handlar om att arbeta med de känslor
                                                                         Dnr 3489-2007      Sid 3 (6)



      man bedövar med sin drog. Känslorna måste vara tillgängliga för att klienten ska
      kunna lära sig att pröva andra strategier än att gripa till drogen.
      När de gäller vår behandling och utredning är det således viktigt att klienten är
      nykter för att vi ska kunna skapa en bra och tillförlitlig bild av klientens problem och
      behov. Älvgårdens klienter är ofta så långt gångna i ett missbruk att de är i livsfara
      och de behöver en låst avdelning där de kan vistas under trygga vårdformer den
      första vårdtiden.
      Vistas en klient på låst avdelning måste institutionen kunna tillgodose en drogfri
      miljö. Om inte klienten kan känna sig trygg på den punkten är det svårt att motivera
      inlåsningen med annat än att klienten sitter där som ett straff för det liv han tidigare
      haft.
      Huvuduppgiften för tolvstegsbehandling är att hjälpa personer ur deras beroende och
      till en nykter livsstil.

      Vad är beroende?
      Beroende kännetecknas av att den drog en människa är beroende av mer och mer
      styr dennes liv. Det krävs större och större doser av det ämne som är
      beroendeframkallande. Om en person som är beroende inte får sin favoritdrog tar
      man till en annan drog och ett korsberoende uppstår. Exempelvis går rökaren över
      till snus och alkoholisten prövar på narkotiska preparat och blir narkoman.
      Det senaste årtiondet har andra beroenden än beroende av olika kemiska ämnen
      kommit i blickfånget på Älvgården och inom missbruksvården. Bland dessa är
      spelberoende, sexuellt beroende och kriminalitet. Det är även känt att amfetamin och
      kokainberoende ofta leder till sexmissbruk. Att utsätta eller tillåta porr för dessa
      klienter skulle vara rent kontraproduktivt ur behandlingssynpunkt.
      Flera av de intagna på Älvgården har svåra erfarenheter av ett hårt liv och en del har
      varit utsatta för sexuella övergrepp. Det krävs en bra personalgrupp som förstår
      utsattheten och är uppmärksam på det som vållar obehag i onödan.
      –––

      Beslut om omhändertagande av tidningarna (31 § LVM)
      Enligt 31 § LVM får inte den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem inneha
      alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i
      lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som
      omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller
      injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för
      missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han eller hon får inte heller
      inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet.
      Om sådan egendom påträffas, skall den omhändertas och beslut fattas i varje enskilt
      fall.
      Älvgården har inte vid något tillfälle fråntagit AA medhavd eller inköpt
      pornografisk litteratur, eller fattat beslut om omhändertagande av egendom.
      Pornografi diskuterades dock rent generellt under en behandlingsgrupp där AA var
      närvarande.
      Som rutin finns beskrivet att om det bedöms att patientens medhavda eller inköpta
      egendom är olämplig måste beslut om omhändertagande av egendomen tas. Det
      skall dokumenteras i vårt datasystem KIA och där ska även framgå på vilket sätt
      egendomen kan vara till men för vården.
      Med hänvisning till ovanstående anser Älvgården att miljön på avdelningen även
      fortsättningsvis bör vara fri från pornografi och därför vore det ytterst ansvarslöst
      gentemot klient- och personalgruppen att tillåta enskilda klienter att ha tillgång till
      tidningar som t.ex. väcker anstöt, otrevliga minnen eller skapar ett nytt beroende.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I ett beslut den 27 februari 2009 anförde JO André följande.
                                                                        Dnr 3489-2007     Sid 4 (6)



Bedömning
Sis har i sitt remissvar redogjort för de tillämpliga författningsbestämmelserna.

Jag kan inte se något hinder mot att man i t.ex. behandlingsgrupper vid ett LVM-
hem rent allmänt och från olika utgångspunkter diskuterar lämpligheten av att
tidskrifter med pornografiskt innehåll förekommer på hemmet. Något lagstöd för
att utfärda ett generellt förbud mot att inneha sådana tidskrifter, t.ex. på intagnas
bostadsrum, finns dock inte.

I vad mån ett omhändertagande av pornografiska tidskrifter kan ske med stöd av
31 § LVM i det enskilda fallet är däremot mera svårbedömt. Sådana tidskrifter kan
knappast i sig normalt utgöra ”något annat som kan vara till men för vården eller
ordningen vid hemmet” i den mening som lagstiftaren avsett (jfr prop. 1981/82:8 s.
93 f.). Som jag har anfört i ett tidigare beslut som rörde tillämpningen av 31 §
LVM (se JO:s ämbetsberättelse 2000/01 s. 310) inger det av principiella skäl vissa
betänkligheter att ge en bestämmelse om tvångsbefogenheter ett alltför vidsträckt
tillämpningsområde. I förevarande fall tillkommer den viktiga omständigheten att
den grundlagsskyddade informationsfriheten måste beaktas.

LVM-utredningen berörde i sitt slutbetänkande Tvång och förändring –
Rättssäkerhet, vårdens innehåll och eftervård (SOU 2004:3) frågan om innehav av
pornografiska tidskrifter på LVM-hem. I betänkandet (s. 199 f.) anförs bl.a.
följande.
      Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet
      att inhämta och motta upplysningar samt i övrigt ta del av tryckta tankar, åsikter och
      känslor. Om lagstiftarens möjlighet att begränsa informationsfriheten stadgas i
      2 kap. 12–13 §§ RF. Sålunda får informationsfriheten begränsas genom lag (12 §
      första stycket) men begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med
      hänsyn till ändamålet och aldrig sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
      åsiktsbildningen (12 § andra stycket). Av 2 kap. 13 § RF framgår bland annat, att
      yttrande- och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet,
      folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd
      eller förebyggandet och beivrandet av brott.
      Innehav av en tidning kan knappast leda till att någon kommer till fysisk skada även
      om någon skulle få för sig att använda tidningen som vapen eller tillhygge. Säkert
      kan man tänka sig att en del intagna och personal rent allmänt kan bli illa berörda av
      pornografiska skrifters innehåll, men det är knappast en sådan situation som
      föranlett bestämmelsen. Att enbart förbjuda innehav av en s.k. herrtidning med
      hänvisning till dess mer eller mindre pornografiska innehåll torde inte vara förenligt
      med 31 § LVM och ändamålsprincipen i 2 kap. 12 § RF. Kan åtgärden emellertid
      motiveras med hänvisning till vårdfrågan, för den enskilde eller övriga intagna, torde
      ett temporärt omhändertagande av tidningen inte strida mot bestämmelserna.
      Däremot är tidningar inte sådan egendom som kan förstöras enligt 36 § LVM.
      En jämförelse kan göras med 24 § KvaL där det framgår att en intagen på
      kriminalvårdsanstalt i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, får skaffa sig
      eller ta emot bland annat böcker, tidskrifter och tidningar. Den bestämmelsen ger
      sålunda explicit utrymme för vissa inskränkningar i den i 2 kap. 1 § RF
      tillförsäkrade informationsfriheten. 31 § LVM innehåller ingenting om vilken
      egendom den enskilde får lov att inneha, utan anger endast att egendom av visst slag
      inte får innehas. I varje enskilt fall krävs det en bedömning av om den ifrågavarande
      egendomen faller in under kategorierna missbruksmedel, narkotikaverktyg eller
      annat till men för vården eller ordningen vid hemmet. Man måste vara särskilt
                                                                         Dnr 3489-2007   Sid 5 (6)



      försiktig när det gäller att begränsa det fria ordet och förvissa sig om att en
      begränsning inte föranleds av andra icke ändamålsenliga överväganden.
Jag delar den uppfattning som LVM-utredningen har gett uttryck för. Det kan här
tilläggas att 24 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, KvaL, ändrades den 1
april 2008. Enligt den nuvarande lydelsen får en intagen bl.a. ta emot och inneha
böcker, tidskrifter och tidningar, dock inte sådana som kan 1. äventyra ordningen
eller säkerheten, eller 2. antas motverka den behandling som den intagne
genomgår. I förarbetena till lagändringen (prop. 2006/07:127 s. 31) anförs bl.a.
följande.

      Med böcker, tidningar och tidskrifter som kan anses äventyra ordningen och
      säkerheten i en anstalt avses exempelvis sådana som uppmanar till brott eller som
      innehåller beskrivningar av hur man tillverkar föremål som kan användas som
      brottsverktyg. Att böcker, tidskrifter och tidningar som kan antas motverka den
      behandling som den intagne genomgår inte får innehas skulle kunna innebära t.ex.
      att intagna på en behandlingsavdelning för narkotikamissbruk inte får inneha
      litteratur som förhärligar sådant missbruk och att personer som är dömda för
      sexualbrott kan hindras från att inneha pornografisk litteratur. Vapenkataloger och
      tidskrifter som uppmanar till brott kan också förbjudas. Olika bedömningar av
      vilken egendom som får innehas kommer att göras beroende på vilken behandling
      den intagne genomgår. Bedömningen ska göras utifrån frågan om själva syftet med
      behandlingen kan antas motverkas eller inte. Det krävs inte någon konkret bevisning
      för att behandlingen i det enskilda fallet verkligen motverkas.
Det framhölls vidare i propositionen (s. 19) att en reglering som innebär
begränsningar i de intagnas informationsfrihet måste vara omgärdad av
rättssäkerhetsgarantier för att minimera risken för missbruk, varvid det noterades
att Kriminalvårdens beslut i särskilda fall, enligt 74 § KvaL, får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

Jag vill inte helt utesluta att omhändertagande av pornografiska tidskrifter med stöd
av 31 § LVM i vissa fall kan komma i fråga. Som också anfördes i LVM-
utredningens tidigare citerade betänkande torde (min kursivering) ett temporärt
omhändertagande av en tidning med pornografiskt innehåll inte strida mot 31 §
LVM och den s.k. ändamålsprincipen i 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen
om åtgärden motiveras med hänvisning till vårdfrågan. Ett motsvarande synsätt kan
möjligen anläggas när det gäller omhändertagande med hänsyn till ordningen vid
hemmet. Det är emellertid inte alldeles självklart att 31 § LVM, såsom
bestämmelsen är utformad, kan anses tydligt innefatta en sådan i lag tillåten
begränsning av den grundlagsskyddade informationsfriheten som avses i 2 kap. 12
§ första stycket regeringsformen. Det bör i sammanhanget noteras att 31 § LVM
numera, efter den skärpning av bestämmelsen som trädde i kraft den 1 juli 2005,
innefattar en skyldighet att omhänderta egendom som kan vara till men för vården
eller ordningen vid hemmet. Det är inte minst mot den bakgrunden
otillfredsställande att det kan finnas utrymme för olika uppfattningar i frågan om
bestämmelsen över huvud taget kan tillämpas i här aktuellt hänseende.

Vidare kan det konstateras att det i LVM inte finns någon bestämmelse som
möjliggör ett överklagande av ett omhändertagandebeslut enligt 31 § LVM (jfr 44
§ LVM). Enligt min mening kan det rättsäkerhetsintresse som framhölls
beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt även göras gällande för intagna i LVM-
                                                                  Dnr 3489-2007    Sid 6 (6)



hem. LVM-utredningen föreslog, utan att i det sammanhanget särskilt beröra den
nu uppkomna frågan men med beaktande av den skärpning av bestämmelsen i 31 §
LVM som föreslogs, att alla beslut som fattas av Sis i särskilda fall skulle kunna
överklagas till länsrätt (s. 451 f.). Regeringen, som då inte hade upplevt något
uttalat krav på en ändring i rätten att överklaga beslut, ansåg emellertid att
nuvarande ordning fungerade väl och fann inte några vägande skäl att göra
ändringar i den (prop. 2004/05:123 s. 47).

Tillämpningen av 31 § LVM, särskilt om fråga uppkommer om omhändertagande
av ”något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet”, kan
sannolikt föranleda bedömningar i enskilda fall som inte är helt okomplicerade i
sak. Härtill kommer att det finns ett visst tolkningsutrymme när det gäller frågan
om vad som kan inläsas i ”något annat”. Här kan hänvisas till bl.a. de tidigare JO-
avgöranden som Sis har refererat till i sitt remissyttrande. En överklagande-
möjlighet skulle kunna bidra till att, genom utveckling av praxis, skapa en enhetlig
rättstillämpning och vara till stöd för de bedömningar som görs vid LVM-hemmen
såvitt nu är i fråga, samt även bidra till en ökad rättsäkerhet för dem som vårdas vid
hemmen.

Mot bakgrund av vad jag har uttalat finner jag skäl att tillställa Socialdepartementet
en kopia av detta beslut för kännedom.

Vad som i övrigt har framkommit ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd
eller något uttalande från min sida.
