# Kritik mot en tingsrätt för att den låtit ett beslag bestå efter det att åtalet ogillats

JO 2001-02-01 dnr 3497-1999

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                     Sid
                                                                       2001-02-01          3497-1999              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Kritik mot en tingsrätt för att den låtit ett beslag bestå efter det att åtalet
                        ogillats


                        I ett beslut den 1 februari 2001 anförde chefsJO Eklundh följande.

## Bakgrund

Med anledning av en anmälan mot Polismyndigheten i Västra Götaland, (JO:s dnr
                        3139-1999) där anmälaren begärde att JO skulle granska polismyndighetens beslut
                        att inte lämna ut en beslagtagen cykel, infordrades och granskades bl.a. Alingsås
                        tingsrätts dom i mål – – –. Vid denna granskning gjordes följande iakttagelser.

                        Av stämningsansökan med därpå gjorda handanteckningar framgick att åklagaren i
                        anslutning till åtalet för häleriförseelse framställde ett enskilt anspråk med följande
                        lydelse: ”Det yrkas, att tingsrätten med hävande av beslaget på ifrågavarande cykel
                        – – – beslutar, att cykeln skall tillställas AA. Yrkandet innebär, att AA skall
                        förklaras ha bättre rätt till egendomen. Som grund för talan åberopas i första hand
                        brottet och i andra hand att godtrosförvärv inte skett eftersom BB inte har varit i
                        god tro vid förvärvet.”

                        Med anledning av detta anspråk anförde tingsrätten i punkten 1 i domen under
                        rubriken ”Beslut i övriga frågor, skadestånd m.m.” följande. ”AA förklaras äga
                        bättre rätt till den i beslag tagna damcykeln av märket Monark, Ram nr – – – .
                        Beslaget skall bestå till dess domen vunnit laga kraft – – – ”.

                        Jag beslutade att ta upp tingsrättens handläggning av anspråket på den i beslag
                        tagna cykeln till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Från Hovrätten för Västra Sverige inhämtades att målet hade överklagats dit såvitt
                        avsåg frågan om skadestånd och bättre rätt till cykeln – – –. Målet var inte avgjort.

                        Ärendet remitterades till tingsrätten som anmodades att inkomma med
                        upplysningar och yttrande

                         över vilka åtgärder som vidtogs i syfte att skapa klarhet i det framställda
                          enskilda anspråket (första meningen kontra andra meningen),



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                          Dnr 3497-1999     Sid 2 (7)




 över vilka överväganden som föranledde denna att i domslutet utforma punkten
  1 på det sätt som angetts i det föregående.

Tingsrätten (genom lagmannen CC) inkom med ett yttrande till vilket var fogat ett
yttrande från rådmannen DD.

      DD
      Jag har som ordförande handlagt målet – – – dels vid tingsrättens sammanträde den
      6 november 1998 vid prövning av det av polismyndigheten verkställda beslaget av
      cykeln, dels vid huvudförhandlingen den 12 januari 1999 vid prövningen av åtalet
      och det enskilda anspråket mot BB.
      Vid beslagsförhandlingen anförde åklagaren som skäl för fortsatt beslag att den
      beslagtagna cykeln skäligen kunde antas äga betydelse för utredningen om brott och
      vidare att den avhänts målsäganden, AA, genom brott och att det krävdes att cykeln
      var i beslag för att säkerställa målsägandens rätt. Genom ett beslut den 6 november
      1998 fastställde tingsrätten beslaget. Som skäl för beslutet anförde tingsrätten att det
      skäligen kunde antas att cykeln var avhänd målsäganden genom brott och för att
      säkerställa målsägandens rätt cykeln borde vara i beslag samt att skälen för åtgärden
      uppvägde det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för BB.
      Det framgick vid huvudförhandlingen att AA var mycket angelägen om att få
      tillbaka sin cykel. Också BB var angelägen om att cykeln skulle återställas till
      henne. Som framgår av protokollet från beslagssammanträdet ville hon att cykeln
      skulle lämnas kvar i hennes besittning även om beslaget fastställdes. BB:s ombud
      ringde under målets handläggning ett antal samtal till tingsrätten och hade bl.a.
      synpunkter på beslagsbeslutet. Han ringde för övrigt också efter det att domen hade
      meddelats. Han ansåg att beslagsbeslutet var felaktigt och att detta inte hindrade att
      cykeln lämnades ut till BB. Han uppgav vidare att han hade besökt polisen och
      begärt att cykeln skulle lämnas ut till BB. När så inte skedde ville han att jag skulle
      beordra polisen att lämna ut den. Båda parter gjorde alltså i rättegången anspråk på
      cykeln. AA:s enskilda anspråk innebar både en talan som gick ut på att cykeln skulle
      lämnas ut till henne och en fastställelsetalan om bättre rätt till cykeln. Tingsrätten
      uppfattade det enskilda anspråket som en talan om bättre rätt till cykeln och har
      behandlat talan på det sättet.
      När tingsrätten avgjorde målet hade den att ta ställning i beslagsfrågan. Enligt
      reglerna i 3 kap. utsökningsbalken har cykeln – innan domen hade vunnit laga kraft
      – inte kunnat lämnas ut till målsäganden utan ett särskilt förordnande härom. Ett
      hävande av beslaget skulle, såvitt jag förstår, innebära att cykeln återställdes till den
      hos vilken beslaget hade skett, nämligen BB.
      Enligt 27 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken skall rätten, när målet avgörs,
      pröva om beslaget fortfarande skall bestå. Det har i olika sammanhang (bl.a. JO
      1978/79 s. 28) konstaterats att ett beslag skall hävas i samband med en frikännande
      dom, även om det har ifrågasatts om inte detta bör gälla enbart de s.k.
      förverkandebeslagen. Vid olika sorters beslag gör sig ju olika hänsyn gällande; vid
      beslag för att säkerställa bevisning eller för att säkerställa ett återlämnande av stulet
      gods – det som brukar kallas återställandebeslag – gör sig gällande utredningshänsyn
      respektive hänsyn till en målsägande. Något utrymme för distinktioner mellan olika
      sorters beslag verkar dock inte finnas.
      I målet mot BB ogillades åtalet för häleriförseelse. Däremot bifölls AA:s talan om
      bättre rätt till cykeln. Enligt Fitgers kommentar till rättegångsbalken s. 27:22 a skall,
      om en målsägandes talan bifalls beslaget bestå, dock längst till dess domen får laga
      kraft. Även Polisrättsutredningen har i SOU 1995:47 s. 435 uttalat att det finns skäl
      att förordna om fortsatt beslag om en målsägandes enskilda anspråk har bifallits (se
      även betänkandet s. 439). De redovisade uttalandena tyder på att man kan komma
      till olika ståndpunkter i fråga om möjligheterna till fortsatt beslag för att säkra en
      målsägandes rätt trots ett ogillande av ett åtal beroende på om talan angående det
      enskilda anspråket har bifallits eller ej. Saken kompliceras emellertid genom att
      beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken ju är ett straffprocessuellt tvångsmedel, som
                                                                            Dnr 3497-1999      Sid 3 (7)



      skall handläggas enligt reglerna om brottmålsprocessen, medan syftet med ett
      återställandebeslag är att säkra en målsägandes anspråk med anledning av en
      civilrättslig talan. I detta fall hade tingsrätten som enda skäl för beslaget anfört att
      beslaget krävdes för att säkra målsägandens rätt. Ett sådant beslag kan därför
      närmast jämföras med ett civilrättsligt kvarstadsbeslut enligt 15 kap.
      rättegångsbalken. Om brottmålsreglerna skall tillämpas fullt ut trots att beslaget i
      detta fallet hade ett rent civilrättsligt syfte, kan det hävdas att ett ogillande av åtalet
      automatiskt medför att ett beslag, av vilket slag det vara må, skall hävas. Så
      uppfattade jag emellertid inte reglerna och framför allt inte det nämnda uttalandet i
      kommentaren till rättegångsbalken. Jag utgick alltså från att det fanns möjlighet att
      förordna om fortsatt beslag i målet. På grund av vad jag visste om BB:s – eller
      snarare hennes ombuds – inställning till målsägandens anspråk och att man kunde
      räkna med att hon, trots förordnandet om bättre rätt, skulle försöka få ut cykeln,
      beslutades därför om fortsatt beslag. Även med beaktande av BB:s intressen
      framstod det som rimligt att beslaget skulle gälla till dess frågan om vem som hade
      bättre rätt till cykeln hade avgjorts slutligt.
      AA:s enskilda anspråk var oklart på det sättet att det innehöll dels ett yrkande om
      bättre rätt till cykeln, dels ett yrkande att cykeln skulle lämnas ut till henne.
      Tingsrätten uppfattade alltså yrkandet som en talan om bättre rätt. Såsom det
      enskilda anspråket var utformat borde det emellertid ha klarlagts. Det gjordes inte.
      Även om yrkandet om utlämnande av cykeln närmast riktar sig mot
      polismyndigheten kan hennes talan uppfattas som ett yrkande riktat mot BB om en
      överföring av besittningen av cykeln till henne på den grunden att hon har bättre rätt
      till den. I ett sådant yrkande skulle också kunna tolkas in en begäran om omedelbar
      verkställighet enligt 17 kap. 14 § rättegångsbalken. För att ge målsäganden
      möjlighet att säkra ett utlämnande av cykeln hade då eventuellt också kunnat föras
      på tal möjligheten till kvarstad enligt 15 kap. rättegångsbalken. Man hade då uppnått
      det syfte som beslutet om fortsatt beslag var avsett att tillgodose utan att komma i
      konflikt med den princip om förbud mot fortsatt beslag vid ogillande dom, som har
      behandlats av JO i den ovan nämnda ämbetsberättelsen.

      CC
      För egen del vill jag tillägga följande. I frågan om beslag vill jag uttala att ett
      förordnande om fortsatt beslag tills domen vunnit laga kraft borde kunna hänföras
      under beslagsreglerna i ett fall som det förevarande då beslaget skett till
      säkerställande av målsägandens rätt. Emellertid tycks, såvitt man kan utläsa ur
      tillgängliga rättskällor, den tolkning som leder till att beslaget borde ha hävts vara
      den förhärskande. Det kan för övrigt noteras att Hovrätten för Västra Sverige har
      hävt beslaget redan innan den överklagade domen i sak ändrats eller prövats.
      Som DD påpekat hade samma syfte som ett förordnande om fortsatt beslag kunnat
      uppnås med kvarstad. Dock är reglerna därom sådana att kvarstad sällan är ett bra
      alternativ i en pågående brottmålsrättegång. Däremot borde ett yrkande om
      äganderätt eller bättre rätt till den beslagtagna egendomen på ett naturligt sätt kunna
      kombineras med ett yrkande om att få besittningen till egendomen eller att få den
      utlämnad, sedan beslaget hävts. Talan borde då kunna föras med ett
      fullgörelseyrkande vid sidan om en fastställelsetalan om bättre rätt eller enbart med
      ett fullgörelseyrkande om besittningen varvid påståendet om bättre rätt åberopas
      som grund för talan. I flertalet fall skulle, som DD anfört, ett förordnande enligt
      17:14 RB kunna meddelas. Rättens ordförande borde inom ramen för sin
      processledning kunna föra dessa frågor på tal och då skulle en del av de nu aktuella
      problemen kunna lösas på ett smidigt sätt. Den nu diskuterade lösningen har jag inte
      sett behandlad någonstans och det vore värdefullt att få den ytterligare belyst av JO.
      Vidare kan allmänt sägas att åklagarna, som ju skall biträda målsägandena, ofta intar
      en passiv hållning i frågor om bättrerättstalan och att de inte sällan saknar erfarenhet
      av vilka säkerhetsåtgärder som står en målsägande till buds.
Från Hovrätten för Västra Sverige inhämtades därefter att hovrätten den 24
september 1999 beslutade att häva beslaget av cykeln med motiveringen att skäl för
beslag saknades, eftersom åtalet mot BB hade ogillats. Sedan parterna träffat en
                                                                    Dnr 3497-1999   Sid 4 (7)




förlikning i saken avskrev hovrätten den 22 december 1999 målet från vidare
handläggning.

Bedömning
Utformningen av det enskilda anspråket
Av 22 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) framgår att talan mot den misstänkte eller
annan om enskilt anspråk i anledning av brott får föras i samband med åtal för
brottet. Om anspråket inte tas upp i samband med åtalet, skall talan föras enligt
reglerna för tvistemål.

Om åklagaren i samband med åtalet på målsägandens vägnar vill föra talan om
enskilt anspråk med stöd av reglerna i 22 kap. RB, skall han enligt 45 kap. 4 §
andra stycket RB uppge anspråket och grunden därför samt lämna bevisuppgift.
När det gäller utformningen av yrkandet hänvisas i kommentaren till
rättegångsbalken till vad som sägs i samma kommentar i anslutning till
bestämmelsen i 42 kap. 2 § första stycket 1 RB (Fitger, Rättegångsbalken, del 3, s.
45:16). Enligt denna bestämmelse skall en ansökan om stämning innehålla ett
bestämt yrkande.

Bestämmelserna om fullgörelsetalan och fastställelsetalan finns i 13 kap. RB. En
fullgörelsetalan karaktäriseras av att käranden yrkar att domstolen förpliktar
svaranden att fullgöra en prestation (1 §). Vid fastställelsetalan (2 §) yrkar
käranden inte ett verkställbart avgörande utan att domstolen skall göra vad som
skulle kunna betecknas som ett principuttalande om ett visst rättsförhållande
(Fitger, Rättegångsbalken, del 1, s. 13:4 b och 13:6).

I de fall där rättsförhållandet innebär att svaranden skall prestera något har
käranden en viss möjlighet att välja mellan att väcka fastställelsetalan och att väcka
fullgörelsetalan. Skiljelinjen är här inte huruvida prestationsskyldigheten är
omedelbart föreliggande. Skillnaden mellan de två formerna av talan hänför sig i
stället i första hand till om käranden önskar en verkställbar dom eller inte.
Fastställelsedomen är nämligen inte direkt verkställbar utan måste i händelse av
bristande fullgörelse följas av en fullgörelsetalan (Fitger, a.a., s.13:18).

Det kan vara tillräckligt att väcka en fastställelsetalan i ett fall där käranden är
säker på att svaranden kommer att ställa sig en bifallande dom till efterrättelse. I
andra situationer är en fullgörelsetalan över huvud taget inte något praktiskt
alternativ. Detta är exempelvis fallet om käranden vill ha fastställt att han har bättre
rätt än svaranden till viss egendom som käranden redan besitter. Om emellertid
svaranden besitter egendomen, kan käranden yrka att svaranden förpliktas avträda
denna. Det föreligger då en fullgörelsetalan (Fitger, a.a., s. 13:6).

Det åligger domstolen att genom s.k. materiell processledning verka för att
tvistefrågorna blir klarlagda samt att otydligheter och ofullständigheter i parternas
framställningar avhjälps (jfr 42 kap. 8 § RB). Frågan i vilken utsträckning rätten
skall vara aktiv i detta avseende hör till de mest omdiskuterade inom processrätten.
                                                                    Dnr 3497-1999    Sid 5 (7)




I Rättegångsutredningens delbetänkande SOU 1982:26 uttalades beträffande
gränserna för den materiella processledningen i brottmål (s. 132), att
utgångspunkten, när det gäller utredningsansvaret i skadeståndsfrågan, måste vara
att denna är av rent dispositiv natur. Härav följer enligt utredningen att rättens
förpliktelser i vad avser utredningens fullständighet i princip sträcker sig lika långt
som bör gälla för de dispositiva tvistemålens del. I sistnämnda hänseende uttalade
utredningen under rubriken Processledning beträffande yrkanden, att det även
enligt gällande rätt torde vara självklart att rätten skall gripa in för att reda ut
innebörden i ett otydligt formulerat yrkande (s. 122).

I rättsfallet NJA 1999 s. 260 har Högsta domstolen behandlat frågan om den
materiella processledningen vid handläggningen av enskilda anspråk i brottmål.
Det uttalas härvid bl.a. att det är naturligt att de straffrättsliga frågorna står i
förgrunden, när det i ett brottmål förs skadeståndstalan på grund av en gärning som
omfattas av åtalet, men att det är viktigt att även enskilda anspråk ägnas tillräcklig
uppmärksamhet så att t.ex. parternas ståndpunkter blir klarlagda. Det kan då enligt
Högsta domstolen krävas materiell processledning från rättens sida för att
eventuella ofullständigheter och oklarheter skall undanröjas.

I det här aktuella målet formulerade åklagaren det enskilda anspråket enligt
följande. ”Det yrkas, att tingsrätten med hävande av beslaget på ifrågavarande
cykel – – – beslutar, att cykeln skall tillställas AA. Yrkandet innebär, att AA skall
förklaras ha bättre rätt till egendomen. Som grund för talan åberopas i första hand
brottet och i andra hand att godtrosförvärv inte skett eftersom BB inte har varit i
god tro vid förvärvet.”

DD har uppgett att målsägandens enskilda anspråk var oklart men att han
uppfattade yrkandet som en talan om bättre rätt. Han har vidare förklarat att det,
som det enskilda anspråket var utformat, borde ha klarlagts vad som avsågs.

Det enskilda anspråket var formulerat på sådant sätt att det var oklart om åklagaren
framställde ett yrkande om fullgörelse bestående i att cykeln skulle lämnas ut till
målsäganden eller ett yrkande om fastställelse av bättre rätt till cykeln. Det
enskilda anspråket kunde i själva verket uppfattas som om målsäganden ville föra
såväl en fastställelse- som en fullgörelsetalan. Det är således tydligt att saken, som
DD har uttalat, borde ha blivit föremål för utredning från rättens sida beträffande
vad som avsågs med anspråket och att materiell processledning därmed var
påkallad.

Tingsrättens ställningstagande att betrakta det enskilda anspråket som en
fastställelsetalan föranleder härutöver följande kommentarer från min sida.

En fastställelsedom är, som nyss nämnts, inte direkt verkställbar, och den ger
därför inte käranden någon möjlighet att t.ex., om så skulle behövas, begära bistånd
från kronofogdemyndigheten med att få ut den egendom som avses med domen.
Det förhållandet att motpartens besittning av egendomen tillfälligt kan ha rubbats
genom att denna tagits i beslag hos honom och därför finns hos polisen saknar i
princip betydelse i sammanhanget (jfr SOU 1995:47 s. 447 f.). I händelse av
                                                                  Dnr 3497-1999    Sid 6 (7)




bristande fullgörelse måste fastställelsedomen således följas av en fullgörelsetalan.
Det finns därför goda skäl att anta att en målsägande som i ett brottmål framställer
ett yrkande avseende rätten till viss egendom avser att föra en fullgörelse- och inte
en fastställelsetalan.

I det här aktuella fallet tydde den första meningen i det enskilda anspråket på att
målsägandens avsikt var att få cykeln utlämnad till sig med tingsrättens avgörande
som grund. Som nyss har nämnts borde emellertid de oklarheter som förelåg i fråga
om målsägandens talan ha föranlett ordföranden att fråga åklagaren hur den skulle
uppfattas. Om åklagaren då hade uppgett att det var en fastställelsetalan som
avsågs, hade det varit lämpligt att ordföranden genom ytterligare frågor eller
påpekanden hade försökt utröna om detta verkligen var målsägandens avsikt.

Allmänt gäller att enskilda anspråk som framställs inom ramen för en
brottmålsprocess kan komma att ställa särskilda krav på materiell processledning
från rättens sida, eftersom parterna inte alla gånger är närmare förtrogna med de
civilrättsliga frågeställningar som kan uppkomma. Jag vill här peka på de
konsekvenser som en felaktigt utformad talan kan få för en part – exempelvis att
den i domen fastlagda rättsföljden inte överensstämmer med vad målsäganden vill
uppnå.

Fråga om beslagets bestånd
I 27 kap. RB finns bestämmelser om vissa straffprocessuella tvångsmedel,
däribland beslag. Enligt 27 kap. 1 § RB kan ett föremål tas i beslag bl.a. om det
skäligen kan antas vara någon avhänt genom brott. Sådana beslag brukar benämnas
återställandebeslag, eftersom syftet med beslaget är att säkerställa att föremålet kan
återställas till ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen.

Om det inte längre föreligger skäl för ett beslag skall det enligt 27 kap. 8 § första
stycket RB omedelbart hävas. Av bestämmelsens fjärde stycke följer att rätten, när
målet avgörs, skall pröva om ett beslag fortfarande skall bestå.

En fråga som har tilldragit sig betydande uppmärksamhet är om ett beslag alltid
skall hävas i samband med en frikännande dom eller – beroende på beslagsgrunden
– vid ett ogillat yrkande om förverkande eller enskilt anspråk. Ett hävande av
beslag kan i vissa fall försvåra såväl genomförandet av rättegången i högre instans
som verkställigheten av ett avgörande i ny riktning (Fitger, Rättegångsbalken,
del 2, s. 27:22 a).

JO har vid flera tillfällen intagit den ståndpunkten att ett beslag alltid skall hävas
om den mot den tilltalade väckta talan ogillas (se bl.a. JO 1962 s. 46 och 1973 s.
111). JO Wigelius ifrågasatte visserligen i ett beslut (JO 1978/79 s. 28) om inte de
synpunkter som anförts till stöd för den rådande rättsuppfattningen, att beslag alltid
skall hävas vid ogillat yrkande, borde kunna reserveras för de beslag som sker till
säkerställande av förverkande på grund av brott. Han uttalade emellertid
fortsättningsvis följande i frågan: ”Den rådande rättsuppfattningen att beslag alltid
skall hävas vid ogillat yrkande torde emellertid få anses ligga så pass fast att
tillräckligt utrymme inte finns för de distinktioner mellan olika sorters beslag som
                                                                 Dnr 3497-1999   Sid 7 (7)




det enligt min mening kan finnas anledning att göra. Inte heller kan det gärna
finnas utrymme för olika bedömningar beroende på exempelvis den frikändes
intresse av att återfå den beslagtagna egendomen.”

Jag anser mot den här angivna bakgrunden att beslaget skulle ha hävts i samband
med att den frikännande domen meddelades.
