# Placering av samtliga intagna på en avdelning i en kriminalvårdsanstalt i avskildhet

JO 2006-11-14 dnr 3503-2005

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2006-11-14             3503-2005               1 (7)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Placering av samtliga intagna på en avdelning i en kriminalvårdsanstalt i
                        avskildhet

## Anmälan

AA klagade på att anstalten Hall hade beslutat att placera samtliga intagna på
                        avdelningarna C3 och C4 i avskildhet enligt 20 § lagen (1974:203) om
                        kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen). Avskildhetsplaceringarna varade den
                        20 juli–22 augusti 2005. Enligt AA saknades tillräcklig grund för
                        avskildhetsplaceringarna. Samtliga intagna erhöll dessutom identiska beslut, vilket
                        enligt AA talar för att det inte gjordes någon individuell prövning för var och en av
                        de intagna, utan att det fattades ett kollektivt beslut. AA klagade också på att
                        anstalten Hall inte längre tillät några lufthålspermissioner och att det inte fanns
                        några verkställighetsplaner för de intagna.

## Utredning

Dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen anmodades att göra en utredning och yttra sig
                        över vad AA framfört i sin anmälan. Kriminalvårdsstyrelsen lät med anledning
                        därav inhämta ett yttrande från dåvarande Kriminalvårdsmyndigheten Hall. Av
                        detta yttrande framgår i huvudsak följande.
                                  –––

## Utredning

Förhållningssättet mellan intagna och personal på avdelningarna C3 och C4
                                  försämrades gradvis under flera år. Intagna marknadsförde avdelningen för
                                  långtidsdömda som en avdelning där intagna sätter sina egna normer och riktlinjer.
                                  Intagna som inte delade gällande normer tvingades bort. De intagna såg sig själva
                                  som den intellektuella eliten och en tydlig vi och de-mentalitet utvecklades. Genom
                                  att upprätthålla interna normer kunde intagna kontrollera miljön på avdelningen.
                                  Intagna som inte ville eller kunde visa sina domar hotades bort från avdelningen.
                                  Samtliga intagna skrek ”plit” så snart en personal gick in på avdelningen. Vid
                                  delgivning av beslut samlades stora grupper av intagna och uttalade förtäckta hot för
                                  den händelse beslutet uppfattades som negativt. Påverkansarbete och
                                  verkställighetsplaneringar omöjliggjordes då intagna vägrade samarbeta. Enskild
                                  intagen tilläts inte heller ha kontakt med vårdare utan att ett vittne alltid var
                                  närvarande. Visitationer och andra föreskrivna kontroller kunde i praktiken inte
                                  genomföras då de intagna formerade sig i sådan grad att risken för våld och
                                  skadegörelse var överhängande. En personal misshandlades av flera intagna och en
                                  sjuksköterska hotades efter en för den intagne obekväm medicinsk bedömning.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                         Dnr 3503-2005     Sid 2 (7)




      Syftet med allt detta var bl.a. att försvåra myndighetsutövning och skrämma
      personal till passivitet. Samtliga intagna medverkade till detta på ett sådant allvarligt
      sätt att fara för liv och hälsa för både personal och intagna förelåg. Avsevärd risk för
      allvarlig skadegörelse förelåg likaså.
      Det saknades säkerhetsmässiga förutsättningar för lufthålspermissioner då en mängd
      mobiltelefoner beslagtogs.
      Den dialog som fördes mellan intagnas företrädare och avdelnings- och
      anstaltsledning ledde inte till någon förbättring. Förflyttning av intagna som gjorde
      sig skyldiga till grava regelöverträdelser förbättrade inte situationen mer än
      kortvarigt. Detta då nyanlända intagna tvingades anpassa sig till redan fastställda
      normer.
      Mot bakgrund av detta beslutade kriminalvårdsinspektören BB, efter individuell
      prövning, om avskildhet enligt 20 § 1 st. p 1 KvaL från och med den 20 juli 2005 för
      samtliga intagna vid avdelningarna C3 och C4.
      Lättnader i avskildheten medgavs från första dagen i form av besök. Detta utökades
      sedan med träning och promenad med två till tre intagna i gemensamhet och i ett
      senare skede medgavs samsittning flera intagna emellan.
      Under tiden för avskildheten genomfördes individuella samtal med varje enskild
      intagen i syfte att få till stånd en dialog om arbetsmiljön och klimatet på avdelningen
      för både intagna och personal.
      Efter att avskildhetsplaceringarna hävdes har lufthålspermissioner genomförts för
      två intagna, verkställighetsplaneringar revideras med de intagnas medverkan och
      visitationer och urinprov genomförs utan anmärkning.

      Gällande bestämmelser
      Lag (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 20 § 1 st. p 1 stadgar att en intagen får
      hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets
      säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv eller
      hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom.

## Myndighetens bedömning

Samtliga intagna har i mer eller mindre omfattning, men dock på ett ytterst allvarligt
      sätt, medverkat till att allvarlig fara uppkommit för de intagnas eller personalens
      säkerhet till liv eller hälsa samt att allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom
      förelåg. Innan beslut meddelades om den åtgärd varom nu är fråga har varje intagen,
      var för sig, underrättats om de skäl som legat till grund för avgörandet.
Mot bakgrund av Kriminalvårdsmyndigheten Halls yttrande anförde
Kriminalvårdsstyrelsen, genom generaldirektören CC, i huvudsak följande.

      Av Kriminalvårdsmyndigheten Halls yttrande framgår att situationen vid de aktuella
      avdelningarna vid anstalten hade utvecklat sig i en sådan riktning att det krävdes
      extraordinära åtgärder för att kunna återföra verksamheten till det normala.
      Det allvarliga läget vid anstalten var också uppmärksammat av
      Kriminalvårdsstyrelsen. I slutet av maj 2005 ägde en särskild
      underrättelsesamverkan rum mellan bl.a. Kriminalvårdsmyndigheten Hall och
      säkerhetsgruppen vid Kriminalvårdsstyrelsens normeringsenhet om den allmänna
      situationen i anstalten Hall, om placering av vissa intagna och om hot, våld och
      trakasserier.
      Den 12 juni 2005 anordnades ett särskilt uppföljningsmöte vid
      Kriminalvårdsmyndigheten Hall med deltagande av generaldirektören, regionchefen
      för Kriminalvårdsstyrelsens regionkontor i Stockholm, chefen för
      Kriminalvårdsstyrelsens säkerhetsgrupp, kriminalvårdschefen vid
      Kriminalvårdsmyndigheten Hall och myndighetens säkerhetsansvarige varvid olika
      åtgärder för att förbättra situationen diskuterades. Läget vid anstalten var ”skakigt”,
                                                                         Dnr 3503-2005      Sid 3 (7)




      men åtgärderna som därvid vidtogs bedömdes lugna ner och stabilisera
      förhållandena.
      Under sommaren försämrades läget. Kriminalvårdschefen tog upp frågan om hur
      man skulle gå vidare för att undvika ett allvarligt och svårkontrollerat läge. Efter
      samråd med Kriminalvårdsstyrelsen bedömdes den allmänna situationen bland alla
      intagna på avdelningarna C3 och C4 vid anstalten så allvarlig att särskilda åtgärder
      måste vidtas. En plan gjordes upp som innefattade individuella avskiljandebeslut
      rörande de intagna samt individuellt utformade åtgärder omedelbart därefter. Det
      negativa ledarskapet från en handfull intagna samt det allmänna negativa trycket på
      avdelningarna innebar att det bland de intagna var svårt att få fram egentliga orsaker
      m.m.
      I kombination med andra åtgärder kunde så småningom en säkrare situation uppnås
      som tillsammans med vissa personaldispositioner gjorde att anstaltsledningen
      successivt vågade släppa avskildheten. Sedan dess har en vettig situation rått på
      avdelningarna.
      Eftersom myndigheten meddelade beslut efter individuell prövning i varje särskilt
      fall för samtliga intagna vid avdelningarna var det inte fråga om något slags
      kollektivt beslut som AA hävdar.
      AA:s anmälan tar också bl.a. upp frågan om s.k. lufthålspermission, dvs. sådan
      permission som i Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för
      verkställighet i anstalt, KVVFS 2005:2, (motsvarande bestämmelser finns numera i
      Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt, KVFS
      2006:20; JO:s anm.) numera benämns en kortare bevakad särskild permission.
      Sådana permissioner är ingen rättighet för de intagna utan får, som framgår av den
      nämnda författningen, inte beviljas om säkerhetsskäl talar emot dvs. t.ex. sådana
      säkerhetsmässiga skäl som Kriminalvårdsmyndigheten Hall har angett i sitt yttrande.
      Det fanns således, åtminstone för en viss period, skäl för återhållsamhet med
      beviljandet av sådana permissioner.
      Vad i övrigt gäller AA:s anmälan får Kriminalvårdsstyrelsen som svar hänvisa till
      Kriminalvårdsmyndigheten Halls yttrande. Styrelsen, som delar myndighetens
      bedömning att de angivna bestämmelserna i lagen (1974:203) om kriminalvård i
      anstalt var tillämpliga i den rådande situationen, kan inte finna skäl till någon kritik
      mot myndigheten, snarare tvärtom.
AA yttrade sig genom sitt ombud, DD, över Kriminalvårdsstyrelsens remissvar.
Han vidhöll därvid sina tidigare klagomål samt tillade bl.a. följande. Av de
handlingar han har fått del av framgår inte att det finns särskilt upprättade beslut
om avskildhetsplaceringarna den 20 juli 2005. Besluten om att de intagna på
avdelningarna C3 och C4 skulle vara placerade i avskildhet samt besluten om att
avskildheten skulle hävas fattades samtidigt för samtliga intagna. Det materiella
innehållet i besluten är dessutom identiskt. Detta ger vid handen att det varit fråga
om ett kollektivt beslut. Avskildhetsplaceringarna pågick under 33 dagar. Trots
detta gjordes inte någon läkarundersökning av de intagna. De intagna fick under
avskildheten endast möjlighet att vistas utomhus under 30–40 minuter per dag. När
avskildheten hävdes var de dessutom tvungna att städa på avdelningen, eftersom
personalen hade använt lokalerna under den tid de intagna var inlåsta. Personalen
hade också förtärt de livsmedel som de intagna förvarade i avdelningens kylskåp
och varorna i avdelningens kiosk. För detta har ersättning begärts. Avslutningsvis
vill han anmäla generaldirektören CC:s agerande att i en intervju – på en fråga om
isoleringen inte hade några skadliga effekter på den isolerade – uttala att ”det är
                                                                        Dnr 3503-2005     Sid 4 (7)




inte värre än att man isolerar en pestsmittad”. Detta uttalande är enligt hans mening
kränkande för de intagna.

Dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen anmodades i en förnyad remiss att yttra sig över
vad AA anfört med anledning av Kriminalvårdsstyrelsens remissvar. Remissen
besvarades av Kriminalvårdens huvudkontor genom överdirektören EE. Hon
anförde därvid i huvudsak följande (bifogade handlingar har här utelämnats).

      I sin inlaga anger ombudet att han inte funnit beslut om avskildhet daterat den 20 juli
      2005 i de handlingar han erhållit.
      I Kriminalvårdens klientadministrativa system för anstalt, KLAS-anstalt, är noterat
      att det den 20 juli 2005 meddelades ett beslut om placering i avskildhet beträffande
      AA och att han delgavs detta beslut samma dag.
      Vad sedan gäller det ombudet anför om ”kollektiva beslut” kan följande sägas. Med
      ett kollektivt beslut torde avses ett gemensamt beslut som gäller för två eller flera
      personer. I förevarande fall har det meddelats separata beslut för var och en av de
      intagna. Det var fråga om beslut om avskildhet grundade på samma lagrum vilket
      medför att de blir materiellt identiska. Emellertid har den vidtagna åtgärden bedömts
      vara nödvändig i varje enskilt fall. Vidare har i varje enskilt fall avskildheten
      upphört när man bedömt att syftet med åtgärderna därmed inte skulle äventyras.
      Av såväl yttrandet som de kompletterande uppgifterna från Region Stockholm
      framgår att samtliga intagna under avskildheten besökts och tillfrågats om sitt
      hälsotillstånd av anstaltsläkaren och sjuksköterskan. Det har således varit fråga om
      sådan läkarundersökning som avses i 22 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
      anstalt (KvaL), dvs. som behövs för att säkerställa att ett avskiljande inte är skadligt
      från medicinsk synpunkt. Andra mer ingripande undersökningar innefattande
      provtagningar etc. föranledda av den intagnes tillstånd kommer ju alltid till stånd i
      enlighet med 37 § KvaL oavsett om den intagne är avskild eller inte. Förfarandet har
      varit i överensstämmelse med 22 § KvaL oavsett hur ombudet uppfattat det samtal
      han hade med fängelseläkaren.
      Vad slutligen gäller det ombudet anför om uttalanden av Kriminalvårdens
      generaldirektör har huvudkontoret, som noterat Justitiekanslerns beslut den 8
      september 2005, inte något ytterligare att anföra i saken.
Av anstalten Halls yttranden inför det förnyade remissvaret framgår att de matvaror
som intagna förvarade i anstaltens kylskåp under isoleringen kasserades då de
blivit otjänliga. Köksansvarig för anstalten antecknade allt som kasserades och
varje enskild intagen ersattes ekonomiskt för det som hade kasserats.

AA yttrade sig genom sitt ombud över det förnyade remissvaret. Han ifrågasatte
därvid vissa av de uppgifter som Kriminalvården hade lämnat. Vidare gjorde han
gällande att föreskrifterna i patientjournallagen (1985:562) inte hade följts, då det
besök som anstaltsläkaren gjorde hos de intagna den 16 augusti 2005 inte hade
noterats i de intagnas patientjournaler.

Muntliga uppgifter inhämtades från sjuksköterskan FF vid anstalten Hall samt
Kriminalvårdens medicinske rådgivare GG. Av dessa framgår bl.a. följande. Den
läkarundersökning som gjordes av de intagna på avdelningarna C3 och C4 den 16
augusti 2005 antecknades enbart i kriminalvårdens egna behandlingsjournaler.
Notering i de intagnas patientjournaler görs bara om det finns något att anmärka på.
– Patientjournallagen är bara tillämplig på den verksamhet som sker inom
                                                                    Dnr 3503-2005   Sid 5 (7)




anstalternas hälso- och sjukvårdsverksamhet. De läkarundersökningar som sker
med stöd av 22 § kriminalvårdslagen sker inte inom ramen för sådan verksamhet,
utan skall göras oavsett om en person är sjuk eller inte. Detta innebär att en
undersökning enligt 22 § kriminalvårdslagen skall antecknas i den intagnes
patientjournal endast om den ger upphov till några medicinska fynd. Om en person
t.ex. uppvisar tecken på sjukdom blir han att se som en patient och anteckning skall
göras i en patientjournal. En intagen blir däremot inte att se som en patient enbart
av det skälet att han undersöks med stöd av kriminalvårdslagen.

Jag har i ärendet begärt in och tagit del av anstaltens beslut den 20 juli 2005 om att
placera AA i avskildhet. Jag har vidare tagit del av den promemoria som låg till
grund för beslutet, det förhörsprotokoll som upprättades med anledning av
anstaltens förhör med AA den 20 juli 2005, de omprövningar som anstalten gjorde
av AA:s avskildhetsbeslut den 29 juli 2005, den 8 augusti 2005 och den 18 augusti
2005, beslutet den 22 augusti 2005 om att AA inte längre skulle hållas avskild samt
anstaltens beslut med anledning av det förhör som hölls med AA. Slutligen har jag
tagit del av Justitiekanslerns beslut i fråga om huruvida förundersökning skulle
inledas med anledning av de uttalanden som generaldirektören CC gjorde i
medierna.

Bedömning
JO:s granskning är av rättslig art och avser främst en kontroll av att myndigheterna
har följt de regler som gäller för förfarandet. JO brukar således inte ta ställning till
om en myndighets beslut är riktigt i sak. Då frågan om avskildhetsplaceringarna i
det nu aktuella ärendet är av mer principiell karaktär har jag beslutat att ändå inleda
en utredning.

Av 17 § kriminalvårdslagen följer att en intagen under tid då han är skyldig att ha
sysselsättning normalt skall vistas tillsammans med andra intagna. På fritiden får
den intagne i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra
intagna. I sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden
inskränkas, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på
anstalten.

De intagnas rätt till gemenskap får vidare inskränkas genom bestämmelserna i 18,
20, 20 a och 23 §§ kriminalvårdslagen. Dessa bestämmelser gör det möjligt att av
ordnings- och säkerhetsskäl begränsa gemensamheten mellan intagna i vissa
situationer. Intagna kan också placeras i avskildhet under utredningen av
disciplinärenden, 50 § kriminalvårdslagen. Möjligheten att placera någon i
avskildhet får inte användas som bestraffning (se prop. 1975/76:165).

Enligt 20 § kriminalvårdslagen får en intagen hållas avskild från andra intagna bl.a.
om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet eller föreliggande fara för den
intagnes eller annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
anstaltens egendom. Det finns inte någon begränsning av hur länge en intagen får
                                                                    Dnr 3503-2005   Sid 6 (7)




vara placerad i avskildhet. Beslutet skall emellertid omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst var tionde dag.

Innan beslut meddelas om en åtgärd enligt 20 § kriminalvårdslagen och vid
omprövning av ett sådant beslut skall de omständigheter utredas som inverkar på
frågans avgörande. Protokoll skall föras över vad som kommit fram vid denna
utredning (22 § kriminalvårdslagen).

Den som hålls avskild på grund av att han är farlig för sin egen säkerhet till liv eller
hälsa skall undersökas av läkare så snart det kan ske. Andra intagna som hålls
avskilda enligt 20 § skall undersökas av läkare, om det behövs med hänsyn till den
intagnes tillstånd. Har en intagen hållits avskild under en sammanhängande tid av
en månad skall en sådan undersökning alltid äga rum (22 § kriminalvårdslagen). En
intagen som hålls avskild från andra intagna enligt 20 § kriminalvårdslagen skall
vidare få den lättnad i avskildheten som är möjlig (21 § kriminalvårdslagen).

Som framgår ovan är utgångspunkten att intagna i kriminalvårdsanstalt skall ges
tillfälle att i så stor utsträckning som möjligt vistas tillsammans. Att placera någon i
avskildhet är en från humanitär synpunkt mycket ingripande åtgärd. Även
behandlingsskäl kan tala emot en sådan placering. Mot den bakgrunden anser jag
att användningen av sådana åtgärder bör begränsas i all möjlig utsträckning.
Samtidigt är det givet att det inom kriminalvården kan uppstå situationer där det
med hänsyn till ordningen och säkerheten i en anstalt är omöjligt att lösa
situationen på något annat sätt än att placera en eller flera intagna i avskildhet.

Mot bakgrund av vad som framkommit i utredningen finner jag inte skäl att
ifrågasätta anstaltens bedömning, att det inte fanns någon annan möjlighet att
komma till rätta med de förhållanden som rådde på avdelningarna C3 och C4 än att
placera samtliga intagna i avskildhet. Det saknas således anledning att kritisera
denna åtgärd.

Bestämmelsen i 20 § kriminalvårdslagen tar i första hand sikte på enskilda intagna.
Självfallet skall en individuell prövning göras för varje intagen om tillräckliga skäl
finns att hålla honom avskild. Kriminalvården har i sina remissvar gjort gällande
att en individuell prövning gjordes i varje enskilt fall innan de intagna placerades i
avskildhet. Vad som i övrigt har framkommit i utredningen utgör inte skäl att
ifrågasätta dessa uppgifter.

Av utredningen är klarlagt att anstaltsläkaren besökte samtliga intagna en knapp
månad efter det att de hade placerats i avskildhet och kontrollerade deras
hälsotillstånd. Om läkarens undersökning var tillräckligt ingående är inte en fråga
som lämpar sig för JO:s prövning.

Vad som i övrigt har framkommit i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare
åtgärd. Jag vill dock erinra om vikten av att de som är verksamma inom
kriminalvården behandlar de intagna med aktning för deras människovärde.
                                                              Dnr 3503-2005     Sid 7 (7)




Jag har i fråga om AA:s klagomål rörande dokumentationen av gjorda
läkarundersökningar i de intagnas patientjournaler samrått med
justitieombudsmannen Kerstin André som ansvarar för tillsynen över hälso- och
sjukvården.
